Ahh, yes, it’s been a while since we’ve posted here. Have patience, we’re trying to get better and learn about posting.

I do have some other topics to write, including my adventures with my serger making my Halloween costume.

What do you think I was for Halloween?

But the real reason that I had to post is because one of my favorite sewing bloggers just wrote about presser feet. And Lisa included a wonderful list of links with videos. Check it out; go ahead and dream.

Cez víkend sme boli my tri bosorky (MMM) na Channeling kurze. Išli sme tam každá z iného dôvodu. Buď naučiť sa channelovať, alebo osvedčiť si vlasné metódy, alebo presvedčiť sa koľko ega sa v našich channelingoch nachádza.

Víkend bol síce vyčerpávajúci, ale veľmi poučný. Naše očakávania boli nadmieru splnené a kedže sme usilovne spisovali, tak vám môžme TU prezentovať vecné spísanie čo vlastne channeling je a ako sa mu dá naučiť.

Maja, Mari, Tina

Så har jag då varit med om mitt livs första ansiktsbehandling och detta utfördes nere på Dermaroom.

Behandlingen varade i 90 minuter. Var jättehärligt samtidigt som det periodvis kunde vara gräsligt smärtsamt. När hon smörjde och massera var det hur avslappnande som helst men under klämmandet av porerna var det onda värre än när jag tatuerade mig om man jämför. Kände mig som en stor rödlysande clown i ansiktet när jag låg där med en ansiktsmask påsmörjd efteråt.

Fick veta att jag har en blandhy men en känslig sådan. Fick tips om kärlstärkande produkter som kunde vara bra för min hud. Inga Willyspriser, långt långt därifrån. Så vi får la se på det där. Först flytt.

Jag tror nog aldrig jag har varit så mjuk i ansiktet som jag är just för stunden. Så detta var kuligt att prova på  :)

I ganska många veckors tid har jag pratat om festen som vi faktiskt hade nu i helgen. De flesta glada ZoNare var där och hade allmänt trevligt, men inte jag. De flesta undrar säkert varför, och svaren är enkla, men ganska många.

Vi kan börja med onsdagen, ett rent helvete för mig, blev bokstavligen utsparkad ur huset, så jag knatade till Fors (3,7 km) för att kunna ta mig till Becka och kanske få ett ställe att sova på. Det fick jag och kunde äntligen andas ut. Denna händelse gjorde att jag inte kunde koncentrera mig riktigt i skolan. Men där va jag inte särskilt länge, hade turen att jag skulle sova över hos Bobbin på kvällen, första gången jag var där och så sov jag över. Jag tycker att det är scary, fast jag överlevde så jag får väl anta att det inte var så farligt ändå. Han gör världens godaste pannkakor, bara så att ni vet. Vid åtta-tiden väcktes jag av att nån (gissa vem) petade på mig så att jag skulle vakna, inte jättebehagligt, men det funkade. Senare åkte vi iväg för att byta bil och hämta upp Tina. Vi skulle ut och shoppa! Så vi åkte iväg till City Gross för att införskaffa köttfärs, majs (mumsigt), gurka, dricka… Ja, allt som var nödvändigt för att festen skulle bli så awsome som möjligt.  Sedan var det bara att åka tillbaka till folkets hus och packa upp varorna. Sedan kom det ytterligare ett mindre helvete, vi skulle röja på Nolvinden. Det stod både koppar och gammalt godis framme, bord, stolar, fotöljer och en massa annan bråte stod framme. Så större delen av kvällen gick åt till att röja, så att vi tillslut skulle kunna pynta iordning. Det tog även det sin tid och jag var nog hemma efter 21 tror jag. Så det var väldigt skönt att gå och lägga sig.

Sedan var det Lördag och dags för festen me stort F (undrar varför man säger så egentligen…). Först var det bestämt att vi (jag, Jessi och Tina, Bobbin hade spelning på kvällen dök kom senare) skulle samlas vid 13, detta ändrades till 14, men Jessi och Tina var en halvtimme sena. Sedan var det bara att göra iordning det sista för att kunna ta emot alla. Sedan var det bara att sätta sig ner att äta, duka undan, köra lekar, äta efterrätt och läsa upp diplom. Hade gått hur bra som helst om det inte vore för att en styck Jessi vägrade göra någonting som skilde henne från sin älskade Johan, vilket innebar att jag fick höra all skiten. Visst det var kul, men hon var ledaren. Fick höra att JAG hade arrangerat allting jättebra, det var ju hon som skulle ha gjort det. Denna fråga pyrde under hela kvällen, natten får man nog säga, tills jag helt enkelt inte orkade vara i samma rum som någon. Jag gick helt enkelt ut till våran hångelhörna och fick efter en stund sällskap av Bobbin (han kom i lagom tid till glassen) och även Emely. För första gången på flera timmar kunde jag slappna av, jag hade kul på riktigt och det var väldigt skönt. Blev en hel del flum och misstolkningar, som det av någon mystisk anledning alltid blir när Bobbin är i närheten. Tillslut så bestämde vi oss för att det var dags att sova, klockan var runt 05:15. Sedan vaknade man av att en styck Emely sparkade på en för att hon hade något mycket viktigt att säga, vad nu det var… Sedan var det bara att knata bort till till folkets hus, äta en god tacofrukost för att sedan plocka ihop på både folekts hus och Nolvinden.

Det var väl festfixandet i stort. Får nog knata till sängs nu, försov mig i morse rätt rejält… //MollBarn

Tina Dico is going to release her fourth disc this year on November 30th. It’s a collection of songs that she put together for a Danish indie flick titled Oldboys that somehow evolved into a 13-track album. Tina Dico has become a very prolific artist with an array of folk songs. The Road To Gävle is a project that is set to bring in the sombre with the deep, in fashion with all of Dico’s releases.

Ja då var det dax för “avrapportering” . Under veckan som har gått har jag gått ned FANTASTISKA, OTROLIGA, och IMPONERANDE….. sitter ni ned? Om inte sätt er!!

2 0 0 G R A M!

Ja som ni förstår är det lite av en fest här i Stockholm…

Men för att se det från den ljusa sidan så kan man ju säga att jag har gått ned en påse chips eller en stor chokladkaka från Marabou . 

Startvikt 72,7 kg – nu 66,4 = minus 6,3 kg

Måtten däremot är lite mer glädjande nyheter. 

 
Bröst: 102 cm – nu 93 cm = minus 9 cm
 
Midja: 84 cm – nu 78 cm = minus 6 cm
 
Navel: 100 cm – nu 92 cm = minus 8 cm
 
Rumpa: 103 cm – nu 96 cm = minus 7 cm
 
Ben: 61 cm – nu 58 cm = minus 3 cm
 
Arm: 32 cm – nu 28 cm = minus 4 cm
 
TOTALT: 37 CM MINDRE!!!!! 

Att det bara är en vecka kvar tycker jag är jättetråkigt Den här projektet har verkligen varit en underbar och lärorik resa för mig. Båda på in- och utsidan har jag ändrat mig till något bättre. Jag är en så mycket gladare människa och jag som tyckte jag var glad innan!

Energin jag fått går inte att beskriva! Speciellt med tanke på vilken årstid det är just nu! Kan bli helt rädd vid tanken hur min energinivå är till sommaren

Livet efter MAX-projektet? Det är klart man har funderat mycket på hur det ska bli när man är på “egen hand”. Men jag känner mig nog ganska trygg. Projeket har hjälpt mig över det värsta hindret  eller berget så att säga. Hallelujah, praise the Coach

Jag har nu fått ett helt annat förhållande till mat!

Mitt problem har inte varit att jag har ätit onyttigt men jag har ätit för mycket och sen fått för mycket godis på sidan om. Jag ska unna mig själv att ha en dag i veckan där jag äter precis det jag är sugen på. Jag ska uppskatta detta och njuta det till 100%. Samtidigt ska jag kompensera för denna dagen på veckans andra dagar.

Nu är det dax för gymet!

Ha en underbar måndag kväll

//Tina

His Addiction

“The sky was gold. It was rose. I was

taking sips of it through my nose.”

“Semi-Charmed Life” -Third Eye Blind

A carefree junkie. Always holding.

Wild and spontaneous. Spun into control.

Filling the space. An intense stimulant.

Crystal Meth needs. Dreams fulfilled.

From friends to between the sheets.

Losing room keys in the sand.

Sex in the fitting room, crazy.

Adrenaline relationship.

Late night phone calls and last minute

decisions. Trips to North Carolina.

I-95 at midnight. Dipping dollars in the bag,

coating their rims with white gold.

Takes the hit he was given.

And he bumped up.

A huge rush. Euphoria. Endless dreams.

Never-beginning sleep. Hallucinations.

Blending clouds of colors. Pink and blue

make purple. Obsessively horny.

Sudden slip into paranoia. Giggle attacks

and tickle matches. Avoiding invisible cops.

Pretending it’s just a game. Hiding

from his girlfriend. Falling asleep in closets.

Gliding on a high. Heavenly addiction.

Closer to a wonderful disease.

Outstanding physical condition.

Only 25 a day for half a gram.

Hydro or glass?

Laundry detergent and lighter fluid.

Precise explosive mixture resulting

in green poodles and weight loss.

Methamphetamine induced feelings

lift him up until he breaks.

Exhilarating decline onto the other side.

Snort. Smoke. Inject. Swallow.

Another hit.

He bumps up.

A flip, then a cascade away from

himself. He says he’s in love

and wants to be a better man. Stories

of rehab redeeming success clouds

his mind and pushes him into a sober

statue with winter white walls.

He forgets wild mood swings.

Tina, Krank, Tweak, and Ice

disappear from his once unpredictable

life. A good job and clean haircut

takes center stage, and new act begins.

His potential blooms,

and my heart sinks.

Såg ni himlen igår Det var ju helt fantastiskt! Men idag har det gamla vädret återvänt igen, regn och grått. Men den sol vi fick igår gör att man vet att den finns kvar där bakom molnen i alla fall.

Igår tog jag och min sambo en liten shoppingtur till Vingåker. Där finns en outlet med massor av Tiger of Sweden, Lee, Nudie, Ralph Lauren… Härligt! Jag behövde nämligen ett par nya jeans Köpte ett par nya för 3 veckor sen, dom var liiite tighta då jag köpte dom, men dom är redan för stora

Idag har jag träffat en kill-kompis från Danmark och hans tjej. Vi satt på café och såklart tog han en cheesecake som enligt hans mening var väldigt god… Berättade om mitt projekt och dom blev helt klart inspirerade. Dom kom överens om att starta gymträningen på tisdag (när dom är hemma igen). Kul att kunna insprirera någon att komma igång

Nu finns ju inte MAX i Danmark och McDonald´s är ju knappast ett alternativ!!

Nu ska jag hoppa upp på cykeln och åka till gymet. Vespan har “tagit vinter” och står i ett garage och vilar sig

Ha en trevlig söndagkväll.

// Tina

De astazi am 2 noi colegi de camera. Pe Tina si pe Ken, doi porcusori de guineea ce mi-au promis ca ma apara de extraterestrii, draci si fantome Scot niste sunete de ti se face parul maciuca, iar atunci cand voi avea vizitatori nedoriti nu ma voi mai speria crezand ca sunt astia 2 .

Tina

Ken

Imi place mai mult de Ken pentru ca e negru si are creasta ca fratii lui care au jucat in G-force.

While getting my hair cut at Letaya Salon in Rutland, I took the opportunity to set up my camera and ask Tina (one of the owners) what makes her Rutland business special. Letaya Salon & Spa is located at 330 Highway 33 W in Kelowna’s Uptown Rutland town centre.

Igår kväll skulla jag hjälpa en av mina bästa vänner från Danmark med att handla “ett hem” på IKEA. Han ska ha en övernattningslägenhet här i Stockholm och behövde allt. Tallrikar, handdukar, mattor, skåp, stolar, sängkläder.. ja A L L T . Vi tog det hela som en tävling. Här skulle power-shoppas!! Och snabbt skulle det gå.

Vi kom till IKEA kl 19.00 (dom stänger 20.00) Han är en ordningssam kille så han hade lista på allt han skulle ha. Sagt och gjort, vi slet tag i några vagnar och gick in. Självklart gick vi mot strömmen som var på väg ut Bara det i sig var en utmaning. Vi sprang runt, slängde saker på vagnarna och allt gick super! Tills… Handdukarna!

Dom var på ett annat våningsplan och det tog dyrbara minuter att få tag i dom. Det gick förbi en kille med famnen full av handdukar och för en kort sekund tänkte jag slita dom ur hans famn! Men jag såg löpsedlarna:

Galen danska på diet, löpte amok på IKEA kungens kurva!

Och som undertext i expressen hade dom antagligen fortsatt med att: Har inte danskarna gjort sitt i skandinavien nu? Först den galne dansken som springer in och slår ned fotbollsdomaren och nu denna uppenbart galna kvinna i Stockholm.

Men slutet gott allting gott (nej ingen korv eller pizza-slice ) vi inredde en 2:a samt fick det ivägskickat med budbil på ganska exakt en timme. Nöjda över det gick vi över till ICA, där tog tävlingslusten slut och vi strosade runt kanske 45 min Så igår kväll fick jag min hett efterlängtade slimburgare kl 21.42.

Nu ska jag iväg till gymet och bränna lite av de kalorier jag inte äter så jag går ned i vikt

För egentligen är det ganska enkelt: Göra av med mer kalorier än vad man stoppar i sig

Hej hopp!

// Tina

Varit fullt upp denna veckan, för att inte tala på hur det kommer bli nästa vecka. Huga. Men gjort är gjort.

Tänkte berätta lite om det jag var på i tisdags. Egentligen hade man inte fått så mycket information om vad det skulle innefatta så detta informationsmötet var nödvändigt.

Tydligen ligger det till såhär. I Sverige används flera olika föräldrastödsmetoder fast ingen vet med bestämdhet vad man får ut av det. Hur väl resulterande de olika är i slutändan. Det är det detta forskningsprojektet är till för. De har valt ut tre olika insatser där föräldrarna lottas in, så man kan inte välja själv vilken metod man får vara med om. Komet, Connect och ett individuellt program där man via bok och telefonsupport gör det hemifrån på egen hand. De två första är namn på gruppstöd där man samlas en gång per vecka.

Så syftet med detta projektet är att se vilken av metoderna som visar sig mest hjälpsam.

Under den här tiden kommer vi fylla i olika undersökningar, svara på telefonintervjuer, mäta stresshalt i morgonsaliven och verkligen bli uppföljda. Jag har ännu ej fått reda på vilken grupp jag har hamnat i. Om jag hade fått välja så kanske inte hemifrångruppen, men oavsett vilket så kommer jag veta mer efter än jag visste innan ändå.

Det här forskningsprojektet sträcker sig nästan över hela Sverige och innefattar 32 olika orter.  Tycker det känns himla skojs o få vara med i något sådant här. O förhoppningsvis kan det komma något gott ur det även på hemmafronten

There isn’t much to say other than that this makes me so…happy.

We’re in college.  And I know how consuming school work and lab work and real work can be. But that’s sad – and this makes me smile : )

Honestly how long has it been since we’ve just wandered out of our dorm rooms and into the sunshine to just screw around a little bit? I’m not talking about organized IM sports or even a game with any rules at all.Let’s skip. And cavort. And gambol. And play. Let’s just…run.

In adorable floral-patterned dresses, sunshine-yellow faux parkas, and the rocking black boots, that is. : P

On Thursday afternoon I went to Columbia to have lunch with my brother Daniel.  We had a fun time catching up and walking around his campus.  Here is a pic of him in his dorm room.

Daniel and pet

Det är inte lång tid kvar nu på minimize-projektet. Vi är på upploppet kan man säga. Tillsammans har vi gått ned över 40 kilo! Av att äta hamburgare och träna, helt otroligt.

Här är gänget samlat, ser ni Mats? Jo titta noga, han har blivit så liten att vi fick sätta han i en barnstol bredvid coachen…

Ikväll blir det som vanligt en sväng på gymet!

Vi hörs senare

// Tina

May apat na magkakaibigan, pawang mga high school students at pumapasok sa iisang paaralan. Gamit ang mga pangalan nila, pinangalanan nila ang kanilang grupo ng ‘TALK’ – dahil na rin sa tuwing makikita mo sila tuwing recess at lunch, sobra sila kung magusap. Tawanan, asaran at kung ano-ano pa.

Sila Tina, Amy, Lanie at Kian ay magkakaibigan na simula pa lang nang mag first year high school sila, kaya’t dismayado silang apat ng malaman nila na hindi pare-parehong paaralan ang papasukan nila pagdating nila sa kolehiyo.

Nang makagraduate ang magkakaibigan, nagkaro’n pa sila ng munting salo-salo sa bahay ni Lanie, para kahit sa huling araw nila bilang mga estudyante ng high school ay sila-sila pa rin ang magkakasama. Nangako sila sa isa’t isa na paglipas ng limang taon, ay dapat magkaro’n silang apat ng reunion. Walang dapat absent at walang dapat umayaw o magkaro’n ng dahilan para hindi maka-attend sa nasabing reunion.
Nag-set ng date si Kian, “March 10, *year*, dapat magkita-kita tayo.”
“Pa’no kung may date kami ng boss ko na’n?” Pabirong tanong ni Tina.
“Eh ‘di makipag-break ka kung ayaw kang payagan!” Suhestyon naman ni Amy.
Nagkatawanan lang ang apat, at nang lumalim na ang gabi. Nagdesisyon ang lahat na umuwi na, bitbit ang mga nireregalo sa isa’t isa.
Iyon na ang huli nilang pagkikita.

Lumipas ang araw, buwan at taon. Pare-pareho silang naging abala sa pag-aaral. At unti-unti na nga nilang nalimutan ang magkamustahan o magparamdam man lang sa isa’t isa.

Isang gabi, habang himbing na natutulog si Tina, bigla na lamang s’ya naalimpungatan dahil sa kakaibang pakiramdam sa loob ng kanyang kwarto. Lumamig ang kanyang paligid at nagkaro’n s’ya ng pakiramdam na parang hindi s’ya nag-iisa.
Pumupungas-pungas s’yang naupo sa kanyang kama, at ng malinawan na n’ya ang kanyang paningin. Kahit medyo madilim, may nakita s’yang babaeng nakaupo sa paanan ng kama n’ya. Mahaba ang buhok nito at naka kamiseta itong puti.

Lumingon sa kanya ang babae, nakilala naman agad ito ni Tina.
“Kian!” Usal n’ya, “kanina ka pa ba d’yan?” Tanong nito.
“Hindi, kadadating ko lang.” Nakangiting sagot sa kanya ng kaibigan.
“Paano ka nakapasok dito?” Tanong agad ni Tina.
Ngunit imbes na sumagot si Kian sa tanong ng kaibigan, nagpaalala lang ito sa kanya. “Friend, punta ka naman sa amin… kailangan kita do’n eh…” May halo pang panlalambing sa boses nito.
Natawa si Tina sa inasal ng kaibigan n’ya, “hindi ka na talaga nagbago, ‘pag may kailangan ka… dun ka lang naglalambing.” Ani nito. “Kailan mo ba ako kailangan?” Humahagikhik na tanong ni Tina.
“Sa Lunes na ‘yun. Basta, punta ka hah? Please…” Pagpipilit pa ni Kian.
“Oo na pupunta na ako. Patulugin mo muna ako.” Saka ito humiga ulit at nagtalukbong ng kumot.

Ngunit biglang may naalala si Tina, kaya’t bumangon uli s’ya mula sa pagkakahiga upang kausapin muli ang kaibigan na dumalaw, ngunit sa kanyang pagtataka, nawala din ito agad.
Labis na napag-isip dito si Tina, ni hindi man lamang n’ya naramdaman na umalis ito sa kanyang paanan o narinig na bumukas ang pinto. Dito na natakot ang dalaga at ng tiningnan n’ya ang kanyang relo sa tabi ng kama n’ya, nakita n’ya na ala-una na ng madaling araw. Lubos na nagtaka ang dalaga. Paanong nangyari nakapunta at nakapasok si Kian ng gano’ng oras sa kanilang bahay – lalo na sa kanyang kwarto? Nagtalukbong uli s’ya ng kumot at pinilit na matulog.

Lunes ng tanghali, habang naghahanda si Tina sa kanyang lakad, bigla na lamang n’yang narinig ang telepono. Sinagot n’ya ito at nabosesan n’ya ang nasa kabilang linya.
“Tina, ready ka na ba d’yan?” Tanong ng babae sa kabilang linya.
“Opo Ms. Kian Ramos.” Sagot naman ni Tina.
“Sige, maghihintay ako sa pagdating mo…”
“Teka Kian, tatanungin ko lang sana–” hindi na naituloy ni Tina ang kanyang itatanong ng marinig nitong binaba na ng kausap ang telepono.
Saktong pagbaba ng telepono, nakaramdam na naman s’ya ng ibang presensya sa loob ng kanyang kwarto. Parang may nakatitig mula sa kanyang likod. Takot man s’yang lingunin ito, naglakas loob itong lingunin sa pag-aakalang may makikita s’ya. Meron nga, ang repleksyon n’ya sa salamin, kung saan kita din n’ya ang larawan ni Kian at ang maligalig nitong ngiti sa larawan.
Napangiti si Tina, sabay labas ng kwarto.

Habang naglalakad si Tina papuntang bahay nila Kian, nakaamoy s’ya ng sampaguita. Luminga-linga ang dalaga upang maghanap ng tanim na sampaguita, ngunit dismayado ito.
Malapit na n’yang marating ang bahay nila Kian. Malayo pa lang, tanaw na tanaw n’ya ang liwanag ng ilaw na nagmumula lamang sa tarangkahan ng bahay ng kaibigan. Nang makatapat na s’ya dun, nagulat s’ya sa kanyang nakita. May ataul sa harap ng bahay nila Kian.
Agad s’yang napansin ng nanay ni Kian – si Aling Ester.
“Tina, nand’yan ka na pala.” Bati ni Aling Ester sa dalaga na parang alam na dadating s’ya sa araw ding yun. Halata din dito ang medyo mugto pa nitong mata.
“Tita,” Ani n’ya. “Sino ho ba ang patay?” Tanong ng nagtatakang si Tina.
Hindi muna sumagot ang naulilang ina. “Pasok ka muna sa loob.”
Pagpasok ni Tina sa loob, nagulat s’ya sa kanyang nakita. Nando’n ang dalawa n’ya pang kaibigan – sila Amy at Lanie. Ngunit imbes na ngiti ang isalubong nila kay Tina, lumapit ang dalawa upang yakapin ang dalaga at saka umiyak.

“Patay na si Kian, Tina” Usal ni Lanie sabay hikbi.
Nagulat si Tina sa kanyang narinig. “Wala namang lokohan…” Sambit nito. Ngunit, hindi rin nito napigilan ang biglang pagluha.
“S’ya yung nakalibing d’yan.” Sagot naman ni Amy.
Umalis si Tina sa pagkayakap ng dalawa at tinungo ang ataul sa labas ng bahay.
Hindi s’ya makapaniwala sa kanyang nakita. Nanlaki ang kanyang mga mata, at hindi na napigilan ang pagbagsak ng mga luha sa kanyang mata.
“Tama ba ito? Baka nananaginip lang ako. Baka naman palabas lang itong lahat.” Sunud-sunod na bulong nito sa sarili.
Ngunit hindi n’ya napigilang malungkot at lumuha. Ang kaisa-isang kaibigan n’yang sobrang lambing ay bigla na lamang mawawala ng walang paalam.
Sumunod si Amy kay Tina at saglit na tumingin sa labi ng kanilang kaibigan. “Kakausapin daw tayo ni Tita Ester.” Tawag n’ya dito.
Pumasok na ang magkakaibigan, umupo ang tatlo sa harap ng nanay ni Kian.
“Alam n’yo mga anak…” Paninimula n’ya. “Matagal ng may sakit si Kian. Cancer sa atay ang kumuha sa buhay ng anak ko.” Nagsimula na namang lumuha ang mata ng nangulilang ina.
Lumapit ang tatlo bilang pakikiramay sa kanilang nanay-nanayan.
“Tinago n’ya iyon sa inyo hanggang sa maka-graduate kayo ng high school…” Pagpapatuloy n’ya. “Nang matapos n’ya ang second year college n’ya, tumigil na s’ya sa pag-aaral dahil sa kanyang sakit. Pinilit naming labanan ang sakit n’ya, ngunit matapos ang isa’t kalahating taon, nanghina na s’ya.”
“Alam n’ya na hindi na magtatagal ang buhay n’ya dito, kung kaya’t nakiusap s’ya sa akin na sana ay makausap man lang n’ya kayo, bago man s’ya, mawalan ng hininga.” Patuloy ang paghikbi ni Aling Ester, sinasabayan naman ito ng luha nila Tina, Amy at Lanie.
“Ngunit nabigo ako. Hindi ko kasi alam kung saan kayo hahanapin at kung paano kayo tatawagan. Kaya bago pa man s’ya malagutan ng hininga, narinig ko ang mahinang tinig n’ya, at rinig na rinig ko ang bawat salitang sinabi n’ya. Gagawa daw s’ya ng paraan upang magkasama-sama daw kayo sa nakatakdang araw.”

Hindi na napigilan ng ina ang humagulgol, kasama ang tatlong magkakaibigan na walang patid ang pagluha. Sa gitna ng kanilang paghihinagpis, bigla na lamang napatigil si Tina.
“Kaya pala bigla s’yang nagpakita sa akin nung isang gabi.” Sambit nito.
“Saan?” Tanong ni Lanie, sabay pahid sa mga luha.
“Sa kwarto ko.” Sagot naman ni Tina.
“Kailan?” Sunod na tanong naman ni Amy.
“Nung isang gabi nga lang.”
Sumingit naman si Lanie, “Nagpakita din s’ya sa akin, yun nga lang hindi ko alam kung panaginip, kasi para talagang totoo. At nung isang araw pa nga yun.”
“Ako, sa sala namin s’ya biglang nagpakita. Gabi din ‘yun.” Usisa naman ni Amy. “Hindi ko naman naisip na patay na s’ya, dahil akala ko, dumalaw na lang s’yang bigla. Yun nga lang, bigla s’yang nawala.”
“Kinausap n’ya ako. Tulad pa rin s’ya ng dati,” Napalalim ang isip ni Tina. “Pag nagpipilit, nanlalambing s’ya.” Dugtong pa nito.
Bahagyang napangiti ang dalawa, ngunit bakas pa rin sa mata ang lungkot. Halata dito na inaalala pa nila ang kaibigan kapag nanlalambing.
Tahimik lang na nanunuod sa kanila ang ina ni Kian. Patuloy pa rin ang pagluha nito.

“Ano nga bang araw ngayon?” Tanong pa ni Tina.
“A-d’yes ng Marso.” Sagot naman ni Aling Ester.
Alintana sa mukha ni Tina ang pagkagulat, kahit sila Amy at Lanie ay may naalala sa araw ding ‘yun.
Dito na napagtanto ng tatlo na si Kian pala ang nagset ng araw kung kailan muli sila magkakaro’n ng reunion, ika-10 ng Marso. S’ya din ang nagsabi na wala dapat umabsent o magdahilan na hindi makakarating sa simpleng reunion, at s’ya din ang dahilan kung bakit natuloy ang muntik na sanang maudlot na reunion.

“Kumpleto na sana tayo…” Sambit ni Lanie.
“Ang kaso…” Sunod naman ni Amy.
“Wala na yung party-planner natin.” Malungkot na sabi ni Tina sa dalawa n’ya pang kaibigan.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Story Sender 2 : Jackie

Age : 20

Gender : Female

Location : Parañaque City

**Ang kwentong ito ay lumabas na sa ibang Blog. Di kami ang original na nag post nito, pinost namin ito sa kadahilanan na nagpasa ang author nito sa aming nasabing email at blog. Ang orihinal nito ay inyong makikita sa http://kwentongnakakatakot.blogspot.com/**

Jag hörde idag att Stockholms marathon var fullbokat  

Så jag kollade upp “En svensk klassiker”. Man kan säga så här… Det skiter sig lite på skidåkningen - inget en dansk från det platta landet är speciellt bra på

Men jag tycker det är bra att ha ett mål att gå efter – ska ju hålla den fina formen jag äntligen fått :D .

Så jag siktar in mig på Copenhagen Marathon istället!  Då är jag också säker på det inte blir en masse uppförsbacka  

Det enda som kan vara ett litet ”problem” med ruten i Köpenhamn är att man kommer förbi det fantastiska och mysiga Nyhavn där man alltid går på sommeren och drickar drinkar, en iskall Carlsberg etc.

Idag har varit en helt vanlig och grå november dag. Men humöret och energin är på topp!

Har precis kommit hem efter hård träning på gymet. Skönt att kunde variera träningen lite mer igen och inte bara fokusera på träning som gav massor med steg

Nu ska jag gå lägga mig!

Natt natt

//Tina

P.S. Sambon är inte hemma idag och därför ingen korrekturläsning D.S.

O autor Mauricio de Sousa escreveu uma nota para esclarecer alguns pontos da história e da sexualidade do personagem Caio, após a polêmica envolvendo um personagem gay na sexta edição da revista “Tina”. Da Folha Online:

Na nota, Mauricio de Sousa ressalta que “Tina” é uma publicação voltada para o público adulto jovem e suas histórias refletem a realidade dessa faixa etária. Tina, a personagem principal, é maior de idade e estuda jornalismo.

“A história intitulada ‘O Triângulo das Confusões’ deve ser lida e interpretada pelo leitor. Não há qualquer afirmação sobre a sexualidade deste ou daquele personagem”, afirma.

Trecho da história

“Vale ressaltar que publicações dirigidas a faixas de público com idades diferenciadas podem — e devem — tratar de quaisquer assuntos de maneira adequada ao seu leitor. No cinema, na televisão ou nas revistas há a separação por faixa de idade. Por que não haveria na nossa vasta galeria de publicações?”

Mauricio de Sousa finaliza a nota dizendo que a revista mantém uma posição defendida em todas as suas produções: “o respeito pelo ser humano, pela pessoa, e a elegância no trato de qualquer tema”.

A matéria foi encontrada aqui.

Nice to see these two out together. Maybe one day they’ll hold hands in public or something…you know, like a real couple? Check out Mama Tina’s boots! Fierce!

No começo desse ano o criador da Turma da Mônica, Mauricio de Sousa, deu uma interessante entrevista para a Veja. Nela, o quadrinista fala sobre a abordagem de temas mais sérios – como o divórcio, por exemplo – nos seus gibis, seja nos clássicos da Mônica e companhia ou no recente Turma da Mônica Jovem. Quem lê o Homomento já viu meus elogios à Adriana Calcanhotto por tratar crianças com naturalidade e meu recente apelo para uma educação sexual problematizadora: fica até redundante dizer o quanto simpatizei com o seguinte trecho da entrevista.

Acontece que nas casas de hoje se pode conversar sobre tudo: sexo, drogas, violência. Se o pai não puxa esses assuntos, o filho de 5 anos faz isso por ele. É preciso parar de tratar as crianças como seres inferiores, sem senso crítico, sem experiência de vida. Tudo pode virar tema. Não é preciso censurar, apenas deve-se tomar cuidado para usar uma linguagem correta.

O discurso é bonito, mas não paremos por aqui. No restante da entrevista, Mauricio conta como os pais da personagem Xaveco se divorciaram e a situação foi sutilmente introduzida nas histórias, não havendo nenhum caso de reclamação por parte dos pais. Elogios à parte, é necessário lembrar que estamos bastante aquém do tempo em que divórcio era causa para polêmica: não deixa de ser até bastante atrasada essa abordagem do autor. O modus operandi dele fica bem claro em outro momento da entrevista – justamente no que tange à homossexualidade.

Tem gente pedindo para eu criar um personagem gay. Esse tema ainda é muito novo. Mas eu sei que, no futuro, se essa tendência continuar, será natural ter um homossexual na Turma. No meu estúdio, digo que não devemos levantar uma bandeira e ir à frente de uma passeata. Devemos segurar a bandeira quando ela já está passando. Precisamos falar a língua do dia e da hora, mas tomando certos cuidados. Foi com essa fórmula que construí minha carreira.

Mais recentemente, em sua participação no Roda Viva, reiterou, como nos conta o ACapa: “[Personagem gay, só] quando a sociedade estiver, toda ela, aceitando e preparada para isso”.

Poderíamos fazer uma pausa para questionar um pouco as colocações (quando, afinal, a sociedade vai estar TODA pronta e preparada para isso?), mas não é para lembrar dessas declarações que estou escrevendo a postagem. É para falar do novo personagem do gibi da Tina: o Caio.

A primeira aparição do Caio foi no número 6 da revista da Tina, pela editora Panini, lançada em novembro de 2009. O blog Cultureba alerta na manchete – “Caio, o primeiro personagem gay de Mauricio de Sousa”. Sem acesso ao gibi, fui procurar, muito curioso, mais referências à tal história. O Cada um no seu quadrinho já lança um balde d’água, explicando que fica tudo meio implícito.

Pelo que entendi, a história é mais ou menos assim: a Tina marca um encontro com um amigo misterioso e o namorado dela fica morrendo de ciúmes no decorrer da história. No final, ela apresenta o Caio pro namorado e dá um discurso sobre como é comum homens e mulheres terem amizades sem segundas intenções. O tal Caio ainda arremata, dizendo que é comprometido e dando a entender que é com um rapaz que está presente. Confiram o tal quadrinho, escaneado pelo Cena G.

Como nos conta a Folha, “o assessor afirma que a história não pretendeu ser categórica no lançamento de um personagem gay. Ele levanta até a possibilidade de que ele seja bissexual, no entanto. Ele também assegura que a história e o personagem terá a devida continuidade e encaminhamento”.

Não sei até que ponto a personagem não foi criada pra agradar quem estava pressionando ou até que ponto ela está lá por tratar-se de uma revista de aparente menor visibilidade, mas devo admitir que fiquei positivamente surpreso. Até onde eu sei a questão homossexual está pegando fogo atualmente, então não deixa de ser uma afronta ao próprio método pouco corajoso do Mauricio de falar dos assuntos só depois da discussão em torno deles se abrandar.

Eu poderia até reclamar aqui do quão mal esclarecida está a situação de homossexualidade ali (as velhas migalhas que nos dão nas hqs para ficarmos quietinhos), mas prefiro esperar para ver o direcionamento da história do Caio, por se tratar do gênero infantil, que tem um monte de particularidades. Um pouco de otimismo não faz mal a ninguém, não é? Ou vocês acham que estou encarando com bom humor demais?

Apparently Matthew Knowles had a jumpoff and now she’s suing him for child supoort. According to some “internet sources”, Matthew is being sued by a woman in her late 30’s named Alexsandre Wright and she’s claiming that she carried on  an affair with Knowles and is currently six months pregnant.

Well, Mrs. Mama Knowles thinks otherwise. She was spotted out yesterday right after the lawsuit was filed wearing her wedding ring.

But these pieces are not fitting the puzzle. How can a pregnant women sue for child support before the baby is even born and a DNA test is done?

                                     Busted! You Silly Rabbit.