Nationalister över hela Europa jublar över utfallet av gårdagens folkomröstning i Schweiz (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13). Men vad var det egentligen som var positivt med detta? En del röster som gjort sig hörda menar att detta var “rätt åt” islam eftersom flera länder där islam är den dominerande religionen är man skeptisk till att bygga kyrkor. Får inte vi bygga kyrkor ska inte de få bygga minareter, sägs det. Men om nu dessa personer menar att en del muslimer är så pass intoleranta, tror de att ett minaretförbud kommer göra länder som Saudiarabien och Iran mer öppna? Att någon annan gör någonting dumt – i detta fall stryper religionsfriheten – betyder ju inte att man bör göra samma sak, särskilt inte om man själv tror att frihet och demokrati är rätt.

Islam får ofta kritik för att vara en så kallad efterbliven religion. De länder där våldtäkt inte är ett brott, människor stympas och kvinnor stenas enligt tillämpade sharialagar, bör man givetvis vara kritisk emot. Den lagstiftningen håller jag mycket väl med om att den på många sätt är efterbliven. Men kommer minaretförbudet i Schweiz att öka strängt muslimska ländernas respekt för västerländska värden som mänskliga rättigheter, barnkonventionen och folkvalda politiker?

Utfallet i omröstningen var mycket olyckligt och kommer knappast leda till någonting positivt.

Och i debatten om mångkultur, islamisering och så vidare, så är det ju inte minareterna som är problemet – lika lite som det är klocktornen som är orsak till kristendomens synder. Det som är problemet idag är att somliga människor bosätter sig i ett nytt land, men inte följer de lagar och regler som gäller.

För min del spelar det ingen roll om det är en ateist, muslim, kristen, mormon eller maorier som kommer till Sverige. Lär dig svenska och följ lagarna så kan du utöva din tro precis som du vill. Bygg religiösa byggnader och utöva dina traditioner så länge det är inom ramen för vad som är tillåtet, och så länge det inte kommer några krav på att staten ska stå för kalaset.

Slutligen är det viktigt att ingen religion hävdar att lagstiftningen bör ändras för att anpassa sig till just den religionens traditioner och historia, om det inte föreligger några sakliga och goda skäl för ändringen. Att man “alltid har gjort så” är inte ett rimligt argument.

Simon Hedlin Larsson

Idag har jag ägnat nästan nästan sex timmar åt att tolerera vita, funktionella heterosexuella cispersoner. Dagen började med att jag satt framför datorn i godan ro och hade precis ätit frukost och laddade upp inför Toleransdagen, när Roger ringer och frågar om jag kan vara med i radio klockan elva.

Jag tittar på klockan: Tio.

Jag tittar på busstidtabellen: Tjugo minuter på mig att göra mig i ordning.

Jag hann ändå, och vi diskuterade normer och begreppet “tolerans”. Roger pratade om män i kjol, och jag om gravida män. Vi är ett bra team, och jag skulle aldrig ha fixat det utan henom. Sedan började själva Toleransdagen, och föreläsningarna varvades med samtal med otroligt intressanta människor. Vi bland annat normala filmkaraktärer, funktionella, svenskar, män, heterosexuella och cispersoner, och jag tolererade Göran Hägglund lite extra mycket.

Jag tolererar tillochmed att människor säger “men vad är det hon står och säger?!” när de går förbi och hör mig prata om kukar och fittor, men jag antar att toleransen inte var helt ömsesidig. De som var där för att lyssna verkade i alla fall vara mindre kukchockade, men de hade väl en föraning om vad som väntade.

Det jag däremot inte tolererar är att de orden väcker anstöt; att vardagliga ord på könsorgan är så fula att ifall man ska prata om dem i mer seriösa sammanhang så förväntas man använda medicinska termer och säga penis och vagina för att verkligen markera att det här är ett fint sätt att prata om könsorgan på – till skillnad från alla fula sätt.

Nog för att könsorgan sällan är särskilt vackra att se på, enligt mig, men det är knappast det faktum att porr per definition är lyteskomik som orden kuk och fitta är så anstötliga att det inte är okontroversiellt att använda dem. Ingen hävdar att det är anstötligt att säga nagelsvamp istället för Trichophyton, fast det är något som oftast ser riktigt äckligt ut i praktiken. Jag tolererar att människor känner obehag – men jag kan inte tolerera normen.

Här kan du lyssna på programmet vi var med i. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Toleransdagen, radio, föreläsningar, Gävle, Stadsbiblioteket, tolerans, fördomar, normer, HBTQ, genus, kön, jämställdhet, funktionshinder, transsexualism intersexualism, transpersoner, heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, Göran Hägglund, könsidentitet, könstillhörighet, lagar, vård, könskorrigerin, könsbyte, kuk, fitta, könsord, ord, svordomar, aktivism, sex, sexualitet

På måndag kommer jag och flera andra att prata om det fina ordet tolerans, med anledning av FNs “Toleransdag” som är den 16 november varje år. Platsen är Stadsbiblioteket i Gävle, och det är föreläsningar hela eftermiddagen. Bland annat kommer min idol Sahar Mosleh att prata om “norminfluensan”, representanter för RFSL, RFSU, kvinnojouren Blåklockan och tjejprojektet Vulcana föreläser, och jag själv kommer att prata om transpersoners könsorgan.

Räkna inte med några smaskiga detaljer om hur min egen kuk ser ut efter fyra månader på testosteron, men jag lovar att nämna ord som “tvångskastrering”, “Göran Hägglund”, “kuk” och “fitta”. Jag frågade faktiskt om det var okej att använda de två sistnämnda, eftersom det trots allt är ett bibliotek och alla som går förbi inte har valt att råka höra det, men det ska vara helt i sin ordning. Att säga fittfödd och kukfödd är så mycket enklare än född med flickkropp och född med pojkkropp. Så fittor och kukar kommer att komma upp under föreläsningen, och inte bara penis och vaginor. Inte för att jag tycker att de är särskilt grova ord – då tycker jag att “Göran Hägglund” är värre.

Hursomhelst: Nu har ni blivit förvarnade, och ni är SÅ välkomna!

16/11 Kafé Edbom, Stadsbiblioteket i Gävle, kl. 12-16; jag börjar vid 15.

Såhär står det i programmet, som också finns som event på Facebook:

“Toleransdagen – är tolerans normen?

FNs internationella toleransdag infaller varje år den 16 november. Syftet är att motverka intolerans i samhället. Men är tolerans verkligen något att eftersträva? Att tolerera en annan människa är att också sätta sig över henom och anse sig själv vara lite bättre; att vara normen. Utifrån detta resonemang skapades förra året en normkritisk dag på Gävle stadsbibliotek. En dag att lyfta fram personer och grupper som samhället anser att man skall tolerera. En dag där man kan tänka till och ifrågasätta samhällets normer.

• 12.00 Normbrytare inom filmen – Roger Thollin ansvarig Filmkällan
• 13.00 Sahars krig med olika botemedel mot den eviga “norminfluensan” – Sahar Mosleh är f.d. ordförande i Unga rörelsehindrade. Nu föreläser hon med det egna företaget SFR – Självständighet Flexibilitet Rättighet, samt studerar retorik. Hon är som hon uttrycker sig ”en go blandning av icke ”normala” helt enkelt”.
• 13.30 Nystartade RFSU Gävle informerar om sin verksamhet – Pauline Nordgren, sekreterare RFSU Gävle.
• 14.00 Vulcana – team för tjejer i Gävle och kvinnojouren Blåklockan informerar om sin verksamhet
• 14.30 Kränkningar i toleransens namn – är tolerans lika med respekt? – Johanna Hellgren ordförande RFSL Gävleborg.
• 15.00 Angår det dig vad jag har mellan benen? -  Ja, tydligen. Transpersoners könsorgan är en fråga för Riksdagen, för FN, för Göran Hägglund – och för dig, även om du känner dig hemma i din kropp och aldrig fått frågan ”är du kille eller tjej?”. Trollhare Jesus Immanuel Brändemo berättar om tvångskastreringar på 2000-talet och rädslan för gravida män. Immanuel Brändemo är transaktivist och bloggar om bland annat genusfrågor under namnet Trollhare – och en man född med flickkropp.

Immanuels blogg: http://trollhare.wordpress.com/

Måndag 16 november kl 12.00-16.00 Kafé Edbom, Stadsbiblioteket
Arr: Gävle bibliotek, Filmkällan, RFSU Gävle, RFSL Gävleborg, Vulcana – team för tjejer i Gävle, Kvinnojouren Blåklockan.”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om toleransdagen, Gävle, FN, HBTQ, transpersoner, kön, könsidentitet, transsexualism, könskorrigering, Stadsbiblioteket, normer, fördomar, funktionshinder, Sahar Mosleh, Göran Hägglund, könsorgan, tolerans, homofobi, transfobi, heteronormen, föreläsningar, evenemang, politik, könsord

Varför kan inte folk visa sig lite toleranta när man mår dåligt? Vare sig det är fysisk eller psykisk så verkar det som om folk inte tål det, börjar hacka på en och kan helt enkelt inte låta en vara. Som i fredags, jag har haft problem med dömnen i några veckor, kan inte somna förren det är dags att gå upp i stort sett. Borde folk förstå tycker man, men icke! Vissa blev direkt förbannade och sa att jag ska börja knapra piller. Men det är ju just det jag inte vill, har varit beroende av alvedon och vill inte att något liknande ska hända igen. Och att man inte litar på vissa människor blir man också straffad för, det är ju fel att straffa mig för att jag inte litar på hälften av människorna i min klass och därför mår illa om jag måste göra vissa saker med dem. Som jag ser det så ska inte heller lektioner vara uppbyggda på lekar. Jag vill inte tvingas byta skola (eller i alla fall program) pågrund av det. Får göra som så att jag undviker delar av min klass och ser vilka som självmant pratar med mig. Men nog om det, dagens recept är på en god wok. Den är väldigt nyttig och dessutom snabb att tillaga.

Stekta nudlar med tofu och grönsaker

4 portioner – ca 20 minuter

250g nudlar (ägg- eller glasnudlar)

150g vitkål

2 morötter

200g brysselkål

4 vitlöksklyftor

4 salladslökar

1 chilifrukt

2msk olja

200-300g tofu

Sås:

2msk citronsaft

3msk farinsocker

2msk japansksoja

2 korianderstjälkar

1. Finhacka koriandern och rör ihop med övriga ingredienserna till såsen.
2. Strimla kålen. Skala och skiva morötterna tunt. Ta bort fula blad från brysselkålen och dela i halvor.
3. Skala och skiva vitlöken. Skär salladslöken till strimlor.
4. Halvera chilifrukten. Skär tofun i bitar.
5. Koka upp nudlarna enligt anvisningarna på paketet.
6. Hetta upp oljan i en wokpanna.
7. Woka i omgångar. Börja med vitkålen och morötterna.
8. Peta upp mot kanten efter några minuter. Lägg därefter i vitlök, chili, brysselkål och lök.
9. Woka några minuter innan du lägger i tofu och nudlar.
10. Blanda samman allt när nudlarna är varma och ringla över såsen.
11. Garnera med några korianderblad och servera med sötsur chilisås.

Nu ska dock den här tjejen ut och mocka, jag har nämligen fått hela ansvaret för att min häst ska må bra. Eftersom Zeina och Nalle är slut så hinner jag det numera. Ska bli kul. Men nu får jag faktiskt gå. //MollBarn

Ett svar till varför man bör vara liberal är det att liberalismen är den enda ideologi som är tolerant.

Bravo för den HÄR reklamfilmen …HÄR har ni också om den.
Hoppas den väcker en tanke hos folk… En viktig tanke.
Det är långt kvar tills vi får ett samhälle där alla passar in helt naturligt.
Där funktionshindrade kan gå på gatan utan att någon reagerar.
Det är inom oss vi måste ändra tänket och attityderna.
Att dom här människorna är en stor tillgång
och inte någon belastning.

Den selektiva fosterdiagnostiken måste bort.
Där samhället erbjuder tester för blivande föräldrar
för att eliminera fullt funktionsdugliga barn.
Som tex dom som har Downs Syndrom.
Testerna är ett brott mot dom Mänskliga rättigheterna.
Min Hanna är född.. hon lever i det svenska samhället
och  hon ifrågasätts kränkande av samma samhälle.
Det är ju det som dom mänskliga rättigheterna går ut på
att man ska inte ifrågasättas som människa.
Alla människor har lika värde heter det ju så fint.
Men det stämmer ju inte.
Man får ha sin religion.. hudfärg… åsikt…. osv….
Men hon och alla andra ifrågasätts iom den selektiva fosterdiagnostiken.

En viss diagnostik ska vara kvar tycker jag ju
Då när det finns indikationer på att barnen kan ha
någonting som tar ner livskvalitén till noll
Där livet enbart är en stor plåga tills döden kommer som en befrielse.

Har vi kvar den här Selektiva fosterdiagnostiken
Så är det svårare att ändra attityderna hos människor.
Det är svårare att lära våra barn när man motarbetas av samhället.
Det blir dubbla budskap.

Min Hanna hon har Downs Syndrom när vi kommer ihåg det.
Det gör vi inte så ofta faktiskt… Kommer ihåg.

Först och främst är hon ju Hanna Hotti 8 år.
En underbar och helt Fantastisk liten tjej.
Hon gör livet lite vackrare att leva i
som alla barn gör…

Ja.. sen om man nu måste veta lite mera
Så har hon ju en Extra Kromosom…
En sådan här och nu kromosom… en Kärlekens budbärarkromosom.
En glädjekromosom… En se bakom det ytliga kromosom..
Ja det där som fattas oss… Ja hos oss som är sk “Normala”
Den bristen som kan göra oss kalla och beräknande falska..
Intrigerande. Elaka. Plumpa… och massor med annat Negativt.
Det är den bristen också som ställer till det i världen
Tänk på alla krig… Rasismen… osv…

Vi normala som ska ha det sk förståndet är skuld till allt detta.
Vem är det egentligen som har förståndet i behåll då?
Är det verkligen vi “normala”? =)

Sköt om er alla!!

Jag skrev i ett tidigare inlägg om två typer av tolerans. Här kommer ytterligare några rader, om än mycket repetition, kring ämnet. Det är dock ingen färdig text, bara en samling reflektioner och läsanteckningar. Läsarkommentarer välkomnas varmt.

I det föregående inlägget skiljde jag mellan tolerans som praktik och tolerans som attityd. Tolerans som praktik innebär att inte ingripa eller förhindra x. Det är alltså icke-intervention när det gäller andra personers handlingar, åsikt eller läggning. Istället för ordet ”tolerera” kan vi som verb använda det i och för sig mycket krystade uttrycket ”icke-intervenera”.

Den toleranta attityden innebär att man väljer icke-intervention trots att man ogillar x. Detta vill jag reservera som den enda rimliga betydelsen av termen ”tolerans”. Dvs, att man inte agerar mot, utan tolererar, de hädande katolikerna trots att man anser att de trotsar Guds ord. För att verkligen utgöra tolerans måste det föreligga ett ogillande.

Tolerans i vanlig, vid och praktisk mening, dvs icke-intervention, kan motiveras utifrån en tolerant attityd. Men den kan också komma helt naturligt av att man faktiskt är helt indifferent mot x i fråga. Om personen y inte alls upprörs av, säg, homosexualitet så kommer denne givetvis att i praktiken tolerera detta fenomen.

Det är problematiskt att dessa distinktioner normalt inte görs. Inte bara att man förväxlar praktik och attityd, utan också att man förväxlar indifferens (eller till och med bejakande) med tolerans. Denna sammanblandning sker i dagligt tal exempelvis när man kallar någon för intolerant för att denne hyser negativa åsikter om något. Men intolerans handlar inte om negativa attityder i sig, utan huruvida man agerar utefter dem.

Jag skulle vilja hålla i sär dessa dimensioner. Men vad ska vi då säga om exempelvis en homofob? Jo, i förstaläget kan vi säga att han är inskränkt. Och först därefter kan vi fråga, är han intolerant? Homofoben kan mycket väl vara tolerant i den meningen att han ”håller tillbaka” eller ”står ut med” och alltså icke-intervenerar. Som Andreas Johansson Heinö kommenterade i mitt förra inlägg (och i sin avhandling, s. 208) så har Bernard Williams påpekat att ett homosexuellt par kan bli förnärmade om de får veta att de ”tolereras” av sina grannar. Vad detta visar är att begreppet även i dagligt tal ibland implicerar ett ogillande. För vad det homosexuella paret förmodligen är ute efter är att de tycker att deras grannar inte överhuvudtaget borde misstycka angående deras homosexualitet.

Detta illustrerar de två dimensionerna: Dels vad som gillas eller ogillas (här är termer som ”öppensinnad” och ”inskränkt” applicerbara), och dels synen på vad vilka aktioner som ett ogillande kan legitimera (här är termerna ”tolerant” och ”intolerant” applicerbara).

Den som ogillar homosexuella men som inte agerar mot dessa eller uppmanar staten att göra det kan vi nu kalla för inskränkt men tolerant. Och om den som inte alls hyser ovilja mot homosexualitet kan vi i linje med detta i första hand kalla för öppensinnad. Och är man öppensinnad gentemot ett fenomen uppkommer inte ens frågan om tolerans i det specifika fallet. Däremot, om vi ska prata om personlighetstyper, så kan vi notera, vilket gjordes i mitt förra inlägg, att en person som överlag är öppensinnad mycket väl kan ha en intolerant läggning. För frågan är vilken attityd denna person intar när han väl står inför ett fenomen som han faktiskt ogillar. Kanske är han öppensinnad men intolerant?

Nu är ju alla dessa termer laddade med positiva eller negativa betydelser. Men i mitt tidigare inlägg noterade vi att detta är missvisande. En aspekt som måste vägas in är vad som tolereras. För vi tycker inte att det är bra att tolerera mobbning. Och inte heller hyllar vi de som är öppensinnade inför pedofili. Om pedofili är en genuint dålig sak så bör vi vara intoleranta mot sådant beteende.

Resultatet av att ta med denna aspekt i beräkning är alltså att termer som ”tolerans” tappar sin inneboende positiva valör. Alla dessa termer saknar moraliskt värde innan vi har ställt frågan vad det är som tolereras, vad vi är intoleranta mot, gentemot vad är vi öppensinnade? Är x dåligt så bör vi förhålla oss intoleranta. Är x gott eller saknar moralisk relevans så har vi skäl att vara toleranta.

Man kan inflika att detta ger ett intressant synsätt på debatter och konflikter som handlar om vad som ska tolereras. I sådana debatter kan ena sidan anklaga den andra genom att säga ”Du är intolerant!”. Denna invändning försöker utnyttja den moraliska laddningen som finns i termerna tolerant och intolerant, och den anklagade tenderar att vilja slingra sig och svara ”Nej, jag tycker bara…” Men med det synsätt vi har utvecklat så framstår en a-kontextuell anklagelse om intolerans som fullständigt tom. För debatten gäller ju just huruvida x ska tolereras eller inte, och ”Du är intolerant” är därmed helt enkelt en beskrivning av motståndarens position — och den kan inte fungera i sig som en moralisk anklagelse. Vad debatten gäller är värdet hos fenomenet självt. Säg att det exempelvis handlar om aga av barn, och värdet av denna praktik — då måste den korrekta formen för anklagelse lyda ungefär ”Barnaga är faktiskt inte dåligt och därför har du fel i att förespråka intolerans mot aga”. Ett annat exempel: vid den sexuella frigörelsen på 60-talet kunde kritik av pedofili och incest utmålas som intolerans mot människors sexuella läggning. Sedan kom man på att, tja, det kanske var helt rätt attityd till dessa fenomen.

Johansson Heinö refererar till filosofen Anders Hansson som menar att ”eftersom det inte kan vara dygdigt att hysa intoleranta åsikter kan det heller inte vara dygdigt att vara tolerant” (Heinös referat, s. 198). Låt oss bena ut det här. (Hansson pratar om intoleranta åsikter, vilket jag inte vill göra. Som jag sagt ovan föredrar jag termen ”inskränkta” åsikter, och vill reservera tolerans och intolerans till termer som vårt agerande.). Hansson påtalar ett viktigt problem. Så som vi definierat termerna ovan så kan vi uttrycka problemet på följande vis: i en given fråga tycks det som att man borde vara antingen öppensinnad eller intolerant. För vi bör vara öppensinnade mot det som är bra eller moraliskt irrelevant och intoleranta mot sådant som är dåligt. Tolerans ser därmed ut att vara en olycklig position. För tolerans, så som vi har definierat det, innebär ogillande av ett x — och x är antingen bra (och då bör vi inte hysa ovilja) eller så är x dåligt (och då borde vi inte tolerera x utan istället ingripa).

Detta är naturligtvis väldigt teoretiskt, men det för oss in på den centrala frågan vad tolerans egentligen har för moraliskt och politiskt värde. Om tolerans rent teoretiskt är en suboptimal position så kanske vi bör vända ögonen mot det rent de praktiska effekterna samt väga in mer realistiska faktorer i bedömningen av toleransens värde. Angående Hanssons argument skriver Johansson Heinö:

Men detta resonemang är alltför idealistiskt och verklighetsfrånvänt. Det är ytterst mänskligt att hysa ogillande inför andra, att ha fördomar och odla stereotyper, varför tolerans, givet mänsklig natur, nog rentav är att betrakta som en dygd (i betydelsen en eftersträvansvärd egenskap). […] Om man tar kulturella skillnader på allvar […] kan man inte blunda för att det finns ett stort utrymme för negativa känslor inför andra, något som måste hanteras inom ramen för en demokrati. [s. 198-9]

Jag delar Johansson Heinös realistiska synsätt. Det finns en väldigt naiv syn där man tror sig kunna få ett pluralistiskt samhälle utan konflikter. Man tror sig kunna få mångfald och samtidigt njuta av genuin social harmoni. Denna förhoppning tror jag ger upphov till den en väldigt konstig syn på tolerans där den likställs med öppensinnighet, och i den meningen kräver att alla i samhället måste vara pluralister. Den mer realistiska synen betraktar däremot tolerans som ett svar på social disharmoni, dvs att den har funktionen att åstadkomma fredlig samlevnad trots disharmoni.

This is an important point: toleration brings an end to persecution and fearfulness, but it is not a formula for social harmony. [Michael Walzer, 1997, s. 98]

Kanske har det tyckts krystat att som ovan göra en skarp åtskillnad mellan inskränkt/öppensinnad och intolerant/tolerant. Men skälet är att de rör två dimensioner som är radikalt olika. Å ena sidan åsikterna i sig och å andra sidan vår syn på vilka handlingar som kan vara legitima. Detta är viktigt att hålla i huvudet när man diskuterar. Rent moralpsykologiskt är det stor skillnad mellan en öppensinnad hållning till ett visst fenomen och en tolerant (dvs ogillande som inte utageras) och därför tycks det mig olämpligt att man så ofta klumpar ihop alltsammans och säger att ”vi måste bli mer toleranta”. Man bör hålla i sär strävan efter att få människor att bli mer öppensinnade (mot utövare av religion, mot homosexuella, osv) och strävan efter att få dem att bli toleranta (dvs givet en negativ hållning få dem att inte agera ut den på ett sätt som är intolerant).

Låt oss repetera igen. Frågan har två dimensioner: Dels vad som gillas eller ogillas (här är termer som ”öppensinnad” och ”inskränkt” applicerbara), och dels syn på vad vilka aktioner som ett ogillande kan legitimera (här är termerna ”tolerant” och ”intolerant” applicerbara). Så låt oss nu titta närmare på toleransens interna dimension, dvs ställa frågan vilka handlingar som motiverar epitetet ”intolerant”. Att inte agera utifrån sitt ogillande, vad innebär det?

Här kan vi tänka oss en skala. I den ena änden av skalan räknas alla former av utagerat ogillande som intolerans. Dvs man får inte uttrycka sitt ogillande av x eller uppmana till avståndstagande gentemot x. I andra änden räknas endast våld mot x, hot om våld, samtycke till våld, uppvigling till våld, propagerande för långtgående sociala sanktioner  (naturligtvis uppkommer här gränsfrågor), propagerande för statlig intervention mot x.

I Sverige har vi en ganska vid syn på vad som räknas som intolerans, där snudd på varje uttryck av ogillande av någons livsval betraktas som intolerans. Detta utifrån den sunda tanken att i ett pluralistiskt samhälle så måste människors val respekteras. Å andra sidan kan det hävdas att just pluralismen gör att vi inte borde ta illa vid oss när någon misstycker, för oenighet är fullkomligt naturlig. I ett pluralistiskt samhälle kommer folk att trampa varandra på tårna mest hela tiden, och även om det är bra och eftersträvansvärt att människor håller tillbaka sitt ogillande, så är det samtidigt nödvändigt att vi inte ojar och gestikulerar alltför mycket när vi känner oss kränkta eller när våra livsval ifrågasätts. Ett pluralistiskt samhälle innebär genuina och legitima åsiktsskillnader i hur livet bör levas, och det vore konstigt om uttryck för dessa skillnader automatiskt räknas som intolerans för andras sätt att leva. Man skulle kunna säga att ifall fredlig samvaro ska kunna uppnås i ett pluralistiskt samhälle så krävs det inte bara att vi håller tillbaka i våra omdömen om andras sätt att leva, utan också att vi håller tillbaka på vår känslighet inför att andra misstycker angående våra egna livsval.

Johansson Heinö skriver:

Men toleransen [på det sätt Heinö vill att detta värde ska uppfattas] fungerar inte enbart genom restriktioner på hur man bör argumentera, det krävs också en ömsesidighet. Vi kommer hela tiden i det mångkulturella samhället att konfronteras med personer som ogillar vad vi håller på med och som ger uttryck för detta. Därför bör vi även försöka att lägga band på vår känslighet, att inte varje gång vi anser oss kränkta av någon annans yttrande eller ogillande kräva politiska åtgärder och ingripande av staten. [s. 200]

De två uppfattningarna om vad som räknas som tolerans, den omfattande och den mer snäva, kan ses bygga på två mer grundläggande synsätt. Den text av Bernard Williams som tidigare refererats till heter ”Toleration, a Political or Moral Question?” och just skillnaden mellan tolerans som ett moraliskt begrepp kontra ett politiskt begrepp är mycket central. Och det är för övrigt en distinktion som jag tror att Johansson Heinö med fördel hade kunnat använt sig av.

In  [Thomas] Nagel’s formulation, the tension characteristic of the attitude of toleration is expressed by saying that the tolerant agent will, on the one hand, think that a certain conduct or a certain way of life is sinful, but at the same time think that the power of the state should not be used to suppress that conduct. But there are at least two ways of understanding this contrast. On one reading, the agent’s thought is this: ”This other agent has a sinful and disgusting way of life and engages in sinful and disgusting practices. However, it is nobody’s business to make him, force him, induce him, or (perhaps) even persuade him to take another course. It is up to him – his morality is in his own hands”. It is as a particular consequence of all this that political power should not be used to constrain him. The contrast in this form expresses what I take to be a moral doctrine, one that has, incidentally, a political conclusion. This moral doctrine expresses an ideal of moral autonomy.

On the second reading of the contrast expressed in Nagel’s formulation, the agent’s thought is, rather, this: ”This person’s way of life is sinful and disgusting. Indeed we should do everything we decently can to persuade him to change his ways and to discourage other people from living like him. We may appropriately warn our children not to consort with his children, not to share his social life, and discourage as many people as we can from think well of him so long as he lives in this way. However, it is not appropriate that the power of the state be used in this way” This I take to express a political doctrine, a doctrine expressive of the liberal concept of the state. [s. 131]

Johansson Heinö lutar åt den senare varianten.

Som avslutning, här kommer en övergripande kommentar till dennes bok Hur mycket mångfald tål demokratin? Eftersom jag läst denna bok samtidigt med en hel del texter av Judith Shklar så har jag inte kunnat undgå vissa likheter dem emellan. De framstår båda som osentimentala och orädda, inte blödiga, idealistiska, eller romantiska; man kan säga att det är politisk teori av det hårdkokta slaget.

Bernard Williams skriver:

The case of toleration is, unsurprisingly, a central one for distinguishing between a strongly moralized conception of liberalism as based on ideals of individual autonomy, and a more skeptical, historically alert, politically direct conception of it as the best hope for humanly acceptable legitimate government under modern conditions. The first of these conceptions has been dominant in American political philosophy in the last twenty-five years. The present arguments, such as they are, favor the second conception, one nearer to what the late Judith Shklar called ”the liberalism of fear”. [s. 138]

Den första av dessa är även dominerande i Sverige, och vår politiska kultur är i en närmast extrem grad fokuserad på personlig autonomi. Vill man sammanfatta Johansson Heinö så tror jag att man kan säga att hans budskap är att denna variant inte är en lämplig grund för ett mångkulturellt och alltmer pluralistiskt samhälle — och att vår politiska kultur därför måste förändras i riktning åt det hårdkokta.

Referenser
Johansson Heinö, Andreas (2009), Hur mycket mångfald tål demokratin, (Malmö: Gleerups).
Walzer, Michael (1997), On Toleration, (New Haven and London: Yale University Press).
Williams, Bernard (2005), In the Beginning Was the Deed, (Princeton: Princeton University Press).

Jag läste sidan 4 i expressen i dag och tycker att det gav en mer nyanserad bild av genus och genusdagis. Kristemokraternas Göran Hägglund pekar på en klyfta mellan “verklighetens folk” och kultureliten som jag tror att många känner igen sig i. Men det är inte så att “verklighetens folk” inte bryr sig om innehållet i akademiska ord som till exempel genus. Att kritisera traditioner och normer är inte mästrande eller högtravande – det är sunt för varje samhälle som vill utvecklas.

Jag kan hålla med om att svennebanan ofta blir dumförklarad och kallade för inskränkt och outbildad när man inte ifrågasätter patriarkatet eller har vett nog att använda konsumentkraften till att köpa “rätt” saker. Men tolerans är också att tolerera inskränkthet i någon mening. Det står inte i motsats till att vilja förändra normer och traditioner.

Kajsa Wahlström beskriver på sidan 4  på ett bra sätt vad genusdagis är. Kanske är det så att hon klarar av det som varken politiker och kultureliten klarar av, nämligen att prata så att “verklighetens folk” förstår. Det är inte konstigt om det blir en klyfta och ömsesidig idiotförklaring när akdemiker och politiker pratar “politrucksvenska” i medierna.

Det kanske inte är så många svenssons som använder ordet genus särskilt ofta, men de flesta vill nog att deras döttrar och söner ska ha jämlika och de bästa förutsättningarna i livet. Det är vad genusdagis handlar om. Och det är inte översitteri att skriva om det på kultursidorna, översitteri blir det när man pratar i konstiga termer och utgår ifrån att vanligt folk är dumma i huvudet. Det är de inte.

Anna-Karin Nyman

Har just påbörjat Michael Walzers On Toleration (som jag borde ha läst för länge sedan). Apropå mitt tidigare inlägg om “The Aims of Political Philosophy”:

Sometimes, at least, and probably very often, the things we admire in a particular historical arrengement are functionally related to the things we fear or dislike. It is an example of what might be called “bad utopianism” to imagine that we can reproduce or imitate the first and avoid the second. Philosophy has to be historically informed and sociologically competent if it is to avoid bad utopianism and acknowledge the hard choices that must often be made in political life. The harder the choices are, the less likely it is that one outcome, and one only, warrants philosophical approval. Perhaps we should choose this way here and that way there, this way now, that way at some future time. Perhaps all our choices should be tentative and experimental, always subject to revision or even reversal.

(s. 5)

I Karl Poppers The Open Society and Its Enemies: Volume I Plato formuleras toleransens paradox (s. 265):

Less well known is the paradox of tolerance: Unlimited tolerance must lead to the disappearance of tolerance. If we extend unlimited tolerance even to those who are intolerant, if we are not prepared to defend a tolerant society against the onslaught of the intolerant, then the tolerant will be destroyed, and tolerance with them. — In this formulation, I do not imply, for instance, that we should always suppress the utterance of intolerant philosophies; as long as we can counter them by rational argument and keep them in check by public opinion, suppression would certainly be unwise. But we should claim the right to suppress them if necessary even by force; for it may easily turn out that they are not prepared to meet us on the level of rational argument, but begin by denouncing all argument; they may forbid their followers to listen to rational argument, because it is deceptive, and teach them to answer arguments by the use of their fists or pistols. We should therefore claim, in the name of tolerance, the right not to tolerate the intolerant. We should claim that any movement preaching intolerance places itself outside the law, and we should consider incitement to intolerance and persecution as criminal, in the same way as we should consider incitement to murder, or to kidnapping, or to the revival of the slave trade, as criminal.

De flesta vill framställa sig som toleranta, men accepterar de intolerans mot intolerans? I så fall, varför är just intolerans mot intolerans något som ska tolereras? Finns inte andra typer av intolerans som kan och bör accepteras om den bidrar till uppnåendet av något önskvärt mål?

Popper formulerar även frihetens paradox och demokratins paradox. Se gärna Björn Östbring om två sorters tolerans, om ytterligare reflektioner om tolerans samt min lilla artikel “Den missförstådda toleransen”.

På DN debatt idag fortsätter Hägglund med att ta upp klyftan mellan folket och etablissemanget. Men hans text är inte så lyckad. Eftersom Hägglund inte vill stöta sig med alltför många så tvingas han snäva in frågan till att gälla en mycket liten kulturelit, snarare än ett bredare sociokulturellt skikt.

Hägglund raljerar en del över de kulturradikala som predikar “provocerande” konst men som blir helt vansinniga om någon målar en figurativ tavla. Hägglunds idé är vanligt förekommande, det är idén om en dubbelmoral när det gäller åsikten att allt måste tolereras. Jag tror det ligger mycket i den. Låt mig försöka reda ut det hela (delvis med hjälp av bl a Bernard Williams).

Låt oss föreställa oss en konstkritiker som kör hela rejset om att konst måste provocera, utmana folks invanda föreställningar, och att allt måste tolereras osv. Själv blir han (eller hon) extatisk när en konstnär ställer ut en pissoar, klär in bajs i bladguld m.m. Men så går han till Edsviks konsthall och ser en utställning med figurativt måleri, och vips blir han fly förbannad, nedkallar Goebbels och hans moster, och skriver genast en indignerad kulturartikel.

Fenomenet beror helt enkelt på att det som kallas provocerande konst finner denne kritiker personligen inte provocerande, och det är därför han med sådan självgodhet kan predika “provokation” och sedan ondgöra sig över de oupplystas reaktioner. Men när han själv faktiskt blir provocerad (av exempelvis figurativt måleri), när hans invanda föreställningar utmanas, ja då är det inte roligt längre.

För att föra upp detta till en högre nivå så tänkte jag bena ut den förvirring som råder angående toleransbegreppet. Ofta talar vi om tolerans i väldigt högstämda ordalag, som något odelat fint. Det finns två skäl till att detta är problematiskt.

1) ska vi tolerera dåliga saker? Ska man stoltsera med sin toleranta syn på pedofili? Denna punkt är alltså den mycket enkla tanken att det är bra att tolerera bra saker (eller sådant som varken är bra eller dåligt) men dåligt att tolerera dåliga saker. Av detta skäl är det inte helt korrekt att tala om tolerans som något i sig positivt.

2) vi pratar ofta som om tolerans är en storslagen och vacker känsla som fyller människors bröst. Detta är fel. Tolerans betyder “att stå ut med” eller “att kunna leva med”. Detta implicerar ett befintligt ogillande. Man måste hysa negativa känslor mot x för kunna sägas tolerera x. En tolerant attityd innebär att även om man ogillar grannens homosexuella leverne, hans utövande av religion, eller kanske hans livade grillfester, så agerar man inte. Tolerans handlar om att bita sig i kinden eller gnissla tänder – det finns inget högstämt med det.

För att lösa upp den förvirring som råder måste vi skilja mellan tolerans som praktik (att inte ingripa mot x, dvs icke-intervention) och tolerans som attityd (attityden att inte ingripa mot x även om jag ogillar x).

Vilka bevekelsegrunder kan finnas för icke-intervention, dvs  för tolerans i praktiken. Ja en attityd som skulle kunna motivera detta är den toleranta attityden som beskrevs ovan. Men det finns fler. Exempelvis om jag är indifferent mot x. Om jag inte alls bryr mig om huruvida grannen är homosexuell så har jag inga skäl till att ingripa eller handla mot detta. Vi kan vara indifferenta gentemot folks religion, hur de klär sig, hur de talar osv, och därför acceptera dessa eftersom vi inte har några skäl att ingripa. Låt oss kalla en sådan person öppensinnad. Eller så kan man ogilla alla dessa saker, men ändå anse dessa måste accepteras och att det vore fel att försöka ingripa emot dem. En sådan person kan vi kalla tolerant.

Om vi frågar dessa två “bör vi acceptera x och dennes religion/åsikt/sexualitet?” så svara båda ja, men den öppensinnade svarar med självklarhet, med en lätt axelryckning. Den andra svarar ja men gnisslar tänder.

Eftersom vi i dagligt tal pratar om tolerans som en praxis, som en icke-intervention, så missar vi att denna praxis motiveras av två helt skilda moraliska attityder. Detta skapar gigantisk förvirring.

Detta resonemang öppnar upp för tanken på att en person kan vara öppensinnad och intolerant. Om vi nu återvänder till att prata om en stereotyp kulturradikal och moralproggressiv debattör så behöver vi inte bli förvånade över att denne predikar tolerans men i vissa lägen blir ytterst intolerant. För denne person kan vara indifferent mot en lång rad av fenomen, som han därför tolererar, men samtidigt sakna den toleranta attityden, dvs när det faktiskt dyker upp något som han ogillar så är hans tolerans som bortblåst.

Låt mig dock spinna vidare på det teoretiska planet. Det kan noteras att kombinationen öppensinnad och intolerant faktiskt kan beskrivas som den mest optimala. För med resonemanget ovan kan man undra om inte den toleranta attityden, i den bästa av världar, är överflödig. Detta eftersom:

1/ Vi konstaterade att tolerans i sig inte kunde ha ett värde, eftersom tolerans av dåliga saker, exempelvis mord, inte kan vara något gott. Det vi är ute efter när vi säger att folk borde vara mer toleranta är att det finns saker som de är intoleranta mot men som inte förtjänar intolerans (exempelvis homosexualitet).

2/ Den toleranta attityden innebar att man “håller tillbaka” trots att man ogillar x. Men (enligt det nyss gjorda antagandet 1 ) är x antingen något gott (eller saknar värde i sammanhanget) och borde således inte ens ogillas – dvs vi borde bli öppensinnade angående x. Eller så är x faktiskt dåligt (som mord), men då borde vi ju inte vara toleranta mot x överhuvudtaget.

Alltså: i den bästa av världar är man öppensinnad men intolerant. Eller?

Mer på samma tema här.

Under flera år bodde jag i Odense, som är Danmarks tredje största stad. Den ligger på Fyn som är den lilla ön mellan kontinenten och Köpenhamn. Där har jag ägnat mig åt många gudsförgätna arbeten med banjomusik som vagt kan anas i bakgrunden. Det känns kul att kunna säga att jag faktiskt har avfettat motorn på världens största containerfartyg. Långt att uppleva, kort att berätta om. Jag har även studerat internationella relationer på Syddansk universitet. Själva universitetet är en arkitektonisk gåta som ser ut som något Hitler kunde ha begått självmord inuti. Stadsplanerarna trodde staden skulle växa ända ut dit, vilket självklart inte blev fallet. Idag höjer sig istället bunkern ur åkrarna som ett hot i betong och rostat stål.

Vad gäller Danmark och yttrandefriheten stämmer fördomen att det är högt i tak, på gott och ont. På Syddansk höll meningsmotståndare god ton och debatterade livligt med varandra under lektionerna. Själv kom jag just från Lunds Universitet där motsatsen snarare var sann. De få liberaler som vågade bekänna färg fick ducka för hårda anklagelser. I Lund kändes ofta tystnaden tung som en tvångströja. Åtminstone bortom plattityderna och ”amen”. Att tänka rätt var störst, som ju så ofta är fallet.

Ikväll har jag sett dokumentären ”Världens lyckligaste folk” som handlar om främlingsfientligheten i Danmark. Här har Danske Folkeparti sedan länge en stark vågmästarställning och sätter dagordningen för diskussioner om invandring och integration. Lena Sundström bodde tre månader i Köpenhamn med syftet att förstå varför det blivit på det viset. Resultatet blev både en dokumentär och en bok.

Tonen är polemisk och hård. Kanske behövs det. Men det verkar som att Lena Sundström underskattar oss tittare, för det är en ytterst förenklad bild av Danmark som målas upp här. Hon gör det alldeles för enkelt för sig. Hon frågar de mest välintegrerade invandrarna vad de tycker om Danske Folkeparti. Men hon åker inte till Odenses förort Vollsmose där skott avlossas mot polisen. Hon gör en postmodern klassiker och berör bara slöjdebatten, inte själva slöjfrågan. Men i Danmark är också tonen mer extrem (se bilden). Samtidigt är tonen så förenklad att man har svårt att acceptera dokumentärens innehåll helt. Jag hade velat se de fyrtio minuterna bättre utnyttjade.

Lena Sundströms uppsåt är dock inte att göra Danmark rättvisa utan snarare att höja varningens finger åt Sverige. Enligt henne kommer Sverigedemokraternas intåg i riksdagen att efterföljas av precis samma utveckling här som där. Därför föredrar hon den politiska korrekthet som är så tongivande här i Sverige. Man kan helt enkelt inte lita på människors förmåga att resonera själva. Enligt henne tar då fördomarna makten inom loppet av några år.

En sak är dock säker: det går sämre med integrationen i Danmark än i Sverige. Till och med de kriminella gängens krig har etniska förtoner i Danmark. Invandrarbander krigar mot etniskt danska MC-gäng. Och när jag sanerade lägenheter i Vollsmose envisades mina arbetskamrater att gå runt med basebollträn. ”Varför då?” undrade jag. ”De är som apor härute”, blev svaret. Självklart hände absolut ingenting. Men rasismen finns på riktigt, även om det självklart inte rör sig om majoriteten. Inte heller finns det någon större rädsla att vädra den. Inte ens till främmande svenska arbetskamrater.

Både Nederländerna och Danmark var länge kända för att vara i framkant vad gäller tolerans och liberala värderingar. Idag har båda stora främlingsfientliga partier och starka motsättningar mellan urinvånare och invandrare. Det framstår som en paradox. Men kanske är det helt logiskt. I boken ”Murder in Amsterdam” skildrar Ian Buruma hur den liberala politiska kulturen har problem att vidhållas i ett mångkulturellt samhälle. Nyinflyttade känner sig, enligt honom, ofta stötta eller kränkta av den holländska bitskheten. Filmaren Theo van Gogh som mördades på öppen gata 2004 hånade allt och alla. Heliga kor lustmördades till höger och vänster. Men det var en ung muslimsk man som fann motiv till mord. Det skakade om hela samhället. Att ex-muslimen och debattören Ayan Hirsi Ali tvingades gå i landsflykt till Kanada bidrog också. Idag präglas Nederländskt debattklimat av hätskhet och osäkerhet kring integrations- och invandringsfrågor. I Danmark gjorde man Mohammedkarikatyrerna och en stor skara muslimska stater krävde en ursäkt av den danska staten. Dödshoten haglade över tecknarna och redaktörerna. Än idag tvingas de leva under ständigt polisbeskydd. Många danskar jag mötte när det var aktuellt var arga och rädda. ”Varför ska vi be om ursäkt för vår kultur? Vår uttrycksfrihet behöver man inte gilla, men ingen främmande makt har rätt att försöka förbjuda den”, sade en upprörd vän som studerade till journalist. Och diskussionen fastnar ofta här. Mellan liberala principer på ena sidan och invandrarna som känner sig utstötta och kränkta på den andra. För det är sant och visst att vi i Sverige lyckats bättre med integrationen, trots att bilar och containrar brinner över landet. Jag har inte mött en enda dansk invandrare som kallar sig själv för dansk. ”Då skrattar kartoflarna [=potatis=etnisk dansk] bakom ryggen på en”, som en turkisk vän berättade när vi åt lunch i matsalen på Syddansk.

Den tolerans som finns i Danmark är kanske inte en fernissa, men den har skarpa gränser. Acceptansen bygger på att man i grunden är lika och att alla respekterar spelreglerna. I Danmark har man en lång historia av skarpa satirer av både kung och kyrka, av politiker och mäktiga. Begreppet kränkthet har inte ingått i den politiska kulturen. Den mångfald handlar här om individens rätt till frihet och självförverkligande, i motsats till olika kulturers rätt till särart. Denna motsättning är inte dansk utan verklig. Kollektiva rättigheter för olika grupper hamnar förr eller senare på kollisionskurs med individens rätt till frihet och sjävbestämmande.

Ett sidospår är att jag har väldigt svårt för Lena Sundströms överlägsna attityd. Eftersom man inte får veta bakgrunden till problemen bäddar hon för fördummat förakt mot danskarna. Som när hon skriker ut ”Är det någon här som röstar på Danske Folkeparti?” på ett torg. Effektfullt? Jag är trött på den typiska självgodhet som svenskar ofta anlägger när det gäller ”lillebror” Danmark. Och Lena Sundström agerar här världens modernaste lands utsände budbärare som minsann ska förfasas över och uppfostra det primitiva lilla land som är världens lyckligaste.

Personligen tror jag att Sverige klarar av att ha högt i tak utan att samtidigt sjunka så lågt att kränkningar blir vardagsmat. Att vi kan prata öppet utan att fördomar, rädsla och hat får herravälde. The Dark Side är inte starkare. Och det går alldeles utmärkt att bemöta Sverigedemokraterna. Ett bra exempel är till exempel Kaja Ekis Ekmans styckning av deras folkhemsretorik här.

Om den danska sjukdomen är överdriven frispråkighet så är den svenska vår nervösa ångest över att kränka någon. Därför har de tourettes syndrom och vi beröringsångest. Men en svensk tiger? Nej, numera är det tala som är guld.

Tillägg: Dokumentären kommer visas den 8 Oktober på dansk tv.

Länkar:

Dokumentären: http://tv4play.se/?videoId=1.1181847

Boken: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9173432474

http://sydsvenskan.se/opinion/heidiavellan/article547879/Stolthet-och-fordom.html

http://politiken.dk/boger/faglitteratur_boger/article774663.ece

http://politiken.dk/debat/article769484.ece

Kajsa Ekis Ekman: http://www.dn.se/dnbok/sverigedemokraterna-1.901229

En sak jag stör mig innerligt på är folk som tycker att alla människor “förtjänar” kärlek, att bli väl behandlade och allt sånt. Kärlek är inget man förtjänar, det är något man får på grund av att man innehar givna drag som stämmer överens med en annan persons preferenser. Det finns en massa människor som säkert är hur söta, trevliga och snälla som helst, men ändå inte blir älskade. Så är det bara. Eller bara människor som aldrig har gjort någon något ont.

I min förra klass gick det en kille som var ett typiskt mobboffer. Han var ful, ohygienisk, ointressant, påträngande och saknade all form av uppfattning om sociala koder. Jag kommer speciellt ihåg en detalj som var att han hade samma uppsättning kläder på sig i ett halvår i sträck, en gång spillde han någon form av sås på sig på hemkunskapen och den fläcken satt kvar två månader senare, det är en typisk sådan sak som tyder på ganska stor oförståelse eller ovilja för sociala koder. Han gjorde visserligen ingen något ont, men det gör inte att jag blir förpliktigad att visa honom uppskattning. Han hade helt enkelt inte de personlighetsdrag som krävs. Vissa människor är tyvärr dömda till det, vissa människor är alldeles för ickeanpassade till sociala normer för att man ska orka.

Sådana människor måste anpassa sig om de vill ha kärlek, för människovärdet sträcker sig faktiskt inte bortom rätten att inte bli utsatt och oprovocerade attacker av psykiskt eller fysiskt slag. Människovärdet garanterar bara rätten att få bli lämnad ifred om man så önskar, inte att ha automatisk rätt till bekräftelse.

Men när folk tar tag i den här typen av utstötta människor så talas det alltid om acceptans. Man måste acceptera människor trots deras dåliga sidor, vilket i praktiken betyder att man måste umgås med dem. Man ignorerar och förnekar alltsomoftast det faktum att utstötta människor i regel är just utstötta av en anledning. Det är väldigt ovanligt att elever i nian stöter ut någon helt oprovocerat. Om utstötning sker är det den utstötta som bör anpassa sig, för ingen har rätt att tvinga andra att umgås med människor de inte vill umgås med bara för att det är synd om dem. Men när sådana hör konflikter löses i verkligheten är det alltid den som är ensam som ska bli accepterad, och inte gruppen. Individerna i gruppen anses kunna göra avkall på sin vilja och sin person för det ädla ändamålets skull. Detta motiveras med att alla människor är lika mycket värda, som om det skulle göra att alla för den sakens skull är likadana.

Det här typen av pk-propaganda i skolan och media gör att de utstötta alltför sent inser att det krävs anpassning för att, just det, passa in. För när man kommer ut i yrkesliv eller ska binda kontakter utanför den kontrollerade sfären så fungerar det inte så. Då bedöms människor efter sina personlighetsdrag, och ingen kan tvinga någon att umgås med någon de inte gillar, så enkelt är det. Om man går igenom hela sina barnaår med uppfattningen att folk ska umgås med mig för att “jag förtjänar det” så blir man nog lätt besviken när man kommer ut i verkliga livet.

Jag tycker faktiskt att det är hemskt oansvarigt att predika det här budskapet, det leder bara till en jävligt illusionerad världsbild, och dessutom att massa ungdomar och barn blir tvingade att umgås med folk de känner motvilja inför. Även om det är en “fin tanke”(precis som kommunism) så är det sämst. Det handlar bara om ett överdimensionerat behov av acceptans och trygghet, som helt och hållet går ut över enskilda individer. Jag tror tyvärr aldrig att killen i min klass kommer kunna anpassa isg till verkligheten.

This post is English and intended for English speakers, i had two Lebanese on my msn complaining that they do not understand Swedish. So this post is for Lebanese who live in Lebanon or around in the world like the US, ect.

On the statistic  page there are some who are not in Sweden and find my images on google image and search engine.

I decided to write today a faq about this page in English to my non swedish speakers.

Faq about Libanon i Bild blogg, site

What is the blogg all about? and why is it in Swedish?
Libanon i Bild is all about Lebanon everything from design, arts, music, Lebanese food, recipes, Lebanon’s contribution to the world, famous Lebanese, Lebanese women and men, Lebanese songs in Swedish translation, culture, Lebanese traditions, religion and tolerance in Lebanon, facts about Lebanon, the development, architecture boom, design and projects, news from Lebanon, politics, movies, festivals, industry and made in Lebanon, literature and books, fashion, Lebanese designers and many many more.
In a word everything you need to know about Lebanon from A -Z.
The blogg is also considered to be a small newspaper about Lebanon

Why the blogg is in Swedish?
There are millions of Lebanese sites, blogs in English and French. After reading Swedish news i realised the propaganda and fabrications the Swedish media is taking on Lebanon.
Once i was on a travel forum in Swedish and a question was asked if tourists are forced to wear the turban or religious clothes in Lebanon.

I can understand the brainwash that the Swedish media have done to the brains of the people here. I also began writing about Lebanon everything i know about the country with facts, photos, informations after a racist swedish party established itself in Sweden on main Swedish media front headlines. It was a time to act, living in Sweden for 10 years. I never spoke about my background.

On the blogg frontpage we can see Mamoshka confessions what is it all about?
Yes, i decided to write about my past, my life in Lebanon, shocking moments, the political family i grew in, what i have seen and witnessed in Lebanon. It is writing about Lebanese history through my eyes and it is a camera from my past. The confessions are out, some are abit tough on people. But i think the truth have to be told whether it is very tough or hurtful.

Why the nick Mamoshka?
lol, it is actually a nickname i call my mother with. I call her mamoshka all the time. It comes from the word mother
mam or mom it wouldn’t sound nice if it is momoskhka. I have been calling my mother mamoshka for more than 20 years. And when i had children, the nick is passed on to me

What is my political stand on many issues in Lebanon? how do i see the Lebanese society, culture?
After living for many years in Sweden, i discovered that i love my country and it is a very special country. A country with a very small size. It is not larger than Skåne a Swedish city. The beauty and amazing about Lebanon its religious and culture tolerance and coexitence between the people there.

Infact there are marriages from all the religions, backgrounds there. Lebanon is more than 18 religions. I could see the mosk near the church.

I can also speak about myself. My family is a very large family my cousins alone are like 100 people. If i speak only about my female cousins: a female cousin is married to a Christian Lebanese man and is practising Christianity, one female cousin is married to a Buddist, one female cousin to an Iranian, one female cousin to a Briritsh man., one female cousin is married to a Christian Palestinian and his father is a Christian Palestinian priest, we got also Sunnis, Shias in our family.

That’s only my female cousins if i need to mention the male cousins: some are married to an Ukrainian woman, an Armenian woman, one  male cousin is married to an American woman, one male cousin is married to a Syrian woman, one male cousin is married to a Kurdish woman ect and i’m married to a Swedish man and he converted to Islam and i’m an atheist. This is how Lebanon is, it is a very multi cultural society and religions, civilizations of all the world are living in this very small beautiful country.

So, how do Lebanese people view themselves?
Lebanese are phoenicians, we are also arabs, we are muslims, christians, druze, jews, bahais, armenians, kurds ect. We are semtic. We are all the civilizations and a mix of all nations, civilizations. Therefor to hate a christian, a muslim, druze or arabs, phoenicians or even palestinians is hating one side from us.

The unity of our blood is the unity of all civilizations and religions to live in peace and harmony. Lebanese got a great opportunity to lead the world and show its beautiful tolerance in our fantastic country.

The civilization of Phoenicia was ruling all Lebanon, Syria, Palestine and Israel. Unlike other nations we never claim our history back, yes i’m speaking about Israel. Phoenician civilization was earlier than Israel it have been before . Because we are a tolerant, peaceful nation we never claim it back. On the contrary. Lebanese have never occupied any nation or country infact other nations occupied and tried to occupy our country.

Lebanon is a land rich with water more than 18 rivers, there were neighbouring countries who attacked Lebanon because of water. And there are many who are surprised to see snow and skiing in a middle eastern country where there is no dessert but beautiful nature, cedars and rich historic ruins from all the civilizations of the world.

Last, my point of view and how should Lebanese lead the world into tolerance, love. Lebanese have to feel proud of this tolerance there is no county that got this but Lebanon. Lebanese should restore all the Lebanese Jewish synagogues and encourage all the Lebanese Jews in South America ect to return to their home. Restoring and rebuilding Palestinian refugee camps in Lebanon. All the citizens living in Lebanon should be treated equally even if the Palestinians someday will return to their land. Good ties with Syria and Iran.

Great cooperation between the United States and Lebanon and good ties as well, better releationships with neighbouring countries like Cyprus, Greece and Turkey.
Good relationships with Armenia.
In a word Lebanon’s politics should be neutral to everyone.
We need good ties with everyone. And cooperate with everyone that loves Lebanon. To think only of the interest of Lebanon and Lebanese.

Creating dialogue between all religions in the world and inviting them to see our beautiful country its tolerant living.

Lebanon shall never make peace with Israel until Palestinians are granted a Palestinian land and refugees the right of return!

On the other hand Lebanese Jews should be granted powerful political powers in Lebanese elections and seats.
I speak like a radio but this is a few points of my views and certainly most Lebanese views about Lebanon, politics ect

What is the future of Libanon i Bild blogg
Interviews, i will be travelling to Lebanon in september and many reports from there.

My comment to English speakers
There are million of English and French bloggs about Lebanon and they are great. You can visit those and support them. This blogg is only intended for the Swedish audience. You are welcome here, and enjoy looking at the photos 

And Last, something i would like the reader to know is that i have a Swedish dictionary with me here all the time, i make alot of grammar mistakes in Swedish and correct them. And it is hard sometimes to find a word. I call my husband and ask. Or i check the Swedish dictionary.

Peace and love

Vi har aldrig ockuperat en annan nation!

Se hur rasistiska de är i Israel! Bara judar behandlas gott ”kristna, araber, muslimer behandlas sämre än hundar.

Titta på den här videon och se hur rasistiska de är i Israel.

De kallar Obama för neger och hagel av vit makt? Detta kan aldrig hända i Libanon!

Jag vill att alla libaneser ska titta på denna film och börja känna sig stolta över sig, vi har aldrig ockuperat andra länder, vi har mer än 18 religioner.

Vi är ett multi kulturellt samhälle, vi har araber, aramenier, kurder, muslimer, kristna, libanesiska judar, palestinier, irakiska kristna, bahais osv.

Ja Libanon är inte Israel och vi tackar gud för att vårt land aldrig byggdes på ockupation!

Denna film skickades till mina föräldrar! Libanon är inte Saudiarabien, Israel, Iran, Syrien eller USA!
In Israel they occupy other nations, in Iran they beat you till you bleed when you demonstrate, in Syria there is one leader who never change and sits on seat, in Saudi Arabia women are not allowed to drive and watch police all over the streets, in United States anyone can be sent t guantanamo say the word jihad a j0ke you are on the terror list!
Älskar dig Libanon

Titta på den här videon och se hur rasistiska de är i Israel.

Libanon: pärlan i öst och land av havet! svensk översättning av Libanons nationalsång. Kolna lel watan !
Jag har också skapade en video och upplagt på youtube

Vi är alla för vår nation, vår flagga och ära!
Vårt värde och våra skrifter är avundas tiderna.

Våra berg och våra dalar, de frambringar ståndaktiga män.
Och för att perfektion alla våra ansträgningar vi ägna.
Vi är alla för vår nation, vår flagga och ära!

Våra äldre och våra barn, de väntar vårt lands samtal
Och samma dag av krisen de är som lejonen i djungeln.
Kärnan i vårt östra är evigt Libanon,
Må Gud bevara det till slutet av gången.
Vi är alla för vår nation, vår flagga och ära!

Pärlan i öst och land av havet
I  hela världen sina goda gärningar flödar från pol till pol.
Och dess namn är dess ära eftersom Temne började.
Den Cedar symbol- sin symbol för evighet- är dess ära
Vi är alla för vår nation, vår flagga och ära!
 

Tel Aviv är en oas av tolerans. Så skriver DN:s Lisa Bjurwald i sin artikel som publicerades häromdagen. Hon inleder med att intervjua journalisten Lisa Goldman som hyllar Tel Avivs tolerans genom att jämföra med Egypten. Då Egypten är känt för sina bedrövliga mänskliga rättigheter (se Amnesty) säger det inte mycket. Bjurwald fortsätter med att berätta att homosexuella besöker samma barer som heterosexuella. Det är glädjande och är ett av tecknen på att Israel är på väg att bli mer civiliserat i den frågan. Sedan lägger hon i en högre växel, och börjar dra paralleller till den enligt henne så negativa bilden av Israel i världen, främst hos den västerländska vänstern. Det är ett helt orimligt resonemang, av två anledningar.

För det första – vad talar homosexuellas rättigheter om för oss om ett visst land?

Brittiska The Independent bekräftar hennes uppfattning om Tel Aviv som ett centrum för homosexuella i artikeln ‘The five most improved places for gay tolerance’. De övriga fyra platserna är

• Delhi, Indien – ett av världens fattigaste länder där miljoner arbetare (en betydligt större grupp än homosexuella) arbetar under katastrofala förhållanden, en stor andel barn.
• Shanghai, Kina – en diktatur med en lång historia av hänsynslös tortyr, massmord och militärt förtryck och som nu är på god väg mot ett allseende övervakningssamhälle (se Naomi Kleins artikel i Rolling Stone) för att kunna styra det privatliv folk har kvar.
• Havanna, Kuba – kommunistisk diktatur, som mängder av människor (främst ur de rikare klasserna) lämnat på grund av förtryck och förföljelse.
• samt Kapstaden, Sydafrika – ett land där miljoner människor lever i svält och medellivslängden är strax under 52 år.

Kan man dra slutsatser av detta? Ger Shanghais öppenhet mot “hbt” en nyanserad bild av kinesers mänskliga rättigheter? Går det att hävda att Sydafrika är ett civiliserat land när hundratusentals barn dör varje år av svält men Kapstaden anses som gay-vänligt? Att ovanstående städer har utsetts till centrum för homosexuella måste ses mycket kritiskt. Dels är det en geografisk fråga – ett område är inte representativt för ett helt land. Dels är det en klassfråga – lever man i svält och misär har begreppen mänskliga rättigheter och demokrati ingen mening. I Israels fall är det tyvärr också en “ras”-fråga. Det finns klara skillnader mellan palestinier i de ockuperade områdena och israeler med avseende på hälsa, välfärd, ekonomi och rättigheter (icke-judar får exempelvis inte använda många av de bilvägar som skär deras land, utan måste använda besvärliga omvägar).

Vilket för oss till den andra poängen. Den negativa bild av Israel som finns i världen (men som på inget sätt är dominerande i västerländska medier) har ingenting att göra med homosexuellas rättigheter. Att ens nämna det i samma diskussion vittnar på djup okunskap. (Titeln på denna text är ett (smaklöst) citat från journalisten Lisa Goldman, se Bjurwalds artikel.)

Det finns positiva aspekter av Israel som inte syns i våra medier. Exempelvis är debatten om Israel-Palestina-konflikten öppnare än i USA, där minsta kritik stämplas som antisemitism. Haaretz, en av de största dagstidningarna, publicerar sakliga texter om ockupationspolitiken och dess kritiker. Förra året kritiserade en ledare i Haaretz utvisningen av en av ockupationspolitikens främsta motståndare, Norman Finkelstein – en historia som inget västerländskt medium ens vågade ta i. I Israel finns ett motstånd bland judar mot ockupationen, exempelvis ICAHD eller Rabbis for Human Rights, vars ledare dragits inför rätta för att ha stått i vägen för en bulldozer på ockuperad palestinsk mark. Detta motstånd får vi aldrig höra något om i våra medier (inte ens de som är mest “vänster”). Att homosexuellas rättigheter är goda jämfört med Egypten och USA är en annan, förvisso mindre, aspekt.

I det senaste kriget mot Gaza – som bör benämnas med sitt riktiga namn, nämligen en intensifiering av den militära ockupation som pågått i 42 år – dog 1400 palestinier och 13 israeliska soldater. Över trehundra av palestinierna var barn. I sken av den bilden, är det förvånande att den palestinska gayrörelsen inte lyckats (om den ens finns)? Mänskliga rättigheter nås genom utveckling. Vissa basala rättigheter (mat, vatten, sjukvård, m.m.) är grundläggande för att de mer civiliserade rättigheterna ska kunna nås. Palestiniernas basala rättigheter är allt som oftast i händerna på IDF (Israeli Defense Forces, en Orwellsk benämning på en ockupationsmakt). Amnesty har gång på gång rapporterat om hur IDF angripit civila, hur tillgången till rent vatten och mediciner är orimligt låg och hur höggravida kvinnor tvingats vänta i timmar vid de vägspärrar som skär de ockuperade områdena i småbitar. Vad är det för slags tolerans vi pratar om? Nej, i det här sammanhanget gäller det snarare: “lycka till att vara palestinier på de palestinska territorierna”.

Deir al Qamar naturskön stad med många väl bevarade historiska byggnader.
Känd för sitt palats som visar den antika libanesiska stilen i arkitektur.

Det spelas en mycket viktig roll i historien om Libanon.
De mest kända är fortfarande i Deir al Qamar, en moske i emiren Fakhr Eddine och slottet av emiren Melhem Shehab.

På vägen till det, kommer du att se Moses slott. Det byggdes av en man med en underlig fatisch för antika och gammla saker! 

Deir Al Qamar förklarades som ett världsarv av Unesco, där det inte bara dess stora feodala arkitektur, men den gamla trappgatorna inhägnade och pittoreska hörn.

Deir al Qamar i Historia

Strax efter Emir Fakhreddine II kom till makten år 1590, en kronisk vattenbrist i Baaqline tvingade honom att flytta sitt kapital till Deir al-Qamar. Där han regerade fram till sin död 1635.

Staden förblev platts för makten för Libanon tills 1800-talet, när Emir Bechir II Chehab flyttade huvudstaden till Beiteddine.

Den stora offentliga torget eller midan, som ursprungligen använts för jousts och andra hästevenemang, är omgiven av historiska byggnader.

Den stora vatten fontänen lades till under 1900-talet.

På torget i sig är Fakhreddines moske, byggd 1493 och återställd på 1600-talet av Emir Fakhreddine I Maan för hans muslimska legosoldaters verksamhet. Bakom mosken är en 1800-tals läderarbeten Souk eller marknaden, som idag finns moderna butiker.

Utanför Souk är Palace of Emir Younes Maan. Emir Younes, bror till emiren Fakhreddine II, var armens befälhavare under Fakhreddine frivilliga landsflykt till Italien år 1613. Senare, Emir Yousef Chehab (1770 – 1789) förstörde tredje  använde stenarna för att bygga sitt eget hus, nu Serajen eller kommunal Palace.

Silk Khan eller Qaissariyeeh, belägen norr om emiren Yousef Chehab Seraljen, byggdes 1595 under regeringstiden av Fakhreddine II.

Det ritades i klassisk Khan eller caravansary stil, och som ursprungligen användes som en offentlig marknadsplats för smycken och silke. Idag khan ger en unik miljö för kulturella aktiviteter.

I närheten ligger synagogan, som byggdes på 1700 talet för att tjäna den lokala judiska befolkningen, av vilka några av en del av omedelbar närhet av emiren Fakhraddine II.

På området Deir Al Qamar inte långt från Kfarhim en skylt markerar höger till Jahiliyeh. Väl inne i byn, en väg leder till floden, där vattnet rinner ner från berget i en serie kalla pooler och vattenfall, särskillt uppfriskande i den varma sommarmånaderna.

I Deir Al Qamar bor muslimer, kristna, druiser mm.

Idag kommer jag att posta bilder från några vackra libanesiska stränder och libanesiska kvinnor i bikinis, muslimer, sunniter, shiamuslimer, kristna, drusiska kvinnor osv. Stranden har ingen religiös färg eller hur?

En del muslimska kvinnor går omkring i badskor i Libanon… ändå vill jag understryka igen att det inte är någon skillnad mellan muslimer, kristna och druser socialt i Libanon. De flesta av kvinnorna är mycket liberala oavsett religion och det är mycket sällsynt att se en libanesisk kvinna klädd i heltäckande.