Den autistiska revolutionen har kommit t

Originally uploaded by trollhare

Den autistiska revolutionen har kommit till Gävle. I tre timmar har jag lyssnat på Torbjörn Anderssons föreläsning om radikala perspektiv på Asperger och högfungerande autism. Så otroligt inspirerande. När vi skulle presentera oss och en person förklarade sin anknytning till ämnet med att "det ligger i släkten" blev svaret "gratulerar".

Jag fick en fråga av Immanuel för någon dag sen om på varför jag har lättare för att tala engelska än svenska. Nu menar jag inte att skriva för då behärskar jag svenskan bra när jag kan följa mina ord med ögonen.

Har funderat en del på det. Jag tror att anledningen är att när vi i skolan fick lära oss engelska fick inte bara lära oss teoretisk grammatik. Att lära sig engelska var också tydliga lektioner i social samvaro. Vi fick lära oss hur man var artig på engelska. Man fick lära sig hantera olika sociala situationer på engelska, som småprat om väder och vind. Kort sagt många saker som jag som aspie inte på egen hand förstått blev väldigt tydliga och in i detalj förklarat på engelsk lektionerna.

Svensk lektionerna var torr grammatik. Verb, adjektiv och substantiv m.m. Man var ju redan förväntad att förstå det här med den sociala biten. Inte fick vi öva på vanligt småprat och artigheter under svenska lektionerna.

Så där är nog en av de största anledningarna till att engelskan flyter lättare om jag skall tala. Jag vet hur den fungerar, jag vet i vilka situationer man kan använda vissa ord och varför. Jag hade behövt lära mig svenska på samma sätt som jag fick lära mig engelska, då hade jag kanske känt mig mindre obekväm i samtal och sociala situationer.

Läs även andra bloggar om Aspergers Syndrom, Språk, Inlärning, Grammatik, Övningar, Engelska, Trollhare

Jag är född språkpolis. Antagligen beror det på att den i stort sett enda begåvning jag uppvisade som barn var just kunskap i svenska språket.
Jag lärde mig aldrig läsa. Jag bara kunde det, nån gång när jag var tre år upptäckte jag plötsligt att jag kunde läsa texten i en bok, och jag minns inte att jag någonsin ljudade eller så. Sedan kunde jag plötsligt också bara skriva. Stava och syfta rätt, vara korrekt i grammatiken utan att egentligen kunna en enda grammatisk term. Och då är det kanske enkelt att vara språkpolis. När man bara kan något och det är enkelt. För mig är det enkelt att läsa och skriva.

Jag har till och med en kategori i den här bloggen som heter just språkpolis, även om den inte innehåller så många inlägg. Därför att på senare år har det hänt något. Jag har blivit mindre rigid, mer liberal och framförallt mer slarvig när det gäller mitt eget sätt att uttrycka mig.

Jag försöker luska ut vad det kan bero på. Jag tror att Fredrik Lindström har ganska stor del i min liberalisering. Jag fostrades av min pappa språkpolisen, ni vet en sån där person som alltid rättade när jag sa fel, sa att “Det heter inte som mig, det heter som jag”.
Och så för rätt många år sedan lyssnade jag på Fredrik Lindström som talade om det levande språket, om hur det utvecklas, om skillnader i skrift och talspråk, sådan teori som jag aldrig läst eller reflekterat över.

Och så är jag mamma. Och jag bestämde mig tidigt för att inte bli som min pappa. Grundregeln hemma hos mig har varit att “det viktiga är inte hur man säger utan att folk förstår vad man menar”.
För det är ju det språk handlar om. Att göra sig förstådd. På ett eller annat sätt. Men det är också här språkpolisandet kommer in i bilden. Språk skapas ju gemensamt, för att man ska kunna göra sig förstådd med andra som talar samma språk. Om alla skulle skapa sitt eget oberoende av vilka ord andra använder och hur de används skulle vi inte längre förstå varandra. Och språkvård handlar om att göra språket så begripligt som möjligt för så många som möjligt. Med det i bakhuvudet har jag blivit mer accepterande inför andras språkliga brister, så länge jag förstår.
Och med det i bakhuvudet har jag också själv börjat leka med språket, och ganska ofta slarva. Jag använder en hel del talspråk när jag skriver och blir inte lika stressad när jag upptäcker att jag gjort ett stavfel eller syftningsfel.

Jag är fortfarande språkpolis ibland. Jag tycker exempelvis att det är stor skillnad på hur en privatperson skriver och på hur en offentlig myndighet eller organisation gör det. Den som jobbar med offentlig kommunikation på något sätt bör ha ett korrekt språk. Särskrivningar i offentliga dokument, i reklam, annonser, tidningsartiklar och på skyltar och menyer stör mig något alldeles otroligt. Jag ser rött när en lärare i just svenska inte kan skriva en korrekt mening. Men annars – nej. Lev och åt leva, skriv hur du vill.

Jag är full av beundran, på riktigt, inför människor som har skrivsvårigheter men som ändå vågar skriva, som ändå bloggar och deltar i den offentliga debatten, i skrift. Men, och det här jobbar jag med – det ska mycket till för att jag ska fastna och läsa en text till slut som inte är välformulerad och korrekt. Det skulle inte falla mig in att påpeka skrivfel till en privatperson, men jag får läshack och tycker att det är enormt jobbigt att läsa en illa skriven text.
Vad jag teoretiskt tycker är alltså en annan sak än vad jag känner, och hur jag personligen agerar. Jag stör mig fortfarande när någon skriver dem istället för de, men inte lika mycket på det omvända. Men idag skulle jag inte påpeka när någon gör fel, om jag inte blir tillfrågad. Och ibland gör jag fel själv.

Jag jobbar som sagt med detta. Jag har bestämt mig för att inte bli språkfascist som min pappa. Jag vill inte bli en gammal bakåtsträvare som efter min pensionering ringer till tidningredaktionen för att kritisera deras språk eller en sådan som vägrar ta till mig nya ord och uttryck. Men det går inte av sig självt. Jag måste påminna mig. Och kanske därför älskar jag också att diskutera och dissekera språket. Ni som läst mig länge känner antagligen till min förkärlek för att dissekera ord, be andra berätta hur de tolkar ett specifikt ord som för mig har en tydlig och endast en betydelse. Det är för att jag vill förstå mer, för att jag inte vill fastna i mina egna hjulspår och för att jag vill förstå andra, även när de använder ord på ett annat sätt än jag själv använder dem.

Och jag älskar Jockes experiment med #nosmiley. För att det hjälper mig att få förståelse på ett djupare plan för i det här fallet smileysar och vad de betyder för språket på internet. För att det utmanar mig att tänka om och tänka nytt. För att jag lär mig något av att delta i experimentet.

Det har också redan efter mindre ett ett dygn visat hur olika vi tolkar saker. Flera personer har läst in att jag och Jocke på något sätt försöker tala om för andra hur de ska göra. Många har uppfattat det som om vi är emot smileys, fast ingen av oss sagt ett ord om att det skulle vara något fel att använda dem. Åter igen bevisas att språket innehåller så mycket mer än ord, även om orden i slutändan är det enda vi har när fakta ska läggas på bordet.

Ulrika har skrivit en fantastisk postning som tydligt visar vilken funktion smileys kan ha.
Också Lotten har fångat bollen och ger mig svar på en fråga som jag brottades med igår, nämligen hur man egentligen ska stava till smiley. Det känns inte helt logiskt med tanke på stavningen av mejl och sajt och för mig som ändå gärna vill ha tydliga regler för att veta vad jag bryter emot känns det skumt.
Trollhare har också skrivit om hur smileys förändrade andras sätt att tolka honom.

Veckans bloggtema i Bloggvärldsbloggen är Språk. Det här var mitt bidrag. Haka gärna på!

Som den overkliga människa jag är har jag bestämt mig för att vara en god hedning och förlåta Göran Hägglund för hans utspel om “Verklighetens folk”. Om Kristdemokraterna inte börjar tjata om det igen lovar jag att låta pinsamheterna gå förbi i tysthet. Men jag passade ändå på inatt att ge dem lite feedback på deras kampanj, för det ville de ha. Så jag berättade lite om hur det är att vara overklig. Det kan du också göra.

Feedback på "Verklighetens folk"-kampanjen

“Berätta om din vardag

Jag har inget liv IRL eftersom jag är en ensamstående 29-årig sjukpensionär som fått vänta i sju år på vård. Så jag sitter framför datorn hela dagarna och får höra att jag tillhör någon slags kulturelit, av samma person som haft två år på sig att fatta ett beslut om min framtid. (SOU 2007:16)

Vilka områden tycker du att politiker ska hålla sig borta ifrån?

Människors rätt att bestämma över sina kroppar och sina relationer. Att införa kastrationstvång för personer med transsexualism och intersexuella tillstånd även i de fall där det inte behövs, och att tvinga folk att skilja sig för att få igenom en juridisk könskorrigering är såna saker som måste bort.

Sverige tvångssteriliserar inte längre människor med utvecklingsstörning och sociala problem, men har man en könsidentitetsstörning är det [i framtiden, om lagförslaget går igenom] ett villkor för att få vård att man är beredd att inte bara ge upp sin fortplantningsförmåga utan dessutom genomgå en operation för att avlägsna könskörtlarna.

Många transsexuella känner ett behov av operation, men inte alla. Att välja mellan att få vård (hormoner, nytt personnummer etc) och att ge upp möjligheten att bli biologisk förälder är ett grymt val.

Detta är vad SOU 2007:16 handlar om. Hägglund har haft två år på sig att besluta om detta. Hittills har han inte velat ta i frågan med tång.

Vad tycker du om debatten som handlat om ”verklighetens folk”?

Ett hån mot alla oss såkallade overkliga. Jag kanske inte har något köksbord, men jag har förmodligen mer verklighetskontakt än Göran Hägglund.”

Du kan också berätta för Kristdemokraterna vad du tycker om deras kampanj här – men tänk på att uttrycka dig sansat och undvika personangrepp och andra fula knep så långt det går. Det skulle bara betyda en extra knapp i deras offerkofta.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Kristdemokraterna, Verklighetens folk, Göran Hägglund, politik, HBTQ, transpersoner, transsexualism, intersexualism, vård, kastrering, sterilisering, lagar, moral, etik, normer, fördomar, cissexism, cisnormativitet, heteronormen, kön, genus, könsidentitet, könskorrigering, könsbyte, könsorgan, barn, familj.

Ifjol var jag lite skeptisk när jag fick inbjudan till att sitta i panelen till Stora Bloggpriset, som Aftonbladet arrangerade. Vad var detta? Ett försök att styra bloggosfären? Ett sätt att kontrollera – eller att uppmuntra? Hursomhelst tackade jag ja, och jag gillade resultatet. Bloggosfären sjuder av liv!

I år är jag med i panelen igen. Jag är alltså en av hundra bloggare som får välja ut fem bloggar i varje kategori, och de bloggar som får flest nomineringar går vidare. Sedan är det folket som röstar fram vilka av dessa som ska få priset. Kategorierna är:

• Nöje & kultur
• Mode
• Sport
• Vardagsliv & fritid
• Politik & samhälle
• Prylar & teknik
• Design & inredning

Det ska bli kul, men jag har lärt mig några saker från ifjol som jag vill passa på att upplysa om i förväg:

Ja, jag vill gärna ha tips på bloggar att nominera.

Men nej, skriv dem inte som kommentarer i blogginlägg, eller i gästboken. Gör du det åker de i spamkorgen; om inte automatiskt så när jag kollar bloggen nästa gång. Jag lovar.

Istället skriver du dina förslag i kontaktformuläret här.

Det är usel bloggnetikett att klippa och klistra färdiga kommentarer till andras blogginlägg av typen “hej kolla in min blogg” eller “har du läst [adress]? Jättebra!” eller “ska vi följa varandra med bloglovin?” enbart för att dra till sig egna läsare, och “nominera min blogg” är bara en variation på temat. Jag kallar sånt för bloggosfärens hemorrojder. Andra kallar det spam.

Hemorrojdbeteendet är inte direkt ett kännetecken för en seriös bloggare. Snarare tyder det på nonchalans, även om det är ett typiskt nybörjarfel. Och hur fånigt det än kan låta så är det en sån sak som de flesta irriterar sig på. Vill du vara en hemorrojd och hamna i spamfiltret, varsågod – om inte; lär dig att bete dig. Jag lovar att det är lättare att få återkommande läsare till sin blogg om man låter bli att göra folk på dåligt humör.

Med allt detta sagt: Välkommen att föreslå spännande bloggar! Skicka dina förslag här.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Stora Bloggpriset, bloggar, bloggande, bloggosfären, netikett, etikett, spam, hemorrojder, irritationsmoment, tävlingar, Aftonbladet

Jag måste bara svara på ett inlägg Lisa Olsson gör om dresscode på skolor. Morehouse, ett privat manligt college i USA har infört en dresscode som bland annat förbjuder kvinnliga kläder och smink, och Lisa svarar med att det inte alls kan röra sig om diskriminering av transpersoner:

“För det första är det en pojkskola, har man kvinnlig könsidentitet har man inget där att göra överhuvudtaget.”

Nej, kanske inte. Men man måste inte ha en kvinnlig könsidentitet för att vilja bära “kvinnokläder”. Alla transpersoner är inte transsexuella. Dessutom är det inte ens alla transsexuella som är helt redo att sätta ner foten mot sina föräldrar när de är sjutton år och väljer college. Till exempel kan transfoba föräldrar tycka att det är lämpligt att skicka sin “son” till en pojkskola för att tvinga “honom” in i en manlig könsroll. Det kan också vara något man väljer att gå med på för att man skäms så mycket för den man är, men att man sedan när man äntligen kommer hemifrån äntligen vågar leva mer som man vill. College kan vara den första chansen i livet man har att få leva som den man är.

Det är en stor skillnad mellan att kräva att studenterna inte kommer till matsalen i pyjamas, och att förbjuda allt vad kjolar, toppar, klänningar, handväskor, klackskor och smink heter över hela campus. När vi pratar campus betyder det nämligen även om man vistas där på fritiden, och för de som bor på campus innebär det dygnet runt. Visst kan man diskutera hur relevant det är att förbjuda byxhäng och bara fötter, och jeans och solglasögon vid officiella arrangemang, men det hindrar inte att man också diskuterar varför det anses vara så viktigt att förbjuda “kvinnokläder”. Det handlar nämligen inte så mycket om att säga att ett visst plagg inte är okej som sådant, utan att det inte är okej för att den som bär det har “fel” egenskaper.

Jag tycker att det är bra att man tar upp normer och fördomar till ytan och diskuterar regler, hur vardagliga och självklara de än må vara. Lisa Olsson har tidigare kritiserat Sydsvenskan för att de tar upp ett liknande fall, som jag skrev om igår. Då sa hon:

“Givetvis har HBT-personer det svårt, i de flesta fall svårare i andra länder än Sverige. Och det ska belysas. Men att belysa det genom att påpeka att en person blir bortredigerat från ett skolfoto gör bara att många småler och tänker “gnäll, gnäll..”, hade det däremot varit strukturella förtryck eller brutala mord – som har skett – så är det mycket mer effektivt och vettigt.”

Jag tycker inte att man bara ska ta upp transfobi och könsnormer när det sker i sin mest extrema form, som mord, utan det gäller minst lika mycket i vardagen. Det är trots allt där det händer mest. Minst en gång var tredje dag – förmodligen mycket oftare – blir människor mördade på grund av att de är transpersoner. Ändå är det relativt ovanligt, jämfört med många andra former av förtryck som drabbar de som inte följer könsnormerna. Klädkoder – uttalade eller outtalade – tillhör det vardagliga, strukturella förtrycket. Det drabbar transpersoner, och det drabbar cispersoner (icke-transpersoner) som inte följer normen.

Det är inte i brutala mord som heteronormen återskapas oftast, utan genom skrivna och oskrivna regler för hur män och kvinnor får och bör bete sig. Därför tycker jag att det är bra att man uppmärksammar det. Heder åt Aftonbladet och Sydsvenskan för att de vågar ta upp frågan.

Mer heteronorm: Könsneutrala äktenskap splittrar kyrkan. Intressant om FRA och läggning. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, transpersoner, genus, kön, könsroller, könsuttryck, diskriminering, normer, fördomar, sexism, jämställdhet, Aftonbladet, Sydsvenskan, Lisa Olsson, USA, kläder, klädkoder, manligt, kvinnligt, transsexualism, privatskolor, ungdomar, skolor, regler, lagar, hatbrott,heteronormen, homofobi, transfobi

Här har jag väntat på en reaktion, och när den kommer känns den bara så… platt. Det handlar om reklamfilmen som får mig att vilja skaffa ICA-kort. Det handlar om Jerry. Det handlar om Downs syndrom. Och det handlar också om det som det inte verkar handla om, nämligen rätten till en meningsfull sysselsättning och en plats i samhället.

När Aftonbladet hakar på handlar det nämligen inte om arbetsmarknadspolitik, eller om människors fördomar när de möter någon som de bedömer som annorlunda – respektive människors fördomar när de möter någon de bedömer som inte annorlunda. De fastnar vid det mest basala istället: Om fosterdiagnostik. Om det är rätt eller fel att göra abort på grundval av funktionshinder.

Jag diskuterar mycket hellre varför människor blir upprörda över filmerna eftersom de utgår ifrån att Mats, som spelar Jerry, måste ha blivit lurad och att syftet är att håna personer med Downs syndrom. Jag diskuterar mycket hellre hur det kan komma sig att svenska arbetsplatser lider under tyngden av obligatorisk funktionalitet, där ingen får avvika från normen vare sig mentalt eller kroppsligt. Jag diskuterar också mycket hellre hur det kommer sig att Jerry har blivit uppmärksammad, att han inte bara upptas som en självklar del i personalstyrkan.

Istället ramlar debatten ner på en nivå där det enda det handlar om är cellklumpars värde. Alla är vi cellklumpar som foster, men att reducera Jerry till en cellklump är att underskatta hans potential. Abortera inte debatten som skulle kunna bli något riktigt stort till att handla om något så banalt som liv och död.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om funktionshinder, politik, arbetsmarknadspolitik, Downs syndrom, fosterdiagnostik, abort, liv, död, reklam, ICA-Jerry, ICA, reklam, film, media, normer, ableism, debatt

Äpple

Jag drömde att jag höll ett äpple i min hand. Färgerna rörde sig i ett mönster som fick äpplet att se hjärtformat ut, och jag åt upp det. Efter det blev jag lite mer intolerant och kärleksfull. Så vill jag bli.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om äpple, drömmar, självkänsla, självförtroende, självrespekt, drömtydning, kärlek, tillit, tolerans, intolerans

Senaten i USA har röstat ja till en utökning av definitionen av hatbrott. Den gamla definitionen inbegrep bara etnicitet, ras och nationalitet, och dessutom var den begränsad till att enbart gälla i vissa samband, till exempel för att hindra människor från att rösta. Sedan igår omfattar begreppet även kön, sexuell läggning, könsidentitet och funktionshinder, och det gäller i alla sammanhang. Lagen kallas “The Matthew Shepard and James Byrd, Jr. Hate Crimes Prevention Act”, till minne av offren för två mord som ägde rum 1998.

I juli i år föll domen mot en man som hade mördat dödat en transkvinna i delstaten New York. Teish Green satt i en bil med sin bror och en vän när en kille kom förbi. Han kallade henne för “bög” och sköt henne. Bara sådär. Men nej, han hade inte menar att döda henne hävdade han, så därför blev han inte dömd för mord utan för dråp. Däremot räknades det som ett hatbrott. Men som sagt var: Att gå fram till en bil och skjuta personen som sitter i den är inte överlagt. Det är inte mord. Det är “bara” dråp. Det faktum att det räknades som hatbrott överhuvudtaget firades som en seger.

Att räkna in könsidentitet och sexuell läggning i hatbrott är ingen garanti för rättvisa, men det är en bra början.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om hatbrott, politik, HBTQ, USA, lagar, Teish Green, Matthew Shepard, James Byrd Jr, homofobi, transfobi, läggning, kön, könsidentitet, sexism, funktionshinder, ableism, transpersoner, mord

Sömnvete: av sömn och samvete. Dåligt sömnvete innebär att man har ovanliga sömnvanor, till exempel en dygnsrytm som avviker från normen, som man skäms för.

"har dåligt sömnvete men mår bra"

Ordet användes första gången i tweet klockan 05:28 den 23/10 2009: “har dåligt sömnvete men mår bra”.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sömnvete, samvete, dagens ord, nyord, ord, språk, sömn, dygnsrytm, normer, tid, sömnlöshet, stress, twitter, hälsa, psykologi

Bra idé: Att träna bort sina tvångshandlingar

Dålig idé: Att bli sjuk på kuppen

Jag ska då alltid överdriva. Jag brukar jobba på mina olika tvångstankar och tvångshandlingar på olika sätt, och i tisdags bestämde jag mig för att köra en massiv kampanj mot min bakterieskräck. Under hela dagen försökte jag att bara hålla den nivå av hygien som jag uppfattar som väldigt grundläggande: Till exempel tvättade jag bara händerna när jag varit på toa och när jag skulle laga mat. Jag petade i ansiktet med otvättade händer, och jag försökte låta bli att tvätta av händer och dörrhandtag efter att två personer hade varit här på besök. Efter tjugo minuter fixade jag det inte längre, utan sprang och tvättade händerna ändå.

Det gick rätt bra. Jag utsatte mig för faran och såg att den inte var så otäck som jag tänkt mig. Jag kände mig skitduktig – tills jag vaknade igår morse med ont i halsen och i kroppen. Magen fungerar inte riktigt som den ska och hjärnan loggar ut mig hela tiden så jag inte kommer åt min intelligens. Jag är trött och hängig; det enda som fattas för att kunna kalla det influensa är febern. Precis när jag var på väg att utropa mig själv som fri tillochmed från den där hostan som förföljt mig sedan augusti, så åker jag på något annat.

Sens moral: Bakteriskräck i lagom dos är antagligen nyttig. Å andra sidan behöver mitt hyperaktiva immunförsvar något att jobba med emellanåt så det inte blir för rastlöst och börjar hitta på allergier, eller något.

Läs även andra bloggares åsikter om tvångstankar, tvångshandlingar, bakterieskräck, nojor, ångest, sjukdom, influensa, virus, infektioner

Telefonsamtal ett, från sekreteraren på psyk: Hen frågar efter Immanuel. Anar jag en sekunds förvirring i andra änden när jag säger “ja, det är jag”?

Telefonsamtal två, till bostadsföretag på annan ort som jag köar hos: Jag ringer upp och säger som jag brukar när det gäller okända människor jag inte har behov att outa mig för. Receptionister på ett företag jag knappt haft kontakt med behöver ju inte få veta allt, så jag presenterar mig med efternamn och personnummer. Immanuel står det i deras register. Rösten i andra änden låter inte ett dugg tveksam och det verkar som om problemet enbart handlar om att jag tydligen glömde adressändra hos dem för två år sedan och att det är därför fakturan kommit bort. Däremot verkar inte mitt namn väcka någon som helst huvudbry, och inte heller min röst.

Jag analyserar för mycket, jag vet. Jag ältar och grubblar: Passerade jag nu? Vad hände? Hur uppfattade hen mig? Det är en tvångshandling som jag måste sluta med. Förut ledde det bara till ångest, eftersom jag hela tiden kom fram till att jag inte passerade som kille. Nu är det inte fullt så jobbigt, eftersom jag vet att det faktiskt inte är omöjligt. Jag tror att jag är i den fasen att jag skulle kunna passera som kille på telefon inför någon som inte vet något mer än att jag heter Immanuel, men jag skulle inte passera som kille ansikte mot ansikte.

Nu gäller det bara att inte bli besatt av att få bevis på att det faktiskt stämmer. Jag har trots allt viktigare saker för mig än att jaga andra människors bekräftelse. Intalar jag mig, åtminstone.

Läs även andra bloggares åsikter om röst, målbrottet, puberteten, transsexualism, transition, könskorrigering, telefon, bekräftelse, ångest, tröst

Jag vet inte vad det är, men helt plötsligt har jag fått fyra personer som vill gifta sig med mig. På bara någon timme har jag gått från obotlig singel till en såndär som har för många att välja bland. Jag är skitsnygg och sexig och alla bara älskar mig.

Kanske handlar det om timing. Det har inte gått att gifta sig med någon av samma juridiskt kön på flera tusen år, så fatta vilket uppdämt behov folk har efter att få stå brud i likadana klänningar/kostymer/stringkalsonger. Så ja, Lennart Sacrédeus, risken finns att alla bögar och flator och även många bisexuella och transpersoner nu kommer att vilja ta igen allt de gått miste om och gifta sig med varenda en som de träffar. Alla homosexuella knullar med vem som helst, så varför skulle vi inte gifta oss med tio olika personer?

Jag önskar att det gick så lätt som du befarar, men sanningen är att de som vill kunna leva med fler än en är en minoritet i HBTQ-världen, och deras behov har offrats på vanlighetens altare för att kunna få till könsneutrala äktenskap överhuvudtaget.

Himlen kommer att ramla ner imorgon också, förresten. Eller rättare sagt: Himlen kommer att rasa ner längs det sluttande planet såna som du byggt upp.

Mer tröttsamheter: Världen Idag, Dagen 1, 2, 3, 4, 5. Mycket bättre: Helle Klein. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om könsneutrala äktenskap, äktenskap, HBTQ, Svenska kyrkan, kärlek, bröllop, vigsel, kyrkomötet, Lennart Sacrédeus, kyrkan, religion, tro, polyamori, relationsanarki, politik, konservatism, moralpanik

I förra inlägget klistrade jag in en skärmdump från Twitter. Bilden döpte jag lite rebelliskt till “homosexikyrkan.jpg” när jag sparade den. Föga anade jag att DN skulle ta mig på orden i princip samtidigt.

Två avklädda tjejer hånglar

Ovanför rubriken “Kyrkan sa ja till enkönade vigslar” (enkönade?!) på tidningens förstasida visar de en bild på två personer som ser ut att vara tjejer som råhånglar. Man ser att den ena av dem har bara axlar, och de blundar och tungkysser varandra. Det ser väldigt mycket sex ut och inte alls “fint pussande och vackra kläder” som bröllop brukar illustreras med. Istället ser det ut som om de valt en inofficiell bild från smekmånaden.

Så nu vet ni det: Det blir homosex i kyrkan från den första november. Hurra!

***

Uppdatering: De bytte tydligen snabbt ut hånglet mot en bild på två händer.

Två händer med vigselringar

Inget homosex i kyrkan. Bara bröllop. Attans!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, DN, media, homosexualitet, heterosexualitet, bröllop, vigsel, könsneutrala äktenskap, äktenskap, bilder, kyrkomötet, Svenska Kyrkan

JA- 176

NEJ – 62

AVSTÅR – 11

Enligt Helle Klein är det så de har röstat på Kyrkomötet. Med andra ord: Svenska kyrkan har sagt ja till att behålla vigselrätten och viga även samkönade par.

Jag hade lovat mig själv att jag inte skulle vilja gifta mig i kyrkan. Ändå frågar jag bara sådär, rent spontant på Twitter:

"vill gifta mig. Någon frivillig?"

Det blir hursomhelst inget långvarigt äktenskap, eftersom jag ändå måste skilja mig om ett år. Man får nämligen fortfarande inte vara gift om man ska få sin könsidentitet bekräftad av Socialstyrelsens rättsliga råd. Det är Göran Hägglund som i egenskap av socialminister har ansvaret för att ta itu med de lagändringar som behövs för att transsexuella och intersexuella bland annat ska slippa skilja sig. Än så länge har ingenting hänt med den utredningen som legat i två år, så folk är fortfarande tvungna att skilja sig för att få sin könsidentitet bekräftad juridiskt. Alla vet ju att två män eller två kvinnor inte kan vara gifta. Typ.

Uppdaterat: Debattinlägg och ledare – och väldigt bra. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, könsneutrala äktenskap, äktenskap, bröllop, lagar, Kyrkomötet, vigselrätt, Svenska kyrkan, kyrkan, tro, religion, homosexualitet, heterosexualitet, bisexualitet, transpersoner, transsexualism, Twitter, könskorrigering, skilsmässa, krav, lagar, könstillhörighet

Könsnormer drabbar alla människor, om än i olika stor utsträckning. Man behöver inte vara transperson för att känna av begränsningarna. Det räcker med att som tjej vilja ha smoking på bilden i årsboken när man går ut high school. Det har Ceara Sturgis fått känna på.

I Sverige var det för några år sedan ett par som inte fick gå på studentbalen – om inte den ena av dem bar frack. Två tjejer gick inte för sig, en av dem måste spela kille. Det var samma sak där: Det är inte deras läggning, utan deras könsuttryck som folk hakar upp sig på. Hade båda två velat gå i frack hade det säkert varit lika svårt för skolan att smälta det.

Det handlar inte om läggning, i första hand, utan om kön. Läggning som begrepp – förstått som antingen homo, hetero eller bi – kan inte existera utan kön som begrepp. Egentligen borde heteronormen heta tvåkönsnormen. Det är ju det som det handlar om, för det mesta: Hur man inte är “tillräckligt” manlig eller kvinnlig.

Ceara Sturgis är modig som tar strid mot skolan. Egentligen borde det inte ens behövas; det borde vara självklart. Nu är det tydligen inte det för skolledningen, och då är det tur att hon orkar slåss. Jag undrar hur många det är som önskar att de hade vågat göra detsamma.

Mer heteronorm: Bra om äktenskap, trist om homofobi. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, kön, könsroller, genus, transpersoner, läggning, könsuttryck, politik, förbud, skolor, USA, Sverige, årsbok, skolbal, kläder, foto, Ceara Sturgis, heteronormen, könsnormer, normer, fördomar, sexism, jämställdhet

För ett år sedan, när jag nyss hade fått veta att även vården betraktade mig som man, fanns det saker jag aldrig någonsin skulle gjort. Inte bara det att jag skulle totalt förnekat om någon hade frågat mig, men jag skulle verkligen inte ha fixat det. Det fanns inte på kartan.

Idag, när jag är mitt uppe i puberteten, gör jag sånt utan att tveka. Och nej, jag menar inget sexuellt. Även om det också har förändrats så är den stora grejen inte om jag börjat porrsurfa eller inte. Jag syftar på sånt som att kunna erkänna att jag har haft mens, eller att acceptera det faktum att jag har XX-kromosomer istället för XY, eller att kunna se mig själv i spegeln. Jag kom till och med på igår att jag ska försöka prata med min psykolog om min transsexualism.

Hon vet, såklart, men jag har i princip aldrig lyckats prata om det med någon sedan jag kom ut för tre år sedan. Inte på allvar. Jag har aldrig berättat om mina känslor och tankar, av rädsla för… något. Vad vet jag inte. Kanske för att jag varit rädd att bli missförstådd. Kanske för att jag fortfarande är rädd att bli tvångsvårdad så fort jag berättar vad jag verkligen känner. Och kanske är det litegrann den där känslan jag har av att behöva ta avstånd från bilden av mig som osäker och i behov av hjälp.

Svag är jag, det förnekar jag inte. Att det finns en hel del saker jag inte klarar är bortom allt tvivel. Men att fungera dåligt och att behöva hjälp är två olika saker.

Igår gjorde jag något som går helt emot mina principer: Jag bad om hjälp, och jag bad inte ens om ursäkt för det. Märkligt nog kändes det bra efteråt. När jag ber om hjälp brukar jag alltid skämmas så mycket att jag känner mig fullkomligt lobotomerad och kastrerad. Jag har alltid trott att det är så det är att be om hjälp, att det ligger i sakens natur. Därmed har jag också blundat för den machofälla jag gått rakt in i, gång på gång. Igår förstod jag att man inte måste känna så. Idag, när jag tänker efter, inser jag att jag omedvetet har gjort precis det som jag alltid varit snabb med att kritisera andra för.

Inte nog med att jag har låtit bli att be om hjälp; jag har dessutom hängt upp min könsidentitet och min manlighet på det. Först nu, när jag mer och mer släpper på masken jag känt mig tvungen att hålla, vågar jag att inte bara erkänna mig vara hysterisk, utan dessutom att jag inte är hjälplös.

Någon har googlat göra manlighet och hamnat i min blogg. Jag skulle säga att min manlighet är under ständig renovering, och just nu håller jag på att gjuta om grunden. Under golvet hittade jag en massa halvruttna offerkoftor. Det var en rätt usel isolering, måste jag säga.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om manlighet, svaghet, kön, genus, könsroller, jämställdhet, behov, psykologi, transsexualism, könskorrigering, puberteten, identitet, utveckling, självbild, acceptans, mindfulness, hjälp, psykiatri, skuld, skam

Igår postade jag ett inlägg med en amerikansk youtubefilm som berättar sanningen om vad jag antar de menar är Sverige. De hävdar att “Scandinavia” godkände samkönade äktenskap i maj 2004, och att det bland annat ledde till att självmorden fördubblades, droganvändningen nittondubblades och bilden av äktenskapet som något exklusivt för en man och en kvinna förstördes för alltid.

Youtube

Jag skrattade när jag såg klippet, trots att de utnyttjar barn för att sprida hatpropaganda. Tänk att kommunistskräcken fortfarande lever. För några år sedan var det Fred Phelps och hans “God hates Sweden”-kampanj i samband med domen mot Åke Green. Det här är väl bara en ännu mer obildad version av det hela. Det är lite som på 70-talet, när myten om svenskarnas självmordsbenägenhet spreds över världen i syfte att förtala den såkallade socialismen. Eller som när folk i USA använder Sverige som skräckexempel för att bevisa hur fruktansvärt det är med allmän sjukvårdsförsäkring.

En sak är säker: Så länge högerkristna i USA upprörs över svensk politik så är det ett sundhetstecken.

Två bra artiklar om könsneutrala äktenskap och fortsättningen. Missa inte The Stockholm Syndrome, del 1 och 2. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om USA, Sverige, politik, könsneutrala äktenskap, äktenskap, HBTQ, homofobi, youtube, film, propaganda, kommunism, kommunistskräck, Fred Phelps, Åke Green, fördomar, självmord, brottslighet, lögner

I den såkallade debatten om internets alla faror, och framförallt hur otroligt livsfarligt det är att ha sex i det digitala tidevarvet, återkommer hela tiden argumentet att det är fruktansvärt med unga människor – framförallt tjejer – som skickar nakenbilder på sig själva, visar sig nakna i webcam eller låter sig fotas nakna. Ett varningens finger höjs alltid: Jojo, internet är farligt, för man vet aldrig vad som kan hända med bilderna.

Det har varit ett visst mått av skyll-dig-själv-retorik i det hela: Om en tjej skickar nakenbilder till en kille, eller om hon lägger upp en sexnovell på sin blogg, och så vidare, så är risken stor att hon blir utsatt för övergrepp eftersom hon utmålar sig som slampa. Det är alltså viktigt att skydda tjejer från deras egen sexualitet, för att puckon inte kan hålla fingrarna i styr. Tjejer ska ta ansvar för att inte bli våldtagna.

Helt i linje med detta kommer nu en dom från hovrätten, där en kille som åtalats för att ha lagt ut nakenbilder på sin före detta flickvän på nätet med förtäckt dödshot. Han hade tidigare hotat att lägga ut bilderna när hon gjorde slut, i syfte att få henne tillbaka.

Hon gick med på att bli fotograferad när de var ihop. Hon var femton år. Inte barnpornografi, alltså.

Mamman beskriver texten vid bilden som ett dödshot, även om det inte var direkt riktat mot flickan utan vagt formulerat. Inte tillräckligt utpekande för att vara fridskränkning, anser hovrätten.

Det är inte olagligt att lägga ut bilder på andra på nätet, hur integritetskränkande det än är. Att sprida nakenbilder av en person mot deras vilja, med ett förtäckt dödshot till, är helt i sin ordning. Att det har orsakat både tjejen och hennes mamma stort lidande är inget som spelar roll. Hon gick med på att bli fotograferad, det var först i efterhand som bilderna användes i kränkande syfte.

Jag vet inte vart det gick snett, men helt klart är att sens moralen är: Tjejer har ansvar för killars känslor, sexualitet och aggressivitet. Och jo, förresten, det finns en sak till: Om du tänker ta nakenbilder – gör det hellre med självutlösare än att låta någon annan ta dem. Då behåller du upphovsrätten till bilderna. Upphovsrätten är långt heligare än den personliga integriteten idag.

Som fotograf – den som trycker på knappen – har killen helt och hållet upphovsrätten till bilderna. Det enda han inte får göra utan hennes godkännande är att använda dem för att göra reklam. Hon har däremot inte rätten till dem alls, på något sätt. Hon hade inte ens fått lägga ut dem på sin egen hemsida, ifall hon hade velat, utan hans godkännande.

Visst är det en märklig värld vi lever i, där kuk och kameraobjektiv alltid väger tyngre än kroppen på bilden?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kränkning, nakenbilder, ungdomar, internet, sexualitet, bilder, foto, övergrepp, lagar, hot, brott, sexmobbing, nättrakasserier, upphovsrätt

Sent igårkväll pratade jag med en vän om Sverigedemokraterna. Han var lite orolig, och jag med. Deras politik av idag, den de går till val på, är visserligen inget som kommer att öppna gaskamrar inom ett år – men det är det inte heller någon som hävdar. Det är illa nog som det är.

Jag vet egentligen inte vad Sverigedemokraterna har för åsikter om transpersoner, mer än det som går att utläsa av RFSL-rapporten inför valet i våras. Jag kan bara spekulera och gissa att de inte direkt låter en fittfödd bög slippa undan lättare än en kukfödd, snarare tvärtom, och hoppas på att jag aldrig får veta exakt hur de har tänkt sig vården för transsexuella i framtiden. Deras toppnamn i EU-valet i våras var – bland mycket annat – motståndare till rätten att få juridisk könskorrigering i EU. Inte ens att slippa vara folkbokförd som man när man lever som kvinna fullt ut och vice versa är en rättighet de tror på. I tre år har Göran Hägglund varit ansvarig för frågorna som rör bland annat könskorrigeringar. Det har varit illa nog med en kristdemokrat, men tanken på att det en dag kanske skulle sitta en sverigedemokrat som socialminister är mer än min hjärna klarar av.

Nu tror inte jag att det blir så. Jag vägrar tro att människor är så lättlurade. Det finns tusen skäl att inte rösta på Sverigedemokraterna, och jag hoppas att medmänskligheten vinner i längden. Det finns tusen skäl att aldrig göra sig beroende av dem, och för mig är behöver jag inte gå längre än till min egen kropp: Hormonerna som flyter i mitt blod och de operationer som ligger framför mig – och för att jag dessutom blir kär i andra killar. För andra är det färgen på deras hud som får dem att säga nej. För en tredje deras trosuppfattning. För en fjärde någon de älskar. För en femte helt enkelt en känsla för rättvisa.

Jag är ingen politiker, men jag hakar ändå på Fredrik Petterssons bloggkampanj. Jag säger också nej till Sverigedemokraterna. Jag gör det med varje molekyl av testosteron i min kropp och varenda en av mina X-kromosomer – och med ett pubertalt målbrottsbröl.

Säger du också nej till att vara beroende av Sverigedemokraterna?

Gör så här:
1. Publicera ett inlägg där du förkunnar att (och gärna varför) du aldrig, någonstans, någonsin, någon gång kommer att göra dig beroende av stöd från Sverigedemokraterna.

2. Sätt etiketten JAG SÄGER NEJ på bloggen och länka till andra bloggare som gjort samma sak.

3. Lägg in knappen ”JAG SÄGER NEJ” på ett väl synligt ställe på din blogg.
Antingen genom att högerklicka på bilden och spara ner den på din egen dator eller genom att använda bildkoden: <img src=”http://www.socialdemokraterna.se/knappar/d3b1b132e2aa4da5903d213a8d17d88b.png” alt=”” />

4. Skicka vidare uppmaningen till fem andra bloggare.

Jag blev uppmanad av Mammamumrik, och uppmanar Witchbitch, Henrik Ragnevi, Amanda Brihed, Ilona S Waldau och Yami. Mer SD: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Jag säger nej, bloggutmaningar, bloggosfären, Sverigedemokraterna, politik, HBTQ, transsexualism, könskorrigering, vård, hormoner, testosteron, Fredrik Pettersson, politiker, kampanjer

“In May of 2004, Gay marriage was legalized in Scandinavia..
What Happened..? Did you know. . . That year alone suicide rates doubled The illegal drug rate increased 19 times And to say the least the traditional picture of Marriage being One Man One Women was completely shattered.”

Youtube

Tack vare Pams Houseblend hittar jag en fantastisk videosnutt som argumenterar för ett förbud mot könsneutrala äktenskap i Washington. Det är bara några få saker jag inte fattar.

För det första visste jag inte att det fanns ett land som hette “Scandinavia”.

För det andra visste jag inte att detta okända land legaliserade “homoäktenskap” i maj 2004. En snabb koll på Wikipedia visar att det visserligen var en omröstning i Norge det året, men att förslaget om könsneutrala äktenskap inte gick igenom.

För det tredje låter det helt otroligt hur fort fördärvet går. En fördubbling av självmordsstatistiken redan under samma år som lagen infördes? Hur har utvecklingen varit de fem åren efter det?

För det fjärde: Sverige införde könsneutrala äktenskap från första maj i år. Om man ska tro gammal hederlig amerikansk antikommunistisk propaganda har Sverige extremt höga självmordstal, och i år kan vi alltså vänta oss en fördubbling. Kommer det överhuvudtaget att finnas några människor kvar i det här landet vid årsskiftet?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om USA, propaganda, politik, könsneutrala äktenskap, äktenskap, HBTQ, kommunism, konservatism, internet, självmord, statistik, USA, Washington, Skandinavien

Rotlösheten, som den kapitalistiska samhällsordningen underblåst hos många andra och tredje generationens postindustriella etniska svenskar, har fått många att söka sig till högerextremism som en identitetsskapande och samlande kraft och vi upplever nu en radikaliseringsprocess bland infödda ungdomar i Europa.

Det här är inte ett citat, det är en förvrängning. Det är dessutom ett sätt att förklara varför Jimmie Åkesson på sätt och vis har rätt – och varför jag inte tänker rösta på Sverigedemokraterna. Han skriver nämligen:

“Rotlösheten, som den mångkulturella samhällsordningen underblåst hos många andra och tredje generationens invandrare, har fått många att söka sig till islam som en identitetsskapande och samlande kraft och vi upplever nu en radikaliseringsprocess bland muslimska ungdomar i Europa.”

Ja, rotlöshet är ett problem. Rotlöshet, utanförskap, isolering, hopplöshet, arbetslöshet och omgivningens fördomar – allt detta kan leda till att man dras in i extremistiska rörelser. Sedan kan den rörelsen vara islamistisk eller islamofob; skillnaden är egentligen inte så stor.

Artikeln innehåller en mängd insinuationer, och jag har inte plats för att ta upp allt i ett och samma blogginlägg, så jag väljer ut en enda av de sakerna Åkesson rasar mot. En av de saker som inte kommer att tas upp i media, eftersom det är för provocerande även för många som är kritiska mot Sverigedemokraterna. Ett ämne som när det kommer på tal ändå alltid förr eller senare kommer in på nazistanklagelser. Det handlar om djurrätt, och av någon anledning älskar folk som är motståndare till djurrätt att insinuera att djurrättsrörelsen är i grunden nazistisk, att Hitler var vegetarian och så vidare.

Med tanke på att de flesta djurrättsaktivister snarare står till vänster politiskt sett är det såklart totalt uppåt väggarna, men detta spelar ändå högerextrema på ibland för att framställa sig själva som goda. Nu gör även Åkesson det. Han menar att för 20 år sedan skulle ingen trott

“att frysdiskarna i våra livsmedelsbutiker skulle erbjuda ritualslaktat kött samtidigt som svenska förskolor slutar att servera fläskkött”

Jag skulle hävda att för 20 år sedan skulle ingen trott att butikerna skulle erbjuda falafel, tzay, tofu, sojakött och seitan, samtidigt som svenska folket börjar förstå att det finns andra maträtter än falukorv och makaroner.

Jag ser ett problem med halal-slakt, precis som jag ser ett problem med all köttkonsumtion. Det är bara så svårt att förstå hur någon kan blunda så totalt för det lidande djur som slaktas sekulärt utstår, och enbart hänga upp sig på rituell slakt. Jag vill inte se halalkött i min butik – men jag vill inte heller se falukorv, bacon, köttbullar, pyttipanna, köttfärs, torskblock, hamburgare, köttgrytor, skinka, fiskpinnar eller ärtsoppa med fläsk. Däremot tänkte jag mig inte ett förbud, så Åkesson kan lugnt knapra vidare på sitt fläskkött.

Det är inte islam som är hotet mot djurens välbefinnande, utan ett samhälle som bygger på ett synsätt där människors värde bygger på deras förmåga att ställa sig över den såkallade naturen och där ickemänniskor bara har ett värde utifrån den inkomst de kan ge sin “ägare”. Inte ens Jimmie Åkesson skulle kunna få det till att det synsättet skulle vara resultatet av islam. Det är bara lättare att ge sig på sånt som man själv inte behöver ta på sig skuld för. Det är lättare att bli upprörd över halalslakt, kattpäls, hundkött och gåsplockning om det är något som sker långt borta från ens eget samvete. Att bli upprörd över det som dagligen sker på slakterier i Sverige kräver däremot att man rannsakar sig själv på ett annat sätt.

Det finns annan mat än fläskkött, Jimmie Åkesson. Du vet, det finns en poäng i att det finns fler och fler sorters mat i affären nuförtiden: Man får nämligen välja själv. Och medan du och dina brunskjortade vänner pratar om hur hemsk halalslakt är för att svartmåla islam har djurrättsaktivister fullt upp med att käka falafel och prata om hur hemsk köttindustrin i stort är. Det finns liksom inget som säger att alla de kycklingar, kor och grisar som slaktas sekulärt har mindre rätt att leva än de – förhållandevis få – djur som slaktas enligt halal. Vi kommer inte att slåss för din rätt att äta fläskkött. Försök inte. Ta en falafelrulle istället.

Relaterat: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Jimmie Åkesson, Sverigedemokraterna, politik, högerextremism, djurrätt, djur, djurskydd, fläskkött, kött, mat, islam, halal, slakt, grisar, Hitler, media, debatt, djurplågeri, speciesism

Kanske borde jag ge upp nu och bara låta allt vara som det är. Kanske borde jag skita i alla förståsigpåare med sina välmenande råd. Kanske borde jag acceptera att det är såhär jag är.

Jag längtar efter något som jag inte känner till. Jag strävar efter något jag inte ens fattar vad det innebär. Jag jagar ett ideal som kanske är lika stört som jag själv.

Det är midnatt. Jag är nyvaken och förbereder frukost. Igår sov jag sjutton timmar. Iförrgår sov jag två, iförrförrgår tre, och så vidare. Jag går aldrig och lägger mig samma tid två gånger i rad, och jag går inte heller upp samma tid. Jag har ingen dygnsrytm alls, och jag börjar mer och mer undra om det verkligen är värt all energi jag lägger ner på att försöka skaffa mig en. Just nu väntar jag på en läkartid för att diskutera sömnmediciner, men jag måste ju leva fram tills dess också.

Om jag slutar lägga ner så mycket energi på att försöka normalisera min sömn, så släpper antagligen den stress och den skuld jag känner över att inte kunna leva “normalt”. Samtidigt vet jag inte hur jag ska få rutiner. Jag vet inte hur jag ska komma ihåg att äta, och jag har ingen aning om hur jag ska fixa att göra saker som man bara kan göra vissa tider på dygnet. Jag hade tänkt att köra några diskmaskiner idag, men det går ju inte när dagen börjar vid midnatt och jag inte har någon aning om hur mycket energi jag måste spara tills i eftermiddag då jag har ett viktigt möte.

Jag vet inte hur långt det här dygnet kommer att bli, och så är det varje gång jag vaknar. Är jag vaken i femton timmar den här gången, eller i trettio? Hur gör jag när jag känner att jag både är trött och hungrig? Ska jag försöka sova på tom mage, eller ska jag äta först, med risk för att vara vaken ett par timmar extra? När ska jag ta mina mediciner? Hur ska jag kunna hålla ordning på mig själv?

Jag vet inte. Jag vet bara att det inte fungerar att fortsätta ha ett schema som bygger på att jag går upp klockan åtta varje morgon, för det är sällan jag hunnit gå och lägga mig innan dess. Just nu lutar det åt att skita i alla regler om vad som är normalt och naturligt, så länge jag känner att jag mår bra. Med andra ord: Jag ska skita i 24-timmarsnormen och vara mig själv. Den är trots allt förmodligen lika störd som jag.

Läs även andra bloggares åsikter om tid, dygnsrytm, sömn, hälsa, schema, planering, stress, sömnlöshet, mediciner, vård, psykologi, normer

Jag bodde i ett slott som såg ut som byggt för en prinsessa, men det var ett fängelse. Jag längtade ut hela tiden. Vakterna ville inte låta mig springa i skogen, för de tyckte att jag var för svag. Jag såg för dåligt och rörde mig för klumpigt. Så jag rymde, och jag sprang så fort benen bar mig.  Jag kunde inte titta bakåt och jag kunde inte se var jag klev, men jag sprang. Emellanåt tvivlade jag på om jag kunde klara det, för jag borde ju ha varit frisk innan jag gav mig ut, precis som de sa. Någon direkt plan eller färdväg hade jag inte heller, men så länge jag höll mig på benen var det bara att fortsätta.

Efter ett tag, när jag tyckte mig höra ljud bakom mig, blev jag tvungen att då och då vända mig om. Varje gång snubblade jag in i nässelsnår, och varje gång studsade jag upp på fötter igen. Jag kände inget, jag såg inte var jag klev eller var jag var på väg. Det enda jag visste var det som låg bakom mig, och att jag inte kunde återvända.

När jag sprungit med det förflutna hack i häl ett tag hade jag kommit så långt att jag mer eller mindre var tvungen att bestämma mig för vart jag egentligen var på väg. Jag såg ut ett mål som kändes så avlägset att jag lika gärna hade kunnat önska att jag skulle förvandlas till enhörning, men även om det låg långt borta så var det bara att börja. Man kommer ju inte fortare fram för att man står still.

Så till slut hade jag kommit såpass långt att jag började se gryningen. Jag hade inte ens märkt att det varit natt, utan tagit för givet att det var så världen var: Mörk och kall. I slottet var det alltid så, och jag visste inget annat. Nu, när målet började närma sig kunde jag äntligen se var jag satte fötterna. Jag kunde titta framåt, bakåt – och rakt ner i marken. Jag kunde se mina fötter samma sekund de snuddade jorden.

Fortfarande på väg började jag bli medveten om världen runtomkring mig. Jag kunde se stigen och känna att jag rörde mig, och jag kunde se buskarna bredvid. När jag vände mig om var det inte för att se om jag var förföljd, utan för att veta hur långt jag kommit. Det var då det slog mig att jag inte hade gjort fel val trots allt. Fram tills dess hade jag haft skuldkänslor över att inte kunna se marken under mina fötter. Jag hade svävat fritt och jag hade levt i det som varit och det som kanske blir – och sånt är fult. Man måste vara här och nu, och inte tänka för långt framåt, det sa alltid vakterna. Jag var misslyckad som inte kunde det, och skämdes.

Först där, i soluppgången, förstod jag att jag inte sett mina fötter för att mörkret varit för kompakt. Det var inte mina ögon det var fel på. Jag hade gjort rätt som börjat springa fast jag inte kunde. Ibland måste man skjuta upp att leva i nuet för att livet inte kan vänta.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, könskorrigering, vård, psykiatri, psykologi, flykt, mindfulness, medveten närvaro, känslor, acceptans, DBT, skuld, skam, ångest, psykisk sjukdom