Es ist gerade halb Fünf, als Leopold sich einen weiteren Kaffee holt. Er schreitet vorsichtig durch die langen, leeren Flure mit den hohen, runden Decken, den weißen, steinern-kalten Wänden und den prächtigen Fenstern, hinter denen sich die Moderne in imposanten Gewändern erhebt. Am liebsten möchte Leopold weinen, doch verkneift er sich die drückenden Tränen, die bei jedem Versuch, nicht zu weinen, nur noch höher steigen – auflehnend, voller Ungehorsam, nicht zu bändigen – wie Leopold es einst selbst einmal gewesen ist. Er erinnert sich an die Tränen, die Kinder vergießen; Liebende, deren Sehnsüchte nicht erfüllt werden; mitleidige und verletzte Seelen, denen Unrecht widerfahren ist; mit Glück und Frohsinn durchströmte, deren Tränen nicht mehr verheißen als die Einheit und Harmonie mit allem Weltgeschehen. An welche Art von Tränen sich Leopold doch besonders gut erinnern kann – denn sie waren die häufigste Ursache seines persönlichen Unmuts – sind die Tränen ob des Unbekannten. “Wir weinen im Angesicht des Unbekannten” hört er sich flüstern, während einige hektisch marschierende Geschäftsleute den Flur entlang eilen. Er selbst rührt unbeholfen im Kaffee, irgendwie suchend nach Antworten auf zumindest einige seiner Fragen. Stattdessen schwappt der Kaffee aus dem Kunststoffbecher und läuft warm zwischen Daumen, Zeigefinger und Plastik hinunter und tropft geräuschlos auf den gefliesten Steinboden. Der Duft von Kaffee steigt in Leopolds Nase und erinnert ihn daran, dass auch er Teil dieser nicht zu überblickenden Welt ist, dass auch er Liebender, Glückbeseelter und Verletzter war und noch immer ist. Stets nach den Ursachen der Dinge suchend, befindet er das Unwissen als Keimzelle aller Tränen dieser Welt: das Kind, das weint, weil es gefallen ist, den Schmerz nicht kennt und vielleicht glaubt, daran sterben zu müssen – denn das Kind weiß es nicht besser. Der Liebende, der weint, weil er nicht weiß, ob seine Liebe erwidert, seine Lust gestillt und sein Verlangen nach Zuneigung erfüllt wird. Der Liebende, der weint, weil er glaubt, an den Stichen in seinem Herzen zu Grunde zu gehen – denn er weiß es nicht besser. Leopold denkt dabei an die vielen Gesichter, denen er begegnet ist, den wohlwollenden, den jähzornigen, den flüchtigen, den liebenden. Er erinnert sich ihrer, doch begreift er erst jetzt, dass ihre Gegenwart im Sturzbach des Alltages fortgetragen und nur als Erinnerung konserviert wurde. Der vor Glück weinende, der die Welt als Brunnen der Lebenskraft begreift und im Angesicht seines Glückes zu weinen beginnt – vielleicht, weil ihm das Gefühl der Glückseligkeit bis dahin fremd – ganz und gar unbekannt – gewesen ist; vielleicht, weil er fürchtet, dass die Glückseligkeit nicht ewig dauern wird, der Glückliche weiß es nicht besser. Woher auch? Man glaubt vieles zu wissen, Dinge zu kennen, denen man nie begegnet ist, die man nie gefühlt hat, und dennoch schließt man aus der Mechanik der Logik auf alle Uhrwerke der Welt. Leopold wehrte sich immerzu, das Unbekannte als etwas Schlechtes zu betrachten, stellt es doch neben einem Reiz für die Abenteuerlustigen auch den Quell jeglicher Inspiration und Kreativität dar. Leopold kennt die Werkzeuge in seinen Händen, er weiß sie zu benutzen, doch wird er auch nach Eintausend Hammerschlägen nie wissen, was seine Hände samt des Instrumentariums seiner Gedanken zu schaffen vermögen, das Ziel – wenn so etwas tatsächlich existiert – wird er niemals kennen. Dabei denkt Leopold an all die vielen, schwachsinnigen Gesetzmäßigkeiten, die ihm in Studium und Stammtischrunden aufgeschwatzt worden sind, die zerbrechlichen Flügel, die ihm manch einer anheften und ihn zum Sturz in ewige Schluchten ermutigen wollte. Ursache und Wirkung können bestenfalls beschrieben, doch niemals begriffen werden, findet Leopold und schmunzelt über das Bild von sich, wie er vor den Menschen steht und behauptet, ihre Handlungen würden diese und jene Ergebnisse zur Folge haben. Ein Priester, der von Sünden und Bestrafungen spricht, die drohenden Worte der Mutter, der Sonnenuntergang und die scheinbar sicher folgende Nacht – all das sind Zusammenhänge, an die Leopold nicht mehr zu glauben wagt, zumindest nicht sicher zu prophezeien vermag, denn zu oft zeigte sich das Leben als ein Ungeheuer, das keinen simplen XY-Korrelationen und stupiden, der Ausweglosigkeit der Menschheit entsprungenen Regelwerken gehorcht, zu gefräßig und gierig, zu tief die Liebe und das Verständnis, das dieses Leben immer wieder zeigt, um in einer Vielzahl von Wissenschaften und deren haarspaltenden Disziplinen untergebracht werden zu können. Leopold empfindet die Dinge als zu mächtig und geheuer, als dass man sich ihnen mit einfältigen Wirkungsmustern nähern und den fruchtbaren, kraftvollen Zauber entlocken könnte.
Leopold nippt an seinem Kaffee, er presst die schwarzbraune Flüssigkeit zwischen den Zähnen, Gaumen und Zunge hin und her, als wolle er meinen, dass der Genuss nicht seinen Erwartungen entspricht und sich hinter der faden Enttäuschung etwas Wertvolleres verbergen müsste. Eine der großen, hölzernen Flügeltüren öffnet sich langsam und träge, ein vertrautes Gesicht blickt heraus und lässt Leopold wissen, dass er den Raum gleich betreten könne. Leopold, sich einem ungewissen Moment ergebend, nickt und stürzt den lauwarmen Kaffee hinunter. Leopold wird der Prozess gemacht, das weiß er wohl, er weint jedoch, als seine Worte ohne Echo widerhallen: “Wir weinen im Angesicht des Unbekannten”, denn wir wissen es nicht besser.

Der fleischgeword´ne Nonsens
umweht mich in der Nacht
doch ist es wohl der Konsens
der still und heimlich lacht.

Die Wurst, die Wurst
die Wurst, das Rind
die Wurst, die Wurst
die Wurst für´s Kind.

Das Schwein
der Trieb
allein
der Hieb
reicht aus um zu verwalten
was geschieht
wenn wir der Sau den Schädel spalten.

Die Wurst, die Wurst
der Kopf, das Fleisch
der Mensch, die Sau
ins Fleische beißt.

Scheibchen schneiden
Darm ausweiden
Schnellrasur
und Fleischerschwur
füll´n den Teller
immer voller
bis er bricht
ich merk´ es nicht.

Blut und Därme
bringen Wärme
in des Schlachters Unterholz
Tonnen Tiere, Tausend Stiere
schauen um sich
ohne Stolz.
Das Menschlein steht
im Totenbeet
die Schreie sind wie fortgeweht
das Menschlein steht
das Menschlein steht
mit dem Bolzenschussgerät.

Facktidningar brukar ofta inte vara någon nöjesläsning precis, men ibland blixtrar det till.
Denna gång i Officerstidningen och det som ytterligare förhöjer nöjsamhetsnivån är att det är ett citat ur en officiell Försvarsmaktsskrivelse som får mig att dra på munnen. Om inte bakgrunden hade varit avsevärt mindre rolig hade jag rent av gapskrattat.
Chefen för FMTM (Försvarets tele- och markteleförband), Lars-Olof Johansson lyckas med formuleringar som dryper av ironi och tillbakahållen ilska.
Olika företrädare för FMTM har uppenbarligen vid upprepade tillfällen vänt sig till FM numera helt centraliserade personaladministration (HR-funktion på nysvenska) i en intrikat fråga och då fått olika svar eller inga svar alls. Vad jag förstått rör det sig om hur man på förbandsnivå ska hantera förhållandet att anställda med likartade arbetsuppgifter som tillhör olika fackförbund och avtalsområden, vid speciella tillfällen kan ha olika ersättningsnivåer för samma typ av arbete.

För att få en lösning på problemet, som i den gamla organisationen med största sannolikhet ordnats lokalt, har Johansson vänts sig till HKV för att detta i sin allvishet ska lämna klarhet och gjort det med en formuleringskonst som gränsar till stor komik men som samtidigt speglar den tragik som blir följden av att förbandschefer avlövats sina egna stödfunktioner.

Kan arbetsgivaren fritt välja mellan vilken av flera kompetenta medarbetare som sätts in i arbetet utifrån den för tillfället billigaste lösningen för FM – utan att diskriminering, mobbning eller föreningsrättskränkning sker? Kan revisionen rikta kritik mot att inte den billigaste lösningen väljs? (Utdrag ur HKV 16 115:283 01)

Howdy folket!!

Igår så tog Hanna Svinflunsavaccinationen..
Idag så har hon varit lite sådär gråtmild… Olustig.
Men det gick över nu på kvällen och nu verkar det vara bra.
Hoppas nu för bövelen att just det var reaktionen på sprutan.
Ja så det inte kommer någonting efter.
Vill ha ledigt i helgen ju så inga gnälliga ungar hemma tack =)
Har fortfarande inte bestämt vad jag ska göra.
Så det får vara öppet ett tag till.
Får väl ta dagen sen som den kommer… Bäst så!

Dagen har varit bra.
Satt hos Shalini hela förmiddagen…
Sen skulle hon sova för hon jobbar natt i natt…
Vi satt ute och hade gårdsliv sen när vi hade hämtat barnen.
Synd att det börjar mörkna så fort..
Men det går ju att ha gårdsliv i skenet av en gårdslykta ju…
Det är så skönt att vara ute i ett par timmar efter fritte
och före kvällsmaten.

Grämer mig fortfarande över att jag missade söka det där skolstipendiet
för Hanna Rosenknopps klass… Rubinen.
Fan vilken klant jag är… Bläh!!
Jaja.. .gjort är gjort och det blir ju inte ett dugg bättre
för att jag grämer mig egentligen.
Ska försöka låta bli att göra det..
Det tar ju bara bort fokus från det braiga i mitt liv.

I morgon så ska jag ju hålla ett föredrag i en klass med Uska elever.
Jag är där i egenskap av Mamma till Hanna och inte någon expert.
Jag ska berätta hur det är att leva med ett barn som Hanna
som har en kromosom Extra…
Som det känns nu så skulle jag nog kunna stå i en vecka och bara pladdra.
Jag kanske får världens Rampfeber och svimmar av nervositet.
Eller kissar på mig… eller släpper värsta kålsoppeprutten.
Eller stå där som ett fån med tunghäfta och inte få fram ett ljud…
Ja kanske ev några svaga gutturala grymtanden då.. eller så.
Ja vi får se i morgon hur det gick =)

Måste skryta lite nu =)
Fan vad jag är bra alltså!! Hahaha
Johannes hade ju inte städat sitt rum på några månader.
Ja då såg det ut därefter också.
Han har inte fått gå in på min dator av den anledningen heller.
Sa alltid “så fort du städar ditt rum så får du datortid”
Så jag har väntat ut honom… Han har väntat ut mig också.
Han trodde att jag skulle städa åt honom…Tji fick han.
Ja i alla fall så började han städa i Måndags.
Rummet blev jättefint…
Men innan han hade kommit så långt i städningen
så kom han tjutande ut från rummet.
“MAMMAAAA… det är äckliga djur som krälar på golvet”
Gick in och tittade… jodå.. små taniga silverfiskar.
Här kom då det gyllene tillfället för mig
att få Johannes rum konstant städat.
Överdriver givetvis tonfallet när jag med förfäran i rösten sa:
“Herregud!! Det är ju sådana äckeldjur som kommer när man har det ostädat. Dom kryper in under täcket och lägger ägg
Som äter av smutsen. Vill du verkligen har sådan djur på ditt rum?”
“NÄÄÄÄÄÄÄÄ ALDRIG!!” Utropade Johannes.

Japp… Johannes rum har varit skinande rent i några dagar nu
Det har varit tomt på golvet… Inga kläder el LEGO där…Haha
I vanliga fall så har golvet fyllts direkt efter städningen.
Oftast av LEGOkonstruktioner.. Han älskar ju bygga LEGO.
Det är Äppelskrutt… Halvätna mackor ibland… Bananskal… m m.
Men nu har det varit fint sen i måndagskväll ju…Haha

Och joo mammor får småluras ju..haha
Ändamålen helgar medlen… =)
Jag får bara hoppas att det funkar länge..
Ska alltid påminna honom om dom JÄTTEÄCKLIGADJUREN
som kommer när man har det stökigt på rummet..Haha
Fast jag känner mig lite taskig faktiskt.. =)

Min fina vän Paula snackar Julklappar på sin blogg nu..
Kolla in där så ska ni får se… Finfint ju =)
Jag har småångest över vad som komma skall snart.
Det kommer att bli många månaders “heltidsjobb”
efter jul för att få allting att gå ihop efter helgerna.
Julklappar måste jag ju kunna ge mina barn…
Inga dyra givetvis…
Det brukar knäcka min redan knäckta ekonomi..
Men kämpar man bara på så står man sen till sommaren
med den “vanliga” taskiga ekonomin.
Sen är det bara 6 månader kvar tills nästa Jul…

Det är nog många ensamstående mammor och pappor
som till råga på är arbetslösa också..som har det som jag.
I dessa kristider är det nog ingen som har det speciellt lätt..
Det varslas hit och dit… familjers ekonomi knäcks..
Det blir säkert många uppbrott också… nya billigare boenden söks.
Par som separerar… Människor som börjar må psykiskt dåligt.
Jag känner verkligen med alla drabbade..
Samtidigt som jag blir mera och mera fast besluten om att detta
ska inte… får inte… knäcka mig.
Jag klarar det så som jag har gjort det i många år.
Man måste fokusera på det som är värt någonting i livet för en.
Barnen… Familjen… Kärleken… Vänner…
Ska man börja älta sin situation som man upplever som hopplös.
Gör man det så missar man det mesta.
Man mår psykiskt dåligt… Man ser inte eventuella lösningar.
Man har svårt att komma fram till någonting konstruktivt.
Men måste också medge att det tär…

Nu ska jag göra det vanliga kvällsgörat.
Hänga upp tvätt… Sortera i högar det som torkat klart.
Plocka undan det som barnen har dragit fram…
Kolla ryggorna… lägga i frukt.. kolla kontaktböcker
och om jag orkar.. så lägga fram morgondagens kläder till ätteläggen.
Tanka kaffebryggaren…
Borsta gaddarna och svanhoppa i lopplådan.

Ha en underbar fortsättning på eran kväll.

Var rädda om er själva och varandra.
Ni alla är unika och värdefulla människor.. så agera därefter också =)

KramKram!!

Man kan tycka att fyra små sketna timmar inte är nåt att klaga över, eller hur?
Jag tyckte själv jag var löjlig när jag satt o räknade minuterna.
Långa fyra timmar med andra ord.

Sitter o kolla liet förstrött på filmatiseringen om Rödeby-mordet.

Det har vart mycke snack och glir om detta drama, vet egentligen inte vad jag anser själv.
Så jävla tragiskt bara.

Min Hanna… Min vackra underbara tös
Hon vill ju vara som alla andra givetvis.. på sitt sätt
Hon är som alla andra småtjejer och stora tjejer =)
Min Mascara är välanvänd och snart slut…
En kväll så sminkade jag henne och så lycklig hon var.
Hon stod länge framför spegeln och sa… “Så Fiiint”
Hon blev ju så fin i blå ögonskugga och svart Mascara
Sen vill hon ju ha en schal på huvudet sådär tufft och fint.
Min fina vackra underbara Prinsessa
Jag kunde inte ha fått en bättre tös…
Vad tänker du på min vackra lilla Hanna?
Hmm? Anar lite att hon har kaffemusse ju…
Attans då… har jag hittat den som tjuvdricker mitt kaffe jämt ju..
Nivån i koppen minskar mystiskt ju för jämnan =)
Hanna Hotti 8 år… En tjej som är som vem som helst men ändå inte.
Hon är unik och värdefull
Just precis så som alla är. Stora som små.

Den extra kromosomen är en Apostelkromosom.
Hon är ju en Kärlekens Budbärare
En Kärlekens Apostel… Ja det är min Hanna det.
En Kärleksapostel =)
Nära till kramar till alla och en var.
Det är pussar och det är kramar till dom hon tycker om.
Hon bekräftar och hon ser vartenda en omkring sig.
Hanna Hotti  snart 9 år och hon är min =)

Min kärlek till mina grabbar dom 4 som jag har
Är lika stor den med…
Men på ett lite annorlunda sätt men absolut inte sämre
Lite svårt att förklara..Hoppas ni förstår.
Hanna “ska” ju inte finnas om naturen hade följt strikt sina regler.
Om inte dom här “naturens felsteg” fanns
Så vore världen så ofantligt mycket fattigare.
En grym tanke…
Då hade vi gått miste om någonting värdefullt.

Min Hanna fick mig att landa i livet.
Ingen kraschlandning utan en mjuk kärleksfull landning.
Hon fick mig att inse betydelsen av vissa saker.
Hon lärde mig prioritera rätt. Jag rensade min själ.
Tacksamheten och ödmjukheten över livets nyckfullhet
kom med henne.
Den svepte med oss på en fantastisk resa.. som fortsätter än..
Massor med “nya” och fantastiska känslor bubblade upp
Känslor som jag inte trodde fanns… men det gjorde dom.

Tack livet för mina fantastiska barn.
Tack livet för din nyckfullhet =)
Det är en av meningarna med livet… mitt liv.. att få vara mamma.

Mitt hjärta gråter för alla ofrivilligt barnlösa…
Bara tanken att inte kunna få barn är så grym.
Vilken fruktansvärd sorg det måste vara att vilja
men inte kunna få biologiska barn.
Det finns så många barn uti världen som behöver kärlek och trygghet
och det får dom av alla dessa underbara adoptivföräldrar
som finns bland oss.
Dom som öppnar sitt hjärta för ett ickebiologiskt barn.
Jag tror det är en konst inte alla förunnat.
Samma med fosterföräldrar faktiskt.

Barn är livet och dom är oslagbara!

Ta hand om er själva
och era Nära och Kära!

Nattikram till er alla! =)

Niemand liebt mich, niemand versteht mich….:)
Kennt Ihr sie auch, diese Tage, an denen man sich fragt, was man für ein Scheißkerl  in seinem vorigen Leben gewesen sein muß, um so ein Karma abzukriegen?
Ok, ok, für den folgenden Beitrag ist dies definitiv zu viel Leid, aber ein paar von Euch wissen, dass ich trotzdem das Recht dazu habe, solcherlei von mir zugeben und heute will ich dieses Recht nutzen! Und wie!!! In Selbstmitleid baden will ich…das hab ich mir verdient!!!
Da hatte ich letzte Woche sowas wie einen Grippe-Tag, konnte nix schreiben, alles tat weh und das Licht war viel zu grell. Einen Tag später schien es fast so, als wär das alles, noch´n bischen Naseputzen und so. “Na das ging aber für meine Verhältnisse schnell”, habe ich gedacht, mein Immunsystem getätschelt und mich gefreut.
Zu früh…Heute, quasi aus dem nichts, verwandelte sich mein gesunder Körper (?) in eine Petri-Schale. Eine wandelnde Petri-Schale innerhalb von drei Stunden…
Das läßt mich zu folgenden Schlüssen kommen; entweder hat mein Immunsystem jetzt erst gemerkt, dass wir ja eigentlich krank waren und legt jetzt nach oder ein kleiner, fieser Bazillus oder Virus hat sich hinten rechts hinter der Mandel versteckt und auf seinen Tag gewartet.
Beides ist in meinem Falle denkbar…
Zur Zeit versuche ich herauszufinden, wie oft man einen Schal um den Hals wickeln kann, ohne dass einem beim Entfernen des selbigen das Genick wegbricht; auch ist es ein sehr eigenartiges Experiment, herauszufinden, wie oft man ein Papiertaschentuch so verwenden kann, denn wie erwähnt, hat mich der Virus erwischt und zwar eiskalt und ich werd den Teufel tun, jetzt vor die Tür zu gehen.
Zum Glück habe ich noch Kakao im Haus, jede Menge Hörspiele und Aspirin. In einem Schälchen verdampft Zitronen-Öl, das soll angeblich super die Luft desinfizieren…außerdem riechts lecker, soweit ich das beurteilen kann
Für den Hals gibt´s Salbei, jamjam, für´s Fieber Kirschen (wenn ich noch welche hab) und für´s Gemüt Harry Potter oder so…
So meine Lieben, nu dürft Ihr gerne ein paar tröstende Worte an mich richten und  mich einfach lieb haben…°Schnief°
Genau!!!

Eure verschniefte, in Selbstmitleid sumpfende UrAlteMorla

Marcus satt nyss och smekte min kind…
“Mamma, vad len du är!!” Sa han min lilla vackra Marcus.
“Tycker du det” Sa jag då..
“Ja mamma… det känns som ….gröt” HAHAHAHA
Hrmpf!! Haha
Ja av fyllon och barn fär man höra sanningen =)
Den sanningen tar jag med glädje… gröt är fint jue… haha

Idag är det första gången jag har förbjudit mitt barn
att leka med några andra barn.
Jag var tvungen men det känns inte bra.
Det var han som hade gått på honom några gånger på stan..
Med slag och sparkar..
Två gånger stoppade min son polisen och bad om hjälp.
Dessa grabbar har ett kriminellt förflutet trots unga år.
Dom röker, stjäl och gör annat ofog.
Senast var det här för en Söndag sen
Då en av dom hade fått eskort av Polisen hem.
En vuxen anhörig vinglade hem en timma efteråt..
Känner en stor sorg..

Tillägg: OBS!
Det är inte någon på den gård jag bor på.
Utan i närheten.. oväsentligt vart.
Ville bara tillägga det så det inte blir tok nu.

Dom ville inte leka med min son..
Dom ville enbart invagga honom i falsk säkerhet
för att sen “dräpa” honom..
Det har hänt tidigare..
Riktigt riktigt usla var dom i käften dom små också…
Skulle mina barn prata med vuxna eller andra på så sätt
så skulle dom får stora konsekvenser som känns.
Det har dom fått tidigare.. och kommer alltid att få.
Klart mina barn tjafsar och har sig.
Klart dom i affekt ibland säger saker som inte är bra.
Men det finns alltid en gräns.. som dom inte får gå över.

Dessa pojkar har passerat gränsen för länge sedan..
Det är inte glada barn.. utan ledsna barn
som behöver vuxna nu mera än någonsin.

Sen kom ju första “Ni är fattiga” efter artikeln..
Dom var ju dom som man hade väntat på att skulle säga så.
Innan artikeln så diskuterade jag och min barn
om vad som kan komma som konsekvens  av en sådan artikel.
Försökte avstå från artikeln..
Men dom sa “Mamma, det är lugnt”
Tyvärr så tror jag det är vuxna som kan vara en bidragande orsak
till att vissa barn säger så..
Dom kan sitta hemma och håna artiklar så att barn hör..
Men jag tror att dom flesta föräldrar är sunda föräldrar
som förklarar artiklarna för sina barn.

Barn som mår bra hånar inte andra barn..
Så är det väl bara..

Vi är ju inte fattiga alls.
Vi har ju ett väldigt rikt och friskt liv..
Vi har ju inte så mycket pengar över bara..
Men vi mår bra allihopa och njuter av livet.
Så så alla borde få göra men dom gör det inte.
Dom är fattiga.. inte vi.

Mina barn är ibland ganska ledsna barn.
Dom saknar ju en som är levande “död”
Det är ibland svårt att förstå varför pappa dricker.
Varför han inte är hos dom..
Stundtals så är dom oroliga och allting blir så svårt..
Då är det jobbigt med kompisar.. med familjen.. med allt.
När det ideligen (stundtals) snurrar tankar som
“Varför vill han inte ha mig”..
Jag står där och ger dom utrymmet att ge sig på mig
med sin saknad och ångest…
Jag är ju den enda som kan göra det just nu.
Dom vet att jag inte försvinner..

Jag hatar honom.

Orden skriks
rakt ut..
format av smärta.

Jag hatar honom.
Vill inte träffa honom mer.
Hoppas han dör..

Hatar
hatar
hatar..

Han faller ihop.
Rullar ihop sig
till en boll
av förtvivlan.

En liten kropp
darrar av gråt
och obeskrivlig
smärta.
Det gör så ont
att se på

Gå!
Det är ditt fel!
Varför hjälper du
inte han?
Gå din väg..nu.

Som ett piskrapp
i mitt hjärta
Tar jag emot
dessa
ord

Älskade barn..
Orden stockar sig
Jag kan inte
förklara
Inte just nu
Men sen..

Jag älskar dig
Kom älskade barn
Du får slå
på mig..
Du får hata mig
en stund..

Jag är alltid här
Jag viker inte
ett tum
från din sida..

Jag är din
mor…
Jag ska beskydda
Bära dig
genom din smärta.
Jag ska aldrig
svika dig.

Håll ut…

© Sirpa Hotti

Det gör ont att se sina barn lida..
Hjärtat vill bara sprängas i bröstet på mig..
Men dom blir äldre och äldre..
Förståelsen får man hoppas kommer med det.
Jag kommer alltid att vara evigt tacksam åt pappan
Utan honom skulle inte dessa fina underbara barn finnas.
Det är en stor sorg att han är sjuk..
Hoppas han någonsin kommer att förstå
hur älskad och behövd han är
Hoppas han kan finna orken att komma loss.

Stundtals är det som sagt jobbigt jobbigt..
Men det går längre och längre mellan gångerna.. skönt!!
så länge som det behövs så står jag här och tar emot..
Vad har man mammor till annars =)
Jag är så lycklig över att mina barn ändå är lyckliga barn.
Dom får var barn med allt vad det innebär.
Varje gång jag hör mina barn skratta..
så skrattar mitt hjärta med..
Och det blir ju en hel del gånger per dag ju =)

Att ha en missbrukande förälder skapar ångestladdade barn.
Att inte vissa föräldrar fattar det är ett under.
Givetvis är det ju så när man har missbruksproblem
så är det svårt att tillfredsställa andras behov
Det är bara dom egna som styr.

Barn lider något ofantligt
av att en eller bägge av föräldrarna dricker.
Att inte få vakna till Mackor och Oboy utan
Man får börja med att tömma köksbordet på tomma ölburkar.
När magen knyter sig när man kommer hem från skolan
“Dricker dom igen?” Det skapar en fruktansvärd oro hos barnen.

Vart gör barnen av denna oro
när man inte har föräldrar som man kan ty sig till?
Då ger man sig på andra människor..skapar oreda
Lika stor oreda som pågår inom barnet..
Nu gör ju inte alla barn det.. men många gör det.

Jag drar mig inte för att anmäla
Hoppas ni inte gör det heller.
För när vi ser barn som far illa
Så är det våran förbannade plikt som vuxna
att se till att hjälp skaffas till barnet på ett eller annat sätt.

Nu Ringde Sani..
Han är på väg att hämta datorn.. denna alltså.
Nu blir det omformatering och så..
Kommer in på sonens dator när han är på toa eller så..haha

Vi hörs vänner..

Sköt om er!!

KramKram!!

Die Menschheit hat einen langen Weg hinter sich. In den letzten 130 000 Jahren haben wir uns vom primitivem, grunzenden Neandertaler, der in Höhlen wohnte und sich die Flöhe mit seiner Keule aus dem Fell gekratzt hat,  zum modernen Neuzeitmenschen entwickelt. Wenn wir uns heute aus unseren vollklimatisierten mit highspeed Internet und Flachbildschirmen bestückten Wohnungen begeben und rauf in den Himmel zum Mond schauen, können wir sagen: “Da waren wir.”.Als Paradebeispiel für den rasanten und immer schneller werdenden Fortschritt wird häufig die Medizin genannt. In den letzten Jahrzehnten war die Wissenschaft in der Lage den Menschen bis auf seine allerkleinsten Moleküle zu verstehen. Mittels MRT oder CT sind wir in der Lage in jeden Patienten hineinzuschauen ohne ihn aufschneiden zu müssen. Jeden Nervenimpuls können wir ableiten und interpretieren. Wir wissen wieso das Herz von alleine schlagen kann und wenn wir eine Gewebeprobe aus dem Körper nehmen, können wir mit Sicherheit sagen, welche Gene zu diesem Zeitpunkt im Gewebe aktiviert waren und welchen Effekt sie haben. Bahnbrechende Entwicklungen haben stattgefunden, viele Krankheiten,die noch vor weniger als 100 Jahren als sichere Todesurteile angesehen wurden,können wir jetzt heilen oder zumindest so behandeln,dass die Patienten ein normales Leben führen können. Millionen von Menschen,die sich täglich Insulin gegen ihren Diabetes spritzen hätten damals sterben müssen.Ganz zu schweigen von der Revolution die Antibiotika ausgelöst haben. Es gibt praktisch nur noch eine handvoll Bakterienspezies die wir nicht ausrotten können,sobald sie sich im Menschen festgesetzt haben.Leider scheint es als läge die größte Herausforderung darin uns vor uns selbst  zu beschützen.                                                                                                                                                                                                                                                        Jedes Organ,jedes Gewebe des Menschen besteht aus Zellen. Sie sind der Grundbaustein des Lebens. Man nennt sie so,weil sie die kleinste Einheit ist,die alleine lebensfähig ist. Zumindest ist das so bei einzelligen Lebewesen, also kleinen Tierchen,die nur aus einer Zelle bestehen. Wir Menschen sind Vielzeller und unsere Zellen sind nicht mehr alleine lebensfähig. Ohne diesen Preis wäre eine Spezialisierung in verschiedene Gewebe (z. Bsp. Bindegewebe) und Organe (z. Bsp.Leber) nicht möglich. Jeder weiss, dass eine Leber nicht alleine leben kann. Sie braucht mit Nährstoffen und Sauerstoff angereichertes Blut zum Überleben, gleichzeitig kann es auch keinen Menschen ohne Leber geben, da sie unser wichtigstes Stoffwechselorgan ist.Demnach sind die Leberzellen auf das Funktionieren der Herzzellen,Blutzellen usw. und umgekehrt angewiesen.Das heißt unser Körper funktioniert nach dem Solidarprinzip, jede Zelle leistest was sie am besten kann und trägt so zum Erhalt aller anderen Körperzellen bei. Gleichzeitig profitiert sie von der Expertise anderer Zellen. Doch durch jahrelange Gifteinwirkung (Rauchen , Alkoholkonsum) , Strahlung (Röntgen- , UV-Strahlung) , bestimmte Nahrung (rotes Fleisch) oder aber genetische Veranlagung kann es zu Veränderungen im Zellverhalten kommen. Plötzlich fangen diese Zellen dann an alle Nährstoffe und Wachstumsfaktoren auf sich zu ziehen und vermehren sich wie wild. Sie geben ihre vorherige Funktion dabei völlig auf und entziehen dem Körper gleichzeitig all seine Kraft. Nach einiger Zeit sind die Veränderungen im Erbgut der Zellen soweit fortgeschritten, dass sie sich aus dem Zellverband ihres Gewebes lösen (dies wäre ein Todesurteil für gesunde Zellen) und sich vom Blutstrom mitreißen lassen. Je nach Lokalisation des Primärtumors streut der Krebs nach einem oft typischen Muster in andere Organe. So neigt zum Beispiel Dickdarmkrebs zur Streuung in die Leber.Diesen Vorgang nennt man Metastasierung.

“Wollen Sie den Wirbelbruch auf BWK 6 auch noch operieren?” fragte ich den Oberarzt für Neurochirurgie, der grad einer Assistenzärztin zeigte wie man laminektomiert. “Nö, denke nicht er hat dort keine neurologischen Ausfälle und wir können da eigentlich auch nich viel machen.”. “Glauben Sie das der Patient sein sensomotorisches C7/C8 Syndrom los wird, wenn Sie fertig mit der Dekompression von BWK1 sind?”.”Wahrscheinlich nicht.” antwortete wieder der OA.”Nach der OP kommt er noch zu den Strahlentherapeuten und das ist dann alles was wir für ihn tun können”.Schweigend schaute ich den Ärzten zu wie sie Stück für Stück erst den Dornfortsatz und dann den hinteren Bogen des Wirbelkörpers mit der Kerrison Knochenstanze abtrugen. Im Wirbelkörper auf Höhe BWK1 ist dem Patienten eine Metastase gewachsen,welche den Knochen instabil gemacht hat.Durch irgendeine äußere Einwirkung ist der Wirbelkörper dann gebrochen,was einen Bandscheibenvorfall hervorgerufen hat, die drückte nun aufs Rückenmark. Deswegen trugen die beiden Ärzte die Knochen hinter dem Rückenmark ab, damit das Rückenmark einen Raum zum Ausweichen hat. Theoretisch wäre dadurch eine Besserung der Symptome möglich. Offensichtlich glaubte der OA nicht an seine eigene Operation, aber wir hatten den Patienten nicht´s anderes anzubieten und die Möglichkeit einer Besserung bestand ja.Während sich die Ärzte in kleinsten Schritten dem minutiösem Abtragen der Knochen widmeten, dachte ich daran zurück, wie ich am Tag zuvor mit dem Patienten Pudding gegessen habe. Genaugenommen hat er Pudding gegessen und ich hab neidisch draufgestarrt, aber egal. Jedenfalls hatte ich mich darauf gefreut den Patienten wiederzusehen und auf der Station aufzunehmen, was ein kurzes Gespräch und eine körperliche Untersuchung beinhaltet. Ich kannte ihn nämlich schon eine Weile,da ich ihn auch auf der Station für Neurologie mitbetreut hab,wo ich vorher famuliert hatte und war gespannt darauf wie sich sein Fall entwickelt hatte seitdem ich fort war.Als ich sein neues Zimmer auf der Neurochirurgie betrat musste ich feststellen,dass er noch beim Essen war. Ich tendiere aber dazu mich als angenehme Gesellschaft zu betrachten weshalb ich mich von dem Umstand seiner Nahrungsaufnahme nicht hindern ließ und munter drauf los schwatzte: “Na Herr… wie geht´s Ihnen jetzt? Freut mich Sie wiederzusehen.” .Er lächelte mich an “Ach hat man Sie jetzt auch hierherversetzt?” und so ging das Gespräch munter seinen Gang……. bis die Dinge schließlich ernster wurden. An dieser Stelle war der Patient gerade beim Pudding angekommen.”Wie geht´s ihnen denn jetzt mit den Schmerzen, hilft das Morphium das wir Ihnen geben?” fragte ich Ihn. Ich konnte mich erinnern wie der Patient bei jeder Bewegung des Rückens das Gesicht vor Schmerzen verzogen hat, ja selbst das aufrechte Stehen wurde für Ihn zur Qual.Bei jeder Blutentnahme hatte er vor Schmerz aufgestöhnt sobald die Kanüle durch seine Haut drang und mit der Zeit musste er sich beherrschen beim Anblick der Nadel nicht mit dem Arm wegzuzucken. “Nein, es hilft fast garnicht.”, sagte er kopfschüttelnd, “Und auch mit dem Essen klappt es nicht mehr, ich kann fast überhaupt nicht mehr schlucken und das Fleisch muss man mir vorschneiden,weil meine Hände keine Kraft mehr haben”, Ich nickte betrübt und erinnerte mich,wie ich selbst vor einiger Zeit sein Schnitzel vorgeschnitten hatte.”Wissen Sie, nächstes Jahr habe ich goldene Hochzeit. Wir feiern dann unser 50 jähriges Jubiläum, das will ich noch erleben.”. Er schaute in den leeren Puddingbecher. Ich schwieg.

Und so scheint es, als würde dieser nette Mann trotz all unserer Bemühungen, trotz dem Aufgebot an modernster Technik und jahrzentelanger ärztlicher Erfahrung seinen goldenen Hochzeitstag nicht erleben. Keine Operationsmikroskop, kein molekularbiologisch designtes Zytostatikum und keine Strahlenkanone wird daran etwas ändern.

Aber vielleicht schafft er es selbst. Alles ist möglich in der Medzin.

Hallo Fans und Freunde meines “Reiters”. Als Cartoonist zeichnet man immer auch ein Stückchen der eigenen Persönlichkeit in seine Figuren und legt in seine Geschichten manchmal einen kleinen Kern an eigenem Glück und Tragik. Heute ist solch eine Zeit: Die der großen Gefühle. Mein Privatleben gleicht einem Skydive im Gewitter und ich nehme dies zum Anlass Louis Armstrong zu zitieren: “… what a wonderful world”. Egal wie es steht.

Es würde mich sehr freuen, wenn ihr mir zu diesem, für mich besonderen “Reiter”, ein paar Worte und Sätze schenkt. Über euer aktuellstes Glück, eure Niederlage, ein Gedicht oder ein Limerick. Egal was. (VLAD würde es auch gefallen!)

Oder ihr lehnt euch zurück, überlegt euch, wer kann denn gerade diesen “Reiter” gebrauchen, wem kann  ich aus der Ferne ein paar Worte und diesen Strip schenken?

In diesem Sinne, behaltet euren Kopf. Er ist das schönste und wichtigste was ihr habt. Have a wonderful day.

Steven

Hm, hm…  heute ist Samstag – und mein Reiter hat bisher 8 Kommentare inkl. einem Gedicht. Ich war gestern Nacht im Web unterwegs. Da gab es einen Blog mit irgendwas auf Schalke. 168 Kommentare. Hm, hm … Ok, ich will ja nicht gleich gegen Schalke antreten. Und in der Toplist von WordPress ist mein Reiter auch. Fein.
Ja, Kommentare bringen einen Blog nach oben. Interessiert mich nich. Habe hier echt andere Probleme als meinen Blog in irgendeiner Liste steigen zu sehen – und deshalb an alle Leser: ICH FREUE MICH ZUR ZEIT ÜBER JEDEN KOMMENTAR – um des Kommentares willen. (Besonders an diesem verdammten Wochenende). Wenn mein Mail-Client piept ist es fast, als wäre ich auf turkey und ich bekomme einen Blick aus meinem beengten Atelier heraus in die Welt da draussen.  Das geht auch wieder vorbei und ihr dürft dann wieder einfach nur geniessen und schweigen. Aber jetzt und heute …

Vill ni höra en bra norgehistoria?

Barack Obama får fredspriset!

Vid närmare eftertanke är det nog mer tragiskt än kul. Som jag ser det finns det två anledningar till Obama fick priset.
A) Man vill sola sig i glansen av en populär president.
B) Han är inte George W Bush

Men kan man ge priset till en galen klimataktivist som Al Gore så går det väl bra att ge det till en president som inte uträttat någonting.

Också i SvD

Filosoferar djupt idag ju… …Haha

Måndag morgon och som det bör sig på en Måndagsmorgon
Så är den allt annat än Lugn…

Upp nu då… Ät frulle nu då… Klä på dig då… Gör det då… NU… Men
sluta tjafsa med varandra… Kläderna var det… När klockan är 8  så lyfter jag ut dig och har du inga kläder på dig…. så får du gå med kallingar… Jamen gå därifrån då… Låt han vara ifred…Jamen vad bra att du tog på dig kläderna… Vad sa jag..U P P och det NU… annars så häller jag en hink kallt vatten på dig… Klockan är redan 7… skyll dig själv då… Du väljer ju… Skrik inte.
GÅ IN PÅ DITT RUM…. Men för sista gången… K L Ä på dig kläderna
Du kommer försent snart…Jag plockar undan frukosten snart… Nehe.. ingen Cola på morgonen… Låt han vara i fred… Ja Hanna kommer idag… Ja det tycker jag med…Ja jag har packat gympapåsarna… Äpple… Duger det inte så får du vara utan…välj… Inte kex till skolan… Strunta i mackan då… Det är din mage som är hungrig inte min…… GLÖM DET!!…. Jo, du ska ta den där Jackan… Ta den andra den är blöt… Men leta då… Nej, jag vet inte vart du har lagt din cykelnyckel… Jalla Jalla… STOP där… gå från TV:n… stäng av den…Skorna…hörru Skorna… Nej, inte Foppa… Ta springskorna…  NU går vi… Ja du får bära ryggan själv… Nä nä… det går jag inte på… Alla föräldrar bär inte barnens ryggor… Ni alla har En lapp påskriven om Vaccinet som ni ska lämna till skolan idag… Nej, det gör inte ont… Jo, Det ska du… Jag bestämmer… Joho…Glöm Det… Ja det ska jag… Svininfluensa… Mycket sjuk… Lovar… Jomen nu är det så… PUNKT!!
Jag älskar dig.. och dig.. och dig… Jag vet… Tar aldrig slut..
NU måste vi gå…

Sådär ja… Nu är Alla i Skolan =)

Vaknade i natt gråtande och i panik…
Drömde att jag begravde ett av mina barn… Hanna.
Det var så verkligt..allt i drömmen… så ofattbart..
Kommer ihåg känslan från drömmen när jag stod där vi kistan
Kommer ihåg vilka som var där och vad som sas..
Det tog väldigt lång tid att inse att det var bara en Mardröm
Har fortfarande en olustkänsla inom mig.. Hua!!
Känner mig gråtig hela tiden… och orolig.

Men är det inte så att om man drömmer om DÖD
så betyder det annat? Oftast någonting mycket bra.
Lugna mig nu… Please!!

Nu är det ju så att min Mardröm är ju en svår
och fruktansvärt grym verklighet för många föräldrar.
Herregud!! Vad jag lider med dessa föräldrar..
Men ändå så kan jag inte förstå fullt ut smärtan
Men jag kan ana den… och det jag anar smärtar så hårt
att man får andnöd och panikkänslor…

Mina varmaste tankar är idag hos dom Föräldrar
Vars barn är dom Vackraste av Änglar…
Dom som sörjer och lider och saknar så fruktansvärt.
Sänder er Många varma Hjärtan idag…

Nu ska jag knalla till Korttis för att Hämta Hannas Väska och Vagn.

Vi höres lite senare!!

Var rädda om er själva och varandra…

LOVE YOU ALL!!

Tragische Ursache für rote Augen bei Winzern:

Sie verbringen den ganzen Tag mit Weinen.

Tidigare idag….

Mamma, där sitter pappa
jag går till honom
och säger hej
Säger du med förväntansfulla ögon.
Jag vet ju att du saknat
Saknat så det gör ont.

Gör det säger jag
Jag gå här en bit bort
Så får ni vara ifred
Du och han.

Han går mot sin far
Sakta går jag framåt
Så han ska hinna upp mig sen.

Ganska snabbt kommer han tillbaka
Jag ser på hans blick
Ser hans ledsna hållning
Jag ser att
nu är det någonting
väldigt väldigt fel.

Mamma….
Han såg mig inte
Fast jag stod precis framför honom
När han satt på bänken.
Han tittade ju på mig
Han sa ingenting..
Vände bara bort huvudet
När jag sa
Hej pappa.

Jag tog honom i famn
Kramade honom länge
“Har pappa glömt bort mig redan”
Hör jag honom säga.
Hans röst bär honom inte riktigt.
Mitt hjärta gråter i kapp med hans
Älskade älskade barn

Nej, älskade son
Han har inte glömt bort dig alls
Han var nog bara full.
Önskar så innerligt att jag blir trodd.

Hualigen.. .det bidde nästan ingen sömn i natt.
Så Dagen har gått med vidöppen mun för det mesta… *Gäääsp*
Vi var till Hörcentralen i morse… jag och Hanna
Det gick attans bra… hon är ju så duktig.
Bilder kommer senare… typ i morgon.

Hanna var ju hemma idag så det har inte gått att tupplura alls
Men det gör ingenting… det är natt snart och man har överlevt ju =)
Ska försöka hoppa i loppsoffan .. ja inte senare än 23 i alla fall.
I morgon är alla skolor, dagisar och fritidsar stängda… Studiedag.
Så dom är hemma i morgon.. mina ättelägg.
Sen på Fredag så är det skola igen…

När jag hade hämtat Marcus vid 16 tiden så hade vi lite gårdsliv.
Huu.. det blåste riktigt kallt idag ju.
Det var ju så man längtade efter strumpor..
Men ännu så är det sommar… sen sådan… så barbent gäller =)
Fast det är ju klart… fortsätter det så här så åker dom på.
Vi satt ute i några timmar och har fryst och huttrat sen dess
Värre blev det faktiskt när vi kom in från blåsten
nu är det bara jobbigt med huttrandet =)
Tur att man inte har lösgaddar…dom skulle ju ha leve ett eget liv idag
så någonting positivt finns det ju mitt i det hela…Haha

Igår fick jag en underbar bokrecension.. idag med
Jag är så ödmjuk över era ord… så glad och tacksam.
Det gör nästan ingenting nu att boken blev sådär tööööningt tanig
eftersom dom hade krympt textstorleken…
Finaste Udo  sa att den passar ju väldigt bra i bakfickan..haha
Så det är ju lite positivt… med den tööööninga tanigheten ju =)

HÄR kan ni gå in om ni vill beställa min bok… =)
CDON har REA på alla  böcker… min med ju..haha
REA ett par veckor efter releasen… det bådar ju gott..Hahaha
Fast dom REAR ju ut ALLT där nu… 5-50%
Så man får vara glad att man hamnade på dom fem procenten ju =)
5% off är det ju så det blir 122 pix ju.. så beställ där.. billigast ju!!

Nu börjar jag göra ganska grova stavfel ju…Haha
Bäst att sluta då.. eller ta en liten paus.
Måste hålla mig vaken tills ungarna har lagt sig
så det kanske blir ett inlägg till..
Eller en dikt.. brukar ju dikta om svåra saker i vårat liv.
Det hände någonting tragiskt idag…
I ett möte mellan far och son-
Det satte igång svåra känslor hos sonen… Är så ledsen för hans skull.
Ja vi tar det sen…

Var rädda om er själva och varandra.

Love You All!!

KramKram!!

Warum ist es nur so schwierig, jemanden ehrlich seine Liebe zu zeigen?
Warum ist es nicht möglich miteinander zu reden, wenn die Liebe sich in das Gespräch einmischt?
Warum fügt man der Person, die man am meisten auf diesen Erdenball liebt, Schmerzen zu und warum werden wir von dem Menschen am meisten verletzt, der uns doch lieben und halten soll?….

Liebe hat in ihrer Schönheit die schreckliche Angewohnheit, uns in den Wahnsinn zu treiben…

Sie läßt uns hellhörig sein, jeder Satz dreht sich dreimal um sich selbst und kommt nie so an, wie er soll.

Wegen ihr sind wir offen, wie rohes Fleisch, jede unvorsichtige Handlung  brennt sich ein wie heißes Öl.

Liebe zeigt uns Dinge, die sonst verborgen sind, dunkle Schatten an jeder Wand…

Sie läßt uns Abhängigkeit spüren von einem Fremden und wir haben alle gelernt, nicht mit Fremden mitzugehen…

Liebe ist labil, Stimmungsschwankungen sind ihr Metier.

Sie ist Opportunistin, sie besteht auf ihr Recht, ohne Kompromisse, wer es versucht, sie zu bändigen, ist ihrem Haß vollkommen ausgeliefert.

Liebe ist eitel, sie fordert den vollen Einsatz und totale Selbstaufgabe, Egomanie ist ihr zu wider, denn außer ihr zählt niemand.

Sie duldet keine Vernunft, wehe, wer ihr damit begegnet.

Sie ist ungerecht und undankbar, denn sie fordert alles und gibt nichts…

Nichts?….

Liebe birgt in ihrer ganzen Härte die Hoffnung und Schönheit, die sie uns verspricht, wenn wir ihre Bedingungen erfüllen…

Ihren Atem , ihre Melodie in den Worten des Anderen zu hören, so vertraut und warm, das Du begreifst, dass dieser Mensch genau Dein Gegenstück ist.

Liebe und ihre Zärtlichkeit in den Fingerspitzen des Geliebten, die jede Berührung in flüssiges Licht verwandeln, kühl, wohltuend zugleich und kein Zweifel daran besteht, das dieses Licht Deine Narben heilen wird.

Ihr Blick in den Augen des liebenden Menschen tief in die Seele des Anderen und die Berührung tief im Irgendwo, in einer grenzenlosen Weite, die Gewißheit schafft, genau in diesem Moment heil zu sein.

Liebe und ihre Umarmung, die von der Angst befreit, dich zu verlieren in den Armen des Anderen, die Dich weinen läßt, weil Du dich verloren glaubtest und gefunden bist.

Ihr starkes Schreien, mal leidenschaftliches Vibrieren, ihr leises Flüstern, dass Dich zu jeder Zeit an den Anderen erinnert, egal, wo er ist, egal, wie ihr gerade zueinander steht.

Liebe und ihr Verständnis dem Anderen gegenüber, auf das ihr einander seht und wahrnehmt, dass ihr beide die Wahrheit sprecht und versteht, dass die Liebe das einzige Motiv für euer Handeln ist.

Ihre Leidenschaft und Hingabe, die Dich durchfluten, Dich nichts ohne den Gedanken an den anderen tun, Dich Tag und Nacht im Namen des Anderen handeln lassen, weil er auch Du ist.

Liebe und ihr herrlicher Wahn, der Mauern einreißt, den Namen des Anderen in die Nacht hinaus schreit, Dich durch Wind und Regen scheucht, nur um wieder vereint zu sein mit dem Menschen, der Dir Dein Leben ist.

Ihre Fülle, ihre Wärme, ihre Geborgenheit, ihre Ekstase, ihre Sicherheit, ihre Unendlichkeit, ist das Geschenk, dass sie an die Mutigen vergibt, die sie einladen und ihr den Tribut zollen, den sie zum Überleben braucht…

Alles und ein bißchen Grenzenlosigkeit mehr…

Wahrhaft gesegnet ist der, der dies alles in seinen Armen hält und verflucht derjenige, der es hatte und wieder gehen ließ, weil er der Liebe nicht den nötigen Respekt erwies…

Seid gewarnt von einer, die der Liebe nicht würdig war….