Idag lever vi livet litt lenger enn igår. Er du sikker på du vet hvor du er på vei? Verden er sydende av liv og likevel en avgrunn av tomhet.

Alt er en prosess. Du står aldri stille. Om livet er en vei så er alt i verden noe du går forbi, eller tar med deg et stykke på veien. Man finner andre mennesker, opplevelser, lykke, og depresjon. Du tar det med deg, og etterlater det på et punkt. På slutten av reisen er vi alle alene. Hva du har gjort i mellomtiden blir hvisket ut i sanden. Livet har aldri sin begynnelse, for tenker man på livet så lever man det samtidig.

Vi kan bruke dagene til å utforske verden, til å oppleve mest mulig, til å leve slik vi ønsker, til å føle sansene ut til det ytterste. Spør deg om det er verdt å ofre noe, eller vinne noe. Spør deg hva du elsker i livet, om du lever det eller om du er på vei dit.

Hvor er du idag, igår og imorgen? Eksisterer imorgen? Har livet eksistert fram til dette punkt?

Hva er verden? Hva er mennesket? Hva vil det sies å være et menneske? Man tolker og fortolker og kommer ingen vei. Hundrevis av maur som leter etter sannhet, men som er fanget i egne nett av fortolkninger. Vi ser verden gjennom innlærte kategorier, og kategoriene i seg selv er historiske produkter av liv som er levd tidligere. Disse liv former livene idag og sannheten idag formes av sannhetene alle tidligere liv har levd.

En sannhet som aldri viskes videre forsvinner, men alle sannheter som leves er produkter av de som tidligere er levd og vi vil kanskje derfor aldri være originale, og aldri miste mye hver gang en sannhet ikke viskes videre og dermed forsvinner i sanden når mennesket som levde den går tom for dager.

Alle er mennesker, alle er individer, men likevel lever ingen uavhengig av hverandre. Du ser det han ser som hun ser som alle har sett før. Tanker er tenkt, glemt, levd, og funnet igjen. Man kan miste ting i sanden, men sanden forsvinner aldri, og dermed vil det man mistet aldri helt forsvinne selv.

Til slutt går man tom for sannhet, går tom for dager. Man blir levende spøkelser som vandrer utover sanden. Mennesket blir selv et glemt objekt i sanden, forsvinner som sannhet, og vil aldri finnes igjen. Likevel forsvinner man aldri, og glemte sår vil rives opp igjen, de samme gledestårene vil igjen gråtes. Du lever siden han lever siden hun lever og man vil aldri helt slutte å leve. Selv om hjertet slutter å slå.

το καλύτερο ambient κομμάτι ever.

Jag skriver ganska ofta om min ensamhet, jag nämner också ibland att jag nog egentligen bara har en riktig vän i mitt liv (som i föregående inlägg). Utöver det finns det däremot ett fåtal personer jag kan skriva till någon gång ibland för att få ett svar tillbaka, lite mer av någon sorts ytlig kontakt. Ofta, eller alltid, handlar det om personer som jag egentligen gärna skulle vilja ha en närmare vänskap med men där det kanske inte alltid är en ömsesidig känsla (de flesta har ju riktiga liv som tar upp tid och så, det är inget konstigt med det). För det handlar alltid om personer jag träffat via nätet, aldrig någon i verkliga livet. Och även om det är så att det är personer jag gärna skulle vilja ha en närmare vänskap med så nöjer jag mig ofta med det där mer sporadiska, för det räddar mig på så många sätt. Att i en stund när ensamheten blir för mycket så kan jag skriva någon rad och samtidigt få ett svar tillbaka. Det är ett sätt att åtminstone få känna mig lite mindre ensam än jag egentligen är, ett sätt att få ha lite kontakt med någon människa jag tycker om utan att inkräkta för mycket på deras tid.

Problemet är däremot att de här kontakterna är av sådan karaktär att om jag inte hör av mig, inte tar första kontakten, då hör jag inte heller något från dem, då rinner ofta bekantskapen ut i sanden. Det handlar såklart inte om många människor, jag har som sagt inte världens största bekantskapskrets (eller vad man nu kallar det ang. personer man lärt känna via nätet), men det landar ofta i att personen i fråga inte skriver, kanske tar bort mig från sin msn, inte svarar när jag skickar ett mail efter en längre tids tystnad etc.

Varje gång det sker tar det väldigt hårt på mig, en liten liten trygghet som jag har i mitt liv rycks snabbt undan, och när det blir för mycket att säg svara på ett mail på två rader så känner jag mig alltid så lågt värderad. Nyligen har det hänt igen, den här gången dock med någon där vi dels var väldigt öppna och ärliga med varandra när vi väl hördes av, men också där det kändes som det inte var nödvändigt att vi hördes hur ofta som helst för att det ändå skulle fungera. Det slutar alltid såhär.

Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag bara se en vän jag har. En person som hör av sig inom relativt kort tid om det är tyst från mig, någon att prata med eller som frågar hur det är (även om jag inte alltid är ärlig är jag svarar på den frågan… men jag gillar omtanken… dessutom brukar det sällan uppskattas för mycket när jag är helt ärlig, det brukar ofta bara leda till tystnad, så egentligen kanske det är bättre att ljuga lite som svar på den frågan om jag vill behålla eventuella kontakter.. men men).

Det är bara så tråkigt att förlora någon man skulle vilja ha kvar i sitt liv, inget avsked, ingen förklaring… bara tystnad.

fast mest hela tiden om jag ska vara ärlig.

Jag ber om att telefonen ska ringa. Hoppas orealistiskt på att K ska känna ett behov av att ställa mig några frågor. Ett till sista samtal på hennes begäran.

Jag ber om mail från B. Några rader som säger att hon minns men att det jag skrivit är sant att hon har ett eget liv, inte har någon möjlighet att hålla kontakt. Så om du läser det här. Ljug för mig lite, det gör inget. Säg att du brydde dig på riktigt. Stilla min oro lite. Ta bort min skuldkänsla eller förstärk den. Jag vill mest veta om mina ord har kommit fram.

Ber om en hjälpande hand.

Jag vårdar minnen av ord.

I’m still recalling things you said to make me feel alright
I carried them with me today, Now

(chorus) As I lay me down to sleep
This I pray
That you will hold me dear
Though I’m far away
I’ll whisper your name into the sky
And I will wake up happy

Jag ber, önskar, längtar men vet att det inte kommer att hända. Vet att jag själv måste ta tag i mitt liv om jag vill ha förändring. Just ni är största problemet att mitt liv är tomt.

vänner i andra städer är jättefint att ha men inte alltid tillräckligt.

Inte när jag är less på mig själv. Inte när jag fastnar i pessimistiska tankar. Tankar som

tänk om jag inte kan bli nöjd tänk om det aldrig kommer att bli bättre under någon längre period tänk om jag misslyckas med allt.

Jag vill att något ska hända nu

redan igår

Jag har tänkt så att det knakat

om jag råkar på K om vi får ett sista samtal till om en massa om så kanske jag nämner att jag kommenterat Bs blogg och så kanske jag ber K om att säga till B att gå in och läsa men då säger kanske K att B är gravid och ska ha barn snart och att hon inte borde störas med mina mörka hemligheter eller så säger hon något helt annat kanske frågar jag inte ens för kanske inser jag att K kanske blir nyfiken och går in på B:s blogg för att hitta hit och då läser hon denna blogg och allt jag har skrivit om henne och kanske vill jag inte att hon ska göra det

Men idag är inte allt så grått och trist som det kanske verkar. Idag blir saker gjorda. Idag är jag vän med orden. Idag gillar jag mörkret utanför mitt fönster. Musiken jag lyssnar på är perfekt. Jag myser och trivs.

Men nu är det dags att återgå till det som är konkret. Blir grönsakssoppa till middag.

Rubrik och kursiv text: Sophie B Hawkins – As I lay me down

Det är i mitten av 90 talet. Min far har dött några veckor tidigare och allting känns ganska jobbigt. Kan inte samla mina tankar speciellt bra. Jag tar min cykel och jag drar ut på vägarna. Jag bara susar iväg. Backe upp och backe ner. Det speciella oranga ljuset som lyktorna ger dominerar mitt synfält. Ibland susar en bil förbi. Ute sent precis som jag.

Jag lyssnar på radion. Nattradion, ett blandat potpurri av sånger. Det känns bra att ha lite sorl i öronen. Det är inte särskilt kallt i nattmörkret. Det är fortfarande sommar. Jag är lättklädd, kanske bara t shirt och shorts på mig , när jag susar ner för backarna omfamnar den varma nattvinden min kropp och jag får för ett ögonblick glömma , lyfta oron av mina axlar – inte tänka på val av färg på kista , inte fundera på när släktingarna bestämmer att de kan komma -.

Jag väntar på besked och sitter fast i situationen. Jag kan inte fly och jag måste fixa detta sedan försöka ta saker med ro.

Plötsligt spelar radion låtar som på något sätt blir som en resonans för hur jag känner. Starkt vemod , tomhet och samtidigt omfamnad av den varma nattvinden med det oranga skenet från lyktorna. Tårarna torkar i vinden.

Nu har jag nyss vaknar de andra sover fortfarande, jag ska fika litegranna innan jag ska väcka dem för att vi ska åka till sjukhuset igen, idag är det bara en snabbvisit och jag ska få den där tabletten som jag ska ta och för att det hela ska börja, dvs mardrömmen har just börjat. Men ibland så är livet orättvist och ibland så får man känna av det med. Jag har tänkt så mycket men jag kommer bara fram till en sak och att det är det bästa för oss just nu och hoppas att mitt val är rätt. Doktorn tyckte det! och likaså de som jag har anförtrott detta till. Det är ju inget man går och pratar om sådär hej vilt men detta är min blogg och den är till för att skriva om mig, mitt liv vad som händer i ont och gott så att säga – så de som läser denna får ju reda på det iallefall fast det är ju inte så många vad jag vet, det är då ingen som kommenterar mina ilägg iallefall vilket är lite tråkigt men sedan är jag inte heller så duktig på att göra det när jag läser andras blogg heller man läser och man blir intresserad och ibland så känner man glädje, smärta eller sorg men man skriver inte det utan låter det bara få upplevas och delas via bloggen.

Nu så har jag kommit hem från sjukhuset och tagit tabletten så nu så är det ingen återvändo, gjort är gjort och kommer aldrig att kunna ändras jag har ett par jobbiga dagar framför mig men förhoppningsvis går det bra, att jag tar så lätt på detta nu kan det tyckas är för att det inte kommit in i huvet ännu man liksom förtränger det hela men efter egen erfarenhet så vet jag att det kommer att komma efteråt. Massor av tårar, känslan av ensamhet och tomhet, skuld, smärta ja allt kommer att komma så småningom. Men just nu känns det inte… Nu är det bara att vänta ut och vänta tills det börjar göra ont och det är dags för sammandragningar och blod att komma, illamående och kräkningar det är vad jag har att vänta mot nu.

Nu sover Boris och Kevin middag och jag ska ta och ställa iordning lunchen så den är klar tills de vaknar för mig och Kevin så blir det stuvade makaroner med falukorv & broccoli, och för Boris så blir det kyckling, ris, broccoli och ägg. Börjar bli riktigt hungrig så det är dags att börja nu!! Åt lunchen och sedan så vart det lite middagslur för mig medans Boris var hemma och sedan så ägnade jag hela kvällen åt Kevin vi busade, och latjade. Och sedan så kom Boris hem igen för han var trött och hängig så han sov lite till för att senare på kvällen gå ut och jobba igen, och då nattade han Kevin medans jag vilade, kände mig rätt konstig och fick världens magont på kvällen trodde jag skulle svimma men det gjorde jag inte det gick över senare efter toabesök och sen var det bra hela kvällen som tur va. Kevin vaknade senare rätt sent typ när jag tänkt gå och lägga mig och sova men då var jag uppe med honom länge tills han blev trött och då somnade vi båda två i sängen och vakande dan efter tidigt på morgonen av att Boris hade kommit hem.

Ja fick inte så mycket sömn inatt somnade typ på morgonkvisten men sedan så vaknade jag tidigt med och gick upp med Kevin och lekte lite och sedan så åt vi frulle han fick risgrynsgröt och smörgås han har börjat med nått dumt att han vill plocka av pålägget från mackan och äta det först och ibland så äter han smörgåsen men annars så brukar han vilja kasta den åt sidan typ på golvet vet ej varför han har börjat med det han har inte gjort så från början iallefall. Vi åt alla 3 i morse vid bordet. Så det blir ett dagligt plockande då han kastar ner saker från sin stol i köket som han inte vill äta typ, men efter det så åt han en hel banan med. Vi busade lite med fantaflaskan igen som vi gjorde igår och han skrattade lika mycket nu idag med. Efter det så bytte vi på han och han fick leka lite medans jag plockade lite i köket, tog reda på tvätten sedan igår och hängde den nya med så det är avklarat. Sedan så kände jag mig lite konstig i kroppen så när Kevin skulle vila middag så passade jag på att göra samma sak och det var skönt, vi vaknade samtidigt och jag gick upp och fixade käk åt oss kyckling, ris, broccoli, champinjoner, tomater det var gott sedan så har vi busat mest hela kvällen han och jag,  Kevin fick lite fika igen innan han visade att han blivit trött han fick yoggi och banan.. Idag har han ätit upp 2 bananer det är en frukt som han gillar! Och Boris har åkt och jobbat nu när jag skriver detta så har jag lagt honom för kvällen och han somande på engång det var nära att jag gjorde likadant men jag vaknade till av att Boris kom hem och hälsade på en sväng, men han ska åka och jobba igen och jag ska ta och titta lite på tv. Mamma har ringt idag det var längesedan jag pratade med henne det var bara bra med henne men hennes syskon är det sämre med åldersdiabetes och cancer verkar vara nått som ligger i mammas syskonskara och det verkar ganska allvarligt med de som har fått cancer så hon funderar på att åka ner och göra ett besök för hon säger man vet ju aldrig..så det var tråkigt. Men hon lät pigg och glad i sig själv iallefall och det är ju bra, mer än vad man kan säga att jag är men det läks, alla sår läks med tiden. Nästa gång om så att säga så gäller det att ha allt planerat och att allt ska kännas bra, att jag ska må bra med. Nu ska jag ta och käka lite granna igen men nu blir det vita bönor, kyckling, broccoli det funkar det med tycker jag. Boris la sig och vilade en stund men nu så åker han igen för att jobba lite fler timmar. Kevin sover fortfarande Jag har nyss beställt en sån superfin tomtedräkt till Kevin till Julen nu är det bara Boris som är kvar, han ska också ha tomtedräkt iår har jag bestämt. Jag ska också ha tomteluva iallefall det brukar jag ha varje år.

Dagen började som alla andra dagar man vaknar man tar hand om Kevin vi åt frukost lite snabbt och klädde oss och sedan så skjussade Boris mig till Sjukhuset för min inskrivning där. Beslutet är gjort så det hela startar här! Jag fick sitta och lyssna på hur det hela skulle gå till, de gick igenom lite frågor och sedan så ville de göra blodprov på mig så att de visste att de skulle ha till hands om jag skulle förlora för mycket under själva proceduren. Jag har ej tagit tabletten ännu som gör att det hela sätter igång så än kan man ångra sig men det kommer jag inte att göra, jag funderade hit och dit igår men nu är jag ganska klar med det hela och jag vet att vid nästa om det blir någon så kommer jag att vara 110% redo för detta och verkligen sköta mig hela tiden även innan så att säga. Och jag vill att jag och Boris ska ha kommit igång och fått vårt förhållande att blistra igen innan så att säga, för mig så var det så mycket oklart och saker som kändes fel med det hela och jag mådde inge bra. Jag har inte direkt sagt detta förut men det är så jag kännt iallefall. Sedan har jag tidigare sagt inte en till abort och lovat mig själv detta så det var mycket svårt beslut samtidigt som jag inte ville så ville jag ju såklart! Sedan när tiden bara gick så blev det svårare och svårare och vi bestämde oss att behålla det iaf mest kanske för Kevins skull! Det är fel att skaffa ett till barn om det inte är ett 100% bra förhållande. Ett till barn = dubbelt så mycket ansvar och sysselsättning från båda parter och detta tycker jag har saknats litegranna… Detta måste ändras först innan nästa gång – (Om så att säga) och att vi har jobb båda två, och att Kevin har kommit in på dagis och dessutom att vi ägnat all vår tid till honom de första åren det tycker jag nu känns som det viktigaste, han är det mest dyrbaraste och finaste vi har. Han är värd all vår uppmärksamhet. Sedan åkte vi hem Boris spelade sitt spel och han spelade åt mig med medans jag och kevon busade här hemma och sedan så åt vi lunch och nu så ligger de och sussar i sängen båda två medans jag skriver detta!

Resterande av dagen och kvällen så höll jag på med Kevin, lagade mat, diskade, tvättade och sedan var det dags för Kevins bad han badade länge och han ville inte kliva ut ur badet alls utan han ville sitta där länge idag tror jag han badade i ca 45 minuter. Jag satt bredvid och slängde i saker till honom och han kastade ur dem igen han vill ej ha nått i badet med honom. Sedan tvättade jag honom och till slut fick jag upp honom och gjorde ordning honom för sängen. Klockan var ca 20 tiden då detta var klart så fikade han litegranna innan vi sedan gick till sängen för att sova… jag ligger alltid med honom när han ska sova han blir lugnare och somnar lättare då. Han sov ca 3 timmar ungefär jag somnade med honom jag med sedan var det dags för honom att vakna igen jag la mig igen med honom och han sov en stund till då medans den tiden så satt jag och sökte på nätet om allt möjligt rörande aborter,  foster, för tidigt födda, ultraljud, obduceringar, organ och läste om andra människor som gått igenom samma sak som vi kommer göra nu. Det finns en hel del att läsa men det är så mycket sorg och smärta som folk genomgår det är rätt vanligt ändå med komplikationer när det gäller födslar och gravidteter det märker man ju när man söker på internet. Det har varit en jobbig kväll i huvudet alla tankar har bara gått fram och tillbaka, vad är rätt och vad är fel, jag var så säker igår men ikväll kändes det inte lika säkert. Fast jag vet att det just är det rätta att göra just nu när vår situation är som den är också. Sedan så vaknade Kevin gick upp till honom la mig igen och han somnade en kort stund till men det är som han känner av när jag går därifrån då vaknade han med och sedan fick han vara uppe en stund tills Boris kom hem vi fikade lite och han hade så roligt åt en fantaflaska som var fylld med vatten så tung så han nästan inte orkade lyfta flytta på den och varje gång den åkte i bordet så gapskrattade han högt åt detta och när den åkte i golvet så vart det ändå roligare.. hehe lättroad liten kille.. men sedan kom Boris och jag hade gjort mat åt honom så vi åt lite och sedan så gick de och la sig nästan på en gång det är ju en dag imorgon med och vi ska upp ganska tidigt, och de somnade tvärt båda två jag sitter här nu framför datorn och mina tankar är ju bara på en sak, det är svårt att sova men jag ska försöka att lägga mig nu och sova lite innan jag imorgon ska till Sjukhuset igen och få denna tabletten.. Jag vet inte jag kommer nog skriva mer om detta senare men just nu så är det lite tomt och ganska konstig känsla det kom så oväntat på något sätt men man ska ju aldrig vara säker på att saker ska gå bra, jag har ju inte direkt mått det bästa på senare tid och det är inte heller bra för ett foster i magen. Men nu avslutar jag detta och ska lägga mig och vila om inte annat det är ju bättre än ingenting.

I denna årstid, av tradition tyngd av väta, sparkar jag löv med blöta skor. Tygskor som borde ställts av under vintern, fått ett schabrak slängt över sig och gömts i en vrå någonstans. Istället nyttjar jag dem trots sulsläpp och sömmar som gått upp.

Skor säger så mycket om personen som bär dem. Tygskor – jag är inte bara yta. Trasiga skor – fattig student. Vita rena basketskor – förståsigpåhiphopare.

STOPP

Läser i Vi Läser om Martina Lowedens möte med Kristina Lugn. Vissa saker känner jag verkligen igen mig i. Som Lugns tankar om tomheten efter avslutade böcker. Ibland är den så påtaglig att jag bara vill gråta. Istället stillar jag sorgen med en ny bok.

Sluta aldrig att läsa.

Åkte in på morgonen till sjukhuset där jag fick genomgå en till undersökning och ultraljud och det konstaterades att det inte fanns fostervatten runt fostret och att det med stor sannolikhet inte gick att göra nått åt det man kunde fortsätta men rådet var att avbryta det hela. Det är så många veckor kvar och som det ser ut så finns det inte nån chans att det ska överleva därinne och om… så är risken jättestor att det blir med komplikationer och skador och även farligt för mig. Tankarna for ju omkring i huvudet men samtidigt var jag ganska klar med mitt beslut direkt hur jag ville göra iallefall. Jag har forskat om detta på internet och läst så många berättelser om just detta så jag vet att det inte är ovanligt och att det händer många. Sedan så fick vi en stund för oss själva att fundera innan doktorn kom tillbaka igen, då så frågade han om jag ville göra prover och kolla upp det hela och vi sa ju ja förståss det är ju bra att veta tills ev nästa graviditet just nu så känns det att det inte kommer bli någon men det kan ju ändra sig senare. Det hela gick ut på att jag fick ligga på en brits där och han skulle stoppa in en låååång spruta där nere så att han kom åt moderkakan och därifrån skulle han suga upp en liten del och använda till att föra prover på för att se om det fanns någon kromosomavvikelse det kan man se där. Svar på detta kommer om några veckor. Om eller inte igen, det får framtiden utvisa jag är så glad att jag har en underbar liten kille hemma redan visst skulle det ha varit kul med ett syskon till honom men samtidigt så har jag kännt lite tvivel innan med till det hela om vi var mogna för ett till barn sådär på engång men det blev ju så.. kanske det finns en mening med allt som händer just nu i vårt fall iallefall – endel tror ju på det. Jag tror också på att saker händer ibland kan man styra det och ibland så kommer det som chock. Med sorg i hjärtat och tårar som rann så fortsatte vi sedan för att hämta upp vår lilla älskling som var hos Fanny och Emiliano på andra sidan stan då under det hela då man inte fick ha med sig barn dit. Dagen gick ganska snabbt vi pratade lite om det men inte så mycket, sedan så åkte vi hem till oss och fortsatte kvällen med att käka lite och busa med Kevin sedan åkte Boris till jobbet och vi fortsätte med att plocka lite härhemma,  bada honom jag tog ut badbaljan i köket till honom men han plaskade som aldrig förr just då så hela golvet och jag blev blöt men han tyckte det var bara kul!! och det är ju huvudsaken. Och sedan fikade vi lite och sedan blev han trötter och då gick jag och la mig med honom, han åt sin välling och somnade snabbt därefter och sov bra i flera timmer men sedan började han vakna och jag gick dit och la mig tror jag typ 3 ggr sedan ville ha inte sova mer utan klev ner från sängen och blev sådär superpigg. Boris slutade tidigt så han vaknade precist innan han kom hem han fick busa av sig och äta banan och sedan så la vi oss allihopa för att sova han var svårsövd men till slut så gav han in och lät john blund komma. Sedan sov alla tills morgonen och det var så skönt!honom

Den rädda skuggan går i ett förbannat regn
Det är novembernatt och jag hittar inte rätt

Mitt hem är min sorg numera
Här vilar jag mig och känner tyngden

Jag längtar fantasivärlden och bästa jobbet
Jag är rädd för mörkret när sömnen vägrar

Ljusa minnen blandas med mörka profetior
I en felbalanserad vågskål försöker jag hitta vägskäl

Och jag knycklar mitt manus för jag kan det utantill
Allt är bra är lögnen, som jag yttrat tusen gånger

Ingen vill ändå höra att jag väcks om natten
Av den klagande sorgen istället för barnet jag inte får

Mitt falska leende som jag målat med vaxkritor
Lurar hela världen att tro på mina falsarier

Drömmarna målar min grå slutpunkt
En annons om en vän eller bror
Aldrig en livskamrat eller far

Min framtid är återigen ansiktslösa skisser
Min heta, heta vilja stupar i en kall verklighet

Novembervinden är arg för 2002 river värre
Cancern som inte dör skrattar åt en rädd skugga

Jag hör mörkret och hopplösheten i mina patetiska ord
Älskade vänner, säg inte det ni känner att ni måste säga

Jag vill inte höra att jag är underbar, fantastisk och vacker
Jag har hört det för ofta och det förändrar ingenting

Min kärlek är aldrig rätt för de jag släpper in
Jag är en finfin kille, men lyckan stannar aldrig kvar

Vänaste S gav mig augusti som aldrig förr
Hon är den enda förlusten som är ren
Hon önskade aldrig bort kilon ens på skoj
Hon antydde aldrig att bra ställt var kärlek
För första gången nickade någon
Och sa att jag var bra precis som jag var
Minnet är en vacker saknad
Om än ohyggligt smärtfyllt
Men, jag ångrar inte någonting
I mitt mörka hjärtas ljusa partier
Bor hon alltid (och får obegränsat med knäckebröd)
Jag kan aldrig bara bli hennes vän
Men hennes välgång önskar jag
I varje andetag

Hjärnan säger att det måste finnas fler som hon
Hjärtat är skräckslaget för att möta nya blå dunster

Jag ljuger aldrig och är öm mellan lakanen
Perfekt på pappret, men aldrig den rätte i livet
Det är som om de jag möter söker en vacker saga
Men, bara orkar en dokusåpa med usel casting

Jag förundras hur så många väljer skit
Kärlek marinerad i otrohet, skrik och skäll
Jag hör hur de svikna önskar mig
Sen går de hem till sina män
Och jag förstår inte
Men vet att det är jag som förlorar

Hur många gånger kan hoppet dö
Innan inget finns kvar
Hur länge försöker ett hjärta
Innan det slutar slå

Jag vill packa min väska med min fantasi
Och upptäcka en annan öde ö än denna november

Jag är en rädd skugga, men längtar solen
Flickan som får mig att födas på nytt
Hon som får mig att förstå
Att de här raderna är för jävla dumma
Hon vars beröring lovar
Att jag aldrig blir en rädd skugga igen

Skrev för en knapp vecka sedan ett inlägg när allt var åt helvete. Det är fortfarande jäkligt sugigt, men nu kan jag iaf klä det i lite mer konkreta ord och berätta för er alla vad det är som fick mig nerför stupet.

Ringde i onsdags till Lundströmmottagningen i förhoppning om att kunna börja med provtagning inför hormonbehandlingen. Har hört andra som har börjat med det innan utredningen är helt klar nämligen och nu har jag ju bara (förhoppningsvis) ett läkarbesök kvar. Svaret jag fick var som ett slag i magen, det kändes som att jag tappade luften, som att hela världen drogs bort under mina fötter.
Tydligen funkar det inte riktigt så längre. Blodproverna kan man inte ta i förväg. Dessutom är det andra, additonal prover som oftast tas nu, nämligen kromosomodlingar. Javisst. Och de tar ett par månader att odla fram. Självklart, inga problem, jag har ändå inte väntat så länge på de där betydelselösa hormonerna, jag klarar mig bra utan dem. Jodå, ungefär lika sant som att jag är veggo…

Jag “bör få börja innan sommaren” och kan “rikta in mig på maj – juni”. Och jag som trodde (delvis därför att jag har hört det) att jag skulle få börja i början av året. FUCK!!!

Som tur var fick jag iaf veta det här av favoriten på mottagningen, så vi snackade lite innan vi la på. Men det hjälpte ju iofs föga med tanke på nyheten som förmedlades…

Det värsta är nog att jag för första gången vågade tänka “snart, snart börjar livet”. Allt jag gjorde lyftes upp av tanken på att jag snart klarat av den värsta väntan. Träningen var motiverande, jag skulle ju snart få testosteron och kroppen skulle ändras. Skolan kändes roligare, jag skulle få komma till skolan en dag snart och säga “Jag har fanimej fått tid för att få första sprutan, wohoo!”. Julen kändes helt okej, jag såg framemot att komma hem till Ängelholm med känslan “att nu är det fan inte långt kvar”.
Och allt bara krossades. Allt.

Nu orkar jag inte skriva om det här mer. Orkar inte skriva mer alls. Förutom att jag saknar Elias <3

För lite mer än ett år sedan skickade jag ett mail, ett mail som i sin tur tog… ja jag vet inte. Var det ett halvår? Eller var det ett och ett halvt år att skicka? Det är i ärlighetens namn mer än tretton månader sedan jag skickade det. Än i idag kan jag känna en väntan på ett svar, trots att jag redan efter någon vecka förstod, eller åtminstone anade, vartåt det lutade. Det känns verkligen som igår.

Mitt liv är inte uppbyggt kring sådär jättemånga saker, jag antar att det spelar in till viss del. Jag har varit ledig en tid nu. Alla vardagar ser ut på samma sätt, båda helgdagarna ser ut på lika sätt. Det där mailet existerar däremot i mitt liv, och vad det betydde antar jag gör att när det inte finns så mycket annat mitt fokus kan kretsa kring så återkommer tankarna kring mailet, kring dess innehåll, kring alla känslor inblandade i det, oftare än vad som är normalt. Ingen normal människa hade haft det kvar på samma sätt som jag efter såhär lång tid. Å andra sidan är det nog väldigt få som överhuvudtaget skickar iväg det i det skede då jag gjorde det. Redan då minst ett år för sent, minst ett år för långt grubblande.
Jag öppnade mailet för ett par dagar sedan. Jag läste inte något av orden, det vet jag inte om/hur jag skulle klara, jag bara scrollade igenom det och förstod precis varför jag valde att sätta “ämnet” till: Många ord blev det…

Jag ångrar inte att jag skickade iväg det där mailet, inte för en sekund faktiskt. Det är ett av det bättre jag gjort i mitt liv. Det är bara det att, precis som med mycket annat i mitt liv så blev det inte som jag ville ändå…

Jag orkar fan inte mer nu, orkar inte negativa besked, orkar inte mer jävla väntan. Jag vill bara få slippa alla de här helvetes känslorna, slippa gå runt och vänta på att livet ska börja.

FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!!!

Det finns så mycket nöd i denna värld. Ett rop på hjälp är vad många försöker förmedla. Men har vi öronvax, eller hör vi hjälpropen omkring oss?? Ibland kan de komma från nära håll, ibland långt borta ifrån. Igår var det än engång en sådan dag, då jag jag fick många telefonsamtal av en och samma person. Fick även ringa personen själv. Det var ett ROP PÅ HJÄLP!

Tänk vad många som mår dåligt i denna värld. Äktenskapen trasas sönder, ena eller båda föräldrarna super upp hushållspengarna, otroheten ges plats, beredes plats. Man rullar fram “den röda mattan” och välkomnar den. Till sist känner den som utövar detta ingen skam, tar bara förgivet att det är ok! Lögnerna, smygsyndandet fortsätter. En del tror att de kan fortsätta anonymt, med en dag kastas strålkastaren som avslöjar allt, rakt in i deras liv. Då står de där blottade. Om man inte älskar varandra längre eller om man vill vara otrogen, bedra sin partner, då är det bättre att man säger rakt ut, att man inte älskar den andra längre. Jag hatar otrohet. Jag är en trogen person själv. Har råkat ut för otrohet i en relation i mitt liv och det räckte. Jag vet vad jag talar om. Den som blir sviken, sårad, bedragen är den som får ta mest smällar! Jag har sett så mycket smussel, vänsterprassling på mina resor, så jag skulle skunna skriva en eller flera böcker i ämnet, samt då ta med min egen erfarenhet…Ju mer otrohet, desto mera gåvor köper de till sin svikna partner!!!!(För att lindra samvetet lite)! Jag har tystnadsplikt, så jag namnger ingen! Skulle inte göra det annars heller!

Denna fina människa som ropade på min hjälp igår, går igenom just detta. Fy, för människor som bakom ryggen bedrar! Om ni gör det, kör med öppna kort åtminstone! Ni som bedrar, ni lämnar så djupa sår, hos den som ni bedrar. Är det värt att missta allt, ett äktenskap, en fin människa för några timmars, eller en liten tids “snabb-njutning”??? Jag är rak på sak nu. I relationer där dessutom barn är inblandade?? Tänk på vilka sår det lämnar i din partners och barnens själaliv!!!!Ni själva kan också “få äta upp det surt senare”!

Tänk FÖRE inte EFTER!!!!!

Jag hatar all slags otrohet och flört med andra, om man är i en relation. Vårda då relationen ömt som en blomma. Vattna den, vårda den kärleksfullt. Trampa inte på det finaste du har. Trampa inte på “någons hjärta”! Lek inte med andras känslor! Det gör såååå ont att bli sviken och bedragen!! Var öppen och ärlig om det är så att du inte längre älskar den personen, du lever med. Kom inte med en massa ursäkter! Lögnen lyser igenom! Många män och kvinnor tar till alkoholen vid otrohetsaffärer. De söker tröst. Så också personen som jag talade med igår. Men det har ju aldrig hjälpt och kommer ALDRIG att hjälpa någon! Dränk inte sorgerna i alkohol, den dränker dig istället! Jag hatar alkohol. Det är många gånger starten, roten till det onda. Otrohet börjar med att folk är så berusade, så de hamnar i säng med en annan. Men även att människor redan har tänkt tankar, om en viss person, just i den riktningen, eller så har de redan flirtat. På firmafester, båtar, efter krogbesök, på privata fester. Det kan ske varsomhelst!

-”Ge inte djävulen lillfingret, han tar hela handen, hela dej”! Jag talar, skriver av erfarenhet, så ni som eventuellt skrattar, låt bli! Har sett så många äktenskap krascha, människor dö i förtid, folk bli sjuka av alkoholmissbruk! Sett misshandel…Tårar på de vuxnas och barnens kinder. Många desperata självmordskandidater har jag räddat under årens lopp!!

Alkohol är en förbannelse för mänskligheten! Jag tar avstånd från det! Alkoholen har ingen plats i mitt liv och kommer ALDRIG att ha. I mitt barndomshem har jag ALDRIG sett mina föräldrar använda alkohol. De gjorde INTE DET! Jag moraliserar inte nu, säger bara min sanna hjärtemening i frågan!

Det finns en väg ut ur alkoholmissbruk, alkoholism, dold alkoholism. Börja med att ERKÄNNA att du har problem. Så länge du lever i FÖRNEKELSE, sker ingen förändring! En del har alkoholen som sin “vän”, börja se på det som en “ovän”! Hata den, fly den som pesten! Alkoholen löser inte dina problem, ger dig inte ett sunt liv, tvärtom. Se på många världsstjärnor och även icke kända personer, som har gått bort, sedan de missbrukat alkolhol, tabletter eller/och droger…Listan kan bli lång!
Har vi “råd” med att förlora vårt liv på grund av detta ödeläggande “Djävulens piss”??? (så kallar jag alkohol)! Människor frågar varför jag inte dricker, om jag har haft det som ett problem innan. Svaret är: -”Det har aldrig varit ett problem för mej”. Jag har druckit vid festliga sammanhang och när jag käkade ute, då tog jag ett glas vin, vidare när jag var ute och dansade och när jag jobbade som mannekäng och modell. På kändisfester drack jag. Men något probem har det aldrig varit. Har aldrig gillat starksprit! Jag är sedan år 1979 absolutist, nykterist, dricker inte en droppe! Alkoholen har INGEN plats i mitt liv! Jag är frälst, tror på Jesus. Han är källan i mitt liv, jag öser ur den källan av det levande vattnet, som han ger mej. Rent, friskt och klart vatten….Det är så underbart att se världen med NYKTRA ÖGON! Jag har kontroll hela tiden i ett nyktert tillstånd! Mina älskade föräldrar har alltid varit mina största FÖREBILDER! (De är hemma hos Gud nu)!

Personen jag talade med i telefonen igår, var mycket berusad. Personen var bedragen i äktenskapet, där den andra parten först smusslat med otrohet, sedan valt att gå till den andra. Nu drar jag inte alla under samma kam. Otrohet kan ske utan alkohol, likaså att söka tröst sker utan alkohol. Men de som har problem med alkohol-SÖK  HJÄLP! I tid!

Jag kände att jag ville få ur mig några tankar kring otrohet och alkoholmissbruk.

Men ni ska veta att jag inte dömmer någon, men vill visa att det finns en väg ut ur sådana här saker. Det är inte lätt, men det går, med din egna vilja, proffesionell hjälp, vännernas stöd och hjälp, Guds hjälp (Om du tillåter)!

Moralen har sjunkit i världen, allt yngre missbrukar alkohol-sex-droger-spelmissbruk! Det meningslösa våldet ökar, hatet, skilsmässorna ökar! Många mord sker på grund av att människorna har missbrukat något, rattfylleristernas antal ökar! Det är bara att inse FAKTA! Lev inte i FÖRNEKELSE!!!!Där spriten går in åker förståndet UT! Det säger Bibel!

Jag ska be för alla svikna, bedragna människor idag!

Sverige och hela världen behöver JESUS! Frälsningen och frid med Gud!

Jesus säger: “Kom till källan, kom till mej. Jag ska ge dej av det levande vattnet och du skall ALDRIG törsta mer”! Det står i Bibeln.

Många undrar varför de mår så dåligt. De går till medier, spågummor, söker healing. De kan inte hjälpa. Människor frågar. “Vad är meningen med livet”. De är så tomma och försöker fylla sitt tomrum, just med surrogatmedel, där alhohol är nr 1…vidare andra droger…eller en kombination.

En glädjande nyhet, som egentligen är “gammal”! -Jesus älskar dej. Hos honom finner du svaret på dina livsfrågor. Han fyller alla dina tomrum med sin frid! Med en evig kärlek älskar han dej! Sök svaren hos Jesus! Han är vägen, sanningen och livet! Det fanns en tid i mitt liv då jag levde utan Jesus, som jag här skriver om. Men hann fann mej. Idag är jag frälst! Han söker dej! Han älskar dej!

Gud hjälpe alla!

Laddar ner lite foton från mitt liv. Personerna på bilderna har inget med det jag skriver om idag, att göra. Jag predikar på båtarna som ni vet…..

Jag som mannekäng och modell år 1977 i Helsingfors.

Jag som modell. Då festade jag med de andra…

En finsk kvällstidning skrev på på 70-talet om mej. Jag sa följande. “Jag slutade mitt syndiga liv och överlät mej till Jesus”! På bilden satt jag med Världens Misskejsare Claude Berr, på Hotell Hesperia i Helsingfors. Han var förälskad i mej.

Min gospelplatta “Från mörker till ljus”!

Ett missförstånd rätades ut genom denna artikel i Aftonbladet!

Idag predikar jag på båtarna och har så gjort i 11 år! Här på älskade Färjan, Viking Cinderella.

Här sjunger jag gospel på Silja Line. (Hade precis fått veta att jag hade fått bröstcanceråterfall, men lät inte det stoppa mej)!

Här var jag på väg till Silja Symphony för att predika!

Preaching på Färjan.

Preaching på Färjan!

Jag är så ödmjukt tacksam för mitt liv. Jag lever på övertid. Har överlevt två bröstcancer. Jag älskar att predika på Östersjön och hjälpa mina medmänniskor! “Amazing grace how sweet the sound, that saved a wratch like me, I once was lost, but now I am found. Was blind but now I see”! Det är min favoritsång, den sjunger jag på alla båtarna som jag besöker!

Se Färjan, avsnitt5, Måndagen den 5 Oktober, då jag medverkade.

http://kanal5.se/web/guest/webbtv/-/k5videoplayer/playlist-name/Farjan%20305/none/

Se artikeln och Webbklippet om mej på Kanal5 hemsida.

http://kanal5.se/web/guest/farjan/artikelsida?p_p_lifecycle=0&p_p_id=K5AV_INSTANCE_1Psc&_K5AV_INSTANCE_1Psc_struts_action=%2Fk5journal%2Fav&_K5AV_INSTANCE_1Psc_articleId=2630953&_K5AV_INSTANCE_1Psc_groupId=1097&_K5AV_INSTANCE_1Psc_version=1.0

Ville egentligen skriva om mammor och kärlek eller icke kärlek till de samma.
Men jag kan inte formulera mig idag.

Jag funderar dock mycket på det och har öppnat ett word-dokument så kanske, kanske kommer det något endera stunden….dagen…..året…..eller så kommer det inte alls!?

Trött är jag i alla fall och tvätta ska jag strax göra.
Sova vill jag helst eller möjligen äta choklad!!??

Snart är vintern här – den bästa tiden på året för mig att ägna mig åt mina mandalas och fraktaler. Ingenting är så inspirerande för mig, som den norrbottniska vinterns kompakta mörker. Till våren kommer jag att vara med på mässan Harmoniexpo, så det blir en del förberedelser för detta nu i vinter. Jag blir därmed också tvungen att tänka över hur jag vill marknadsföra min konst och mitt skapande.

En sak är jag säker på – jag kan inte gå ut och marknadsföra mina mandalas och fraktaler på ett sätt som jag själv inte kan stå för. Även om det är en New Age-mässa jag deltar i.

Jag skapar mina mandalas och fraktaler i första hand som konst; en lek med färg, form och struktur. För mig handlar det om att låta naturens rytmer och estetik inordnas i nya geometriska former. Mitt förhållande till de esoteriska aspekterna av min konst är kluven. Jag utesluter inte att det skulle finnas en andevärld, och att den skulle komma till uttryck i naturen och därmed också i min konst. Men jag skapar inte min konst utifrån någon religiös/andlig tro eller dogmatik, och kan därför inte heller hävda att några specifika andeväsen kommer till uttryck i min konst, eller att den kan/bör användas i något speciellt andligt syfte. För mig är den natur som inspirerar mig ordlös och religionslös – den bara är.

Därför tillskriver jag inte min konst några egenskaper utöver de rent estetiska; betraktaren får själv göra sin tolkning av ett eventuellt andligt innehåll. Det är upp till betraktarens egen världsbild att i mina mandalas urskilja naturandar, änglar, devas, utomjordingar eller rentav träsktroll. Själv ser jag ingenting annat än naturens egna fantastiska mönster. Därför kan jag heller inte hävda saker i stil med att meditation framför mina mandalas leder till vissa effekter – det är återigen upp till betraktaren själv att hitta sådana aspekter i min konst. Det är samma sak med mina fraktalkort – jag har skapat dem som hjälpmedel för att stimulera medvetandet till insikt och beslutsfattande – men vad insikten och besluten består av, är ju helt och hållet upp till den som jobbar med korten.

På samma sätt som jag får tänka till kring hur jag presenterar min konst, så får jag också tänka till kring hur jag presenterar mig själv – en morgontrött norrlänning som mestadels bara öppnar munnen när jag äter. Nej, jag ser inte ut som någon ”upplyst” kanal till andevärlden, och det är inte heller en image som jag strävar efter. Vi är inte kompisar, min kropp och jag, och det får vara som det är med den saken. Tomheten, världsfrånvändheten och dissociationen från allting mänskligt är förutsättningen för mitt skapande.