janepf writes:

harry benjamin said… the transvestite has a social problem, the homosexual has a sexual problem and the transsexual has an identity problem…

he was a lovely gentle caring man who although as smart as smart can be, his views were from the outside looking in. I think it is very close to the truth of it, but not quite.

In my own experience i had to confront each of HB’s many combinations of these core symptoms in order to find myself according to the medical world measurments and categorisations of the transsexual personality.. It was scary and self confronting but in the end only confirmed what i already knew anyway..

i always remember one of my childhood conscious identifications about myself was when i was 8 years old and delivered the weekend british tabloids. I read a front page article about a person who was outed as being a transvestite..it made me feel like like i was having a knife plunged into my heart and i felt sick..i thought that must be what i was and i hated it, i didn’t want it….a short while later there was another story about a gay outing and that did similar things to me and i thought again that must be me..it really confused and horrified me and i didn’t want that..then a short while later there was a story about a transsexual and i just went…NOOOOOOO!!! i had found myself.. i can’t say it made me feel any better but it explained why i was so different and had this deep overwhelming desire to be the opposite to my birth gender.

It wasn’t when my dysphoria started but thats another story.

The one key (not that i have always done it myself,) is to be true and honest to yourself because unless delusional issues are there you just can’t lie to yourself…

facing those truths is the scariest challenge.

Ron Gold over at Bilrico managed to get himself trashed for daring to write about transsexual and transgender people from the limited perspective of a gay man who probably came out in the World War II period.

He displayed a remarkable level of ignorance regarding the nature of the “Transgender (as umbrella) Community”.  From his point of view the transgender community was either drag queens and butch dykes or transsexuals.

The big question should be… Why do we expect gay men and lesbians to be more understanding than heterosexuals? Do straight men show a whole bunch of sympathy or understanding towards straight transvestites? Or for that matter, why do transsexual and transgender people get a pass when they say the same thing?

Perhaps we need to ask ourselves some serious questions.

In the words of Rodney King, “Why can’t we all get along?”

Why is it that every time I get a serious questionnaire asking about a serious topic regarding people described at one point or another in their lives by a transprefixed word, can’t I ever get past about the forth or fifth question.  Seriously… I wasn’t fucking assigned a gender at birth.  I was assigned a sex.  I didn’t change my gender, I changed my sex.

Perhaps transsexual and transgender people need to look at the bullshit they have been putting out for the last ten to fifteen years with all the gender this and gender that crap.

Even those of us who have libraries full of the books and theory see it as an attempt to dazzle with brilliance and baffle with bullshit.

We substitute myth for actual history.  Outside a few of us who have actually made a study out of transsexual and transgender history and culture most people are woefully ignorant regarding the lives lived by actual people transsexual or transgender people could claim as their own pioneers.

Yet there is a reluctance to claim much of anyone other than Sylvia Rivera as if simply being at Stonewall was more important than all the work done organizing.

You can argue that transsexual and transgender people have traditionally occupied a space in the gay and lesbian world as drag queens and bull dykes, but even then the dykes and queens occupied a special class, who were often excluded from the political discourse aimed at furthering the rights of gays and lesbians.

The Daughters of Bilitis didn’t want to be associated with stone butches, in part because stone butches were an under class, who couldn’t or wouldn’t pass as straight, something that femme lesbians were capable of doing.  See:  Boots of Leather, Slippers of Gold and Stone Butch Blues.

Remember the argument was, “We are just like other women, except we love women.”

When the Mattachine Society picketed the Capitol demanding equal rights the gay men wore suits, the lesbians wore dresses.  Queens and dykes need not apply.

After Stonewall we saw the emergence of the cult of, “I am a masculine gay man who is attracted to other masculine gay men.” And so it goes… The dykes and queens who had been the face of gay and lesbian, the shock troops for gay and lesbian liberation were once again left by the wayside with the lesbian community arguing against dykes because they were mimicking men and gay men arguing against queens because gay men were not supposed to be feminine.

A few years back when there was the big emergence of F to Ms I quipped, “There really are two kinds of lesbians, women and men.”  Nasty but true.  Norah Vincent wrote a really snotty piece in I believe, Out Magazine, or perhaps The Advocate attacking transsexuals.  Considering Norah’s book about passing as male for a year and the gender issues Norah has shown since just who was Norah arguing against?  Internalized self hatred in dealing with issues of her own, perhaps.

Jim Fouratt was another case of open mouth, insert foot.  I bumped into Jim a couple of times in 1967.  We were both radicals involved the anti-war movement.  He was a feminine looking angelic blond hippie boy who looked rather queenish.

Me.. .  I was following the road map laid out in John Rechy’s City of Night looking for sisterhood in the gay world and having a hard time finding it among gay men.  Queens were a separate underclass.  I first connected with transsexual and transgender sisters in jail, the queen tank of the San Francisco city jail to be exact.

You see I explored enough of the gay world to know it wasn’t a place for me.  I had too many gay men tell me I was a girl and they weren’t into girls.  My explorations taught me of the differences, just as getting to know non-op queens helped me to see I wasn’t one of them.

But back to Norah Vincent and Jim Fouratt, their snotty remarks are reflective of a certain mindset common in gay men and lesbians.  Transsexual and transgender people remind them of the abuse they received as kids for being too girlish or too boyish.

Actually though gay men and lesbians have been taking shit for not being real men or real women from time immemorial. After Stonewall both gay men and lesbians distanced themselves from the queens and butches. There were the class issues.  Queens and dykes didn’t clean up nice and were not someone the “community” could present to the corporations as a marketing demographic.  The queens and dykes were too lumpen, too down by law for that one to fly.

Earlier I mentioned a transgender rewriting of history, a substitution of myth for history that places a paradigm that came into being in the mid 1990s anachronistically into situations where the historically accurate terminology would suggest using the language of the times and referring to those people as queens and butches or transsexual. The term transgender wasn’t in common usage then.

Even today an awful lot of people reject the hegemony of the transgender as an all inclusive paradigm. The paradigm of transgender as umbrella has always had a synthetic feel to it. Further its supposed inclusiveness tends not to extend to a fair number of people with legitimate claims to citizenship within the gay and lesbian world such as the female impersonators and “she-male” sex workers.  Perhaps they are too queer for a movement that has many of its roots within the heterosexual cross dresser world.

Ron Gold managed to insert not one foot but both into his mouth showing remarkable flexibility for a man his age.

. As for adults struggling with what to do about their feelings, I’d tell them too to stay away from the psychiatrists – those prime reinforcers of sex-role stereotypes – and remind them that whatever they’re feeling, or feel like doing, it’s perfectly possible with the bodies they’ve got. If a man wants to wear a dress or have long hair; if a woman wants short hair and a three-piece suit; if people want romance and sex with their own gender; who says they can’t violate these perfectly arbitrary taboos? A short historical and cross-cultural survey should establish that men and women have worn and done all sorts of stuff. I recall reading something by Jan Morris in which it seemed that he thought he needed a sex change because he wanted men to hold doors open for him and kiss him goodbye at train stations. For starters, I’d have told him that I’ve had these nice things happen to me and I’ve still got my pecker.

Perhaps it isn’t needless to say that a No to the notion of transgender does not excuse discrimination against cross-dressers or post-op transsexuals in employment, housing and public accommodation; and I strongly support legislation that would forbid it. I would, however, get after the doctors – the psychiatrists who use a phony medical model to invent a disease that doesn’t exist, and the surgeons who use such spurious diagnoses to mutilate the bodies of the deluded.

Oooh, what a pissy queen, he is.  I know the type. He is someone who makes grand pronouncements from total ignorance.  He correctly identifies GID as a politically created mental illness but conveniently forgets that until 1973 so too was homosexuality.

In his ignorance he fails to conceive of transsexualism and transgenderism as being like homosexuality; something people are born.  On top of that he is a phallocentric misogynistic pig.

The real bitch of the matter isn’t what he said.  Really…

The real bitch of the matter is that I have read the exact same bullshit from numerous people in the so called “Transgender Community”.  My mother always told me that it takes two to make a fight.  I took that message to heart when I started this blog and declared a moratorium on name calling.

I have heard far worse than anything any of the aforementioned people are being pilloried for come from mouths of both sides of the transsexual/transgender wars.

Hell, I’ve grown used to some transgender activists describing post-SRS sisters as mutilated men with inverted penises.  Indeed Monica Roberts, who I often agree with regarding the racism among not only transsexual and transgender people but within the greater LGBT/T alliances has a tendency to go off on post-SRS women and use the same filthy abusive language to describe our bodies as Ron Gold did in the above quoted excerpt. (see her current post).

While Ron Gold is probably a lost cause, I actually feel I would have a greater potential for a reasonable dialogue with Vincent, or Fouratt than with some people in the world of transgenders and for that matter transsexuals. I know Jim to have shared some common history and I actually agreed with some of what Norah said about the replacing of sex with gender although her right wing politics put me off.

Generally speaking I have had vile things said about me by some of the most militant pushers of transgender as umbrella and by heterosexual post-SRS women than I have from gay men or lesbians.

In point of fact the first people to hit my permanent shit list were several of the “classic transsexual” faction.  Mainly because I would not put up with their homophobic, right wing hostility.  So these people who shall remain nameless regularly trash me on their blogs as being a transgender activist.

This is odd because trying to pin me to the transgender cause is so limiting.  People who regularly read this blog have probably come to realize I am involved in dozens of causes.

In the end though I have to reflect on the wisdom of an old saying, “Opinions are like assholes, everyone has one.”  The nature of prejudice is such that we all too often take the opinion of some asshole and apply it to everyone who shares a common characteristic with the person who is an asshole. The difficult trick is to oppose the opinion, even a commonly shared group think opinion without opposing a class of people based upon their membership in that particular class.

I’ve learned a lot by turning down the volume and not immediately attacking or calling name.  One thing I have learned is that dialogue is possible if one gives reasonable respect in exchange for the same.

As the Jill Sobule song puts it “I know everyone’s a good person inside, everyone wants to be loved inside, so whenever I think what a dick what a liar, I try to remember the good things inside.”

Fundamentalist ideology, be it religious, right wing, feminist gender theory, or queer theory gets fucked with by transsexualism.  The tendency is to lash out with something that fucks up your otherwise perfectly constructed dogma.

Transsexualism is not homosexuality although people with transsexualism may be gay or lesbian after SRS as well as straight.  We are not drag queens or drag kings who have gone too far.

Transsexualism is not transgenderism, in spite of the efforts to lump us all together.  Transsexuals  may share common oppressions with transgenders (or cis- LGB folks) and have the need to fight those oppressions as a coalition based on common interests but we are not the same thing.  Pretending we are and focusing all the energy that has been and continues to be expended on constructing the political fiction of transgender as the universal descriptor just creates a lot of anger.

But back to Ron Gold, Monica Roberts, Jim Fouratt etc.  I know they have all done good things in the past and continue to do good things.  When ever they run their mouths that song by Jill Sobule just pops up on my mental i-Pod and I try to think they are good people inside and remember we are ostensibly on the same side.

The nagging question is always one of why do these folks feel the need to expound so nastily regarding others whose life experiences are different from their own? Who are nonetheless expected to work for shared political goals such as marriage equality, health coverage, employment and housing non-discrimination etc.

And I will not let those claiming the dubious status of classic transsexual (post-SRS heterosexual) off the hook.  Their homophobia and general right wing bullshit sucks just as much as anything put forth by Gold , Fouratt or Roberts and Vincent.

Whey should those of us post-SRS folks who are lesbian, gay or bisexual defend your heterosexual privilege when you will not defend our rights to marriage equality?

Nikki Jane Weston tells her story to the Manchester Evening News:

“I can’t wait for the operation,” she said. “It will be some point next year I hope. I’ll be off work for three months and won’t be able to walk for two weeks. My body will go through a massive trauma and I will learn how to be a woman. People say I’m nuts but it is worth it. It’s like saying I want that car and you work towards getting it.”
[...]
LAST month Nikki lost an appeal to clear her name at Burnley Crown Court after previously being found guilty of assaulting her ex-wife’s father at the couple’s marital home in Woodside Crescent, Newchurch.

During the appeal hearing the court heard how Nikki – whose 25 year marriage to her former wife had fallen apart after deciding to become a woman – had turned up at the house on February 20 this year because she was homeless and wanted to move back in.

Nikki Jane, 45, formerly known as Nigel Weston, had pushed her former father-in-law, 65 year old Peter Scholes, into a corner of the room by the throat, was said to have punched him in the mouth and knocked his glasses off. Nikki claimed Mr Scholes wanted revenge and was going to hit her because she had decided to become a woman.

But Nikki’s appeal was thrown out and the conviction for assault by beating stood.

Concerning childhood memories of transsexuals, a female-to-male Transman writes:

I have to add, as a 27 year old bloke, I can not be 100% certain that my memories of my inner thoughts as a 5 year old are “correct”. I believe they are, but human memory isn’t built to help us know the past, but to help us tell where the future is headed. I acknowledge and accept that these memories may be false, or at least, exaggerated by my current mind.
I choose to believe they’re not, but I accept the very valid possibility that they are.
~~Miniar

Alexia has a girl brain:

Hi, I am faced with an astonishing observation. I am a genetic male who like most of us CD,TG have a dual brain, male and female side by side. Growing up my female in me was suppressed and only occasionally I allowed it to surface and enjoy femininity. Lately though, I have embraced my female entirely(even though in the closet still)and allowed much more time for her. And here it is, as a man living my entire life I never had any desire or paid attention to being beautiful, just a regular grooming without need to look better than average or even below average, it just didn’t matter. But as a female, Oh Girl, the desire to be astonishingly beautiful is overwhelming, thin, but not too thin, body of perfect proportion, long legs Oh god give me long legs and I will go to church every Sunday (in beautiful high heels of course), face of an angel. Well I hate to say it but NONE of Above Applies to my description. But rather not focusing on my short comings as a woman, I want to know what is it that makes me suddenly so focused on vanity when in my female brain, also I wonder is it just me?

People who tell transsexuals they need psychiatric help have an “anxiety disorder” suggests post-op transsexual Julie Marie:

Jag kom i säng vid midnatt, men fick inte sova förrän framåt sju. Anledningen var att jag ville testa om jag kunde sova utan värktabletter, och det gick inte så bra. Därför hade jag precis tagit mig ur sängen när boendestödjare M1 dök upp klockan ett.

Hon märkte att jag var trött och hängig, och frågade varför så jag förklarade att tandvärken hållit mig vaken och att jag nyss gått upp.

“Så det är därför du låter som en tonårsgrabb i målbrottet!” utbrast hon.

Inget ont som inte har något gott med sig, antar jag.

Läs även andra bloggares åsikter om tandvärk, sömn, sömnlöshet, trötthet, röst, målbrottet, pubertet, hormoner, testosteron, transsexualism, könskorrigering

From The Leaf Chronicle:

Jo T. Rittenberry gazed through a TV monitor at spouse Jeffery Scott Phillips.

They exchanged several “I love you’s” through the phone receiver before the screen went black, ending their ritual Saturday evening visitation at Montgomery County Jail, where Rittenberry is housed on fraud and assault charges.

The two have been married for more than a year but they recently found out their marriage is invalid, because both are considered men.

Phillips and Rittenberry are the first same-sex marriage in Tennessee.

Rittenberry, 46, and Phillips, 33, met through a hot-line service and legally wed in November 2007.

Rittenberry was born a man but identifies as a woman and claims to have had sex reassignment surgery. Although Rittenberry’s Tennessee driver’s license and Kentucky birth certificate say “female,” both the Montgomery County Jail and the clinic where Rittenberry claims to have had surgery insist that Rittenberry is still biologically a man…

From the Santa Fe New Mexican:

An Eldorado transsexual has been charged with impersonating a police officer by stopping a car on Interstate 25, police say.

Randey Michelle “Mikeh” Gordon, 60, is a former male high-school art teacher in Westchester County, N.Y., who caused a stir in 2000 when she took the school year off with pay to have a sex-change operation.

En vän nämnde det pussel jag lägger när jag försöker förstå det här med kön: Könsroller, könsidentitet, könsuttryck, könsorgan, hormoner, grupptryck, hjärnans struktur och samhällets krav på att allt ska gå att sortera i entydigt rosa eller blått. Just ordet “pussel” fastnade jag för. Jag lägger pussel, jag löser deckare och jag utforskar vita fläckar på kartan trots att – eller tack vare – att min genuskompass inte är särskilt tillförlitlig. Så jag svarade:

“Det känns som om jag lägger ett pussel där det enligt bilden på kartongen bara finns rosa och blå bitar, men när man tittar närmare på varje enskild bit upptäcker man att nästan alla har ett stråk av lila i sig, och att det finns så många olika nyanser att man faktiskt KAN se skillnad på bitarna. Annars skulle det inte finnas någon mening med pusslet överhuvudtaget, kanske?”

Kanske är syftet med könsskillnader inte att hålla människor åtskilda i två fack, utan snarare att visa på den oändliga variationen och alla möjligheter det innebär. I så fall är det både talande och trist att människor ändå känner behovet av att ständigt kategorisera i antingen det ena eller det andra. Jag tror att fler behöver lära sig genusmedveten närvaro: Att hellre fria än fälla, att hellre utmana sina egna fördomar än att tvinga dem på andra – och att inse att det är okej att inte förstå.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om genus, genusmedveten närvaro, medveten närvaro, kön, könsidentitet, könsskillnader, könsroller, könsuttryck, psykologi, biologi, jämställdhet, normer, heteronormen, fördomar, sexism, biologism, manligt, kvinnligt, HBTQ, transpersoner, transsexualism, intersexualism, pussel, bilder, tvåkönsmodellen

I eftermiddags när jag vaknade hade jag fått ett mail som satte min värld i gungning litegrann. Jag visste ju, fast ändå inte. Jag har läst och hört många berättelser på samma tema, och varje gång blir jag både arg och ledsen – men mest förtvivlad. Mailet kom från en vän som berättade om sitt liv med en diagnos som räknas in under intersexuella tillstånd, eller DSD (Disorders of sex development).

Att ha DSD är att ha fötts med ett biologiskt kön som är tvetydigt; det kan vara att läkarna inte är helt säkra på om det är en pojke eller en flicka, eller att de tror sig vara säkra men att det senare visar sig att det inte är så självklart. Intersexuella diagnoser handlar om sånt som är mätbart: hormoner, kromosomer och förekomsten av och utseendet på och funktionen hos vissa organ. De flesta med DSD har en tydlig könsidentitet som man eller kvinna i vuxen ålder, även om det händer att läkarna har valt fel kön åt dem som barn.

Jag vet inte om den som skrev mailet skulle använda ordet “könsstympad” om sig själv, och jag vill egentligen inte utmåla människor som offer, men det är det ordet som ligger närmast till hands. Som så många barn med DSD har hon genomgått operationer och andra behandlingar som barn. Några av de operationerna är viktiga för barnets fysiska och psykiska hälsa, men inte alla. En del görs mest för att anpassa barnet till en norm för hur en flicka eller pojke förväntas se ut mellan benen, och det mail jag fick idag vittnade om de mer långsiktiga konsekvenserna en sådan operation kan ge.

Jag vet att det finns en del transsexuella som verkar “vilja vara” intersexuella. Det anses liksom vara finare att ha en strikt kroppslig förklaring till varför man känner sig som man gör. Jag vet att det förekommer att transsexuella självmedicinerar med hormoner och sedan hävdar att de effekterna beror på att de har DSD, och att det händer att till exempel transsexuella tjejer berättar stolt att deras kroppar aldrig har producerat testosteron, eller att de behöver extra höga doser av östrogen för att de är intersexuella, vilket deras läkare inte fattar. Och så vidare. Det är som ju fler kroppsliga symtom man har på att vara medfött androgyn, desto högre status får man.

Jag har aldrig förstått själva hypen. Innan jag började med testosteron oroade jag mig nämligen en del för att det skulle visa sig att jag till exempel inte tålde testosteron så bra, eller att jag inte kunde tillgodogöra mig det. Nu visade det sig istället att min kropp kanske snarare drar åt andra hållet, och suger upp testosteron som en svamp. När jag insåg det blev jag enbart lättad, men först idag kommer jag på mig själv med att undra över vad det “betyder”.

Om jag tillhörde de som verkligen vill framstå som så genuint transsexuella att de inte är transsexuella alls, så skulle jag säkert kunna leta fram någon ovanlig diagnos som liknar detta, ställa den på mig själv och hävda att det måste vara ett intersexuellt syndrom att känslig för testosteron. Men jag vill inte ha någon intersexuell diagnos till varje pris, och jag har inget behov av att rättfärdiga min behandling med att leta kroppsliga förklaringar. Det som spelar någon roll för mig är att testosteronet fungerar i min kropp, och att det flyter på som det ska.

Jag är tacksam över att jag inte blev könsstympad som barn, och jag är tacksam över att jag idag börjar närma mig en kropp som ser ut som jag tänkt mig den. Att jag föddes med XX-kromosomer och snippa, och sedan utvecklade bröst och runda höfter, är inget jag anser att jag behöver skämmas över. Man blir inte mer äkta för att man genomgått ett extra helvete, och man blir varken mer eller mindre kvinna eller man för att läkarna inte direkt förkunnade ens (rätta) kön så fort man föddes. Att bli könsstympad är inget privilegium.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, intersexualism, DSD, vård, behandling, barn, könsstympning, operationer, trauma, könsorgan, biologism, hormoner, testosteron, östrogen, kön, genus, könsidentitet, identitet, diagnoser, sjukdom, funktionshinder, övergrepp, könsstympning, status, HBTQ, transpersoner

Jag ser inte ut som Karin Boye längre, utan som en pojkbandsidol från 1990-talet. Jippie. Jag tänkte tanken själv, redan innan Sanna kommenterade min nya frisyr:

“Om du skulle få för dig att färga håret blont så skulle du likna Nick Carter i Backstreet Boys, fast som han såg ut på 90-talet när han hade pagefrisyr.”

Nick Carter, 1999 (längst till vänster, och inte världens bästa bild):

Immanuel Brändemo, 2009:

Hon har rätt. Det ÄR inte mycket som skiljer mig från Nick Carter just när det gäller håret, mer än hårfärgen och 10 år – och att bögryktena inte är något som besvärar mig.

Ja, Nick Carter hade bögrykte om sig, för den som glömt det. Det var inget anmärkningsvärt med det. Jag vet inte om det fanns någon pojkbandsstjärna som INTE hade bögrykte om sig då, på 90-talet, innan metrosexualitet upptäcktes och när homosexualitet var något som fanns långt borta i en annan galax. Det hörde liksom till: Att sjunga kärlekssånger om tjejer är bögigt. Överhuvudtaget var det väldigt många olika saker som verkade kunna ge bögrykte; till exempel att “se ut som en tjej”, vilket jag fick höra fler än en gång att Nick Carter gjorde.

Jag gillade inte Nick Carter, men killar som var ganska lika honom, och det räckte för att jag skulle förstå att det fanns skäl att tro att de jag drömde om inte var så heterosexuella. Ibland hände det att jag undrade om inte min längtan efter att leva som kille egentligen inte bara var en logisk reaktion på just detta: Alla snygga killar är bögar, så om jag ska fånga en kille måste jag vara en själv. Jag trodde alltså inte på det, men det hände att jag trodde att jag trodde det, eftersom jag alltid letar efter möjligheter att anklaga mig själv för att sakna verklighetsförankring.

Först när jag var 21 fick jag veta att det nog bara var jag som uppfattade det som en tänkbar förklaring, och att andra uppfattade det som väldigt långsökt och fördomsfullt och negativt. Det folk menade med att man inte skulle genomgå en könskorrigering “för att vinna sociala fördelar” berodde inte på att det fanns ett stort problem med att fittfödda ville “byta kön” för att de misstänkte att de killar de gillade var bögar. Jag hade alltså gått och bortförklarat mina känslor i onödan; det var då jag bestämde mig för att söka vård första gången.

Mitt Karin Boye-komplex handlar om att jag är rädd för att avfärdas som “lesbisk”, men jag har minst lika mycket ett Nick Carter-komplex: Jag är rädd för att bli avfärdad som “en heterosexuell tjej som går för långt”. Just därför är det skönt att höra att jag numera ser ut som Nick Carter – och inte som en tjej som tror att hon är Nick Carter.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, könskorrigering, könsbyte, kön, genus, könsidentitet, psykologi, Nick Carter, Backstreet Boys, 90-talet, musik, bilder, killar, läggning, bögar, HBTQ, sexualitet, könsidentitet, pojkband, kändisar, komplex, homosexualitet, heterosexualitet, bisexualitet, manlighet, killar, skönhet, ideal, utseende, Karin Boye, komplex, fördomar, normer, flator, frisyrer

Jag klippte mig igår. Ingen världssensation, bortsett från att en viss känsla saknades. Jag får nämligen alltid karinboyekomplex när jag sätter saxen i håret. Hur jag än klipper så inbillar jag mig att jag ser ut som en typisk flata från 1930-talet. Sensationen den här gången var alltså att jag för första gången på evigheter INTE såg Karin Boye i spegeln.

Min frisyr ser ut som om jag klivit direkt ut ur en skolkatalog från 1994. Jag har mer finnar än hår på bröstet, men det tar sig, och jag börjar bli bättre på att raka mig. Jag ser ut som en fjortiskille – och det är ju faktiskt precis det jag är.

Läs även andra bloggares åsikter om bilder, könskorrigering, frisyr, transsexualism, hormoner, finnar, rakning, hår, kroppshår, Karin Boye

Varje gång den här tiden på året blir det lite suck och stön från min sida när jag förvandlas till Den Jobbiga Gnälliga Bittra Transpersonen som spyr lite sedvanlig galla över QX Gaygala. I och för sig är jag väl alltid sån, men när det vankas homonormativt glitter tjurar jag alltid lite extra. I år har de till exempel plockat bort kategorin “Årets kämpe”, som var den mest självklara kategorin för aktivister överhuvudtaget.

Vi skulle kunna kalla det en kupp: Att försöka nominera transpersoner och transaktivister för att bryta homonormativiteten. Idén är Lukas Romsons, som startade Facebookgruppen “No more GAYgala – we want TRANSgala!”. Galan äger alltså rum i början av nästa år, men redan nu får man nominera sina kandidater. När väl nomineringarna är räknade väljer QX ut de som fått flest nomineringar, så det finns tre kandidater till varje kategori för folk att rösta på. Därför är det bra om det finns någon slags samordning under själva nomineringen.

Lukas föreslog Thomas Hammarberg som Årets hetero. Hammarberg är Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter och mannen bakom en rapport som publicerades i somras med titeln “Human Rights and Gender Identity”. Det finns egentligen en enda anledning till varför jag inte bloggat om den förut, och det är för att den kom strax före Pride så jag inte hann, men det är alltså ett otroligt viktigt dokument för att driva transfrågor. Till exempel står det som en av rekommendationerna:

“Abolish sterilisation and other compulsory medical treatment as a necessary legal requirement to recognise a person’s gender identity in laws regulating the process for name and sex change”

Hammarberg uppmanar alltså medlemsländerna att avskaffa eventuella krav på till exempel sterilisering i utbyte mot ett erkännande av könsidentiteten, och detta går stick i stäv med det lagförslag som ligger och väntar i Sverige.

Så: Thomas Hammarberg som Årets hetero känns självklart. Jag föreslår också Lukas Romson själv som Årets keep-up-the-good-work, eftersom han har kämpat för transpersoners rättigheter (och HBTQ-frågor i allmänhet) så länge att han är en institution i sig.

Övriga kategorier är jag inte helt klar med än, men gå gärna in i Facebookgruppen och ge era förslag. Det är verkligen på tiden att transpersoner och transaktivister syns även i HBTQ-världen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, Thomas Hammarberg, Lukas Romson, politik, Gaygalan, QX, transpersoner, transaktivism, könskorrigering, transsexualism, vård, lagar, könstillhörighet, Europarådet, mänskliga rättigheter, årets hetero, forskning, Europa, QX, homonormativitet, heteronormativitet, cissexism

150 dagar har gått sedan jag fick den första testosteronsprutan. Åtta månader efter att diagnosen Transsexualism ställts och efter totalt fjorton månader i utredning fick jag äntligen börja behandlingen.

Å ena sidan känns det som om det var igår jag med fumliga händer plockade fram asken med den lilla glasampullen i ur väskan för att överlämna den åt distriktssköterskan. Jag minns hur klumpig och obekväm och spänd jag var när jag blygt drog ner shortsen litegrann och la mig på britsen, men samtidigt hur lycklig och förväntansfull jag kände mig.

Å andra sidan känns det som om det var hundra år sedan. Som jag skrev redan igår har jag fått en hel del tydliga kroppsliga förändringar, men de psykiska effekterna är svårare att sätta ord på.

Jag mår bättre, den saken är säker. För tre år sedan hade jag ägnat halva mitt liv åt gerillakrigföring mot min egen kropp, så jag bestämde att det fick vara nog, och inledde fredsförhandlingar. Idag tror jag att jag har kommit till någon slags vapenvila, och kanske tillochmed att jag är på väg mot fred – och det skulle aldrig ha fungerat utan testosteronet.

All den energi som jag lagt på att sätta krokben för mig själv kan jag helt plötsligt använda till en massa annat. Jag orkar plugga, och tillochmed träffa människor och vara social. En sån enkel sak som att gå ner till Statoil för att posta ett brev tar inte längre flera timmar av självpepp innan det blir av. Jag kan röra mig ute utan att äcklas av den bild jag tror att andra ser.

Kanske är det därför jag märker att jag har fått en mycket bättre självkänsla, att jag är tryggare och mindre osäker. Jag vet inte ens om jag en enda gång på de här 150 dagarna har känt av den där bitterheten jag alltid kände förut över att ha fått vänta så länge på att börja leva.

Jag var bitter, men kämpade för att komma ur bitterheten eftersom jag visste att den var destruktiv. Då lyssnade jag alltid på Tell me this night is over, och sjöng med, i tysthet:

“I hope that someone’s gonna call and tell me this night is over

’cause I wanna start living my life before I get much older.”

Jag vågade aldrig hoppas på att det faktiskt skulle hända, men det gjorde det. Mitt liv har äntligen börjat. Jag är 29 år på papperet, 14 år i kroppen och 150 dagar i själen. Nyfödd som jag är har jag viktigare saker för mig än att odla min bitterhet – att leva, till exempel.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, vård, könsbyte, transition, kön, genus, psykisk sjukdom, psykologi, självkänsla, ångest, självmordstankar, självdestruktivitet, självbild, hopp, hormoner, testosteron, Nebido, bilder, The Ark, Tell me this night is over, väntan, längtan, livet, lycka, glädje, pubertet, kropp, utseende, depression

Imorgon firar jag 150 dagar i puberteten – men jag kunde inte hålla mig, så jag visar lite bilder redan idag. Det är en hel del som har hänt sedan jag började med testosteron, både fysiskt och psykiskt.

De kroppsliga förändringarna är ungefär de jag hade väntat mig: Jag har fått mer kroppshår, jag har en lite mörkare röst och en jämnare och kraftigare skäggväxt. Min kroppstemperatur är densamma som förut, och med undantag för vissa perioder skulle jag inte säga att jag egentligen svettas mer. Däremot har jag både blivit mer varm i huden och mer frusen. Kanske är det lite psykiskt: Jag behöver inte längre de låga temperaturerna för att hålla mig hårig.

Måtten har förändrats – och det långt över förväntan, med tanke på att jag praktiskt taget inte har tränat alls. Vikten har fortsatt neråt, tack vare att jag samtidigt äter Concerta för min ADHD. Trots att testosteron brukar få människor att gå upp i vikt har jag tappat 4,5 kilo. Musklerna har kommit fram lite bättre, och mina underarmar och händer har blivit lite senigare, inbillar jag mig.

Men framförallt är det håret som är den stora skillnaden. På ställen som ryggen och kinderna som förr hyste några små ljusa fjun har jag numera en tydlig hårväxt, och benen som redan förut var ganska ludna är numera nästan päls. Jag har tillochmed hår på bröstet – men snyggast är ändå mina underarmar. Jag råkar nämligen tycka att lite lagom seniga och håriga armar är snyggt, och har alltid skämts för att mina egna inte är så ludna som jag önskat att de var, och alldeles för runda. Nu har jag äntligen snygga armar.

Håret på huvudet är ständigt flottigt och jag har finnar i ansiktet, på bröstet och på ryggen. Jag börjar tröttna litegrann på det, men det är egentligen en bagatell. Rent kroppsligt är jag väldigt nöjd med min pubertet såhär långt, och känslan av att faktiskt kunna hantera situationen smyger sig på då och då. Det är en mycket märklig känsla – men helt fantastisk.

Läs även andra bloggares åsikter om könskorrigering, vård, transsexualism, kropp, bilder, puberteten, kroppshår, målbrottet, skägg, röst, hår, finnar, muskler, mått, vikt, Concerta, Nebido, medicin, svett, förändring, hormoner, utveckling, diagram, testosteron

Jag har alltid känt att det är skitsvårt att umgås med personer som lever i en kvinnlig könsroll. Inte för att jag ogillar tjejer, utan för att jag aldrig har kunnat relatera till dem på ett sätt som jag har känt att jag har förväntats göra. Jag vet inte hur det är att leva i en kvinnlig könsroll, fast jag antar att jag har gjort det själv. För mig var det så mycket jag aldrig förstod, och som jag sedan gav upp att försöka förstå när jag väl bestämt mig för att försöka få en könskorrigering.

Jag har alltid haft svårt att förstå människor i allmänhet och tjejer i synnerhet, men ändå har jag knappt pratat med några personer jag uppfattat som kukfödda på hela kvällen. Istället har det varit personer jag uppfattat som fittfödda, och det har fungerat över förväntan. Kanske är det mitt nyvunna självförtroende, men jag tror minst lika mycket att det kan ha att göra med att jag inte längre känner det där tvånget att hela tiden slå ifrån mig när folk förväntar sig att man ska ha vissa erfarenheter, insikter och kunskaper – eftersom de förväntningarna har minskat drastiskt.

Även om jag inte passerar som kille vare sig till utseende eller på rösten så är det i alla fall en påminnelse för folk som känner mig. Min boendestödjare som en gång i våras i förbifarten frågade mig om jag brukade handla i en affär som säljer damunderkläder – och sedan bad om ursäkt för det i tio minuter när hon kom på vad hon sagt – skulle förmodligen inte göra ett sånt misstag idag. Jag har glidit över i facket “mittemellan” i den könsnormativa världen, och det är en lättnad i sig – och det är i sin tur något som bara bygger på min självkänsla mer och mer.

Jag kan alltså tillochmed prata med människor, och ännu mer tillochmed prata med människor i en kvinnlig könsroll utan att känna något slags behov av att markera att jag inte är en av dem. Min gamla taktik att vara så konstig att ingen könar mig som kvinna var inte tillräckligt effektiv för att hålla könsparanoian i schack. Konstig är jag fortfarande – och synd vore väl annars – men vad det än är som har förändrats så fungerar det. All del energi som jag lagt ner på att driva mig själv in i onda cirklar pushar mig idag framåt i goda cirklar.

Läs även andra bloggares åsikter om kön, könskorrigering, transsexualism, puberteten, självkänsla, psykologi, hormoner, testosteron, självbild, könsidentitet, könsroller, självförtroende, genus, identitet, målbrottet

Laura Hope describes the ‘hounds’ in her life:

I can hear the hounds in the distance

In the last 2+ weeks i have had more thrills out and about that i could have imagined, while doing almost nothing remarkable – just living.

But since I went into this essentially full time mode, the pressure at home has been dialed up to 11. Whether it’s well meaning relatives telling me to “put my pants on” (she’s a sweetheart, but she thinks she’s thinking of what’s best for my family)…

or in-laws who stand a 24 hour watch waiting for her call to be rescued from “this mess”…

or her repeating the same discussion every night that veers wildly from “I don’t see how we can make it” to “it’ll all work out” and from “I didn’t marry you for a sister” to “if we’re going to be roommates we can take the rings off” (which is to say, a lot of conflicting and contradictory statements and signals within the same conversation)…

or the most recent tactic of saying “I ask the kids how they felt and they don’t like it either” (they won’t talk to me about it) and “they need a daddy, you are taking their daddy away from them”…

it all makes me think of myself as an escapee who’s not really and truely free because the bloodhounds can be heard in the distance.

It’s like being a runaway slave – even though I’m “free”…I keep thinking the bounty hunter is just around the next corner, ready to put the chains back on.

What’s worse, I can feel myself tiring of the pursuit….my knees getting weak. Feeling the temptation to just lie down in the ditch and let them find me. Drag me back to the cell. Worse, throw me in “the hole” for even attempting escape (i.e. go through life knowing everyone not only knows what’s inside, but knows I’m so weak i can’t even follow through on such a blatant coming out)

the main argument I’m making to her now is that even if she thinks i broke it, the peices don;t go together anymore – I might have been able to muddle through the next 20 years never knowing how good this feels – but now i know.

she and the rest of them would certainly have gone on thinking I was a rather drab and unremarkable little man of no accomplishment – but now they know I’m a “freak” (in their view) and they can’t “unknow” that. The only thing worse is to see me give up and quit because it’s too hard (all the while telling me what a noble deed it was to “put my family first”)

I don’t fear anything that this coming out brings my way, whether it’s being killed by a hater or rejected by everyone I know – except one thing. I fear discrediting everything I’ve accomplished so far by accepting defeat and de-transitioning.

I’m not sure how long I could keep getting up n the mornings if I did that.

But….I can hear them…and my legs are getting very tired.

Laura Hope

]]> http://trollhare.wordpress.com/2009/11/25/min-kropp-ar-inte-perfekt-men-mina-gamla-former-ar-imperfekt/ Wed, 25 Nov 2009 09:08:17 +0000 Immanuel Brändemo http://trollhare.wordpress.com/2009/11/25/min-kropp-ar-inte-perfekt-men-mina-gamla-former-ar-imperfekt/

För någon vecka sedan ringde Leo för att fråga om jag hade ett gammalt dokument på min dator som de behövde för något pappersarbete. Visserligen låter hon ofta lite förvirrad på telefon, men den här gången kom hon av sig. Leo har inte hört min röst sedan Pride, så det är inte så konstigt: Jag har ju kommit i målbrottet. Hon sa att det var för att hon brukar reagera på att min röst är mycket ljusare än vad hon tänker sig att den är, men att hon inte reagerade på det den här gången. Hon reagerade alltså på att hon inte reagerade. Det lät mer som jag nu; som den röst hon tänker sig att jag har.

Imorse ringde Minou, och när vi babblat en stund kom det där med rösten upp. Det var ett tag sedan vi pratades vid över telefon, och hon erkände att hen först hade tänkt att min röst bara var morgongrötig. Men jo, hen hörde skillnad hen med. Alla gör det: Mina vänner, mina boendestödjare, min läkare, mina föräldrar… Alla hör att min röst är annorlunda jämfört med för några månader sedan. Inte längre så besvärande ljus, utan mer jag. Fortfarande är den inte särskilt mörk; någon basröst är det inte tal om, men den är lite mindre besvärlig.

Mina vänner reagerar inte längre på att jag har en så ljus röst när de hör mig. Det var såna reaktioner jag fick ibland förut, när jag till exempel träffade folk IRL första gången eller när de såg mig på tv ifjol: Vänner och bekanta tyckte att den röst de hörde inte stämde med den röst jag hade i deras huvuden. Jag tog det alltid som en komplimang, eftersom det tydde på att deras bild av mig gick bortom det ytliga. De kunde se mig som den jag var här på nätet istället för att haka upp sig på min röst eller mina bröst.

Idag har avståndet mellan deras bild av mig och min fysiska kropp krympt, men det viktigaste är att det största avståndet – det mellan min egen inre bild och den bild jag ser i spegeln – är mindre än någonsin.

Igår skickade jag en bild från mitt gamla liv till Robin för att muntra upp honom. Jag ville visa honom att han inte är fetast i världen, så jag tog den mest pinsamma bilden jag har. Fotot är ungefär tre och ett halvt år gammalt, från den tiden då jag vägde 108 kilo och såg ut som min mormor. Hans reaktion var “Fan vikka pattar du hade”. Jag är så himla glad att han skrev det i imperfekt. Min kropp är inte perfekt, men mina gamla former är imperfekt.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, puberteten, målbrottet, testosteron, hormoner, rösten, telefon, kropp, komplex, fetma, övervikt, ideal, skönhet, bröst, komplimanger, självbild, bilder

]]> http://graceandwildroses.wordpress.com/2009/11/25/cinnamon-found-in-dead-mtf/ Wed, 25 Nov 2009 04:30:54 +0000 wiserose http://graceandwildroses.wordpress.com/2009/11/25/cinnamon-found-in-dead-mtf/

From philly.com comes the story of a transgender death:

Hamilton, 20, a male-to-female transgender from Little Rock, Ark., died during a spiritual cleansing inside the home of a Camden County voodoo priest on July 10.

Yesterday, the Camden County Prosecutor’s Office said that Hamilton’s death had been accidental, resulting from the combined effects of “physical exhaustion, ambient room temperature and an oxygen-depleted atmosphere.”

The only substance found in Hamilton’s system, her mother said, was cinnamon.

]]> http://snartentim.wordpress.com/2009/11/24/jag-r-transsexuell/ Tue, 24 Nov 2009 17:02:00 +0000 Tim http://snartentim.wordpress.com/2009/11/24/jag-r-transsexuell/

Ja, jag var på mitt sista läkarbesök idag. Nu har jag fått transsexuell stämplat i pannan på mig! Läkaren sa att det inte rådde nån tvekan alls, diagnosen sattes och hon skulle skriva remiss till endokrinolog, plastikkirurg och logoped redan idag!

Självklart känns det grymt, men samtidigt kan jag inte riktigt glädja mig. Jag vet ju att det ändå kommer dröja låååång tid innan jag får börja med testo. Men visst, det är ju en milstolpe, no doubt.

Inte helt oväntat pratade vi lite om vad som nu händer i framtiden. Kändes häftigt att höra henne prata om att jag ska träffa plastikkirurg och endokrinolog. Men självklart kom även frågan om kastrering upp. Enligt lagen som den är idag måste man, för att kunna byta kön juridiskt, sterilisera sig. Jag har tänkt mycket på det innan och är ganska säker på att jag ska göra det – gravid vill definitivt inte bli och jag vill att man kropp ska vara så mycket som möjligt som jag känner mig, även fysiskt. Men det är klart, det kändes att prata om det. Det är ju trots allt ett enormt beslut.

Är också lite kluven inombords då läkaren berättade att hon misstänkte en annan sak. Inget som har med ts-utredningen att göra, men som har med mitt allmänna mående att göra. Väljer att än så länge hålla det för mig själv, men ska absolut kolla upp och tänka över det hon sa.

Så, med blandade känslor, men mest glädje och längtan, säger bye bye så länge!

]]> http://trollhare.wordpress.com/2009/11/23/sam-16-de-ar-lojliga-som-retar-mig-bara-for-att-jag-ar-den-jag-ar/ Mon, 23 Nov 2009 23:15:47 +0000 Immanuel Brändemo http://trollhare.wordpress.com/2009/11/23/sam-16-de-ar-lojliga-som-retar-mig-bara-for-att-jag-ar-den-jag-ar/

“-Vad skulle du säga till de som inte kan acceptera det här bland de som är jämnåriga till dig, vad skulle du vilja säga till dem?

- Jag vet inte, jag tycker de är rätt löjliga som håller på att reta mig bara för att jag är den jag är. Det är inget fel på att vara det, för de är ju sig själva och jag kan ju inte gå och reta dem. Så jag tycker att de ska sluta med det.”

Sam är 16 år och har blivit mobbad på sin förra skola för att han är transsexuell. Hans mamma och hans storasyster och tvillingsyster stöttar honom, och han går på stopphormoner och ska få börja med testosteron. Sam har vänner som inte tycker det är någon stor grej, men så var det inte förut innan han bytte skola. När han sitter i soffan hos Malou i Efter tio och får frågan svarar han så underbart, och med en röst som om det han säger är helt självklart. Mamma Camilla ställer dessutom hormonläkaren Olle Söder mot väggen och frågar varför det är så svårt att få stopphormoner innan puberteten hinner gå för långt åt fel håll.

Jag läste om Sam och Camilla i Aftonbladet för någon månad sedan, och blev oerhört imponerad av mamma Camillas lyhördhet. Jag sa då att “Att våga lita på sitt barn, och välja att försöka förändra omvärlden istället för barnet, det är mod för mig“. Idag måste jag säga att jag är minst lika tagen av Sams mod – och klokhet.

Man kan ju inte gå runt och reta människor för att de INTE är transsexuella, för de kan ju inte rå för att de föddes med en kropp som matchar deras självbild, så då kan man inte reta folk för ATT de är transsexuella. Frågan är väl kanske om de som mobbat Sam vågar se sig själva i spegeln?

Han själv har i alla fall inget att skämmas för – tvärtom. Även om man inte kanske känner sig stolt över att vara transsexuell så tycker jag att man ska vara stolt över att man vågar vara sig själv. Det är mod.

Tyvärr kan jag inte bädda in Tv4-filmer, men det går att se avsnittet här. Cred: Rikkie. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, HBTQ, komma ut, garderoben, Sam, Camilla, könskorrigering, könsidentitet, tv, tv4, Efter tio, hormoner, stopphormoner, vård, transition, testosteron, Olle Söder, barn, acceptans, respekt, föräldraskap, mod, mobbing, självkänsla

]]> http://trollhare.wordpress.com/2009/11/23/manlighets-ar-en-psykisk-sjukdom-eller-jag-ar-inte-kvinna-for-att-jag-ar-impotent/ Mon, 23 Nov 2009 22:13:52 +0000 Immanuel Brändemo http://trollhare.wordpress.com/2009/11/23/manlighets-ar-en-psykisk-sjukdom-eller-jag-ar-inte-kvinna-for-att-jag-ar-impotent/

En fjollig Carl von Linné à la 2007

Vad är manlighet?

Jag har ingen aning; ändå är det ett ord jag använder ganska ofta. Senast i en tweet för bara en liten stund sedan. Jag försökte locka Psykbryts-Jonas att komma och hälsa på mig med löfte om att prova min spikmatta:

“Du får komma hit och prova min spikmatta, så kan jag utnyttja dig för min uppsats om manlighet som psykisk sjukdom “

Manlighet som psykisk sjukdom; det är ungefär så jag har formulerat den spirande uppsatsen när det har behövts, eller när någon frågar. Egentligen är det inte riktigt det jag skriver om, men det låter mer snärtigt än En studie av skönlitterära beskrivningar av snäva mansroller och frigörelsen från dem ur ett cripperspektiv med inslag av såväl transteori, queerteori och psykradikalism, inspirerat av Foucaults teorier om galenskap, kön och sexualitet. Det är detta jag pysslar med när jag inte bloggar: Jag skriver på min D-uppsats i Engelska, även om det hittills mest består i att läsa in mig på den teoretiska bakgrunden.

Böcker jag läser just nu: Galenskap och sex

Hursomhelst borde jag alltså veta vad manlighet är. Det är ju det hela min uppsats bygger på, och det är också det som en stor del av den här bloggen kretsar runt: Att utforska könsutrymmen och provspela könsroller, grubbla över var könen sitter och hur man isåfall lockar fram dem, samla små analyser av hur kön konstrueras, fundera över växelverkan mellan biologi och beteende – och driva med mig själv i min jakt på manligheten. Jag är diagnosticerad transsexuell, går på testosteron sedan snart fem månader och väntar på en kallelse till kirurgen för att ta bort brösten – och allt detta för att jag vill leva med en “manlig” kropp i en “manlig” social roll.

Jag borde veta vad manlighet är, men jag gör det inte. Så jag googlar ordet.

Det första som kommer upp är en länk till Potenslinjen; Viagraprånglarna Pfizers försök att sprida “information” om potensproblem. De hänvisar till en undersökning från 2003 där svenska män och kvinnor har fått svara på vad de anser är “viktigt för manligheten” och sätta betyg efter hur viktigt de tycker att det är:

1. Vara praktiskt händig (7,1)
2. Ha bra potens (6,4)
3. Ha välavlönat jobb (5,9)
4. En attraktiv partner (5,9)
5. En vältränad kropp (5,8)
6. Ett attraktivt yttre (5,5)
7. Vara sportintresserad (4,9)
8. Alltid vara redo för sex (4,9)
9. Äga tekniska prylar (3,9)
10. Ha en häftig bil (3,3)

Att vara händig är alltså det som är viktigast för manligheten, följt av att ha bra potens. Man kan tillochmed testa sin potens på sidan, ifall man är osäker. Har man lägre än 21 räknas det som erektionsproblem. Jag får åtta poäng – och då har jag ändå gått med konstant stånd i två månader. Jag är impotent för att jag inte penetrerar någon partner, misstänker jag.

Hemgjord penisprotes

Jag kan hänga upp hyllor, tavlor och lampor och montera IKEA-möbler, och jag vet skillnaden mellan phillipskruv och pozidriv – men mitt mest välavlönade jobb någonsin gav 80 kronor i timmen, och jag har ingen partner och hade jag någon skulle jag inte kunna använda min egen kuk för att penetrera henom. Min kropp har en ansamling av lös hud på magen och inte mycket till muskler, och dessutom har jag gigantiska moobs. Något säger mig att det inte är det som de flesta menar med “en vältränad kropp” och “ett attraktivt yttre”. Mitt sportintresse är ungefär lika stort som mitt intresse för att äga statusmarkörer, som båda tillsammans är ungefär lika stora som mitt intresse för att skaffa mig ett sexliv med någon annan. Inte stort, alltså.

Jag är omanlig i de avseendena – men jag lider inte av det, lika lite som jag lider av att vara androgyn och fjollig. Jag lider av att min kropp inte fungerar och ser ut som jag tycker att den borde göra, men jag lider inte av att vara omanlig. Manlighet för mig sitter inte i hur lång och hård kuk man har, eller i silhuetten av ens bröstkorg, eller i kroppsbehåring, röstläge, skäggväxt, muskelmassa, kromosomer, hormoner, avsaknaden av äggstockar eller förekomsten av testiklar eller förmågan att producera spermier som kan befrukta ett ägg. Med undantag av det sistnämnda är det sånt jag önskar mig – men längtan efter att ha en kropp med alla dessa egenskaper är inte nödvändigtvis något som har med manlighet att göra.

"Men are from earth - Women are from earth - Deal with it"

Alla transsexuella är naturligtvis olika, och jag vet att många inte håller med mig, men för mig är det så: Jag känner mig inte mer manlig när jag skruvar ihop en Billy än när jag bakar en kaka – däremot har jag större chans att lyckas med hyllan eftersom kakbak kräver oerhört mycket större precision och timing än IKEA-möbler, och därmed är det roligare. Jag känner mig inte mer manlig för att jag numera ser ett myller av svarta hårstrån kika fram under hakan – däremot känner jag mig mer som mig själv.

Manlighet är bara ett ord jag använder för att kommunicera mitt behov och min längtan; för att översätta det till något som andra verkar kunna förstå, och för att kunna få den vård jag behöver. Men oavsett om man är född med snopp eller snippa kan strävan gå för långt ibland; risken finns att man överdriver och börjar må dåligt. Könshets – manlig-hets och kvinnlig-hets – beror på att könsrollerna skaver. Kostymen sitter tight, man får svårt att andas och kläderna är så snäva att det är svårt att röra sig utan att snubbla och ramla utanför – och ju snävare de är desto hårdare blir också fallet, eftersom man skuldbelägger sig själv: Om jag bara hade varit lite smalare och elegantare hade man inte ramlat.

En man utan rörelsefrihet

Det är lättare att lägga skulden på den som ramlar än att se till att det finns fler storlekar på kostymer tillgängliga, fast i stort sett alla människor förmodligen någon gång känner av könsskav. Det råkar bara drabba transpersoner hårdare än cispersoner. Vad spelar det för roll om det finns både rosa och blå kostymer och man så generöst får “välja” en om de är sydda efter Barbie och Ken och inte finns i fler storlekar, och om den som vill ha en regnbågsfärgad kostym blir utskrattad av skräddarna?

Manlighet och kvinnlighet i sig är inte en psykisk sjukdom, men att gå upp i en snäv könsroll kan leda till manlig-hets eller kvinnlig-hets. De i sin tur är båda orsaker till psykisk ohälsa, i allra högsta grad. Själv är jag inte särskilt manlig – men ett riktigt mantimmer.

***

Veckans bloggtema: Manlighet kändes som klippt och skuret för mig. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, manlighet, mansroller, könsroller, manligt, kvinnligt, transsexualism, transpersoner, normer, fördomar, stereotyper, bilder, psykologi, psykisk ohälsa, psykisk sjukdom, sjukdom, crip theory, Michel Foucault, studier, vetenskap, forskning, litteratur, böcker, högskolan, könsuttryck, könsidentitet, cispersoner, könsskav, sexism, jämställdhet, queerteori, genusvetenskap, uppsatser, funktionshinder, sex, könsorgan, Viagra, potens, impotens, HBTQ, sexualitet, kukar, sexism

]]> http://trollhare.wordpress.com/2009/11/23/chaz-bono-om-sin-konskorrigering-konet-sitter-mellan-oronen-inte-mellan-benen/ Mon, 23 Nov 2009 13:40:58 +0000 Immanuel Brändemo http://trollhare.wordpress.com/2009/11/23/chaz-bono-om-sin-konskorrigering-konet-sitter-mellan-oronen-inte-mellan-benen/

Många som gör en könskorrigering vill helst gömma eller glömma det liv de hade innan, för att det är för jobbigt att tänka på. De flesta är på något sätt tvungna att förhålla sig till det ändå, och för en del är det helt enkelt omöjligt att komma undan. Chaz Bono är en av dem. Chaz mamma heter nämligen Cher, och pappa Sonny Bono, och han har levt i strålkastarljuset hela livet. För fjorton år sedan kom han ut som lesbisk, och i somras som transman.

I en intervju i Good Morning America berättar han om hur han kom till insikt om att han var kille: Precis som många andra transkillar kände han sig rätt hemma i lesbiska kretsar, men samtidigt inte.

“-När jag var tretton-fjorton var jag rätt säker på att jag drogs till tjejer. Så: Jag föll för tjejer, jag är en tjej, så jag antar att jag är lesbisk.

- Men det är det enkla svaret, eller hur? För vilket kön man dras till…

- Vilket kön man dras till har inget att göra med ens könsidentitet. Många tycker att det är väldigt förvirrande, men det är två helt olika saker. Det ena är hur du ser på dig själv och vem du känner dig som, och det andra är vilka du dras till”

Det är en riktigt bra intervju. Jag är grymt imponerad av reportern som lyckas hantera frågan på ett respektfullt sätt, utan alltför tydlig freakshow-stämpel – och ännu mer av Chaz, som ger bra svar.

Chaz Bono i GMA på Youtube

Nej, han är inte rädd längre. Han var det förut, men nu lever han det liv han alltid drömt om. Nej, han tycker inte att hans könskorrigering går att se som ett politiskt ställningstagande. Han har kämpat hårt för det, men om han är öppen med det kan han bana väg för andra. Han är fortfarande HBT-aktivist, men nu lutar han mer åt T än åt H.

Och så det som redan blivit något slags bevingat uttryck, som jag i och för sig inte är helt säker på om jag själv skriver under på:

“Gender is between your ears, not between your legs”

Könet sitter mellan öronen, inte mellan benen.

För Chaz är det en könskorrigering, men för omvärlden är det ett könsbyte. Människor som vant sig vid att tänka på honom som “hon” och [tjejnamn] och “lesbisk” får nu lära om och tänka “han”, “Chaz” och “heterosexuell”. Då är det såklart lättare för de som inte sorterar människor så mycket, utan bara behöver komma ihåg hans namnbyte.

Jag beundrar Chaz för att han vågar vara sig själv, och för att han inte – som vissa andra kända personer som det skvallras om – flyr undan och gömmer sig någonstans. Jag är säker på att Chaz inte kommer att ångra sin transition – och jag hoppas att han inte kommer att ångra att han valde att göra det offentligt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Chaz Bono, Cher, Sonny Bono, kändisar, HBTQ, transsexualism, könskorrigering, könsbyte, transpersoner, media, Hollywood, tv, Good Morning America, kön, genus, könsidentitet, intervjuer, transkillar, läggning, homosexualitet, heterosexualitet, förvirring, identitet, känslor, rädsla

]]>