Jag skriver ganska ofta om min ensamhet, jag nämner också ibland att jag nog egentligen bara har en riktig vän i mitt liv (som i föregående inlägg). Utöver det finns det däremot ett fåtal personer jag kan skriva till någon gång ibland för att få ett svar tillbaka, lite mer av någon sorts ytlig kontakt. Ofta, eller alltid, handlar det om personer som jag egentligen gärna skulle vilja ha en närmare vänskap med men där det kanske inte alltid är en ömsesidig känsla (de flesta har ju riktiga liv som tar upp tid och så, det är inget konstigt med det). För det handlar alltid om personer jag träffat via nätet, aldrig någon i verkliga livet. Och även om det är så att det är personer jag gärna skulle vilja ha en närmare vänskap med så nöjer jag mig ofta med det där mer sporadiska, för det räddar mig på så många sätt. Att i en stund när ensamheten blir för mycket så kan jag skriva någon rad och samtidigt få ett svar tillbaka. Det är ett sätt att åtminstone få känna mig lite mindre ensam än jag egentligen är, ett sätt att få ha lite kontakt med någon människa jag tycker om utan att inkräkta för mycket på deras tid.

Problemet är däremot att de här kontakterna är av sådan karaktär att om jag inte hör av mig, inte tar första kontakten, då hör jag inte heller något från dem, då rinner ofta bekantskapen ut i sanden. Det handlar såklart inte om många människor, jag har som sagt inte världens största bekantskapskrets (eller vad man nu kallar det ang. personer man lärt känna via nätet), men det landar ofta i att personen i fråga inte skriver, kanske tar bort mig från sin msn, inte svarar när jag skickar ett mail efter en längre tids tystnad etc.

Varje gång det sker tar det väldigt hårt på mig, en liten liten trygghet som jag har i mitt liv rycks snabbt undan, och när det blir för mycket att säg svara på ett mail på två rader så känner jag mig alltid så lågt värderad. Nyligen har det hänt igen, den här gången dock med någon där vi dels var väldigt öppna och ärliga med varandra när vi väl hördes av, men också där det kändes som det inte var nödvändigt att vi hördes hur ofta som helst för att det ändå skulle fungera. Det slutar alltid såhär.

Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag bara se en vän jag har. En person som hör av sig inom relativt kort tid om det är tyst från mig, någon att prata med eller som frågar hur det är (även om jag inte alltid är ärlig är jag svarar på den frågan… men jag gillar omtanken… dessutom brukar det sällan uppskattas för mycket när jag är helt ärlig, det brukar ofta bara leda till tystnad, så egentligen kanske det är bättre att ljuga lite som svar på den frågan om jag vill behålla eventuella kontakter.. men men).

Det är bara så tråkigt att förlora någon man skulle vilja ha kvar i sitt liv, inget avsked, ingen förklaring… bara tystnad.

Efter att ha suttit en lång stund på golvet i någon form av sittande fosterställning med en kudde tryckt hårt mot mitt bröst har jag nu börjat samla mig lite.

Ibland, i vissa fall slår det bara fel. I 49 fall av 50 blir jag glad för en annan människas lycka, men så finns det där enskilda tillfället då jag istället blir helt sänkt av en annan människas lycka. Känslan går till viss del att jämföra med att vara kär i en person och samtidigt se den personen bli kär i någon annan. En person man önskar lycka finner det, men den känsla man själv känner är inte lycka, ofta väldigt långt därifrån.
Ofta när det här enskilda fallet dyker upp som istället gör mig ledsen så har det också här att göra med att personen i fråga har funnit kärlek, men det slår bara fel. Det blir på något sätt istället ett bevis på hur misslyckad jag är, hur jag aldrig upplever eller någonsin fått uppleva kärleken. På något sätt kan jag ibland känna ett samband med en människa som har det svårt och som kanske inte har kärleken i sitt liv för en period, jag kan känna någon form av samhörighet som i ett ögonblick bara kan ryckas undan.

Det är ju förbannat j-a hemskt egentligen, jag kan känna en samhörighet med en människa i den ena situationen, men kan ha svårt att känna lycka med honom/henne när situationen förbättrats, när kärleken dykt upp i deras liv. Men för mig blir det mer av en bild kring mitt eget misslyckande, min oförmåga som människa, hur jag inte klarar av något som varenda övrig människa på den här planeten verkar klara av…. gång på gång på gång.

En annan lustig detalj är att, egentligen har jag ju bara en vän (hon som jag aldrig träffat som bor många många många mil bort), ändå kan jag påverkas på det här viset av människor jag bara har eller har haft sporadisk kontakt med. en jag vet inte, på något sätt finns de ofta väldigt djupt i mitt hjärta, jag antar att något utbytt mail, någon bloggkommentar eller vad det nu än kan vara inte betyder egentligen någonting för en annan människa som har massor med vänner och ett liv fullt av aktivitet.

För min del är det snarare så att den där enstaka kommentaren, det där enstaka mailet… det är hela mitt liv. Snudd på åtminstone. När man inte har så många andra människor att hålla i sitt hjärta så är det nog betydligt enklare att göra just det. Det gör mig på många sätt till en sorglig ursäkt till en människa, men det är en roll jag haft så pass länge nu att jag lärt mig att det är såhär.

Däremot har jag inte lärt mig att hantera det, att hantera ensamheten och besvikelserna… Eller jo, jag har en lösning, en dålig lösning som ofta får en rekyl som gör det värre, men just idag är det ju på sitt sätt ursäktat. Det är fredag. Klockan är ungefär halv fyra på eftermiddagen. Vad jag vill just nu är att hälla upp ett stort glas alkohol med lite högre procenthalt, men jag tror att jag ska försöka hålla mig med det en liten stund i alla fall. Men det hjälper, åtminstone en liten stund innan det blir värre, men kanske är det värt det.

…tomt i holken, mer än vanligt. Har inget, varken vettigt eller ovettigt att skriva så därför låter jag bli. Blir inget bra om man ska krysta fram nåt bara för skrivandets skull.

Återkommer när inspirationen flödar igen…och med rapport om rusten av Emils rum förstås…Är nästan klar. Om det inte hade varit för att den där eländiga tapeten tog slut när jag bara hade ett litet hörn kvar så hade jag redan varit klar. Men varför ska det gå smidigt för när det kan krångla?

Jag tror den mörka, trista, gråa, regniga hösten (eller är det vinter?) börjar ta ut sin rätt…neggo är mitt andra namn just nu…men snart blir det ljusare igen!

Idag är det, för ovanlighetens skull, riktigt grått och tråkigt här. Dimman ligger tjock men ganska varmt faktiskt! Har sovit som en kratta så det blir nog inte så kul idag på jobbet, men å andra sidan brukar det rulla på när man väl kommer iväg. Vaknade redan vid fyra av att jag nös, sen började det killa så eländigt i halsen så jag låg och hostade. Lite snuvigt nu, men ingen större fara – inga svinbaciller alltså! Läste någonstans att vanliga snuvbaciller gör att svinbacillerna inte får fäste förresten, så det kanske inte är så dumt med lite snuva!

Australien har gått ut med en offentlig ursäkt till alla barn som placerats på barnhem och institutioner mellan åren 1930 och 1970 då det uppdagats att vanvården var stor. Storbrittanien som skickat 130 000 barn till Australien och samma öde planerar nu att göra det samma. En offentlig ursäkt känns nog lite taffligt kanske, men bättre än ingenting. Jag skulle tro att det är många länder som skulle behöva granska sitt förflutna på det här sättet faktiskt. Kanske man kan lära sig något av historien. Inte minst USA som nu tydligen börjat rekrytera barnsoldater! Jag menar… låt ungarna vara barn! Fast det kanske inte är någon nyhet att dom gör så, vad vet jag!

Australiens ursäkt i media: DN, SvD, Aftonbladet
Svininfluensan i media idag: DN, SvD

Jag fick ett till nej idag, det är inte kul! Fem hopp kvar! Det här att bara gå och vänta på svar (vilket inte riktigt stämmer) är frustrerande, man skulle ju önska att de träffade mig innan de bestämde sig. Finge de bara se min passion så kanske… Uppmuntrar mig med lista.se och Kalla kulors lista “Därför nobbar förlagen ditt manus“:

Blir du ständigt refuserad? Kalla Kulor Förlag förklarar litet om de vanligaste skälen till att ett manus refuseras. Tipsen är egentligen inte så jätterangordnade.

1. 

    

   Förlaget har tidsbrist

   Tråkigt men sant. Till och med vår tids största bästsäljarmanus ratades av ett känt förlag därför att det skickades in under semestertider. Och när det gäller mindre – men populära – förlag har de tidsbrist nästan jämt. Det betyder att ditt manus kanske inte riktigt får den chans det förtjänar. Nej, livet ÄR inte rättvist.

2. 

    

   Ditt manus inleds med en väderleksrapport

   Men kom igen nu. Snobben kom undan med det. Och om du inte har en handling som utspelas på en främmande planet där det går att göra en grej av att regnet stiger upp ur marken (kolla bara först att du inte är på Island) bör du undvika denna alla klyschors klyscha. NEJ det skapar INTE stämning!

3. 

    

   Ditt manus påminner om sånt andra författare redan gjort

   Glöm att bli “nästa Agatha Cristie”. Det finns liksom redan en.

4. 

    

   Du har skrivit en spänningsroman som inte är spännande

   Alltför vanligt. Ett mord betyder inte att ditt manus automatiskt blir spännande. Fundera över varför din hjälte berörs av brottet, fundera över vilka insatser som ligger i vågskålarna för skurk och hjälte och andra berörda. Varför skall läsaren bry sig? (PS Det räcker inte med att DU känner för dina karaktärer…)

5. 

    

   Ditt språk är platt

   Överdriven språkglädje a la överbegåvade estetgymnasister i all ära, men ett riktigt intetsägande språk är ett effektivt sätt för att undvika publicering.

6. 

    

   Ditt följebrev är inte bra

   Ibland går det fort. Om du lägger riktigt mycket energi på att ditt följebrev skall a) sälja ditt manus b) sälja dig c) förklara varför just ditt manus och du valde det förlag du skickar manuset till…så har du en chans att överleva fram till manusläsning i alla fall…

7. 

    

   För många klyschor

   Solvargsleenden, långa välsvarvade ben, låga visslingar, någon som betraktar sin kropp i spegeln som första fysisk introduktion, har du sett dem en gång, har du sett alla. Och då vill du inte se dem igen. Detsamma gäller stereotypa karaktärer som beter sig som sjutton andra stereotypa karaktärer i sjutton andra stereotypa romaner.

8. 

    

   Du har slarvat med grammatik och schtavning

   Det äro innte rolig. At lesa sånt som ärr dålit srivet.

9. 

    

   Ditt manus passar inte förlaget

   Nejjj! Skickade du in en kärleksroman till Kriminalförlaget? En diktsamling till Bra Spänning?! Hur tänkte du?

Ja nu sitter jag då i Thomaskyrkans källarlokal och väntar på att en paketleverans ska komma. Det jag vet är att någon gång mellan 14-16 ska ett litet paket levereras hit. Jag har ingen aning om vad det är för något, kanske det är något riktigt spännande, men jag skulle inte tro det. Det är inte så mycket att göra i denna lokalen, det finns bara stolar och bord, och jag börjar redan bli trött på att sitta här och då har jag bara varit här i en halvtimma. Som tur är så finns det en kaffekokare på plats så jag tror jag brygger mig en kopp. Undrar egentligen hur det gick till att det var jag som hamnade här, visserligen så är jag sjukpensionär och har kanske inte allt för mycket att göra på dagarna, men från att göra lite på dagarna till att göra absolut inget är inte det roligaste jag har gjort. Just nu skriver jag på bloggen av en enda anledning och det är att jag måste ju göra något, samtidigt så kan jag inte och sitta och skriva om ingenting. Här händer det inget spännande, det mest spännande just nu är att jag kan höra att någon ovanför spolade toaletten, ja, så roligt har jag det. Tack Dan!

.

.