I helgen grep jag mig halvt motvilligt an “sista” delen (…det ska komma en del till, Midnight Sun, som börjar om historien – nu sedd ur Edwards perspektiv) i Stephenie Meyers omåttligt populära Twilightserie. Första delen, Om jag kunde drömma, läste jag med glädje och tyckte referenserna till bl a Svindlande höjder var underhållande, det kan kanske visserligen tyckas vara ett lite lumpet trick att höja statusen på sin egen mer mediokra litterära talang genom att referera till världslitteraturen, men intresset bland tonåringar runtom i världen för att ta sig an Brontes klassiska verk lär ha skjutit i höjden rejält.
En bra kärlekshistoria måste ha ett förhinder av något slag och svårigheten i att få till en variation på det temat blir väl allt större, antar jag . Stephenie Meyers romantiske och plågade vampyr gav viss ny aktualitet åt den klassiske hjälten och en tonåring sa en gång att hon gillade böckerna för att det var så mäktigt att läsa om den starka passionen och åtrån utan att det samtidigt följdes av svettigt, fumligt tonårssex.
Ja, tonåren är de stora känslornas tid (tänk på att Romeos Julia vara bara 13 år!) och det är väl bra att få drömma om den rena, fullkomliga kärleken. Eller? Efter att ha tappat intresset i bok två och humöret i bok tre var jag av en annan åsikt. Bella som trots allt dittills framställts som en karaktär med stark egen vilja fråntas av SM i bok tre, Ljudet av ditt hjärta, all form av rätt till respekt för sina åsikter och ställningstagande. Männen i hennes liv ser henne bara som ett dumt trotsigt barn som inte förstår inte sitt eget bästa. Hon är alldeles hjälplös och i behov av ständigt beskydd och i kraft av sin kärlek till henne har de moralisk rätt att fatta beslut ovanför hennes huvud. Så frustrerande och adrenalinframkallande! Jag var m a o inte alls särskilt pigg på att slutföra läsningen av bokserien. Men det är jag glad att jag gjorde för fjärde delen innehöll betydligt mer jävlar anamma och mer av berättarglädjen och lässuget från första boken. Istället för att sluta med ett storslaget bröllop där de två äntligen får varandra är bröllopet själva starskottet för händelseutvecklingen i Så länge vi båda andas. Jag ska naturligtvis inte avslöja vad som händer Bella men det är mer action och mer gestaltning av starka känslor och mindre (ja, något i alla fall) långrandiga beskrivningar av hur perfekt Edward är. Några feministbiblar lär knappast böckerna i Twilightserien bli, men det går inte att bortse från att till sist är det Bellas vilja som är starkast!

I skogen av Eva Lindström

Trim, Snuten och Maggan lever i skogen och bestämmer över den – eller det var i alla fall vad de trodde, för plötsligt ändras allt. Naturen gör ju lite som den vill. En synnerligen “Eva Lindströmsk” bilderbok fylld av absurditeter, humor och allvar. EL har varit nominerad fem(!) gånger tidigare, men aldrig vunnit – något som kanske talar för att det är hennes tur att vinna nu med denna “drömlogiska” bilderbok .

Ett litet hål i mörkret av Ingrid Olsson

Calle drabbas av en svår sorg när hans farmor hamnar på sjukhus och visar sig vara döende. Ännu svårare blir känslorna att hantera eftersom sorgen efter pappan som dog för några år sedan är så obearbetad. Ordknappt – som Calles sorg – berättas om det svåra, men också om framtidstro och kärleksdrömmar. Augustvinnare? Njae.

Den femte systern av Mårten Sandén

Oemotståndligt galen skröna om troll, vättar och jättar, men medan de i vår tid gullifierats, har de här återfått något av gamla tiders glans som något att frukta. I vår tid finns Jannike (som inledningsvis passande nog praktiserar på ett hembygdsmuseum): en synsk, sextonårig tjej med täta kontakter med socialtjänsten under uppväxten och av resandeursprung. Hon tvingas bl a konfrontera vättar som visar sig vara yrkesmördare och kommer på så sätt i kontakt med “Byrån för särskilda efterforskningar” och en 200 år gammal familjetragedi. Tror nog inte den kommer att sluta som vinnare men det skulle vara rätt kul!

Massor av dinosaurier av Sarah Sheppard

Det kommer så mycket dinosaurieböcker att man knappt orkar läsa dem längre, men Sarah Sheppards bok vore synd att missa! Hon väljer att berätta om dinosaurierna utifrån en egen personlig klassificering: långhalsgänget, köttgänget osv, och i hennes distinkta bilder har fantasin fått vingar. Vi har vant oss så vid att se en fastslagen bild av hur dinosaurierna såg ut att det känns härligt befriande att någon tar fasta på att vi faktiskt, åtminstone inte ännu så länge, kan veta hur de såg ut. Men hon får nog räknas som den obligatoriska debutanten som ska finnas bland de nominerade, men som i stort sett aldrig blir vinnaren.

När det kommer en älskare av Mats Wahl

Tom är tillsammans med sin mamma och äldre syster och bror nyinflyttad i mormoderns hus som familjen ärvt. Brodern är aggressiv och obegåvad, systern vacker och god men går i sin mammas fotspår vad gäller behovet av män. Tom är lite udda, ganska ensam och han lär känna deras närmaste granne, en gammal man som steg för steg avslöjar familjehemligheter för Tom. Det är välskrivet, laddat med symboler och byggt som ett kammarspel där allt är på väg mot sammanbrott. Motivet känns till viss del igen från Vinterviken – som vann Augustpriset 1993 – men medan MW i den boken stod på ungdomarnas sida känns det här som en trött författare som mest tycker ungdomar är enfaldiga och att vuxna blundar. Hoppas inte på den som vinnare – Vinterviken får räcka.

Legenden om Sally Jones av Jakob Wegelius

I nästan tio år har vi fått vänta på en ny bok av JW. På 90-talet kom ett par fantastiska bilderböcker och sedan den underbara kapitelboken Esperanza som vann Heffaklumpen och var Augustnominerad men dock inte vann, och sen… inget på flera år. Men nu är det dags igen och den här gången håller jag tummarna för seger. Det här är en grafisk roman om gorillan Sally Jones grymma och äventyrliga liv där man kan försjunka i varje uppslag för att studera de detaljerade bilderna eller lockas bläddra vidare, som i en matinéfilm med exotiska miljöer, för att få följa Sallys Jones spännande öde.

I tonåren – och även något senare– gillade jag skräckfilm. Det var skrämmande på ett lite trivsamt uppiggande sätt, tyckte jag. Sedan flyttade jag och en kompis ut till “lilla huset på prärien”: en vitkalkad skånelänga i skånskt hedlandskap och nätter svarta som… ja, som det blir när man inte har stadens ljus och gatubelysning. Ensamma kvällar och nätter i stugan projicerades bilder i min hjärna av typen “blodig, vit hand på mörk fönsterruta” eller “blekt ansikte med brinnande, galen blick som följde mina steg”. Det fick mig att bestämma mig för att skräckfilmseran var över.
Men jag har fortsatt att gärna läsa skräck. Ibland har det väl hänt att jag blivit alltför uppskrämd även då, men oftast är bilderna som min hjärna själv får hitta på lättare att hantera än filmbilderna, och skräckläsning blir just sådär lite trivsamt uppiggande.

I år finns en hel del att läsa för den som är sugen på att bli skrämd. Ett nytt intressant namn är E. E. Richardson vars första bok på svenska heter Djävulens fotspår, i rask takt sedan följd av Inkräktarna. På engelska finns ytterligare titlar av samma författare, lite oklart hur många dock, men vi lär säkert få fler översatta.
Vid den vällustigt rysliga läsningen av Djävulens fotspår känns det som man möter en författare med koll på sina gamla skräckfilmer. Antagligen har också hon i tonåren tillbringat en och annan filmkväll med kompisar och chips och filmikonen Freddie Kreuger. Medan jag läser kan jag se händelserna som filmscener framför mig. Richardson använder sig av ramsan, “haunted house” och andra skräckfilmsklichéer för att berätta historien om Bryan vars storebror försvann några år tidigare när de lekte ute i skogen . Hans storebror gjorde det man aldrig får göra: han läste h e l a ramsan om de tretton stegen och Bryan tvingas sedan om och om igen berätta om “mörkermannen” som kom och tog Adam. När Bryan flera år senare får vänner som har anledning att tro på honom startar skräcken på nytt. (Undrar förresten om författaren menar något med att ge sina romanfigurer efternamn efter berömda författare?) Redford är ett sjukt obehagligt litet samhälle där inga gränser finns mellan mardröm och verklighet.
Men vem är egentligen E. E. Richardson? I författarpresentationen presenteras hon som en 22-årig “cybernetic graduate”. (På ett annat ställe är hon 25, men ok, hemsidor uppdateras ju inte alltid.) Möjligen är jag helt obildad men jag satt en hel kväll och försökte lista ut vad man hade pluggat om man hade läst “cybernetik” och var man kunde studera det, men jag blev inte så mycket klokare. Hittade egentligen ingenting om henne, inga intervjuer eller liknande. Förlaget har lagt upp en liten bild på henne som påminner lite om kommunernas “digitala medborgarassistenter” och passar samtidigt på att upplysa om att hon är en enstöring. Det svenska förlaget (Tiden) vet lika lite som vi andra och man blir onekligen lite skum på det här: är hon helt enkelt den enstöring som förlaget hävdar eller är identiteten fejk?

Om Richardson skriver skräckfilmslikt så kan J C Burkes
Flickan i rött mer liknas vid ett spännande tv-avsnitt i en serie som Ghost Whisperer eller Supernatural. Huvudpersonen, 16-åriga Evie, är medveten om hon har ett s k sjätte sinne men det har försatt henne i så många obehagliga situationer och dessutom orsakat starka spänningar inom familjen, så mest försöker hon undertrycka det. Men när pappan har med sig en present hem, en röd kofta inhandlad i en second-handbutik, blir det allt svårare att inte följa impulserna och till sist dras Evie in i en mordutredning.

Tom Becker är en 25-årig debutant som åstadkommit en underbart “dickenskt” myllrande värld i Darkside , som är en plats skapad av ättlingar till Jack the Ripper, en ondskefull parallellvärld till London.
Ett barn försvinner under en skolutflykt i centrala London mitt på dagen. Samtidigt är Jonathan ute och dagdriver/skolkar som han brukar. Hans mor är borta (vilket vi läsare lär få återkomma till…) och hans far galen och på väg att återigen bli inlagd. De perioder fadern inte är intagen på mentalsjukhus sitter han instängd på sitt arbetsrum uppslukad av något arbete Jonathan aldrig haft insyn i. Ensam i huset hör han mitt i natten någon bryta sig in. Snabbt låser han in sig i arbetsrummet och får på så sätt för första gången en inblick i faderns mystiska anteckningar.”Bara för att du är paranoid betyder det inte att de inte är ute efter dig” skulle man kunna tillägga. Och någon är ute även efter Jonathan som förstår att han om han ska klara sig och dessutom kunna få svar på frågorna om sina föräldrar, så måste han hitta vägen till det mysteriösa Darkside.

Sveriges egen skräckförfattare för unga, Magnus Nordin, har hittat en ny kuslig intrig. Han har skrämts med berättelser om, varulvar, pedofiler, seriemördare och spökhistorier men främst egentligen skildrat människors relationer och förhållande till varandra. I årets bok, Tystnadens hus, blickar han mer inåt i en gestalt och låter miljön bli en viktig del av berättelsen. Stella har tillsammans med Gabriel flytt från fader Davids stränga, isolerade sekt ut till ett liv i frihet. Men rädslan för fader David är stor och Gabriels kompis har visserligen fixat en plats där de ska kunna bo utan att bli upptäckta men där friheten känns långt borta. Huset, ett gammalt hyreshus, ligger i ett kvarter som snart ska rivas och alla flyttat. Det är ensamt, tyst (förutom ett krafsande som hörs på nätterna) och så… ödsligt. Stämningen är krypande och miljöskildringen utmärkt suggestiv – när den lilla flickan i röd klänning dyker upp är det inte bara kusligt utan också sorgset vemodigt.
Det är en “konstig” historia det här utan Magnus Nordins sedvanliga förankring i realistisk samtid. Men så visar sig förankringen finnas där trots allt i form av en ramberättelse som både är meningen ska förklara och mystifiera, men som istället drar ner intrycket och förminskar denna annorlunda berättelse. Men njut av Stellas sorgliga och kusliga öde med eller utan ramberättelse!

Terminen är i full gång nu och klasserna strömmar till biblioteket för boklån och bokprat. Bokpraten är till min glädje populära, men det innebär också att de måste planeras för att verksamheten ska vara meningsfull och kul både för mig och för skolklasserna. Fjärdeklassarna får bokprat ett par gånger per termin och femteklassarna en gång i månaden. När jag bokar tider för årets skolklasser brukar jag passa på att fråga ut lärarna: Stökiga elever? Pratglada? Blyga? Stor eller liten klass? Gruppdynamik? Läsvana? Det kan vara svårt att få ett tydligt svar på det sistnämnda, så jag brukar fråga läraren vad de svagaste eleverna läser och vilka böcker de duktigaste eleverna håller på med. På så sätt känns det som jag får en lite rättvisare bild av klassen. Ovanligt nog har samtliga lärare jag hittills pratat med framhållit att deras elever är rätt bra i läsning i år!

Det känns som om jag kommer att jobba i medvind i höst! Eleverna jag träffat har varit sympatiska (vilket de i och för sig brukar vara) och intresserade (vilket inte alltid är fallet till att börja med) – i en klass kom en grupp tillbaka bara några timmar efter bokpratet. Jag undrade varför de redan var tillbaka och de berättade att det hade varit så kul att gå till bibblan, så de ville komma in och tala om det och “hänga” ett tag.

När jag inleder som jag brukar första gången jag träffar en klass, och ber barnen presentera sig och berätta lite vad de tycker om läsning, favoritbok eller favoritgenre, har jag fått entusiastiska boktips på vad de läst i sommar. Det är annars inte helt ovanligt att tjejerna är blyga (eller spelar blyga?) och knappt vill prata om vad/om de läser (vilket i en del klasser känns fullt förståeligt, för så fort de börjar berätta börjar killarna dissa) och att killarna gärna vill “coola” sig genom att framhålla hur lite de läser. Men inget sånt ännu i alla fall. Istället ser jag i en klass hur en av de typiskt icke-läsande gossarna (jojo, här haglar fördomarna) nästan studsar upp och ner på stolen i väntan på att det ska bli hans tur att få berätta om en superbra, superläskig bok han läste i somras. Här är hans bästa boktips: Allhelgonaoffret av Petter Lidbeck.

I ganska många tonårsböcker de senaste åren har författarna valt att låta ett klassperspektiv få en framträdande roll (t ex Sandéns två tonårsböcker och Berggrens En enda kväll) och under våren har ytterligare två böcker på temat utkommit.

Sex veckor av Kate Cann och Liv och Lovisa av Emma Granholm har ett tydligare tjej- och vänskapsperspektiv än de två manliga författarnas och har i stort sett också mötts av ett betydligt svalare mottagande. Huruvida det hänger ihop eller inte ska man kanske låta vara osagt, men visst finns det anledning att fundera över om vi inte är snabbare att tolka dessa berättelser som mindre “allmängiltiga” och mer “ytliga” än de manliga kollegornas?

Och tycker man det blir ytligt bara för att det handlar om rika människor? “Glammig” har varit ett frekvent ord i samband med Sex veckor om Chloe som haft ett tungt år efter föräldrarnas skilsmässa och det därmed sammanhängande bytet till en mer exklusiv privatskola. Skolbytet innebär en ganska ensam tillvaro tills den rika och självsäkra Davinia kommer ny och väljer just Chloes sällskap och till och med bjuder med henne på en sex veckor lång semester vid Medelhavet. Jo, det är ganska “glammigt” och ytligt. Måste Davinia beskrivas vara ett fullständigt självupptaget våp bara för hon är rik? Åtminstone är väl det i alla fall vad författaren vill att vi ska tycka – i hemlighet kan jag tycka att hon är en rätt befriande kvinnofigur i barn- och ungdomslitteraturen. Hon är en hondjävul besatt av att tillfredställa sina egna behov. När Chloe känner sig utlämnad och övergiven på “semestern från helvetet” kan jag tänka att det är väl inte så orimligt att föräldrarna vill att tjejerna ska hålla varandra sällskap, jag frestas vända författarens intentioner och tycka att Chloe själv inte är så lite självupptagen?

Nåja, Kate Cann har uppenbarligen på sistone kastat sig in i den växande chick-litgenren för ungdomar (En prinsessas dagbok, Systrar i jeans, Gossip girl, Rudberg…) och tillhör definitivt ett av de bättre alternativen. Många tonåringar (=tjejer) har hittat genren och läser gärna om 30-åriga kvinnor mitt i karriären, och att genren växer och kommer att omfatta även tonåriga huvudpersoner var bara att vänta.

Jag tycker om Emma Granholms andra bok, Liv och Lovisa, bättre än hennes debut Simon och Sophie som var en kärlekshistoria om ett till synes omaka par. Jag fick inte ihop trovärdigheten i den och förstod aldrig riktigt varför Sophie skulle vara intresserad av Simon, i ärlighetens namn är det dock inte så många som håller med mig på den punkten. Den har fått utmärkta recensioner och många tonåringar har gillat den.

Även i Liv och Lovisa känner jag att karaktärernas agerande inte alltid bottnar helt, men den grep ett stadigt tag som kramar läsaren allt hårdare mot den dramatiska finalen. Språkligt genomtänkt – ibland nästan väl “fjortis” – ordval och formuleringar ligger nära att föreställa sig Livs uttrycksförmåga. Liv är arbetarklasstjejen med medelmåttiga betyg, sunkig lägenhet och en ilska inom sig hon nätt och jämnt håller under kontroll. Lovisa är den behärskade överklasstjejen som både beundras och baktalas för sin skönhet, begåvning och rikedom. När deras mamma resp pappa blir kära tvingas antagonisterna ihop till ett högst ofrivilligt systerskap. Det är lättare att tro på Liv – som man också lär känna betydligt bättre – än den extremt lyckade Lovisa. Hade vi bara sett hela händelseförloppet genom Livs ögon hade bilden av Lovisa som Livs subjektiva, svartsjuka beskrivning hållit, men Lovisa kommer i korta avsnitt själv till tals. Dessa “tjuvtittar” är intressanta och tillför en dimension, men i och med att de finns där hade textens övriga Lovisaporträtt behövt nyanseras. Kanske skulle Lovisas avsnitt varit längre? Till en början känns det som om EG är på väg att fastna i en stereotyp beskrivning av Lovisa som ytlig, modemedveten och känslokall, medan Liv har äkta, nära vänner och känsligt inre. Klassmarkörerna är många såsom Livs Pepsi Max till frukost mot Lovisas Brämhultjuice. Men EG försöker nyansera klassperspektivet och visar sig glida ur den befarade fällan och det kommer att dröja innan jag glömmer den ganska så osympatiska men djupt rörande Liv.

Medan solen vräkte ner över Malmö igår söndag låg äldsta dottern hela dagen inne i sängen med Upprorsänglar, andra delen i Libba Brays trilogi om de fyra flickorna fångna i konventioner i det viktorianska England men som besitter en unik möjlighet att kunna förflytta sig till främmande världar. En riktig bladvändare med stort lässug uppenbarligen. Dock inte okritiskt läst: vissa saker känns alldeles för moderna i boken, menade dottern och tillade att den kanske dessutom var lite förutsägbar. Det senare tog hon tillbaka längre fram när vi var och handlade på kvällen och hon gick och funderade på boken. Medan hon vände och vred på handlingen – utan att få lov att avslöja för mycket för mig – kom hon fram till att den var både förutsägbar och oförutsägbar. Vad det innebär får jag ta reda på när det nu är min tur att få sugas in i Gemmas tid och världar.

De böcker jag läser nu tycks följa tre huvudspår: skräck, lättläst och sorg. Jag gjorde misstaget att en solig varm dag=lite biblioteksbesökare, passa på att läsa Alice Kuipers snabblästa debutbok Livet på en kylskåpsdörr medan jag satt i informationen. Bokens format och layout är lockande med sina gula sidor som ska likna de post-it-lappar en mamma och hennes tonårsdotter använder för att kommunicera med varandra. Genom lapparna de fäster på kylskåpsdörren förstår vi att de sällan hittar tid att prata och umgås, och inte ens när mamman drabbas av cancer vill någon av dem inse att tiden är knapp. -Ett misstag att läsa under ett informationspass för att deras knapphändiga konversation fick tårarna att ständigt stiga i ögonen och näsan att bli osmickrande röd, men vilken romanidé! Helt konsekvent genomförd, dock kanske emellanåt lite krystat – trovärdighet och gestaltning får ibland ta ett steg tillbaka för att passa in i formen. Men precis som i Johanna Thydells I taket lyser stjärnorna handlar det om att livet som tonåring fortsätter även när sorgen drabbar en. Johanna Thydell uttryckte sig ungefär så här i en intervju för några år sedan när hennes bok kom ut: “de små problemen försvinner inte bara för att man får stora”. Idag läser jag i DN att I taket lyser stjärnorna ska bli film.

Samma dag lånade jag hem Erlend Loes Gör vad du vill om Julie som tappat livslusten sedan hon mist hela sin familj i en flygolycka. Downhams debutbok Innan jag dör (se tidigare inlägg) är mitt i all sin sorg bitvis rolig – Loes historia om en suicidal tonårstjej är inte bara rolig, utan faktiskt rent dråplig emellanåt, men missar ändå inte allvaret. Den gör inga större anspråk på att vara socialrealistiskt trovärdig utan berättar sin lätt absurda historia med ett litterärt anslag, förstärkt av det faktum att Julie är en överklassflicka med ett visst känslomässigt förhållande till familjens inhyrde polske kakelsättare. Den kan läsas som en modern Fröken Julie om Julie som varit van att få allt hon vill, men har svårt att veta vad hon egentligen vill. Hon följer sina infall och föraktar den präktiga väninnan (som väl bär drag av Kristin) och den polske kakelsättaren vill nog liksom Jean komma upp sig i samhället, men Loes huvudpersoner är mindre cyniska (och mindre begåvade?) än Strindbergs. Läst i skenet av Fröken Julie tycker jag Loes slut blir helt följdriktigt och intressant…

Jag ska be att få återkomma vad gällde skräcken och det lättlästa…

På biblioteket i Arlöv höll vi i går kväll en riktigt välbesökt “sommarläslusta”, dvs tipsade om böcker lämpliga att ha med sig på den stundande semestern. Vi var fem som tipsade och hade funderat lite kring format och innehåll för att böckerna skulle kvala in som “lämpliga”. Även om det mest är vuxna som dyker upp en sådan här afton tog jag naturligtvis tillfället i akt att prata lite barnböcker. Dels för att jag inte förstår varför man ska missunna sig nöjet att läsa barn- och ungdomslitteratur även om man råkar vara vuxen, dels för att påminna om att man bör förse även sina barn och barnbarn med sommarläsning.

Bl a tipsade jag om Olikas s k bilderpockets som är ovanligt enkla att få med sig på resande fot .Olika förlag startade förra året och lanserade sitt koncept med små billiga böcker med mjuka pärmar som till och med är försedda med litet upphängningshål. Det är “vanliga” historier men med modernt genustänk: om Mirjana som råkar ha sönder en klocka på sina föräldrars pizzeria (text Ana Udovic, ill Tomas Nilsson och Jessica Kurki ); om Johanna som ska muntra upp Surolle med sin nya uppfinning (text Ann-Christine Magnusson, ill Lovisa Lesse) och så Lolly som har kommit på hur man pruttar med armhålan (text Åsa Karsin, ill Frida Arvidsson). (En liten brasklapp: böcker som görs med en så tydlig agenda blir tyvärr oftast konstnärligt något lidande – men det är rätt kul historier som jag gärna kan tänka mig bör finnas med bland barnens läserfarenheter.)

Semestern är också den tid då man kan ta sig tid att läsa om gamla favoriter eller läsa de klassiker man kanske borde läst för länge sedan. T ex har Det osynliga barnet av Tove Jansson kommit ut i pocket igen. Jag har inga nostalgiskt skimrande minnen av muminböckerna från min egen barndom– bilderböckerna gillade jag men kapitelböckerna gick mig förbi och dem har jag istället upptäckt som vuxen – men man behöver inte vara muminfantast för att uppskatta dessa noveller. De flesta är bekanta med historien om det osynliga barnet, flickan Ninni, som utsätts för så mycket ironi att hon bleknar bort. Men samlingen innehåller flera underbara historier, t ex Filifjonkan som trodde på katastrofer om att våga möta rädsla, att våga leva och En hemsk historia om den lille ljugande homsan… Eller novellen om hemulen som älskar tystnad och arbetar på ett nöjesfält men senare startar tystnadens park. Alla berättelserna fyllda med tankar om medmänsklighet och hur vi lever våra liv. Levnadsvisdom.

Solveig Olsson Hultgrens ambitiösa litteraturprojekt om kvinnors och barns 1900-talshistoria ska bli tolv volymer (?) och förtjänar att läsas av både unga och gamla. Serien börjar 1899 med 11-åriga Elin, ursprungligen statarflicka från Skåne, men numera torpartös i Småland. När hypotekslånet på torpet ska betalas fattas 20 kr och familjen ser ingen annan utväg än att utvandra till Amerika, statare vill de aldrig bli igen. Men Elin vill bo kvar så hon bestämmer sig för att rymma hemifrån för att tjäna ihop de 20 kronorna under sommarlovet. Fyra volymer är utkomna i pocket, lätta att packa i resväskan eller ta med till stranden, sex finns utgivna i vanligt förlagsband. I andra boken är Elin 15 och vill kämpa mot social orättvisa, i tredje är Elins “oäkting” Rebecka huvudperson, i fjärde har Rebecka hunnit bli 15 och kvinnlig rösträtt är på väg att införas.

Om Solveig Olsson Hultgren skildrar förra seklets utsatta människor så landar Zulmir Becevics Resan som började med ett slut rakt i vår egen tid med sin historia om det moderna Sveriges utsatta människor. Författaren är en ung bosnier, som inte skrivit en självbiografi, men lånat ut sina egna erfarenheter till Nino som 12 år gammal måste lämna sin barndomsvärld och på en skraltig buss resa till Sverige. Boken, som nyligen kommit i pocket, skildrar ett år medan familjen befinner sig i vakuum väntande på uppehållstillstånd och är trots all sin tragik både varm och rolig. Gemensamt med Olsson Hultgren är att Becevic också visar att människor vissnar utan hopp och drömmar.

Till sist vill jag slå ett slag för lyssnandet, i synnerhet det som hela familjen kan njuta av tillsammans när nu så mycket barnböcker finns som ljudböcker. Lätta att ta med på resan och lättjefullt att lyssna till. Barnböcker har bidragit till att göra långa bilresor inte bara uthärdliga utan till och med till riktiga pärlor. På en bilsemester genom halva Europa lyssnade vi till klassiker: Anne på Grönkulla, Den lille lorden, Mio min Mio….Problemet med det är att när man väl kommer fram till sevärdheterna vill ingen gå ur bilen. Så där sitter man på en parkeringsplats utanför något tyskt slott och bara måste höra kapitlet klart…

En bok med goda utsikter att bli just en sådan lyssnarmagnet är Angie Sage Septimus Heap-serie (Magi heter del ett). Den rätt mediokre trollkarlen Silas Heap väntar med spänning sitt sjunde barn: sjunde sonen till den sjunde sonen som förhoppningsvis ska få riktigt stora magiska krafter. Han skyndar hem genom skogen för att inte missa födelsen när han hör något som gnyr. Det visar sig vara ett spädbarn, en liten flicka. Hemkommen möts han av ett dystert besked. “Pojken är död” meddelar barnmorskan bryskt. Istället får flickan växa upp i hans familj, men vem är egentligen hon och är pojken verkligen död?

En annan bok underbar att lyssna till (och som jag läser om då och då) är Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe. Bara själva inledningen är fantastisk med sin redogörelse för skillnaden på olika händelser, om de ska kallas tilldragelser eller slump. Men två till synes slumpmässiga händelser – en tordyvel som försenar Stockholmståget 3 min och 28 sek och att Jonas får en bandspelare i födelsedagspresent – rullar upp händelser i det lilla samhället Ringaryd som länge varit fördolda. Det är underhållningslitteratur som är både naturvetenskaplig och filosofisk, utforskar genusmönster nu (-76 kom den som radioteater och -78 som bok) och då, tankeväckande och full av mystik. Den ultimata sommarlovsskildringen och sommarläsningen?

Paradoxalt nog – eller egentligen inte kanske… – har Jenny Downham i sin uppmärksammade debutbok Innan jag dör försökt komma åt att skildra själva livskänslan genom att skriva om döden. Läsaren vet från början att 16-åriga Tessa är sjuk i leukemi med kort tid kvar att leva. Det är mycket man inte hunnit göra i livet när man bara är 16 och har varit sjuk i fyra år, så Tessa gör en lista över saker hon vill hinna med innan hon dör.

Vilken vanlig sextonåring som helst funderar över livet och över vad han/hon vill ha ut av det men här intensifieras sökandet efter upplevelser och erfarenheter av en tidsram som kondenserar all tonårslängtan. Döden finns ständigt närvarande i Tessas relationer till sina medmänniskor och både försvårar hennes behov av “äkta” gemenskap och kommunikation, och gör att hon måste våga innan det är för sent. Listan sätter emellanåt hennes närmaste på prov och deras kärlek och omsorg krockar ibland med Tessas behov.

Visst rullar tårarna här och där under läsningen, men jag hade nog förväntat mig bli mer drabbad av Tessas öde. Men det glädjer mig att den försöker hålla sig från sentimentalitetens värsta sliskigheter, bitvis är den t o m rätt kul, men det griper inte riktigt, riktigt tag i mitt vuxna jag som jag tror den kanske hade gjort i mitt tonårsjag. Boken har fått vuxenklassning men passar utmärkt att rekommendera till det stora antal tonåringar som gärna läser laddade livsöden, möjligen kan de invända att det här faktiskt inte är en “true story” utan en roman…

Har börjat läsa Amanda Svenssons debutbok Hey Dolly och redan på sidan två börjar jag tänka “hjälp, vilket överarbetat skrivarlinje-språk – orkar jag läsa?”. Jag tar mig vidare och flinar när Dolly sedan några sidor längre fram gör narr av den griniga läsaren genom att kommentera “Jag har ett fantastiskt målande bildspråk. Det är en av mina många talanger.” Och man måste bli imponerad av meningar som “Jag vet att om mitt hjärta inte satt fast bakom revbenen skulle det rymma sin väg och aldrig komma tillbaka. Det är för väl att människans viktigaste organ är placerat bakom galler.”, eller hur? Och badkarssexet – hur äcklad blir man inte av det?

I själva verket är jag helt avundsjuk på Amanda Svensson. Hon har känsla, ironi, insikt och språket i sin makt. Vem skulle inte vilja kunna skriva så redan när man är bara tjugo?

Nu tänker jag avsluta här för att åter få sugas in i den självupptagna, skitjobbiga Dollys värld.

Lite sorgligt. Då var tredje och avslutande delen i Wilkinsons draktrilogi utläst. Den forna slavflickan Ping har vuxit upp till en mogen ung flicka samtidigt som Kai – draken hon är väktare åt – fortfarande visserligen är lekfull, men ändå på väg mot ett nytt skede i det långa liv han har framför sig. Ping brottas med hur hon ska lösa framtiden för sig och Kai. Vem ska ta hand om honom och ge honom en fristad när hon själv är borta? Lite vägledning når henne från Danzi, Kais far, men i form av kryptiska ordlekar och gåtor. Det tyngsta beslutet måste hon fatta på egen hand, och som varande förälder våndas jag med Ping i hennes dilemma.

Vemodig och hoppfull ringlar sig denna ovanliga fantasyhistoria fram genom Kina, på en gång eftertänksam och utomordentligt spännande. En historia för drakälskare att sätta klorna i! Och skulle man nu inte vara drakfantast är det lätt att ryckas med i alla fall!

Sonya Hartnett

(hur stor är inte den katten?!)

Almapriset gick som bekant till australiensiskan Sonya Hartnett. Själv har jag bara läst de två som ännu så länge finns på svenska av henne: Jag är djävulen och Skuggan av den randiga vargen, men hon är en ännu inte lastgammal författare (född 68) som hunnit ge ut snart 20 böcker. I en intervju i GP säger hon om de två böcker som finns på svenska att det är två sinsemellan väldigt olika böcker. Olika javisst – men också lika. Hon kallar Jag är djävulen för en “väldigt arg liten bok” och det kanske den är, men hennes ton är ganska lågmäld. När huvudpersonerna i båda böckerna låter sina starka känslor titta ut från de kontrollerade skal de visat blir man nästan chockerad! De viljesvaga huvudpersonerna provocerar mig en aning eftersom de just i sin viljelöshet blir så envisa och starka. I båda historierna förekommer sinnessjukdom; i den tidiga en ung pojke med traumatisk barndom som ser sig själv som djävulen och i den senare huvudpersonens fader som tror sig ha nått djup religiös insikt. Resultatet blir dock det samma vare sig man ser sig som god eller ond: man skadar sina närmaste och snärjer dem i ett beroende bestående av en blandning av rädsla och omtanke. Jag finner böckerna hoppfulla och fyllda av tillit till människans inneboende kraft trots de dystra omständigheter de skildrar.

Hartnetts skriver komplexa men inte komplicerade böcker om unga vuxna att läsas av tänkande människor över cirka femton år.
Jag förmodar att fler kommer att översättas och jag ser hur som helst framemot att få stifta bekantskap med fler delar av hennes författarskap.

Jag är inte riktigt säker på att jag vill att Noviks Temeraire-böcker ska bli film. Peter “Sagan om ringen” Jackson har ju som bekant planer på det. Men jag är rädd för att det som i litteraturens form utan svårighet upplevs som trovärdigt med hjärtat kommer te sig löjeväckande på film. Som när Temeraire bjuds in på te till sin mor i  Jadetronen. Medan jag läser den scenen blir jag plötsligt rädd att detta kan bli helt bisarrt på film. Vanligtvis brukar jag bara känna nyfiken förväntan när mina favoritböcker ska bli film så jag är lite överraskad… Kanske för att jag – trots att jag uppskattar Ringen-filmerna -ändå förnimmer löjets drag när jag ser de talande träden, Gandalf den vite mm och skruvar på mig när det blir alltför storvulet.

Att läsa Locke Lamoras lögner är lite som att åka pariserhjul: det går upp och det går ner, utsikten är ibland bedövande men så blir det lite långtråkigt när passagerarna ska stiga av och på. Berättelsen stannar flera gånger av men tar sedan hänförande fart igen. Ibland lägger jag boken trött ifrån mig utan saknad för att nästa gång knappt kunna släppa den. Det är en på många sätt underbar pikaresk/fantasyroman med kul karaktärer (fast fäst er inte för mycket vid dem… – Scott Lynch är en elak författare!), kul miljö (ett låtsas-venedig med fashionabla glastorn och myllrande slum), coola kommentarer och smarta bedrägerier. Historien om gentlemannatjuven Locke Lamora är berättad i två tidsplan: dels ett samtida skeende där Locke lurar skjortan av adeln men samtidigt själv luras in i ett större blodigt bedrägeri, dels den till viss del Oliver Twistliknade historien om hur Locke från tidiga barnaår lärs upp i bedrägeriets konst. Formmässigt kräver den alltså viss uppmärksamhet av läsaren (som nog mer lutar åt att vara vuxen än barn), men trots viss rörighet gillar jag att växelvis möta den mycket unge Locke och den vuxne fullfjädrade lurendrejaren. Sammanlagt ska det bli sju böcker (den andra finns redan på engelska) till alla Lamorafans förtjusning. Att jag inte odelat sällar mig till skaran handlar kanske om att den är rejält för lång? Eller min koncentrationsförmåga för kort?

Flera ungdomsböcker och någon vuxenbok har skildrat skolskjutningar – kanske kan de skönlitterära skildringarna hjälpa oss att förstå och bidra till en konstruktiv diskussion: På svensk mark finns Mats Wahls Kill som ingår i serien med kriminalkommissarie Fors, men som kan läsas helt fristående. Kan detta hända i Sverige? frågar Wahl oss och svarar samtidigt tveklöst ja. I samband med att Kill kom ut 2003 skrev Mats Wahl ett öppet brev till dåvarande justitieministern Bodström där han varnade för att “Vilsna ungdomar kan bli förfärande drastiska i sina försök att hävda sig. Om de då har tillgång till handeldvapen så är det en lycklig eller olycklig slump som bestämmer hur många som ska dö”.
På några sekunder förändras livet för all framtid för ett antal familjer sedan någon/några öppnat eld i skolmatsalen, men bakom det katastrofala ögonblicket ligger en lång räcka händelser där man hade kunnat ingripa och förhindra katastrofen.

Robert Harnum fokuserar i Den siste väktaren på sjuttonårige Phillip som verkar ha allt – han är snygg, basketstjärna och ihop med en av skolans mest eftertraktade tjejer – men som en dag har med sig ett vapen till skolan och mejar ner vänner och skolkamrater. Vad hände egentligen? Phillip tycks helt känslokall och utan ånger. Harnum skriver i ett efterord att han inte har något budskap utan lämnar till läsaren att själv tolka. Men Harnum lägger ut ett nät av ledtrådar kring Phillip som en materiellt sett bortskämd egocentrisk tonåring men som känslomässigt är minst sagt svältfödd. Pappan är krigsskadad veteran från Vietnamkriget, farbrodern vapenfetischist och modern ständigt upptagen av sitt arbete och andra mer akut ömmande fall än sin son.

Joyce Carol Oates har närmat sig ämnet från ett helt annat håll i historien om Matt och Ursula som trots sina olikheter kommer varandra mycket nära. Den amerikanska skolvardag Oates beskriver i Stor i käften består av metalldetektorer vid skolans ingångar och en panik för våldsdåd som griper omkring sig och börjar ta sig huvudlösa uttryck. När Matt drar ett oförsiktigt skämt i skolmatsalen om att spränga skolan reagerar skola och media med full utryckning och utan att undersöka situationen. Ryktesspridningen tar sig snabbt oformliga uttryck och Matts framtid är på väg att spolieras.

Lionel Shrivers kontroversiella vuxenbok Vi måste prata om Kevin framställer Kevin som “det ondskefulla barnet” i än högre utsträckning än Harnums känslokalle Phillip. I Shrivers bok är det mamman som för ordet och den stora frågan som läsaren kan grunna ihjäl sig på är om Kevin är ond från början och att det är därför mamman inte kan visa honom någon värme eller om Kevins känslokyla beror på att han aldrig fått mammans kärlek…

Jag har läst Anne Cassidys En andra chans och kan inte riktigt sluta fundera på den. I synnerhet inte som jag för några veckor sedan läste ett långt reportage i HD om de två bröderna som på 90-talet slog ihjäl sin kompis på en skolgård i Bjuv. Medan jag läste den utförliga artikeln kände jag att jag ändå inte kan förstå – barnamord är väl alltid svårt att förstå men när både offer och förövare är barn blir det omöjligt!

En andra chans följer en 17-årig flickas stapplande steg ut i “frihet”. I sex år har Alice som hon kallas nu, suttit inlåst för mordet på sin bästa kompis. Hon har nu människor omkring sig som vill henne väl, hon har en pojkvän – men bara tre personer i hela världen vet sanningen om vem hon är. Försiktigt närmar hon sig minnena av barndomen och den ödesdigra dagen då tre småtjejer gav sig iväg på en utflykt men bara två kom tillbaka. Viljan att få veta vad som hände driver läsaren framåt, men Alice motvilja att blicka tillbaka gör att läsaren får vänta in Alice, först måste vi lära känna henne och det barn hon var då. Cassidy tar inte till det grova artilleriet för att skildra barndomens elände men den allra sista pusselbiten till att det kunde gå så illa den här dagen låter hon förbli en hemlighet mellan Alice och läsaren – hon pekar inte ens ut det tydligt för oss – vilket faktiskt gör att Alice skam känns än starkare.

I nutid börjar Alice sköra trygghet rasa när hon inser att medierna är henne på spåren. Har man rätt till en andra chans när det man gjort är så förfärligt?

I radio berättade journalisten som skrev artikeln i HD att han tog kontakt med de båda bröderna för att de skulle få ge sin version av saken: den ene la bara på luren och den andre skyddades av sin sambo. “Varför” är frågan allmänheten ställer och gärna vill att media ska ha svar på. Mot allmänhetens intresse står naturligtvis dessa nu vuxna mäns rätt att få en ny chans i livet. Hur kändes det för dem när reportaget publicerades? Så tacksamma vi ska vara tror jag att vi inte har Englands press som t ex publicerat både namn och bilder på Mary Bell genom åren och på pojkarna som dödade James Bulgur (i alla liknande svenska fall har man varit noga med att inte röja barnens identitet). Cassidys bok är naturligtvis skriven i skenet av det och med en vilja att nyansera bilden av “ondskefulla” barn, men hon tar egentligen inte ställning – det överlåter hon åt oss läsare att fundera vidare över.

Precis som Eoin Colfer själv så har Lukas i de tre “legend”-böckerna fyra bröder. Och med så många som slåss om uppmärksamheten är det inte alltid lätt att göra sig hörd och få lufta sina tankar. Men som tur är har han farfar att klaga hos. Fast när Lukas drar sina berättelser om allt hemskt han utsatts för, ja, då har farfar alltid varit med om något ännu värre. D v s ända till den dagen Lukas för vidare Legenden om världens värsta kille som är historien om hur storebror Martin (jodå, det är Martin som är “skurken” igen – undrar hur Eoins förhållande till sin storebror ser ut?) lurade ut honom på motorvägen när han var liten. Den historien kan farfar inte bräcka!
Den tredje boken i denna ganska lättlästa serie gör mig inte besviken. De har en glad charm och närvaro i berättandet som tilltalar mig. I de lite Roald Dahl-aktigt galna historierna förmedlas samtidigt en gnutta livsvisdom.

Det är ju framförallt för böckerna om det kriminella underbarnet Artemis Fowl som Colfer blivit berömd. De riktar sig till lite äldre läsare och kan väl närmast karaktäriseras som “James Bond goes Fairy tale”. Det är roliga, actionfyllda historier som också ska bli film. Nån gång. Filmen har varit annonserad i flera år men det verkar inte som det händer så mycket? Någon som vet?

Men man kan låta sig underhållas av Colfers nya serie i väntan på Artemis Fowl-film. Halv-Måne Detektivbyrå heter den nya serien som parafraserar den hårdkokta deckargenren med många komiska poänger. Inledningsvis berättar den kortväxte 12-årige hjälten Moon – därav öknamnet “halvmåne” – att “Jag trodde jag hade sett allt. Så många besök jag gjort i rännstenen på jakt efter tappade godishjärtan trodde jag ingenting kunde förvåna mig. Det är faktiskt så att när man stått ansikte mot ansikte med den mörka sidan av livet på skolgården är det inte mycket som chockerar en längre. Det var i alla fall vad jag trodde. Men jag hade fel.” Fletchers Moons nya fall tycks nog så oskyldigt i början. Ett gäng med 10-åriga rosa barbietjejer har ett uppdrag som leder honom till traktens mest kriminellt belastade familj. Men författaren gör en poäng av att saker inte alltid är vad vi ser på ytan och att våra fördomsfulla uppfattningar om människor pga kön, familj, status mm hindrar oss att se sanningen. Jag har genuint trevligt medan jag läser, men jag har dock en invändning: Varför galna, onda feminister?

Igår kväll fick jag slita mig från min bok och läsa ut den idag istället när jag egentligen helst bara hade velat sträckläsa. Jag har lust att kasta mig över fortsättningarna som ännu så länge bara finns på engelska. Men jag tror det var rätt nyttigt att tvingas pausa och begrunda det lästa. Boken Ful är en riktig bladvändare av Scott Westerfeld men bortom action och äventyr berättas en historia om ett framtida samhälle – till synes en utopi, men vilket pris har mänskligheten betalat för att lämna vår lika galna tid bakom sig?

På sin 16-årsdag får alla människor lämna sitt liv som ful, dvs normal, och genomgå kirurgiska ingrepp för att nå ett perfekt harmoniskt utseende enligt “biologin”. Tally ser med spänning framemot dagen för operationen, hennes bäste vän har redan hunnit lämna “Fulingby” för “Snyggingstan” och hon känner sig ensam när en ny kompis dyker upp, Shay. Hon har heller inte fått opereras ännu och strör då och då besynnerliga tankar om att inte vilja opereras eller att det kanske finns ett annat sätt att leva. Tally slår ifrån sig, men dras hänsynslöst in i en ström av ruskiga händelser som förändrar allt när det visar sig att Shay menade allvar.

Westerfeld berättar något lättillgängligare än vad han gjort i sina tidigare böcker, träffsäkert fångar han tonåringars upprorslusta och det är fyndigt att språkligt infantilisera snyggingvärlden: Man är “småtting” tills man är tolv, sedan blir man “fuling” för att därefter bli “nysnygging”, man bor i “Fulingby’”och “Snyggingstan”, när snyggingarna tycker nåt är spännande är det ‘bubbligt’ osv. Kanske är det inte världens originellaste sf-upplägg men det är Westerfelds förmåga att utnyttja historien till att ifrågasätta saker i vår egen tid; miljöförstöring, skönhetsideal och normalitet, utan att leverera självklara sanningar som gör berättelsen till det där extra. Jag hoppas att han mellan all lovande action, ska skaka om läsaren i samma takt som han utmanar Tallys världsbild, och väcka intressanta diskussioner i och utanför klassrum.

Det räcker med att kasta en blick på omslaget till D.M. Cornish första bok Hittebarn i serien Blodsmärkt för att läslusten ska infinna sig. Man ser det läckert röda omslaget med en creepy silhuett i svart sedan är man såld.

Historien handlar om en barnhemspojke som av någon förtretlig anledning fått flicknamnet Rossamund. Han lämnades vid barnhemmets dörr som spädbarn med namnet på en lapp och det är också det enda han vet om sin bakgrund. Den vane fantasyläsaren anar att Rossamunds härkomst kommer visa sig vara av stor betydelse, men om det vet vi intet efter genomläsning av första delen. Rossamund börjar bli stor nog att lämna barnhemmet och han hoppas mycket på ett äventyrligt liv till havs i kamp mot alla de monster som hotar ta över “Halvkontinenten”. Istället blir han till sin väl dolda besvikelse utsedd till kejserlig lykttändare i Imperiets tjänst. Färden till sin nya anställning visar sig dock innehålla mer faror och äventyr än han kunnat föreställa sig och bryts ständigt av möten med gravskändare, allehanda monster och framförallt den skrämmande monsterdräparen Europa.

Författaren har a la Tolkien ägnat typ tio år att skapa och bygga sin fantasivärld Halvkontinenten. Visst är det spännande och väl utformade porträtt av alla medverkande. Men jag måste erkänna att jag blir lite matt av den här typen av fantasy som måste hitta på egen namnapparat och egna begrepp för allting. Jag är medveten om att många fantasyläsare kommer att älska just det, men boken innehåller en ordlista på över 100 sidor! Give me a break!

Fast visst kommer jag läsa följande delar – jag måste ju få veta hur det går för Rossamund!

Drakar är på modet och utnyttjas friskt som motiv i barn och ungdomslitteraturen. Till mina absoluta drakfavoriter hör Carole Wilkinsons berättelser om slavflickan Ping. Drakväktaren och Purpurdraken heter de två första delarna och jag väntar spänt få att få läsa tredje och avslutande delen  Drakmåne som utkommer på svenska i april. En rörande historia olik mycken fantasy; persongalleriet är inte så omfattande, striderna inte så många och så utspelar sig historien i forntida Kina. Folk som inte gillar fantasy brukar ha lätt för att gilla dessa böcker, de brukar påstå ungefär följande “man tänker ju inte på att det är fantasy medan man läser, det känns ju som att allt är på riktigt så som det en gång var i Kina och att drakar fanns känns självklart”. Förutom den spännande historien njuter jag av det fina språket i böckerna.

Just nu slåss en ny serie om att få inta platsen som drakfavorit. Det är Naomi Noviks Hans majestäts drake som följs av ytterligare tre titlar Jadetronen(utk mars), Svartkrut och eld (utk sept) och Empire of Ivory. Novik är en fantasyälskande beläst amerikanska som studerat engelsk litteratur och älskar historia. Hennes debutbok är ett underbart läsäventyr med vänskap, spänning, strider, snåriga relationer, drakar och alldeles verkliga historiska personer (Napoleon t ex) och fakta. Huvudpersonen, Laurence, är en vuxen man som i en strid till havs råkar komma över ett drakägg. Han har vigt sitt liv till flottan, men den som är med när en drake kläcks och selar den kommer för alltid att bli bunden till draken. Drakar används i flygstrider och är mycket viktiga för ett lands militära beredskap. Omständigheterna gör naturligtvis så att det blir Laurence som med tungt hjärta får uppgiften att sela draken. Hela hans liv och framtid måste förändras och ta sig en helt ny fåra. Trots all spänning (t o m striderna är spännande att läsa – något som jag annars brukar skumläsa  måste jag erkänna) är den stora behållningen beskrivningen av hur relationen mellan Laurence och hans drake Temeraire växer och utvecklas. Så hjärtknipande!

Bokpratade i höstas i Stockholm, Göteborg och Lund om spöken och skräck i barn- och ungdomslitteraturen. Det finns rätt mycket att välja på för närvarande! Tre tonårsböcker som jag riktigt nöjesläste med förtjusning var Libba Brays Ögat över månskäran, Kate Canns Hon släpper dig aldrig och Sarah Singletons Damen under isen.

Tre romantiska böcker med övernaturliga inslag som i grunden handlar om unga kvinnors väg till självständighet och ett eget liv.

På det lockande omslaget till Libba Brays bok ser vi en ung kvinna insnörd i korsett – själva sinnebilden för ett trångt, stramt liv. Gemma har 1895 precis fyllt sexton år och är uppvuxen i Indien. Som vilken 16-åring som helst längtar hon bort, hon vill leva, upptäcka världen, träffa män och tror att det måste vara i England alla nöjen finns. Under en shoppingrunda råkar hon i gräl med sin mamma och ger sig av på egen hand för första gången utan eskort. Det blir en ödesdiger “utflykt” som slutar med att Gemma i en syn ser sin mammas våldsamma död – något som visar sig också ha skett i verkligheten. Gemma skickas till flickskola i England - inte för bildningens skull utan för att bli “en riktig dam” och bättra på sina utsikter på äktenskapsmarknaden. Nu när hennes önskan äntligen är uppfylld är hon olyckligare än nånsin. Hon får inte berätta för någon om mordet på modern eftersom en sådan skandal skulle kunna omintetgöra hennes äktenskapschanser. Så småningom inser Gemma att det finns fler flickor vars liv betraktas som en handelsvara. Hon lär känna den fula, medellösa men intelligenta Ann, den charmerande (och lite elaka) upptågsmakaren Felicia som är helt gränslös och leker med elden och den sällsynt vackra Penelope som verkar ha allt. Tillsammans bildar de fyra flickorna ett kotteri med nattliga möten, hemligheter och magi. Det här är en trilogi och jag ser framemot att få dyka in i Gemmas tid och värld igen. (Rebel Angels och The Sweet Far Thing heter de ännu ej översatta  delarna). Libba Bray är själv uppvuxen i Sydstaterna men är anglofil och hon menar att det finns en hel del likheter mellan den viktorianska eran och en uppväxt i Sydstaterna. Här kan du läsa en intervju med henne.

Kate Canns bok är på flera sätt mer en klassisk spökhistoria. Den utspelar sig i vår tid och handlar om en ung kvinna, Amber, som är helt i händerna på sin mycket krävande mamma och syster. När Amber reser till Cornwall tror de att hon bara åkt dit på semester men i själva verkat planerar hon att äntligen frigöra sig från sin familj. Långsamt börjar Amber bygga en ny tillvaro och ett nytt självförtroende. Hon hyr rum i ett gammalt hus tillsammans med några studenter. Huset är mysigt men lite skrämmande, och studenterna blir hennes goda vänner. Men så blir Amber sjuk och mamman och systern kommer för att hälsa på. Systern stannar till Ambers förtvivlan kvar och flyttar in i ett rum på vinden. Kate Cann återanvänder ett klassiskt motiv – ” the mad woman in the attic” – och flyttar in det i vår tid så att det går rysningar längs ryggen även på moderna läsare.

“Kanske, tänkte Mercy, behövde man inte ens vara död för att efterlämna ett spöke.” Inledningsvis får vi denna ledtråd till  historien om Mercy och Charity som lever enahanda dagar i huset Nya Seklet. Varje dag är sig lik. Mamman är död och pappan oftast frånvarande.  Men så smått börjar saker förändras. Mercy, som kan se spöken, får en dag se ett nytt spöke under isen i dammen. Det är början på ett uppvaknande som berättas i flera lager när Mercy börjar söka svar på de frågor som väcks i henne. Boken har en mycket speciell stämning som för tankarna till filmen The Others. Efter genomläsning känner man att man vill läsa den fler gånger, tränga djupare in i den och sniffa närmare på ledtrådarna som författaren förser oss med. Handlar historien om att vi måste leva med alla våra minnen, både de goda och de svåra? Förnekas man sina minnen är man ingen? Damen under isen har också ett underbart omslag.

Den 27 januari uppmärksammas internationellt som Förintelsens minnesdag. Det var den dagen 1945 som fångarna i Auschwitz befriades och omvärlden fick se vad som skett under nazismen.

Rose Lagercrantz Flickan som älskade potatis är en grafisk liten roman med utvecklad form- och stilkänsla. Ur sin egen familjehistoria lyfter hon fram två unga flickors öden och de frågor som överlevande så ofta brottas med: vem överlevde koncentrationslägerna och varför? Den är så snyggt komponerad, gripande i sin enkelhet och lättläst.

John Boynes bok Pojken i randig pyjamas har ingen baksidestext. De ledtrådar till boken vi får går via titeln och det randiga omslaget. Och tanken är väl att vi ska börja läsa boken med samma naivitet som Brunos, den nioårige huvudpersonen. Han bor i Berlin med sin syster, mamma och den respektingivande fadern som är högt uppsatt SS-soldat. Fadern  får förflyttning till, som Bruno uppfattar det, byn Allt Schviss och Bruno måste lämna kompisar, farmor och det fina huset i Berlin bakom sig. Allt Schviss är fult, tråkigt och ensamt. På andra sidan stängslet finns visserligen en massa andra människor, men instinktivt anar Bruno att han inte får söka lekkamrater bland dem. Trots det följer han stängslet till en undanskymd plats där han får möjlighet att inleda en vänskap med en jämnårig pojke. I Brunos ögon delar de erfarenhet i att de båda befinner sig i Allt Schviss  mot sin vilja men deras vänskap får förödande konsekvenser. Det är ett genialt berättardrag att lägga historien i munnen på ett barn som inte kan ana ondskans omfattning – förintelsens absurditet blir tydlig. Boken ska också komma som film.

Sören Sommelius är kulturskribent och författare och han har i Sanna historier om flickan i Auschwitz  hjälpt Katja berätta om sina upplevelser under kriget. Det tog henne 60 år att orka börja berätta om sin fasansfulla tonårstid i koncentrationsläger. Den här boken lämpar sig väl för de lite äldre läsarna i nian och gymnasiet. Katja delger sina minnen och Sören Sommelius reflekterar, forskar i gamla dokument och hjälper Katja att pussla ihop sitt förflutna. Det blir otroligt starkt ibland när minnena möter Sommelius i nutid: när han till exempel blickar ut över en idyllisk sjö men med Katjas berättelse (och historiska dokument) i huvuvdet om vad som utspelade sig där för inte så länge sedan. Vilka fasansfulla minnen en plats kan gömma!