Det är kul nästan alltid att vara 2barns mamma.

Jag sitter på toaletten o planerar att göra nr 2 när båda barnen kommer in, jag säger

-”jag hade tänkt bajsa här får jag det?”

Alvin svarar

-”ja det får du men du får inte vara ifred”

Tack!!!

Förövrigt måste jag ju uppdatera er om att Gabriel numera vet vad han heter, men kan dock inte säga Gabriel så frågar man vad han heter pekar han på magen sin och säger -”Gagga”

frågar man honom vad Alvin heter säger han -”Ajja”

Precis samma som Alvin själv sa om både sig och Gabriel när han va mindre, sött!

Bara för det hör jag nu hur Alvin säger -”Gabriel jag är glad att vi hade det här samtalet”

hahaha jag dör … nu middagslagning!

Jag beslutade mig för att gå hem från jobbet i dag. Det tar en dryg timme och jag var riktigt nöjd att jag tagit det beslutet. Solen lyste och jag fick ett ypperligt tillfälle för att gå ner några hekton extra. 
Som några av er kanske vet så kämpar jag mig neråt på viktskalan och äter Gi för fullt.

När jag gått cirka två tredjedelar av vägen så  passerade jag Plantagen. Jag har aldrig varit in där för jag vet att jag inte kommer kunna hålla mig från att köpa något. Så jag passerade även i dag. Men vände, tio meter efter ingången, och gick in.

Där lyfte jag på krukor och gladdes åt att jag hittade saker jag sökt. Glad var jag också för att jag besparat mig en resa till Ikea. 

Men så kom den.
Smärtan.
Det tryckte och ilade, smärtade och drog ihop sig längst ner i magen. Och det var den där  värsta smärtan som hälsade på. Den där hemskaste av alla.

Jag väntade lydigt i kön och frågade efter en toalett. Som tur var fanns det en. I det värsta scenariot jag målat upp fanns det ingen. Och då hade det varit kört. För denna butik ligger helt mitt i ingenstans, bredvid en stor väg men inga andra allmänna platser. Bara bostadshus och bilvägar överallt. Inte heller finns en busslinje nära. 
Jag var rädd att jag skulle behöva be om att få låna personaltoaletten. Om de nekade fick jag bara förklara hur det ligger till. Jag har Ibs. Jag måste få låna den.
Och så skulle en personal lotsa mig genom långa korridorer – fram till en toalett. Sedan skulle de stå där utanför och vänta. Medans det plumsade i toalettstolen. Huuuu…

Men änglakören doade och visade mig den gyllene kundtoaletten. Så jag ställde ifrån mig grejorna, väl medveten om att alla kollade på mig, och öppnade dörren. Bakom dörren fanns toaletten. Och då insåg jag hur dåligt placerad den var. Mitt i butiken och direkt bakom en tunn, ihålig trädörr. Nu skulle hela butiken få höra mitt plumsande istället. Men sådan lyx-oro har man inte råd med när det är akut så jag stängde dörren och tryckte på lysknappen.
Men inget hände.
Lampan var trasig.

Jag öppnade dörren för att ta en bättre titt på toalettens utformning. Jag övervägde en stund att be personalen byta lampan. Men så insåg jag att det skulle ta för lång tid. Innan den var bytt hade jag hunnit göra i byxorna. Så jag ställde ifrån mig grejorna, inspekterade toaletten och noterade tanten i kassan som följt mitt dilemma och nu gav mig en förvånad min medan jag stängde dörren.
Framme vid toaletten vickade jag ner sitsen och satte mig ner med toalettrullen i handen. Och är att jag. I mörkret och plumsade. Jag bet mig själv i läppen för att inte skrika av smärta.

15 minuter senare öppnade jag dörren och mötte kassörskans förvånade min.

Rak i ryggen samlade jag ihop mina saker, betalade och gick hem. Jag vill tro att jag, med mitt kroppspråk, gjorde klart för dem att bajsa måste alla göra och det är en av de mest naturliga sakerna i världen. Så jag tänker minsann inte tycka att det är pinsamt! Sådan lyx som att dölja sina behov får andra människor syssla med. För skall man överleva den här sjukdomen får man banne mig inte tycka att det är pinsamt med bajs i alla fall. Så var det med den saken! 

Bajsa bör jag – annars dör jag!

Läs även andra bloggares åsikter om Ibs, Irritable bowel syndrome, bajs, magsmärtor, plumsa, toalett

Slut!

Precis då man inte vill att pappret ska ta slut gör det alltid precis det. Värst är när man gjort nummer två på den offentliga toaletten Förresten, varför heter det egentligen offentliga? Jag menar, vem tittar? Reinfeldt? Hur som helst, i skogen finns löv. På toaletter finns… kakel?

Såklart! Det är D-Ä-R-F-Ö-R de offentliga toaletterna alltid är så grisiga! Jag menar, vem bajsar på ringen med F-L-I-T? Eller på G-O-L-V-E-T?  (Själv har jag ju blivit tant med barn och har oftast en blöja, näsduk eller en toarulle, ibland till och med hushållspapper om vi är på utflykt, i väskan. Töntigt, men praktiskt).

När vi skulle slå in alla L2:s paket till födelsedagen tog såklart presentpappret slut. Jag ringer frågar om grannen H har lite över? Bara julpapper, säger hon. Och tio centimeter av något mer presentigt. Det blir fint, säger jag och skickar över M (vadå, jag frös!).

M kommer tillbaka med en F-U-L-L-A-D-D-A-D sån där rulle som sitter vid utgångarna i leksaksvaruhusen. Tydligen hade J (H:s man) blivit lite upprörd där i butiken (kan känna igen mig i det faktiskt) och tog helt sonika med hela rullen. Mindre stress, mer papper. Undrar om man kan köra samma kupp med finpappret på Designtorget?

Andra som bloggar om Toalettbesök, Toalettpapper.

Ryan Air ska börja ta betalt för toalettbesöken på sina plan. Undrar vad som ska bli nästa steg – 10 kronor minuten för syret i luften ombord. Fläktsystemet ombord kostar trots allt pengar.

Lågprisflyg i all ära, men är det inte bättre att låta vissa saker gå på biljetten.

AB

I dagens Metro får jag lära mig att det är trendigt med body. Bodyn är ett klassiskt plagg. Det går aldrig ur tiden, säger Frida Fahrman.

Ur min tid gick den för ungefär tjugo år sedan. Aldrig mer. Det är det mest opraktiska och obekväma plagg jag någonsin burit. På B-E-B-I-S-A-R passar det bra. De har ju en blöja som skyddar mot skav. Det hade inte jag. Och att gå med metalknappar mot snippan, det är ingen höjdare. Oavsett om man cyklar, går, ligger eller står. Kläder som kräver blöja bör inte bäras av vuxna, helt enkelt.

Jag fick i och för sig diplom en gång, tack varde den lilla svarta body jag faktiskt hade. ”För bästa försök att kissa med body på,” stod det på det. Det är ju helt omöjligt att lyckas knäppa den om man knäppt upp den, så vad ska en tjej göra? Dra den åt sidan förstås. Tur jag aldrig behövde göra nummer två.

Jag håller fortfarande på och flyttar min blogg hit. Men idag mår jag tjuvtjockt i magen, det är världskrig därinne. Så nu går jag och lägger mig igen. Därför tar det lite tid.

Nu får det vara slut på allvaret. Det arga är borta. Utskrivet och klart. Precis lekt med barnen (sjuka barn idag) och frågar om de är kissnödiga. “Nej mamma, jag är bara törstnödig,” förkunnar L2 (lilltjejen). “Jag är både och,” ropar L1 (storebror). Såklart de är. Vilket perfekt ord.

Flashback. L1 är 3 år.

Jag: Stoppa in snoppen i byxan igen.

L1: Nej jag vill inte. Jag behöver en hament, som man stoppar in i snoppen. Man köper den i en speciell affär.

Jag: Jaha. Vad är en hament för något?

L1: Jag vet inte.

Jag: Men den är bra att ha alltså?

L1: Ja, det är den.

Historien med snoppen går vidare. Ett halvår senare:

M: Sluta pilla och dra i snoppen.

L1: Jag pillar inte. Jag bara klappar lite grand.

Och helt nyligen:

Jag: Sluta pilla på snoppen!

L1. Men det är ju så skööööönt!

Mmm, såklart det är.

(För tydlighetens skull: L1 får pilla på snoppen, men inte var som helst. )

Jag är precis hemkommen efter en S-MI-T-N-I-N-G. Jag ville vara ifred. Fräste i väg i audin (inte för att vi har fler än en bil), radion på högsta; Billy Idol, White Wedding. Yes! Jag kör fort (i och för sig bara till konsum, men fort). Jag är ensam (dubbel-yes!). Annars finns det finns tre säkra sätt att I-N-T-E få vara ifred hemma hos mig.

1. Jag behöver bara ta upp telefonen. Vips, totalt kaos runtomkring. Barnen får näsblod. Råkar snubbla in i en vägg (barnen alltså, inte jag). Hoppa på ett bord (med flit, barnen alltså). M har slut på toapapper. You name it. Till alla jag varit sur på för att ni inte lyssnat koncentrerat på mig då ni hade barn och inte jag, förlåt! Förlåt även till er som jag inte lyssnar på nuförtiden (det blir lite för splittrat med toapapper runt halsen, näsblod som sprutar och en unge hängande i varje ben).

2. Jag kan också försöka gå på toaletten. Finns ingen som har så (ofrivilligt) sociala toalettbesök. Låser jag utbryter kollektiv kissnödighet och jag får klämma på utav bara helsike (om jag vill slippa torka golv vill säga). De andra tre deklarerar däremot bestämt att de vill V-A-R-A I F-R-E-D då de gör sina behov. Jaha!

3. Slutligen kan jag sätta mig vid datorn ensam före 19.30 (detta är det magiska klockslag då barnen oftast somnar). Favoritfilmen kan vara på, Bolibompa, godisätande (nu menar jag om det är lördag, har inte fallit dit att lura iväg dem med godis på vardagar, det skulle ändå inte funka, eller skulle det?). Hur som helst, smyger jag upp till datorn hinner jag inte mer än logga på så sitter minst en familjemedlem i mitt knä (dock aldrig M, ska sägas till hans fördel; fast det kanske vore mysigt?).

Just nu är jag i fred. Jag slappnar av. Men, såklart, nu hörs några tassande steg… “Är du där uppe och skriver, mamma?” ropar lilltjejen. Tipp, tapp…

Jag måste bara berätta om denna händelse. När jag var i Hanoi så var luftfuktigheten väldigt hög, det var varmt och jag och min kollega skulle till Rädda Barnens kontor. Jag väntar i hotellvestibulen och tänker så här – bäst att besöka toaletten här, vem vet hur det ser ut på kontoret dit jag ska…jag går mot en trång mörk passage av tårtform och till vänster fins det en dörr. Jag tar tag i handtaget och öppnar dörren – och DÅ – möts 4 chockade ögon – två blågrå skandinaviska möter två mörkare lite svagt sneda asiatiska ögon. Vad jag ser är – en liten (de är ganska kortväxta även i vuxen ålder) vietnamesisk man sittandes på huk OVANPÅ själva toalettringen…

Annan toalettkultur

Vem som blev mest chockad och eller förvånad vet jag inte  – men senare slog mig tanken (det gjorde inte ont…) att vems metod är egentligen den “normala” och varför – vi västerlänningar och kanske i synnerhet svenskar utgår väldigt ofta från att VÅRA normer är det som är det rätta – andra människor, kulturer osv. – de beter sig lite egendomligt , ja vi kan tom skratta åt dem och göra narr av dem…
Han kanske helt enkelt var väldigt hygieniskt noggrann, är van att sitta på huk (vilket de ofta gör i andra sammanhang också) och hade funnit ett flertal fördelar med SIN metod att utföra ett av hjordens vanligaste behov på….jag tänker inte utveckla DET närmare här… men sens moralen har kanske ändå gått ram…. 

Mer om Vietnam här bl.a. reseskildringar och reseberättelser med foton

Lite Fakta om Vietnam

En vän till mig använder en lite finare omskrivning när hon behöver nyttja tobak. Och det funkar bra -men det har för henne blivit så synonymt med “att röka” att hon först inte uppfattade det komiska i situationen:

Vi har promenerat, utomhus, i nära två timmar. Och ska just gå upp för trappen till mitt hus, när hon saktar in:

-Jag tror jag ska ta mig en nypa frisk luft…

******************
Och på Astrid Lindgrens barnsjukhus skulle jag önska att man blev bättre på eufemismer (förskönande omskrivningar). Barnsköterskorna är väldigt vana vid småbarn. Och vid cytostatikakurer måste allt urin samlas, vägas, och testas.

Tonåringen sitter med sina jämnåriga besökare och spelar kort, när nån rycker upp dörren, stormar in, och hojtar:
- Johanna, du måste KISSA PÅ POTTAN!

Tack. Underbart välgörande. Vad sägs om:

“Johanna, vi skulle behöva ett nytt pH-värde.” ?

Nu är det söndagskväll, igen. Tänk så fort det går! Det har jag kanske konstaterat här i bloggen förut, men jag fattar fortfarande inte hur det kan kännas som om tiden skenar iväg så fort. Idag har jag bara tagit det lugnt. Sov länge, lyckades skrapa ihop hela 9 timmar, vilket är rekord för mig. Det var en hel del jag hade tänkt göra idag, men jag ändrade “programmet”, så det blev en “bara vara-dag” istället. Kände att jag ville ta tillvara det härliga vädret och att jag verkligen behövde vistas ute så mycket som möjligt. Igår blev det ju inte mycket av den varan. Så vad gjorde jag igår då – en del är visst lite nyfikna på det efter mitt kryptiska meddelande igår.

Jo, straxt efter 04.00 ringde min klocka, jag visste att jag inte hade tid att “dra mig”, men ändå krävdes en hel del för att få kroppen att hasa sig upp i sittande ställning. Tre timmars sömn är lite väl snålt tilltaget, men vad gör man. Plockade ihop mina pinaler och lastade i bilen. Bara lite försenad kom jag så iväg. Typiskt nog hade jag ju glömt att tanka dagen före också, så det blev första anhalten. Sen bar det av – med Jill Johnson i cd´n på hög volym och mig själv sjungande på lika hög volym ställde jag kosan söderut. Ca 25 mil bort var målet – Mariestad – där skulle jag nämligen beträda mitt livs första kattuställning. Katterna och dottern hade ju lite närmare, de kom åkande ifrån andra hållet och så skulle vi mötas där.

Lite stressad var jag eftersom jag inte var riktigt säker på hur lång tid det skulle ta att köra, så min plan var att köra nonstop till Shell i Hasslerör, men efter ett tag insåg jag att jag måste ändra mina planer. Min blodtrycksmedicin är nämligen urindrivande och ett toalettbesök blev allt mer aktuellt, den saken var säker. Nu är det ju inte så många ställen som är öppna vid denna arla morgonstund, men hade jag tur så skulle McDonalds i Kristinehamn vara öppet räknade jag ut. Några minuter över sju svängde jag in på deras parkeringsplats. Det såg tämligen dött ut, men på dörren upplyste mig öppettiderna om att det var fritt fram och det var verkligen hög tid för min del. Efter avklarat “urtankning” tänkte jag att en kopp kaffe säkert skulle pigga upp mig lite och bestämde mig även för att köpa en macka med ägg o bacon (något fint namn hade den, men det kommer jag inte ihåg nu). Eftersom de precis hade öppnat fanns det ju naturligtvis inget färdigt, utan jag upplystes av en vänlig kille att det skulle ta några minuter. Sjutton också tänkte jag, det har jag inte tid med, men jag nickade vänligt och trampade sen runt i lokalen (precis som om det skulle gå fortare då!) Några minuter hit eller dit kan ju inte göra någon större skillnad, det inser jag ju idag, men så tänkte jag inte just då. Fick min beställning och hastar iväg och precis framför dörren händer det – min nygjorda macka glider iväg. Det vita smörgåspappret med grön text på öppnar sig och ut glider det varma, nystekta ägget som far i golvet tätt följd av övriga ingredienser. I ett försök att ändra på den sen länge konstaterade tyngdlagens principer gör jag några akrobatiska övningar med min kropp, men det enda som händer är att jag häller kaffekoppen över min tidigare så rena, vita tröja. Den ramsa som jag sen uttalar ska jag inte publicera här, men ni kan säkert tänka er ungefär hur det lät. Jag hade säkert fått en ny macka och nytt kaffe, men tanken på att vänta ytterligare frestade inte nämnvärt just då. Och inte hade jag lagt i någon annan tröja heller. Den här dagen började inget vidare minsann!

 Ringde dottern och ber henne försöka hitta något som “går omkring mig” i sin garderob. Vi har ju inte direkt samma storlek, men något elastiskt borde det väl ändå finnas om jag har tur. Annars är det inget att göra åt. Nu är det ju katterna som ska ställas ut och inte jag, vilket är tur, men det är klart att det ser trevligare ut om man är hel och ren, den saken är klar.

Resten av resan förlöpte utan mera problem och vi kom fram till Mariestad samtidigt. Packade ur katter och övrig utrustning och knallade iväg till utställningslokalen. Smart som jag är (om jag får säga det själv, och det får jag ju nu) hade jag tagit med en lastkärra och en stor plastback med lock som vi kan stoppa full med saker för att slippa kånka och bära så mycket. Dottern skrattade lite åt morsans tilltag, men innan kvällen ska det visa sig att det var ett lyckat drag.

 Det hela börjde med veterinärbesiktning innan man ens släpps in. Sen blev vi tilldelade den dubbelbur våra katter skulle bo i under dagen och kunde börja vår uppackning. Nu skulle den nya burinredningen monteras, efter lite pyssel satt den där och prydde sin plats. Katterna stoppades in i buren och vi tänker att det är hög tid för att försöka ta reda på vad som ska hända härnäst och hur man ska göra osv. Storebror katt skulle vara med idag också, som moraliskt stöd var det tänkt, så att lillpigan skulle kunna vara lugn och trygg, men så blev det inte. Han blev som förbytt av alla lukter, katter och folk som var i ständig rörelse och ömsom jamade ömsom fräste. I buren ville han inte alls vara och inte utanför heller. Hela tiden var det fullt med folk som flockades runt honom också, för alla tyckte att han var så rolig som pratade så högljutt. Till slut kommer vi på att dra för gardinerna så han får lite lugn och ro. Hur som helst så klarade han sina “framträdanden” vid domarbordet och fick två fina rosetter, en för en 1:a och en för att han blev nominerad. Lika bra gick det för lillasyster och så småningom fick de tävla mot varandra om att bli bäst i kategorin. Lilla fröken blev den som gick segrande ur den dusten. Till slut blev det sen dags för dagens höjdpunkt att kora dagens finaste katt och här fick sötnosen då möta de övriga kategoriernas segrare. Det hela slutade med att hon utses till “Best in show”, vilken debut! Förutom totalt sex fina rosetter fick hon en massa priser.

Sen var plötsligt allt över och allt skulle packas ner igen. Nu visade det sig att morsans kärra var till god hjälp när vi skulle ha ut allt till bilen igen. Jag hämtade den ena bilen och när vi packat in katterna och alla priserna var det precis full. Omtumlade och trötta skiljdes vi åt och for återigen åt varsitt håll. 25 mils resa kändes inte alls så betungande nu, med mungiporna riktade uppåt går allt betydligt lättare. Ringde till 50-åringen från gårdagens uppvaktning och berättade om dagens händelser, måste bara få berätta för någon, för jag var ju så stolt! Jag vet att hon varit ute på utställningar med sin hund, så hon kommer att förstå precis hur det känns. Några timmar senare landade jag lyckligt och väl hemma igen och kunde summera en lyckad dag.

Jag vet inte riktigt vem som är sjukast; Kvinnan eller hennes pojkvän. Varför väntar man i två år innan man slår larm? Och finns det inga andra som undrade vart hon tog vägen?

- Var är Pia?
- Hon är på toaletten.
- Nu igen? Fortfarande?

Undrar man inte som mamma, mormor, kompis?