Kärlek är ett ämne som berör, vi skriver om det, sjunger, komponerar visor, musikstycken och serenader. Många av oss har säkert hört talas om att tro och hopp består, men störst av allt är kärleken. Har ni någonsin undrat var det kommer ifrån?

I Första Korinthierbrevet trettonde kapitlet finner jag de ord om kärlek jag läst här och där, ord avskiljda från varandra utan hela sin kontext.

Kärlekens Lov

Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal.

Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.

Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.

Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen någon ont.

Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen.

Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar, den.

Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå.

Ty vår kunskap är begränsad och den profetiska gåvan är begränsad.

Men när det fullkomliga kommer, skall det begränsade förgå.

När jag var barn, talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga.

Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Vägen framför andra är kärleken

Textkälla: Bibeln, Nya testamentet, Första Korinthierbrevet, kap 13. Om kärlekens lov, Kärleken fram andra. Ur 1981 års bibelöversättning. ISBN 91-970058-6-X.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om andlighet, kärlek, bibeln, tro, hopp

Snart är det precis ett år sedan allt slogs sönder.

Och jag menar inte fönsterrutorna, möblerna som revs ner från väggar och vältes eller blåmärkena på min kropp.

Jag menar det andra.

Tron, hoppet och kärleken.

Och så barnen. Det som gick sönder i dom. Tiden läker inte alla sår. Sår blir ärr. Och dom kliar.

Min då tolvåriga dotter, som satt i sitt rum för att blogga om dagarna i fjällen.

Eller lille e, tio år, som låg i sin säng med händerna för öronen och grät. Som plötsligt hade en mamma och en pappa där, i sängen. En pappa som vrålade och skrek med händerna om halsen på en mamma som inget kunde göra. Lille e som sparkade på pappa för att han skulle släppa, varpå han släppte och började ruska lille e istället.

Eller H som var femton. Som när skriken från hans mor och bror lät alldeles för skräckslagna rusade in i rummet där mannen stod och svingade en hylla, vänd mot mig. Hur H som var liten och späd slängde sig över mannen och knuffade undan honom.

Suddiga minnen. Vet att lille e kröp bland glassplittret på golvet för att hitta sin telefon för att ringa polisen. Vet att jag själv kröp där och att det hela slutar i hallen där jag, H och dottern knuffar ut mannen, som gör motstånd, genom dörren. Minns känslan när jag låst. Hur jag skakade. Jag hade inte ont någonstans. Inte då. Jag vara bara i chock och jag var rädd och allt var overkligt men det var på riktigt.

Hur rädd jag blev när det ringde på dörren efter bara några minuter, men det var polisen.

Jag satt i köket och försökte berätta för dem vad som hände, medan H plåstrade om lille e’s skärsår inne i badrummet.

Natten. Hur vi bäddade en madrass på golvet i mitt rum, hur H lade sig där och de andra två i min säng. Hur vi låg så alla fyra, natt efter natt efter natt, tätt intill varandra som packade sillar och undrade hur det kunde hända, om det var på riktigt och varför.

Saker som gick sönder, som är så svåra att laga.

Senast inatt hörde jag lille e ligga i sitt rum och snyfta i kudden. Jag frågade om något hänt men han ruskade på huvudet. Jag frågade lite till men han ruskade på huvudet.

Så frågade jag: E, är du ledsen för allting?

Då nickade han. Och frågade om han fick sova på min arm. Och så låg vi som förut. Tätt intill varandra med tårar i ögonen. Och jag var tvungen att säga till honom att det kommer att bli bra. Allt ordnar sig. Men ibland tar det tid.

Ibland tar det fan alldeles för lång tid. Särskilt när man är liten.

Andra bloggar om: sönder, trasigt, barn, föräldraskap, tårar, ledsen, tid, kaos, skrik