Până să ajungă în mâinile puternice ale căpitanului Saragoza, busola a ajutat deci la fertilizarea femeilor care nu mai reuşeau să rămână grele, la ridicarea de la pământ a zmeielor şi – dacă e să dăm crezare aceloraşi vechi documente, pirdute odată cu moartea călugărului benedictin care fugise cu ele şi trecuse munţii spre Franţa – chiar la prezicerea unor răscoale şi, în bună măsură, la împiedicarea lor. Apoi, vreme de ani buni – ani care nu înseamnă nimic la scara istoriei – busola a zăcut îngropată în nisip, cu „aripile” distruse, ca un peşte uscat, stare în care de altfel a şi fost descoperită de tatăl celui care avea să devină căpitanul Saragoza şi care o va purta cu el la pescuit ani în şir – dar iarăşi, ce înseamnă câţiva ani la scara istoriei? – până când avea s-o dea uitării într-una dintre lăzile vechi, aruncate în podul casei.

E limpede că bătrânul pescar, care se ocupa cu aceleaşi lucruri ca şi bunicii şi străbunii lui, şi a cărui existenţă se desfăşura cumva în afara curgerii fireşti a timpului, prelungindu-se în mit şi legendă, pana in fundul scarii istoriei, n-a avut nici o clipă habar de valoarea nemăsurată a ochiului plin de nisip pe care îl contamplase câteva clipe în lumina soarelui, înainte să-l azvârle cu un rânjet sec pe fundul bărcii. Ca orice om simplu, el a primit darul pe care i l-a pus în braţe soarta cu mirarea celui care n-are ce să facă cu el, şi cu sfiala de a-l arunca a celui care n-a primit în viaţa lui nimic. Dar dacă lucrurile au decurs în felul acesta, şi dacă heruvimul de aur – aşa cum avea să-l numească în taină căpitanul Saragoza, în vremea când îi închina rugăciuni şi-i aducea jertfe – a trebuit să fie găsit de cel mai nepotrivit om de pe pământ, este pentru că destinul se mai juca atunci cu vieţile oamenilor, făcând feste unora şi fericind pe alţii, absolut fără nici o noimă – aşa cum, potrivit câtorva prestigioase institute de statistică, se mai întâmplă şi astăzi, desigur.

Nu vom încerca să aducem justificări acestui fapt, asupra căruia am insistat deja prea mult, pierzând din vedere lucrurile cu adevărat importante şi la care vom reveni numaidecât. Înainte de a repune naraţiune pe cursul firesc, ar mai trebui însă spus că fără intuiţia ieşită din comun a căpitanului Saragoza – care, deşi nu avea pe vremea aceea mai mult de paisprezece ani, a reuşit să-l împiedice pe bătrânul său tată să renunţe la ochi în schimbul a câtorva kilograme bune de peşte – noi am fi fost privaţi de plăcerea acestei povestiri, iar lui i-ar fi fost imposibil să se ridice atât de sus pe scara socială încât să i se acorde onoarea de a conduce cele două ambaracaţiuni care purtau însemnele Casei Regale a Portugaliei, şi cărora le fusese încredinţată o misiune de o importanţă cu totul ieşită din comun, despre care vom spune însă mai multe la locul potrivit.

Grazy entrevista Neto Lobo (BA).

Fabinho entrevista Os Poetas Elétricos (RN).

A Feira da Música de Fortaleza já terminou, mas – claro – que a gente aproveitou o evento ao máximo… Na semana passada, tivemos a participação de duas bandas que estavam na programação da Feira, a Trilobit (PR) e a Black Sonora (MG). Aliás, esse programa foi iradoooo! Depois, prometo postar uns vídeos aqui… Já, no próximo sábado (29/08), a gente vai mostrar pra você algumas entrevistas e shows que rolaram no palco “Rock é Rock Mesmo”, que foi montado no Centro Cultural SESC SENAC Iracema. A equipe da TV O Povo armou uma superestrutura de gravação dentro do teatro e filmou os shows de Neto Lobo e a Cacinba (BA), Os Poetas Elétricos (RN), Malditas Ovelhas (SP), Drive Sex (CE) e vários outros… Se você perdeu a Feira da Música, vê se não perde o Porque Hoje é Sábado, heim?!

[Fabinho Monteiro]

Jag är ju helt kass på att blogga! Sammanfattning av sommaren kommer därför i punktform. Nu, genast:

• Jag hittade bara en liten och svårt skadad trilobit under min trilobitresa. En större mängd bläckfiskar hittades istället, men en bläckfisk kan inte riktigt mäta sig med en trilobit, så är det tyvärr.
• Födelsedag nr 27. Lite jobbigt. Mest för att jag inte hunnit uträtta mer än vilken medioker 24-åring som helst. Det enda som avslöjar min ålder är de begynnande linjerna kring ögonen (jag hoppas att jag skriver det här mest på skoj, men tyvärr är det möjligt att det ligger en gnutta sanning i det, jag vet inte säkert och vågar inte titta efter) och en allt mindre fast rumpa. Magen har också tilltagit i omfång, men jag har satt mig på diet och letat fram stegräknaren för att motverka denna trista utveckling.
• Läst. Tolstoj.
• Köpt ny telefon för födelsedagspengar. Ny som i jätteny. Bra: telefonen har ännu inte sagt “otillåtet val” när jag försöker svara då någon ringer. Känns lite som jag svikit min gamla, och det kastar en ovälkommen skugga över ny-pryl-lyckan. Kanske kan de leva tillsammans, sida vid sida. Jag hoppas på det.
• (Nu är vi framme i modern tid, det vill säga idag)
• Tog en promenad.
• Imorgon: Gotland. Där blir man brun och kan hitta fossiler. Det utlovade vädret, 13 grader och regn, kan till viss del motverka såväl bränna som fossiljakt, men jag håller mig optimistisk.

Ja, det var väl allt. Det är nog dags att packa lite. So long!

Idag åker jag bort. I helgen drar jag ut på trilobitjakt. På tisdag kommer jag tillbaks och då fyller jag i princip 25. 25 var en bra ålder. Den tål att upprepas.

Idag dog dinosaurierna på lektionerna. Det var sorgligt. Sedan tog kursen slut. Det var också sorgligt. Men! Jag har en uppsats att skriva, en om dinosauriernas sociala beteende. Wow! Här ska jag komma fram till nya revolutionerande slutsatser (och de ska väga upp alla vårens misslyckade tentor, inklusive gårdagens en smula floppade restuppgift). En ny paleontolog har sett dagens ljus! Jag har också fått post, ett paket från bokus. I paketet fanns dinosaurieencyklopedin. Av sådant kan man inte bli mycket annat än lycklig.

Ein Urkrebs namens Trilobit,
der nahm im Urmeer alles mit,
was für ihn gut und lecker war,
wie beispielsweise Kaviar.
Dabei hielt er sich gern bedeckt
und lebte deshalb auch versteckt.

Wenn ihn der Hunger überkam,
fraß er nicht irgendwelchen Kram.
Oh nein! Er speiste – wie es schien –
das Allerbeste submarin.
Am liebsten ging er – ungelogen –
den dicken Fischen an den Rogen.

Der Trilobit war ein Gourmet.
Ihm fehlte niemals die Idee,
wenn er sich klug entscheiden musste:
Frisst du das jetzt? – Frisst‘s die Languste?
Als Urkrebs ist er ausgestorben,
symbolisch bleibt er unverdorben.

Am pus un semn de intrebare deoarece nu sunt 100% sigur de gen, insa cred ca Calymene este genul de trilobit prezentat azi. Ochii mari, pigidiul (“coada”) mai mica decat toracele, glabela convexa (glabela este acea portiune dintre ochi) a cefalonului, precum si cele 13 segmente toracale si 6 pigidiale par sa-mi sustina determinarea. Acest trilobit este raspandit din Silurian pana in Devonian si este raspindit in intreaga lume.

I put a question mark about the genra because I am not 100% sure about it. But the large eyes, the tail smaller than the head, the convex glabela of the cephalon, the 13 segments of the thorax and the 6 of the pygidium (“tail”) make apretty good case. It is found worldwide and is atributted to the Silurian-Devonian times.

With the Elrathia kingii these two trilobites are among the most valuable items of the museum!

© Copyright LiftingShadows 2008 (for the images)

My Atari 2600, which absolutely ruled my life from age 8 -12, never did anything as cool as this…

Jag är lite dålig på att blogga nu igen. Man kan tänka att det är för att jag har mycket att göra, men det är inte sant. Fast inte helt o-sant heller. Man kan sammanfatta det med att det finns ett och annat att göra, men jag gör det inte.

Så vad gör jag istället? Det är en bra fråga. Jag vet inte riktigt själv vad jag gör. Tiden mest försvinner. Jag kanske sover mycket? I söndags bakade jag och nixon lussebullar i alla fall. Jag bestämde mig för tema urdjur. And ladies and gentlemen, here is the result:

1. Urbläckfisken 2. Tyrannosaurus Rex 3. Brontosaurus 4. En kvastfening! 5. Trilobit 6. Urhund 7. En snäcka som demolerades när den jäste i ugnen

Jag är nöjd.

När jag sa att jag ville ha en trilobit, så menade jag just trilobit. Inte något modernt leddjur, inte vilket random litet mångfotat kryp som helst. Och verkligen inte pälsängrar, eller pälsänglar som jag trodde att de hette.

Just nu ångrar jag bittert att jag dammsög upp min inneboende Spindeln, som bott hos mig i flera månader. Spindeln har spunnit högst irriterande nät i samtliga hörn, och trots idogt dammsugande och torkande så var de på plats bara ett par dagar senare igen. Han var effektiv, Spindeln. Jag hittade lite då och då små skelett i hans nät, men inte förrän nu förstår jag vad han betytt för mig, vilken ömsesidig nytta vi haft av varandra. Spindeln åt pälsängrar. Och nu när jag dammsugit upp Spindeln, så är pälsängrarna fria att ta över min lägenhet.

Jag vet inte vad jag ska göra. Om det här är vad man får av att önska sig trilobiter, så ångrar jag mig. Jag ångrar mig! Och jag saknar min spindel…

Aloha!

Jag har:

1. Varit på Gekås i Ullared och storshoppat som en hel amerikan. Bland fynden återfinns en cykelsadel och kantareller.

2. Grävt trilobiter! Och hittat en! Well, nästan en i alla fall. Lite av huvudet sitter fast i en sten, och den lilla stackaren verkar ha dött av bruten nacke. Men hur som helst, det är en trilobit. En fin, fyra centimeter lång hopvikt trilobit. Jag har ännu inte döpt henne. Om man nu ska vara lite mer exakt, så har jag hittat fyra trilobiter till, fast inte lika fina. Sedan hittade jag en sådär tvåhundra bläckfiskar också, men bara en fick följa med hem. Det nätta antalet kompenseras till stor del av bläckfiskens storlek, jag skulle gissa att den väger en sådär sju kilo. Det är en väldigt stor bläckfisk.

Imorgon ska jag packa. På lördag flyger vi nämligen till Island. Där ska vi bada i varma laguner och källor, titta på valar och vulkanlandskap och, om man har tur/otur, se en äkta vulkan in action. Det blir ont om bloggande i framtiden med andra ord. Men anledningen är ju bland de bättre. Det måste man säga. Tills dess: toodiloo!

hejsan bloggen. mig ser du inte mycket av nu för tiden. det här inlägget tänker jag skriva helt utan stora bokstäver, av den enkla anledningen att jag vill. jag har sommarlov nu och då får man göra vad man vill. till exempel skriva med små bokstäver. så då gör jag det.

jag har skrivit omtentan i paleontologin, den som jag inte skrev i april eller när det nu var. anledningen var ju att det skulle gå bättre den här gången men tyvärr gjorde det inte det. eller, det blev en fyra, och en fyra är ju inte dåligt. det är det inte. men det är inte heller en femma. att inte få en femma i paleontologikursen när man vill bli paleontolog (som jag blir mer och mer säker på att jag faktiskt vill, den dystra arbetsmarknaden till trots) känns lite trist. urkasst, för att vara brutalt ärlig. dessutom hade jag pluggat riktigt duktigt. suttit koncentrerat och länge och lärt mig alla små detaljer. jag kunde verkligen jättemånga detaljer. tentan däremot var skriven på ett sånt sätt att det inte var detaljerna som räknades, utan mer de stora dragen. det visade sig, när jag väl satt där, att de stora dragen var något av en lucka i mitt annars ganska fyllda minne. tanken var väl att den skulle vara snäll, tentan. det hade gått bättre om den varit elak.

just nu har jag tappat lite hopp. om paleontologin, om framtiden, om mig. för att jag fått en fyra. herregud så töntigt. jag gick omkring och funderade lite på det jag skrev om tidigare, att om man tycker att femmor är så vansinningt viktiga så borde man fundera över vad som är viktigt i livet egentligen. och helt oväntat kom jag fram till att femmor är inte det viktigaste. är det värt att gå omkring med min konstanta ångest? att tacka nej till fotbollsmatcher på v-dala och allehanda happenings bara för att jag ska kunna sitta hemma och tänka på att jag borde plugga, hur mycket jag borde plugga och hur lite jag får gjort? hur mycket missar jag inte, och hur mycket av min tid går inte åt till att sitta med en klump i magen och gråt i halsen för att jag pressar mig själv tills jag bryter ihop kväll efter kväll? att alltid ha något att göra men aldrig få något gjort.

den här kursen ska jag allt ha en femma i. dels för att det är en a-kurs och dels för att jag ändå har slitit ganska ordentligt, om än i väldigt korta perioder precis innan varje tenta. men nästa termin så får det vara. då ska jag hitta andra saker som gör mig lycklig. skaffa mig ett liv bortom ångesten. man måste ju inte ha femmor bara för att man kan. man kan faktiskt göra annat också. och det ska jag göra nästa termin. annat.

VRÅL.

Jag har hicka. Alla som känner mig vet vad det här innebär. Min hicka är inte som alla andras hicka. Nej, jag liksom tjuter fram mina hickningar under tydlig plåga, mina lungor vill flyga ur min kropp och min mage vrider sig i kramper. Det gör ont att hicka, och det hörs. Smärta! Jag har försökt hålla andan, dricka te och gäspa men ingenting hjälper. Jag bara hickar och hickar och tycker ganska så synd om mig själv.

Idag har jag varit vid kusten och tittat på sten. Imorgon ska vi någonstans i närheten av Uppsala och titta på sten. Förra helgen tittade jag på sten. På måndag ska jag titta på sten. Det är med andra ord mycket sten i mitt liv. Allt är dock inte fy&pyton, för en del stenar är fina. Jag hittade ju bläckfisk! Men det har jag ju redan berättat. Hur som helst, idag hittade jag en annan fin sten. Inte en fossil, men den var fin ändå. En pegmatit (jasså, en pegmatit) med granater i. Den var väldigt piffig. Sedan hittade jag en till. Och en till. Till slut hade jag hittat jättemånga, och det utvecklades till ett ganska tungt problem för jag kunde inte bestämma vilken som var finast. Alla fick följa med hem.

Mina 28 kvm ser ut enligt följande: Ett rum med ett piano. Ovanför pianot finns en hylla. På hyllan finns en vulkanisk sten och en bit flinta. Bredvid hyllan finns ett CD-ställ, Benno I. I Benno I finns några skivor, Worf (killen från Star Trek, jag utgår från att ni alla känner honom väl) och en bläckfisk. I andra änden av rummet finns Benno II. Här finns några till skivor, Kiss&Bajs och en hel liten hög med fossiler. Till höger om Benno II sitter en till hylla. På hyllan ligger min lilla stolthet, jättebläckfisken. Sedan finns ett bord. På bordet ligger alla andra fossiler som inte fick plats i varken Benno I eller Benno II. Antalet fossiler på bordet är i skrivande stund 20 st. Sist men inte minst har jag ett skrivbord. Det har varit något av en fredad zon, en stenfri pluggzon, men idag tog de lediga plaserna slut och pegmatiterna har intagit min lilla plugghörna. De är många, och de är stora.

Mina 28 kvm fylls med en oroväckande hastighet, snart har jag byggt mig en hel liten rullstensås. Det är en skrämmande tanke. Jag gillar inte rullstensåsar. Jag har därför försökt kränga bort lite fossiler till en och annan, mest till nixon om sanningen ska fram. Han fick välja vad han ville utom jättebläckfisken och trilobitblocket. Han valde en fossil som jag tror är toppen av ett bläckfiskskal (men som Klara hävdar är ett stycke fossilbajs). Ett bra val. 19 kvar.

Trilobitsången går det ju dåligt med, men jag erbjuder en bit trilobitrumpa i ersättning tills vidare. Någon som känner sig sugen? Trilobitrumpa någon? Kristalläpple? Bläckfisk?

Justja. One last thing. Jag tror att Bosnien-Herzegovina, Spanien, Armenien och Serbien blir topp fyra. Och Bulgarien kommer också högt. Sverige kommer det inte gå bra för. Ha! Nu har jag monologat färdigt för dagen. Tjo!

Goddagens. Jag är tillbaka! Fem grader och snö överlevdes med knapp nöd, diverse jordarterer och landskapsutveckling gjorde sitt bästa att ta livet av mig med sina varierande grader av tristess men tanken på trilobiter höll mig vid liv. Inte förrän på söndagen åkte hackorna fram och vi fick börja leta fossil, men det tog jag igen genom att vara den första att gå och och sista att gå på bussen, och däremellan gräva med warp speed efter mina efterlängtade trilobiter.

Så hur gick det?

Jo, Klara hittade en perfekt trilobit, med alla kroppsdelar i behåll. Till och med ett öga var perfekt bevarat, och trilobiten var inte mindre än en sådär sju centemeter lång. Jag är lite avundsjuk, det är jag faktiskt. För trots mitt entusiastiska grävande och hackande hittade jag ingenting ens i närheten av hennes fantastiska trilobit. Jag hittade några stenar som innehåller ett ganska stort antal trilobitrumpor, men de är väldigt små, bara några millimeter långa. En av stenarna är kanske tre centimeter lång och är en liten större del av en trilobitrumpa, men i väldigt dåligt skick och en trilobit är inte direkt det första man tänker på när man ser den. Däremot hittade jag bläckfiskar, jättemånga bläckfiskar. Alltså fossilerade skal av bläckfiskar. Jag plockade på mig varenda fossil jag hittade, och eftersom jag nästan bara hittade bläckfisk så sitter det nu en vansinnig mängd bläckfiskar på mitt bord.

Jag ska börja plugga idag, men än så länge har jag mest suttit och sett på en gammal svensk film, lyssnat på regnet och trivts med att vara hemma.

Jag måste ner på stan. På torsdag är det dags för min väldigt ofrivilliga utflykt med klassen till västergörland och värmland, vi ska hacka sten och gräva upp lite jordarter och eventuellt i bästa fall – leta trilobiter. Jag vill hitta en trilobit. Tanken på trilobiter är det enda som håller mig från att brista ut i hög och olycklig klagosång. Jag gillar inte att åka på utflykter, gillar inte att sova i sängar jag inte valt själv och dessutom är jag ju på det stora hela inte direkt bästis med min klass. Hur som helst, vad jag ska göra på stan är att förbereda mig inför resan. Med andra ord, köpa gummistövlar. Yay. Jag vet inte säkert, men det kan vara så att vi måste köpa en hacka också. En geologhacka. Jag vet inte om jag vill. Å andra sidan, nixon har ett stetoskop, så kanske det ingår i var mans (och kvinnas) yrkesheder att ha minst ett yrkesrelaterat redskap.

Hade tänkt att plugga lite idag. Nu har det gått en månad av kursen och jag har slagit nytt rekord i att inte öppna böckerna. Nytt för den här gången är också att jag inte har särskilt dåligt samvete över det. Istället ser jag på star trek och äter choklad och är ganska nöjd med livet (bortsett från resan alltså). Det känns lite sommar ute och jag har tagit sommarlov i förskott. Det är en fin känsla. Om två veckor kommer jag vara mycket arg på mig själv för att jag tillåtit mig att sitta med alla dessa fina känslor.

Håll tummarna för att jag ska hitta en trilobit. (För de som väntar på en trilobitsång rekommenderar jag lite extra intensiv tumhållning, jag är säker på att en äkta trilobit i min ägo skulle skynda på mitt låtskrivande med flera procent!)

Det är otroligt stökigt i min lägenhet. Jag förstår inte var allt kommer ifrån, jag tycker att jag inte gör annat än städar men en snabb titt på golvet skvallrar om att jag förmodligen gör rätt mycket annat. Sista april närmar sig med brontofart och som inföding i Uppsala vet man att det är det största som händer på hela året. I love whaleborg! Allt från obligatorisk förfrysning av diverse kroppsdelar i ekonomikumparken till förstörda skor och champangedränkt hår på champangegaloppen. Kvällarna brukar dock sluta i flopp, jag brukar vara så trött redan vid sextiden att jag knappt kan hålla ens ena ögat öppet, än mindre gå ut eller grilla. (Eventuella kommentarer om valborg förrförra året undanbedes ovänligt och bestämt.)

Jag har anmält mig till trilobitutflykten i västergötland idag. Gräva efter trilobiter kan bli yey, men det kan också bli misär beroende på sällskapet. Klassen såhär långt har ju inte imponerat sådär vansinnigt mycket och få eller ingen tycks förstå att uppskatta trilobiternas oerhörda charm. Om jag blir paleontolog måste jag tillslut hamna bland liksasinnade. Var kan man hitta trilobitfäns om inte bland paleontologer? Två år kvar. Jag räknar minuter.

Har för övrigt skaffat en film. Landet för länge sedan, ni kanske har sett den. Det är en fin film. Nästan en favoritfilm. Men så handlar den också om dinosaurier. Det är något särskilt med utdöda djur.

Det finns en personlighetstyp som jag tycker lite illa om. Den pladdriga personlighetstypen. De går mig på nerverna, de som kan stå och mala på i hela monologer om de mest absurda ämnen. Monologer om avokados, bredband, släktingar, kalla mig gärna en dålig lyssnare, men jag orkar inte höra! Skratta lite artigt och skoja om avokadon, diskutera avokadons färg, historik och moderna användningsområde, dela en gammal avokadoanekdot… Tack, men nej tack.

I helgen upptäckte jag att jag är en pladdrig person. Jag är just en sån där som kan stå och hålla låda (holding a box) för mig själv om ämnen som verkligen ingen annan är intresserade av. Jag borde misstänkt det tidigare, bara det här med att blogga är ju en liten kärleksförklaring till sig själv och sitt pladder. Ändå hade det gått mig förbi. Det var först när jag kom på mig själv med att stå och hosta upp trilobithistorier inför en måttligt road publik som jag insåg att det här, emma, det här är inte bra gjort av dig. Jag gillar folk som berättar små korta, roliga historier och som är bra på att lyssna och ställa de rätta frågorna. Det är fint folk. Jag berättar långa historier, ofta utan poäng i slutet, och är rätt kass på att ställa några som helst frågor, i synnerhet några bra sådana.

Nästa gång jag träffar trevliga men främmande människor, så ska jag inte inleda samtalet med en monolog om trilobiter. Det kan vara värt att lägga på minnet.

Annars har tiden sen senast varit bra. Jag har ätit god mat, vit choklad, druckit öl och spikat lite i en cd-hylla. I fredags släppte jag in en katt i min lägenhet och idag har jag sett sex hundar, en spindel och en myrstack. Ikväll blir det filmklubb igen med braxel&evelina. Nästa vecka ska jag börja plugga igen, lite försiktigt.

püss

Är på snabbvisit till flogsta. Ska hämta

1. Min punkterade cykel
2. Min vattenpipa

Hade sett fram emot att sitta på balkongen och puffa bort mina bekymmer men solen svänger runt hörnet redan vid halvtre och utan sol förlorar balkonger lite av sin mening. Tror dessutom att det kommer börja regna tills jag ska knalla hem. (I just denna sekund går solen i moln, jekla sol.)

Trilobitsången går det dåligt med. Det har visat sig oväntat svårt att skriva sånger om trilobiter. Jag vet inte var problemet ligger, jag menar, trilobiter är ju ett ämne som berör så det borde vara hyggligt lätt att hosta upp med något. Kanske är det för att sången kommer att få sorgligt slut, baserat på en verklig händelse. Trilobitens oundvikliga död. Jag försöker förtränga allt om det sorgliga öde som drabbade trilobiterna och hoppas lite i hemlighet på att det fortfarande finns någon kvar någonstans. En liten kolloni med lyckliga trilobiter. Och en av dem tänker på mig med, vill komma hem till mig och se på star trek och äta choklad och trilobita alla som inte förstår att uppskatta trilobitens sanna värde. Det låter kanske långsökt, men inte alls omöjligt. Jag har då inte förlorat hoppet. Inte än.

Men den är på väg, trilobitsången. Jag jobbar på det. Day and night.

Bu, ynk, yl, uäh, etc etc.

Det här går inte bra. Jag vet inte vad jag ska göra. Trilobiterna levde mellan kambrium och perm, och sedan dog dom, allihop. Stackars små liv. Jag levde någon gång mellan 1982 och 2007, det här året har jag mest gått omkring och ylat och haft ångest över min framtid. Jekla framtid! Att det ska vara så svårt. Hopplösa jag som alltid är missnöjd och aldrig någonsin vet (eller vetat) vad jag vill. Förutom att klara tentan. Det vill jag förstås, men det känns som ett ganska kortsiktigt mål. Jag har klarat många tentor vid det här laget och det har minsann inte lett någonstans.

Jag ska gå vidare till brachiopoderna. Armfotingarna. De har tydligen en fot, men bara en. Det är inte så många. Jag, till exempel, har två.

 Åh, jag är så olycklig…

Hejsan govänner.

This is a short blog in English. The blog is strange, so is the English. I have bought icecream. Dinosauricecream. I am digging in it to find small dinosaurs (so far i have found a tyrannosaurus, triceratops and stegosaurus, and also something that looks like a “korall”). When i dig i feel like a paleontolog and that is a good feeling cause i want to be one. No more saving the world for me, now a just want dinosaurs and trilobites. Trilobits. Trilosomething. Digging for dinosaurier i en glass muntrar upp mig lite. Titta, nu blev det visst svenska helt plötsligt. Märkligt. Hur som helst, att hitta dinosaurier jag känner igen ger mig hopp. Jag kommer nämligen att kugga min paleontologitenta på tisdag. Det är den sorgliga sanningen. Fetkugga. Fatcug.

Den andra tentan går lite bättre. Den kommer att inte bli en femma, men jag kommer att klara den. Men paleontologin har jag inte ens börjat läsa än. Det är väldigt dumt gjort av mig. Men tiden är snart slut och det är ju väldigt dumt av tiden å sin sida.

Now i will study geofysics. En hobby så intressant som någon, yay.

Det går ganska bra. Idag har jag skött pluggandet hyggligt väl. Räknar med att ha läst tre kapitel innan dagens slut, och då har läget förbättrats ganska mycket. Jättemycket, faktiskt. Men. Jag har insett att det inte är en, utan TVÅ tentor på tisdag. Det är verkligen en galen mängd tentor jag har. Den ena är i det inspirarande ämnet berggrunden, den andra handlar om livets utveckling. Livets utveckling är på fjuttiga två poäng om jag inte minns fel. Det är verkligen jättelite. Faktiskt så pass lite att jag utarbetat en plan om att helt sonika strunta i att skriva den nu och ta den på omtentan istället. Det är en väldigt lockande plan.

Jag har också hittat en glass, en Ben&Jerry, härskaren bland glassproducenter. Jag är ju i grund och botten inte ett glassfän, jag får mest ont i magen och börjar frysa. Men den här glassen är ett undantag. Inte för att jag har smakat den, för det har jag inte, men jag har sett på förpackningen och blivit såld. Glassen heter något i stil med Fossil Fuel och innehåller chokladkex i dinosaurieform. En stor del av mig blev alldeles lycklig när jag såg den. Så lycklig har jag bara blivit tidigare när jag fick tipsen om den underbara sidan som säljer trilobittröjor. Om det är sånt som gör mig lycklig så borde jag faktiskt bli paleontolog. Å andra sidan, om jag blir så lycklig av paleontologi kan man fundera på varför jag kommer bli tvungen att skippa livets-utveckling-tentan.

Det är inte en dålig motsägelse, det.

Nu sitter jag här i hallen och surfar. Lite mörkt, men det funkar. Tentan gick bra trots att ynka två timmar spenderats med fossilerna under dagen och ytterligare två med latinska namn på kvällen. Fyra timmar till en tenta, det är inte mycket. Jag tackar min lyckostjärna, valfri gud, väl utvalda gener och alla fyrklövrar jag nånsin hittat för att jag har så oförskämt lätt att lära mig när jag måste, men samtidigt vet jag ju att det funkar inte alltid och det kommer att komma en dag när det inte alls går såhär lätt. Till exempel nästa vecka på tisdag. Då är det dags för brontotentan och det blir till att plugga 24/7 om det ska gå vägen. Om det räcker. Nu har allvaret börjat.

Jag har ritat en karta idag. En topografisk karta över bergarter. Den blev ganska bra tycker jag, jag ritade ringar och prickar på alla de rätta ställena och sedan ritade jag några träd för att piffa upp den ytterligare lite grann. Sedan flög en fågel in i fönstret och jag var tvungen att tvinga bort alla mina impulser att rusa ut och rädda den (om den fortfarande levde). Jag är lite svag för skadade djur och att brista ut i gråt under kartlektionen på grund av en fågel jag inte ens kände skulle knappast varit populärt.

Strax ska jag verkligen börja plugga, och nu menar jag det. På onsdag vankas det fossiltenta, och man tycker ju att den borde gå bra för någon som är besatt av trilobiter. Å andra sidan finns det ju fler urdjur än bara trilobiter (även om trilobiten såklart är det viktigaste). Har förresten lyckats tappa bort min kursbok. Fattar inte hur det gått till för den väger säkert två kilo och är jättestor och tjock, men borta är den, bokuslingen. Nu: te, strax: plugg! Duktiga, duktiga jag.

PS. Jag önskar mig en cello. Jättejättemycket.

Det händer inte mycket just nu. Allting går lite på tomgång, jag går till skolan (alltid en timme försent), går hem och städer (jag blir nog aldrig klar) och promenerar till flogsta. Det blir lite enformigt att skriva det varje dag. Igår tittade jag på trilobiter, idag tittade jag inte på trilobiter. Förutom det är dagarna förvirrande lika.

Jojustja, en av mina lärare sågade klimatförändringsteorierna. Det gillade jag inte. Argumenten var inget vidare men det var ändå svårt att säga något vettigt till försvar. Nästa gång jag ger mig in i en diskussion ska jag se till att vara påläst som tusan. Om det nu hjälper. Det kan ju faktiskt vara så också att jag är urkass på att diskutera. Och mycket talar tyvärr för den saken… Då hjälper det inte särskilt att vara påläst. För några dagar sen åkte jag till exempel på stryk av kinesen (som egentligen är väldigt trevlig och sympatisk) i Tibetfrågan. Det är ju en dikussion som man bara inte kan förlora, undantaget mig. Uäh. Skärpning, säl. Skärpning.

Antal stententor skrivna: 1

Antal Star Trek sedda: 1

Antal lägenheter städade: 0,19

Antal persienner förstörda: 1

Antal kläder tvättade: 2579

Dessutom har jag rensat ut gamla böcker. Jag är duktig, jag. (I alla fall så länge som man bortser från missödet med persiennen, men jag hävdar bestämt att det inte var mitt fel. Det var trilobiternas. Promise!)

Klara var inte den som var den, utan med snabba ben pinnade vi in på evolutionsmuséet och på lika snabba ben pinnade vi ut igen för trilobitverkstaden var förlagd till paleontologen, på andra sidan gräsmattan. Trilobitbordet verkade ganska övergivet och en stackars norsk paleontolog verkade glad över vårt energiska sällskap. Jag förklarade att jag var lite kär i trilobiter och genast fann vi varann. Sedan fann även en sådär 15 stycken barn oss och plötsligt var det väldigt populärt att göra trilobiter. Men det förstår jag förståss. Man ska ta chansen att göra en trilobit när man får den.

På sängen sitter nu mina två trilobiter och huttrar. Jag fick bära hem dom hela vägen från skolan så att de inte skulle gå sönder i väskan. Trilobiter är känsliga små djur, särskilt de som är gjorda av trolldeg. Medan jag var i skolan satt de tysta och snälla på bänken och hjälpte mig med stenarna. Och det var de duktiga på, trilobiterna. I vart fall så kan jag nog nästan alla nu. Åtminstone tillräckligt många för att klara tentan, om jag inte har en förfärlig otur. Jag kan i alla fall fler än kvarts och bara det är ju ett stort framsteg.

Men. Jag har ont i halsen. Och det svider i mina ögon. En gång nös jag på trilobiterna (men de var för artiga för att säga något) (trilobiter säger verkligen inte mycket i onödan). Jag ska nog gå till ica och köpa en nyponsoppa. Nyponsoppsmiddag. Det skulle sitta fint.