På vissa sätt är jag glad att min blogg är såpass liten som den är.
En av anledningarna till det är att det skulle bli så väldigt pinsamt om folk började säga “Jag såg dig på tunnelbanan häromdagen!” När jag åker tunnelbana är jag nämligen en sån där människa som jag skulle kunna skriva om.
Jag lyssnar oftast på musik. I hörlurar, förstås, för att göra det helt klart. Så långt är allt frid och fröjd. Men när jag lyssnar på musik kan jag inte sitta still på mitt (två-)säte och stirra rakt ut i luften. Med viss musik går det kanske, men för det mesta måste jag röra på mig.
Jag vickar på fötterna i takt med musiken, jag trummar med fingrarna emot mitt knä eller min väska, och ibland så mimar jag med i låten.
Nu är det sagt. Nu får ni skratta.
Det här är ett problem. Jag kan verkligen inte sitta still. Jag försöker, men det går inte. Hur gör ni som bara sitter och tittar ut i luften? Blir ni inte berörda av musiken? Känner ni ingenting? Vill ni inte uttrycka er kärlek till låtarna på något sätt?
Okej. Nu låter det som att jag är helt galen. Det låter som att jag har någon sorts sjukdom. Det har jag inte. Jag sitter inte och gospel-klappar takten och utstöter Michael Jackson-rop i vagnarna. Det är ganska återhållna rörelser jag sysslar med, men de finns helt klart där.
Så ni kanske förstår? Ifall någon en dag skulle komma fram till mig på tunnelbanan och säga “Har inte du en blogg?” så skulle jag blåneka. Nej, Punkelikat, aldrig hört talas om. Jag sitter bara här i min ensamhet och sittdansar till Radio Dept.

Ok då, kanske inte alla, men de flesta!

Några minuters väntan på tunneltåget kan alltid fördrivas med kamerans hjälp. Alltid hittar man något och ibland kan man även göra något utav det.

Min planerade megalånga fotopromenad regnade bort och duvorna på Carl Milles-statyn utanför Konserthuset (där jag väntade förgäves på att det skulle sluta regna) verkade ogilla det lika mycket som jag. Inte mycket att göra åt, blev lunch och fika i Hötorgshallen istället och sen hem igen.

Canon EOS 450D + Sigma 18-200mm @ 125mm, 1/320, f/6.3, ISO 800

Canon EOS 450D + Sigma 10mm @ 10mm, 1/100, f/4.5, ISO 1600

Fotspåren på andra bilden (på perrongen i hötorgets t-banestation) är inte mina utan det är antingen reklam för något eller konst. Förmodligen konst för ingen verkar begripa sig på det

Det finns vissa dagar då jag älskar Stockholm extra mycket… Idag när jag vaknade kände jag faktiskt bara kärlek till min födelsestad som jag både kan älska och hata i samma andetag. Vet inte varför, men det är faktiskt under morgontimmarna denna kärlek är som starkast. Under dagen mattas känslan av och lagom till läggdags så är man skapligt trött på denna veritabla soptipp till dårhus.

Nåväl…

Det finns ett gäng saker som ständigt förgyller de tidiga timmarna i denna sönderstressade myrstack. Tänkte lyfta fram tre av dessa… Here we go !!!  

1. God Morgon Stockholm – Detta underbara radioprogram på SR P4 är en ständig favorit. Finns inget skönare att göra sig i ordning på morgonen medans man allt som oftast får rapporter om trafikkaos och köbildningar lite här och var på infartslederna… Är pendeln eller tunnelbanan ur fas så rapporterar de om det också. Sporten, nyheterna, de aktuella händelserna… ja, allt är fokuserat på Stockholm. Love it !!!
2. Tunnelbanans röda linje – Nu när temepraturen kryper ner mot -40 grader så är det skönt att kunna nyttja alternativet att färdas under jord. Dessutom, en stad UTAN tunnelbana är ingen stad utan ett mindre samhälle. PUNKT !!! Att det ibland även dyker upp tunnelbanevagnar av den gamla kultmodellen C6 kan rädda en seg morgon. Ljudet av bromsarna, luftpysande dörrar m.m. är som ljuv musik i mina öron som föredrar ljudet av en gammal risig C6 än fågelkvitter.

3. Waynes Coffee – I de kritiska timmarna när man förväntas förvandlas från lik till levande så ligger Waynes Coffee på Stockholm Central som en räddande flytbrygga i ett stormande hav. Förutom det goda kaffet så får man alltid ett gratis exemplar av Dagens Nyheter. Kaffe, frukostmacka och DN har räddat många dagar från att starta i fullständig katastrof.

Man kan ju verkligen undra vart jag vill komma med detta inlägg… Hur som helst så vill jag bara avvika från min obstinata och sarkastiska linje och faktiskt ösa lite kärlek omkring mig till bland annat just SR, tunnelbanan och Waynes Coffee som bidrar till att redaktionen på Area08 klarar av livet i hufvudstaden.

Jag har ju redan skrivit om svininfluensan, och jag vet att vissa av er tycker att jag är tjatig och överdriver, men det här handlar egentligen inte om själva sjukdomen utan mer om.. Ja, vi kommer till det.
När man åker tunnelbana så ofta som jag gör (det vill säga minst två gånger om dagen, ibland tre eller till och med fyra), så lär man sig snart att känna igen reklamskyltarna. Just nu är det bland annat sälj-salami-få-pengar-till-klasskassan-reklamen, Teliareklamen där de har vitsat till det och halverat skylten för att det är halva priset, och så är det influensareklamen.

Vårdguiden har försökt att få dessa anslag att se ut som reklam. De har visserligen gjort det på ett skojigt sätt, men jag ser igenom deras försök.
Jag förstår att dessa “reklam”-affischer egentligen är samhällsinformation. Ungefär som man skulle informera om att det har utbrutit krig i landet, eller att det har inträffat en kärnkraftsolycka i Ryssland och att man råder alla att ha på sig gasmask, så känns de här affischerna.
Jag kan ju bara gissa, för trots allt så är jag ju inte mer än en 15-årig pluggis utan kontakter inom svininfluensa-branschen, men jag tror inte att Vårdguiden har betalat för att få dessa anslag uppsatta. Jag tror att de bara ringde till SL och sa att nu, nu måste vi sätta upp lappar om svinis, folk DÖR, hör du det, vi vill ha neonfärger, kollektivtrafiksmänniskorna ska inte kunna låta bli att läsa, vi måste få folk att inse allvaret i detta, hör du det, va, din reklamansvariga pajas? Hör du på?!
Affischerna må vara skämtsamma, med sina “Host! (Nyhet!)” och “Snörvel! (Nyhet!)”, men tro mig, Vårdguiden ser egentligen inget roligt i det här. De nästlar sig in i våra huvuden, bygger på vår skräck genom att ständigt synas, och vet ni varför de gör det?
De vill inte att folk ska dö.
Det vill inte jag heller.
Dö inte nu, vänner. Sprita händerna.  Stanna hemma om du tror att du har svinis. Och för guds skull, hosta inte rakt ut på tunnelbanan.

Jösses, så här mörka moln har jag inte sett sedan midsommarafton! Men konstigt nog så kom det inte en droppe regn utan det blev en riktigt vacker sensommar/tidig höstdag. Och nej! Jag har inte photoshoppat dessa

Sen började det klarna upp:

Ok då, molndiggare som jag är så fick sig den sista bilden en liten omgång i Photoshop. Men inte dom tre översta, himlen var så mörk i verkligheten. Fortsättningen på dagens promenad följer i nästa inlägg

Ungdomsfestivalen Ung08 pågår för fullt i Kungsan. Du kan gå på DJ-show eller pimpa både dig själv, dina kompisar och dina sneakers. I tälten händer det saker hela tiden. Du kan tex testa en del av antagningsproven till polisutbildningen – håller du måttet? Självklart blir det också en massa konserter.

Men det jag skulle se till att inte missa är chansen att få festa loss på Kungsträdgårdens tunnelbanestation! Det tillfället kommer inte tillbaka, det törs jag lova.

/Anna B

Idag, på väg hem från min (mycket effektiva, om jag får säga det själv) tur på stan, så hände en ganska underlig grej.
Jag satt i tunnelbanevagnen, som vanligt. Tåget stod vid Alvik-perrongen, men dörrarna hade inte än öppnats. Jag tittar ut genom fönstret, och ser en kille i typ 16-årsåldern stå utanför.
Det första jag tänker: “Söt!” Den andra, förskräckta, tanken kommer precis efter. “Han ser precis ut som min pappa när han var ung!”
Han var verkligen slående lik min pappa. Alltså.. Nej. Jag vet att man säger att kvinnor (herregud, beskrev jag just mig själv som kvinna?) alltid faller för män som är som deras pappor. Men det är ju sick. Jag vill inte tycka att min pappa – som tonåring – var snygg. Men faktum är att han såg väldigt bra ut. Blont hår i någon sorts sidbena, tidsenliga gigantiska glasögon med plastbågar, väldigt fin hy.. Nej. Det här är ju sjukt.
Jag tittade på killen genom glaset i ca en halv sekund. Sen vände jag bort blicken. Dörrarna öppnades, och killen försvann ur min syn.
För att genast dyka upp igen, då han satte sig mittemot mig. Jag stirrade envist ut genom fönstret de två stationer  jag hade kvar. När jag gick av, tittade jag in genom fönstret en sista gång. Kanske ville jag övertyga mig om att han inte alls var lik min pappa, att det var helt okej att tycka att han var söt.
Men nej. Det var pappa upp i dagen. Ä-c-k-l-i-g-t.

Har alltid velat ta en sån här bild och idag gjorde jag slag i saken när jag ändå var där. Lite brusig kanske, men inte så farligt ändå med tanke på att jag använde ISO 1600 här.

T-banestationen ifråga var f.ö. ett mycket behagligt ställe att vistas på nu när det är så här varmt utomhus

Imorse i tunnelbanan tog kvinnan bredvid mig fram en borste och började borsta håret med yviga gester. Det tyckte jag var konstigt. Sen tog hon ett stadigt grepp om borsten och drog ur den glesa hårmatta som formats runt piggarna och släppte ner den på golvet. Det tyckte jag var ännu konstigare. Och rätt rejält äckligt. Okej att man utför lite enklare kroppsvård i tunnelbanan, men jag har en känsla av att gränsen mellan det privata och det offentliga rummet suddas ut allt mer.

I slutet av förra veckan, också i tunnelbanan, stod jag uppträngd som en sill mot en kvinna som plötsligt började peta sig i örat. Inte lite lätt, utan med stor entusiasm och inlevelse. Ett par gånger gav jakten resultat och hon sprätte nöjt iväg en bärnstensgul klup öronvax i riktning mot sina skor. Och mina. Jag rynkade på näsan och ryggade tillbaka den knappa centimeter som fanns mellan mig och vagngrannen bakom.

Jag börjar ana ett möster. Det känns inte längre ovant eller utfäkande att blotta hela sitt liv i högljudda mobildiskussioner, nu tar vi det steget längre i tunnelbanan. Tunnelbanevagnen är på väg att bli vårt mest intima rum, näst efter toaletten. Vem vet, nästa steg kanske är toasitsar istället för säten. Lite praktiskt verkar det helt klart. Då har jag någonstans att kräkas nästa gång en äcklig tant slänger hår eller öronvax på mig.

Den här bilden (från oktober förra året) skickade jag nyss in som mitt bidrag till en fototävling som en av jobbtidningarna som vi brukar få anordnar. Temat var natt och lokaltrafik, så den passar ju bra.

Så nu återstår bara att vänta och se om juryn tycker att bilden är värd en biobiljett eller inte

I natt när jag befann mig på 40-årsfest fick jag ett sms av min äldsta dotter om att min fyraåring rymt hemifrån och kommit hem i polisbil. Förstog av sms:et att hon var hemma välbehållen men blev ändå rätt så chockad och bestämde mig för att ge mig av hemåt.

Min sambo hade somnat framför tv:n och Thelise fick för sig att hon skulle ta sig en liten prommenad. Hon hade klätt på sig stövlar, jacka och prinsesskrona och gett sig av ut i det mörka regnvädret mitt i natten. Vid tunnelbanestationen hade två tonårstjejer hittat henne och bestämt sig för att ringa polisen. Thelise berättade för dem att hon varit på kalas, att pappa är hemma och sover och att mamma är på fest. Till slut så började de fråga grannar i närheten om de känner någon med barn i Thelises ålder. En man pekade på sin grannes hus. I grannhuset bor tack och lov Thelises dagiskompis och hennes mamma följde med i polisbilen och visade dem vägen hem till oss

Väl framme vid vårt hus plingade de på som galningar. Min sambo sov som en stock och till slut sprang min 13-åring ner och möts av två poliser som då redan klivit i hallen. Min yrvakne sambo kom ner och fattar absolut ingenting. Ingen har märkt att Thelise är borta. De berättade vad som hänt men jag tror fortfarande inte att min sambo var riktigt med i matchen…

Vi har försökt att fråga Thelise vart hon egentligen var på väg mitt i natten men vi har fortfarande inte fått svar på den frågan.

Polisen gav oss namn och nummer till de två flickor som hittat och kanske räddat livet på vår dotter. Jag ska försöka tänka ut en riktigt bra belöning åt dem och slå dem en signal under morgondagen! Vore det inte för dem så… ja…vågar inte ens tänka på vad som kunde hänt!

(Bild: Nima Dervish, journalist och inte persisk popsångare)

Jag är inne på mitt fjärde år som stockolmare men kan fortfarande inte vänja mig med alla galningar, odrägliga, skamlösa, snuskiga och oförskämda resenärer i tuben. Speciellt under rushtiderna när man är på väg hem. 
Själv har jag tänkt få in en Metro krönika om just detta men nu skrotade jag den idéen efter att ha läst Nimas krönika i dagens City om just det här.

>Läs krönikan här<

Om någon undrar hur det kommer sig att jag fortfaranmde är bakis så här två dagar senare så hittar ni delar av svaret här >>>

På tunnelbanan i onsdags på väg hem från after work!!

Mina favoritkillar – Rasmus och Oskar

Jag lite smådragen efter bara några öl!

Taz som fjortis…

Well, det är en väldigt mycket större stad, well det är sjukt dyrt och kanske lite onödigt i Stockholm, men, jag är så kär i New Yorks expresslinjer i tunnelbanan. Min pendlartid från Brooklyn till Manhattan är ibland snabbare (om det inte är trångt och tågen saktar ner) än från Skärholmen till City. Det är knäppt. Känslan av att susa förbi alla dessa onödiga småstopp varje morgon är fantastisk. Jag vill ha expresslinjen Skärholmen – Örnsberg – Liljeholmen – Hornstull – Slussen – T-Centralen när jag kommer hem. Snälla fixa.

Annars är den stora snackisen just nu att månadskortet ska höjas från $81 till $103 i maj. “Do you swipe?” är en vanlig fråga när man lär känna nytt folk, vilket ska förstås som “Drar du ditt månadskort åt medtrafikanter som inte har månadskort nu när det blivit så sjuka priser?”. Tydligen blöder operatören Metropolitan Transport Authorit NYC Transit och pengar måste fram. Efter höjningarna kommer New York-bor att betala över 80% av kollektivtrafikens kostnader. Idag betalar man dryga 50%, vilket är högst i landet.

Det är sant! Hela stan är full av dem, speciellt i tunnelbanan.

De vandrar runt, till synes planlöst. Hålögda, uttryckslösa, radiostyrda. Man bara väntar på att de ska börja knapra på varandra.

Jag är en av dem. Fy fan vad trött jag är. Gick visst inte så bra att gå på kurs, blev lite för mkt med resan, sittandet och allt, nu har jag jätteont och är skittrött och grinig. Men jag VILL lära mig det här så det får gå helt enkelt. Kanske har jag en bättre vecka nästa vecka, nu är jag dessutom lite småförkyld och lider av sviterna från att jag tog ut mig lite för mkt förra veckan.

Entartete Kunst?

När man läser kulturministerns inställning så undrar man - hur uppdaterat är detta?

“- Jag blev otroligt upprörd. Av att graffiti flyttas in på galleri så här… Jag ser graffiti som skadegörelse. ” Säger Lena Adelsohn Liljeroth till DN.se.

Det låter som en dam från förrförra seklet. Ett baskrav för henne verkar vara att konsten håller sig innanför ramarna. Men det var i den förmodernistiska tiden som detta gällde, för över hundra år sen Lena Liljeroth. Vidare

“Hon räknar upp saker man kunde ha fått för de pengar som nu går till att sanera och reparera kollektivtrafiken: anställa fler inom länsmusiken, satsa mer på kulturskolorna, bygga simhallar.”

Då skulle jag vilja påminna om hur mycket saker man kunde ha fått för de miljarder av skattepengar som den här regeringen formligen vräkt bort på vårdslöst sätt, en något monumentalare skadegörelse således. Inte för att jag försvarar nedsprejning av T-banevagnar, men värre dubbelmoral än detta får man leta efter. För övrigt vill ju deras egen infrastrukturminister ha mer ‘happenings’ på tågen, så jag menar…Se tidigare bloggposter: Datormallen – en tvångströja som utförsäkrar, New Public Management, Politik i teknokratisk förklädnad, Bristande ledarskap, En stark stat, Den orättvisa mediebilden, Försvara fäderneslandet? Skattepengar på export? m fl

Läs DN: “Direktörers maktmissbruk jämförbart med korruption“Aftonbladet, Aftonbladet 2, DN, DN2, Stefan Stenudd,
Knuff

SL testar just nu ny inredning i tunnelbanan. Har äntligen haft möjlighet att testa, och gillar skarpt. Åkte “New York”-vagnen och konstaterar att den funkar precis lika bra som i New York, framför allt på kortare sträckor i innerstan, typ T-Centralen/Hornstull. Hoppas innerligt att SL slår dövörat till mot alla som gnäller om att de förtjänar sittplatser. Vi stockholmare har trots allt ett av de billigaste månadskorten i Sverige. Sen ska man också komma ihåg att en faktor som får tunnelbanan under New York att fungera är att den går väldigt ofta och har expresslinjer. (Drömmen: Linjen som går Skärholmen/Aspudden/Hornstull/T-Centralen/Karlaplan/Ropsten!)

Läser på ekots webb att det fortfarande inte verkar bli någon snar lösning för mer Tvärbana Ost, och att den enda sammankopplingen mellan Tvärbanan och Saltsjöbanan kostar 5 miljarder. Det ska sparas pengar just nu, tydligen. Jag vet inte, men med tanke på hur enormt snabbt Nacka kommun växer känns det som en utmärkt investering, särskilt när folk behöver jobb, att förbereda kapaciteten för framtiden. Hur det går med Tvärbana Solna och Tvärbana Norr Kista vet jag inte, men om det låter såhär kanske vi inte ska hoppas på trafikstart 2013.

Morgontid är tunnelbana
sitter där i tågets säte
gungar fram så skönt
skriver några rader
fångar tankarna på flykt
då hörs ett hiskligt läte

Någon i vår vagns kupé
har fått en ringsignal
högt samtal tanken stal
mångas blickar möts
här sitter vi och lyssnar
vi har ju inget val

Namn på station
och anslutningståg
har nötts in till rutin
vant man noterar
var tåget passerar
rör knappast en min

Men nu har lagts till
en engelsk hög röst
så turisterna hittar
ja vi måste väl fylla
hotellen i höst
tänker jag till tröst

Vi som smått stressat
bor här på spåret
i morgontimmen
runt hela året
bör få lugn i vår själ
slumra – läsa en bok
låta tanken glida
utan att alla i vagnen
av ljudbröl ska lida

SL borde bättre tänka
än att alla vill sig länka
till mobil och internet
reta oss på de som stör
när vi sitter packat
riskera kanske hjärntumör
fråga även den som kör

2008-12-04 Mats Hammarlund