I. (förutsättningar)
Jag skriver aldrig lättare
än på tonvis av stålhjul och räls
invaggad i ett vänligt magnetfält
som är en skärm är ett filter
mot höstträdens solstormar och
släpper igenom ett åldrat ljus.
Gulnat i processen

II. (morgon)
Hösten är en ensam ek.
Den står där
i den lyftande morgondimman
hovrande över hagens buller
av ljust frostgräs och
mörkare långhåriga tuvor.
Jag anar den nu. Hösten alltså.
Blekt brun genom dimman.

III. (hypotes)
Oförvrängd är den ett träd av guld och feber;
en sol i rymdens halvgenomträngliga blekhet.

IV. (dagsljus)
Jag börjar närma mig det nu. Höstens hjärta.
Inte för att jag tror mig vara nära en lösning
men tycker mig se en riktning att gå
som att ha triangulerat dess position
i ett land av frost och dimma.

V. (kväll)
Men så kastar sig kvällen svartsjukt
över den blödande höstskogen
som om mörkret vill visa sitt herravälde
och beslöja skönheten från mina ögon.
Jag ser bara landbackens stjärnhopar
störa ut de mer långväga som simmat
genom vacuum, gas och mörk materia

VI. (observation)
Kometer skyndar längs landsvägarna
mot nån av ändpunkterna
i sina extrema omloppsbanor.
Räta linjer av grått men ändå cykliska.
Sprider is och damm omkring sig
som splitter av ett liv.

Det måste ut på nåt sätt.

VII. (slutsats saknas)

Yeah I’m going to do my next paper on Transtromer’s Vermeer I think, even though it isn’t on my reading list, because holy fuck it is awesome.

Vermeer

No sheltered world . . . on the other side of the wall the noise begins
the tavern begins
with laughter and bickering, rows of teeth, tears, the din of bells
and the mentally disordered brother-in-law, the bearer of death that everyone must tremble for.

The great explosion and the delayed tramp of rescuers
the boats that strut at anchor, the money that creeps into the pockets of the wrong person
demands piled on demands
Cusps of gaping red flowers that sweat premonitions of war

Away from there and straight through the wall into the bright studio
into the second that goes on living for hundreds of years.
Paintings titled The Music Lesson
or Woman in Blue Reading a Letter –
she’s in her eighth month, two hearts kicking inside her.
On the wall behind her hangs a wrinkled map of Terra Incognita.

Breathe calmly . . . An unknown blue material is nailed to the chair.
The gold upholstery tacks flew in with unheard-of speed
and stopped abruptly
as if they had never been anything but stillness.

The ears ring with either depth or height.
It’s the pressure from the other side of the wall
that leaves every fact suspended
and holds the brush steady.

It hurts to go through walls, it makes you sick
but it’s necessary.
The world is one. But walls . . .
And the wall is part of yourself –
Whether you know it or not it’s the same for everyone,
everyone except little children. No walls for them.

The clear sky has set itself on a slant against the wall.
It’s like a prayer to emptiness.
And the emptiness turns its face to us
and whispers,
“I am not empty, I am open.”

Firescribbling

During the dismal months, my life sparkled only when I made love with you.
As the firefly ignites and then goes out, ignites, goes out
— one can follow its flight by glimpses
in the dark night among the olive trees.

During the dismal months the soul sat shrunken and lifeless,
but the body took the straight path to you.
The night sky bellowed.
By stealth we milked the cosmos and survived.

Tomas Tranströmer from The Wild Marketplace (translated by John F. Deane)

Lohman, Carl Johan Bröllops- och begravningsdikter, Ellerströms, Lund 2007

Det här är liten skrift, inte mer än 47 sidor i behändigt fickformat. Dock finns ett informationspackat förord av Tomas Tranströmer. Han beskriver den onda tid mot slutet av Det Stora Nordiska Kriget när Karl XII stupat, ryska trupper härjade den svenska kusten och livet var svårt. Men dikter skrevs, och en av diktarna hette Carl Johan Lohman.

Vi bo uti ett land, vars konung Oro är,
där var emellan svett och möda dagen delar,
där sorgeharpan mitt i arbetsöknen spelar,
där skuggan själv en bild av klämda sinnen bär,
där undersåten går helt matt och lutar nacken,
med suckan: Ack, att jag vor’ över orosbacken …

Lohman levde 1694-1759, slutade som kyrkoherde i Tierps församling, och i denna broschyr har en del av hans alster räddats till eftervärlden. Mycket av tillfällighetsdiktningen till bröllop och begravningar från tidigt 1700-tal har dåligt litterärt rykte (välförtjänt), men Lohman var inte så dålig jämfört med andra samtida rimsmeder. Jag citerar enstaka rader här och där för att ge något av stämningen – här är det definitivt begravningskänsla:

Vad är vår värld? Ett fält, där sorgenässlor bo …
ett värdshus, vilket vi som främlingar bebo …

Vår första gråt är bror med dödens svanesång …

Vad är vår rikedom? De frias fängselhus,
en jägare, vars skall oss in i nätet lurar …

Vad är vårt liv? …
en bok, vari man mest om kors och jämmer läser,
en brunn, som utav synd i stadig fradga jäser.

I den fina boken Marxismens världsbild beskrev Arnold Ljungdahl den tidiga materialistiska filosofin som ett evigt kretslopp där man aldrig kommer längre än till års- och livscykelns eviga upprepningar. Lohman skulle kunna illustrera detta tänkande:

Förändring är i allt, vår levnad är en ring,
som vilans medelpunkt ej i sin cirkel finner …

Och Förgängligheten är ett givet motiv (“du kan ingenting ta med dig när du går …” som det sjungits i senare tider):

Hur högt vårt välstånds våg sig välter,
den likväl som en is försmälter …

Lohman upprepar inte bokstavligen det medeltida talesättet “när Adam plöjde och Eva spann, vem var då adelsman”. Men han lägger texten på ett annat och tidstypiskt sätt – för vare sig vi är ringa eller mäktiga är vi lika inför döden, den store utjämnaren. Och sett i perspektivet av ett stelt klassamhälle kan denna ståndpunkt vara snudd på revolutionär:

Stryk, skönhet! segel:
si, graven gapar! …
Hit, I som fiken
att varda rika!
Sist sku’ I liken
dock varda lika …

Men så länge man lever är ändå “Allstäds gott, men hemma bäst” enligt vad Lohman skriver (och där bäst och mest ser ut som så kallade stockholmsrim – vi urstockholmare uttalar ju ä som e):

Allstäds gott, men hemma bäst
här går syn för saga,
hemma fägnar maten mest
nöjda värdens maga …

Men de som innerst inne föraktar sig själva för att de inte är mördare,

de känner inte igen sig här.

Och de som tror att allt och alla kan köpas eller säljas,

de känner inte igen sig här.

Musiken som är sig själv i alla vindlingar,

ibland glittrande och vek, ibland skrovlig och stark,

snigelspår och stålvajer.

Musiken som följer oss just nu,

uppför

djupen.

Jag tror inget jag läst har satt så djupa spår i mig som dessa rader av Tomas Tranströmer. En märklig poet. Jag har träffat så olika människor, men ingen som stiftat den minsta bekantskap med Tomas Tranströmers poesi har efteråt kunnat tala om den utan att få en kärleksfull glans i ögonen. Tranströmer! Nyligen såg jag ett teveinslag där poeten Marcus Birro fick möta den poet som betytt så oerhört mycket för honom. Birro är väl som jag, lite avig inför det där att beundra, falla på knä inför storheter, och det är ju inte heller det vi ska göra inför Tranströmer. Han är ju bara bokstaven T i den stora ordmassan, som det ungefärligen uttrycks i en av diktsamlingarna (jag får citera allt på en höft, ur minnet, för alla mina Tranströmerböcker står i bokhyllan inne hos älsklingen, som ligger och sover), han skriver poesi som är så enkel som en sån där sjö som kanske kallas göl och som man bara vet att den är djup men inte så konstig för det, eller också är det så att hans poesi är ett enkelt lod som mäter djupet på den där sjön som kallas göl på ett så självklart sätt att man efteråt inte riktigt förstår hur det gick till. Han “får till det”, som det heter, på ett så sällsamt exakt sätt. Raderna står där, på papperet, så självklara, och ändå med en sådan stark verkan att man inte är riktigt densamme efteråt, som innan man läste dem.

Så var det för mig med raderna ovan. De är ur dikten Schubertiana och de handlar om Schubert och om en stråkkvintett som denne skrev och också om ett verk för fyrhändigt piano. Kvintetten skaffade jag mig strax efter det att jag läst den här dikten och det är fortfarande ett av de starkaste musikaliska verk jag känner till. Ibland skrovlig och stark, ibland glittrande och vek, skriven av en kompositör som inte heller han var mer än en människa, som lär ha supit rejält varje kväll och somnat med glasögonen på, vilket Tranströmer får med i sin dikt, men som varje morgon ställt sig vid sin pulpet “varvid musikens underbara tusenfotingar satte sig i rörelse”.

Så vad var det då som så fastnade i mig, då jag läste dessa rader? Det var helt enkelt det faktum att jag kände mig så oerhört lycklig och lättad, eftersom jag plötsligt visste att jag inte föraktade mig själv för att jag inte var mördare! Jag vet att det var den formuleringen som gjorde starkast intryck på den unge och rätt så oerfarne person jag då var. Men de andra raderna som står där, de vill jag gärna ägna en stunds funderande kring.

På den tiden tyckte jag det var så självklart att allt inte gick att köpa och sälja. Varför var det så viktigt? Vad var det jag ville värna, då jag hävdade denna integritet inför den även då ganska allomfattande marknaden? Allt har sitt pris, säger cynikern, det finns ingen som inte kan köpas, bara priset är tillräckligt högt. Kanske det, men vad är det man köper? Det är redan någon annan eller något annat än den eller det som inte lät sig köpas. Det är ungefär som när kontrollfanatikern går ända därhän att han tar ett liv (mördaren!) för att behålla kontrollen över en människa och plötsligt står inför sitt stora nederlag, därför att den som är död kontrollerar man inte längre. Det man har köpt är redan något köpt och väsentligen annorlunda än det som inte lät sig köpas. Om cynikerna säger “vad var det jag sa”, så har cynikern redan låtit sig luras, därför att cynikern “känner inte igen sig här”. Cynikern känner inte igen sig i det som inte gick att köpa, och måste därför förneka dettas existens för att få glädjen av att fortsätta vara cyniker.

Jag är glad över att jag känner igen mig där, i Tranströmers rader och i Schuberts musik, jag är glad över att jag inte föraktar mig själv för att jag inte är en mördare och för att jag ännu inte är övertygad om att allt eller alla går att köpa eller sälja. Man kanske måste börja tala om värde och kontravärde, eftersom ordet värde allt för mycket kommit att förknippas med det som kan mätas i pengar. Kontravärdet, det är det som inte kan mätas i någon som helst enhet. Som är en helhet eller ingenting alls. Människovärdet. Smaka på det ordet. Det är allt eller inget. Så fort man börjar gradera och mäta, har allt vad vi menar med människovärde förfuskats. Människovärdet är ett typiskt kontravärde, som vi bör hävda mot cynikerna, som tror att allt och alla kan köpas eller säljas. Det kommer alltid, till mångens förtrytelse kan jag tänka, att finns något kvar, som har så stark integritet att det inte låter sig privatiseras.

Andra bloggar om: Tomas Tranströmer, köp och sälj, människovärde, Marcus Birro,

Tomas Tranströmer Dikter, Månpocket 1985.

Den här lilla volymen (mindre än 200 sidor) innehåller utdrag ur Tranströmers nio diktsamlingar från 1954 till 1983. Förhållandet ”mellan sändare och mottagare är särskilt viktigt när det gäller att förmedla poetiska intryck. Kan ingen ta emot signalerna faller hela budskapet, blir i bästa fall bara en serie ord med tvivelaktigt (eller kanske inget) innehåll. Om däremot sändare och mottagare är inne på samma frekvens uppstår en intressant effekt: det är inte bara så att texten ”talar” till läsaren – den förmedlar en ström av bilder. Det blir återgång till någon slags urtillstånd. Själv var jag ofta i fas med författaren under läsningen, men det var nog också oundvikligt att vi ibland halkade iväg åt olika håll.

Flödet finns enligt författarens ord i honom själv: Jag är en stupränna för intryck. Har Aristoteles rätt så är ordet en avbild av tinget och texten en avbild av ordet. Det som ofta händer i Tranströmers dikter är att texten går tillbaka till bilden, men inte den objektivt existerande bild som strömmade nerför ”stuprännan för intryck” utan den bild som formats hos poeten/betraktaren. Det är alltså inte det ursprungliga tinget som återskapas. Men poetens bild förmedlas ofta på ett tankeväckande sätt till läsaren (som kanske börjar tänka i nya bilder, så att vi får ett flöde där det ena ger det andra). Stora delar av den här boken känns för mig mer som ett flöde av bilder än ett flöde av ord.

Ta den här beskrivningen av en skog om senhösten:
… Skogen är tysta övergivna lokaler så här års.
Bara några få slags ljud: som om någon flyttade kvistar
försiktigt med en pincett
eller ett gångjärn som gnyr svagt inne i en tjock stam.

Eller detta vandrande träd:
Det går ett träd omkring i regnet,
skyndar förbi oss i det skvalande grå.
Det har ett ärende. Det hämtar liv ur regnet
som en koltrast ur en fruktträdgård.

Med några få rader lyckas Tranströmer ge en nästan monumental prägel till en myra:
Stilla vaktar skogsmyran, ser i intet
in. Och intet hörs utom dropp från dunkla
lövverk och det nattliga sorlet djupt i
sommarens canyon.

Granen står som visaren på ett urverk,
taggig. Myran glöder i bergets skugga.
Fågel skrek! Och äntligen. Långsamt börjar
molnforan rulla.
Notera att det står Fågel skrek, inte Fågeln skrek. Med den vändningen blir det nästan som ett egennamn: Olle skrek!

En fågelskådare kan njuta av beskrivningen av gråtruten som en harpun med sammetsrygg som dalar … glupskutslagen ner mot ytan/ och kränger sig kring rovet som en strumpa/ med några ryck. Och lyfter som en ande. Eller havstruten som solskepparen. Naturen inklusive havet finns med på många ställen hos Tranströmer, och han tycks känna det rätt väl. En förfader var lots.

Ur havet kom den gamle finske skaldeguden, hjälten i Kalevala, Väinämöinen, och han är bland de få äldre referenser av den typen som förekommer hos Tranströmer. Känner sig Tranströmer på något sätt befryndad med den gamle siaren som gjorde den förste kantelen av en gäddkäke? I Kalevala berättas om den mystiska kvarnen Sampo. Tranströmer nämner inte ordet Sampo, däremot en kvarn som drivs av fågelsång.

På några ställen kommer intressanta fysiska spekulationer (eller om det är jag som läsare som bringas att spekulera?). Om parallelluniversa: Vi vet det egentligen inte, men anar det: det finns ett systerfartyg till vårt liv, som går en helt annan trad. Eller om ett krökt rum i universum: Tiden är ingen rak sträcka utan snarare en labyrint, och om man trycker sig mot väggen på rätt ställe kan man höra de skyndande stegen och rösterna, kan man höra sig själv gå förbi där på andra sidan.

Politisk poet?
De som går dödens ärenden skyr inte dagsljuset.
De styr från glasvåningar.
På omslagets baksida skriver en recensent (Magnus Ringgren, Expressen) att Tranströmer hade många epigoner, men också många motståndare, ”speciellt under engagemangets högflod under 60-talet”. Åke Hodell skriver något om ”krantömmer Tranströmer” ( i Maratonpoeten tror jag) men jag vet inte om det är menat som kritik, även om Hodell var mer uttalat politisk. Och det är klart att den rasande kampen mot USA i Indokina eller uppsvinget i den svenska klasskampen inte verkar ha skapat några bilder att förmedla – men många andra gjorde ju det, som Sonnevi och Lidman. Tranströmer kanske skrev det han var bäst på? Det finns några dunkla hänsyftningar till DDR, Prag, Balkan, Portugal och den ridå som delade Östersjön, hänsyftningarna till New York verkar dock inte heller särskilt översvallande, medan några afrikaner i Centralafrika får vänliga omdömen. Det verkar som Tranströmer sökte en ”tredje väg” i vissa lägen (en inte helt okontroversiell ståndpunkt under det kalla krigets år):

Radikal och Reaktionär levde tillsammans som i ett
olyckligt äktenskap.
formade av varann, beroende av varann.
Men vi som är deras barn måste bryta oss loss.
Varje problem ropar på sitt eget språk.
Gå som en spårhund där sanningen trampade!

Tranströmer upptäcker kalhyggen i Värmland; de liknar de rakade partierna på en patient som skall hjärnopereras. Och han upptäcker Proteus, en modern människa
… som uttrycker sig flytande i alla stilar, kommer med ”raka budskap” eller krussiduller, beroende på vilket gäng han tillhör just nu. Men han kan inte skriva sitt namn. Han ryggar tillbaka för det som varulven för silverkulan. Det kräver de inte heller, inte bolagshydran, inte Staten …
Det låter inte direkt som en oförbehållsam hyllning till ”marknaden”. Om Tranströmer sparkade åt något håll var det – i alla fall inte i de här dikterna – nedåt. Men inte slickar han heller åt något håll.