Fuck – som i “jävlas inte med oss”

eller..

Fuck  - som i “ligg inte med varann här inne”

Fri tolkning

Jag är född språkpolis. Antagligen beror det på att den i stort sett enda begåvning jag uppvisade som barn var just kunskap i svenska språket.
Jag lärde mig aldrig läsa. Jag bara kunde det, nån gång när jag var tre år upptäckte jag plötsligt att jag kunde läsa texten i en bok, och jag minns inte att jag någonsin ljudade eller så. Sedan kunde jag plötsligt också bara skriva. Stava och syfta rätt, vara korrekt i grammatiken utan att egentligen kunna en enda grammatisk term. Och då är det kanske enkelt att vara språkpolis. När man bara kan något och det är enkelt. För mig är det enkelt att läsa och skriva.

Jag har till och med en kategori i den här bloggen som heter just språkpolis, även om den inte innehåller så många inlägg. Därför att på senare år har det hänt något. Jag har blivit mindre rigid, mer liberal och framförallt mer slarvig när det gäller mitt eget sätt att uttrycka mig.

Jag försöker luska ut vad det kan bero på. Jag tror att Fredrik Lindström har ganska stor del i min liberalisering. Jag fostrades av min pappa språkpolisen, ni vet en sån där person som alltid rättade när jag sa fel, sa att “Det heter inte som mig, det heter som jag”.
Och så för rätt många år sedan lyssnade jag på Fredrik Lindström som talade om det levande språket, om hur det utvecklas, om skillnader i skrift och talspråk, sådan teori som jag aldrig läst eller reflekterat över.

Och så är jag mamma. Och jag bestämde mig tidigt för att inte bli som min pappa. Grundregeln hemma hos mig har varit att “det viktiga är inte hur man säger utan att folk förstår vad man menar”.
För det är ju det språk handlar om. Att göra sig förstådd. På ett eller annat sätt. Men det är också här språkpolisandet kommer in i bilden. Språk skapas ju gemensamt, för att man ska kunna göra sig förstådd med andra som talar samma språk. Om alla skulle skapa sitt eget oberoende av vilka ord andra använder och hur de används skulle vi inte längre förstå varandra. Och språkvård handlar om att göra språket så begripligt som möjligt för så många som möjligt. Med det i bakhuvudet har jag blivit mer accepterande inför andras språkliga brister, så länge jag förstår.
Och med det i bakhuvudet har jag också själv börjat leka med språket, och ganska ofta slarva. Jag använder en hel del talspråk när jag skriver och blir inte lika stressad när jag upptäcker att jag gjort ett stavfel eller syftningsfel.

Jag är fortfarande språkpolis ibland. Jag tycker exempelvis att det är stor skillnad på hur en privatperson skriver och på hur en offentlig myndighet eller organisation gör det. Den som jobbar med offentlig kommunikation på något sätt bör ha ett korrekt språk. Särskrivningar i offentliga dokument, i reklam, annonser, tidningsartiklar och på skyltar och menyer stör mig något alldeles otroligt. Jag ser rött när en lärare i just svenska inte kan skriva en korrekt mening. Men annars – nej. Lev och åt leva, skriv hur du vill.

Jag är full av beundran, på riktigt, inför människor som har skrivsvårigheter men som ändå vågar skriva, som ändå bloggar och deltar i den offentliga debatten, i skrift. Men, och det här jobbar jag med – det ska mycket till för att jag ska fastna och läsa en text till slut som inte är välformulerad och korrekt. Det skulle inte falla mig in att påpeka skrivfel till en privatperson, men jag får läshack och tycker att det är enormt jobbigt att läsa en illa skriven text.
Vad jag teoretiskt tycker är alltså en annan sak än vad jag känner, och hur jag personligen agerar. Jag stör mig fortfarande när någon skriver dem istället för de, men inte lika mycket på det omvända. Men idag skulle jag inte påpeka när någon gör fel, om jag inte blir tillfrågad. Och ibland gör jag fel själv.

Jag jobbar som sagt med detta. Jag har bestämt mig för att inte bli språkfascist som min pappa. Jag vill inte bli en gammal bakåtsträvare som efter min pensionering ringer till tidningredaktionen för att kritisera deras språk eller en sådan som vägrar ta till mig nya ord och uttryck. Men det går inte av sig självt. Jag måste påminna mig. Och kanske därför älskar jag också att diskutera och dissekera språket. Ni som läst mig länge känner antagligen till min förkärlek för att dissekera ord, be andra berätta hur de tolkar ett specifikt ord som för mig har en tydlig och endast en betydelse. Det är för att jag vill förstå mer, för att jag inte vill fastna i mina egna hjulspår och för att jag vill förstå andra, även när de använder ord på ett annat sätt än jag själv använder dem.

Och jag älskar Jockes experiment med #nosmiley. För att det hjälper mig att få förståelse på ett djupare plan för i det här fallet smileysar och vad de betyder för språket på internet. För att det utmanar mig att tänka om och tänka nytt. För att jag lär mig något av att delta i experimentet.

Det har också redan efter mindre ett ett dygn visat hur olika vi tolkar saker. Flera personer har läst in att jag och Jocke på något sätt försöker tala om för andra hur de ska göra. Många har uppfattat det som om vi är emot smileys, fast ingen av oss sagt ett ord om att det skulle vara något fel att använda dem. Åter igen bevisas att språket innehåller så mycket mer än ord, även om orden i slutändan är det enda vi har när fakta ska läggas på bordet.

Ulrika har skrivit en fantastisk postning som tydligt visar vilken funktion smileys kan ha.
Också Lotten har fångat bollen och ger mig svar på en fråga som jag brottades med igår, nämligen hur man egentligen ska stava till smiley. Det känns inte helt logiskt med tanke på stavningen av mejl och sajt och för mig som ändå gärna vill ha tydliga regler för att veta vad jag bryter emot känns det skumt.
Trollhare har också skrivit om hur smileys förändrade andras sätt att tolka honom.

Veckans bloggtema i Bloggvärldsbloggen är Språk. Det här var mitt bidrag. Haka gärna på!

Her kan du lese hvordan forfatteren vil tolke sin roman.
Spennende blir det å se om vår oppfatning av tema og budskap samsvarer med hva forfatteren egentlig vil fortelle (eneste måten å finne ut det på, er å dukke opp på fremvisningen )

Stokke pr. Stavanger den 1ste Mai 1884.

Hr. Friherre Emil Walleen!

Breve som Deres er det altid en Fornøielse for en Forfatter at modtage og at besvare. De er ikke heller den første, der finder fru Wenche mindre klar fra min Haand. Jeg er selv kommen paa den Tanke, at jeg har været for knap i den psykologiske Skildring af hende. Den Bog tog mod Slutten en saa overhændig Fart, og hun – Fruen – var mig saa levende i Aanden og hendes Skjæbne saa pinlig, at jeg muligens har forlangt for meget af Læseren. For Dem – Høistærede! synes Hovedvægten at ligge i hendes Forhold til Manden; De nævner det som hendes Feil, at hun har levet dulgt for Manden; – De taler om, hvor let en Forsoning kunde være hidført.

Men det er slet ikke min Mening. Fru Wenche skal staa saa souverain overfor den Pjalt af en Mand, at hendes Ægteskab efter den første Skuffelse ikke spiller nogen synderlig Rolle i hendes Sjæleliv; hun vil aldeles ingen Forsoning med ham, hun gider ikke.

Anderledes stærkt holdes hun tilbage i Livet ved Tanken om Børnene – baade det fødte og det ufødte; – dette har jeg kanske ikke tilstrækkeligt accentuert, – jeg er saa bange for at blive, hvad Søren Kirkegaard kalder “Publikums Opvarter”. Men hvad jeg nu forstaar, at jeg ganske sikkert ikke har fremhævet tilstrækkeligt – det er den Besudling af alle hendes kjæreste Tanker og Ideer, som Opdagelsen af Mordtmanns Lurvethed pludseligt aabenbarer. Her burde jeg tydeligere lagt Roden til den Modbydelighed, Fru Wenche føler mod at fortsætte Livet. De nye frie Ideer, som hun gik der alene med, medens hendes Mand og alle hendes Omgivelser hoverede i selvgod Bornerthed, dem kunde hun ved sin mangefulde Uddannelse (som norsk Dame) ikke helt faa Nytte og Kraft af; hele sit Liv matte hun være paa Post, for at forsvare dem snart mod Latter snart mod ondskabsfulde og giftige Fordreielser – saaledes som en frisindet Mand eller Kvinde endnu den Dag i Dag lever i vort Samfund -, og saa træffer hun denne Ene, som løser hendes bundne Tanker, giver hende Haab og Mod, – og saa er han en elendig, karakterløs Slyngel.

Se, det kan hun ikke bære; hendes Karakter er kun stærk paa det Punkt: at være ærlig; hendes fremhærskende Egenheter gaa ikke i Retning af Kamp; hun er ikke af de haardhudede, der gjennem alskens Uføre og Uhumskhed gaa løs paa Maalet; hun er saa ren og klar som en Tone, og hun dør i Disharmonien uden at kunne beseire den. Saaledes har jeg tænkt mig Fru Wenche, og saaledes er hun bleven mig kjær, og derfor har jeg lukket hendes Øine i Medlidenhed, fordi jeg følte en Glæde ved at se en, der slap fri for at “slaa af”, for at synke og synke, som vi alle gjør i denne lurvede Verden.

Ja – nu kan De rose dem af at besidde en stor Sjeldenhed i dette Brev; thi det er første Gang, jeg indlader mig paa at give Forklaringer, der nærme sig til Forsvar. Men Deres Brev var saa elskværdigt, og det traf mig i et lykkeligt Øieblik.

Min næste Roman kommer til Høsten. Den omhandler Abraham Løvdahs videre Skjaebne, – Kampen i ham mellem de to Naturer; Faderens og Moderens; endvidere skal der være om Penge og Pengemoralen.

Modtag min forbindtligste Hilsen
Deres ærbødige
Alexander L. Kielland.

Visst är det där med Göran Hägglund och "verklighetens folk" en aning uttjatat vid det här laget. Det är det det. Och troligen har det fått betydligt mycket mer uppmärksamhet än det förtjänar. Idag postade jag en krönika av Åsa Linderborg på min Facebook och tyckte att hon "ägde". Tråden blev 34 kommentarer lång (varav 12 var mina egna svar/kommentarer). Varför retar man upp sig på KDs utspel? Vad var det som gjorde att jag reagerade (negativt)? Jag sitter varken på någon kulturredaktion eller kan kalla mig för elit. Jag hankar mig fram precis som merparten av mina jämnåriga kollegor i den bransch som skulle kunna kallas samhällsvetarnas/akademikernas/forskarnas/universitetslärarnas. Jag har familj med minderåriga barn. Jag bor i bostadsrätt. Jag hämtar och lämnar på dagis. Jag har köksbord (ett litet). Jag lyssnar på P1. Jag gör listor på Spotify, planerar föreläsningar, rättar tentor, pendlar, handlar och mat, städar (när jag hinner). Ändå känner jag mig utstämplad – jag får inte vara med i Verklighetens folk i Hägglunds tappning. Som vanligt hör jag inte hemma någonstans. Varken geografiskt, socialt eller kulturellt. Det jag retar mig på med Hägglunds inlägg är att det stinker normer om det. Det luktar mobbing.
Tråden på facebook blev 34 kommentarer lång och de som kommenterade var en forskare i statsvetenskap på Uppsala universitet, en professor i sociologi, ytterligare en forskare i statsvetenskap och dessutom verksam på Ratio tillika bloggare, en gammal spexkamrat och bergsklättrare, en gammal skolkamrat hemifrån och dessutom grön politiker, samt lite kort på slutet en fd doktorandkollega och nästangranne.
Kom inte och säg att facebook bara är trams
Jag vill bara nu slutligen förklara varför jag tar illa vid mig. Det finns en logisk och en känslomässig komponent. Jag tar ett verkligt exempel på den senare. När jag gick på gymnasiet i slutet av 80-talet, på ett gammalt läroverk i en arbetarstad, fanns det en elev som "stack ut" på ett speciellt vis. Jag kände honom inte då, jag känner honom fortfarande inte, men plötsligt fick jag se honom på ett tidningsuppslag och kände genast igen honom: Mikael Modigh. Han var en som de flesta på skolan kände till och hade en åsikt om. Han var reducerad från medmänniska till någon slags utställningsföremål. Han var kille, men klädde sig som en…tja. Tant. Han var väl vad man skulle kunna kalla för lite "eljest". Vad han säger i den här intervjun i SVD är att "jag kräver inte att världen ska acceptera mig. Jag kräver bara att den ska låta mig vara den jag är". Han tror på gud. Han är gay. Han klär sig som en tant. Han känner sig utanför HBT-världen. Hur fel kan det bli? Precis så känner jag mig när Hägglund pekar finger. Precis så fel. Vem, Hägglund, har rätt att döma människor så som du gör. Ingen kommer från ingenstans. Alla har sina rötter, sina anledningar, bevekelsegrunder. Jag har det. Jag är säker på att såväl Åsa Linderborg som Mikael Modigh har det. Som kristendomen lär: den som är utan skuld kastar den första stenen. ]]> http://jodemstumme.wordpress.com/2009/10/09/hur-ska-jag-tolka-det-har-nu-da/ Fri, 09 Oct 2009 17:37:21 +0000 jodemstumme http://jodemstumme.wordpress.com/2009/10/09/hur-ska-jag-tolka-det-har-nu-da/

När jag nattar Ian så sjunger jag alltid tre samma sånger och alltid i samma ordning:
Nu i ro
Videvisan
Trollmors vaggvisa

Det har jag gjort sen han föddes och det har känts mysigt med den rutinen. Och sällan slår det fel, efter jag sjungit klart tar det ca 5 minuter så har han somnat. I regel tar hans nattningar mellan 10-15 minuter.

Igår och idag var sången tvungen att utebli pga min hesa stämma. Igår och idag har Ian somnat på mindre än 10 minuter!

Vad fan vill han ha sagt med detta???

Engelska som koncernspråk var ämnet för vetenskapsradion Språket denna vecka. Tre personer med lång erfarenhet av engelska som arbetsspråk, med goda kunskaper och flerårig vistelse i engelsktalande land uttalade sig och belyste svårigheterna. Deras kommentarer åskådliggjorde på ett tydligt sätt hur man försätts i ett underläge när man talar ett främmande språk, även om man talar det bra. 

-         ”Det värsta är att ha möte med engelsmän, man kan inte skoja och raljera. Även om man talar bra är det svårt att tala om komplexa samband, när man inte talar sitt modersmål. Man talar på olika nivåer och talar förbi varandra. En töntig engelsman har lättare att komma fram än en person av annan nationalitet som har djupa kunskaper men inte kan uttrycka sig.” –

På frågan om det var bra att ha tolk svarade Magnus Belfrage, försäljningsdirektör på SCA med 30 års erfarenhet av engelska som koncernspråk: ”Det är inte så dumt med tolkar, översättning gör att man får lite mer tid”.

 Den som har goda språkkunskaper vet att dessa tre personer beskriver verkligheten. Det går inte att komma på samma nivå som en modersmålstalande. Naturligtvis skall man använda sina språkkunskaper och kommunicera, men när resultatet av samtalet eller förhandlingen är av stor betydelse och motparten är modersmålstalande är det klokt att välja tolk. Man slipper underläget och får mer tid på sig. Tyvärr inser inte alla sin begränsning utan tror att bara för att det flyter, att det också flyter bra. Svenskarna talar ofta bra engelska men inte alltid så bra som man tror själv. 

 Katrin Johansson som forskar om koncernspråk framhöll i programmet att engelsktalande svenskar inte har samma förmåga att uttrycka sig som de som har engelska som modersmål och därför inte verkar på lika villkor. Det kan vara svårt för svenskarna att hävda sig när man fattar viktiga beslut, deras synpunkter blir marginaliserade.

 Horace Engdahl uttryckte på ett oslagbart sätt vad det handlar om i en tidigare intervju där han understryker att engelskan tvingar honom att säga vad han kan, medan svenskan låter honom säga vad han vill.
– Det är bara på svenska som jag kan tänja på språkets regler och skapa nya betydelser, alltså säga något riktigt intelligent. Jag är dummare på engelska. -

 Språket är en maktfaktor, både i tal och i skrift, och det är bra att inse det.     I viktiga och betydelsefulla sammanhang skall man inte avhända sig sitt bästa verktyg medan motparten har kvar sitt.

Utmaning av Terje Hellesø.

Jag hade för en kort tid sedan turen att springa på Jan Töves fantastiska debutbok ”Speglingar” (1996) på ett antikvariat här i stan. Jag blev alldeles såld när jag satte mig ned och studerade hans bilder och texter i detta praktverk. I den bild jag valt har jag kanske ändå hämtat mest inspiration från hans senare bok ”Bortom redan” (2001) även om det kanske inte är en uppenbar tolkning av Töves variationsrika mästerklassfotografi. Jag föll vid detta tillfälle för den ostrukturerade röran i hemmaåns lugnt rinnande vatten, den som skapas av vattenspeglingar, virvlar, löv och skräddare. Bilden försöker spegla naturens spretande uttryck till följd av alla slumpmässiga händelsemönster – den ogreppbara oreda vi som seende människor genast försöker finna mönster och strukturer i, vilket beskrivs så uttrycksfullt i nyss nämnda bok. Så den kvardröjande frågeställningen blir alltså om naturen i denna bild är strukturerat eller inte. Här finns ju trots allt symmetriska ringformer, tretal och komplementfärger som balanserar varandra och kanske mer därtill. Eller finns de bara där för att vi tolkar omvärlden på detta sätt? Vad vet jag?

“Vattenfärger”, S:t Sigfridsån, Småland, den 19 augusti 2009.

Stavesset brukar indikera en slags nystart. Livsgnista..

Enligt manfagre motsvarar elementet Stavar…

Elementet Eld. Står för vilja, livsglädje, självaktning, kreativitet, skaparkraft och utveckling. En värld av beslut, handling, engagemang, förverkligande och makt. Det handlar om aktivitet agerande, identitet, självförtroende, intuition, inlevelse och framgång. Stjärntecknen Väduren, Lejonet, Skytten.

Och essen symboliserar…

Elementets kraft. Ursprunget och roten. Målet och kronan. Förbannelse och välsignelse.

Läs även andra tolkande (?) bloggares åsikter om Tarot, NewAge, Stavar, Ess, manfagre, Internet, Tolkning, Dagens tarotkort

A Kind of Compulsion, The Complete Works, vol. X, artikel 96, s. 182-184.

I en recension av en Lewis Mumfords bok om Herman Melville ger Orwell uttryck för några intressanta idéer angående litterär tolkning.

Mumfords målsättning är enligt Orwell att ”expound, criticize, and – unpleasant but necessary word – interpret.”

Orwells åsikt är att grundlig tolkning kan göras av författaren men är en missriktad målsättning när det gäller verket självt. ”Done with absolute thoroughness, it would cause art itself to vanish. […] For one can only ’interpret’ a poem by reducing it to an allegory – which is like eating an apple for the pips.

Orwell har egentligen inget att invända mot innehållet i Mumfords tolkningar, utan mot något mer generellt. ”[He] has altogether too keen an eye for the inner meaning.” Efter att ha citerat ett stycke ur boken utbrister Orwell:

Very ingenious, one feels, but how much better not to have said it!

________________________________________

Projekt: The Complete Works of George Orwell

Föregående bloggpost: “Lewins argumentationsteknik“

–      Mamma, jag har kommit på två saker till om filmen.

Det var min sons första ord när jag väckte honom i morse. Sedan var diskussionen igång igen. Vi var och såg Antichrist igår. Rad 1, plats 5 och 6 på biograf Saga var en intensiv upplevelse. Inte för intensiv, men på gränsen till vad jag klarar av att se i bildform. En gång grät jag hejdlöst. Det var när mannen skrev “me” högst upp i pyramiden. Kvinnans sjukdom blev så tydlig. En gång skrek jag till och det var när räven kom. En gång höll jag för ögonen, tyvärr gläntade jag, och det var när kvinnan stympade sig själv. Filmen var rakt igenom en fysisk upplevelse. På vägen hem försökte vi göra det fysiska till ord. Vad kunde Lars von Trier ha menat med deras relation, nallen, den avstängda elektroniska barnvakten, djuren, ekollonen, människor som gick uppför berget….

Nedan kan du läsa hur vi har resonerat. Kommentera gärna om du håller med eller tolkat det på något annat sätt. Ni som inte har sett filmen och vill se den opåverkade bör sluta läsa här.

Djuren

Den heliga treenigheten. Rådjuret med det dödfödda kidet symboliserade modern, den listige räven fadern och korpen den lille döde pojken Nic.

Saxen och stympningen

Mamman njöt när hennes son dog och nu var hon inte värd att njuta längre.

Terapeut och patient

Mannen kände sig bra när han hjälpte sin fru. Han slapp känna sorg och skuld. Enda gången han lämnade terapeutrollen var när de hade sex och därför undvek han det.

Räven äter upp sig själv

När mamman vaknade efter god natt sömn och kände sig fri från sin ångest förändrades maktbalansen. Om hon inte mådde dåligt, då måste han lämna sin hjälparroll och känna känslor. Det var då han mötte räven, sig själv, och kaos uppstod.

Bilderna på vinden och sonens felvända skor

När mamman och barnet var själva i stugan fick kvinnan en psykos. Det gjorde henne rädd för sig själv.

Att passera bron

Att gå tillbaka dit sjukdomen debuterade var ett stort risktagande.

Toppen på pyramiden ”me”

I samma ögonblick som mannen insåg att kvinnan var psykiskt sjuk blev hon sjuk allt igenom. Hans slutsats förstörde tilliten till hennes goda kärna och hon blev totalt ensam på jorden. Hon var tvungen att fjättra honom för att hindra honom från att lämna henne.

Antichrist

Inte gud eller mot gud är namnet på filmen. Om det är gudlöst vad är det då? Satan? Satan som symbol för det djuriska i oss människor? Eller det psykiskt sköra som finns i oss alla? Troligtvis både och.

När kvinnan dött gick kvinnorna uppför berget

Det här är det enda vi inte förstår. Vad symboliserar det? Befrielse från ångest? Kvinnans frigörelse? Vilket berg? Biblisk betydelse? Varför bara kvinnor? Och varför går de bara förbi mannen?

Hjälp oss gärna att tolka slutet.