Igår sa min mobil upp sig. Den vill inte skicka SMS. Igår sa Mona och HJs Internet upp sig så jag inte kunde blogga. Idag sa min kropp ifrån när jag var på väg till skolan (fick vända hem på grund av kraftig mensverk) Plus att vi inte ska åka till Belgrad på nyår.

Fy. Fannsan ledsen.

I november 2009 (ofta någon gång mellan den 19:e och 22:a) uppmärksammas TGDOR, Transgender day of remembrance. Jag kan förstå det, men jag tycker att det är en dålig idé.

Jag tycker att det är för synd och för typiskt för en så depressionsdrabbad befolkningsgrupp att vår enda dag, dagen då bara vi i transrörelsen samlas är en dag som handlar om död, mord, våld och hat. Vår enda dag. Den andra gången vi aktivt gör oss synliga utåt som rörelse är väl under pridefestivalen som efter all politik för de flesta resulterar i att vara del av en glittrig prideparad.

Ingen av de där två extremerna fungerar för mig. Jag orkar inte jobba med hatvåld, det är för tungt för mig och jag mår inte bra av det. Och jag kan inte med att känna mig som ett objekt i en parad. Jag vill gärna ha ett mellanting mellan fest, yta, fackeltåg och mord.

Jag vill ha en dag där vi är konstruktiva och kraftfulla. Att inte göra en mer politisk ansats med en gemensam dag är att kasta bort stora mängder aktivistisk, handlingskraftig och intellektuell potential som vår(a) fantastiska rörelse(r) har. Jag vill skapa något bättre, vara aktiv tillsammans med er andra.

Därför har jag några förslag på vad vi kan samlas och göra varje år fram till 2014 då vi återigen kan ha transgender day of remembrance om ni vill och minnas dem av oss som dött på grund av transfobi:

2009 Transgender day of REcognition – erkännande eller igenkännande. Vi spenderar dagen med att visa våra förebilder, tala om dem, inspireras av varandra, erkänna varandra för det gångna årets vinster och kamper. Vi kan också tala om igenkännande, om våra likheter rörelser och identiteter emellan, internationellt och nationellt. Eller prata om hur vi ska gå tillväga för att få en svensk motsvarighet till Gender Recognition Act (där, i grova drag, ens identitet bestämmer ens juridiska kön utan krav på hur kroppen ska se ut).

2010 Transgender day of REproduction - reproduktion, kopiering, återgivande, fortplantning eller avbildning. Vi talar om eller hyllar våra familjer och olika familjebildningar, lyssnar på berättelser om möjligheter till fortplantning för transidentifierade personer eller så pratar vi om konst som återger transidentifierade personer på ett positivt sätt.

2011 Transgender day of REvolution – revolution, rotation, omvälvning eller varv. Vi träffas och pratar om vad som ska till för vår revolution, vad vi vill, hur vi ska komma dit. Vi diskuterar kring visioner, strategier och bygger nätverk för att realisera våra planer.

2012 Transgender day of REcording - inspelning eller upptagning. Vi samlar material under året på ljud och eller bild och sätter ihop ett scenprogram av det för att visa på våra verkligheter och våra vardagar.

2013 Transgender day of REwriting – omskrivning. Vi talar om vår historia, vad som synts och vad som inte synts. Vad vi behöver ta tillbaka för att finnas på den historiska kartan.

2014 Transgender day of REmembrance – hågkomst, åtanke eller minne.

Jag förstår så klart att det är viktigt att arbeta mot hatbrott och att även sorgen har sin plats. Att fina människor dör i onödan av antingen eget eller någon annans hat. Jag ser också att jag och mina bästa vänner finns i riskzonen för detta våld. Men jag tror inte att vi som rörelse behöver fokusera på sorgen nu. Jag tror också att om jag blir hatmördad nästa år, vill jag känna att jag har gjort något, att jag stod upp för mig och levde så länge jag fick. Att jag stod upp för någon annan och gav andra värme, styrka och glädje medan jag kunde.

Typiskt…

trasig ifån

Har ett ganska intressant jobb just nu, på så vis att det innebär mycket kontakt med skolvärlden. Tillbringade ett par timmar i ett lärarrum igår morse och min stora öron hörde mer än de skulle.

Före lektionerna var lärarna där på frukost. En man i min ålder tyckte sig ha sett ett resultat i nyheterna nyligen som visade att svenska barn mår ganska bra, i skolan och så. Han tyckte om sin skola. Lugn och bra, idel glada barn.

Sedan blev jag lämnad ensam med mina papper. En elev som gått “fel” väg till skolan och därför vänt hem igen diskuterades. Med fel väg menades en där ingen kunde hålla uppsyn och där mobbarna kunde härja fritt. Barnet skulle bli hämtat med bil av personal.

Ett gäng stökiga flickor diskuterades. Det fanns en ledare, och henne, förstod man, var det synd om. Mamma med problem och så.

De elever jag mött, sjätteklassar, är väldigt härliga. Men det är så många med diagnos! Kan det verkligen stämma? Är inte ramen för snäv? Och hur förbättras en dyslektisk flickas självförtroende av att läraren blir otålig och börjar läsa högt för henne? Jag har all tid i världen. Jag vill höra deras funderingar. Jag ryggar inte tillbaka, jag har inga illusioner.

(Inte bara jag som tänkt på detta)

“Hej det är mamma”
“…Hej?”
“Jag skulle bara säga att vi är hemma nu”
?
“Mysigt ute i skärgården etc Butik där allt kostade 50kronor…Man gör sina fynd”
“Jo..?”
“Ja. Ja, jag såg att du ska ut och resa”
“Öh, va, var såg du det? Facebook?!” (lätt panik)
“Nej, på din sida, din ressida”
Lång men tyst suck av lättnad
“Ja, du ska veta… jag blev riktigt rörd när jag såg att du skrivit att du ska åka med din älskling. Riktigt glad blev jag.”
“Jaha?”
“Ska ni förlova er kanske?”

Ladies and gentlemen, I bring you: My Mother!

När man behöver lägga sig för att orka med morgondagen så är det stört omöjligt att sova…hjärnan går liksom på högvarv och John Blund lyser med sin frånvaro.
Just ikväll får jag inte gå och lägga mig för jag ska ut på äventyr om en timme och jag har inte varit såhär sugen på att krypa under täcket och sova sen…ja, jag vet inte när. Nog är det allt typiskt! Trots att man är “vuxen” så vill man göra tvärtemot som man bör *tycka*

Kvällen har iaf varit mysig…jag har passat på att pussa en massa på älsklingen innan han gick och la sig. Sen har vi också kollat på Disney’s nya “Bedtime Stories” *me like* En riktigt mysig film med Adam Sandler och Courtney Cox. Väldigt passande att se med sina barn…eller med sin karl (om han till skillnad från min gillar Disney). Betyg: **** av 5.

Nu ska jag kolla att jag har ordning på det sista och sen ska jag vänta (och inte somna) ytterligare en stund till innan mitt äventyr startar.

Usch va det är mörkt ute!

Det är så typiskt att när jag väl fått pengar som jag kan handla lite nya kläder för, då hittar jag absolut INGENTING jag vill ha. Förutom ett par skor och en klänning men som båda givetvis är slutsålda. 

Idag blir det ett nytt försök, så får vi se vad som händer.

Det tar alltid lite tid för mig att förstå vad som händer. Jag är en orolig själ och detta får mig att emellanåt missa små fina detaljer. Funderade lite på morgonen när jag var ute med Ready. Längtade otroligt mycket efter att få gå tillsammans med Anna Pia. Solskrället sken, luften var klar och kändes ren.

Min process mot att bli pappa handlar väldigt mycket om att reflektera över min uppväxt. Vad jag fick som jag vill ge och vad jag fick som jag inte vill ge. Varje dag är oftast som ett äventyr om jag vågar se det som ett sådant. Vi kom hem från Umeå i söndagskväll. Att vara uppe hos svärföräldrarna är alltid spännande.

Dem är snälla och behandlar mig väldigt väl. Det är alltid svårt att vara med andra när det blir så intensivt som den här gången. Måndagen var verkligen en återhämtningens dag. Vi sov länge och tog hand om oss själva på¨ett mysigt sätt. Att sitta och jobba med mina uppgifter och ha distans till min egen prestige betyder mycket för kvaliten. Flickvännens mage bara växer och växer. Det är lite svårt att kramas då jag är lite rädd för att komma åt magen. Hon är också rädd för det.

Jag gillar björnkramar men får väl spara dem till lite senare. Dem kan ju komma väl till pass när Efraim är född. Jag delar gärna med mig av dem till min familj:). Det är en hel del som ska fixas och donas med innan datumet som hägrar. Det är faktiskt ganska snart, mindre än två månader sedan.

Jag ska cykla iväg på en konferens om och med människor med ADHD. Det är spännande och interessant. Jag känner många av dem sen tidigare. Skolan, ack denna skola. Min förtjusning över ämnena blurras mycket av min avoga inställning till skrivandet. Jag har haft tusen anledningar till att jag har haft det svårt att skriva. Men det finns två orsaker som är avgörande för mina motgångar. Den första är mitt slarvande.

Den andra orsaken kan tyckas futtig:), till och med upprörande. Ska jag behöva ta emot så kränkande uppgifter och detta av mig själv till och med. Det finns inget som är värre än när jag själv kommer på sanningar om mig själv.

Jag kan inte allt. Jag vet inte allt. Det troliga är att jag måste studera litteraturen och helt enkelt plugga för att kunna klara av de uppgifter som vi blir ålagda. Där ser ni, typiskt kränkande;)

Jag säger bara som Ready Voff.

Eller… det är nog bäst att sova lite. Jag är bäst på att sova.

Godmorgon! Med svidande ögon läste jag för en stund sedan igenom min rapport, och den såg fin ut nästan överallt. En trevlig liten sammanfattning skrevs innan jag skickade in den, nöjd med mig själv. Jag tyckte jag hade gjort ett bra jobb. Visat mig målmedveten och effektiv för den var inte bara i tid, den var i god tid! Flera timmar! Minst två! Dessutom hade jag skrivit ett mycket välformulerat mail om varför vissa av instruktionerna inte gick att följa. Så jag hade visat mig från min bästa sida. Eller, om inte från den bästa, så åtminstone från min mest vuxna och ansvarstagande sida.

Nyss kom jag på att jag visst glömt att bifoga själva rapporten. Tokigt.

Jag brände en skiva, hade länge sett fram emot att få det gjort och nu äntligen blev det av. Sedan skrev jag med stor omsorg namnet på skivan, Múm, Go Go Smear The Poison Ivy. Det blev fint. Jag var nöjd.

När jag stoppade in den i min stereo hände inte mycket. Sedan stod det med mycket bestämda små bokstäver “nodisc”. Det var lite konstigt, så jag tog ut skivan igen och upptäckte ganska snart att jag faktiskt lagt in skivan uppochner, men detta bara för att jag tydligen skrivit på fel sida. Det har jag aldrig gjort för. Jag tänkte att kanske skulle den gå att spela ändå, kanske gjorde det inte så mycket att jag skrivit med permanent CD-marker rakt över hela den brända ytan. Det visade sig snart att det gjorde ganska mycket. För den som undrar hur den gick att spela, så kan jag avslöja att det gick dåligt, kasst, uselt. Eller, man hörde delar av musiken, men ungefär lika mycket brus och hack.

Så kunde det ju inte vara. Jag funderade en smula på hur jag skulle lösa problemet och kom fram till att det enda som tar bort permanent text nog är aceton, och som av en lycklig slump så hade jag just en flaska aceton. Fram kom den, och de första dropparna verkade mycket lovande! Färgen försvann som genom ett mirakel, den verkligen rann bort, och jag hann känna sekunder av lyckan innan resten av skivan gick samma öde till mötes och helt sonika löste upp sig.

Sedan lagade jag middag.

Nu har jag en massa roliga saker planerade till imorgon. Och jag borde känna mig entusiastisk och glad. Men jag är bara trött… och så har jag ont i halsen. Nu just känns det som att jag bara borde strunta i allt och dra något gammalt över mig. Jag har ju sett fram emot det här, och jag vill att det ska vara roligt. Jag vill orka ha roligt. Det är sällan ett gott tecken… Det är SÅ typiskt!

Ikväll går jag och lägger mig tidigt!

Mina föräldrar var här i fredags för pappa skulle hjälpa oss att sätta upp ett räcke vid trappan här utanför.

Mamma: Ska jag putsa fönstren åt er?
Jag: Nej, det behövs inte (ändå vet jag att vi verkligen behöver putsa fönstren)
Mamma: Det kan jag väl göra, jag har ju ingenting att göra ändå.
Jag: Nej nej, det behövs inte.
Mamma: Jaja, men då sätter jag mig väl och dricker kaffe då.
Jag: Gör så!

Lite senare:

Jag: Åh jag behöver verkligen dammsuga. Det är så dammigt på golven!
Mamma: Ska du göra det nu?
Jag: Nej inte idag, det har jag ingen lust med.
Mamma: Jag kan dammsuga om du vill.
Jag: Nej det behövs inte.
Mamma: Men då har jag något att göra.
Jag: Nej du ska inte behöva komma hit och jobba, vila du.
Mamma: Jaha…

Ytterligare lite senare:

Mamma: Kan jag få vispa vaniljsåsen till äppelkakan då?
Jag: *tänker först* Okej då.
Mamma blir överlycklig för att hon får vispa lite

Det här är typiskt mig. Jag har himla svårt att ta emot hjälp när någon erbjuder sig och jag har ännu svårare att be om hjälp. Lilla Terese klarar sig alltid själv….Så finns det andra som har jättelätt för sånt här, de nästan utnyttjar det till max och tar det för givet av föräldrarna många gånger.

Var hos mina svärföräldrar häromdagen och vi pratade om att maken ska iväg på kurs i tre dagar till veckan och de säger: Då får du be om hjälp vet du om du behöver….. det är du ju så duktig på att göra också log dom.

Vad menade dom med det?

Ha ha.. Mamma, du är inte klok i huvudet, som du skriver. Ha ha.. Stackars far har tydligen hamnat i Afghanistan när han skulle ringa till släkten i Finland.

- tungjatjeta! unë do të më shumë im kushërija?!
- Eh, oki? Jag skulle till Finland. TERVE!

Väldigt märkligt att man inte lär sig efter första gången man ringer fel. Ha ha.. En telefonräkning kom med avslöjandet.  Men det är väl de finska generna som har med det att göra, att inte förstå att något e wrong första gången. Jag kan ju känna igen det även om jag bara bär på 50% arvsanlag. Hur många gånger har inte jag gjort samma jävla sak, om och om igen och förväntat mig olika resultat? Hm.. Där kom jag på en lysande ide´. Nästa gång Afghanen (hans nya smeknamn at home) hackar på mig, ska jag vara snabb som Lucky Luke och tala om för honom var det härstammar ifrån.

Finland.. Rätt märkligt ändå att man har släkt och att halva min kropp är av finskt ursprung, men ändå har jag aldrig besökt landet. Fick gåshud!? Undra varför? Men det är nog för att när jag tänker på den blå-vita flaggan tänker jag på rödhåriga människor med likblek hud. Jävulskt trubbiga liksom. Huua mig. Myggorna ska vi inte tala om, dock är de kanske inte rödhåriga och vita som farmors lakan. Men hungriga ständigt. Usch!! Äckligt!

Nej.. Nu ska jag inte göra ner vårt grannland.. De är säkert skitbra på sitt vis.
Lite våldsamma kan jag väl tycka.
Fassan berättade om en incident där en bekant (tror tom det var en släkting?) sköt skallen av en polare för denna tydligen sagt att han liknade en skådespelare som på den tiden var en mycket ful typ. Ha ha.. Detta tålde inte den andre finnen att höra. Hans sätt att hantera situationen, var från mitt sätt att se på det, TYPISKT finskt. Han hämtade jaktgeväret, sköt sönder tv.n och tyvärr gick polaren i soffan samma öde till mötes.

Sen har man hört en jävla massa annat, blir ju mörkrädd.

Fast det som jag är jävligt glad för är att min mamma satte stopp för att sätta mig på finskakurs när jag var liten. Jag hade blivit mobbad resten av livet ffs….! Flyttar folk hit och bor här i 40 år eller vad det är, så är det väl ändå de som ska lära sig vårt språk? Va fan.. Skulle vi anpassa oss till alla som flyttar hit skulle vi kunna en hel del språk vid detta laget.

Aja.. Så länge jag slipper det röda yviga håret, e jag nöjd.

Mamma, VÅGA INTE KOMMENTERA..
Jag vet att jag har yvigt hår, men det e fan inte rött!!  

Terve gott folk!

Så har jag ändå bestämt mig för att okej, jag behöver nog trots allt byta bloggplats och WordPress får det bli. Och vad händer. Jo, det visar sig att nån tomte har registrerat TalkBack som användarnamn redan, och skrivit en (1) postning i augusti 2006 och inget mer sedan dess. Bajsbulle!

Nåja, jag får väl försöka leva med att vara originalet, då…