är det att Sverige legat bredvid Amazonas under ca en miljard år utan att man vetat om det. Det visar nämligen nya forskningsrön idag från Naturhistoriska riksmuseet. Att de skildes åt är ändå mera trist. Förmildrande är att Sveriges berggrund till stor del är från den tiden och forskningsresultaten kan ge ledtrådar om var nya malmfyndigheter, som vi så väl behöver, finns.

För tusen miljoner år sedan såg jorden helt annorlunda ut och kontinenterna hade helt annorlunda lägen. Söder om Sverige och Skandinavien befann sig inte den Europeiska kontinenten utan det område som nu är Amazonas. Men nog är det lite märkligt, nästan ofattbart, att nö Europa, Amazonas-området och Västafrika var en sammanhängande kontinent under minst tusen miljoner år med början för 1800 miljoner år sedan.

Nu ska detta ju jämföras med jordens ålder - 4,6 miljarder år, och alltså bör jorden kunnat ha sett ändå mera annorlunda ut tidigare eftersom jordens kontinenter suttit ihop i stora superkontinenter flera gånger tidigare. Den senaste kallas Pangea och fanns under dinosauriernas tid. Den perioden känner geologerna till relativt väl men den näst senaste, kallad Rodinia, är mer svårutforskad. De nya resultaten är därför av stor betydelse för kartläggningen av kontinenternas utveckling. Här väntas nu med spänning på mera om Rodinia.

Ofattbart trist. Foto: lsy

Går det att beskriva känslor med ord? Sorg är Kent på radion och lycka är att ringa fel till rätt person. Ilska är att se mänskligheten lida skeppsbrott på land samtidigt som hon försöker hitta ett träd att krama. Smärta är att förstöra sina ord genom att sätta musik till dem. Längtan är att vänta är att sakna är att längta. Att försöka gråta men inte veta hur man gör.

Så går det när det inte händer tillräckligt mycket runt omkring en. Man. Går. In. I. Sig. Själv. Och. Blir… Djup? Jobbig? Deprimerande? Deprimerad. 

det går alldeles för lång tid mellan inläggen.
jag sitter mest hemma och får inte tummen ur och blir frustrerad
idag skolkar jag från retoriken
häromdan skolkade jag också för sovmorgon och ligg.
imorgon har jag ett syomöte och det känns som det är en del som hänger på det mötet och vad som sägs
jag väntar på att jag ska skapa rutiner på riktigt
kanske faktiskt ta och träna i veckan, det var två månader senast.
jag får inte tummen ur och bli nervig och ringer grannen och träffar henne för en cigg för att prata av mig och för sällskapets skull.
jag har svårt att ta min skola på allvar, antingen måste jag börja inrikta mig lite på vad jag vill eller börja om åt ett nytt håll.
annars har det varit en fin helg. det är bara det i-landsproblemet att jag har för mycket tid.
det är kanske då man ska sätta sig med en skönlitterär bok istället för att slösurfa och bli uttråkad.
jag vill iväg på weekendresa, oslo, berlin brighton, men tvivlar på att jag har pengar mitt jävla jobb är dryga och sega och jag får inte in några extracash. i vår blir det till att fixa ett jobb, efter att jag har fixat en lägga..det kommer bli braa.
vi har bokat berlin på nyår och det ska bli så jävla fint.
nä, nu ska det diskas innan jag springer över grannen som ska göra mig till brunett.

Idag har varit en riktigt tråkig dag. Det var väldigt länge sen jag hade en av de dagarna, men idag har varit en sån. Jag har verkligen inte gjort något. Inte ett dugg.

Varför? Ja ni…

Jag har världens sjukaste sambo här hemma (iaf enligt honom själv) och en riktigt gnällig Lilla A. Det blir ju liksom lite mer att göra när man ska ta hand om flera stycken… Till på köpet känner jag mig lite konstig, men tror mest det beror på vädret.

Hösten har nämligen kommit hit på riktigt nu! Hela dagen har varit grådassig, det ser inte riktigt ut som att det kommer att klarna upp heller inom den närmaste tiden.

OM jag hade haft några mysiga kläder att ta på mig, det vill säga. På just den fronten gapar garderoben ekandes tom. Trots att lönen kommer på fredag blir det ingen shopping. Nejdå, för jag måste lägga hela inkomsten denna månad på att betala av min restskatt.

Hur lång tid tar det innan man har koll på sin ekonomi som föräldraledig egentligen? Jag måste verkligen bli bättre på att snåla på mina slantar varje månad….

Nog med klagomål!

Ikväll är det Idol igen! Jippi!! Jag ser så fram emot denna säsong, eftersom jag förmodligen (dvs om vi får tag i barnvakt) kommer att befinna mig på finalen när den utspelar sig i Globen! Så bäst de väljer lite vettiga människor denna omgång! Jihooo!

Vad tristess kan göra med en alltså. Nu har jag tillbringat de senaste 20 minuterna med att rita ett porträtt av Kissie. Hahahaha jag dör.

Ibland ifrågasätter jag på fullt allvar min mentala hälsa. Dalande, skulle jag säga att den är.

Sådär en tre fyra dagar in i den här trista sjukdomen kan jag avslöja för alla som väntat spänt att jag inte kommer att avlida. Jag har en genomgående låg feber, hosta och nu även irriterande snuva. Jag har inte släpat mig till skolan trots lätt panikkänsla. Jag tänker mig att ingen kommer att vilja vara i närheten av mig överhuvudtaget när jag hostar såhär. Istället har jag sovit sjukt mycket, sett dokumentärer på SVTplay, beställt böcker på AdLibris samt läst böcker som jag läst förut. 

Okej. Det finns en liten risk att jag dör av tristess snart. Men det är också allt.

Spotify har anlänt i iPhoneappform. Japp, det stämmer. Nu kan man äntligen ha Spotify i sin älskade iPhone. Varför är jag då inte så glad över detta som jag borde? Jo, för att jag är fast i hemmet! Det enda jag gör på dagarna är att lämna och hämta sonen, resten av tiden sitter jag vid datorn eller ligger i soffan. Den fantastiska nyheten är alltså för mig helt irrelevant.

Som om den fysiska smärtan inte var nog!

Samplat av Stefan till Ekokammaren

on den 26 augusti 2009,  17:38

———————————————

Följande dikt var införd i Västerbottens-Kuriren måndagen den 24 augusti 2009. Jag vet inte vem som skrivit den, längst ned står bara signaturen “Gustav”. Den är mästerlig på sitt sätt, tro mig – jag är ganska inskolad på detta med poesi. Nu är det så att jag inte vill att Gustavs dikt “O Umeå så såg jag dig åter!” ska glömmas bort, och den uppmärksammades kanske bara av ett fåtal. Den är ett inlägg från den stäppvarg som inte släpps in i kulturdebatten, och den är anarkistens räckta finger åt Umeås löjliga kamp med Lund i kulturhuvudstadskampen.

Därför publicerar jag Gustavs dikt här. Och du Gustav, du får gärna höra av dig till mig privat.

DIN STOLTA RÅDHUSESPLANAD och ditt mjukglasskladdiga apberg, dina otaliga duvor och ännu otaligare korvstånd; jag såg renmarkstorget, ditt eget lilla försök till stureplan. jag hörde ölsejdlarna stångas på Bishop’s uteservering; testosteronstinna fotbrollsvrål från 0′learys infravärmda entré.

JAG SÅG DINA SKITNÖDIGT ALTERNATIVA schmäckmannekänger med grönt te i magen och Kii-påsar i händerna; hörde de ekologiska klackarna eka esptanadvägen upp mot rustika Lottas Krog; kände doften av hennes prisade plankstek.

JAG SÅG DE SVARTA STAMMISARNA på bibliotekets utefik, kulturmänniskorna utanför Folkets Hus; hörde sången från de överförfriskade rositafyllona i nära anslutning invid Vasaplan.

JAG SÅG DIN STÅTLIGA KYRKA kasta sin lutherska skugga av skuld utöver Döbelns park; blickade uppåt och såg sprickorna i den grisrosa fasaden till Scharinska Villan; ryggade tillbaks åt motorvrålen från de rastlösa bilar som tagit sats för att flyga två meter över Kyrkbron.

JAG VANDRADE VIDARE LÄNGS ÄLVEN; hörde de förälskade paren vänslas mellan björkarna; såg cigarettfimpar guppa som flytbojar runt skrovet på ärade Sjöbris.

JAG PASSERADE DITT CHARMIGT luggslitna hamnmagasin, vädrade aromen från skateboardkidsens stulna smygcigaretter, kände Umeåälvens iskalla år kasta svalka på oss förbipasserande och jag stannade till för en stund, fortsatte sedan trappan upp mot vägen och passerande och jag stannade till för en stund, fortsatte sedan trappan upp mot vägen och passerande och jag stannade till för en stund, fortsatte sedan trappan upp mot vägen och vidare över bron och älskling vi kan inte ens hoppa från Tegbron för jag är rädd att vi skulle överleva fallet.

JAG SÅG DIG UMEÅ och jag upplevde din vånda, din tristess. Jag såg rätt in i dina kalla gula ögon, rätt in i ditt frusna hjärtliga leende, och jag rös.

tisdag i kontorsvärlden.
det är precis lika roligt som det låter.
större delen av dagen har jag suttit här i mitt krypin.
trixat med tangenterna, flyttat på papperen.
jonglerat olika dataprogram på skärmarna.

förtvivlat försökt känna in vad det är jag läser på diverse papper.
tittar upp på hyllorna, på väggarna.
de säger mig inget.
absolut inget.
ute skiftar vädret från mulet till regn till sol.

och kaffet smakar fortfarande räv.

men i morgon så.

Har tråkigt och undrar hur jag ska klara hösten. jag tror vi börjar med en firmafest direkt. Det ser ju ut att kunna bli kul. Undrar hur deras firmafester såg ut när det begav sig:

Hittade den roliga bilden här.

Snart börjar skolan igen. Tråkigt tycker många. Skönt tycker jag.

Jag tycker inte om sommarlov. Det är alldeles för långt. På sommarlovet ska man göra roliga saker och ta det lungt. Jag tycker inte om att ha roligt. När jag har roligt så påminns jag alltför mycket om att det finns så oändligt mycket viktigare saker att göra än den givna aktiviteten. Och nej, jag uträttar inget vettigt när jag sitter hemma framför min kära dator heller, men då kan jag i alla fall tycka synd om mig själv.

Att ta det lungt är inte heller min grej. Jag får bara tråkigt. Jag kan inte lägga mig ner i badkaret och bara ta det lungt och samla krafter. Det går inte.

Mitt problem är att jag saknar mål i livet. Och nej, det är inte så att jag saknar mål helt, jag vill utbilda mig, ha höga betyg, lära mig saker, ha bra relationer. Det är mål jag har, jag kämpar för och som jag uppnår. Jag vill ägna mig åt kreativa aktiviteter, vilket jag gör. Ja, ni fattar.

Det jag egentligen saknar är ett lättvindigt mål, ett koncept. En gång i tiden svalt jag mig själv. Det var dåligt för det skadade mig, men det var å andra sidan otroligt skönt. Skönt att ha ett tydligt kortsiktigt mål med tillvaron: att vara smal. Men det går ju tyvärr inte att leva så. Jag har försökt komma bort från den där enorma fixeringen vid min livsstil; att alltid sträva efter att vara på jakt efter något, en prestation jag kan mäta mitt människovärde i.

Men jag har bara mått sämre av det. Eller nej, inte sämre, egentligen har jag nog fått ett mer stabilt humör, men fan vad tråkigt allt har blivit. Jag mår faktiskt hellre dåligt på riktigt ibland, än att ha detta massiva moln av uttråkning hängande över mig jämt och ständigt. För när humöret är ett rakt streck(kanske med en svag lutning nedåt), så finns det inga toppar. Det finns inga stunder där jag, utan inverkan av diverse droger, kan känna att jag tar en paus.

Det ska helt enkelt bli jävligt skönt att börja skolan.

Förlåt – men Sverige är inte roligt någonstans på sommaren när solen vägrar att visa sig. Jag är helt enkelt inte personen som klarar mig utan varma soldagar, speciellt inte utan att få bada en enda gång på hela sommaren. Tur att det “bara” är 4½ månad kvar till semestern, för jag håller på att bli lite less på svensk sommar. Speciellt när solen inte ens visat sig i stugan på hela helgen. Så går det…

Annars har vi haft ett ganska trevligt avbrott i vardagen där nere. En sväng till Söderköping, en tur till Norrköping. E har hunnit fiska, jag har hunnit läsa en bok. Det trodde ni inte va?!

Lilla A har haft ont i magen, så nu har vi ont i huvudet. Jag undrar just vad jag har ätit – men de senaste nätterna har inte varit roliga. Jag hoppas verkligen att det är något tillfälligt, för annars kanske jag på riktigt får börja känna på vad det innebär att vara småbarnsförälder. Och det vill vi ju inte?!

Diagnos

Krass nyhetschef/vän ville ha intervju

Snacket

Dag 2 i isolering

Svininfluensan – The Soundtrack

Bonjour tristesse

“men det är lite metal med gris”

För bra för att vara sant

Dag 3 i isolering

(b)logg off

Om självutlämnandet

En cell-sam historia

Inte bara H1N1 i luften

Och så lite allvar

Dag 4 i isolering

Kan jag smitta mina grisar?

Djur i bur

Nytt tidsfördriv

Dag, vad är det, 5? i isolering

Snacks

Dag 6 i isolering- samtal 2

Rebell rebell

Räknar ner

Dag 7 i isolering – sista timmarna

Flykt och frihet

Spela mahjong på nätet.

Dagens lärdom (från Veckorevyn): Jag ska inte, aldrig (!) låtsas som att jag gillar hockey eller tv-spel på första dejten. Det säger ju sig självt att det inte fungerar, jag är ju tjej!

Ok, jag har börjat vanka av och an. Det är inte roligt längre. Nu har jag energin åter men sitter lydigt av tiden enligt doktorns ordination. Vilken liknelse ligger närmst… lätt kriminell dömd till fotboja? Eller isbjörnen Knut, numera stor och avgasgrå i pälsen, till allmän beskådan på Berlins zoo. Jag kan höra honom muttra. Eller min katt Pixel, som när han tvingas åka någonstans i bur, lägger sig på rygg och spjärnar med tassarna mot taket och hyperventilerar…

Jag vill uuuuut!

Jag gjorde nyss misstaget att försöka visualisera viruskropparna som flyter omkring i mitt blod. Usch.

Har rågbröds- och naturgodissmulor i min sjuksvettiga säng, och är nästan obehagligt medveten om hur självutlämnande jag är. Det är lustigt, för häromveckan klickade jag Unfollow på en person på Twitter, för att jag inte ville veta att den kryper ner i ett hett bad med ett glas kallt vitt vin. (Personen har en halvoffentlig informatörsroll). Men nu känner jag ett behov av att dela allt detta med er.

Av en händelse läser jag författaren Joyce Carol Oates – Dagbok 1973-1982 parallellt med mitt sjukbloggande. I en inledande kommentar skriver hon:

Är dagboksskrivandet först och främst ett sätt att skänka sig själv lindring med hjälp av en “talande” röst som är ens egen, men som förändrats på ett obestämbart sätt? Ett sätt att skingra ensamheten, ett sätt att söka tröst? Det allra tydligaste motivet bakom mycket litteratur är ett försök att dämpa hemlängtan, längtan efter en plats eller en tid som nu är borta; ett annat motiv, som kanske inte är lika uppenbart för läsaren, som hålls på ett visst avstånd med hjälp av författarens kyligt utformade “konst”, kan vara att lindra eller bortrationalisera smärta. Däri ligger en paradox: ju mer vi plågas desto större är sannolikheten att vi ska ta vår tillflykt till fantasin genom att skapa en “text” som i sig har införlivat denna smärta; perverst nog är det så att om vi väljer att publicera denna text ökar risken för att vi ska drabbas av ännu mer smärta på grund av kritik eller offentlig vanära, vilket i sin tur tvingar oss att återigen dra oss tillbaka in i fantasin och skapa ytterligare en text, och på så sätt fortsätta i den onda cirkeln: Utvecklingen.

Jag fastnade verkligen för stycket. Hur som helst behöver jag lite flärd för att hantera min belägenhet, den svettiga tristessen. Så jag dricker Malins rosa lemonad i vinglas och matar in fyratimmars eposet Cleopatra i dvd:n. Aaah, en guldbehängd Liz Taylor som vräker ut sig på sin divan och hånglar med Richard Burton!

Små-äter naturgodis för att hålla illamåendet stången. Men det börjar bli tråkigt att skriva, och säkert läsa om.

Funderar på att fejka ett hastigt insjuknande och ett 112-samtal. Men det vore ju ett oetiskt sätt att orsaka rabalder och stigande kurs i bloggstatistiken. För att inte tala om onödig oro för er söta som kommer och lämnar paket vid min dörr. Malin har levererat en tidning, nyss nämnda naturgodis, mer godis, rosa lemonad, fyra säsonger doctor who och ja, en ask tamponger. Sjöberg to the rescue! Tack!

På tal om tristess och rabalder har jag just läst ut Igelkottens elegans.
En kameliablommande, småputtrigt rolig och vardagsfilosofisk roman om 12-åriga Paloma som bor i ett snofsigt hus i Paris, är överbegåvad och fast beslutsam att sätta eld på lägenheten och sen ta livet av sig på sin 13-årsdag. Men så lär hon känna portvakterskan med dolda talanger och japanen som flyttar in i huset. Sträcklästes till Serge Gainsbourg och Jacques Brel. Très français.

Nu, Doctor Who.

Idag är en sån där dag man inte vill gå utanför dörren. Ni vet en sån dag när ljuset aldrig kommer, allt utanför fönstret är grått,trist och blött. I min lägenhet är det extremt ovanligt, eftersom vi har sånt ljusinsläpp i vanliga fall att det nästan är sjukt. Idag har jag lampor på i hela lägenheten. Tänk att det kan skifta så?

Så idag får jag roa mig med något produktivt inomhus. Jag tänker nämligen inte ge mig utanför dörren i onödan, speciellt inte eftersom jag redan är lite förkyld sen tidigare.

Kan iaf rapportera att natten har varit lugn. Kissnödig, men lugn. Självklart lite mensvärk och lite sammandragningar, men absolut inte av den karaktären som det varit de sista två nätterna annars. Även fast jag visste att något inte var på gång då, så blir man inte bara lite besviken när det avtar. Känningarna är ju ändå ett tecken på att det snart skulle kunna vara på gång. När det då återgår till det normala blir man besviken. Även om jag när det skedde var livrädd för smärtan!

Tips på vad man ska hitta på under dagen?

Fasiken stora saker är på gång men jag har lovat att hålla tyst och inte yppa något om det i vilket fall inte för nu. Det suger..hehe men har jag lovat så har jag annars hade jag kunnat stoffa upp med lite bloggskvaller  idag.

Vädret suger men om jag får vara egoistisk så känns det jäkligt skönt då jag jobbar och har långt kvar till min semester. Arbetsmoralen är verkligen inte på topp. Jag jobbar undan för att jag måste helt enkelt för när jag sedan är borta så är det ingen annan som gör mitt jobb. Företaget jag jobbar för sitter på totalt tre olika våningsplan och denna vecka är vi ca 4 personer på varje plan. Typ tomt och så jäkla trist. Då man inte springer mellan de olika våningarna så känns det många gånger som om jag sitter helt själv och om jag inte engagerar mig i jobb så kommer jag dö av tristess. Ni som känner mig vet hur oerhört uttråkad och rastlös jag kan bli.

/L