aXXo’s info

[ RapidShare ]

[ HotFile ]

[ FileThe.net ]

..:: N.B. – All download links are interchangable ::..

Brought to you by eDkUn_eRiKa

553 sider lang og i paperbackformat var denne boka akkurat passelig til å ta med seg på øyhoppings-turen. Planen var at den skulle holde hele ferien på tre uker. Det gikk jo selvfølgelig ikke. Jeg ble bare mer og mer oppslukt jo mer jeg leste. I starten var den en smule treg, og da var den lett å legge fra seg, men så plutselig måtte jeg bare lese en side til, bare en til, og så én siste…

Hvert kapittel innledes med et sitat fra en annen bok eller noen ganger et dikt. Disse har alltid sammenheng med handlingen i det kapittelet; jeg syntes det var skikkelig artig – hver gang jeg så et sitat fra noe jeg hadde lest måtte jeg smile. Hele boka er egentlig gjennomsyra av kjærlighet til bøker. På noen annen måte kan jeg ikke si det.

Da jeg begynte å lese, ble jeg litt satt ut av de rare navnene: “Støvfinger”, “Brannreven”, “Trolltunge” osv., men etterhvert skjønte jeg at det passet med tonen i resten av boka. Det er forresten ei barnebok, i allefall ifølge bokkilden (som har den i kategorien “barn 10-12″), men, for å si det sånn: Det er ei jævlig god barnebok.

Hovedpersonen i boka er 12 år gamle Meggie, både hun og faren elsker bøker. Når faren hennes leser høyt kommer ting fra historiene ut av boka. For lenge siden har han lest ut tre karakterer fra ei bok, to av dem skurker og én snill; Støvfinger. Hele livet til Meggie har hun og faren rømt fra de to skurkene (selv om Meggie ikke vet det). Mora til Meggie er forsvunnet.

Hele greia begynner når Støvfinger kommer for å advare Mo (faren til Meggie) om at Capricorn, skurken han leste ut fra boka, leter etter ham. Så da må de rømme igjen, denne gangen til Meggies grandtante… Og så skal jeg ikke si mere, tror jeg.

Blekkhjerte er den første boka i en trilogi, men jeg synes egentlig at den står helt greit på egne ben. Riktignok er det ikke alle løse tråder som nøstes opp, men det meste får en løsning. Bok nummer to (som jeg leste på båttur), “Blekkdød”, er ikke fullt så avsluttende.

Jeg vil absolutt anbefale denne boka til alle. Det vil si, alle som liker litt fantasy i ny og ne. Dere andre merkelige skapninger kan jo bare ta å…

Lese noe annet.

Hvis d har lyst kan du jo f.eks. kjøpe den her.

Det er forresten laga film om boka. Dessverre er den ikke like god. Du kan lese litt om filmen her.

De som kjenner meg vet at jeg ikke akkurat er en religiøs person.  Det er få ting i verden som gleder meg mer enn å havne i teologiske diskusjoner med troende.  Derfor er jeg aktivt deltagende på mange diskusjonssider, og det var på en av disse jeg kom over den beste analogien for verdensreligionene jeg har hørt.

Den går som følgende: Forestill deg at de tre store religionene er deler av en filmserie.

Dette fikk meg til å tenke, så her er min presentasjon av Blockbusterserien: RELIGION!

TORAEN

Her er hovedkarakteren Moses, en staut og macho kar som ikke tar imot dritt fra noen. Moses er John McClane!

Denne historien har det meste en blockbuster trenger. Intriger mellom Moses og Faraoen, action i form av massedød, blodige elver, insekter og en hær som blir druknet mens de prøver å ta igjen jødene. Kort sagt er dette religionens svar på Die Hard: With a Vengeance.

Etter denne store suksessen kommer det, selvfølgelig, en oppfølger.

BIBELEN

Her er Jesus hovedrolleinnehaver. Der Moses var McClane, er Jesus Rocky. Denne mannen vet hvordan man tar imot juling.

Det er mange intriger i denne filmen, med svik og fornektelse i sentrum. Som i alle oppfølgere klarer de å få inn en kjærlighetshistorie der hovedrollen faller for en prostituert (taxi-driver?). Klimakset kommer i form av pisking, blod og gørr før Pontius, Romas svar på Apollo Creed, gir Jesus en knock-out i form av seks tommer lange nagler.

Denne filmen ble også en knallsuksess, og siden alle vil ha mer og fanden fler blir det selvfølgelig nok en oppfølger.

KORANEN

Her møter vi Mohammed. Han, som Jesus trasker mye rundt og snakker med folk. Jesus har faktisk en liten gjesterolle i denne filmen, sikkert for å trekke noen av de som likte andrefilmen. Historien har, som de to foregående, mye vold og intriger, men skiller seg litt ut siden den har mer sex. Muhammed giftet seg en drøss av ganger, og det er en del cat-fights. Muhammed er James Bond: en kvinnebedårer med en sylskarp tunge.

Fanskaren til disse tre filmene er hardcore.

Jødene digger kun førstefilmen, og skjønner ikke hvorfor noen gidder å lage oppfølgere.

De kristene digger de to første filmene, men synes at tredjefilmen var drittelendig.

Muslimene overser de to første, og mener at filmskaperne først klarte å finne vinnerformelen på tredje forsøk.

Så har vi Jehovas vitner, Smiths venner, mormonerne osv. som laget fan-fiction basert på trilogien.

Scientologene synes alle de andre er duster som bare liker teite filmer full av intriger. Derfor bestemte de seg for å heller satse på å lage SCI-FI.

Inne på tredje dagen “i frihet” och första skoldagen utan klassen. Hårt. Men på något vis tror jag att chocken jag tjatar om hela tiden kommer vid den tiden där vi normalt sett hade setts igen, dvs. i höst. Mentalt för mig så är detta lov endast ett vanligt lov – med början och slut. Dock så ska vi ha återförening med klassen – på onsdag igen! Grymt kul I ett svagt ögonblick i bilen till Lobby lovade jag också att vi skulle ha klassfester varje sommar vid min familjs sommarställe i Stockholms skärgård… mohaha.

Det har regnat en bit under dagarna. Undrar om det är därför jag håller på att bli förkyld… ? Jag menar; man hade inte de varmaste kläderna på sig under studentnatten. För att inte tala om vad tjejerna hade på sig. Brr.. Dock så brukar jag aldrig bli sjuk, och om jag väl blir det så går den över relativt fort. Man får köra med brute force, och knarka té och citron/honungsvatten varvat med sömn.

Under denna vecka ska jag ta det lugnt (order från mor). Fram till Midsommar ska jag inte tänka på jobb, körkort eller något som kan störa mitt sinnes lugn. Känns bra. Ska försöka ta mig igenom Sagan Om Ringen-trilogin än en gång. Nu blir det första gången på nya tv:n, vilket förhoppningsvis förhöjer upplevelsen. Jag ska även få med allt extramaterial på dvd-skivorna: borttagna scener, dokumentärer, workshops, kortfilmer – allt! Det är ett projekt det, fy fan…

För de inbitna LotR-fansen (mig själv inräknad) har nu släppts en amatörfilm som beskriver Aragorns jakt på Gollum:

http://www.dailymotion.com/en/video/x93zji_the-hunt-for-gollum-hd-version_shortfilms

Den heter kort och gott “The Hunt For Gollum”, och är en mycket, mycket ambitiös film för att vara gjorda av fans med en budget på runt 40 000 kr. Rekvisita, landskap och story är grymt bra gjord, och skådespelarna passar perfekt i sina roller. Filmad i samma stil som den riktiga trilogin är den också. Kolla dirr! Här är projektets sida.

Om 4 år så är det 2013 och då är det 20 år sedan en stor man, erkänt god organisatör och musikartist gick ur tiden.

Hans namn var Ian Stuart Donaldson och var sångare i ett mycket omtalat band som hette Skrewdriver, han sjöng också i band som t ex White Diamond och rockabillybandet The Klansmen samt släppte tre soloalbum, bl a “No Turning Back”.

Hans musik var omtyckt både bland nazister och andra , t ex en del svenssons, helt vanliga skinheads, punkare, raggare, hårdrockare och även enstaka antirasister gillade hans musik.

En del anser att han var nazist, somliga anser att han var ultranationalist medan andra anser att han helt enkelt bara var en människa som stod upp för sitt land och sitt folk i största allmänhet.

Det var han som startade den så kallade wp-rörelsen, och om det inte hade varit för honom så hade wp-musiken aldrig funnits.

Han var en inspiration för många som hade ungefär samma åsikter och värderingar som honom själv och han var en levande legend ända fram till sin tragiska död i början på 90-talet. Man kan tycka vad man vill om honom som person, men oavsett vilket så är det alltid tragiskt när någon som inte har förtjänat att dö gör det.

När bandet Skrewdriver startade i Poulton-Le-Fylde utanför Blackpool i England år 1977 så var det dock inget wp-band, utan ett Oi- eller punkband. Men efter ett bråk med rasistiska förtecken under en spelning på klubben Vortex i London år 1978 så splittrades bandet, men återförenades igen 1983.

Oavsett vad han än var så var han en stor man på många olika sätt, och han kommer att fortsätta vara ihågkommen för eviga tider både av hans vänner och hans fiender.

Detta inlägg är en memorian över honom, även om jag inte kan ta upp allting som hade med honom att göra.

Hans namn brukar förkortas Ian Stuart.

Ian Stuart Donaldson, som avled den 24:e september 1993 i en bilolycka i England, kallas ibland för “frihetsrockens gudfader” eftersom det rockband som han grundade och ledde, nämligen bandet Skrewdriver, ifrån 1977 och fram till sin död har skrivit historia. Trots motstånd ifrån hela den etablerade musikindustrin, extremvänstern, massmedia och till och med flera av de i västvärlden sittande regeringarna så har hans musik och budskap hörts av miljoner lyssnare runt om i världen.

Den numera legendariska singeln White Power som släpptes 1982 av det brittiska natinalistpartiet National Front har tillsammans med bandets mest kända album, Hail the New Dawn och Blood and Honour, sålts i hundratusentals exemplar.

Under bandets turne´er deporterades Ian Stuart från Tyskland och nekades inresetillstånd till Kanada och USA. Två gånger uppträdde bandet i Sverige. Trots bojkott ifrån den etablerade musikpressen och skivbutiker så har musiken och budskapet sökt sig ut över hela världen genom dess anhängare på gräsrotsnivå.

Ian Stuart har även släppt flera soloalbum, balladskivor och hårdrocksskivor. Han var personligen bekant med Suggsy ifrån ska-bandet Madness och Motorheads sångare Lemmy, varav vilken den sistnämnda sände sina kondoleanser till familjen Donaldson via ett chockerat MTV dagen efter Ians död.

I december 1988 målade han i en intervju upp en vision som beskrev hans livslånga engagemang:

-Jag tänker på Tyskland, Frankrike, Italien och alla de andra stora europeiska nationerna. Sedan på våra fränder i USA, Australien och där bortom. Vita män skapade dessa nationer och om inte de vita männen står upp och bekämpar fienden så kommer vår civilitation att gå under. Vi måste alla göra något och mina sånger är en liten del av vad jag hoppas kunna göra för den vita rasens överlevnad.

Efter hans död har minst ett tjugotal hyllningsskivor släppts av Ian Stuarts efterföljare, den första var The Flame That Never Dies. Den svenska sångerskan Saga har som en hyllning till honom släppt trilogin My Tribute to Skrewdriver.

Oleh: Andrian D. Hagijanto
Dosen Jurusan Desain Komunikasi Visual
Fakultas Seni dan Desain – Universitas Kristen Petra

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

ABSTRAK
Sebuah kenyataan yang berlaku dan terjadi dalam komunitas, sering dipakai oleh pengiklan untuk menciptakan brand awareness. Bahkan sebuah konflik sekalipun telah dicitrakan dan disimulasikan sebagai hal yang menarik untuk menciptakan pesona dan menciptakan imaji tentang keberadaan produk.

Kata kunci: trilogi, iklan, iklan Pepsodent, media TV, konflik, citraan, komunitas

ABSTRACT
Realities happening in a community often merely taken/adapted by advertiser to create brand awareness. Even a conflict have simulated as interesting to create impression and to create an image of product existance.

Keywords: trilogy, Pepsodent, television, advertisement, conflict, an image, community

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Download > Trilogi Iklan Pasta Gigi Pepsodent – Sebuah Citraan Konflik sebagai Pembangkit Brand Aware pada Iklan TV

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sumber: Desa Informasi > Pusat Penelitian (Research Centre) Petra Christian University

“Desa Informasi” or “Information Village” is the name adopted for the Local eContent (digital information resources with local flavor) development project being carried out in Petra Christian University Library.

“Desa Informasi” can also play an important role in preserving (at least) digitally local historical and cultural heritage, thus preserving the collective memory of a local society.

All Local eContent collections are available for everyone through the Internet for free. Some Local eContent collections are currently available in “Desa Informasi,” such as Surabaya Memory, Digital Theses, eDIMENSI, Petra@rt Gallery, Petra iPoster, and Petra Chronicle.

•••

Många väntar på brev eller telefonsamtal från mig, och en del känner att det är förgäves när jag kanske inte ens svarar på sms. Så en förklaring kan minst sagt vara på sin plats: jag har många strängar på min inverterade pilbåge!

Ingen mobiltelefon, inga sparade kontakter, inga foton

Därför har jag alltså varit svår att få tag på den senaste tiden, tillika att jag fortfarande inte fått tillbaka min mobiltelefon med mina kontakter, telefonnummer, osv. Detta är också orsaken till varför jag inte kunnat publicera fler bilder här på marmeladkungen; vilket jag lovat flertalet, tillika mig själv, och nu tänker jag särskilt på bilder på recensionsexemplar av de nya böcker jag fått skickade till mig under december, och de nya böcker och tidskrifter jag medverkat i under denna tid.

Ny färdigskriven novell

Under sista delen av december har jag spärrat in mig och skrivit närmast dygnet runt på en ny novell, tillsammans med en författarkollega. Det har varit en omtumlande upplevelse, men resultatet är nu inskickat för bedömning, och vi är båda extremt nöjda. Troligen är det bland det bästa jag skrivit, och det skulle verkligen förvåna mig om detta verk inte snart publiceras i såväl mindre som större sammanhang. Förhoppningsvis även med betalning, vilket i så fall måste räknas som något närmast övernaturligt.

Redigering av nyligen såld novell

Har sålt en novell som dessutom är första kapitlet i en redan utskisserad roman. Måste snart börja redigera novellen inför kommande publicering.

Redigering av noveller som ska publiceras på marmeladkungen

Jag har också fått inskickade noveller till mig, och två är redan antagna. Dessa har jag inte hunnit redigera, åtminstone inte mer än de första styckena, varför det också kan ta tid innan de publiceras här på Marmeladkungen.

Min nästa novell

Dessutom, ska tilläggas, försöker jag när tid finnes, redigera min nästa novell till tidskriften Eskapix. Den är dock ännu varken läst eller antagen, men jag är mycket förhoppningsfull, bara jag hinner få lite tid över att redigera färdigt den och skicka iväg den.Det är det absolut obehagligaste jag skrivit, vilket torde passa tidskriften ifråga som en lagom stor sko.

Diktredigering

Jag har en mängd dikter liggande inför min kommande andra diktsamling. Att skicka in en hel volym till förlagen får jag lägga på is. Men en del dikter är såpass bra att jag upplever mig tvingad att redigera dem och skicka dem till Lyrikvännen, Komma och så vidare. Bara jag orkar.Dessutom måste jag i många fall skicka utskrifter, och jag saknar utskriftsmöjlighet, samt USB-minne. Men med hjälp från Mariestads stadsbibliotek samt från vänner, släkt och bekanta ska detta kunna gå att genomföra.

Artikelskrivande

Jag arbetar hårt på en skräcklitterär artikel om en MYCKET känd skräckfilm, och här med tolkningar och jämförelser mellan bok och filmatisering.

Men den kanske viktigaste artikeln jag försöker få tid över att arbeta på är den andra delen i min tänkta Lovecraft-essätrilogi. Denna gång har jag dessutom från S. T. Joshi i USA fått klartecken att som först i världen officiellt gå ut med riktigt smaskiga detaljer som tidigare inte publicerats.Dessutom verkar min vän Martin Andersson, Sveriges främste Lovecraft-expert, ställa upp på faktagranskning och tips. Vad det handlar om? Det är sexrelaterat.

Till dettakommer även mitt tänkande på vad jag ska skriva för Vetsagas essä-tävling (inom fantasy och science fiction), där förstapris är 5000 kr – samt att sedan orka konkretisera detta och redigera det.

Översättningar

Jag har från flera håll blivit erbjuden smärre översättningsjobb, artiklar och noveller, från och till engelska. Mycket smickrande: och naturligtvis tänker jag göra detta. Men det är bara en av alla de saker jag ska göra under 2009. För jag tänker även översätta eget tidigare publicerat material för att försöka publicera det i engelskspråkiga tidskrifter och böcker; börjar nämligen få upp en del kontakter även utomlands.

Bokrecensioner

Samma sak gäller med de bokrecensioner jag i det närmaste lovat förlag och vänner. Det har helt enkelt inte funnits tid. Lägg också här till detta till det faktum att jag överhuvudtaget har svårt att läsa och skriva skönlitteratur i min depression, samt att jag för närvarande då och då, nu allt oftare, lider av extremt svåra panikångestattacker, då det känns som att jag ska dö, samtidigt som jag vill dö. De kommer nu allt oftare, och skiljer sig sinsemellan radikalt åt.

Filmrecensioner

Jag har tvingats till en time out från mitt recenserande för Swedish Gore Film Society. Tycks aldrig ha tid att vare sig höra av mig eller svara på deras mejl. Tråkigt nog, eftersom detta var något jag verkligen tyckte om.

Det finns dessutom många filmer jag vill recensera här på Marmeladkungen, men det blir nog i så fall, den närmaste tiden, kortare genomgångar om mina åsikter rörande en viss film. Försöker även ta upp mer obskyra fantastikfilmer som inte recenseras på så många andra platser; de filmer som behöver få uppmärksamhet.

Min sons kommande operation

Jag går dagligen och väntar på tid för min sons kommande operation, vilket ska bli i januari eller februari, och svar på frågan: vilken typ av operation det blir. Det finns nämligen två alternativ:

Alternativ ett är att man riktar om hans hålven, samt en del mindre reparationer i hjärtat, för att förbättra blodcirkulationen i min sons överkropp. Här är dödligheten cirka 10%, något jag inte kan sluta tänka på.

Alternativ två är sämre: en hjärttransplantation. Detta är sämre eftersom detta innebär att vi troligen tvingas bosätta oss i Göteborg, vänta tills ett spädbarnshjärta blir tillgängligt, med alla de tankar detta involverar. Men det är absolut sämst för Vincent, eftersom han i detta fall tvingas äta mediciner hela livet, och att immunförsvaret därmed försvinner. Riskerna för cancer, infektioner och inflammationer ökar katastrofalt!

Väljer läkarna och kirurgerna alternativ ett tvingas Vincent till en eller två ytterligare operationer när han är 3-4 år.

Det är mycket att tänka på. Som inte går att sluta tänka på.

Min depression

Jag kämpar dagligen med min depression, går tre dagar i veckan på vuxenpsykiatri med samtalsstöd och dylikt. Panikångesten kommer allt oftare. Orken tryter.

För närvarande väntar jag på att man i en läkarkonferens ska ta ställning till huruvida jag klarar av att påbörja att gå i terapi. Då även vilken typ av terapi – det kan bli kognitiv beteendeterapi, psykoterapeutisk beteendeterapi eller något av flera andra alternativ.

Och om jag får gå i terapi ska tydligen min depression närmast förvärras inledningsvis, då man tvingas till att göra sådant man inte alls vill.

Min ekonomi

Min ekonomi är katastrofal. Det kostar att ligga här nere! Jag klarar mig knappt igenom dagarna, tvingas sälja av så mycket som möjligt i mitt hem. Tanken är att jag ska sälja allt mer av vad jag har på Tradera. Men även detta tar emot, och tar tid…

En ytterst onödig utgift jag har är cigaretter. Men när man är så djupt nere i en depression är det inte det enklaste att sluta…

Renovering av min lägenhet

Det händer inte mycket med min lägenhet, trots att det började bra. Naturligtvis handlar detta om min depression och min ekonomi. Jag orkar helt enkelt inte psykiskt, känner ingen lust, tänker mest bara på vad som ska hända med min son, och dessutom räcker inte mina få kronor jag får över varje månad till färg, spackel och andra dylika attiraljer. Behöver golvlister, nya telefonkablar, jorda eluttag, lägga nytt golv, rengöringsmedel, penslar, osv i oändlighet. Det kommer att ta rejält lång tid. Dessutom är det otroligt dumt att sälja lägenheten under denna lågkonjuktur.

Tankar om Marmeladkungen under 2009 – ny tidskrift

Jag tänker allvarligt på att starta en nättidskrift, underliggande eller sammankopplad med marmeladkungen, då intresset från mina läsare varit stort, och material finns. Detta absolut inte för att försöka konkurrera med Eskapix, Vetsaga, Catahya osv.

Men som jag ser det saknar även Sverige en helt skräckinriktad nättidskrift, vilket även kan erbjuda morgondagens stora författare nya möjligheter till publicering. Dessutom är detta en smärre dröm från min sida, samt att det skulle kunna utvidga marmeladkungens möjligheter i och med den nya omfattningen.

Detta får dock ligga lite på is, då jag har så mycket just nu, och mina tankar involverar att jag måste ta reda på hur det går till att starta och registrera en tidskrift, samt ge den en titel etc, för att i framtiden kunna få kulturstöd etc.

Förslag och hjälp emottas med glädje! Samma sak gäller om du käre läsare önskar vara med och ytterligare utveckla fantastiksverige!

Väl mött

Fredrik F. G. Granlund,

Mariestad, den 4 januari i detta nådens år (!) 2009

I går var jeg på kino, og så skjedde det som kan skje når du skal ha en julekalender med en liste over de beste filmene gjennom hele året. Jeg så en film som var god nok til å snike seg inn blant de jeg allerede har skrevet om. Sånn skjer, og dermed må jeg lage et ekstra innlegg. Heldigvis for konkurransen var det ikke altfor høyt på listen den snek seg inn, men på 22. plass kommer den. Jeg snakker om

22. RocknRolla

Regi: Guy Ritchie

Manus: Guy Ritchie

Med: Gerard Butler, Tom Wilkinson, Thandie Newton, Mark Strong, Toby Kebbell, Idris Elba, Tom Hardy, Jeremy Piven og Ludacris.

Land: England

Spilletid: 114 min

Guy Ritchie er mannen som står bak en av mine favorittfilmer, Snatch, kanskje det beste eksempelet på en underholdende og morsom gangsterfilm. I samme sjanger lagde han også Lock, Stock and Two Smoking Barrels først, men for meg er det Snatch som er høydepunktet. Jeg likte også veldig godt Revolver, til tross for at den var ganske pretensiøs og svevende. Men nå så det jo absolutt ut som om Ritchie var på vei tilbake til stilen fra de tidligste filmene, og jeg gledet meg.

Det er mange historier som blir fortalt her. Johnny Quid (Kebbell) er en rockestjerne som later som om han er død, slik at han tjener mer penger på platesalg og slipper unna alt stresset. One Two (Butler) har en mislykket eiendomshandel sammen med gjengen sin, og skylder Lenny Cole (Wilkinson), den store eiendomsmagnaten  London, en god del penger. Heldigvis får han hjelp fra Stella (Newton). Stella er regnskapsfører for russeren Uri. Uri prøver å få betalt Lenny en del penger for å få byggetillatelse fortere, men Stella vet naturlig nok når og hvor pengetransporten skjer. Uri har også et lykkemaleri, som han låner bort til Lenny mens avtalen pågår. Når så dette maleriet blir stjålet fra Lenny, er det forviklingene virkelig kommer i gang. Alt dette får vi gjennom fortellerstemmen til Lenny’s andremann, Archie (Strong).

Historien funker ganske bra, med alle sine forviklinger og vendinger. Som alltid er Ritchie flink til å la ting skje om hverandre, sånn at du alltid må være på vakt for å vite hva som skjer. Skuespillet er veldig bra, jeg kjøper de aller fleste i rollene sine her. Spesielt har Ritchie sine filmer gitt meg, om mulig, et enda sterker inntrykk av at russere er utrolig hardbarkede mennesker. De to russiske torpedoene i denne ville nok kanskje til og med klare å ta knekken på Boris the Blade fra Snatch.

Den visuelle stilen er fremdeles fint til stede. Åpningstekstene er veldig stilige, med tegnede versjoner av karakterene, og utover i filmen kjenner jeg fort igjen at det er en Ritchie-film. Men i tillegg til den kjappe og fine stilen fra Snatch og Lock, Stock… så virker det også som om det sitter litt igjen fra Revolver, noe jeg liker godt. Er vel mest en scene, der det er veldig neonaktig blått lys som sendte meg tilbake til den. RocknRolla byr også på en ny dobbelscene, kryssklippet, der hver scene gir mening for seg selv, men sammen blir det doble betydninger og generelt veldig bra og kult.

Musikken er gjennomført rocka, bra og engasjerende. Ikke tvil om at jeg satt litt og tromma med tærne til tider. Den velkjente humoren fra de tidligere filmene derimot, treffer ikke like bra. Det er noen ting som fungerer og en god del vitser som faller litt flatt. Dessverre blir det sjelden mer enn litt humring, unntatt når vi nærmer oss slutten, og ting som vanlig blir nærmere og nærmere farse i situasjonene.

Det er vanskelig å kunne grunngi hvorfor denne ikke kommer opp på nivået til de tidligste filmene til Ritchie, men det mangler rett og slett litt av den stemningen som var. Ikke at den manglet helt, det er bare mer i de andre to. Men vi blir lovet enoppfølger, og Ritchie planlegger visstnok en Rocknrolla-trilogi, og det tror jeg kan bli ganske bra.

Dom:

DHF: 8/10

IMDb: 7.5/10 (6 200 stemmer)

VG: Terningkast 2 (Denne anmeldelsen tar jeg og legger fram som god grunn til at Morten Ståle Nilsen er en idiot. Kan være jeg misforstår ham, men det virker som om han misliker alt Ritchie har gjort, og der har du beviset.)

Dagbladet: Terningkast 3 (Mer forståelig, men jeg er fremdeles uenig.)

Legg gjerne igjen en kommentar!

X-men. Från vänster: Prof Charles Xavier, Rouge, Cyclops, Ice man, Jean Grey, Storm och Wolverine

Nyligen såg jag om de hittills tre X-men-filmerna. Det började när jag besökte min svägerska, och då bara spridda delar av ettan men det var tillräckligt för att jag skulle bli sugen på att gå igenom de andra två – inte minst för att det snart är dags för nästa film i serien.

Jag kanske ska börja med att jag tillhör den överväldigande majoritet som har sett filmerna men inte läst serien i någon större omfattning. Det lilla jag läst av serien känns inte alls lika spännande eller roligt som filmerna, men jag kanske får kontakta en kompis som har rätt mycket och se om jag kanske går att omvända.

Låt vara att trilogin är lika subtil i sina metaforer som Star Trek. (Ja, nu pratar vi “en ras = en minoritet”.) Filmerna är ganska charmiga på sitt sätt och hyfsat spännande. Fakiskt inte helt oävna dramaturgiskt. Och jag skulle också ha låtit Patrick Stewart ha voice over, om jag hade gjort dem.

Men det finns några småsaker.

Ängeln

I trean finns det en figur som ser ut precis som en ängel, med stora vingar, blont hår och fina drag. Han är son till forskaren som har hittat på ett botemedel mot att vara mutant. Och bortsett från att han utgör en schysst del av affischen (en tydligen rätt viktig del av en rollfigurs existensberättigande) är han med i filmen av två anledningar: 1) han är med för att introducera botemedlet och 2) han ska rädda sin pappa i slutet, trots allt det hemska han gjort. Det är väl okej med rollfigurer med begränsat utrymme. Men nu är inte problemet att ängeln har för lite tid. Han är med i säkert fyra-fem scener till. Det finns ett namn för det: Feghoot – en story som existerar enbart för att sätta upp en poäng. I det här fallet är dessutom poängen så meningslös att jag stundom funderar på ifall de har klippt bort scenen där hans roll i filmen får sin förklaring.

Lady Deathstrike

Lady Deathstrike är en rollfigur som bara finns med i tvåan, en kvinna som liksom Wolverine är full av adamantium, läker superfort och har klor. Det är som gjort för att de två ska slåss, eller hur? Eftersom man hejar på Wolverine (utom möjligen Dr Cox i Scrubs) – och han är drygt tjugo centimeter längre, tyngre och man, måste man naturligtvis ge henne lite försprång för att det ska bli spännande. Hon har längre klor. Japp, det är allt.

Men det är inte det som jag tänker på. Det jag tänker på är om man skulle analysera det hela ur genusteoretisk synvinkel – enbart det slagsmålet. Jag tror inte på sådan analys rätt igenom, men det här vara bara för roligt för att släppa.

Jag nämnde att hon har längre klor. Det jag inte skrev var att han har sina klor från knogarna. Hennes klor är förlängda naglar.

Hon rivs största delen av tiden. Han skjuter in sina klor i henne.

Och så är det själva dödsscenen. För det är klart att hon – den mest formidabla av X-mens motståndare i tvåan – måste dö innan uppföljaren. (Det är ungefär som Darth Mauls död, alldeles för lätt för att hennes död ska vara lika spektakulär som hennes intryck. Se här för fler skurkmedhjälpare som dött före sin tid.) Hon dör så här:

Lady Deathstrike

Man ser det inte här, men strax innan hon dör ser Wolverine till att hon blir penetrerad i nedre delen av magen av ett långsmalt rör. Hon rycker till. En kokande vätska sprutas in i henne genom röret, och pumpas långsamt in, tills hon slutligen blir helt fylld. Hon skakar och hela kroppen späns. Det börjar till och med rinna sådan vätska ur mungiporna på henne – och näsan och ögonen… Sen drar Wolverine röret ur henne och hon faller ihop.

Är det bara jag som ser det metaforiska här?

Slut på genusanalysen.

Sabretooth

I ettan stör jag mig lite på Sabretooth. Han är ungefär som den där tredje kryptoniern i Stålmannen 2: dum, stum och lätt meningslös. Varför inte göra något med honom när man ändå betalar för skådespelaren? Inte nog med att han personifierar “low brow”, han har inga scener där han ger något större positivt intryck. (Och då menar jag positivt i väldigt vid bemärkelse.) När inte ens Magneto respekterar honom, varför skulle vi? (Och Toad? Tja, jag vet inte, jag. Jag blir sällan rädd för paddor.) Poängen är att ingen av dem påverkar filmen i större grad än att Sabretooth är orsaken till att Wolverine och Rouge blir förda till mutantskolan. (Apropå det, hur visste Storm och Cyclops att Sabretooth skulle attackera dem?) Nä, det hade gått att lösa smidigare.

Urvalet av hjältar

Kitty Pryde är en ung tjej som kan gå genom väggar. Hon finns med i alla tre filmerna, men spelas av tre olika skådespelerskor: i ettan blir hon den första mutanten Wolverine ser göra något mutantiskt i X-skolan (hon är med i två sekunder ca), i tvåan faller hon genom sin säng när Stryker anfaller (hon är kanske med i fem sekunder den här gången) och i trean är hon äntligen med på riktigt. Hon tycker jag är bra mycket mer intressant än Cyclops, Storm och Jean Grey, för att inte tala om Ice man. Likadant är det med Colossus, som också finns med i alla tre filmer, men som inte heller har någon större roll förrän i trean. Han är den store blyge killen som kan få en ogenomtränglig rustning på någon sekund. Ah, jag antar att alla kanske inte tycker som jag, men det blev lite för mycket fokus på Hogan “jag är så rebellisk” Wolverine, Cyclops (“jag gillar inte Wolverine”), och Jean Grey (“ska jag välja honom eller honom? Nej, jag har redan valt), vars historier verkar vara fasta. Jag menar, det finns inte mycket att säga om Storm, va, annat än att hon har de och de krafterna? Och i och med att krafterna är oföränderliga och stora, kan man bara plocka fram rätt kraft, så vinner man. Lite för lätt, i min mening. Fast att plocka in Kelsey Grammer som The Beast var inspirerad rollbesättning.

Slutsats

De här svaga punkterna är några av de grejer jag tänkte på senast jag såg dem. Jag har hittills inte nämnt senator Kelley, vars vattnighet är helt fantastisk. Eller Juggernaut. Eller Mystique som i stort sett är det närmaste vi har sett Rey Mysterio på film. Eller Magnetos flykt, attack mot poliserna som håller Mystique, hot mot poliserna för att utpressa professor X – ja, i stort sett alla scener. Men det får vara tills nästa gång.

Så er vi kommet fram til siste innlegg i dene serien på 26. Jeg har presentert alle filmene som jeg kaller mine favoritter. Nå har det seg sånn at jeg har måttet jukse litt med tallene, for det er rett og slett ikke så lett for meg å skille mellom kvaliteten på disse filmene. Det fører til at dette siste innlegget inneholder tre filmer. Det er selvfølgelig snakk om

The Lord of the Rings:

The Fellowship of the Ring (2001)

http://www.imdb.com/title/tt0120737/

The Two Towers (2002)

http://www.imdb.com/title/tt0167261/

The Return of the King

http://www.imdb.com/title/tt0167260/

Regi: Peter Jackson

Manus: Peter Jackson, Fran Walsh og Philippa Boyens, basert på en bok av J. R. R. Tolkien.

Med: Viggo Mortensen, Elijah Wood, Ian McKellen, Sean Astin, Orlando Bloom, John Rhys-Davies, Andy Serkis, Billy Boyd, Dominic Monaghan, Liv Tyler, Ian Holm, Christopher Lee, Sean Bean, Hugo Weaving, Cate Blanchett, Bernard Hill, Brad Dourif, David Wenham, Miranda Otto, John Noble og Karl Urban.

Spilletid: 558 min (9 t og 18 min)

Det er ingen overdrivelse i det hele tatt å si at disse tre filmene helt alene har gjort Peter Jackson til en regissør som nå får lage akkurat hva han vil. Tidligere var han kjent for skrekkfilmer med lavt budsjett og mye blod og gørr, som Braindead og Bad Taste, den falske dokumentaren Forgotten Silver og den Oscarnominerte Heavenly Creatures. Etter megasuksessen med The Lord of the Rings har han laget sitt eget ønskeprosjekt, en ny versjon av King Kong, i tillegg til at et slags thrillerdrama kalt The Lovely Bones er på vei i 2009.

Castet til trilogien inneholder en mengde av talentfulle skuespillere, både nye stjerneskudd som Orlando Bloom og Elijah Wood, mer erfarne folk som Viggo Mortensen, Liv Tyler og Sean Bean og kan til og med slå i bordet med å ha hele tre sir’er med, Ian McKellen, Ian Holm og Christopher Lee.

Det er vanskelig å oppsummere alle historielinjene fra tre filmer i et avsnitt, men hovedsaklig dreier The Lord of the Rings seg om ferden den lille hobbiten Frodo (Wood) må ut på for å ødelegge en ring så mektig at den vil snu hele Middle Earth over til ondskapen om den ikke blir ødelagt. På veien får han hjelp av trollmannen Gandalf (McKellen), den rettmessige kongen over menneskene, Aragorn (Mortensen), alven Legolas (Bloom), dvergen Gimli (Rhys-Davies), kongssønn Boromir (Bean) og hobbitene Sam (Astin), Merry (Monaghan) og Pippin (Boyd). De blir delt opp på veien, og hver blit involvert i det siste og avgjørende sammenstøtet mellom godt og ondt på sin egen måte.

Jeg leste boken av Tolkien før filmene kom, på barneskolen en gang. Jeg var automatisk storfan, og når jeg hørte den skulle filmatiseres, syntes jeg det var en av de beste ideer jeg noensinne hadde hørt. Jeg hadde billett til premieren på den første, 17. desember 2001, klokken 17.00 eller rundt deromkring. Premieren gikk samtidig over hele verden på den første, på de to neste ble den vist fra midnatt i hver tidssone. Jeg vet ikke hva jeg forventet av filmen, men når jeg gikk ut var jeg helt lamslått over hvor genialt det jeg hadde sett var. Litt mindre enn et år senere fikk jeg frysninger på et helt nytt nivå når jeg fikk se traileren for The Two Towers for første gang, og et år etter det igjen hadde jeg det fullstendig storveis på første rad i kinosalen i Kopervik i det jeg fikk se den mest overlegne trilogien noensinne bli avsluttet akkurat sånn den burde.

Historien er jo et klassisk eventyr, men den finner jo også mye styrke i subplotene, Aragorns kjærlighetshistorie og ikke minst stoltheten og håpløsheten som finnes i Gondors kongehus, der både kongen Denethor og sønnene hans Boromir og Faramir er av de klart mest interessante karakterene i filmene. Den verdenen Tolkien har skapt, er og blir den ultimate arbeidstegningen for fantasy, og de fleste andre låner kraftig fra hans arbeid.

Hvis det er noen filmer som skal konkurrere med Star Wars-filmene i detaljrikdom, så er det disse. Og LOTR vinner også den kampen lett. Har du sett noe særlig av ekstramateriale på dvd’ene så kan du ikke være uenig med meg. Alle kostymer og våpen er lagd til filmen, med inskripsjoner og utskjæringer til minste detalj. Det er også gjort en fantastisk jobb med prostetisk sminke, der orkene er av de beste eksemplene. Stort sett alle “skurkene” ser jo helt fantastiske ut. Nedenfor en video fra åpningen av den første filmen, der vi ser litt av dette.

Her ser vi jo også litt av de utrolig gode visuelle effektene de bruker. LOTR gjorde nyvinninger på området, og brukte en ny programvare for å simulere store mengder vesener under slag. I tillegg perfeksjonerte de “motion capture”-teknologi for å skape karakteren Gollum, som spilles av Andy Serkis, mens selve kroppen på filmen kun er dataskapte bilder laget etter Serkis faktiske bevegelser. I tillegg brukte de også smarte løsninger for å få rikitg størrelsesforhold mellom mennesker og hobbiter, ved å lure oss perspektivmessig, eller faktisk lage to like set, med forskjellig størrelse.

Skuespillet er veldig bra etter min mening. Jeg vil trekke fram Ian McKellen, som gjør det spesielt bra som Gandalf, ellers syns jeg Sean Bean er en veldig bra Boromir. Men generelt sett er det veldig bra skuespill over hele linja, ingenting som jeg reagerer på eller syns er dårlig.

Det mange klager på er vel muligens hvor lange filmene er. Jeg er kanskje ikke den rette å spørre, siden jeg koser meg i verdenen, og bare vil tilbringe mest mulig tid der (liker veldig godt de utvidede versjonene av filmene på dvd). Men jeg kan være enig med at det blir litt lang tid sammen med entene i The Two Towers. Såklart har det sammenheng med at de konstant kutter vekk fra det utrolig spennende slaget i Helm’s Deep, men egentlig trengs det jo for å forklare ting framover i historien, og det gir også et lett drag av komedie. Ellers får jo slutten(e) på The Return of the King mye kritikk, folk mener at det er altfor mange slutter etter hverandre. Jeg er uenig, og ser egentlig ikke noen annen måte å gjøre det på enn det er blitt gjort. Det er altfor mange historier vi vil vite hvordan ender til at vi kan kutte ut noen av de scenene.

Musikken er jo også noe av det bedre som er blitt laget til storslåtte filmer de siste årene, den fungerer veldig godt sammen med lyddesignet, som resten av filmen er det veldig profesjonelt og detaljert gjort. Dette får en også eksempler på på dvdene, der du kan se scener med alle lydlagene individuelt.

Kort sagt en trilogi med filmer som jeg er utrolig glad i, og har sett et utall ganger. Av de mange favorittscenene mine, så kan jeg nevne Boromirs dødsscene. Eller, egentlig først den scenen der Boromir prøver å ta ringen fra Frodo, og så satt sammen med den faktiske dødskampen, som du kan se nedenfor. Legg forresten merke til den vanvittig stilige kamerabevegelsen ned gjennom hele skogen ganske i begynnelsen her.

Den andre jeg vil vise er fra The Return of the King, og er helt fantastisk klippet. Jeg vil applaudere den som kom på å sette sammen de to scenene på den måten, det kunne ikke fungert bedre.

Kritikerne gav for det meste LOTR den skryten de fortjener, og det haglet seksere på terningen. Oscarmessig gikk det også ganske så bra, der The Fellowship of the Ring vant for Beste kinematografi, Beste visuelle effekter, Beste sminke og Beste musikk (også nominert til 9 andre Oscar), The Two Towers vant for Beste lydredigering og Beste visuelle effekter (nominert til 4 andre) og The Return of the King tok fullstendig kaka med Beste lydmiksing, Beste setdekorasjon, Beste kostymer, Beste sminke, Beste musikk, Beste originalsang, Beste klipp, Beste visuelle effekter, Beste manus basert på annet materiale, Beste regissør OG Beste film (11 totalt). Det kan vel kanskje argumenteres for at The Return of the King fikk litt betalt for hele trilogien på en måte, men i såfall syns jeg det er helt på sin plass. Vel fortjent.

På IMDb gjør de det også bra. The Two Towers har 8.6/10 med 259 107 stemmer, og ligger på 31. plass på top 250. The Fellowship of the Ring ligger litt høyere, på 20. plass. Ratingen er 8.7/10 med 311 448 stemmer. Aller høyest av trilogien ligger The Return of the King, med 8.8/10 etter 282 349 stemmer, noe som setter den på 14. plass. Forresten litt spesielt at den tredje filmen har flere stemmer enn den andre, noe som kanskje kan komme av at The Return of the King lå veldig høyt oppe tidligere, og folk som ikke har sett den stemmer 1/10 for å få den lenger ned på listen uten å ha sett den. Det er jo en uheldig bivirkning av IMDb-systemet. Nedenfor har jeg som vanlig funnet fram trailere for filmene.

(digger den musikken fra Requiem for a Dream, selv om den er overbrukt etterhvert.)

Om du har sett denne trilogien, de beste filmene jeg har sett, så legg igjen en kommentar! Jeg avslutter med Theoden, kongen av Rohan, sine ord når alt ser mørkt og håpløst ut i møte med de overveldende styrkene til Saruman:

Where is the horse and the rider?
Where is the horn that was blowing?
They have passed like rain on the mountains.
Like wind in the meadow.
The days have gone down in the west.
Behind the hills, into shadow.
How did it come to this?

Alvetegnet er en trilogi på tre bøker som er utgitt av CappelenDamm, bøkene er på bokmål og er skrevet av Sigbjørn Mostue. Den første boka, “Gravbøygen våkner” er på 278 sider, den andre boka, “Nissedreperen” er på 301 sider, den tredje og siste boka, “Krakens gap” er på 285 sider og alle er utgitt som innbundet og paperback og det er også blitt lydbøker ut av dem. Bøkenes målgruppe vil jeg tipper er gutter og jenter på 10-14 år gamle.

Kort sagt: Bøkene handler om en gutt som heter Espen og ei jente som heter Eva.
“Gravbøygen våkner” ble vinner av Arks barnebokpris 2005 – stemt frem av barna selv!
Fra “Gravbøygen våkner”; I sommferieren drar han med moren til gården til morfar. Siden morfar er begynt å bli litt “skrullete” så har onkelen til Espen tatt over gården og driver den, og til morfars voldsomme protester begynner onkel Svein å hugge ned Gammalskauen. Etter et lynnedslag kommer Espen over en meget spesiell nøkkel i skogen. Nøkkelen fører Espen til en ny verden:En parallell virkelighet der omgivelsene er de samme, men hvor trær, dyr og fugler kan snakke, og hvor nisser, alver, tusser og skrømt dukker opp. Men farer truer. Hvis skogen hugges ned, vil alvene være forsvarsløse, og selveste Gravbøygen vil utrydde dem. De har valgt Espen til å kjempe for dem, men Espen vegrer seg. Han har alltid gått utenom problemene. Men det de onde maktene ikke vet, er at det også står ei jente bak ham: Eva.
Nissedreperen er den gnistrende oppfølgeren til den prisbelønte “Gravbøygen våkner”.
Fra “Nissedreperen”; Mens julefreden er i ferd med å senke seg over byen, mottar Eva og Espen mystiske beskjeder fra en ukjent avsender. Samtidig blir det oppdaget et lik av en liten kropp som flyter i kloakken, og byens rotter har begynt å oppføre seg aggressivt og truende. Snart får de vite at den mytiske skikkelsen Nissedreperen er vekket til live, og bare de to kan redde byens nisser som er i ferd med å forsvinne, én etter én. Dette skal vise seg bare å være opptakten til et grufullt mysterium som garantert vil få pulsen din til å dunke og nakkehårene dine til å reise seg!
Fra “Krakens gap”; Det er varmt denne forsommeren – unormalt varmt. Det passer for så vidt Espen og Eva godt, for de skal på klassetur langs kysten med en stolt, gammel seilskute. Skåret i gleden er at alvene har kastet en forbannelse over Nissevennen Nils. Han er dødssyk, og kan bare reddes hvis Espen og Eva klarer å få tak i Alvetegnet, nøkkelen Edelåpne, igjen. Problemet er at den er kastet ut på havets bunn. I havet finnes vesener som har andre planer med nøkkelen. Og langt der ute har den enorme Kraken våknet til live nede i dypet. Espen, Eva og resten av elevene på skuta er snart viklet inn i en kamp på liv og død da Kraken setter i gang sine mørke kaoskrefter.

Krakens gap sluttfører trilogien “Alvetegnet”. Mostue har skapt et fantastisk eventyr hvor urgamle folkeeventyrskikkelser er blitt vekket til live. Serien har så langt solgt over 30 000 eksemplarer, og vunnet Arks barnebokpris. Bøkene er innenfor fantasy og spenning, anbefales for gutter og jenter mellom 10-14 år.

Min mening: En svært godt verk: spenning og norsk fantasy. Kan lese for eller av både gutter og jenter – og kanskje en foreldre? – bøkene er stappfull med spenning og handlingen går akkurat sånn passe fort, slik at du kan henge med på hva som skjer.

“Tiendeofferet” eller “Tithe” som det heter originalt er en trilogi på engelsk skrevet av den engelske forfatterinnen Holly Black – “Tithe”, “Valiant” og “Ironside” – “Tithe” er oversatt til norsk av Tore Aurstad, boken har 272 sider, bokmål, innbundet og utgitt på CappelenDamm. Holly Black er også kjent for å ha skrevet Spiderwickkrønikene – “Felthåndboka”, “Øyet i steinen”, “Lucindas hemmelighet”, “Jerntreet” og “Mulgaraths vrede” – og noen andre bøker på engelsk som ikke har blitt oversatt til norsk. “Tiendeofferet” egner seg mest for ungdommer mellom 12-16 år.

I boka følger vi 16 år gamle Kaye fra storbyen til eventyrets skremmende verden. 16 år gamle Kaye fører et omflakkende liv sammen med sin mor og rockebandet hennes. Hun har alltid følt seg som en outsider. Delvis fordi hun har vokst opp i bråkete barer hvor hennes mor har spilt med bandet sitt, delvis fordi hun som barn har kunnet se og snakke med alver. Alvene finnes forstatt, og når Kaye møter dem igjen, blir hun dratt inn i deres skremmende, mørke verden. Kaye blir en brikke i en gammel kamp på liv og død, der det kreves at hun er ekstremt smart og ekstremt modig om hun skal overleve.

Min mening: Spennende, fantasifullt og helt originalt! Denne boka må absolutt leses!

Okej här kommer mitt första inlägg om ett av mina favorit ämnen, film.

Har just sett klart alla 3 Mad Max filmerna, och anledningen till att jag såg dessa filmer är för att jag kommer ihåg när jag var liten och såg på den 3e Mad Max filmen, och hur tuff den var när Max (Mel Gibson) slogs mot en “jätte” 3grr hans egen storlek och med en plåthjälm på skallen.
Så det var en liten resa bakåt i tiden när man såg den filmen, inte lika bra som jag mins den men underhållande

Okej det brukar ju alltid vara så att en uppföljare brukar vara sämre än första filmen, men när det gäller Mad Max så är det tvärt om. Jag tycker att första filmen var helt okej, man får ju lära känna Max och se hans karaktär växa fram till den han är i sista filmen, mycket action och en bra rulle,

Mad Max 2, en massa action, fartfylld som ettan, världen har blivit mer öde och det växer fram mer funderingar över denna filmen pga att allt är så öde, och världen har “gått tillbaka i tiden” efter ett atom vapen krig, civilisationen har dött ut.
Denna filmens skurk är inte heller att leka med, en stor biffig snubbe i järn-mask, men inte lika galen som skurken i ettan utan agerar mer civiliserat.
South Park har även gjort en parodi på en del av denna filmen, bara så ni vet “blink“

Och så har vi den 3e filmen, den bästa av de 3 enligt mig. Utan att få höra Mad Max namn en enda gång i hela filmen, så bjuder han på full matad action, men är även fylld med humor, dramatik, hjältemod och en massa mer

Men men som helhet är det en helt okej trilogi som bjuder på fart och chaos, men om det inte nu skulle vara så att man orkar att gå och sätta sig och se alla tre filmerna så tycker jag iaf att man kan ge 3an en chans, det är ju ändå film historia =)