Torsdagskrönikan 14 maj
Snart sätter vi oss i bilen och tar E4-an norrut mot Söderhamn och har en härlig TV-kväll framför oss med extra V 75 och de s.k Pokalloppen för landets bästa 4-åringar med över en miljon i första pris både för ston och hingstar och direkt på detta den andra semifinalen i Eurovision 2009 och vilka går vidare den här kvällen och jag måste säga att jag inte sett alla bidrag, men jag har några favoriter så varför inte Ukraina (alltid bra)  Grekland (samma sak) Azerbajdzjan (med svensk besättning) Norge ( stor favorit ) Albanien (börjar också bli bra jämnt)  + 5 till men jag avstår att tippa dem. Ps: Jag glömde mina vänner i Estland som måste få en låt med Ds.
Men jag gissar att min favorit ikväll blir Ukraina för jag är svag för riktiga “superdivor” och enligt rapporter från Moskva är Svetlana äkta vara !!!!
Vet inte om Beyoncé är någon diva men förmodligen och verkar vara en sån scenartist som jag vill se för det här amerikansk show när den är som bäst.
Från Amerikas showscener till Kärnan i Östersund är steget gigantiskt men jag tror iallafall att det blir en bra föreställning av Julias Stjärnskott med ett bra startfält och dessutom Nordman som gästartist så det torde bli en jättepublik.
Sedan har ju redan skrivet om Cinderellastjärnan på beställning till vår hemsida www.lingman.se men jag återkommer säkert med mera under helgen.
Men nu åker vi norrut!
Lasse

Min torsdagskrönika
Litet blandad kompott i dagens krönika, men vi börjar med en liten efterlysning efter tips om sommararrangemang i Gävle-Daladistriktet för vårt sommarprogram Popkorn. Vi börjar bli ganska välfyllda men saknar det här området liksom östra Småland. Så tips mottages tacksamt.
Baby Jane har blivit populär och för någon timme sedan var inlägget om henne från igår bland de 50 mest lästa inläggen på wordpress sverigelista
Sverige vs.Tjeckien i VM-kvartsfinal ikväll. Vinner Sverige ???? de är starkt nederlagstippat men jag tippar 2-2 och avgörande  på straffar, men hur det går är för mycket lotteri för att kunna tippas.
Not Yet, ni vet travhästen, hälsade jag på idag på lunchen och träffade också skötaren Carina som gör ett fantastiskt arbete liksom alla i den här yrkeskåren. Arbetsdagen börjar normalt vid 6-tiden och slutar oftast inte förrän vid 16-tiden. Men är det fortkörning så är det 05.15 som gäller och är det trav på Solvalla så slutar oftast dagen i 23-tiden. Jag tycker att de här tjejerna får alldeles för lite uppmärksamhet i media. Men Not Yet var det bara bra med och hon är nu frisk igen och tränar för fullt igen under Stig H:s ledning och det ser lovande ut igen och det är en snäll, trevlig och social häst som jag blivit bra vän med genom att hon förknippar mig med något godis i form av äpplen. Tala om hästminne, men det existerar verkligen.
Friidrott och Sandra
från fyrbenta löpare till tvåbenta för i eftermiddag var det dags att följa med Sandra på friidrottsträning, som jag tycker har för slöa ledare. Det måste vara lite mera action och jag är lite sugen när jag sitter där och göra en liten friidrottscomeback. Jag tycker att det är för tråkigt och därför försvinner många nej framför lite tuffare träning med mer tävlingsmoment.
Efter friidrotten var det min tur att köra lite simning & bastu och det gick alldeles utmärkt att simma och en lång bastu borde ha botat snuvan för gott.
Lingman Lake var annars dagens grej…..eller hur. Vilket tufft namn på en stad med 4000 hälsingeättade bland invånarna i Västra Kanada.
Vi hörs
Lasse

Min krönika 2009-04-02
Så har återigen ett 1 april passerat och jag klarade mig i år också. Roligast igår var på travet i TV, när programledaren lyckades få experten både vilsen och förbannad när han påstod att det blivit något fel så det gick inte att köra sista loppet så den häst som vann motsvarande lopp förra veckan och hade n:o 3 det skulle räknas. Och han gick på det mitt i direktsändningen. Oj, va sur  han såg ut !!!!
Apropå trav så fick jag alldeles nyss en mycket fin rapport från Carina om vår häst Not Yet som testades ute hos Stig H. efter knäproblemen av legenden Berndt “Osten” L. och allt kändes jättebra. Skönt !!!!
Alla är nu på plats i Idrefjäll och vad jag har hört så är det kanonförhållanden däruppe ocdh imorgon kommer finalen och jag önskar Alla lycka till.
Stjärnskottspremiären närmar sig och det är nu också klart att vi gör semifinalen med alla 20 delfinalvinnare ombord på Birka Paradise den 10-11 juni och det blir en klämdag i Stockholm innan finalen på lördag uppe på Skansen för de 8 finalisterna.
Färjan hade sin premiär i måndags och snart kommer vårt inslag om Senior-chansen men jag fick också en förfrågan igår om att göra inslag även om Cinderellastjärnan med start den 19 april. Inget klart, men jättekul om det blir av.
Snart slår jag igen kontoret och vi åker på en privat resa till Helsingfors med Mariella och känner på deras VivaEspana-veckor med spanska rätter och gott vin. Vi får se om våren kommit till Finland och jag är glad att det är en ny båt för jag brukar ha svårt att komma in i privatrollen när jag åker på mina “arbetsbåtar”. Men nu lämnar jag datorn hemma så hörs vi igen någon gång under lördagen med lite finlands- och Idrestjärnerapporter.
Ha en trevlig weekend önskar
Lasse

Min torsdagkrönika 09-01-29
Här är det full fart på kontoret. Sara jobbar med castingen till Talang 2009 och väntar oroligt på många som kommer oanmälda till Globen City på lördag, men kul att intresset är så starkt för den här TV4-produktionen.
Elin håller ordningen på alla anmälningar som strömmar in till Schlager-stjärnan, som ser ut att bli riktigt kul även det här året och vår målsättning är att försöka släppa fram så många debutanter som möjligt.
Elins stora problem just nu är att ändra en leveransadress till Knalleland och visst är det bra med den moderna internettekniken, men så fort det blir lite praktiska  problem är det tydligen komplicerat.
Jag hjälper Elin med  namn, som vi gärna vill ha med, och täta kontakter med AnnaMia som vanligt kommer att leda programmen.
Eric som praktiserar hos en vecka är trots att han skall göra ett stort Disneyjobb imorgon är mest nervös för hur han skall skriva på min blogg, men jag tror att han klarade detta bra.
Tomas är på möte angående bl.a finalen i Schlagerstjärnan ombord på
Birka Paradise tillsammans med gylleneskor.se
Vendelas pappa ringer och rappoterar att det händer saker för henne och det ser riktigt bra ut för henne. Hon har rösten, utstrålningen och jag tycker att hon skall jobba live på scenen så mycket som möjligt och det är väl ingen dålig gissning att det är en blivande stjärna, som jag är stolt över att ha trott på från början.
Jag skriver också på ett spännande programförslag  och som kan bli ett positivt problem för oss.
Lasse

Betyder hejdå (uttalas huvästi). Det här är min sista torsdagskrönika som jag levererar till er sent på kvällen, dagen före Sveriges nationaldag. I ett halvår har jag fått äran att vara krönikör. Om någon sagt det åt mig för ett år sedan hade jag bara skrattat. Jag krönikör på Driftig.nu, du skojar? För att vara krönikör ska man ju kunna skriva, ha ett budskap och vara analytisk. Kan jag skriva? Har jag ett budskap? Är jag analytisk? Dessa frågor brukar jag ställa till mig själv ibland. Jag låter läsaren och omgivningen bedöma det, men en sak är jag säker på: Jag gillar att skriva. När jag fick förfrågan om att bli krönikör på Driftig hade jag inget speciellt jag ville framföra med mina krönikor, mer än att de skulle vara personliga och underhållande varvat med dåtid och nutid.

Livet utanför bloggen har gått vidare, jag har stängt dörrar och nya har öppnats. Så har det alltid varit för mig. Jag har vågat gå vidare för att söka nya erfarenheter och insikter. Visst har jag varit rädd ibland men då är man ju inte heller modig. Jag vet att jag även fortsättningsvis kommer att bryta mönster för sån är jag som person, en del kallar mig för en typisk samhällsentreprenör.

Men vad ska man skriva om i sin sista krönika, det är ju nästan som att dricka gravöl? Och jag dricker inte öl. Lätt nostalgisk är jag, men perkele (ursäkta uttrycket) livet går ju vidare. En sak är jag säker på att jag kommer att göra fortsättningsvis och det är att blogga. Bloggen är för mig att leva i nuet och att förbättra mitt kreativa skrivande, ja det är min egen lilla lekstuga. Bloggandet har också en terapeutisk inverkan på mig, precis som trädgård och matlagning. Det är en möjlighet att landa, att tänka, att reflektera och att bara vara i det stressiga samhälle som vi lever i. När jag ser blommorna som blommar, bullarna jag bakat och raderna jag skrivit – då har jag uppnått ett resultat – vilket man inte alltid ser på en gång när man arbetar med utvecklingsfrågor och förändringsprocesser. Saker och ting tar tid.

Idag, torsdag 5 juni, medverkade jag vid Kulturutskottets offentliga utfrågning om de nationella minoriteternas kultur. Något som jag aldrig varit med om tidigare ( mina hår krullade sig av upphetsning). Det är första gången något sådant genomförts i Sverige och jag var där! En del media på plats och direktsändning på bl a SVT. Jag inledde tornedalingarnas anförande med att läsa några fantastiskt vackra rader på meänkieli författade av Bengt Pohjanen. Intentionen var att göra mitt bästa och så har det varit även med krönikorna. Med dessa avslutande rader vill jag önska nästa torsdagskrönikör lycka till. Och tänk jag har inte än heller kommit på vad jag ska skriva om i min sista krönika.

Punkt och hyvästi torsdagskrönikan!

på att ha den där apan på min vänstra axel.

Jag gillar ängeln, hon sitter på min högra axel och ger mig energi. Men apan på min vänstra sida, hon ger mig INGET. Hon bara tjatar och gnatar om allt som jag inte hunnit med. Typiska apan-fraser är:

-Du är så slarvig hemma och har ingen ordning!

-Du duger inte!

-Du är laaaaat!

-Nu har du ätit ute säkert fem gånger den här veckan, guuud så ohälsosam du är!

-Du måste jobba hårdare och fortare! Du har inte gjort NÅGOT!

-Nu har du inte pratat med XXX på flera veckor, vilken dålig människa du är! Du är ett enda stort EGO!

Hon är ett riktigt elakt stycke kan man säga och har varit borta ett tag på semester. Men nu är hon tillbaka igen på min axel. Jag såg en skymt av henne idag.

Hon fullkomligt älskar att dyka upp i sammanhang när jag som minst önskar det. Med henne tjattrandes på min axel ser jag inte allt jag faktiskt gör och hinner. För hennes syfte är att jag ska känna mig otillräcklig.

Nu har jag och hon haft ett allvarligt samtal om hennes plötsliga visit. Jag har sagt åt henne att om hon inte passar sina ord och blir lite snällare, så blir det enkel biljett till ett land långt-bort-från-mig. Hon har lovat bot och bättring, hoppas att hon klarar av det. Jag vill tro på henne, visar sig motsatsen – då kapar jag av mig axeln. Endast änglar har plats i mitt liv, inga andra.

Efter att ha lekt med leksaksbilar i alla de kulörer och storlekar, kört in pappas skoter i en tall, skrapat kineserna i huvet med traktorskopan, gasat med mormors trimmade moped längs stigarna i det vackra hedlandskapet var det så dags! Dagen D närmade sig med stormsteg. Dags för första prövningen i det såkallade vuxenlivet, dagen då jag skulle bli myndig och ta körkort. Ett måste uppe i vår nordliga del, där lokal- och regionaltrafik innebär att du får räkna med tredubbelt längre restid. Det funkar inte för en otålig rally-människa som jag, en norrbottnisk Tina Thörner.

Jag är väldigt spontan och impulsiv har ni förstått, gör vad som faller in. När jag tog körkort prövades omgivningens tålamod, framförallt då körskollärarens och pappas.De fick kämpa med min iver och jag kunde ju allt. Det var JAG som var körskollärare inte dom. Många var de gånger då jag och pappa allvarligt funderade på att säga upp bekantskapen efter övningskörningslektionerna. Jag hade ingen som helst respekt för att han faktiskt var yrkeschaufför, vilket jag skäms för idag. Många gånger har han dragit historien om hur det var den kvällen då han anlitades för att övningsköra med mig och väninnan Petra. Jag och Petra turades om att köra, kommenterade varandras körning och pappa fick inte en syl i vädret.

Trafikskolan inklusive besiktningsmännen vid uppkörningen hade säkert svårt att hålla sig för skratt, jag var ju så förvirrad och spontan när jag körde. Många var de gånger som höger bakdäck bumpade över trottoarkanten, för att jag missbedömt svängen.  Jag var helt enkelt en kratta på att köra bil. Rakt igenom superkass.

Så var det då dags för uppkörningsprovet för fjärde gången (yes, det är sant!). Teorin hade jag klarat för länge sedan. Pappa satt nervöst och tuggade naglar i bilen. Förmodligen skämdes han också för att jag inte lyckats ta körkort första gången. Utgångsläget var inte det bästa, jag hade inte sovit en blund under natten och ögonen var röda som på en gädda. Men Fru Fortuna var med mig den gången och jag klarade allt galant, även svängarna. Galen av lycka studsade jag ut med det efterlängtade kortet och pussade alla närvarande på kinden. Jag rasade ihop bredvid pappa i bilen och vi skrattade så in i helsike. Nu hade jag friheten i min hand. Att sticka dit jag ville och jag var inte längre beroende av någon annan för att ta mig från punkten A till B. Sedan dess har jag avverkat tre bilar. Den första var mycket speciell, en gammel-merca med den mycket passande dekalen ”Tjejer kör bättre än höns”. Tack till min pappa som såg till att jag rattade den istället för en galen BMW. Jag hade nog inte levt idag eftersom jag inte hade någon som helst omdöme vad gäller bilkörning de första åren. Ibland funderar jag också på om jag skulle klara av att ta körkort idag. En nyspolad isbana är inte att leka med.

Jag kan i alla fall konstatera att efter drygt tjugo år i trafiken så är jag i alla fall lite klokare och försöker ha med omdömet bakom ratten. I veckan fick jag höra att jag var en säker bilchaufför….! Hoppas att det håller i sig med tanke på utgångsläget för drygt tjugo år sedan och att jag faktiskt inte uppmärksammade älgarna vid vägen förra veckan.

Jag har inga ord för hur mycket jag älskar den känslan att få sitta bakom en bilratt. Känna fartens tjusning och se naturlandskapet glida förbi. Det är frihet.

Jag har gått min egen väg, för att jag tror på mig själv. Jag är sann mot mig själv och min själ. Det har ibland inneburit att det som varit självklart för mig inte varit självklart för andra. Så är det.

Att älska sig själv är viktigt tycker jag. Kan låta egoistiskt, men jag menar inte så. Att älska sig själv kopplar jag till självkänsla. Ett ord som florerar ofta i dagens samhälle. För andra kan begreppet självkänsla betyda något annat som att vara nöjd med sig själv, med den man är – vilket jag också håller med om.

Självkänsla är en färskvara, vissa dagar får du påfyllning andra dagar dräneras du. Det är då du tar till dina stötdämpare, som jag skrivit om tidigare. En person sa åt mig att han tyckte att jag var dramatisk när jag sade att man måste lära sig att älska sig själv oavsett ljusa och mörka sidor, styrkor och svagheter. Han höll helt enkelt inte med mig. Det här kommer jag aldrig att förstå. Jag accepterar hans åsikt, men jag delar inte den.

Att älska sig själv är också avslutningsvis att ha insikt och självkännedom.

Redan som barn intresserade jag mig för musik och sång. Den första sång jag lärde mig hette ”Hej, gamle man!”. Den brukade jag skråla som mycket liten tjej. Mitt intresse för musik tog sig i uttryck i att jag gärna önskade mig musikinstrument i julklapp. Lyckan var total när jag fick min första leksaksgitarr. Veckorna innan hade mina drömmar kretsat kring den här gitarren, hur den skulle se ut och hur min små barnhänder skulle smeka strängarna. En natt hade jag en mardröm, att gitarren var en kudde med strängar…… Lyckan var total när jag fick min efterlängtade röda leksaksgitarr. Sedan hur det lät när jag spelade är en annan femma. Gitarrvirtuos var jag icke.

Farfar ville köpa mig en fiol, jag har fått höra historier om hur han tvingade pappa att köra från den ena byn till den andra. – Flickan skulle ha en fiol! Ibland funderar jag just på det där, tänk om han hade hittat en fiol när de körde omkring. Då kanske jag hade varit Sveriges motsvarighet till Linda Lampenius. Men där tror jag å andra sidan att min otålighet hade satt stopp. Om jag inte lär mig något fort nog och om det känns tråkigt, då lägger jag av efter ett tag. Just så var det med mina pianolektioner. Jag fick mest spela psalmer om Gud. Noter var jättetråkigt, jag kör helst på gehör och hellre ville jag klinka något coolt som Abbas Money Money.

Glatt skuttade jag vidare till nästa instrument, trummor! Men det fanns ingen lärare. I alla fall lyckades jag lära mig grundtakten i trummandet. Mycket tack vare en förstående musiklärare. Trummandet föll sedan i glömska tills en sen kväll i Florens, när jag och gänget strosade omkring efter en god middag. På piazzan satt tre killar och jammade med sina djembes. Jag kunde inte låta bli att ta några danssteg när jag passerade dem. Killarna vinkade att vårt gäng skulle komma närmare dem. Hela historien slutade i att piazzan kokade av dansande människor……Där och just då var alla ett med trumslagen oavsett ålder, kön eller nationalitet. Vilken magisk känsla! Sagt och gjort det blev djembekurser för mig under tre säsonger. Ibland kom jag hem med blåslagna handflator efter att ha slagit lite väl hårt (och fel). Just nu saknar jag trumningen. Vem vet kanske om något år så sitter jag kanske där vid älvsstranden och trummar in våren.

Med tanke på alla instrument jag provat genom åren så skulle jag rent teoretiskt alltså kunna ha en trio idag; leksaksgitarr, piano och djembe. Och vars fan är det bandet? Får nog fortsätta lyssna på min mp3 och dagdrömma. Det är lika bra.

Allt började faktiskt med en bok som heter ”Än strömmar Torneälv”, skriven av Jan Sundfeldt med fotografen Bengt af Geijerstam. Anledningen till att de knackade den lördagkvällen på vår dörr är vad jag idag skulle kalla ”jordens fastkörning med snöskoter”. Föreställ er dyngsura fötter och skotern halvt om halvt nedkörd i vatten och snösörja, som det blir på våren när allt börjar smälta. Janne och Bengt var nedkylda och förbannade när de klev in. I dörren mötte de min leende morbror Matti.

Hos oss bjöds de på en rejäl lördagsbastu och hjälp med att få upp skotrarna. Glada i hågen fortsatte de färden dagen därpå. Sommaren efter var de tillbaka med gummiflotte längs Torneälven och bjöd på en hisnande upplevelse. Vi fick då åka med dem i gummiflotte nedför forsen Köytekurkkio. Mamma, mormor och syrran bänkade sig i flotten. Inte pappa, för han var på jobbet. Lite konstigt kan jag komma ihåg att det var att sitta i flotten. Golvet gungade ju och den kunde inte välta, som de sedvanliga trä- och plastbåtarna. Spänning var känslan i min kropp. Just det här utspelade sig i slutet av 1970-talet, boken kom ut 1980. Där och då var inte flottfärderna som turistisk produkt etablerad i Sverige.

Några mil upp längs Torne älven fanns en man, vida känd är han idag. Yngve Bergkvist – mannen bakom Icehotel. Själva bokutgivningen ledde till att Yngve fick upp ögonen för vår gård. Tillsammans med några andra entreprenörer planerade han turer från norska gränsen ned till Haparanda, en kombinerad fjällvandring och flottfärd längs en av Sveriges nationalälvar. En färd som tog ca 3 veckor. Det var också Yngve som etablerade flottfärderna i Sverige.

Ett naturligt inslag vid dessa färder blev strandhugg och besök hos oss, där gästerna fick stifta bekantskap med ett traditionellt småskaligt jordbruk. Guider på gården var vår familj. Jag tyckte själv att det var oerhört spännande när gästerna kom och tittade på vår gård. Det som var så självklart för oss i vår vardag var inte lika självklart för dem. Hur vi vårdade djuren och hur vi umgicks i köket, det tornedalska köket. Att de fick komma in i vårt kök tyckte många var lite speciellt. Frågorna som ofta dök upp var svårigheten med att bedriva jordbruk i extrem glesbygd vad gäller odling, de långa avstånden och hur djuren klarar av kylan. De många gillade var just den vackra storslagna naturen, de generösa och naturliga människorna längs älven.

Något som alltid väckte uppmärksamhet var när min syster kom kånkandes med sina renhorn. Hon brukade samla horn och sälja dem vidare för att få lite fickpengar. Ett par av dessa sålde hon till en hotellchef i Schweiz. Enligt uppgifter ska de i våra ögon ”fula renhornen” pryda hotellobbyn någonstans i bergstrakterna. Hotellchefen tyckte att renhornen var exotiska. I våra ögon var de fula, håret var ju kvar på hornen. Så det vi tyckte var fult eller inte speciellt märkvärdigt var i andras ögon något vackert, exotiskt och märkvärdigt. En bra lärdom som botade vår hemmablindhet. 

Ibland övernattade de på våra ängar, vid iordningsställd rastplats. Ibland stannade de bara till för en guidad tur och lite fika. Många är de gånger också som pappa hittat färglada tält ute på våra ängar vid älven. Kanotister som paddlat längs Torneälven. Direkt har han bjudit in dem för middag, fika eller bastu. Något som är självklart i området, gästfrihet och generositet. Att sedan media och andra förståsigpåare söker förmedla en annan bild är något helt annat som ofta beror på okunskap.

Mitt första möte med turister var en utmaning, jag fick ju träning i språk. Sedan var det lite häftigt att engelsmän, holländare och schweizare kom och besökte oss. I den lilla avkroken i landet ingenstans. Sedan dess har mamma under en tidsperiod tagit emot gårdsbesök och ibland övernattande gäster. För många barnfamiljer har det varit en lisa för själen, att få se hur en ko mjölkas och att få klappa katterna. Yngve vid Jukkasjärvi kan jag tacka för att jag gav mig in i besöksnäringen. Han och personalen vid Jukkas väckte min nyfikenhet för andra kulturer och öppnade upp mina ögon; att det som jag tycker är så självklart och inte något speciellt för mig är något fint och vackert i andras ögon. Att hela tiden ha gästfokus och omvärldsperspektiv. Att hela tiden sträva efter utveckling, så mycket är fortfarande ogjort.

De långa flottfärderna längs Torneälven genomförs inte mer, produkten som sådan var kostnadsmässigt krävande och efterfrågan dalade efter några säsonger. Tajming kan också ha varit en förklaring, produkten var nytänkande i sitt slag.

Idag kan jag säga att jag sett en del av världen och träffat många nationaliteter, förmodligen kommer jag också att se en hel del till. Men det är som en annan historia. Jag är ju tillbaka där vart allt började, vid Torneälven. Jag har efter att ha levt nästan halva livet börjat att sluta cirklar. Fortfarande med samma nyfikenhet och energi, kompletterat med insikt och erfarenhet.

Nu är våren här och med den följer saker som jag gillar och ogillar.

Jag gillar:

1.Vårvärme! Idag var det första riktigt härliga vårdagen, långt över +10 grader i skuggan nu på eftermiddagen.

2.Det fantastiska ljuset är tillbaka och kvällarna känns längre. Solglasögon är ett måste i den starka vårsolen.

3.Eventuell semesterplanering börjar dyka upp som snackis vid fikaborden.

4.Färgglada vårkläder.

5.Dripp,dropp från taken. Snart är det dags för islossning och vårflod!

 Jag ogillar:

1. Att bilen antar en beige smutsig färgton, det är dags att tvätta den invändigt och utvändigt. Ska jag byta sommardäck nu eller senare?

2. Fönstrena i byggnader och hemma ÄR helt plötsligt flammiga i den starka vårsolen. Jag tycker att det är dötråkigt att putsa fönster och byta gardiner.

3.Dammtussar blir mer synliga inomhus, skräpet längs gator och vägar tittar fram. Dags att vårstäda va?

4. Halsduken kring halsen känns fel precis som vinterskorna. Dags att börja fundera på något mer vårlikt kanske?

5. Återigen för sent att träna magmusklerna inför sommaren…att jag aldrig lär mig!

Plocka bär är inte något som jag gör lika ofta nuförtiden, som under barndomen. Ibland gör jag det ändå, för avkopplingens skull – den sköna klara luften, fågelsången och dofterna! Jag har helt enkelt inte så stort behov av att ha tiotals liter bär i frysen bara för att ha det. Traditionen att tillvarata det naturen erbjuder har fallit i glömska när tiden är knapp.

Från barndomen minns jag hur det kändes där jag sprang efter mormor – hon kände ju till alla bra platser som lyste i färgerna blått, rött och gyllengult. Jag kände mig väldigt rik när jag såg allt det goda framför mina fötter.

Min mormor var fenomenal på att plocka bär. Fort gick det och ibland kröp hon också omkring i riset! Händerna rörde sig som en elvisp och hon använde aldrig bärplockare, det var fusk menade hon. Mina händer har aldrig rört sig som en elvisp över riset fastän jag försökt. Jag plockar fortfarande väldigt sakta – en och en.  Kryper omkring i riset det gör jag däremot, det är mysigt!

Mormors framfart i bärskogarna har vi skrattat åt en hel del såhär i efterhand. Hon var allergisk mot knott och när hon kom hem kvällstid svullnade hennes ansikte till formen av en kåldolme. Ibland var vi också lite oroliga över hennes framfart när hon sprang med ögonen i backen, flera gånger tappade hon riktningen helt. När vi blev äldre och red längs vägarna i Kurkkio såg vi ibland hennes blåa gamla damcykel från 1940-talet slarvigt ditslängd i något dike. Då visste vi att hon var i närheten på bärjakt.

I slutet av juli och början av augusti kom oftast mormors finska släktingar på besök, vilket innebar bärplockning. En av gångerna var min lillasyster guide åt dem. Hon var då sex år. Det skulle plockas blåbär och syrran var utrustad med sin finaste bärhink, röd var den och en åsna prydde dess framsida. Uppdraget var inte helt enkelt. En av personerna var nämligen färgblind, vilket resulterade i att han plockade alla bär han såg. Min syster gick igenom hans bärhink och konstaterade att han inte förstått hennes försök till att lära honom färg och form. Det var odon, gröna lingon, kråkbär och blåbär blandat om vartannat……. Det här hade min syster väldigt svårt att förstå. - Han borde ju kunna se skillnaden i bärformerna! Alla kan väl se skillnaden och jag är ju bara 6 år! Efter det här ville hon inte ställa upp som bärguide om han var med. Min syster var smart. Med detta geniala drag slapp hon rensa hans bär och släktingen lärde sig se skillnaden i bärformerna och slapp skämmas.

Efter att ha badat en skön bastu under påskdagen slappade jag och mamma. Tröttheten spred sig i våra kroppar, det var nog kombinationen av bastuångorna och lite amerikansk Merlot. Jag bad henne berätta en historia från barndomen, något som började olyckligt men slutade lyckligt.

Historien handlar om åskan. (Himlafenomenet som jag älskar men fruktar tillsammans med många andra). Historien handlar också om de vackra korna som inte finns i jordelivet längre. Ni vet de korna med klingande namn som Ruusu, Mansikki, Mustakorva och Mustikki.

Fram till och med sommaren 1965 strövade korna fritt i omgivningen kring östra Kurkkio och i byn fanns det då fyra mindre jordbruk. Varje kväll återvände korna till sina gårdar för kvällsmjölkning. Just denna sista sommar då de strövade fritt var det nära att gå riktigt illa för en av kossorna.

En eftermiddag nåddes morfar och mormor av besked från stugbesökare i Kirkkonmellanrova att de observerat en död ko med skälla. Den var vit med röda tecken. Morfar förstod ganska snabbt att det var deras skällko Ruusu som var död, nedslagen av blixten! Sagt och gjort, traktorn och vagnen gjordes i ordning för att hämta hem den döda. Oron var också stor om de övriga två korna skulle hitta hem utan deras ledare.

På vagnsflaket satt delar av mansfolket från byn och mammas bror redo att bärga kon. I traktorhytten satt morfar och min mamma. När de var cirka två kilometer från platsen för åsknedslaget såg de på backkrönet tre kor på väg hemåt i sakta mak. I täten gick ingen annan än skällkon Ruusu!

Mamma knackade morfar på axeln och sade:

-Tuolahän Ruusu tullee! (Där kommer ju Ruusu)!

Morfar svarade:

-Joo, kyllä se on Ruusu (Javisst, är det Ruusu)!

Och så tittade de på varandra och log över det oförklarliga som skett. Att Ruusu återuppstått från de döda……

Efter denna händelse levde Ruusu många fina år utan några andra incidenter. Hon var också en av de kor som mamma övertog från sina föräldrar.

Ett sällsamt lugn infinner sig när jag sakta glider fram med båten över selet en sen sommarkväll. Midnattssolen speglar sig vackert i vattnet och hungriga fiskar dansar vid vattenytan. Själv fiskar jag inte som de andra. Jag bara njuter av utsikten och lugnet. Sent på kvällen rensar jag fisken från båtturen. Katterna kommer att få sitt och morgondagens lunch är räddad.

Morgonen därpå är varm, mycket varm. Älvens älvor svalkar och kyler min varma kropp mitt på dagen.

Några månader senare kör jag med bil på isvägen för första gången. Och som alltid måste jag medge att jag är lite rädd. En djup inneboende respekt för älven inpräntad sedan barnsben gör sig gällande. Ska den bära eller brista är frågan som kretsar i huvudet när jag kör ned för älvbacken. Är den hungrig eller mätt?

En känsla av frihet under vårvintern när jag åker skidor och skoter på älvens is en vacker vårdag. Solen värmer i mitt ansikte och fräknarna vaknar till liv. Snart vaknar den mäktiga älvens sommarskrud när isflaken dansar sin sällsamma vårdans. Snart får jag möjlighet att skåda det virvlande vattnet vid Köytekurkkio. Blotta anblicken av forsen ger mig kraft!

Älvens rena vatten är magiskt, föränderligt och mäktigt. Ödmjukt konstaterar jag min litenhet i sällskap med den.

(Bilden är från Kukkolaforsen hösten 2007, korta fakta om Torneälven hittar du här)

Idag känner jag för att bjuda på lite skrålande skönsång. Ja, jag vet att jag är en seriös krönikör, men lite skönsång har aldrig skadat….

Låten tillägnar jag Margareta som fyller nästan jämna år fredagen den 14 mars!

HURRA! HURRA! HURRA! I förskott.

Sjung med du också, vet ja!!! Nu kommer låten. (Jag stampar in takten å 1,2,3,4):

Ingen vet det jag vet, en hemlighet.

Någon som jag tycker om har gjort mig het.

Kan inte hjälpa att jag känner det så hääääär.

Åh, den blick som jag fick sa mig att,om jag vill kan jag få tusenfallt.

Och nu börjar jag förstå att jag är kääääär

Jag vill vara din ska du veta, bara vara din Margareta

Står här vid din dörr, kär som aldrig förr, men vågar inte ringa.

Pulsarna dom bränner så heta.

Känner du som jag , Margareta?

Blickarna du gav, var dom till ett svar eller ej? 

Och jag går hem igen med min bukett.

Det jag vill säga dig är inte lätt.

Kan inte hjälpa att jag känner det så här… 

Jag vill vara din ska du veta, bara vara din Margareta.

Står här vid din dörr, kär som aldrig förr, men vågar inte ringa.

Pulsarna dom bränner så heta.

Känner du som jag , Margareta?

Ingen annan vet om min hemlighet mer än jag. 

Ingen vet det jag vet, en hemlighet.

Någon som jag tycker om har gjort mig het.

Kan inte hjälpa att jag känner det så här.

Och jag går hem igen med min bukett.

Det jag vill säga dig är inte lätt.

Kan inte hjälpa att jag känner det så här… 

Ska du aldrig nånsin få veta, att jag gillar dig Margareta?

Står här vid din dörr, kär som aldrig förr, men vågar inte ringa.

Pulsarna dom bränner så heta. Känner du som jag , Margareta?

Ingen annan vet om min hemlighet mer än jag.

Jag vill vara din ska du veta, bara vara din Margareta. 

Jag vill vara din ska du veta, bara vara din Margareta.

Står här vid din dörr, kär som aldrig förr, men vågar inte ringa.

Pulsarna dom bränner så heta. Känner du som jag , Margareta?

Ingen annan vet om min hemlighet mer än jag. 

Lille Peter sitter och ritar. Plötsligt frågar han sin mamma: -Hur många slags mjölk finns det, mamma?-Det finns lättmjölk, mellanmjölk, standardmjölk, filmjölk… men varför frågar du det? -Jo, jag ritar en ko och vet inte hur många kranar jag skall sätta på den. 

Jag har alltid vetat hur många kranar en ko har. Inga problem med en mamma som älskar djur och är bonde. Tidigt fick vi lära oss antalet kranar. De flesta kor var just fyrspenta men sedan fanns det de som var två eller trespenta. Oftast berodde det på trampskador, men likt förbaskat behöll mamma dem ändå. Konstigt nog var det ofta de två- och trespenta korna som mjölkade bäst. Varför vet jag inte, det var nog mammas omsorgsfulla vård.  Som mest hade vi drygt 100 djur på gården och 13 olika djurarter på 1990-talet. 

Det är en del som har velat att jag ska berätta mer om mamma. Här kommer en kort historia.  

-Det ska jag säga dig XXX. Den dagen Gud kan mjölka mina kor kommer jag till bönemöte!

Sagt av mamma till en laestadiansk lekmannapredikant någongång på 1970-talet.  Ingen respekt här inte med tanke på att mormor och morfar var troende.

Mamma tog över jordbruket och fastigheten av morfar i början av 1970-talet. Ingen annan ville ta över gården förutom hon och på den tiden var det ovanligt att kvinnor gjorde det. Att vara ovanlig, ledde till att mamma vann Europeiska Jordbrukspriset 1980. För att bli nominerad till tävlingen skulle man vara under 30 år, äga fastighet och leverera mjölk. Hon menar själv att det var en otroligt häftig resa; första gången hon flög och det till Italien! Hon kallades för Polar Bear av sina internationella kollegor och journalister. Blond som hon var och jordbrukare från en liten by långt norr om polcirkeln.  Med på resan hade hon sin bror. Hemma var pappa, mormor, syrran och jag. Det jag minns mest av veckan då hon var bortrest är att vi dagligen fick favoriträtten köttbullar och makaroner, serverat av pappa.

Såhär i efterhand har mamma konstaterat att det var väl tur att hon inte gick på så många bönemöten……

Något av de häftigaste upplevelserna jag varit med om är att arrangera och tävla i renrace. Min debut i Gällivare var inte lyckosam så att säga! Det slutade med att jag hamnade under kälken 20 meter före mål, för att renarnas slädar hakade fast i varandra. Envis som jag är ställde jag upp igen. Jag minns såväl ett inslag i Sportspegeln under 1990-talet där jag och en finsk man seglar ned för Kirunas gator sida vid sida i vild hastighet. Våra kälkar sladdade inför TV-kameran och snön yrde kring oss. Vi hade ansiktsuttryck lika hårda, coola och sammanbitna som professionella jockeys och travkuskar. Det är bara det att skillnaden mellan kapplöpningsrenarna och hästarna är att de förstnämnda kan man inte styra på samma sätt.

I en del renrace ställde jag upp med mammas gråa härk Gustav. En cool och snygg kille, som gjord för att springa. Han var stark med enorma horn och vacker som en dag med den kritvita bläsen i det gråa ansiktet. För det mesta gick det bra, men jag hade svårt att få stopp på han. Idag finns inte Gustav i jordelivet, men jag är kvar här.

Under helgen ska jag besöka en av de första vinterfestivalerna i Sverige, Norrskensfestivalen i Pajala. Den startade jag tillsammans med kollegor på initiativ av elever vid renskötarutbildningen 1991. Embryot till Norrskensfestivalen var ett renrace, som genomfördes på en liten fotbollsplan i centrum. Grundtanken var att festivalen skulle vara ett ljus i mörkret för befolkning och besökare. Renrace, mässor, bastutävlingar, snöskulpturtävlingar, världsrekordförsök i letkajenkka m.m. genomfördes och kul hade vi. Att jobba med festivaler på mindre orter är inte lätt, ungefär lika lätt som att styra en ren. Det krävs engagemang från många parter, vänner som ställer upp, en kämparanda och någon som törs våga bryta mönster. Till skillnad från andra vinterfestivaler så lever Norrskensfestivalen kvar fast jag skriver 2008. I år genomförs också Barents Business Festival i samband med Norrskensfestivalen. Det känns spännande eftersom entreprenörskapet är i fokus. Nu under helgen kommer jag också att sända en tanke till renen Gustav i himlen.

Egentligen var utsikten mördande tråkig. En röd trägavel med dörrar på två plan som sammanlänkades av en trappa. På andra våningen bodde Axel, en alkoholiserad man. Rummet i sig var inte heller något speciellt. Bara 26 kvadrat och den delade jag under ett år med Katja. Ett vanligt studentrum med två sängar, ett köksbord och fyra stolar. Beige korkmatta som behövde boning för att hålla glansen. Känslan var enorm; att ha ett första eget hem där det står ens namn på dörren.Vi försökte göra det mysigt med grejer hemifrån och hade varsin garderob i hallen. På den här tiden var det inget snack om Sköna hem, snygga gardiner eller kakel. Vi tog vad vi hade. Det var innan prylarna och kläderna började äga en. Innan man har en massa tankar om hur det ska vara och hur man ska inreda. Känslan av samhörighet bland de som bodde i studentlägenheterna var stark. Besöken duggade tätt.I det här lilla rummet gjorde vi allt; åt, sov, umgicks, festade och pluggade. Det var också här jag provade snus för första gången. Fyllan slog mig med en kraft så svenskläxan försvann i en dimma. Hulkande sprang jag runt tvättstugan för att komma till sans och vett. Vi var vuxna, vi levde, vi fanns och vi var 16 år.

Uppväxten på en bondgård är speciell och jag önskar att fler skulle ha den möjligheten. Det ger en god hälsa, lär dig att ta ansvar och att handla istället för att passivt titta på. Idag vill jag berätta om hon som lärt mig grunderna i ledarskap.

Den 23 december 1981 kl 14.23 klev hon ned för rampen på gården i Kurkkio. Det hade börjat skymma. Hon var en brun, ja oansenlig liten häst med spetsade öron och ögon som plirade nyfiket under lugg. Bus och energi sken från hennes ögon. Egentligen skulle vi ha fått en annan häst. En lugnare inriden valack – men Erik som hörde lite dåligt hade råkat ta fel häst vid lastningen. Vi fick alltså ett oinridet sto med vilja av stål och lika mycket kraft som forsen tre kilometer hemifrån. Lyckokänslan från den dagen kan jag komma ihåg fortfarande än idag. Alla våra sparade pengar hade gått till henne. Mamma och pappa bidrog också med en liten slant. Min syster tyckte att hon skulle heta Gutten. – Det är en hon fräste jag, då kan HON inte ha ett pojknamn fattar du väl? -Jaha, men jag tycker att Gutten är ett fint namn replikerade min syster bestämt. Gemensamt fattade vi i alla fall beslutet att hon skulle få namnet Polly, efter godiset som vi gillade så mycket. Namnet fick hon på julaftons morgon. Den dagen passade hon också på att visa en del av sina talanger då hon rymde iväg ut på landsvägen och bekantade sig med omgivningen. Vi sprang efter lyckligt ovetande om alla kommande bravader med Polly, hon som skulle lära mig det mesta om ledarskap.

Mamma och pappa hade tidigt deklarerat villkoren för vår första häst. Jag och min syster skulle få ta ansvaret själv för skötsel och motion. De skulle inte lägga sig i, men hjälpte till om vi bad om det. Det kändes tryggt att ha den uppbackningen, de hade ju så lång erfarenhet av att ta hand om djur. Vi lärde oss pengars värde ganska snabbt, det var ju vi som skulle köpa nya borstar, träns, sadel o.s.v. Till vår hjälp hade vi också många kompisar med hästkänsla, vilket var bra eftersom vår erfarenhet inte var så stor – däremot hade vi ett brinnande intresse. Hierarkin var tydlig mellan mig och min syster i början. Det var jag som bestämde i stallet, jag var äldre. Idag är det inte så, jag har överlämnat ledarskapet i stallet till min syster – det är hon som är den egentliga talangen inom ridning – jag coachar henne med ovationer.  

Att hantera Polly krävdes mod, hon var en egensinnig liten tjej som hittade på hyss om man inte var närvarande. Förutom närvaro fick jag en förmåga att vara förutseende och se sammanhang, att vara steget före henne. Det bästa hon visste var att rymma från hagen, över eller genom stängslet till allas förtret. Ofta drog hon också en repa genom byn med svansen i vädret – här är det jag som är drottning sade hon åt mig! Emellanåt brast mitt tålamod med henne och många gånger har jag hotat henne med att det blir att resa med den gröna bilen om hon inte sköter sig. Kommunikationen mellan oss har i alla fall hela tiden varit rak och tydlig. Många är de gånger då hon försökt att ta egna vägar hem till stallet eller brallat hej vilt av glädje. Den största belöningen jag fick var ett glatt gnägg på morgonen och frihetskänslan att sitta på hennes rygg eller att hon vigt hoppade över hinder i skogen. Efter några år fick Polly hästkompisar på gården, men hon den första hästen har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Umgänget med henne och andra djur på gården har gett mig egenskaper som jag tagit med i yrkeslivet. Mod; att fatta beslut, att vara orädd och se till verksamhetens bästa. Äkta; det kommer från hjärtat, att vara tydlig i information och att lyfta andra individer. Passion; jag brinner när jag jobbar. Tycker att det är roligt att leda och utveckla. Att få människor att sträva mot ett gemensamt mål. Tillit; Att ha förtroende från medarbetare och omgivning. Förpliktelse; Att sköta sitt uppdrag; organisera, leverera och följa upp. 

Det är en häftig känsla att hantera en häst, när man vet att de skulle kunna göra slarvsylta av en om de ville. Men de gör inte det för att de känner sig trygga och har tillit till ledaren, två viktiga ingredienser att skapa i en grupp människor om du är chef och ledare. Söndra och härska fungerar inte, då får du bara hästen/gruppen att hoppa en meter. Med tillit och trygghet kan du se fram emot att hoppa några decimeter till. Det kräver dialog. Precis som den, jag och Polly hade. Rak, ärlig, fylld av glädje och respekt för varandra. Det skulle jag vilja se mer av i dagens ego-samhälle.

Minns ni vad ni ville bli som vuxen? För mig är bilden fortfarande tydlig. När jag var barn skulle jag bli bonde och i tonåren skulle jag bli veterinär, uppvuxen som jag är på en bondgård i norra Tornedalen.  

Med glädje minns jag somrarna då det var dags att släppa ut korna på sommarbete – det var sommar med stort S! Aldrig har jag sett mina föräldrar och morbror Matti springa så snabbt, som den där morgonen när korna skulle ledas ut för första gången på sommarbete. Korna var galna av lycka efter att ha stått uppbundna i nio månader. Och som vi skrattade jag och syrran åt skådespelet framför oss. Ibland fick vi springa och piska på någon ko som trilskades, men det var sällan. Vårt huvudsakliga uppdrag var att ta hand om kalvarna, de var ju mer i vår storlek. Vi var också intresserade av hästar, så när korna flyttade ut till sommarladugården bar vi in våra leksaksdjur – trähästen, en svart gunghäst i plast och träkossan. Fick vi tråkigt passade vi också på att tjuvrida getterna Adam och Eva. Ju äldre vi blev fick vi ta mer ansvar och det tyckte vi var kul och en självklarhet. Att mjölka och borsta korna var det som var roligast. Bonde skulle jag bli givetvis!

Nu blev det ju inte så. Min höallergi satte stopp för planerna att bli bonde, tyvärr. Föräldrarna uppmanade också mig och syrran att söka oss till något annat yrke med mindre slit och bättre lön. Så då skulle jag bli veterinär tänkte jag, behöver inte hantera höet då. Men ve och fasa, första året på gymnasiet var kemin och matten de absolut slitigaste ämnena. Skulle man verkligen vara tvungen att läsa det här? (För att få fladdra omkring i grön rock, ta hand om sjuka djur och fika med bönderna.) Nej tack, sa jag och började läsa humanistisk linje. Språk hade jag ju alltid varit intresserad av och är så än idag. Uppväxten och umgänget med djur har jag haft nytta av under alla mina yrkesverksamma år. Det har gett mig en stor portion energi, ambition och ansvar. Egenskaper som är viktiga oavsett om du är bonde eller som det blev för mig att arbeta med turister och utvecklingsfrågor.

Senaste veckan kom det mycket snö. Jag är fantastiskt glad över att snön äntligen har kommit, nu är det vinter på riktigt. Snö i alltför stora mängder på en gång framkallar också merarbete och till viss del frustration…..! Snöskottning och åter snöskottning. Fram åker snöskopan eller spaden, för de med mindre tomter och infarter. Någon minut eller halvtimme senare stapplar man in, svettig……Bra träning. Rekommenderas varmt, kan liknas vid afrikansk dans.

De större gårdarna plogas med traktor eller snöslunga. Plogning med dessa verktyg är ett hantverk i sig, många gårdar är lika släta och jämnt plogade som sandpapprat trä. Plogning är ett mycket svårt hantverk har jag själv fått uppleva, det är nog en sysselsättning ämnat för perfektionister. Gården uppvisar sällan samma släthet efter min framfart och en gång hamnade traktorn i diket, på sniskan. Inte bra.

Om de stora vägarna inte är plogade får Vägverket, kommunalråden eller tekniske chefen räkna med att få samtal från någon uppretad skattebetalare på väg till jobbet. Åsikten som ventileras i telefonen är att underhållet inte följer uppsatta kriterier för god vägstandard. Plogningsperfektionisterna finns inte här längs dessa vägar. En del skattebetalare är så arga att de skickar fakturorna till kommunen eller Vägverket, för den sveda och värk som deras högt aktade kamrat (bilen) fått utstå. Jag har själv åkt efter vissa av dessa vägar, det känns som att köra efter en gammal tvättbräda… Det är erotisk stimulantia på hög nivå.

Rakethäxan är O-mannens kvinnliga motsvarighet. Till skillnad från O-mannen, som gärna vistas i skogen hittar du henne tillsammans med likasinnade hängandes vid ett populärt vattenhål. Hon är en social typ med självinsikt. Du tror att hon dricker öl eller ett glas vin? Ack vad du bedrar dig! Det är bara ett svepskäl, för att ägna sig åt ockult verksamhet såsom kvastbindning och siande om framtiden.

Bakom hennes livsnjutarstil och öppna sinne döljer sig också en egenskap, som är få förunnad – hon är flygkunnig! Rakethäxan är en aktiv person och hennes nätverk återfinns i de flesta världsdelarna
efter alla kvastfärder som hon gjort. Hon är ständigt på väg mot nya mål och är mycket flexibel. Det är ingen fastbränd person så att säga.

En Rakethäxa vet också via sin magkänsla vem som är en sann Rakethäxa. Högt aktade ikoner inom det svenska Rakethäxenätverket är (förutom föräldrarna) Aschberg och Dabrowski. De har egenskaper som värdesätts mycket; står för vad de tycker och tar ingen skit. – De är inga ordbajsare utan väldigt konkreta, säger den svenska Ärkehäxan innan hon försvinner i skyn. Ljusfenomenet som hennes kvast efterlämnar kallas i folkmun för norrsken (aurora borealis).

O-mannen hittar du oftast i de djupaste skogarna, där han njuter av livet. Långt från stadens blinkande lampor grillar han korv vid elden medan naturliga följeslagaren karvalakki (pälsmössan) är fastklistrad på hans huvud.  Han känner till skogarna som sin egen gård och kan alla historier från förr. Ofta sånt som vi inte tror är sant! Bakom den ibland bistra karvalakki-uppsynen döljer sig ett hjärta lika kraftfullt som Torneälven och lika rosa som Babsans klänning.

Vad karaktäriserar en O-man? Alltsomoftast är O-mannen livserfaren och minst 30 år. Han ifrågasätter utvecklingen i samhället och är en överlevare. Han älskar naturen och kvinnor (utan inbördes ordning). Han har ett öppet sinne och humor.  Är styrkunnig, en händig nostalgiker och har (oftast) självinsikt.

Hur vet en O-man att han träffat en likasinnad på gatan? Det främsta kännetecknet är puukko (kniven) och sedvanliga pratet om älgjakten. Om han är osäker uttalar han det magiska och hemliga ordet; Ockelbo 600-1! Ser han ljuset tändas i den andras ögon, då vet han att det är en skoterbroder. En äkta O-man, ingen piratkopia som sprider det farliga viruset Polaris, Yamaha eller Ski-doo.

I dagens samhälle behövs pengar. Du behöver dem för att klara ditt uppehälle, investera i ditt företag, utbilda dig, för att du inte kan gå naken, för att resa, motionera, utöva någon hobby o.s.v. De flesta av oss jobbar inomhus, får lön och har våra pengar på konto eller hemma. Det finns också de som har pengarna i skogen. De springer fritt, ibland blandas dessa pengar ihop. Sedlar och mynt som inte alla har sett och är vana vid – levande och fascinerande! De lever ett eget liv. Ägarna följer dem och lever i deras rytm .

Pengarna i skogen kontrollräknades. En del pengar togs hem. En del pengar fick åka till himlen p.g.a ålder, skada eller av det faktum att en del inte tillhör samma familj. De flesta pengar flyttades till en annan plats där de kunde växa i storlek och för att en annan familjs pengar hade kommit lite för nära.  

Rengärdet är en arbetsplats, mötesplats och emellanåt folkfest. Här möts människor som stöter på varandra dagligen, ibland eller sällan. Lite oväntade möten ägde också rum. Hur stor är sannolikheten att människor som senast setts på Stureplan ses igen vid ett rengärde långt upp i Tornedalen på gränsen till Lappland? Minimal, världen är så att säga liten. 

Det kändes så konstigt att om en vecka skulle jag vara i vardagen. Långt bort från det här som är så levande, naturligt och äkta. Långt bort från den gnistrande snön, från renarnas läte och från ett språk som jag inte förstår – men låter som ljuv musik i mina öron. Att ha pengar i skogen och jobba med kroppen, ett sätt att leva sedan urminnes tider. Dessa ägares kärlek till sin livsstil och sina pengar är beundransvärd och den har en del att lära oss. Riskfyllt liv, javisst! Kan liknas vid en riskkapitalist, pengar kommer pengar går.