I morgon sticker FRA ut sina länge omdebatterade tentakler i det digitala hav där vi alla lämnar så många spår efter oss. Det är ju inget att se fram emot precis och det finns otroligt mycket man fortfarande kan säga om detta, även om också de mesta kämparna är lite trötta och ledsna nu. Det är ju inte så, att det är slut i och med nya FRA-lagen. För en gångs skulle tycker jag det är befogat att tala om ett sluttande plan. Eller en Pandoraask som nu står på vid gavel.

Geniala och passionerade Amanda Brihed uppmanar Telia, såsom varande den största internetleverantören i landet, att se till att FRA-lagen prövas juridiskt mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Många andra bloggare spinner på samma upprop. En god idé, även om jag har svårt att se denna telekomkoloss plötsligt utveckla någon slags etisk och samhällelig ryggrad som skulle kunna bära upp ett sådant ställningstagande.

Så i morgon tas ännu ett steg mot det ljuva övervakningssamhälle där vi alla kan tulta runt som lyckliga och trygga, trygga, trygga barn – utom förstås de ansvarsfulla, kloka och goda människor som kommer att stå för själva övervakningen. Och ännu har ingen lyckats förklara vilka gräsliga hot som finns mot just vår lilla avkrok av världen och som skall motivera en övervakningsnivå som inte hade skämts för sig i vilken diktatur som helst.

Okej, han/hon var inte Mr/Miss Wow första gången ni sågs. Men. Det fanns något. Utstrålning, attraktion och en lite personkemi.

Ni vet när man stöter in i de där som man gillar lite lagom. Vårt härliga svenska ord. Lagom leder också till ganska trygg dejting. Inga spel och inga överraskningar. 

Ni hörs rätt fort efter att ni setts, lite sms, några samtal och träffas sen efter några dar. Och det är fortfarande lagom. Han/hon är bra, mysig, söt, helt okej rolig. 

Men, det är inga fyverkerier på era dejter. Sådär sprakande härligt. Pirrigt. Gnistor. Nervositet.

En dejt i veckan, brukar lagom-dejtingen resultera i. Och en gång i veckan leder snart till en gång varannan vecka. 

Min kompis A  har nyss råkat ut för detta och var mycket fundersam: 

A: – Va fan är problemet. Vi ses för sällan, men jag orkar inte fråga om vi ska ses oftare heller. Vad ska jag göra?

Jag: – Du får väl styra upp fler dejter då om det är värt det?

A: – Det kanske är det som är problemet, är det ens värt det? Är den här personen tillräckligt intressant?

Där, just där, har vi problemet! Är personen tillräckligt intressant?

Nej.

För lagom-dejtingen rinner alltid ut i sanden. Och till slut är du fan för trött för att ens orka avsluta det. 

Och det beror på att det helt enkelt är fel person för dig.

Det finns bara två val: Behålla personen som en plan B – och träffa i brist på annat – tills du träffar nån ny intressantare eller Just end it! Vad är det för mening liksom?

(Foto: Cameraslayer)

Nu har utskottsförhandlingarna startat. Utskotten skall behandla stadgefrågor, högskole- och forskningsfrågor, frågor som rör löner och arbetsrätt, trygghet och skatter , samarbete på nordisk och europeisk nivå, regryteringsärenden och ekonomi.

Som protokollförare deltar jag inte i utskottsförhandlingarna, utan får se fram emot att ta del av utskottens arbete i morgon istället.

Om en liten stund beger jag mig till Berns för att förbereda kongressfesten. En middag med asiatisk touch väntar, liksom uppträdanden av Lise&Gertrud och dans till Adam Sandahl Group.

Veckans sista (betalda) arbetsdag, den ska väl hänga med av bara farten, kan jag tro. Har suttit och läst lite nyheter via webben nu på morgonen och fastnde lite extra för historien om de stackars flyktingbarnen från Somalia och Afghanistan som placerats i Hököpinge utanför Malmö, i Vellinge kommun. Hörde om det där redan igår när de på radion intervjuade en del människor som bodde på platsen. Stackars barn säger jag bara, det kan inte vara roligt att komma till en plats där man är så ovälkommen. En dam sa rakt ut i etern att hon tyckte de kunde skicka dem upp till Norrland, så långt bort som möjligt, för hos dem var de inte välkomna. Skrämmande att vuxna människor beter sig på ett sånt sätt.

I min tidigare “karriär” var jag med och arrangerade en “ut- och inställning”. Den här utställningen vandrade runt i Sverige och bl a lite äldre skolungdomar var en målgrupp. Det hela gick till så här: Man delades in i grupper, varje grupp var en familj och man fick komma överens om vad man hette och från vilket land man kom.

Utställningen var uppbyggd med olika stationer. Där jag hade den använde vi en villa och gick från rum till rum. I varje rum utspelades olika händelser, i ett var det bombanfall, i ett kom rätt som det var en polis och grep någon, helt utan förvarning och förklaring skildes den personen från sin familj utan att man visste vart han fördes och om de skulle ses igen, i ett annat rum var det flyktingläger och där kunde det dyka upp personer som för pengar kunde mutas, eller smuggla iväg en del familjer osv. Sen kom man så småningom till Sverige, genom att krypa genom en mörk och krånglig labyrint, där man samtidigt skulle försöka hålla ihop sin familj så ingen kom bort på vägen. Framme i Sverige börjar byråkratin mala och man mötte den ena myndighetspersonen efter den andra, alla talande på ett fullkomligt obegripligt språk. För att illustrera detta hade vi engagerat personer från andra länder som bara pratade på sitt språk. Hade man tur så dök väl så småningom en tolk upp som kunde hjälpa till. Sen ifrågasattes identiteten på en del och om man verkligen kom därifrån man sa och varför hade man flytt. Nästa instans var ju att placeras på någon flyktinganläggning och svenskundervisning som här också bestod i att någon person undervisade på sitt språk, konstiga bokstäver och konstiga uttal och man förstod ingenting och inte visste man var man var och hur länge man skulle stanna här och vad som skulle hända härnäst.

Ja, ni förstår säkert andemeningen i det hela. Det här var en otroligt stark utställning som också jobbade med var och ens inställning. Vi som levt i trygghet i lilla Sverige kan säkert aldrig helt förstå vad dessa flyktingar gått igenom, men genom att aktivt jobba sig igenom den här utställningen kom man till nya insikter, det kan jag lova. Den här utställningen skulle nog behövt hamna i Vellinge kommun tror jag. Men annars kommer man rätt långt med den gamla beprövade regeln: var mot andra som du vill att de ska vara mot dig och det är min uppmaning till er bloggläsare idag.

veckan smyger igång likt en mjuk katts försiktiga rörelser.
om den hade startat på en tisdag alltså.
tisdagens kontorsliv har hittills utformat sig till en ganska behaglig färd mot slutsignalen i den mörka eftermiddagen.
men vrid tillbaka klockan ett antal timmar, till en brutalt tidig måndagsmorgon.

när jag vaknar är det rasande mörkt utanför.
trots att både klocka och mobil är alarminställd lyckas jag med konststycket att vakna själv.
när jag snubblar upp ur sängen reagerar min halvnakna kropp på den råa morgonkylan som härjar i rummet.
släpper ut hunden, som först inte vill kännas vid tanken, och tar mig sedan till badrummet där friskt vatten får mina sinnen att vakna.
ljuset sticker i mina ögon, och för ett par sekunder svär jag över att tvingas upp i ottan.
eller vaddå tvingas egentligen?

allt är ju självvalt, för att få så mycket kvalitétstid som möjligt.
men ändå.
det är förbannat tidigt.
och förbannat mörkt.
när jag kommer ut i det ännu mörka köket kommer hon emot mig i sin röda mjuka morgonrock.
jag tar henne i min famn och vi muttrar något om dygnets tidiga timme.
det tidiga uppstigandet har blivit en rutin.
en procedur som jag numera utför utan att tänka alltför mycket.
något som bara ska genomföras.
allt för att vi-tiden ska få vara just så mycket vi-tid som möjligt.

ett antal timmar senare sitter jag här på mitt kontor och tänker och längtar tillbaka till den helg som alltid passerat.

frågan är också om inte den nyss passerade helgen var något alldeles extra.
denna höst, som svetsat oss samman till en järnhård enhet, låter oss sväva ut i en lördag som innehåller det mesta som behövs för själens ro.
vi sitter i bilen, vi skrattar, diskuterar farhågor och frågor.
larvar och fjantar oss.
smeker och kelar och kramas.
häcklar och hånar på det kärleksfulla sätt som utmärker ett älskande par.
den fysiska värmen hos den mänskliga individ jag älskar är aldrig långt borta.

göteborg tar emot oss med trefiliga infartsleder och ett  tidigt lördagsmörker som lyses upp av tusentals stadsljus.
liseberg får liv med hjälp av glittrande väderkvarnar och lockande neonskyltar.
vi skyndar genom höstkvällen, arm i arm som ett vackert och medvetet par.
min nyinköpta halsduk fladdrar i vinden.

31.10.09 kl. 21.26

lars winnerbäck hälsar oss och ger ett par timmars utflykt i det winnerbäck-land som så många av oss kan reflektera till och andas i.
det är mäktigt, men också stillsamt och framför allt en gemensam upplevelse.

färden hem i natten är lång, men med det enda sällskap man behöver, får tristessen inget fäste.
endast tröttheten i ögonen.

söndagen som följer är lugn, skön och vibrerande av mjuka känslor och trygg värme.
en tvåsamhet som jag aldrig upplevt tidigare.
detta faktum, att jag hela tiden ställs inför underbara händelser och känslor i mitt liv som jag aldrig förut upplevt, är omvälvande och ständigt fascinerande.

sånger i livet att aldrig tröttna på.

sånger att sjunga på när jag nu sitter en tisdagseftermiddag på ett kontor med utsikt över en innergård utan gröna inslag.
sånger som förvandlas till längtan efter nästa stund i tvåsamheten.

mycket vill ha mer.

Hem, mitt hem och det utrymmet som kallas för hemma. Jag har skrivit om det tidigare.

Den Älskade och jag skall nu packa ihop igen efter cirka sju månader på denna plats innanför dessa väggar några kilometer från Järna.

Jag har märkt mer o mer inom mig att det egna utrymmet, hemmets trygghet och min egen upplevelse av påfyllnad av kraft och reflektion är viktigare för mig än vad jag tagit mig tid för tidigare i mitt liv. När pinalerna nu skall packas ihop, det är ett steg i att bryta ned det som funnits.

Nästa är ju att bygga nytt, skapa det nya som jag inte vet något om egentligen just nu. Det är död och födelse. Det cirkulära i livet blir så tydligt, naturens rörelse och den mänskliga tillika. Trädens löv som nu fallt till marken, ruttnar och skapar ny näring.

All förändring har samma struktur i död och födelse, innre som yttre!

Nu finns det ingen återvändo för gammelmedia. De har insett att de förlorat och på väg ner till det digitala helvetet har de som enda mål att orsaka så mycket skada som möjligt hos det fenomen som knuffade de över stupet.

Internet och den hemska parasiten Google har tillsammans med invånarna i bloggträsket förvandlat blomstrande gammelmediaredaktioner till skrynkliga (som russin) avarter i det nya medielandskapet. Evolutionen fungerar men de som är på utdöende andas fortfarande.

Det nya svarta är att ta betalt alternativt förbjuda länkning på internet. Det är dumt att förbjuda länkning eftersom länkarna är en del av internets infrastruktur.

Det är lite som att avgiftsbelägga fönster. I framtiden kommer många hus att sakna fönster. Ett fönster kostar 100 kr i månaden att äga, att öppna fönstret för att ropa hej till sin granne kostar 100 kr. Allting övervakas via kamerorna som parallellt installeras hemmavid under devisen att de ökar tryggheten hos medborgarna.

För att få igenom sina önskemål lobbar gammelmedia politikerna där de senare vill gå de kapitalstarka intressenas ärenden (se bara på Finland). Resultatet är givet på förhand (förhud?): Gammelmedia kommer att brinna tillsammans med sina pappersutgåvor och politikerna som lurade sin medborgare kommer att få se sig omsprungna av frihetsälskande liberaler. Möjligen att gammelmedias gravstenar kommer att inkludera politikerna:

Här vilar en industri vars glansdagar för länge sedan mörkats av de digitala parasiterna. Vänligen beträd ej gräset då den lösa ytan döljer russinpolitiker inlindade i förkolnat papper.

Mer om gammelmedia, google, parasiter, lobbyism

Sanningen hämtad från SvD1, SvD2

Äntligen startar socialdemokraternas Jobbkongress och vi kan staka ut en väg mot valseger 2010 och åter bygga framtiden och ett samhälle för alla.

Aftonbladet och United Minds har idag kommit med sin senaste väljarbarometer om det politiska opinionsläget bland befolkningen. När man först får syn på de två diagrammen med röd respektive blå färg är det utan tvekan en glädje som breder sig i hela kroppen, men tyvärr bara så länge ögonen inte har fått fäste vid ett parti som inte ingår i någotdera av diagrammen och som verkligen är ett oönskat namn, kanske med olika grader om man jämför de två blockens ledares talan. Sverigedemokraterna är det partiet som har skapat rädsla och skräck i varje solidariskt och kärleksfullt hjärta som ser på människovärdet som likvärdigt alla, oavsett etnisk, religiös, kön, språk och kulturell tillhörighet. Kanske har just den tanken gjort att man plötsligt blivit överrumplat och börjat agera på ett sätt som gett motsatt resultat än det önskade.

Istället för att tydligare få Sverigedemokraternas martyrskap verka desperat har man förstärkt det drastiskt genom att i morgonsoffan prata som två älsklingar och glömma alla politiska oenigheter som finns mellan de två blocken för att istället komplementera varandras demonisering av Sverigedemokraterna utan att gå på djupet och berätta varför de är så hemska som de är. Den ytliga demoniseringen utan förklaring hjälper Sverigedemokraterna ännu mer, de obestämda väljarna får för sig att Sverigedemokraterna har någon sanning som andra är rädda för att avslöja och väljer därför att inte förklara varför SD är så hemskt parti. Om man har tänkt bekämpa Sverigedemokraternas talan om martyrskap på det sättet är det redan en förlorad kamp vi kämpar.

Givetvis är det viktigt med ett samlat krafttag emot rasismen och främlingsfientligheten men att i TV-soffan eller agenda på kvällen låtsas som att man inte har oenigheter är misslyckat. Man måste ha principen om att Sverigedemokraterna inte är välkomna in i Sveriges riksdag men man måste ge tydligare alternativ när man som två eller flera oppositionella politiker möts i TV och talar om kampen emot rasismen och att många av missnöje röstar på ett parti som har hat som sin ideologi. Då gäller det att tala om människornas vardag och förklara att det inte är någon speciellt folkgrupps fel utan det är strukturer och system som gynnar vissa och missgynnar andra för att upphöja de gynnade till lyxliv på bekostnad av de missgynnade som får sin försäkringspenning indragen. Folk röstar på Sverigedemokraterna, inte för att de är rasister, utan för att de för för sig att deras sämre läge, arbetslöshet och misär beror på att resurserna har omfördelats och gått till några andra som antingen invandrat hit eller är född av föräldrar med utlänsk bakgrund. Det är inte svårare än att folk gick på moderaternas tomma vallöften om fler jobb och det ofattbara med skattesänkning och bättre välfärd samtidigt.

Blockmässigt är det en trevlig läsning som Aftonbladet/United Minds opinionsundersökning bjuder oss på. Oppositionen leder med hela 6,6 procentenheter över regeringen. Socialdemokraterna med 33.7%(+1.1 sedan förra mätningen), miljöpartiet med 8.6%(+0.7) och vänsterpartiet med 5.7%(-0.4) får tillsammans 48.0% och skulle kunna bilda regering även om SD hade kommit in med sina 6.0 procentenheter(+0.4) för de borgerliga partierna får tillsammans 41.4% vilket innebär att ett passivt stöd av SD skulle betyda 47.4% för borgarna och 48.0% för de rödgröna. Av de borgerliga får moderaterna 26.6%(+2.6 sedan förra mätningen), folkpartiet 5.9%(-2.0), centerpartiet 4.6%(-1.7) och Kristdemokraterna 4.2%(-0.3). Regeringspartierna tappar tillsammans 2.7% varav 1.4% går över till de rödgröna och resten till andra partier utanför riskdagen. Skrällarpartiet PP(piratpartiet) får 2.1% och är alltså långt ifrån riksdagen. Men den gemensamma närmaren som de har med SD kan komma att blien räddning i sista stunden genom att många missnöjda väljare röstar på dem istället för ett rasistiskt parti. Övriga partiet, däribland Feministiskt initiativ, får de resterande 2.5% av väljarna.

Detta betyder att folket har nu gett ett tydligt besked till socialdemokraterna inför jobbkongressen som drar igång imorgon. Nu gäller det för ombuden att besluta om en politik som utgår ifrån människornas vardag och verklighet med grundpricipen att det ska vara tryggt och solidariskt att bo och åldras i detta land samt att man ska som en ledande nation se till så att det råder solidaritet på internationell nivå. Jobben är utan tvekan det viktigaste och därefter måste välfärden räknas, en socialdemokratisk välfärd som finansieras gemensamt och solidariskt och som har som syfte annat än vinst, dvs trygghet. Jag ser fram emot ett lika tydligt svar från socialdemokraterna till folket om en kursändring i politiken och en politik som kombinerar välfärd och välstånd, tillväxt och trygghet, arbete och livsglädje.

I somras hade jag den stora förmånen att träffa Muhammad och Ali, båda nyinflyttade till Sverige och den lilla norrländska ort där jag bor. Det blev ett möte som varade länge efteråt. Ända tills nu, tror jag. För ibland är det ju så, att ett möte kan sätta igång tankar som liksom legat och väntat på att tänkas, som behövde tänkas. Och just så var det den här gången.

Jag hade blivit ombedd att rycka in och skriva en artikel om hur våra nya invånare upplevde det att flytta hit och vad de tycker om vår bygd, och valet hade fallit på Muhammad och Ali som vänligt lovat att ställa upp. På väg till vårt möte tänkte jag på hur det var den där gången för många år sedan när jag själv flyttade hit, från storstan och rätt ut på landet, långt, långt ut på landet. Mindes med ens hur förundrad jag känt mig över hur vackert men framförallt annorlunda landskapet var här, med älvar, dalgångar och så skog, skog, skog. Skillnaden jämfört med min barndoms hembygd och dess slätter, åkermark – och hav – var påtaglig. Jag mindes hur förtjust förvånad jag varit över alla subtila men ändå tydliga skillnader i vardagslivet. Som den gången jag låste cykeln utanför mataffären – “Låsa cykeln? Varför då?” sade de undrade blickarna jag fick. Och vad praktiskt med torget mitt i byn, tänkte jag – vad nära och bra till allting, perfekt att parkera här. Men snart nog insåg jag att ingen, absolut ingen, parkerade där för att sen gå och handla. Här flyttade man minsann sin bil från butik till butik och ställde den givetvis så nära butiksdörren det bara gick. Vilken kontrast mot storstaden – där flyttade jag bara ytterst, ytterst motvilligt bilen när jag väl fått en parkering.

Och den gången jag sprang på en av mina nya vänner på OK och han undrade lite halvt skämtsamt om jag slutat hälsa? Nejdå, försökte jag, men några ”men vi möttes ju på stora vägen” senare gick det upp för mig att det var med bil vi hade mötts, och att det hörde till god ton att hålla koll på bilarna man möter och de som färdas i dem. Det var jag inte heller van vid från storstaden, om man säger så.

Men hur annorlunda kan det då inte upplevas att komma hit, inte bara från en annan del av Sverige, utan från ett helt annat land, en annan världsdel? Det skulle jag vilja veta mer om, tänkte jag. Och nu skulle jag få chansen.

Vi hälsar och slår oss ner. Muhammad och Ali är ganska olika, och har helt olika bakgrund. Muhammad, som till åldern kanske skulle kunna vara Alis farbror, har kommit hit med fru och tre döttrar. Han har varit bonde i hela sitt liv men just nu lär han sig läsa och skriva, och det går inte att ta miste på hans förtjusning och iver att lära. Ali är yngre, har studerat flera år vid universitet, talar god engelska och efter några månader i Sverige redan bra svenska. Ali tolkar åt oss, och med hans hjälp flyter snacket på bra. Muhammad är artig, tålmodig och vänlig. Han svarar omsorgsfullt och genomtänkt på mina frågor, medan Ali, med sitt smittande leende och nära till skratt, gärna kommer med kvicka inpass och förklaringar.

Det går lätt att prata. Inledningen av samtalet går bra, och det känns som att nu, nu ska jag få svar på mina funderingar om hur vår bygd uppfattas sedd med lite andra ögon. Men allt eftersom samtalet fortskrider inser jag att jag har haft helt fel frågor med mig, fel tankar. Mina frågor är inte relevanta, eller åtminstone inte viktiga. Visst, jag förstår att vår bygd, naturen, allting egentligen, är annorlunda här. Det omväxlande vädret. De ljusa sommarnätterna. Och snön förstås, som var något helt nytt. Faktiskt undrade de när de första gången såg snö på marken om det möjligen kunde vara salt? Så vadå? Det är helt enkelt inte den typen av skillnader som är viktiga, som verkligen betyder något. Hur har ni blivit bemötta? försöker jag desperat, fortfarande klamrande mig fast vid mina förberedda frågor. Känns det bra att flytta hit och bo här i vår bygd? Jodå, blir jag försäkrad, vi har blivit mycket vänligt bemötta. Men ortsbefolkningen då, undrar jag, hur upplever ni människorna här? Jag känner hur jag famlar. Men efterhand hittar samtalet en ny grund. Jag frågar mindre och lyssnar mer. Tar in.

Vi pratar om det som varit svårt och jobbigt, om sorg och oro för anhöriga som är kvar. Det var inte det artikeln skulle handla om, så pennan och anteckningsblocket får vila. Men jag förstår ändå att Muhammad har haft helt andra erfarenheter än jag, erfarenheter som gett honom ett större perspektiv på världen och livet. Mina tidigare frågor kändes plötsligt små och futtiga, fastän Muhammad hela tiden svarade tålmodigt och artigt. Vi pratar om framtiden här, och jag frågar vad han vill arbeta med så småningom. Muhammad tänker en stund och svarar sen att han redan förstått att vara bonde här blir svårt, att det är alltför annorlunda, med klimat och allting. Nej, något serviceyrke kanske? Han har arbetat lite som målare, fortsätter han, och tänker att det nog är ett yrke där han kan vara till nytta för Sveriges folk. Jag hajar till, för Sveriges folk, vem tänker så om sitt yrkesval? Knappast någon svensk i alla fall. Men innan jag hinner fråga hur han menar fortsätter Muhammad: jag hoppas att mina barn ska kunna växa upp under bättre villkor här, utbilda sig och ta arbeten där de kan hjälpa både Sveriges och sitt hemlands folks. Nu måste jag helt enkelt stanna upp en stund och ta in det där. Jag känner mig nästan lite skamsen, skamsen och samtidigt hedrad att möta en man som kan tänka så stort.

Mötet lämnade mig upprymd, full av nya tankar. Nya perspektiv. Rikare.

Jag reagerade väldigt starkt på det här inlägget (via Ylva. Läs!). Jag skäms inte för att säga att jag blev lite arg av att läsa det. Eller jo, jag skäms faktiskt lite, men jag tycker inte att jag ska behöva skämmas för det. Jag ska förtydliga detta spår av ilska senare.

I sammanfattning: Artikeln vänder sig främst till män som inte kan förstå varför kvinnor är “oförklarligt” vaksamma och försiktiga vid möte med män i främst romantiska situationer. Från ett “kvinnligt” perspektiv beskrivs lite olika situationer och förklarar hur, med våldtäktsstatistik i bakgrunden, en kvinna (möjligtvis) känner sig när en man söker kontakt.

Skribenten gör ett väldigt bra jobb med att poängtera att det är hennes eget (och detta utvidgar hon till en kvinnas) perspektiv på hur en man som försöker göra närmanden mot en kvinna uppfattas. Hon försöker medvetet inte beskriva en objektiv sanning utan hur en situation ter sig från ett perspektiv.

Varför blir jag lite arg, då? Jo, jag är man. Trots att skribenten tydligt påpekar att hon inte försöker nedvärdera män på något vis (bara sprida sin egen syn på saken på ett, som jag ser det, högst utbildande sätt) så infinner sig känslan av att jag blir orättvist anklagad. Hon framställer saken på ett sätt som knappast hade kunnat vara mer diplomatiskt, men det hon skriver om är känslor, och således kommer man (i ordets alla bemärkelser) att reagera med känslor. Varför försöker jag att inte skämmas för min upprördhet? För att det som beskrivs är en värld som för mig är helt främmande. Jag har ingen aning om vad människan pratar om! Jag kan filosofera mig fram till situationen, jag kan acceptera att andra känner på det här viset, men jag kan inte förstå, inte faktiskt förstå, hur en annan människa känner utan att själv varit i en situation motsvarande dennes. Och i det här fallet har jag inte det.

Nu till en sak som det är väldigt viktigt att jag klargör. Jag tycker artikeln är bra och den satte ord på tankar som jag misstänkte fanns där ute, men som jag inte förrän nu kunnat komma åt. Det är inte så att jag inte håller med det som sägs i artikeln (vem är jag att döma i det här fallet?) eller att jag har för avsikt att här avlossa någon sorts kontring. Mitt syfte med detta inlägg är blott och enbart att meddela hur jag reagerar och lufta tankar.

En fråga som kommer till mig: Vem är den lilla upprördhet jag känner riktad mot? Mina känslor, primitiva och ologiska som de är, riktar den mot skribenten, och eftersom skribenten i fråga skriver som att hon representerar alla kvinnor så riktar sig min upprördhet mot kvinnosläktet. Det känns ju ungefär så fel som det kan bli, men min känsla generaliserar eftersom artikeln också generaliserar. Som sagt: Ologiskt. Jag hoppashoppashoppas och tror att det faktiskt finns kvinnor som inte känner sig hotade på det sätt som skribenten beskriver, för annars har hon inte generaliserat, och om hon inte har generaliserat så är det sämre ställt med världen än jag trodde. Vidare undrar jag i sådana fall varför kvinnor mitt liv igenom envist undanhållit vetskap om detta för mig…

Nå. Vem borde jag, nu när jag med logikens snara tyglat mina känslor, vara upprörd på? På män? Glöm det. Jag tänker inte börja vara upprörd på mig själv (med andra). Jag har, mig veterligen, inget gjort. På situationen? Ja… På att kvinnor har skäl att vara “överdrivet” försiktiga. Det är ett problem, och av en händelse verkar detta problem emanera från män. Det är en sorglig historia att kvinnor (och människor i allmänhet, för den delen) inte ska kunna känna sig trygga i sitt vardagsliv.

Trygghet är en mänsklig rättighet, men också en mänsklig skyldighet, skulle jag säga. En skyldighet på det viset att vi, var och en, är skyldiga att inte få folk att känna sig otrygga i vår närvaro. För att det ska vara hållbart måste dock människor också ha en lägre risktröskel än vad artikeln beskriver att kvinnor har, vilket verkar vara ett orealistiskt krav i dagens samhälle.

Hur får man ett tryggt samhälle?

Jag vet inte.

Hur får man en trygg omgivning?

Osäkert… Men en början är att läsa artikeln. Fundera över hur du skulle kunna agera annorlunda, inte bara om du är man, utan även som kvinna. Applicera det du kommer fram till, inte bara på kvinnor, utan på män också. De tecken som en kvinna uppvisar uppvisar nämligen även en man. Som man är det tyvärr så att du, av statistiska skäl, bör lägga ner mer arbete på hur du kan plocka bort otrygghetselement.

Trygghet kan inte erövras, bara ges bort.

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.

Där kom det! Vides första leende som inte kan förväxlas med magknip-grimas. Hade dessvärre alltför brottom till jobbet för att hinna fixa fram kameran och dokumentera vilket är helt snurrigt egentligen. Ens eget barn gör en jätteinsats i sin personliga utveckling och Pappa-Ja reagerar med “Wow, va häftigt”, packar sin väska och åker därifrån. Något är galet i den scenen. Jag vet, rent praktiskt så har ingen katastrof inträffat. Det ser säkert ut så för de flesta bebis-papajor, men ändå. Känslomässigt så skaver det. Får nöja mig med att placera kropp o hjärna på jobbet och lämna hjärtat hemma.
Läste någonstans att leendet är mänskobarnets ankare till omvårdnad vilket låter som en schysst teori. Undrar om den inte också håller på vuxen nivå. Jag tror det. Det visar sig nämligen att en av de egenskaper som gör s.k. maskrosbarn är deras förmåga att bli omtyckta av andra (än sin haltande familj). Att le mot världen brukar väcka såna känslor.
Så, Grattis Videvippen, du har just ankrat fast i Mammas o Pappas hjärta. Nu kan du kräkas på oss i trygg förvissning om att vi inte annonserar ut dig på blocket.

Min Hanna… Min vackra underbara tös
Hon vill ju vara som alla andra givetvis.. på sitt sätt
Hon är som alla andra småtjejer och stora tjejer =)
Min Mascara är välanvänd och snart slut…
En kväll så sminkade jag henne och så lycklig hon var.
Hon stod länge framför spegeln och sa… “Så Fiiint”
Hon blev ju så fin i blå ögonskugga och svart Mascara
Sen vill hon ju ha en schal på huvudet sådär tufft och fint.
Min fina vackra underbara Prinsessa
Jag kunde inte ha fått en bättre tös…
Vad tänker du på min vackra lilla Hanna?
Hmm? Anar lite att hon har kaffemusse ju…
Attans då… har jag hittat den som tjuvdricker mitt kaffe jämt ju..
Nivån i koppen minskar mystiskt ju för jämnan =)
Hanna Hotti 8 år… En tjej som är som vem som helst men ändå inte.
Hon är unik och värdefull
Just precis så som alla är. Stora som små.

Den extra kromosomen är en Apostelkromosom.
Hon är ju en Kärlekens Budbärare
En Kärlekens Apostel… Ja det är min Hanna det.
En Kärleksapostel =)
Nära till kramar till alla och en var.
Det är pussar och det är kramar till dom hon tycker om.
Hon bekräftar och hon ser vartenda en omkring sig.
Hanna Hotti  snart 9 år och hon är min =)

Min kärlek till mina grabbar dom 4 som jag har
Är lika stor den med…
Men på ett lite annorlunda sätt men absolut inte sämre
Lite svårt att förklara..Hoppas ni förstår.
Hanna “ska” ju inte finnas om naturen hade följt strikt sina regler.
Om inte dom här “naturens felsteg” fanns
Så vore världen så ofantligt mycket fattigare.
En grym tanke…
Då hade vi gått miste om någonting värdefullt.

Min Hanna fick mig att landa i livet.
Ingen kraschlandning utan en mjuk kärleksfull landning.
Hon fick mig att inse betydelsen av vissa saker.
Hon lärde mig prioritera rätt. Jag rensade min själ.
Tacksamheten och ödmjukheten över livets nyckfullhet
kom med henne.
Den svepte med oss på en fantastisk resa.. som fortsätter än..
Massor med “nya” och fantastiska känslor bubblade upp
Känslor som jag inte trodde fanns… men det gjorde dom.

Tack livet för mina fantastiska barn.
Tack livet för din nyckfullhet =)
Det är en av meningarna med livet… mitt liv.. att få vara mamma.

Mitt hjärta gråter för alla ofrivilligt barnlösa…
Bara tanken att inte kunna få barn är så grym.
Vilken fruktansvärd sorg det måste vara att vilja
men inte kunna få biologiska barn.
Det finns så många barn uti världen som behöver kärlek och trygghet
och det får dom av alla dessa underbara adoptivföräldrar
som finns bland oss.
Dom som öppnar sitt hjärta för ett ickebiologiskt barn.
Jag tror det är en konst inte alla förunnat.
Samma med fosterföräldrar faktiskt.

Barn är livet och dom är oslagbara!

Ta hand om er själva
och era Nära och Kära!

Nattikram till er alla! =)

Vårt boende på äldre dar är en viktig trygghetsfråga. Vi vet att det råder en brist på anpassat boende för äldre i dag, och att bristen riskerar att tillta om inget görs. Många äldre bor kvar hemma längre än de önskar och hamnar i en situation som de upplever som ensam och otrygg. Många gånger läggs också en orimlig börda på anhöriga. Och korttidsboenden får ta hand om fler långvarigt sjuka äldre. Det är inte en klok hushållning med resurser.

Åren efter pensioneringen från arbetslivet spänner för många över nära en tredjedel av livet. Behovet av olika boendeformer under en så lång tid av våra liv kan förändras flera gånger.
Äldre vill bo kvar hemma så länge som möjligt. Men när behovet uppstår, ja, då behöver också plats på anpassat boende kunna erbjudas. Men det måste skapas fler boendealternativ för äldre som vill förändra sin boendesituation.

Alliansregeringen vill verka för ett ökat utbud av bostäder som är lämpliga och attraktiva för äldre. Det behövs bostäder som erbjuder äldre den trygghet de efterfrågar och som de kan få tillgång till när de själva önskar.

Alliansregeringen satsar årligen 500 miljoner kronor på ett investeringsstöd för fler platser i särskilt boende. Det finns ett stort intresse för investeringsstödet och projekt med ca 4 700 lägenheter har beviljats stöd fram till i juni 2009. Det tar dock tid innan effekterna av investeringsstödet blir tydliga, eftersom processerna för planering och investering är fleråriga.

Kristdemokraterna och övriga allianspartier bedömer att det är angeläget att investeringsstödet fortsätter för att kommuner ska göra de investeringar som krävs för att tillgodose äldres behov av goda bostäder. I budgetpropositionen föreslås nu att stöd också kan sökas för så kallade trygghetsbostäder. Stödet blir därmed tillgängligt såväl för nybyggnad som för ombyggnad till särskilt boende eller trygghetsbostäder.

Trygghetsbostäder är en boendeform där man har sin egen lägenhet men där tillgång också finns till gemensamhetslokal, personal och möjlighet till gemensamma måltider.

Beräkningar som den statliga Äldreboendedelegationen låtit göra tyder på att antalet platser i särskilt boende/vård- och omsorgsboende kommer att öka med mellan 50 och 70 procent fram mot 2040. Delegationens konsekvensanalys pekar också på att år 2050 kommer andelen 85 år och äldre att ha fördubblats jämfört med idag. Om samma behov av vård och omsorg bland de äldre föreligger då som nu blir kostnaden för kommunerna ca 150 miljarder kronor jämfört med ca 80 miljarder idag. Det kommer att behövas ytterligare mer än 53 000 lägenheter i särskilt boende än det finns idag.

Men det kan gå att minska dessa behov genom att erbjuda trygghetsbostäder. Enligt delegationen är sannolikheten för flyttning till särskilt boende med heldygnsomsorg är 2,5 gånger högre för äldre i ordinärt boende än för äldre som bor i serviceboende. Detta tyder på att ökad tillgång till trygghetsboenden är till glädje och nytta för äldre men också för samhällsekonomin.

MARIA LARSSON (KD)
Äldre- och folkhälsominister

TOMMY OLSSON
Kommunalråd/gruppledare Kristdemokraterna Karlskrona

All the photos in this article belongs to David Beckstead. I love his work. The  images express loneliness, joy and selfconfidence – all at the same time.

Livsglede handler ikke om trygghet. I stedet tror jeg mange av oss er alt for opptatt av begrepet trygghet og at dette begrenser vår mulighet til å kjenne ekte livsglede. Dersom vi strever hele livet for å kjenne oss trygge, vil vi heller ikke finne vår egen styrke og utløse vår kapasitet. Det innebærer at vi ikke vil ende opp som kloke eldre mennesker, men i stedet som resignerte tullinger som til syvende og sist blir nødt til å erkjenne at vi har levd et helt liv uten å lære halvparten av det vi egentlig kunne ha tilegnet oss av overveldende visdom.

Sannheten er at når vi strever etter trygghet, avslører vi for hele verden at vi opplever en indre utrygghet. Selve fundamentet for den tryggheten man holder fast på er dermed basert på frykt….

Med andre ord føler man seg slettes ikke trygg, men full av angst for livet. Livsangst – vil aldri føre til livsglede og kunnskap.

Mine refleksjoner denne gangen har sitt utspring i en e-post jeg fikk for noen dager siden. Vedkommende skrev at bloggen min var alt for personlig – og at jeg ved å være så åpen og tillitsfull, på grensen til det naive, kunne risikere å ødelegge mine egne muligheter – både når det gjaldt å oppnå ekte kjærlighet samt og lykkes karrieremessig. Denne ”veiledningen” har fått meg til å tenke grundig over hva jeg egentlig holder på med.

Jeg skriver fordi jeg elsker å skrive. Jeg legger heller ikke skjul på at jeg liker at mange leser det jeg skriver. Jeg er med andre ord ganske opptatt av å være synlig i verden. I min barnslige naivitet, tror jeg også at jeg har et budskap til andre.

I kveld har jeg lest igjennom alle blogginnleggene mine, og jeg ser at de avslører mye om meg selv, men også at de har en rød tråd…

Enten jeg skriver om primadonnaledelse(primadonnaen er selvfølgelig meg selv), om familien, min datters dansing på scenen, vennskap, brente bruer, gudinner, kjærlighet, ledelse, kreativitet eller lignende så er grunntonen ganske positiv. Jeg avslører mange sider ved mitt eget liv både direkte og mellom linjene, men også stor tillit til andre og en glede over å få lov til å leve dette livet på godt og ondt.

Jeg håper at ved å lese om mine til dels impulsive refleksjoner, kan andre få mot til å  å leve litt mer intenst, ta noen sjanser og se det positive i alt kaoset. Vi trenger alle sammen å elske mer og lære oss å sette mer pris på oss selv og andre.

Konklusjonen er at jeg står for det jeg skriver her. Når fingrene mine danser over tastaturet, mener jeg hvert ord som gjøres levende. Dersom ordet fanger og vil ødelegge mine muligheter – vel, da tenker jeg at det er mulighetene som ikke er riktige for meg.

Samtidig er jeg uendelig glad for denne veilederens ord. Det er hyggelig når mennesker engasjerer seg såpass mye at de vil støtte og beskytte. Jeg setter  stor pris på alle som kontakter meg, skriver til meg og forteller hva de syns.

Når man ikke er så opptatt av trygghet – er man heller ikke engstelig for kritikk. Kritikk er positivt og interessante retningsvisere, fordi de setter igang refleksjoner – som  i kveld.

Det som sårer meg, er når enkelte hevder at jeg er selvopptatt og  en av de priviligerte som ikke har opplevd særlig mange sorger i livet. En venninne ble provosert av artikkelen jeg skrev om familien og understreket i sin mail: Du har levd hele ditt liv under solen – Du er blitt selvgod i din egen vellykkethet. “Get real”. Prøv i det minste å finne ut hva livet dreier seg om for de fleste av oss, før du fremmer din stemme. Hun tar selvfølgelig feil.

Jeg er ikke perfekt vellykket karriere kvinne, jeg er ikke dame med stor D (Bare noen ganger…) eller en kone og mor som lykkes med alt jeg gjør. Det er ikke det jeg vil formidle. Istedet vil jeg vise at jeg alltid reiser meg igjen.

Mine egne nederlag eller flauser sender meg rett i kjelleren, selvfølgelig gjør de det – men jeg blir der så kort. Litt forvirret reiser jeg meg igjen – gang på gang, børster tabbene av skuldrene mine som om de var flass og så fortsetter jeg med noe annet, med like stor glede, entusiasme og selvtillit. Jeg forsøker igjen – hiver meg utpå nye dyp og tar nye vannvittige sjanser. Det er på denne måten jeg lærer mest og det er kun slik jeg vil leve mitt liv. Og ja, jeg er lykkelig og jeg kjenner livsgleden og motet helt ut i fingerspissene.

Det er her både begrepet trygghet kommer inn i bildet samt det å ikke ta seg selv så høytidlig. Dersom jeg hadde hatt en grunnleggende angst for å dumme meg ut, ville jeg ikke våget å forsøke. Jeg ville blitt i en trygg fast og eviglang jobb i offentlig sektor hele livet, kledd på meg fotformsko og spist knekkebrød og salat hver eneste dag.Det ville vært umulig å stille opp til intervju på spennende jobber som i utgangspunktet krever mye lengre ledererfaring enn det jeg har og jeg ville ikke våget å la ordene mine danse ut i den mangfoldige cyperspacen.

Og dersom jeg ikke forsøkte, ville jeg heller ikke opplevd så mye glede over å mestre nye felt og oppgaver eller lært så mye på min vei. Kunnskap gir livsglede og fører til utvikling i en eller annen retning. Den virkelige erkjennelsen kommer nettopp gjennom at man reiser inn i det ukjent og erfarer hva som finnes der og hvordan man takler det. Man må rett og slett stole på sin egen kraft og styrke.

Det slutter aldri å forundre meg at så mange mennesker sier at de vil ha en forandring eller utvikle seg i nye retninger, likevel fortsetter de å være som de er og lever like trygt som de alltid har gjort. Dette er livsløgnerne – de som klager over alt som de selv ikke våger å favne.

Først når livet smuldrer sammen som knust glass og de ligger og gisper i grøfta, våger de å endre seg bitte litte grann.

Eller det er de som lever trygge og forutsigbare liv, og først når de plutselig finner ut – etter en rekke år, at de omtrent kjeder seg i hjel, så tar de et lite skritt framvover i sin egen uvikling.

En del menn kan være gode eksempler her. Noen av dem har ofret drømmene sine for å fremstå som økonomiske og ansvarsfulle fedre og ektemenn og plutselig en dag innser de at de har levet på en løgn. De går trøtt av hele tryggheten og hiver seg desperat ut  i dramatiske selvhevdelseseksperimenter.

Ved slike korsveier har de selvfølgelig byttet ut kona og egne barn til fordel for ung elskerinner med andre sine barn, de har jogget sine mil langs veien til de kjente blodsmaken i munnen, kanskje mistet jobben, huset og ølmagen.

Og så endelig, vokser det fram en eller annen form for erkjennelse. Og kvinnene – vel de hiver seg ut i nye og krevende utdannelser, realiserer seg selv i alle retninger, begynner på magedans, går på selvutviklingskurs eller skriver bok og blogg og hele pakka. Å leve litt hver dag, teste ut egne evner og muligheter, gir større kontinuitet i både livsglede og erkjennelse.

Jeg mener at det er viktig at vi velger bort livsløgnene våre og det stoe angstfylte behovet for trygghet, slik at erkjennelsen ikke kommer fra en total forvandling eller etter et fullstendig havari.

Og nå vil jeg gjerne gjengi kloke ord skrevet av Per Gullfoss, for å underbygge dette, noe omskrevet for å passe sammenhengen…

Sannheten er at selve livet består i å møte det ukjente i seg selv og andre som en kontinuerlig utfoldelse.

Livet dreier seg om evnen til tilstedeværelse. Til å oppleve, utfolde og ta imot. Livet er en erfaring, ikke en teoretisk sak som skal forstås.

Ut av erfaringen man får gjennom møtet med det som er ukjent, vokser det fram erkjennelser. Ikke erkjennelser som gjør en trygg så man kan mestre alle situasjoner og leve det perfekte og feilfrie liv, der man aldri tar feil valg eller gjør uvettige ting.

Tvert imot så rommer erkjennelsen motet til og ikke mestre alle situasjoner. Motet til å leve fullt og helt og risikere det uperfekte. Ja, til og med å elske det uperfekte. Motet til å risikere, motet til å være i forandring, motet til å ta imot livet slik det er og fylle det med sin egen kraft, sitt liv, sin sorg, sin lengsel, sin glede og sin kjærlighet.

Det er slik jeg lever mitt liv – og det er dette bloggen gjenspeiler. Mitt budskap til deg er at vi skal elske livet og leve det. Ekte livsglede oppnår man når man stadig prøver seg i ukjent farvann.  Når man erfarer, forstår og tilslutt erkjenner.

“Enhver ny erfaring som fører til ny erkjennelse vil alltid være en reise inn i det ukjente”.

“Den ytre kunnskapen vil alltid bli en tillært viten, mens den indre, den evige, er veien til sannheten. Den er dit sanne selv. Den er ditt evige selv”.

Vi har alle vår vei å gå. Noen tråkker sine egne stier og havner ute på vidden, noen går i ring og noen går seg bort. Enkelte slår seg ned i veikryss og andre igjen tror de er kommet til veis ende.

Ibland korsas våra vägar av någon som känns som en själsfrände. Någon som är “precis som jag”. Då känner vi oss hemma, trygga och lyckliga. Ingenting går väl upp mot tryggheten i det välbekanta, och vad skulle kunna vara mer välbekant än våra egna värderingar och förhållningssätt?

Ibland möter vi någon med andra normer. Någon med tankar och åsikter som rör sig i banor väldigt långt från våra egna. Kanske tar vi då avstånd från den personen, eller avstår åtminstone från att närma oss. För att det inte känns attraktivt, eller för att vi helt enkelt inte förstår. Det är okej.

Vi är alla olika. Konstigt vore det väl annars. Den lilla cellklumpen, det unika resultatet av mammas och pappas gentombola. Hur den växer till och formas utifrån omgivningens prioriteringar och förmågor. Av barndomshemmet och lekkamraterna. Skolan. Arbetet. Kollegorna. Språket som talas runtomkring. Relationerna, de havererade och de lyckliga. Utmaningarna, segrarna och förlusterna.

Vi är alla olika. Men att utifrån dessa olikheter se ner på dem som inte är som vi själva, se ner på dem och kategorisera dem som konstiga, dumma, “de som har fel”, att begränsa vår förståelse och acceptans till dem som liknar oss själva, det är en brist. Och att välja att vika vår värme och kärlek för endast de människor vi kan spegla oss i, och möta de övriga med kyla och fiendskap, det kan aldrig bli annat än ett stort och sorgligt misstag.

ASP Bladet har träffat Britt-Mari Bråby för att veta mer om stadsmissionen i Karlstad.

Stadsmissionen kom hit 1994, och har sedan dess funnits här. Det är på samma adress nu som då, Herrgårdsgatan 7. Vart det har funnits förut ska jag låta vara osagt för det är endast ordförande Maj-Britt Gustavsson som vet det. Men här har det funnits sen 1994 som jag vet i alla fall.” säger Britt-Mari

Så du har vart föreståndare hela tiden sedan 1994? ”Nej det har funnits två tidigare, men nu är det jag som är föreståndare..” Innan 1994 fanns det samma verksamhet då som nu? ”Ja det fanns det men jag är lite osäker huruvida det fungerade då men det vet Maj-Britt bättre för den som drev det var en diakon som dog tillslut, så jag vet inte riktigt hur det såg ut…”
Har du märkt av några andra verksamhetsinriktiningar under tiden du vart här eller har ni samma inriktining nu som ni haft hela tiden? ”Ja tycker vi haft samma inriktining hela tiden…”
Hur är stadsmission uppbygd som verksamhet? ”Vi står under en styrelse som heter AU, Arbetsmarknadsutskottet, och det är Maj-Britt Gustafsson som du kan prata med om det för hon är styrelseordförande och är den som vet mest om det…”
Har ni stått för samma verksamhet hela tiden med mat och smörgås samt den mänskliga varma kontakten ni förmedlar? ”Från början var det bara soppa som vi delade ut, men sen har det blivit mat som delas ut tillsammans med smörgåsar och kaffe. Vi blev ju sponsrade av olika affärer. Som ett exempel så fick vi mycket av Ica ute på Örsholmen men sen flyttade de, så nu får vi mat ifrån en matvaruaffär här i stan. Hagahallen har vart fantastiska i sitt generösa handlande, ditt åker jag varje måndag och onsdag och fredag och får med mig mat till stadsmissionen.

Det är det enda stället som vi får mat i från just nu” men tillägger vidare att ”under jul och storhelger så får vi extra från andra givare också, vi har företag som ger bort kläder till våra besökare. I Sunne har vi en givare som ger väldigt mycket kläder, som förs bort till Gengåvan och Gengåvan är ju Erikshjälpen och Stadsmissionen och Pingstkyrkan så därifrån får vi pengar till vår verksamhet. När alla löner och sådant är betalt så går resten till vår verksamhet.”
Märker du av en hårdare attityd för missbrukarna i dagens samhälle? ”Ja dom blir ju lite tufft behandlande i dagens läge. Efter behandling så kommer dom till exempel till Trossen och där får de ju supa, sen dom som kommer till Ullebergsgården och där stannar de ett par dagar sen är de åter på gatan igen. Dom skulle öppna någon typ av tillnyktringsenhet, så de kunde få komma till ett ställe och sova ordentligt. Det tycker jag är viktigt. Sen är det svårt att hjälpa våra besökare i bland för vi stänger klockan två, sen kommer inte besökarna åt någon hjälp. Det är många gånger jag fått sitta hemifrån och hjälpa dem, jag brukar inte ge mig mot kommunen och desamma gäller socialjouren. Vi har ju inga resurser att bistå med till hotellrum till besökarna.
Kjell Edvinsson och jag arbetade mycket tillsammans innan han tragiskt nog gick bort, och hade mycket kontakt med dem som var mest utsatta och många gånger fick vi hysa in dom mest behövande på ett hotell i stan där de fick tak över huvudet i den bistra vinterkylan. En gång så fick jag ta hem folk till mig så att de fick tak över huvudet Jag tog hand om en familj, bland annat, som fick duscha och sova och använda köket. Hit på missionen går det inte att ta in folk heller, för det larmar ju halv elva…”

En episod som hon berättar var när en nästan blind gumma hade gjort 20 par raggsockor som Kjell Edvinsson kom hit med som sedan delades ut till dem som behövde. ”Men nu har vi ingen sådan kontakt kvar som Kjell, han var ´görbra´ och var en unik människa i sig, som alltid brydde sig om alla människor. Sådana skulle vi behöva mer av. Sen är ett problem för missbrukarna i dag att alla regler som sätts upp är jättesvåra att följa för de skall infinna sig hit och dit, eller inrätta sig i ledet så att säga…

Kommer de hit och ber om hjälp så brukar jag ordna det mesta säger Britt-Mari.

Hur ser samarbetet ut mellan er och ANA? Både bra och dåligt, de ringer många gånger, men nu har dom ju bytt personal, förut hade dom ju Anita Sandell som jag hade väldigt bra samarbete med och hon var jättebra, hon kunde ringa på mobilen sent på eftermiddagen och fråga om hur det var med en viss individ, så jag kunde åka ner ifrån Skattkärr och titta efter personen, så han/hon var ok. I dag har vi mest kontakt med Margareta Sandeback, och hennes kollegor på ”Uppsökarteamet”.

Har du nåt som speciellt som du vill utveckla runt er verksamhet? Min dröm är att kunna ha ett hus där jag kunde lägga de hemlösa i. Då skulle de få gå ut och in som de ville. Jag bodde ju i hus ett tag och jag hade en del som hjälpte mig med olika sysslor. Alla som är narkomaner och alkoholister är ju snälla mot oss, det är väldigt sällan det blir bråk mellan dem. Sen lyssnar de på om vi säger ifrån. Det finns ju ett stort behov av ett härbärge av nåt slag i denna stad.

När jag intervjuar Britt-Mari så känner jag mig stolt över att få prata med henne på detta vis, för hon tillsammans men många andra gör så mycket gott i denna stad för människor som behöver hjälp av alla olika slag. Jag hoppas att de får sin rättvärdiga uppmärksamhet på ett sådant sätt som dom själva vill ha det. Deras arbete är enormt viktigt för de som behöver, och de som är utsatta i samhället. Sen nämner Britt-Mari denna underbara människa Kjell Edvinsson som under tiotals år lade hela sin själ i att hjälpa andra människor i nöd och han är värd ett kapitel för sig. Då han inte finns med oss i livet i dag finns han alltid med i alla våra själar och tankar hos de som kände honom. Ett arbete på samma sätt som Britt-Mari gör, då hon är i livet guskelov! Det behövs fler sådana människor i samhället som engagerar sig i de utstöttas öden…

Text: Thomas Andersson Foto: Per Rhönnstad

Varför har jag valt denna rubrik på söndagens blogginlägg? … jag har två drömmar .. den ena är rent politisk den andra privat.

Den politiska drömmen är att vi ska få ett nationellt samhälle där alla medborgare känner en livsglädje, där en sund moral, leverne, normer är det som samhället ska vara byggt på. Där det finns en trygg gemenskap kring vårt etniska ursprung grundat på identitet, omtanke, tradition, vårt kristna och fornnordiska arv och västerländska/svenska värderingar!

Min personliga dröm… ja .. den är egentligen ytterst privat .. men jag lär nog aldrig få den uppfylld! då man tydligen inte räcker till då man är nationell o arbetssökande.

Det jag vill med mitt liv, förutom att försöka bygga ett så bra samhälle som möjligt för kommande generationer, det är att ha ett arbete att gå till, ha ett eget boende och en söt trevlig snäll flickvän, (som inte nödvändigtvis behöver tycka som mig men ändå kan respektera mina åsikter om saker o ting) så man haft någon liten trevlig varelse att komma hem till efter dagens kneg. Så man har nåt mer än kampen att leva för .. … Vet precis vad jag vill med mitt liv! Har aldrig vart säkrare på den punkten!

Nu när jag ändå är väldigt personlig kan jag likväl berätta lite .. till …

Jag stötte lite på en nationell tjej en gång hon avvisade inte mina komplimanger, flirtar mm .. men hon sa ett par månader att hon bara tyckte jag var en ”bra folkkamrat” inget mer. Förstår inte varför hon inte sa det tidigare, var hon rädd jag skulle ta illa upp om hon avvisade mig tidigare? Eller var/är hon blyg? Jag kanske inte var tillräckligt radikalt nationell? Kanske upptagen?? skulle inte förvåna hon är rätt söt, är hon det kunde hon minst av allt sagt nåt!!!   … lite tankar bara!

Vissa tjejer jag snackat med tycker jag är alltför politisk av mig. Är nog körd både bland nationella flickor som bland ”vanliga” tjejer

Nu ska jag spela lite Wolfenstein igen   så man har nåt att skingra tankarna med Imorgon blir det att gå till den där åtgärden jag snackat lite om tidigare.

Ha det bra alla ni som läser bloggen!

Vanjavit

Ibland känns det som om, hur mycket jag en försöker.
Försöker att stå emot ångesten.
Så spelar det ingen roll.
Precis som tråkiga sällskaps spel.
Vem bryr sig om vem som vinner.
Ingenting är ju viktigt av det.
Katt: Gör något istället för att tankarna ska ta över, Vanjavit.
Viola: Nej, du ska inte göra något. Förutom att lyssna på mig, det vet du Vanjavit.
Hon vill, och hennes vilja går igenom.
Där på sängen sitter jag med porslin i handen.
Viola: Vad usel du är, Vanjavit.
Du har inte lyckas med ett djupt sår.
Jag: Men jag vill leva! Jag har så mycket att leva för.
Viola: Nej det har du inte. Du är lika värdelös som vanligt.
Det är du och jag. Och du vet det.
Jag: Sluta! Jag vill att du ska försvinna!
Annette: Ryck upp dig nu, Vanjavit!
Jag vet att du kan det. Du kan så mycket.
Viola: Du ska inte lyssna på någon, förutom mig.
Jag: Men min konstutställning då?
Viola: Försök att hinna med det. Jag väntar på dig.
Jag är här. Din famn. Din trygghet.
Vanjavit

Etter en fantastisk sommerferie så kom jeg tilbake til en, medium til stor, overraskelse på jobb. Finanskrisen hadde vært en sterk pådriver til at det selskapet jeg jobbet hos valgte å legge om strategien og fokusere på kjernevirksomheten. Kjernevirksomheten var dessverre ikke noe jeg følte meg motivert for å legge engasjementet mitt i.

Så jeg begynte å tenke.

Jeg tenkte tusen ulike tanker samtidig og kastet minst like mange baller høøyt opp i luften. Jeg grublet og diskuterte. Jeg sov dårlig og så for meg fremtidsscenarioer av alle slag.

Jeg søkte trygghet , man skal jo tross alt betjene et lån og opprettholde et avansert kjolebudsjett.

Jeg søkte spenning, for man skal jo tross alt kjenne at man lever og generere energi.

Også søkte jeg noen å dele den eventuelle tryggheten og spenningen med. Og det fant jeg.  To flotte mennesker som har helt ulik, men stødig kompetanse innen hvert sitt felt. Og til alt overmål – de ville alliere seg med meg.  Så vi brukte ca. 3 døgn på å bestemme oss for å satse sammen. Et månedsskifte gjorde at prossessen gikk ekstra fort.

Vi ble:

Intet mindre!

Vi fant noen gode samarbeidspartnere, noen spennende kunder og et kontor. Og “ta-ta-ta” – så var vi i gang. Operativ fra dag én.

Ja, det er jo en del administrative saker man skal holde orden på når man plutselig arbeider for seg selv. Men herreminjuledag så morsomt det er.

Så givende. Så spennende. Så morsomt. Så krevende. Så interessant.

Og jeg har hørt kloke kvinner (og menn) sagt følgende: klarer man å etablere et selskap som går godt i lavkonjunktur, så får man en helsikes god opptur. Og hvis vi har det gøy nå – hvor gøy vi da kommer til å få det, – nei det tørr jeg nesten ikke tenke på.

Så det som så ut som en litt i overkant utfordrende sensommersak – ble en kjempestart på noe som lover godt!

(Nettsidene er under produksjon – men kommer snart her: www.engasjertbyra.no)

…den 14 september!

Visst, jag säger inget om det, egentligen, men seriöst?!
Vart tog det personliga initiativet vägen?
Måste man ha en speciell dag för Klamydia?
Är man i riskzonen går man ju och testar sig ändå! Eller?

Hade sossarnas PR-byrå varit lite vakna så hade de kunnat ha ytterligare ett musikjippo i Kungsan, med Mona Sahlin i spetsen, deklarerandes att de går till val med en ‘nollvision’ vad gäller klamydia!

Vilka icketänkande zombies av den svenska befolkningen går på den här smörjan som sossarna häller över oss? Ehh… Jag verkar redan sagt vilka… De icketänkande zombies som vill leva i den vadderade illusion som ‘de’ vill att vi ska stanna kvar i… Tryggt och mysigt.
Lite som The Matrix, innan Neo dök upp och spräckte illusionen och fick folket att vakna.

Vem kan axla Neos mantel i Sverige? Reinfeldt? Nja, han försöker, men den tröga massan kämpar emot… ‘jag vill inte vakna!… Var är min napp, mamma Mona?‘. Men, det hade varit många före Neo som försökte, innan den rätte kom. Kanske Reinfeldt får en chans till, lagom till att finanskrisen börjar klinga av.
Vi får se. Annars är alternativet att vi får somna om, fyra år, i vår trygghetskokong, tills någon väcker oss igen…

Till dess vi vet, kan vi väl passa på att införa Analsextisdag, HIV-onsdag, Slickdukstorsdag och S&M-fredag. Sedan har vi helgen på oss att utsätta oss för alla de faror som rättfärdigar införandet av alla dessa dagar – finansierade med skattemedel – skattemedel som kunnat använts till att forska fram botemedel mot Klamydia, HIV med mera…
Länge leve den Svenska Modellen!

P.S. De har till och med skapat “Klamydiasången“!…
Kanske dags för en “Absolute V.D.”…?
[LÄS: V.D. = Venerial Desease = könssjukdom]

14 september 2009