Satt i en trapp. Trappan är lång. Skär som en kniv genom bebyggelsen på Antananarivos kullar. Jag var nästan vid toppen. Under mig såg jag trappan rinna nedåt, fylld av ett myllrande liv, så en gata som korsar den på botten, sedan klättrar den uppåt igen, uppför en ny kulle, på andra sidan.

Folk flöt förbi. En brokig skara på väg upp eller ner i trappan. Steg för steg. En man i smala, blå träningsoverallbyxor och med instoppad jeansskjorta tog två i taget. En militär spatserade neråt, hans pistol guppade i hölstret. Skolbarn med för stora skor sprang klumpigt uppåt. Deras skor small mot trappstegen. Solen skickade nyvakna strålar att bleka vyn. En gubbe i rutig kavaj gick förbi, tidning under armen. Jag undrar var han ska? Vad har han tänkt på under sitt liv? Barndomen? Politik? Eller oroat sig över döden? Är han en tänkare överhuvudtaget?

En liten pojke stannade framför mig, lutade sig trött mot muren vid vår sida. Hans ögon var blanka. En smutsig hand sträcktes ut. Jag gav honom ingenting.

Var kommer alla dessa människors kläder ifrån, tänker jag plötsligt. De flesta är konstigt klädda. Det finns ingen logik. Inget mönster. Inget matchar, inget sitter som det ska. Stora kavajers axelmuddar sträcker sig långt utanför kroppens sidor, för korta byxor viftar omkring anklar, tjocka, stickade tröjor är instoppade i smala, stenkrosstvättade jeans, vida, beiga koftor över färgglada kjolar, vita skjortor till joggingbyxor, basketlinnen till kostymbyxor, ironmaidentshirtar, nattlinnen, pjäxor, parkas, mockajackor, ja allt möjligt färdas den knackiga vägen upp eller ner för trappan. Och jag undrar var de kommer ifrån? Var inköps de? Är det västs gamla kläder som skickas hit? Ett helt land i second hand. Jag har hört rykten om biståndsförsändelser som stjäls och sedan säljs. Eller är det överblivna lager som säljs billigt? Det väst aldrig ville köpa? Jag vet inte. Men det skapar en lustig stadsbild. Som ett stort, levande Myrorna, ett vandrande Erikshjälpen, en Röda korset-butik som fått eget liv och intagit gator och torg.

Nu har det redigerats lite. Kalle är iväg och kompletteringshandlar med grannarna och jag är kvar hemma. Vill ut så lite som möjligt idag.

När han kommer hem ska vi över till grannarna för att äta tacopizza. Mums. Det innebära att middagen jag lagade igår blir till luncher i veckan. Mums.

Här är bilderna på vad vi gjort på väggarna i trappan i väntan på att vi ska tapetsera om.

(Klicka på bilden för att få den större)

Och så här ser det ut nu efteråt.

Vi är mycket nöjda. Det är bara lite småtavlor som jag ska göra själv som ska upp.
Ramar är redan inhandlade. Fyra vita och fyra svarta som är 18×18 cm.

Det känns mysigare nu att gå i trappan.
Jag ska tillägga att så tomt som det är på före-bilden, hade vi inte, men det var en blandning av div olika tavlor. Nu ska det bli mer enhetligt.

Jag skulel behöva lite flytthjälp om en månad för då ska jag flytta till en större lägenhet och anlednignen tilld et är att jag ahr så mycket prylar som jag skulle behöva få plats med. Jag kommer nog inte orka allting själv så lite flytthjälp vore verkligen på sin plats. Speciellt att bära några av de tyngre möblerna och de osm är otympliga. Vissa saker måste man helt enkelt vara två personer om att bära även omd et inte är speciellt tungt. Till exmepel amdrasserna till sängen måste man nog vara två om att bära för att få enr de för trappan.

Åh, i fredags var det den Dagen med stort D! STUDENTEN!

Dagen började 7.30 med ett shot hemma hos Anna, sedan begav sig Anna, Emmy och jag ner till trädgårdsföreningen. Där var det fullt med glada och fulla studenter. Är det inte underbart att vara aspackad 7.30 på morgonen?

Vi mötte upp Malin vid sp3c’s träd. Hon hade med sig skumpan. Emmy hade jordgubbar med sig, vi hade riktigt mysig, mina 3 flickor och jag. Den ena av oss var ju fullare än den andra. Men vad gör det, vi tog ju studenten!

Sen mötte vi upp klassen och fotograferades. Därefter vandrade vi mot skolan, vi gick förbi en körskola och pepp och hög som jag var började jag ropa “var är körkortet, var är körkortet tjalalalala!” Därefter följde hela klassen efter, det var riktigt roligt!

I skolan fick vi frukost, äcklig macka och kaffe. Sen gick vi bara runt i skolan och sjöng. Vi sprang in hos våra nollor och sjöng “var är mössorna?? Tjalalalala“.. Sedan var det en lång väntan i klassrummet och sedan aulan. Underbar avslutning var det. Efter aulan var det ytterligare väntan på utspringet. 20 minuter närmare bestämt. Vi gick tillbaka till klassrummet och förväntningarna steg, pirret i magen började komma. När vi sedan fick gå och ställa oss i kö till trappan.. Åh, den känslan. När första klassen sprang ut.. Andra klassen.. Tredje klassen.. Vi fick gå fram, vi var först i kön. Jag hade en sån underbar känsla i magen, har aldrig känt den känslan förut.

En “vakt” stod och såg till så att ingen sprang ut förtidigt. Jag såg att klassen framför gick ner från trappan. Våran tur, vakten sa till oss “ta det lugnt i trappan!” Mittdörren öppnades och han sa “varsågoda, spring!” Jag sprang, och jag var först ut på trappan. Sedan kom resten av klassen. Vi sjöng våran sång, hoppade och skrek. Det var underbart! Våra 2 minuter var snabbt förbi och Anna tog min hand och vi begav oss iväg till våra familjer, vi hade bestämt att våra familjer skulle stå brevid varandra.

Där stod mina föräldrar, bröder, släkt, min älskling. Jag fick massa blommor och gosedjur runt min hals, har ingen koll på vilka nallar som var från vem =(.

Sen begav vi oss mot vårat flak. Världens finaste flak. Vi åkte 2 varv, bara dansade, skrek, tjoade. Hade det så otroligt underbart så det var inte sant. Minnesluckor.

V.I.P som jag är, eftersom att Nicklas hade fixat vårat åk fick Anna, Malin, Emmy och jag åka lastbil hem. Eller, jag skulle ju ändå åkt, men mina flickor fick åka med.

Kom hem och där väntade släkten på mig. Åt gott och vilade upp mig lite. Fick presenter. Jättebra och jättefina presenter!

Sedan åkte vi ner till storan där vi käkade med klassen, mindre god mat om jag får säga det själv, men drickan gick ju iallafall ner. Flickorna och jag gick och betalade inträde och fick stämpel på Platå, sen gick vi tillbaka och åt.

Efter maten, klockan var väl 9 eller så, gick Malin, Emmy och jag och bowlade. Jag har aldrig bowlat så packad och i vit klänning, och barfota! Men det gick.. Eller vänta, var det det som INTE gick? :p

När vi bowlat en timma gick vi till platå. Precis när vi kommit in ringde Nicklas, han var i stan och jag skulle ge honom pengar. Så jag gick med mina pengar till lastbilen, hoppade in, åkte till en parkering i tannefors och där somnade vi. Vaknade av att Anna ringde, hon undrade vart jag var. Så jag blev skjutsad tillbaka till Platå, där mötte jag mina kompisar, tog ett shot, gick ut och dansade. Emmy och jag fick en tjuga att dela på av Roem, precis som han hade lovat oss att vi skulle få. Fast egentligen ville han inte ge oss, men han hade ju lovat!

Tog ett till shot med Emmy och Alex, dansade lite och sen stängde dom.. Var inte alls sugen på att gå hem. Jag hade ju varit borta från midnatt till 2! Så jag ringde min bror. Emmy och jag fick komma till Mats och fortsätta festa lite med dom två. Höll på att däcka i Mats soffa, Erik och Mats gick ut och spelade lite frisbee, jag ringde taxi och Emmy och jag åkte hem. Kom hem och däckade i min säng 7.20 på morgonen. Precis ett dygn efter att jag hade åkt hemifrån på morgonen.

24 timmars party. Lotta like.

Studenten 13 Juni, den bästa dagen i mitt liv.

Tack alla som var med och gjorde min dag!

Min kropp har verkligen inte varit som den ska på väldigt länge. Värk och ångest och andra krämpor. Det hela hjälper ju inte av att man “druttar” på ändan och kanar från halva trappan ner till golvet! Det var just det jag gjorde imorse, vet inte riktigt vad som orsakade fallet. Troligtvis halkiga strumpor. Så nu har jag ett stort snyggt blåmärke på höger skinka! Inte nog med det, det värker så otroligt mycket i muskler och leder nu också.

Dottern gick framför mig och hon såg bara förskräckt ut och sa: Åh, jag fick liiite ont här och pekade på ryggen. Råkade snudda där med min fot när jag ramlade….Hon visste väl inte riktigt vad hon skulle säga gumman!