Ja, jag var på mitt sista läkarbesök idag. Nu har jag fått transsexuell stämplat i pannan på mig! Läkaren sa att det inte rådde nån tvekan alls, diagnosen sattes och hon skulle skriva remiss till endokrinolog, plastikkirurg och logoped redan idag!

Självklart känns det grymt, men samtidigt kan jag inte riktigt glädja mig. Jag vet ju att det ändå kommer dröja låååång tid innan jag får börja med testo. Men visst, det är ju en milstolpe, no doubt.

Inte helt oväntat pratade vi lite om vad som nu händer i framtiden. Kändes häftigt att höra henne prata om att jag ska träffa plastikkirurg och endokrinolog. Men självklart kom även frågan om kastrering upp. Enligt lagen som den är idag måste man, för att kunna byta kön juridiskt, sterilisera sig. Jag har tänkt mycket på det innan och är ganska säker på att jag ska göra det – gravid vill definitivt inte bli och jag vill att man kropp ska vara så mycket som möjligt som jag känner mig, även fysiskt. Men det är klart, det kändes att prata om det. Det är ju trots allt ett enormt beslut.

Är också lite kluven inombords då läkaren berättade att hon misstänkte en annan sak. Inget som har med ts-utredningen att göra, men som har med mitt allmänna mående att göra. Väljer att än så länge hålla det för mig själv, men ska absolut kolla upp och tänka över det hon sa.

Så, med blandade känslor, men mest glädje och längtan, säger bye bye så länge!

Skrev för en knapp vecka sedan ett inlägg när allt var åt helvete. Det är fortfarande jäkligt sugigt, men nu kan jag iaf klä det i lite mer konkreta ord och berätta för er alla vad det är som fick mig nerför stupet.

Ringde i onsdags till Lundströmmottagningen i förhoppning om att kunna börja med provtagning inför hormonbehandlingen. Har hört andra som har börjat med det innan utredningen är helt klar nämligen och nu har jag ju bara (förhoppningsvis) ett läkarbesök kvar. Svaret jag fick var som ett slag i magen, det kändes som att jag tappade luften, som att hela världen drogs bort under mina fötter.
Tydligen funkar det inte riktigt så längre. Blodproverna kan man inte ta i förväg. Dessutom är det andra, additonal prover som oftast tas nu, nämligen kromosomodlingar. Javisst. Och de tar ett par månader att odla fram. Självklart, inga problem, jag har ändå inte väntat så länge på de där betydelselösa hormonerna, jag klarar mig bra utan dem. Jodå, ungefär lika sant som att jag är veggo…

Jag “bör få börja innan sommaren” och kan “rikta in mig på maj – juni”. Och jag som trodde (delvis därför att jag har hört det) att jag skulle få börja i början av året. FUCK!!!

Som tur var fick jag iaf veta det här av favoriten på mottagningen, så vi snackade lite innan vi la på. Men det hjälpte ju iofs föga med tanke på nyheten som förmedlades…

Det värsta är nog att jag för första gången vågade tänka “snart, snart börjar livet”. Allt jag gjorde lyftes upp av tanken på att jag snart klarat av den värsta väntan. Träningen var motiverande, jag skulle ju snart få testosteron och kroppen skulle ändras. Skolan kändes roligare, jag skulle få komma till skolan en dag snart och säga “Jag har fanimej fått tid för att få första sprutan, wohoo!”. Julen kändes helt okej, jag såg framemot att komma hem till Ängelholm med känslan “att nu är det fan inte långt kvar”.
Och allt bara krossades. Allt.

Nu orkar jag inte skriva om det här mer. Orkar inte skriva mer alls. Förutom att jag saknar Elias <3

Vi fixar det här lillebror. Vi är bara några steg efter nu. Världen ska få se.

Jag orkar fan inte mer nu, orkar inte negativa besked, orkar inte mer jävla väntan. Jag vill bara få slippa alla de här helvetes känslorna, slippa gå runt och vänta på att livet ska börja.

FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!!!

Puuuuust. Igår var jag tillbaka på Lundströmmottagningen och gjorde de sista psyktesterna. Mådde ganska kasst innan, nervös, illamående, lite ont i magen. Var inte det minsta sugen på att sitta och bli bedömd.

Intelligenstesterna var ganska jobbiga att bli bedömd på, men det var ingenting jämfört med test a la Rorschach. Det går nog inte riktigt att beskriva känslan att sitta och titta på färgklumpar och veta att vad man tycker att dessa klumpar ser ut som, ska bedömas och svaren kan vara till min nackdel.

- Jaha, du tycker det där ser ut som en ekorre med stora öron, säger du. Ja, då kan vi ju med en gång konstatera att du har starka neurotiska drag.
(Jag vet alltså att det inte går till så, men det är lite den känslan man får när man sitter där…)

Jag menar vad fan, DET ÄR JU BARA FÄRGKLUMPAR!

Psykologen i Alingsås är iofs väldigt bra och lyckades lugna mig lite, men känslan var fortfarande jobbig. Särskilt när man inte är på topp redan från början.

Men nu är det iaf gjort och skönt är det. Ska få resultat från testerna i början på december, så fram tills dess kommer man väl fundera lite. Men.. Det värsta är iaf gjort

Idag bar det av till Alingsås och Lundströmmottagningen igen. Dags för psykologtest. Intelligenstest. HJÄLP!

Med lagom fuktiga handflator och darrande händer högg jag tag i testet. En jäkla massa delar som skulle klaras av. Hitta detaljer som saknades på bilder, ordförråd, likheter mellan ordpar, “vilken figur kommer i sista rutan?”, upprepa talföljd, upprepa talföljd i omvänd ordning, bygg med klossar, you name it. Testet hade allt.

Efter två timmars trimning av hjärncellerna var man ganska körd i huvudet. Då kom allmänbildningstestet. En av frågorna var:

- Vem skrev Hamlet?

- Macbeth!….. Nej, men vänta, vad fan säger jag, jag menar ju Shakespeare såklart!

Haha, vi skrattade rätt gott, både jag och psykologen. Och ännu värre blev det…

- Med vilken hastighet färdas ljuset?

- Det är nånting med 3. Det börjar med en trea. Det kommer jag ihåg från fysiken. 3000 m/s kanske?

- Hrrm… Nja, inte riktigt. Men du hade rätt med trean. 300 000 km/s är det rätta svaret.

Haha, om man bara hade haft lite kraft kvar i hjärnan och tänkt lite logiskt hade man ju iaf kommit bra mycket närmre…

Efter testet åkte jag till praktiken och var med på ett möte. Behöver jag säga hur mycket jag kommer ihåg från det mötet…?

BLÄÄÄ! Idag gjorde manstramset sin månatliga comeback. Hatar det.

Knock, knock on the shoulder.
- Excuse me, sir. I’m just here to remind you that you were born a woman…

Tänkte innan idag att jag skulle köpa pluggar (tamponger alltså) på väg hem från praktiken, så att jag åtminstone slapp göra det i det egna områdets butik, där folk man faktiskt träffar handlar. Självklart glömde jag detta.

Väl nere på områdets Willysbutik ser jag att det tack och lov är kort kö. Går snabbt och hämtar det jag ska och ställer mig i kö. Då ser jag att det är C som sitter i kassan, den enda kassörskan som jag snackar med. Helvete också. Känner hur jag bara vill skrika ut att det inte är mina pluggar, men självklart inser jag att det är inte är världens bästa idé.
När jag lagt upp pluggarna på kassabandet blir det problem med en annan kunds kort. Of course, låt mig stå där bredvid mina tamponger. När jag äntligen kommer fram och får betala läggs förpackningarna inte på bandet för att få åka ner till en osynligare plats. Nej, vi lägger upp dem precis ovanför kassaapparaten så att alla kan se dem.

- Ett kassameddelande: Om det är någon som missat att Tim nu köpt tamponger, har ni chansen att ta er titt i kassa ett. Alltså, Tim som köper tamponger i kassa ett.

JAG HATAR ATT INTE VARA SOM ANDRA POJKAR! GE MIG TESTO!

Så fick jag äntligen komma iväg på det efterlängtade Lundströmbesöket. Träffade psykologen där i en knapp timme. Vi gick mest igenom det han läst sig till om mig, han fråga lite kompletterande frågor och sedan snackade vi lite om vad som väntar.

Ett intelligenstest i ca 10 delar och det klassiska “bläckfläckspersonlighetstestet”. Känns lite stressande och obehagligt, men det är väl bara att göra det. Har fått två tider i oktober och dessutom sa han att vi skulle försöka fixa så att jag kan träffa läkaren redan i november!! Wohoo!

Synes!

Hej!

Det är jag som är Kelso. Min pappa har blivit så dålig på att skriva här i bloggen att jag tyckte att det är dags för mig att skriva ett inlägg. Därför tänkte jag nu berätta lite om min vardag.

Min dag går i stort sett ut på att äta, sova och leka. Men allt detta kan man göra på olika sätt. Till exempel brukar jag, när jag äter, trycka ner huvudet allt vad jag kan i matskålen och fylla munnen med så mycket mat som möjligt. Sen lyfter jag upp huvudet och öppnar munnen för att tugga. Helt plötsligt försvinner nästan all maten ur munnen då.. Det trillar ner på golvet. Så var den maten förbrukade, för man kan ju inte äta mat som legat på golvet! Och ibland, när jag får ägg eller nåt annat gott, då kan jag bli så exalterad så att jag har svårt att förstå var maten faktiskt är. Pappa brukar skratta åt mig då, vilket jag tycker är ganska elakt…

Och leka, det älskar jag! Jag har en massa hobbys Till exempel tycker jag att det är jätteskoj att hjälpa pappa att bädda. Och jag är jätteduktig! Det vet jag för när pappa bäddar ensam suckar han mest och ser irriterad ut, men när jag hjälper honom genom  att hänga mig med tänder och klor i sängkläderna, bli han plötsligt glad och skrattar. Sen brukar han bädda in mig under lakanet på sängen och det är superskoj! Då blir jag alldeles galen och börjar låta konstigt från mun och näsa!
Jag tycker också att det är jätteskoj när jag  
och pappa sorterar tvätt. Pappa kastar en massa saker i olika högar och jag jagar dem. Ibland lite jag lite för ivrig och råkar  blanda högarna, men det gör inte mig något, då måste pappa kasta trasorna fler gånger
En annan sak som jag tycker är superskoj är när husse rengör min låda. Jag har nämligen lagt en massa fina tollar i den som är jätteroliga att välta av från spaden. När jag sen fått ren, ny sand brukar jag hoppa i lådan och skvätta ut en massa. Roligast är detta att göra när golvet dessutom är nydammsugit!
Just nu finns det ännu mer roliga saker att göra på toaletten. Pappa har något jättefel på sin mage, så han springer in dit massa gånger per dag. När vi är ensamma hemma ödslar han ingen tid på att stänga dörren (då han ofta har bråttom in) och då kan jag hoppa efter! När han sitter på den där stora vita skålen kommer det en massa olika spännande ljud därifrån! Jag brukar försöka komma närmre och titta, men tydligen tycker inte pappa att det är så roligt när jag börjar trycka mitt huvud mot sin rumpa, förstår inte varför.. Dessutom har han ganska mycket luft i sina tarmar just, så det blir en del fisar. De är jätteroliga tycker jag, men samtidigt lite luriga. Jag menar, jag hör dem och jag kan känna dem på lukten, men ändå hur mycket jag än letar, så ser jag aldrig dem! Skitkonstigt är det! Men skam den som ger sig, jag ska fortsätta min jakt!

Roligast har vi nog ändå båda två när Jehovas vittnen kommer och knackar på. Då tar husse upp mig i famnen och förklarar tydligt att deras församling har betett sig mycket illa mot honom tidigare och att han inte är intresserad. Jag sitter bara i famnen och tittar med en konstig blick på dem. Sen ger han sig ändå till slut och tar tidningen, säger artigt hejdå och stänger dörren. Sen börjar det roliga! Pappa börjar vifta med tidningen kring mig och säger: – Ja, ta dem då! Kom igen mitt lilla kräk, bit Jehovas, ja bit Jehovas! Och jag biter, allt vad jag kan. Jag har superskoj och gör pappa såå stolt! Sen börjar han riva ut sidor och knycklar ihop till en boll som jag får jaga, medan han fortsätter att heja på mig att jag ska bita Jehovas! Det är framför allt i de här stunderna som jag känner att jag och husse kommer nära varandra
Vi tycker också att det är jätteskoj att titta på sport tillsammans, framför allt fotboll och hockey. Jag sitter alltid på första parkett!

Min personliga favorit är nog ändå när jag blir pigg mitt i natten, kring 3-4 på morgonen. Då brukar jag hoppa upp till pappa och kittla honom med mina morrhår. Om inte det väcker honom så börjar jag leka med hans halsband, som ‘tyvärr’ är så tight att jag ofta ‘råkar’ bita i skinnet på halsen också, oops! DÅ brukar han vakna! Och då är han också på bushumör! Ja, det är han, för då brukar han prata mycket med mig och putta bort mig och så. Putta ner mig på golvet och jag hoppar upp igen, ner på golvet och upp igen. Sen kryper jag under täcket och biter i hans fötter. Och då flyttar han fötterna så att jag får jaga dem. Sen kastar han ner mig på golvet igen, upp, ner, upp, ner. Han är för rolig min far!

När jag har såhär kul som jag nu berättat blir jag lätt lite överexalterad. Eller ja, jag behöver inte alltid ha haft så kul innan, utan mest hela tiden är jag överexalterad. Då spänner jag hela kroppen och reser värsta ragget och börjar gå på sidan som en krabba. Bara därför har husse börjat kalla mig för ‘Krabban’ och ‘Raggarn’. Lite elakt tycker jag faktiskt.

Sen finns det ju då vissa saker som husse tydligen tycker mycket om, som jag inte är överförtjust i. Men visst, lite mysigt kan det väl va ibland. Han brukar ofta vilja att jag ska sova på hans bröst. Gärna precis under hakan. Varför måste han va så nära mig? Så håller han på att blåsa luft i mitt öra och sånt, skitstörigt ju! Men… Som sagt, ibland kan det kanske va rätt mysigt också.
Annars gillar jag att sova på rygg. Helst med kroppen vriden i knutar som husse tycker att man måste sakna ryggrad för att klara av. Men vad vet han? Han är ju lika vig som ett kylskåp!

Nu när jag har berättat lite om min vardag tänkte jag även upplysa er om att far min ska till Lundströmmottagningen imorgon. Han skulle varit där den 16:e september men läkaren blev sjuk. Pappa blev väldigt ledsen då märkte jag. Han grät t.o.m. Och va arg samtidigt. Han tyckte nog att det var jättejobbigt. Men nu när han har fått en ny tid mår han lite bättre iaf. Han pratade med psykologen där (som han ska till imorgon) och frågade lite vad han trodde om när utredningen skulle kunna vara klar. Psykologen sa att han trodde att pappa skulle få ett sista läkarbesök innan årsskiftet, men kunde såklart inte lova något. Det kändes väl som ett ok svar, samtidigt som jag vet att pappa knappt orkar vänta en timme till på att T:et ska sättas in. Men jag finns här och stöttar honom iaf och det verkar han gilla.

Nu ska pappa till Willys och köpa bra yoghurt för sin mage, så jag får väl passa på att göra lite bus, som att hoppa upp på det superförbjudna matbordet!

Hejdå!

// Kelso

Så var det dags att gå upp imorse för att ge sig iväg till första praktikdagen. En del av min praktik består av Ungdomsmottagningens “Unga möter unga”. Vi är några socionomstudenter (max 25 år) som ska gå ut i gymnasieklasser och diskutera sex, samlevnad och relationer. Utbildningen för detta började idag och varar till onsdag. Vi fick göra en hel del olika övningar och jag hade faktiskt grymt roligt. Äntligen lite energi till själen!

Utifrån transperspektiv var det en lyckad, men lite skakig dag. En övning bestod i att vi skulle tänka oss tillbaka till när vi började gymnasiet. Tänka på “det där plagget som man älskade och som man kände sig riktigt snygg och bra i”. Sen skulle man rita ett porträtt av sig själv som 16-åring. Hmm… För det första var den perioden i mitt liv ingen höjdare,mådde bara allmänt piss. För det andra var “favoritplaggen” en alldeles för stor marvintröja och ett par alldeles för stora jeans. Jag var ett vandrade skelett med långt hår och smink. Kunde jag verkligen rita det? Som tur var ritade jag mig så, men väldigt otydligt, så ingen såg blyertsteckningen. När man sedan skulle berätta om sin teckning sa jag mest att det inte var en så bekväm tid för mig så stora kläder kändes bra att gömma sig i. Och alla verkade ha sina skelett i garderoben, så jag utmärkte mig inte direkt

Den andra skakiga situationen var dock lite värre. Vi hade sexquiz och i mitt lag var det jag, en annan kille och typ fyra tjejer. Det kom nån “typisk killfråga” (nånting om snoppen eller så, minns inte exakt) och då sa en av tjejerna:

– Ja, den får ju ni killar svara på.

Självklart blev jag överlycklig, kom snabbt på att jag hade ju inte en jävla aning om svaret! Fuck, hjärtat hann bulta rätt bra innan den andre killen kom med “det självklara” svaret.

Efter den frågan kom jag på att det såklart mycket väl kan hända att jag får killfrågor när vi väl är ute bland elever. Va fan gör jag om jag inte kan svara på nån fråga som de flesta killar kan svara på? Fast… Då frågar de kanske inte om det…? Äsch, det löser sig säkert! Känns iaf asgött att det var en grym förstadag och jag är sjukt nöjd med min praktik!

So long suckers!

Timpeliton som saknar köttflöjt

Jag sitter och kollar på bilder. Fina bilder. Som gör ont. Jag blir ledsen. Förbannad. Tycker att allt är orättvist. Jag tänker på allt som jag missat. På allt som jag missar. Ångesten håller mig i ett järngrepp, fängslar mig.

Jag vill inte ut. Vill inte se någon. Vill inte prata med någon. Jag vill inte att någon ska se mig. Jag vill inte att någon ska höra mig prata. Jag vill förändra min kropp så mycket det går, men har inte styrkan. Har inte modet. Modet att synas bland folk.

Jag vill gå ut och göra roliga saker med mina vänner, men jag förmår mig inte. Allt känns läskigt. Det känns som att livet vill åt mig. Sätta dit mig. Förgöra mig.

Jag vill kunna ta på mig ett linne. Jag vill kunna bada. Jag vill kunna sola. Jag vill kunna simträna. Jag vill kunna träna öht. Jag vill kunna ha snygga kläder. Jag vill kunna visa mig. Jag vill kunna prata.

Jag vill kunna leva.

Väck mig inte imorgon.
Den här dagen har varit så lång.
Alla stigar jag prövat.
Och jorden har haft sin gång.

Nu börjar fötterna domna.
Dom har vandrat sig slut.
Snart får jag äntligen somna.
Så vilar jag ut.

Väck mig inte imorgon.
Låt solen gå upp utan mig.
Låt det vara en fin dag.
Låt solen gå ner utan mig.

Nu börjar omvärlden domna.
Inget händer här sen.
Nu får jag äntligen somna.
Så väck, mig aldrig igen.

I lördags gifte sig min mammas sambos dotter. För första gången var jag på en större tillställning som Tim, fullt ut. Jag hade några dagar tidigare inhandlat ny kostym, nya skor och ny skjorta. Skitsnygg var jag Jag och mamma gick dit tillsammans. Det var många där jag inte hade träffat, mamma presenterade mig.

- Det här är en av mina söner, Tim.

Underbart att hon presenterade mig så. Underbart.

Feministing is reporting that every third day a transperson is murdered worldwide according to a study produced by Transgender Europe. ”The very preliminary results of the first step of this project have revealed a total of 204 cases of reported murders of transpeople world wide in the last 1.5 years. One hundred twenty-one cases of murdered transpeople have been reported in 2008. From January to June 2009 already 83 cases of murdered transpeople have been reported. Furthermore, the preliminary results show an increase in the number of reports of murdered transpeople over the last years. Since the beginning of 2008 the murder of a trans person is reported every third day, on average,” according to a press release.

Map of transgender murders worldwide. For a larger view, click here.

Han kände sig som om han var fast i en karusell som gick fortare och fortare. Han klarade inte av att hålla sig fast längre. Han höll på att trilla av, tappa greppet. Känslan av att ha råkat ur kurs var inte bara navigatorisk. Den var psykologisk. Hans sinnen var utom kontroll. Hans känslor hade tagits i beslag av det där okända, mörka hålet. Det satt i pannan och gjorde ont.

Var längesen jag hörde av mig nu, något som Janni tom framförde :p Jag har haft en grym arbetsvecka nu. Har gått upp 5.30, gjort mig i ordning, stuckit hemifrån och sen inte kommit hem förrän nån gång mellan 21.15 och 22.15. Var fortfarande sliten i öronen i måndags, jobbade tis-tors + lör och på fredagen låg det skit i hela lägenheten, grymt stor tvätthög, luktade sopor i köket, osv. Av den anledningen har jag varken hunnit eller orkat skriva nåt.

Har varit hos en trevlig kund, men hen bor en bit bort, vilket gjorde dagarna ännu längre. I torsdags var jag sjukt trött och efter en lååång period med ny (stenhård) binder dagligen, orkade jag inte få mer ont i klumparna på min bröstkorg. De kändes som två stora blåmärken, helt enkelt. Så tog min gamla binder på mig och kände mig genast lite illa till mods. Tyckte jag såg ut som en jäkla brud. No fun at all.
Under dagen tog vi en promenad till affären. På väg hem träffade vi en granne till kunden så vi stannade och snackade lite. Efter en liten stund:

Grannen: Jaha, så det här är en ny assistent eller?

Tim: Njae, jag är bara vikarie.

Grannen: Okej, okej. (Paus, hon tittar på kunden). Ja, han verkar ju iaf funka riktigt bra med din hund.

- Njuter -

Måste förresten bara berätta om kundens katt (ja, hen har både hund och katt, gissa om jag trivdes ) Det är fan den roligaste katten jag varit med om. För det första är han galet kelig. Och då menar jag verkligen GALET! Från det att man kommer på morgonen tills dess att man går på kvällen, ska man kela med honom. Tar man en liten paus gör han en direkt påmind om att man inte sköter sitt jobb, ibland med ett litet nafs i armbågen Förutom obsessive cuddling disorder lider också sötpricken av you-think-you’re-a-dog-but-you’re-not-syndrome. Hans egen mat går ner om inget annat finns, men absolut bäst är bror hunds mat. Ständigt går han och öppnar skafferiet där hundmaten står och ibland river han även ut påsen på golvet och börjar käka. Sist, men inte minst har han en släng av you-never-know-when-the-cold-can-strike-obsession. Det är uppåt 30 grader utomhus och minst lika varmt i lägenheten. Då väljer den störda lilla tjocken att hoppa upp i sängen och krypa in under det tjocka överkastet för att lägga sig och sova. Seriöst, där är nåt som inte stämmer med den katten. Men jävligt söt är han

Nu kommer Elle hit vilken sekund som helst, ska bli riktigt nice att få träffa henne igen, så måste sluta!

Have a nice one, folks!

Timpelito

Jag har dragits med en förkylning ett tag nu. Mådde ganska kasst igår, men framåt natten, nån timme innan jag skulle lägga mig, kände jag mig plötsligt lite bättre. Eftersom det är då man brukar må som värst, tänkte jag att jag nog skulle må mycket bättre när jag vaknade idag. Oj, vad jag hade fel. Det fattade jag redan när jag legat i sängen i 10 min. Halsen började göra ont igen, täppt till max med samtidig rinnig näsa, ont i öronen – mådde med andra ord allmänt shit. Sov riktigt dåligt inatt och vaknade och mådde sämre än igår. Suck. Nu var jag bara tvungen att ta mig till ett apotek för att köpa näsdroppar och panodil som man löser i varmt vatten. Sliten som jag var pallade jag inte ta på mig någon binder. Vilken miss.

På bussen på väg hem träffade vi en kille som var lite halvfull som mer än gärna berättade att han spelade i ett rockband och allmänt skröt om det. Självklart också om alla brudar han får hela tiden och klagar lite på hur jobbigt det är, för sakens skull.

“Du kan få mitt kort, så kan du ge det till tjejerna..” säger Mazze skämtsamt.
”Är det så illa alltså? Jag tänkte att du och hon (nickar mot mig) kanske hade nånting.”

Fan. Jag bara hatar när det händer. Och av någon anledning var jag inte öht beredd på det den här gången. Fick inte fram ett enda ord som svar. Blev så jävla förbannad. Och ledsen. Mest ledsen. Klart inte han kunde veta nånting, han var ju inte taskig eller så, men fan… Det gör så jävla ont. Drar ner mig som fan. Blir som ett bryskt uppvaknande. När saker och ting börjar gå bra, man passerar mycket under en period, så kommer fan alltid den där gången. FUCK IT!!

Har iaf (även om det nog inte verkar som det) lyckats släppa det lite nu. Får istället ta nya tag. Jag lär ju inte träffa honom igen, men situationen kommer jag hamna i igen. Måste lära mig att inte gå ner för mycket när det händer.

Jag och Mazze hade ju som bekant lite fotbolls-, öl-, soft air gun- och utgångskväll igår. Blev trevligt som fan. Sverige vann med 4-0 mot Malta, synd som fan bara att de inte fick in ett till, så de gick om Portugal på målskillnad. Men nöjd får man ju va iaf. Efter matchens slut körde vi en soft air guntävling, jävlar va jag ägde honom (händer dock inte alltför ofta om jag ska va helt ärlig..). Kolla in det här och njut av skånskan

Efter det var det dags att ge sig ut på stan på tokigheter. Fick till bindern så jävla bra, blev tom så nöjd att jag tog kort, som läggs ut längre ner :p Vi drog först till Gossip och snackade lite med L och A, sen skulle vi egentligen hem, men så skulle MAzze in o kissa på Skål! bara, så fastnade vi där med en tjej och en kille. Så jävla underbart var det, hela tiden blev vi tilltalade som “Ni killar”, “Grabbar” och liknanade. När de pratade med Mazze om mig var det bara “han” som gällde. Passerade som faaaan! Wohoo!

Men nu ska vi käka lite lunch, ha det gött allihopa!

Yo.

Nu har jag ganska nyligen kommit hem från besöket på min kommande praktikplats. Som jag skrev i ett tidigare inlägg var jag lite orolig för hur de skulle tackla att jag inte är kille fysiskt än. Det visade sig gå hur bra som helst.

Jag kom dit vid nio och fick hälsa på min handledare och hans chef. Sen gick vi in på chefens rum och började snacka. Ganska direkt berättade jag hur det ligger till och klargjorde att jag är Tim och “han” precis lika mycket ändå. De verkade lite småchockade, klart det är väl inte precis det man väntar sig att höra. De frågade lite allmänt kring det, frågade om jag kunde tänka mig att “lära” dem lite om det. Som chefen uttryckte det”Jag vet inte riktigt vad man bör tänka på och så.” Självklart, jag gillar när folk tar initiativ till sånt, det visar ju att de vill att jag ska trivas och känna mig respekterad, samtidigt som det innebär att de är intresserade av ämnet i sig. Sedan frågade de hur jag hade tänkt att hantera det under min praktik, i möte med elever och så. En befogad fråga. De förklarade att de frågade eftersom det är viktigt att jag har bearbetat det tillräckligt, så jag inte lägger över mina problem på samtalen med eleverna. Jag förklarade att jag inget hellre vill än att “bara vara Tim” och det tänkte jag vara där också. Jag tänker inte ens dra in den biten i mitt arbete. De verkade nöjda med svaret.

Mot slutet av mötet var det bar jag och min handledare och han sa då något i stil med:

“Jag säger bara det här en gång, men jag vill att du ska veta det. För mig är du inget annat än Tim. Jag tänker inte säga ett ljud till någon här, du kan känna dig helt trygg med det.”

Kändes jäkligt bra, accepterande och omtänksamt, men inte blödigt och överdrivet.

Skrev ju också i det tidigare inlägget att det kändes som att vi fick en halvbra start i telefonen. Idag kändes det helt annorlunda. Han verkar supertrevlig, har humor och av det jag har sett hittills verkar han ha en bra syn på såväl socialt arbete som på livet i allmänhet. Det verkar också som att jag kommer få intressanta, lagom utmanande uppgifter. Är riktigt pepp på praktiken nu faktiskt!

Så.. Nu ska jag och Mazze käka frukost, sen bär det nog av mot stan. Ska framför allt köpa lite öl till matchen ikväll, men tar kanske nån extra sväng därinne och kollar runt lite också.

Synes suckers!

Har som ni nog vet en i min bekantskapskrets som har haft ganska svårt för hela min transition. Eller enligt hen har hen inte alls det, det är bara jag som kräver för mycket och vill förstöra för hen. Jo, nog…

Ringde ett samtal för till hen för att prata med andra parten i hushållet igår och hen svarade.

“Hej, det är Tim. Är C där?”

“Ja, vänta lite.” Jag hör hur hen lägger ifrån sig luren och letar upp C. “Det är Therese i telefon.”

Seriöst, hur svårt kan det va att få in i hjärnan…?

Hej Tim och tack för ditt mail till oss.
Som du kanske vet en av våra toppkandidater Barbro Westerholm är mycket
engagerat i frågan och har varit det mycket länge. Du kanske vet att FP har
också ett sidonätverk som heter HBT Liberalerna där även frågor som rör
transsexuella berörs. Det är självklart att HBT frågor berör oss i högsta
grad både i Sverige och inom EU.
Nedan får du en direkt länk till en debattartikel som Barbro har skrivit i
frågan
http://www2.folkpartiet.se/FPTemplates/ListPage____92371.aspx
 
Hör av dig om du undrar över något mer
 
Med vänliga hälsningar

Man kan ju undra om personen ifråga verkligen läste mitt mail? Länken jag fick gick raka vägen till en artikel som heter “Homosexuella mobbas i EU”. Hrrm.. Skrev inte jag i mailet att just transpersoner ignoreras inom denna grupp??? Suck. Mitt svar:

Tack för ditt svar Avni, men som jag skrev i frågan är "vi bedriver HBT-frågor" inget svar på det jag vill veta. Jag skrev tydligt i mitt mail att transpersoner är en mycket osynlig grupp inom HBT, vilket också märks när du länkar till en artikel som heter "Homosexuella mobbas i EU". Självklart är det viktigt att belysa även homosexuellas svårigheter, men även i den texten du skickade till mig handlade innehållet till 90% om sexuell läggning och max 10% om könsidentitet. Iofs är det mer än vad som brukar ägnas åt transsexuella, men det är absolut inte tillräckligt. Har ni någon fråga ni tänker driva om faktiskt riktar sig åt just transpersoner i sig, inte bara transpersoner som en osynlig undergrupp till HBT?
Hälsningar
Tim

Har pga det stundande valet luskat lite på diverse partiers hemsidor kring transfrågor. Den ledsamma sanningen är att det på många partiers hemsidor kommer fram ett tomt sökresultat om man söker på “transpersoner”. Vissa har en eller två artiklar rörande HBT. Läser man dessa ser man att det inte alls handlar om HBT utan om HB. Transpersoner och våra problem nämns inte ens, det handlar enbart om sexuell läggning. Måste dock säga att Socialdemokraterna var hästlängder före alla andra jag kollat på kring ämnet, men ändå inte tillfredsställande.
Då detta självklart är en stor fråga för mig inför valet har jag nu skickat iväg mail till alla riksdagspartier (förutom Kd, de tål jag inte) och det ska bli mycket intressant att se vad jag får för svar. Tidigare när jag frågat partier kring transfrågor har jag bara blivit runtskickad, men förhoppningsvis är de mer intresserade av att svara nu innan valet.

Hej!
Jag undrar hur ni tänker hantera frågan kring juridiskt könsbyte inom Europaparlamentet? Kommer någon ansträngning alls läggas på transsexuellas livsvillkor? Debatten kring HBT-personer har ju fått rätt mycket uppmärksamhet i politiken i allmänhet, men av erfarenhet vet jag att "HBT" egentligen står för HB       (t). Transpersoner finns sällan med i tanken på HBT-personer och det verkar inte som att någon är villig att ta upp detta problem. Är mycket intresserad av hur ni ställer er till denna fråga.
MVH
Tim

De svar jag får kommer publiceras på bloggen.