Homer och Langley Collyer är två bröder som gått till historien som tvångssamlare. Det sjukliga samlande, som ofta leder till mycket tragiska följder, når i bröderna Collyer sin fulländning. I ett hus i Harlem, New York, bodde de båda bröderna under nästan hela sitt liv.

Efter moderns bortgång urartade brödernas liv. De började samla på sig bråte av allehanda slag. Allt från förpackningar, kranier och tidningar till musikinstrument och möbler togs hem. Nya saker togs in i en strid ström – men inget kastades någonsin. Hemmet blev med tiden proppfullt av saker, från golv till tak stod samlingar i högar.

De båda bröderna slutade umgås med folk, tog avstånd från omvärlden så till den grad att de t.om. satte upp fällor för de eventuella inkräktare som kunde tänkas besöka deras överfulla hem. De slutade arbeta och använde all sin tid till att skaffa nya föremål att fylla huset med. Langley blev med tiden mycket sjuk, och hans bror Homer försökte hjälpa honom, men dog tragiskt i en av de fällor han själv skapat som skydd mot brottslingar.

När polisen 1947 besökte deras hem efter klagomål från grannar, som känt stanken från lägenheten, möttes de av 180 ton saker staplat så att man bokstavligen tvingades vada fram till de stinkande liken. Huset var bokstavligt talat fyllt av över 20.000 böcker, tusentals tidningar och tidskifter, myntsamlingar, hundratals musikintrument, möbler, uppstoppade djur, förpackningar, anatomiska preparat m.m. m.m.

Brödernas besatthet är en väckarklocka till alla de som slutat samla för nöjes skull och gått över gränsen för det friska. Att de var sjuka råder bortom rimligt tvivel. Frågan är vilka av oss som, under tragiska omständigheter, skulle kunna hamna i liknande situationer. Gränsen mellan en sund fritidssysselsättning och en sjuklig mani är ibland hårfin.

Slutligen, de av er som vill få berättelsen om bröderna Collyer till livs i dramatiserad form kan med fördel läsa Lotta Lotass bok Samlarna, som gått som teaterpjäs.

Tvångsmässigt samlande (eller “hoarding”, som det heter i engelskt språkbruk) är en företeelse som på senare tid väckt forskarnas intresse. Man har noterat att vissa samlare inte klarar att dra en klar linje mellan samlandet som fritisintresse och samlandet som mani. Den maniske samlaren staplar föremål på hög till den gräns att bostaden blir överbelarmad av saker. Vissa tvångssamlare ställer snyggt upp sina saker, andra samlar (i bokstavlig mening) sopor på hög. Det är i första hand den sistnämnda kategorien som get upphov till kategoriseringen av sjukdomstillståndet tvångssamlande/hoarding.

Sjukdomen inträder först när personen i fråga blir så besatt av sitt samlande att han/hon inte kan hantera vardagen. Föremålen kräver så mycket tid och plats att ett yrkesliv inte är att tänka på. I de värsta fallen blir hemmet också till en soptipp, där stinkande påsar ligger i månader. Tvångssamlaren kan inte kasta något, inte ens det som är rena sopor. Följderna blir katastrofala: arbetslöshet, mani, depression, livshotande brist på hygien, förlorat socialt kontaktnät. Listan kan göra lång.

En nyligen publicerad artikel om just tvångsmässigt samlande återfinns i en artikel från Stödförening för tvångssyndromdrabbade och anhöriga i Sverige. Artikelns inledning är talande – och väcker hopp hos de miljontals samlare världen över som bara upplever sin hobby som positiv:

“Samlande är ett beteende där en person skaffar sig saker som han eller hon sedan inte förmår göra sig av med. Saker som dessutom kan synas värdelösa eller i vissa fall av mycket litet värde för en utomstående. Samlande är relativt vanligt och många människor som samlar lider inte alls av något sjukdomstillstånd. Men när ett samlande blir omfattande kan det får svåra följder för personen själv eller dess familj och omgivning.”