I torsdags var det så dags för en ölprovning med ölsällskapet Gambrinus igen. Min tredje ordinarie provning med föreningen var enligt rutinerade medlemmar den största hittills, sett till antalet medverkande. Hela 32 stycken öltörstiga ölvänner var närvarande. Upplägget på provningen var som tidigare, dvs blindprovning av fyra öl valda under ett, av provningsansvariga påhittat, tema. Temat och ölen förblir hemliga tills efter poäng och omdömen är satta. Poängen är ett till fyra där det öl man tycker är bäst får fyra poäng. Högst poäng vid sammanräkningen är alltså vinnare av provningen. För det mer jämförande och nyanserade omdömet använder sig Gambrinus av en sexgradig skala där noll är odrickbart, tre godkänt och sex fulländat. Ett öl kan alltså vinna även om det skulle visa sig ha ett lågt omdöme om provningens öl inte faller medlemmarna i smaken. Mina betyg (MB) baserar jag som vanligt på min ett till fem skala med plus och minus.

Ölprovningsuppställningen

Vi fick in tre gyllene och ett mörkare brunt öl. Det såg ut att vara fyra lager vid första anblick vilket för de tre ljusa konfirmerades av doft och smak medan den mörkare ölen inte var helt självklar. Provningen var således igång och det doftades, smakades samt diskuterades. Förslag på lite olika teman dök upp varav de flesta var ganska smala, så som ett visst bryggeri, provhållarnas favoriter m m. Tillslut efter viss diskussion och tips droppades det rätta temat som för denna provning visade sig vara Tyskland. Själv var jag lite inne på att det kanske kunde vara ett bryggeritema med öl av lite olika alkoholhalt någonstans från centrala Europa.

Överlag tyckte jag ölen kändes lite lätta och ganska smakfattiga. Kände inte så mycket dofter heller men det kan ju delvis bero på att jag är lite lätt förkyld sen ett par dagar tillbaka. Alla utom det sista ölet kändes ganska blaskiga och inte alltför alkoholstarka. Det sista och fjärde ölet som var ett av de tre ljusa ölen kändes dock rejält alkoholstarkt jämfört med övriga. De två andra ljusa ölen kändes som ganska vanliga dussinlager, kanske något torrare och den mörka ölen fanns det lite mer karaktär på om även om den kändes ganska blaskig. Nåväl vilka var ölen då och vad tyckte jag samt resten av sällskapet? Här kommer en kort resumé:

1. Bitburger Brauerei: Bitburger Premium, 4.8%: Ljusgul, med klent skum. Doften tunn, svagt brödig, vattnig. Smaken brödig, ok klassisk pilsnerbeska finns men inte mycket mer, liten fyllighet, kort varaktighet, lättdrucken. Mitt Betyg (MB): 2+, total poäng (TP): 65 och medelomdöme (MO): 2.72

2. Spaten-Franziskaner-Bräu: Spaten München, 5.2%: Ljusgul, ska ha skummat rejält vid upphållningen, lite rester finns kvar. Doften mycket tunn, svagt brödig. Smaken brödig, liten liten släng av humle, ganska liten beska och fyllighet, lättdrucken. MB: 2+/3-, TP: 57 och MO: 2.84

3. Brauerei Schlösser: Schlösser Alt, 4.8%: mörkt brun, fint luftigt ganska storbubbligt skum. Doften maltig, rostad, lite mörkt bröd. Aningen bränd smak och svagt svagt karamellig, liten beska, ganska blaskig. MB: 3-, TP: 99 och MO: 3.47

4. Einbecker Brauhaus: Einbecker Ur-Bock Hell, 6.5%: Gyllengul färg. Skummade vid upphållningen men försvann någorlunda kvickt med lite smårester kvar. Doften störst av de fyra testade, sötaktig, brödig, maltig och svagt apelsin. Smaken brödig, pralinsöt, lite metallisk, alkohol-vibbar. Eftersmaken ganska mjuk med en snäll men ändå närvarande beska. MB: 3-, TP: 109 och MO: 3.72

Vinnare av provningen och även högst omdöme fick således öl nummer fyra, Einbecker Ur-Bock Hell även om det var hyfsat jämt med öl nummer 3, Schlösser Alt.

Alltså endast tyska öl av lite skiftande karaktär, tre lager och en alt. Tysk lager dricker jag faktiskt inte så ofta av anledningen att jag tycker att det finns godare. Har ju dock blivit lite oktoberfestöl men där är ju ölen av en lite annan typ.  Bitburger och Spaten München var det väldigt länge sen jag testade och båda kändes aningen karaktärslösa nu. Dessa två kunde jag inte klura ut även när temat var avslöjat. Schlösser Alt  och Einbecker Ur-Bock har jag ganska nyligen testat och när väl temat fanns där dök de faktiskt upp som starka kandidater till öl tre och fyra.

Hur som helst var det hela återigen en trevlig och kul provning. Resultaten av provningen kan som vanligt hittas på Gambrinus ölprovningssida.

Jag kunde inte låta bli att kolla runt lite till ;P

Sen jag och Johan var ut i Europa och tågluffade en månad 2006 så har Hostel World varit en given sajt att söka boenden från. 2008 bilade han och jag genom Tyskland och Holland, då använde vi sajten för att hitta boende då vi behövde det, oftast bara en dag innan vi kom dit.

Så jag gjorde ett gäng sökningar där nu efter de datum jag fått fram på flygen nyss. Fem nätter i Peking kostar smått löjliga 180 kronor om jag delar rum med fem andra, något som är helt okej för mig. Jag sover ändå bara där, och har min backpack låst och alltid bakom huvudet i sängen. Nu är dock risken för stöld rätt liten på hostel, iaf har jag bort åtskilliga gånger på olika hostel i Europa och aldrig råkat ut för något eller hört talats om problem. Men, lika bra att vara lite försiktig och ha sina ägodelar nära sig.

I Hong Kong blev det lite dyrare. Där landar jag på runt tusen kronor för fem nätter. Anledningen är att alla rum är privata. Det fanns ett hostel där jag kunde dela rum med en annan person för 525 kronor, men jag delar hellre rum med flera okända människor än en enda.

I Kuala Lumpur kan jag dela rum med sju andra centralt för 380 kronor, eller med tre andra på ett annat ställe för 270 kronor. Allt för fem nätter.

I Auckland märker man direkt lite högre priser, där kollade jag dock bara in ett enda boende. Men de tog 130 kronor per natt för ett rum man delar med fem andra.

Anywho, boendekostnaderna visade sig visst vara, som jag också misstänkte, ett extremt litet problem.

Dagen började som vanligt, jag gick upp 7:00, dushade, käkade frukost (d.v.s titta på en macka ett tag innan jag tvingade i mig den), packade datorn, tog en låt på iPhonen och gick till skolan. Först hade vi Engelska och typ 11:10 så vill Marie (SYV:en) prata med mig… så tycker hon att jag har skrivit fel på val till trean, fast jag gjorde som hon sa. Så tvingar skolan mig att ta en 50 poäng för att komma upp i 250. Jag får tydligen inte ha mer än 250 och inte mindre än 250 som huvudval. Alla andra kurser kommer i andra hand, fast att jag hellre vill ha dem. Fuck this! Funderar på att skippa ett fullständigt slutbetyg och köra på kurserna jag har valt istället…

Sen var det Multimedia och då var det dags för if-satser och random… Jag håller nu på med en tärning som är jättefin. Men jag drog hem efter ett hopplöst försök att snacka med studierektorn. Väl hemma så nackar jag med folk från Tyskland innan internet fuckar upp sig… Ingen router, utan kör 3G via iPhonen som den här veckan inte står på min sida. (Spets gillade inte det uttrycket så ett bättre är nog: vi inte strävar efter samma mål.)

Sen kollar jag min ”professionella” mail och då har jag två mail från samma person. En om hennes hjälp med att hitta folk i Stockholm som vill ha mig som prao och en angående en intervju för Sportwear International. Hennes syrra jobbar där och tyckte att jag passade att intervjua (?), men jag klagar inte. Men Tonk kunde fota om han får cred för det, vilket han borde eftersom det är en tidning och jag har inte sett en tidning utom \news\ som inte berättar var de får bilderna ifrån…

Förövrigt igår så valde jag  böckerna (eftersom det är böcker och inte en bok så valde jag MVG nivå) för en essä vi ska skiva i Februari. Fråga inte varför de börjar med projektet nu innan lovet.  Men temat jag valde av de som fanns  blev kontroll med böckerna 1984, Flugornas herre, och Kallocain… de två första är bra, den tredje verkar bra. Men vi får se.

Två bryggerier som jag verkligen uppskattar och som har mer gemensamt än varsitt öl i årets julsortiment på Systembolaget.

Som jag upplever det klarar båda dessa bryggerier av att vara nyskapande (även om Ayinger grundades redan 1878) i ett konservativt ölklimat (det brittiska respektive det tyska) utan att för den sakens skull tappa kontakten med traditionerna. Vill man göra en haltande jämförelse kan man kalla Harviestoun och Ayinger för ölvärldens nyliberaler.

I helgen provade jag bryggeriernas julöl, Harviestouns Mister Snoballs och Ayingers Weihnachts-Bock.

Snoballs beskrivs på etiketten med bland annat egenskapen crisp, vilket är en träffanade beskrivning av det mesta jag har druckit från bryggeriet hittills. Fräscha och friska smaker av sällan smakat slag. Här översköljs jag av en fjällbäck av citrustoner. Men allt är i balans, givetvis, för så jobbar Harviestoun.

Ayinger’s Winter-Bock är lika len och elegant som de öl jag tidigare har lärt känna bryggeriet genom. Ett komplext öl som låter malten tala begripligt i komplexa frågor.

Det här är två bryggerier som tycks ha hittat sin grej och jobbar konsekvent därefter. Känns rätt skönt när många bryggerier tittar sig nervöst över axeln för att inte missa det som är inne just nu.

Visst känns det väl som om Ayingers Weizen-Bock och Harviestouns Bitter and Twisted alternativt Schiehallion borde ha en given plats i systembolagets ordinare sortiment?

RAF tjente aldri arbeiderklassen, men borgerskapet. Bilde er fra filmen "Der Baader Meinhof Komplex"

Redaksjonen i Tysklands største politiske ukeblad Der Spiegel ryddet tidligere i år forsiden deres for å reklamere for actionfilmen Der Baader Meinhof Komplex, som handler om RAF – Røde Armé Fraksjon. Gruppen av desperate anarkistiske intellektuelle, populært kalt Baader-Meinhof-banden, som på 1970-tallet gjennomførte en rekke individuelle terroraksjoner, angivelig for å ”bekjempe imperialismen.”

Men hvorfor denne overdådige reklamen i de borgerlige anti-kommunistiske medier, også i Norge, for mennesker som kalte seg ”kommunister” og ”revolusjonære bygerilja-soldater” ?

Borgerskapets foretrukne metode for å bekjempe kommunister er i denne tid fortielse og klassisk antikommunisme, men også å fremme de typer ”ekstrem-kommunister” som de kan påklistre alle kommunister. Borgerlig media slår på stortrommene for å gjøre de små og isolerte væpna bankran- og kidnappingsgruppene kjent som ”røde”, ”revolusjonære” og ”kommunister”, nettopp fordi det er slik borgerskapet ønsker at kommunister skal oppføre seg. Enten de kalte seg RAF eller Røde Brigader – de var og er borgerskapets yndlingskommunister.

Borgerskapet ønsker at kommunister skal angripe på anarkistisk vis - spredt rundt omkring – for å med det ikke bli noen del i klassekampen, og støte fra seg arbeiderklassen. Dessuten gir dette også borgerskapet påskudd for å kaste revolusjonære i fengsel for brudd på loven.

På 1970-tallet vokste det frem en rekke aksjonistiske terrorgrupper, som påklistret seg revolusjonære organisasjonsnavn og hevdet de skulle ”bekjempe imperialismen på hjemmebane.” Mye bra kamerater ble trukket med. De var lei studiesirkler i marxismen og fredelige solidaritetsdemonstrasjoner for folket i Vietnam, eller andre steder. Våpen ble kjøpt inn fra diverse land i den tredje verden og banker ble ranet. De kidnappet folk i byråkrati eller regjeringer, for deretter kreve løsepenger som skulle sendes til frigjøringsbevegelser. Deres skjulesteder ble lokalisert av politiet og stormet. Folk ble kastet i fengsel på isolatceller, og noen utviklet psykologiske lidelser. En drøm om å presse verdensrevolusjonen frem i de imperialistiske landene ble raskt knust av borgerskapets voldsapparat.

Disse RAF-orienterte miljøene vokste ut av ”Nei til teori”-linja, og en trang til å la spontanismen springe fritt. Men det er et dialektisk forhold mellom teori og praksis. Ingen teori, da vil praksisen famle i blinde, akkurat som teori kommer fra praksis. Den kommunistiske teori har blitt utviklet gjennom praksis. RAF-linja satte teorien til side og fremholdt handling som det hellige, som da ble praksis i blinde.

Det handler om, som kamerat Lenin gang på gang understreket, konkret analyse av den konkrete situasjonen. Idealisme hører ingen sted hjemme. Som kommunister må vi se på den konkrete situasjonen og deretter stake ut kursen fremover, ikke danne et drømmebildet der vi ”bare kan gjøre det eller det.” Situasjonen er som den er, og vi må tilpasse praksisen etter den.

Noen begivenheter er så viktige at bare det å ha vært i live den dagen, gjør at mange krever status som hovedperson. 11. september 2001 var sånn – «Jeg skulle egentlig vært i New York!», fortalte folk. Eller i det minste: «jeg skrudde på tv-en akkurat da det andre flyet kom!». 8.mai 1945 var sånn (vil jeg tro.) Og 9. november 1989, naturligvis. Selv har jeg enPusur-dagbok fra ungdomsskolen hvor jeg aldri skrev stort, men i november står det, medet slags forsøk på graffitiskrift:9. november. Murens fall. Deter som et bekreftende stempel. Siden jeg skrev det ned, hadde jeg vært med på det. (Dette var før sosiale medier gjorde det naturlig å leve hver dag etter denne filosofien).

Om försäljningen av Täbys flaggskepp Tibblegymnasiet var olaglig, hur olaglig är då inte pantsättningen av Sveriges flaggskepp Vattenfall? För att inte tala om de illasinnade funderingarna på att sälja ut hela det svenska elnätet? Maud-effekten kan bli långvarig – om man betänker halveringstiderna.

Den neoliberala chockdoktrin som Sverige utsatts för i decennier, genom den socialmoderata betongpolitik av förstenat märke som S/M-ledda regeringar konsekvent drivit, har på rekordtid förvandlat oss till ett U-land som är på god väg att bli beroende av utlandet till och med för den basalaste infrastruktur.

Snart bestämmer EU om vi ska frysa ihjäl eller få hålla oss varma här i mörka Norden. Vi tvingas köpa dyrt från utlandet och hindras från att vara självförsörjande,  i och med EU: s löjliga och miljömässigt direkt bakåtsträvande regler för den “inre marknaden”, som förbjuder oss att ge barnen näringsrik, närproducerad och på plats lagad mat i skolan, samma med all annan mat på vårdinstanser och i storkök. EU tycker istället att maten skall vara uppvärmd, lagad långt ifrån och med råvaror som man inte vet varifrån de kommer.  

Sedan vi gick med i EU har livets nödtorft blivit mycket dyrare. Maten har blivit dyrare, resor har blivit dyrare, frukt och grönsaker har blivit ofantligt mycket dyrare, kostnader för hushållsel har skjutit astronomiskt i höjden, likadant med många andra löpande utgifter. I konkurrensens heliga kartellbildningsnamn har priserna för det som vi inte kan undvara drivits konstant uppåt.

Människor i Sverige lever på ett gungfly och politikerna värnar varken om vår trygghet eller vår välfärd – sliter endast skattepengarna direkt ur händerna på oss,  för fortast möjliga vidare befordran ur landet eller direkt ner i egna fickor - till monstruösa löner, bonusar, pensionsförmåner åt politiker som sedan snabbt slussar vidare resten till än monstruösare ersättningar åt de övriga samhällstopparna i bankväsende och näringsliv. Det som händelsevis blir över används till riskspekulation i Baltikum.

Och privatiseringen har haft förödande negativa effekter. Vården har gjorts så otillgänglig att den till och med skickar hem folk med livshotande tillstånd på löpande band. De lämnas att dö och ingen ställs till svars. Valfriheten är en chimär, då man med samma call-center-metod som används i övriga både offentliga och privata verksamheter för att hålla “kunderna” på avstånd missbrukar språket och kallar avspisningen för “råd”, “upplysning” respektive ”service” och “kundtjänst”.

Skolresultaten är de sämsta på länge och friskolorna är frikostigast med att sminka upp bristande resultat med kosmetiska betyg. Miljöåtgärder har avstannat och vi är nu på väg med gasen i botten mot nästa naturkatastrof.

Vi betalar fem gånger så mycket i medlemsavgift till ett neokolonialistiskt aggressivt EU som Finland och får knappt något tillbaka. Vi ska ge bort både naturresurser och skattepengar utan att få något igen.

Nu har Alliansen snart fullbordat förstörelseverket, styckat upp och sålt ut precis allting – Apoteket, Posten, Skolan, Vården, Försvaret etc. För att inte tala om alla fastigheter och all mark som sålts till företrädesvis tyska och danska ägare. Danmark har givetvis förhandlat om undantag när det gäller sånt, men inte Sverige, nej. Här säljs allt, även skogs- och jordbruksfastigheter.

Kommunerna har i samma anda sålt ut fastigheter och mark. Vidare har de ansvarslösa ledningarna inom både stat, kommun och fackliga organisationer spekulerat hejdlöst med våra skattepengar och pensioner, facken och bankerna har till och med fortsatt högriskspekulera i Baltikum. 

Själva trygghetssystemets hjärta, Försäkringskassan, har helt cyniskt utelämnats till slakt på grund av de internationella konsultföretagens bidragsberoende av skattekronor. Priset för det har de långtidssjukskrivna och långtidsarbetslösa fått betala.

När det gäller SJ, så ska  ”de lönsammaste sträckorna”  i fortsättningen istället trafikeras av utländska statsbanor från Danmark och de större europeiska länderna vilket kommer att medföra att våra biljettpengar går rakt in i Tysklands, Frankrikes, Danmarks statskassor, eller andra större europeiska länders med hungriga neokoloniala ambitioner, varvid dessa kan fortsätta bygga sin inhemska välfärd med våra skattepengar, då deras politiska ledare synes utrustade med åtminstone någon form av självbevarelsedrift vilket alltså inte är fallet när det gäller Sverige, som inte krävt ett enda undantag i alla förhandlingar med betongpolitikkolossen EU.

Det enda lyssnandet inåt som bedrivits har varit på tordönsstämman från näringslivet som kräver “krafttag” i energipolitiken, därav kärnkraftsuppgörelsen. En ohemul uppgörelse som omfamnats särskilt varmt av det mest kärnkraftskritiska partiet – den s k Centern vars partibeteckning man först nu börjar inse innebörden av.

Att politiken i Sverige endast är staffage har man fattat för länge sen. Ingen av partierna värnar sina kärnvärderingar. Centerns decentralisering är borta, likaså kärnkraftsmotståndet. Socialliberalismen är putz weck från folkpartiet. Och när det gäller socialdemokraterna, så verkar det mesta av arbetarrörelsens käpphästar ha sålts ut till lägstbjudande, vilket man visade genom att ratificera Lissabonfördraget och se till så att varken mänskliga, medborgerliga eller fackliga rättigheter säkerställs, utan istället underställs även de reglerna för den “inre markaden” som dikterar att hänsynen till neoliberala marknadsreligiösa, verklighetsfrämmande doktriner går före alla mänskliga, ekonomiskt sunda och miljömässiga hänsyn.

Att det endast är staffagemänniskor som intagit partierna är allvarligt – de informella makthavarnas makt ökar ju naturligtvis då – det blir koncerner, bolag och allsköns skrupelfria intressen som tar över. Vem representerar väljarna i detta vacuum – Ingen.

Det är en mycket mörk tid för demokratin. Varken socialdemokraterna, centern eller folkpartiet skulle ha gått med på sån eftergiftspolitik gentemot EU om det hade funnits någon enda tongivande som hållit fast vid sådana värderingar som historiskt burit partiet, det som varit kärnan i folkrörelsepartierna. Det hade funnits stötestenar mot t ex Lissabonfördraget och akronymlagarna hos samtliga i så fall.

Nu hoppas allt sånt helt bekvämt över för det är ingen som bryr sig vilket varumärke som står på deras spelartröjor. De spelar politikens spel till den som betalar bäst – likgiltigt vem det är (se gärna bloggposten Nickedockor som pratar Newspeak).  Det värsta är att jag tror tomrummet kommer att fyllas av värsta sortens högerdominans. Så det blir inte bättre utan sämre.

De som nu ser ett utrymme skönjas för att ta makten tror jag knappast är mycket bättre. För att det skall kunna bli en demokratisering måste medborgarna själva aktivera sig, gå in och sätta stopp och avkräva personligt ansvar. Och det gäller särskilt utsatta grupper. Tyvärr orkar inte de göra sin röst hörd effektivt, för det har de inte resurser till. Det politiska klimatet är cyniskt och exploaterar istället situationen som uppstått.

Nu ökar också varslen inom industrin och överskottet i statskassan på 135 miljarder från januari 2009 är  förvandlat till ett underskott på över 200 miljarder, på grund av ett totalt passivt förhållningssätt gentemot massarbetslösheten samt upplåning för massiva statsbidrag till ett näringsliv som inte skapar några jobb, eventuellt också till ytterligare aviserade skattesänkningar.  Inte nog med att förlusterna socialiseras och vinsterna privatiseras – nu ska vi skattebetalare dessutom ansvara för kostnader ifall tyska kärnkraftverk havererar.  Det kan man kalla kolonialism som heter duga. Jag tycker den här regeringen ska avgå.

Se tidigare bloggpost: Vår Gud är oss en väldig Borg

Läs Counterpunch – Greg Grandin: “Milton Friedman and the Economics of Empire – The Road from Serfdom”

Läs:  SVD Brännpunkt - Gustav Fridolin:  ”Olofsson gav Vattenfall fria tyglar”,  Peter Andersson – med rätt att tycka – Vattenfallaffären borde ha fällt näringsministern,   Peace, Love & Capitalism – Storm i ett Vattenfallsglas,   DN – Politisk skadegörelse,   Karlskoga-Kuriren – Skyll inte på Josefsson,  Energinyheter – Samarbete ger säkra lyft inom kärnkraften,  DN – Cecilia Malmström ny EU-kommissionär,   AB – “Vad har jag att erbjuda? Jag kan ju ingenting”, AB – Vad ska vi göra åt arbetslösheten?, DN – Sysselsättningen sjunker,   AB – EU-Kommissionären presenteras,   SVD,   AB,  DN – Ola Larsmo, Expressen,   Roger Jönsson,   AB,   Jonas Sjöstedt,   Ett hjärta RÖTT,   Alliansfritt Sverige,    s-buzz,   Magnus Andersson,   Kommunisternas blogg

Läs även ESV - Prognos Statsbudgeten och de offentliga finanserna September 2009

Den 10 november 1989, det var en fredag och jag var ledig från jobbet. Radions P1 surrade i bakgrunden medans jag höll på att stöka i köket. Plötsligt stannar jag till när jag hör nyheterna. Berlinmuren har fallit och mängder av människor från Östberlin har begett sig över gränsen till väst. Har jag verkligen hört rätt?  Sätter på TV:n och följer nyheterna hela dagen. Ringer mina föräldrar och berättar vad jag hört på radion.

Ja, den här händelsen berörde mig starkt eftersom jag har anknytning till Berlin. Min mamma är född och uppväxt där, jag har min släkt i Berlin och har tillbringat många sommarlov där. Muren har funnits där så länge jag kan minnas och aldrig kunde jag tro att muren skulle rivas.

Någon gång i mitten av 80-talet när min man för första gången kom till Berlin så var vi över på den östra sidan. Vi stannade till vid något som helt uppenbart var en f d tunnelbanenedgång men som nu var igenbommad. Vi tittade på kartan och kom fram till att det måste vara en av de “döda” tunnelbanestationerna i Östberlin som tunnelbanan från väst passerar men inte får stanna vid. Ungefär som hållplatsen på blåa tunnelbanelinjen mellan Hallonbergen och Kista, där Kymlinge station skulle varit om man hade bebyggt Järvafältet. Det som en Martin förundrades över var att tunnelbanenedgången var så intakt bortsett från att den var igenbommad. Nästan som om man sparat den för att kunna öppna den igen om Berlin skulle bli en enad stad igen. Äh, kom igen tyckte jag, det kommer aldrig att hända under vår livstid.  Sedan dess har vi varit tillbaka i Berlin, klivit av på just den stationen och kommit upp ur underjorden där vi då stod och förundrades över “döda” spökstationer och igenbommade nedgångar.

Det finns många intressanta böcker om Berlin och murens fall. En av mina favoriter är Stasiland, en reportagebok om hur det var att leva i det forna DDR och ständigt vara övervakad av Stasi, den hemliga polisen. Författare är Anna Funders, född 1966, australiensisk journalist som bott och arbetat i Berlin i många år.

Filmen De andras liv är en skrämmande skildring av det östtyska övervakningssamhället och Stasis metoder. Här kan man verkligen säga att “storebror ser dig”.

Filmen utspelar sig i Östberlin med början 1984 och handlar om den till synes känslolöse Stasi-mannen Gerd Wiesler som får i uppdrag att övervaka författaren Georg Dreymann och dennes flickvän, skådespelerskan Christa-Maria Sieland. Till en början ser Wiesler uppdraget som en möjlighet att klättra i hierarkin och rapporterar sanningsenligt till sina överhuvuden i Stasi-ledningen. Efterhand som fascinationen och förståelsen för de övervakade konstnärerna växer, flyttas hans lojalitet och utan deras vetskap börjar han istället att skydda dem.

Berlinmuren : historien om muren som delade en värld av Frederick Taylor

Det var både dramatiskt och oväntat när det plötsligt började växa upp ett taggtrådsförsett hinder rakt genom fyramiljonersstaden Berlin den 13 augusti 1961. På några få dagar hade det omvandlats till ett byggnadsverk som kom att symbolisera hela det vansinniga kalla kriget mellan öst och väst: Berlinmuren.

Frederick Taylor berättar hela den spännande historien om efterkrigstidens stora konflikt som ledde till tragedin med att staden Berlin delades, de splittrade familjerna, de många som sköts när de försökte ta sig till väst, och de som lyckades ta sig över muren. Konflikten och hotet om ett kärnvapenkrig tog inte slut förrän muren började rivas kvällen den 9 november 1989 av det folk som den skulle hålla inspärrat.

När DDR & BRD blev Tyskland av Lennart Hellström

Hur kunde Tysk­land, lika oväntat som snabbt, bli ett enat land igen efter 45 år av delning?  På mindre än ett år dessutom.

/Anita

Berliner Stadtschloss idag. En plansch och en gräsplätt

Jag var i helgen på en kort resa till Berlin, det var fullt med folk överallt som inte lämnat staden efter murens fall-firandet, och 100-meter långa köer till alla attraktioner. Men för mig var ett av de mest intressanta scenerna var en gräsplätt, en byggarbetsplats där inget fanns. Hur kan ”inget” vara intressant kanske ni uppmärksamma läsare nu tänker ? Tillåt mig att förklara.

Tyskland var från 1871 ett kejsardöme fram tills 1918, en av de stora symbolerna för kejsarmakten var det stora kejserliga palatset, Berliner Stadtschloss, i Berlin. En vacker majestätisk byggnad där Hohenzollern regerade det mäktiga tyska riket. Kriget kom och kejsarmakten och de andra monarkierna i Tyskland störtades från tronerna; Weimarrepubliken kom till makten, och i slutänden valde en liten österrikisk korpral vid namn Adolf in i parlamentet. Tredje riket kom och gick, och Stadstschloss var förstört av ryska granater och brittiska bomber, men det kunde ändå rustas upp om man så ville. Men för DDR (Östtyskland) var denna symbol för det gamla kejserliga en styggelse som demolerades. För att markera att det nya socialistiska paradiset byggdes på ruinerna av det gamla, så byggdes DDR:s parlament ”Palast des Republiks” på samma grund som de gamla kejsarpalatset legat. Detta fuskbygge fick vid enandet av Tyskland saneras p.g.a asbest, och tillslut demoleras.

På denna historiska grund så fanns ingenting nu och denna historiskt viktiga plats var öppen för diskussion om vad man skulle göra. Som ni tidigare har sett i historien ovan så är detta en plats med olika historier, en viktig plats för DDR och socialismen i Tysklands historia och en viktig plats för kejsarmakten. Det var just denna diskussion som blev hätskt. Vilken historia skall vi bevara ? Ska vi bevara historia i huvud taget ?

De olika alternativen

För att enkelt sammanfatta fanns det flera grupper som förespråkade olika åtgärder:

• Återbygga palatset i dess helhet, internt och externt.
• Återbygga fasaden men modernt invändigt.
• Återbygga Palast der Republik (DDR-palatset) då detta var en viktig historisk byggnad
• Skapa en park på platsen, att inte välja historia
  

  Palast der republik

   

Det argumenterades att det nya stadsschloss skulle återskapa enhet och integritet i de historiska delarna av Berlin, Domen och andra historiska byggnader från den tiden ligger precis i närheten. Det argumenterades emot kejsarpalatset då man inte hade så gott grundmaterial för att kunna återuppbygga det exakt invändigt och att det hade varit för stora kostnader.

Resultatet blev att alternativ två blev verklighet. Att återbygga fasaden men att det skall vara modernt invändigt. Det nya palatset skall hedra Humboldt och bära denna tänkares namn.

Här valde tyskarna att ta fram deras kejserliga historia, deras kungliga historia. De valde en tusenårig historia framför en modern historia på knappt 100 år. Min åsikt var att detta val var helt rätt! Och förhoppningsvis kan detta tjäna förändrande för den tyska identiteten i landet och även utåt. Det fanns faktiskt ett Tyskland före Adolf Hitler, glöm inte det.

Andra länkar till svenska texter om berliner stadtschloss : 1, 2

Officiel sida: 1, 2

Avslutningsvis en bild på hur visionen är om hur Berlin vid denna del kommer se ut 2015

Berlin 2015

Det fantes et sted i Vest-Berlin hvor trikkeskinnene forsvant rett inn i Muren. Dette ble for meg det beste symbolet på delingens brutalitet. (Foto: Oda Bhar, august 1989)

Hvordan få ekte spenning ut av kampen mellom det gode og det bedre? Dette dilemmaet møtte filmskapere i DDR. Jeg har vært på historieseminar med professor Jens Becker, regissør og lærer ved filmhøyskolen i Babelsberg.

– Filmskolen i Babelsberg lå direkte i Murens skygge. I min hukommelse var det alltid høst på skolen. Den stemninga preget også filmene våre, de var tunge, melankolske, noe som slett ikke passet med DDRs kulturpolitikk.

Hvordan ble man filmstudent i DDR? Opptakskvoten ble bestemt etter prinsippene for planøkonomi. Det ble gjort avtaler med tv om hvor mange filmarbeidere som trengtes, derfor var det lurt å jobbe for tv først, og skaffe seg en avtale om framtidig arbeid. Fantes det uavhengige filmskapere i DDR? Nei, fordi all film måtte gjennom samme framkallingssted. Det var kun to laboratorier i landet og all film som fantes var registrert. Den som prøvde seg på noe uavhengig kunne fort få besøk av Stasi.

Sensur

Skolen lå ved bredden av en sjø på grensa mot Vest-Berlin, forteller Becker. Det fantes et vakttårn for å holde utkikk over grensa, og grensevaktene skulle se mot Vesten, men likte bedre å kikke på de søte filmjentene som hadde pause. Filmstudentene var nøye utvalgt til det som var DDRs nest dyreste utdanning, etter pilotutdanningen. Dette medførte en forpliktelse til seinere å lage filmer i god sosialistisk tradisjon – men i praksis var dette ikke noen vanlig holdning. Tvert imot ga det status å lage noe som kanskje kunne bli forbudt.

For å omgå sensuren benyttet skolen ulike strategier. Mot slutten 1980-tallet, da Jens Becker var student, ble filmene delt inn i to typer: Sendefilmer og øvingsfilmer. Studentene var unge og frekke og ville endre verden, og lagde iblant filmer som ikke gikk gjennom sensuren. Da skyndte ledelsen seg å kalle det en «øvingsfilm», noe som forhindret at studenten ble utvist. Noen «stjal» sine egne filmer og viste dem hemmelig, gjerne på ungdomsklubber. Stasi visste om dette, men det ble stort sett akseptert.

Selv trafikklysene var spesielle i Øst-Tyskland. (Foto: Oda Bhar, august 1989)

Skiftende tider

Filmstudioene i Babelsberg har vært sentrale i europeisk filmhistorie. Becker kaller dem «et magisk sted hvor filmkunsten ble medoppfunnet». Opprinnelig var bygningene et gartneri, men ble ombygd til filmstudio. Glasshusene ga godt lys, noe som på begynnelsen av 1900-tallet var helt nødvendig for å lage film. Først ble det lagd stumfilmer, seinere kom de legendariske UFA-filmene. Etter 2. verdenskrig ble Babelsberg nystartet under navnet DEFA-Ateliers, delvis på ordre fra den sovjetiske administrasjonen. Lenin mente nemlig at film var den viktigste kunstarten, fordi den kunne påvirke massene.

I årene fra 1954 til 1989 sto politikken langt fra fast. Filmhøyskolen merket godt svingningene i storpolitikken, og ved hvert klimaskifte ble rektor byttet ut, for å passe til tidsånden. Iblant kunne man lage «frekkere» film, i andre perioder ble det slått ned på mer uskyldige ting.

Rett etter krigen var det to strømninger i DDR, borgerlig og sosialistisk realisme. Begge var klart antifascistiske, noe som ikke var like uttalt i Vest-Tyskland (BRD). De to retningene eksisterte side om side fram til 1952, da staten DDR ble mer uttalt «demokratisk sosialistisk». Mange forlot DDR på denne tida. I 1961 ble Muren bygd, og brått befant Babelsberg filmhøyskole seg rett på ei stengt grense. Gateadressen endret navn 3 ganger på 1900-tallet, fra Keisterstr, via SA-str, til Karl Marx-Str. Mange gamle filmer ble straks forbudt.

I 1968 kom en liberalisering under Praha-våren, men håpet ble raskt slått ned. Deretter fulgte sterk innskjerpning med nytt slagord: «Den som ikke er for oss, er mot oss.» Filmstudentene var usikre. Hvem kan jeg snakke fritt med, hvem tyster til Stasi? Perioden 1968-1973 var verst. Deretter fulgte et nytt tøvær, da Erich Hoenecker avløste Walter Ulbricht som stats- og partisjef. DDR ble nå mer anerkjent i verden og fikk FN-medlemskap.

Sosialistiske slagord og oppbyggelige veggmalerier var en del av bybildet. Propagandaen kalte Berlin Fredens By, «Stadt des Friedens». (Foto: Oda Bhar, august 1989)

Kampen mellom det gode og det bedre

For å forstå kulturlivet i DDR, sier Jens Becker, må vi se hvilke dogmer som lå til grunn. De kunne utfordres og brytes, men du måtte forholde deg til dem. Han lister opp 7 grunnsetninger.

1. Arbeiderklassen er den ledende klasse som bestemmer historiens gang.
2. Historien er klassekampens historie, og sosialismens seier er lovmessig.
3. Kapitalismen kommer til å dø, og all kunst som bruker borgerlige verdier er reaksjonær.
4. Partiet har alltid rett, og er samfunnets spydspiss.
5. Motstanderen sover ikke. Den som ikke er med oss er mot oss, og får smake partipisken.
6. Kunst er klassekampens våpen, den skal tjene folkets beste, og hva som er best bestemmer partiet.
7. I sosialismen finnes bare kampen mellom det gode og det bedre.

Særlig det siste medførte et stort problem for dramaturgien. Kunst springer ut av konflikt, sier Becker, men her måtte konflikt dysses ned. Hvordan få ekte spenning ut av kampen mellom det gode og det bedre!?

«Film i DDR handlet om den sosialistiske helten i kampen mellom det gode og det bedre.» (Jens Becker, østtysk filmregissør og professor)

Før studentene ved filmhøyskolen begynte å filme måtte de gjøre knefall for Politbyrået, og love å rette seg etter de sosialistiske dogmene. Vanligvis skjedde det frivillig, for mange i DDR trodde genuint på de sosialistiske idealene, spesielt på 1950- og 60-tallet. Etter hvert ble enigheten mindre entydig, spesielt når det gjaldt praktiske løsninger.

Surrealisme og humor

Mens de systemtro filmene oftest benyttet hyperrealisme og slagord, ble systemkritikk gjerne uttrykt gjennom surrealistime og absurd humor. Et eksempel fra Murens siste år er Zug in die Ferne (1989) av Andreas Dresen. Han er idag en av Tysklands viktigste regissører. Tidligere i år har jeg skrevet om hans seineste to filmer: Whisky mit Vodka (2009) og Den niende himmel (2008).

«Zug in die Ferne er en vennlig film fra ei tid hvor alle var rasende. Den er en hyllest til de som ble, og en hyllest til filmen.» (Jens Becker om Andreas Dresens film.)

Dresens filmer har gjerne en vennlig, humoristisk tone, noe som også gjelder denne. Ifølge Becker av mange filmskapere i DDR på 1980-tallet Bergman-inspirerte, noe som i Zug in die Ferne merkes på drømmesekvenser og lett surrealisme. Noen mennesker venter på en jernbanestasjon, blant annet en eldre mann og en ung kvinne, men alle tog er forsinket fordi ekspresstoget fra Vest-Berlin skal passere. Det såkalte Intersohnenzug var et vestlig tog som fikk lov til å passere over østtysk mark, men måtte kjøre enormt fort slik at ingen DDR-borger skulle kunne kaste seg på. Ellers gikk ingen tog spesielt fort i DDR, noe som forsterket følelsen av et enormt lufttrykk når det suste forbi. Den eldre mannen på plattformen påstår at hans kone er med lyntoget, hun skal reise til Vesten i begravelse til ei tante, som de deretter skal arve, kanskje, og isåfall skal han komme etter til Praha, kanskje. Endelig kommer toget, men den unge jenta ramler av lufttrykket. Mannen må hjelpe henne, og rekker ikke vinke til kona. Vel, sier han, forhåpentlig så hun meg i det minste. Men like etter kommenterer stasjonsmannen: Du forteller alltid samme historie.

Brandenburder Tor lå i øst, men så nær Muren at ingen privatpersoner fikk lov å komme nær. (Foto: Oda Bhar, september 1988)

Realisme med begrensninger

Dokumentaristene i DDR droppet gjerne kommentarspor i filmene sine, fordi propagandaen ble forventet å ligge i kommentarene. Uten voiceover kom du unna med mer, fordi budskapet ble mindre synlig. Østeuropeiske kunstnere ble flinke til å si ting mellom linjene. Verre var det å ikke kunne lage film om uperfekte sider ved samfunnet. Arbeidsløshet og psykososiale problemer skulle nemlig ikke finnes under sosialismen.

En av studentene ved filmhøyskolen, Thomas Heise, lagde likevel en film om såkalte Assis, «asosiale tilfeller», dvs folk som falt utenfor, ble småkriminelle eller bare var ungdom i opposisjon. Filmen het Wozu denn über diese Leute einen Film (1980), «hvorfor lage film om slike folk», etter innvendingene han møtte fra lærerne. Filmen fikk så mye oppmerksomhet under filmingen at den ikke kunne forbys, ikke før den var ferdig og godkjent, men da ble den forbudt, og Heise ble exmatrikulert. Han begynte å jobbe ved DEFA-studioene som assistent, og lagde etterhvert flere filmer som også ble forbudt. Idag lager han fremdeles såre, sinte, smertefulle filmer, sier Becker, og har det antakelig ikke enklere med filmskapingen sin enn han hadde i DDR-tida.

Liberalisering på 1980-tallet

I 1986 seilte Gorbatsjov opp som den store overraskelsen, og filmhøyskolen fikk ny rektor igjen.

Lothar Bisky var helt annerledes enn de foregående rektorene. Uformell og vennlig, alltid med åpen dør – og dus med studentene, noe som var uhørt i tysk sammenheng! Hvis det kom klager fra sensuren lot han som ingenting: Beklager, da må det ha skjedd en feil. Likevel forbød propagandasjefen alle filmene i 1987, men Bisky lot dem vises «hemmelig». Han fikk nye klager og lot som han angret, «det skal aldri skje igjen», men neste år gjentok det seg. DDR prøvde nå å holde på sin egen konservative linje, og distansere seg fra Sovjetunionen, men rektor beskyttet filmstudentene. (Idag er Bisky leder for det venstreradikale partiet Die Linke, og er omstridt pga anklager om å ha vært informant for Stasi.)

I 1989 ble det klart at noe stort var i ferd med å skje i DDR. Grensene ble åpnet sørover mot Tjekkoslovakia og Ungarn, og mange forlot landet, også fra filmhøyskolen. De øvrige ble oppfordret til å dokumentere den «fredelige revolusjonen», og dermed startet en enormt produktiv tid. Studentene drev journalistisk aktivitet, de var ute og filmet i gatene hele tida, det foregikk knapt undervisning.

Idag er gatebildet på Under den Linden helt annerledes enn dette. Republikkpalasset til høyre er revet, det er flere og helt andre biler, og reklameplakater finnes overalt. (Foto: Oda Bhar, september 1988)

Et system klapper sammen

Jens Becker er født i 1963. Han var 26 år og avgangsstudent da Muren falt. Siden har han jobbet både med film og tv, i tillegg til undervisning. Men langt fra alle har vært like heldige. Generelt greide mange fra øst seg dårlig etter gjenforeningen. Det tok minst ett år før noen kunne orientere seg på nytt, sier Becker, og mange har aldri greid å omstille seg. Det var ikke bare friheten som økte, usikkerheten ble også av en helt annen art enn før. Gjenforeningen av Tyskland handlet ikke om å slå sammen to likeverdige land. Det var ett land som overtok ett annet. Østtysk ungdom hadde vokst opp i et land som ikke lenger eksisterte, og ble nødt til å greie seg i et helt fremmed system. Alle erfaringer og nettverk ble meningsløse over natta, mange utdanninger ble verdiløse. Hvem hadde bruk for en planøkonom i en verden av kapitalisme?

Ved filmhøyskolen i Babelsberg ble 1990 et år av depresjon. Etter den hektiske journalistiske tida i 1989 falt produktiviteten nå helt sammen. Plutselig kunne alt sies, ingenting ble lenger sensurert. Men dermed ble kulturinstitusjoner som filmhøyskolen mye mindre viktige enn før. Det er slik i dårlige tider, sier Becker, at folk prøver å si gjennom kultur det de ikke får lov å si rett ut. Derfor blir kulturlivet enormt betydningsfullt.

«Dårlige tider er alltid gode for kunsten.» (Heiner Müller, østtysk forfatter)

For filmarbeiderne forsvant produksjonsmulighetene brått, siden DDR-tv og alle filmstudioene i Øst-Tyskland ble avviklet. Etter ei stund ble nye tv-kanaler og produksjonsselskaper opprettet, men lederne var vesttyskere. Lenge var det usikkert om skolen i Babelsberg ville bli nedlagt, siden det allerede fantes andre filmhøyskoler i Vest-Tyskland. Men den lot seg redde, og er idag den teknisk best utstyrte filmhøyskolen i Tyskland.

Studioene i Babelsberg har også fått en renessanse, og nylig vært åsted for innspillingen av filmer som V for Vendetta (2005), The Bourne Ultimatum (2007), Flammen og Citronen (2008), Valkyrie (2008) og Inglourious Basterds (2009).

Nye tabuer

At den statlige sensuren var borte etter gjenforeningen betydde ikke ubegrenset frihet. Også i markedet ligger sensurpotensiale, selv om reglene ikke er uttalt eller formalisert. Østtyske filmskapere oppdaget at nye tabuer oppsto, en ny type historier lot seg vanskelig fortelle.

Et slikt tabu var Treuhand, selskapet som ble dannet for å privatisere de statlige eiendommene i DDR. I ettertid føler mange seg lurt, fordi «arvesølvet» deres ble solgt for en slikk og ingenting. Det handlet om store verdier, siden DDR var et land hvor nær sagt alt tilhørte staten. Slike historier var ikke populære i det nye markedsorienterte Tyskland. Kapitalistene i filmindustrien var ikke interessert i å støtte dem, og mange østtyske filmskapere fikk aldri lage film igjen.

Hva står igjen som Jens Beckers viktigste erfaring?

– Jeg vet nå at et system veldig fort kan klappe sammen og bli borte. Dette er en viktig bevissthet, for det kan også gjelde dagens samfunn. Dermed er det alltid lurt å ha kamera klart. En erfaring kan når som helst bli historisk.

Jens Becker på Cinemateket i Oslo, januar 2008. (Foto: Oda Bhar)

Alle bilder i denne artikkelen er ©Oda Bhar.

Det faglige stoffet er hentet fra et seminar på Cinemateket i januar 2008: «Det undergravende blikk – filmstudenter betrakter DDR.»

Jeg legger ved filmografien fra kurset, hvis noen ønsker fordypning.

(Artikkelen blir også publisert på Montages.)

Filmografi fra seminar om DDR-film

Fiksjon

1. Die erste Seite einer Chronik (1961), regi Kurt Tetzlaff.
2. Sorgenkinder (1961), regi Helmut Nitzschke.
3. Wilkommen in der Kantine (1988), regi Peter Welz.
4. Leb wohl, Joseph (1989), regi Andreas Kleinert.
5. Zug in die Ferne (1989), regi Andreas Dresen.

Dokumentar

1. Solang’ noch untern Lindern (1958) regi Kurt Tetzlaff.
   
2. Alarm (1958) regi Werner Wüste.
3. Was jeder muß (1988) regi Andreas Dresen.
4. Mehr als das Übliche (1969) regi Dieter Jäger/Gerhard Knopfe.
5. Karl Marx – Dr Henne (1968) regi Alexander Ziebell.
6. Rote aus der Demo raus (1989) regi Jens Becker.
7. Die Kinder von Golzow (dokuserie) regi Winfried Junge.
8. Notwendige Lehrjahre (1960) regi Jürgen Böttcher.
9. Wozu denn über diese Leute einen Film (1980) regi Thomas Heise.
10. Aber wenn man so leben will wie ich (1988) regi Bernd Sahling.

Diggeste hårsveisen. Faen, jeg føler meg lekker!

Passer pefekt for meg i dag. Håret står til alle kanter og vil ikke la seg tamme. Line lurte på om jeg ville være med ut i dag, men er ikke i humør til noe. Jeg er en usosial frik. Sitter heller hjemme foran tv’en en lørdagskveld istedenfor å gå på byn for å kaste bort penger på alkohol som bare ikke kommer til nytte uansett. Jeg har aldri vært et alkohol menneske – eller fest menneske. Koser meg best i sofaen jeg.

Fortiden holder jeg på med internettskole. Tar bare ett fag for å forbedre karakteren, historie faktisk. Men er jeg motivert til å gjøre noe? Nope. Har ingen motivasjon for øyeblikket, og slik har det egentlig vært i en god stund nå. Vil ikke, er ikke at jeg ikke gidder, jeg vil bare ikke. Har lyst til å bli huskone. Rydde huset og ta vare på dyr og barn, perfekt jobb for meg, tror jeg hadde elsket det. Men livet ekke så enkelt, gitt.

Som sagt så sitter jeg egentlig bare her, litt av et liv jeg har. Vet ikke hva jeg skal imorgen, tror jeg bare skal sitte her da og. Lade opp til mandagen, da er det jobb igjen. Æsj, har vært hjemme i en uke nå og ønsker bare å dra vekk igjen. Hjemme for meg er bare et hus her i Bergen, men egentlig så vet jeg at hjemme for meg er Tyskland – jeg hører til der, passer inn der, føler meg fri der. Skulle ønske jeg bare kunne pakke sakene mine og bare dra, men jeg er en pyse, vil ikke dra alene selvom jeg er alene. Jeg vil hjem. Kan ikke noen finne meg og ta meg med hjem?

Jeg holder på å bli gal.

Her følger noen nyheter fra Tyskland som Tjen folket har publisert på sine nettsider:

Første landsdekkende demonstrasjon mot den nye regjeringa

Berlin ble åsted for den første landsdekkende demonstrasjonen mot den nye regjeringskoalisjonen etter valget.

Initiativtakerne til demonstrasjonen var de samme som står bak de såkalte mandagsdemonstrasjonene, som har funnet sted i flere hundre tyske byer bortimot hver mandag siden 2004. Bakgrunnen for disse demonstrasjonene var forslagene fra den daværende sosialdemokratiske regjeringa om å foreta kraftige kutt i velferdsordningene fra 2010, den såkalte Agenda2010. I tillegg ville regjeringa gjennomføre dyptgripende endringer i støtteordningene for arbeidsledige, den såkalte Hartz IV-pakka.

Les mer

MLPD oppsummerer valget

Tysklands marxist-leninistiske parti (MLPD) oppsummerer valget til ny forbundsdag og egen innsats i valgkampen i et intervju med partiets leder, Stefan Engel.

Les mer

Opel i krise – men arbeiderne kjemper

Den tyske bilfabrikanten Opel er i dyp økonomisk krise. Men arbeiderne i konsernet kjemper for jobbene sine.

General Motors, som eier Opel, er i så store økonomiske problemer at de vurderer å selge eller stenge den tradisjonsrike bilfabrikken med over 25.000 ansatte i byene Rüsselheim, Bochum, Kaiserslautern og Eisenach. I tillegg avhenger mange arbeidsplasser hos underleverandører av at konsernet overtar. Men mange arbeidsplasser har allerede gått tapt hos konsernet: i januar 1996 hadde selskapet nesten 45.000 ansatte i Tyskland, i dag er dette tallet altså redusert med tjue tusen.

Les mer

Arbeidsløsheten øker i Tyskland

Seks år med Agenda 2010 – arbeidsløsheten og fattigdommen øker.

For seks år siden kunngjorde den daværende tyske forbundskansleren Gerhard Schröder den såkalte «Agenda 2010» på vegne av de daværende regjeringspartiene i Tyskland. Hensikten var at arbeidsløsheten i landet skulle være drastisk redusert innen 2010.

Les mer

Som de fleste sikkert har fått med seg: Det er nå 20 år siden Berlinmuren falt. Samtidig skiller en rekke andre murer mennesker fra hverandre.

“Ting var bedre før”, er en oppfatning blant enkelte østtyskere. Holdningen er sjelden, men ikke uvanlig. For noen har overgangen fra systematisk kommunisme og diktatur, til plutselig å kunne velge, vært formidabel.

Men ting var ikke bedre før. Berlinmurens fall den 9. november 1989 var ikke bare diktaturets og kommunismen fall i det tidligere DDR, det var enden på den kalde krigen, og de tydelige isfrontene mellom øst og vest. Murens fall hadde betydning for en hel verden.

I forbindelse med 20-årsmarkeringen ble muren revet ned på nytt. Eller ikke muren i ordets forstand, men et lengre oppsett av dominobrikker, plassert der muren en gang sto.  Markeringer av historiske begivenheter er svært viktig for å holde historien intakt, blant senere generasjoner. I forbindelse med murens fall har man fått servert de mest desperate historiene, om østtyskere som desperat prøvde å komme over muren. Til Vest-Tyskland, og til frihet.

Det meste vanlige var å reise via andre østeuropeiske stater, men de mest rørende historiene handler om dem som tok turen direkte over muren i de 38 årene den sto oppreist. Luftbalong og småfly ble benyttet i drømmen om frihet, mens andre flyktet, eller krabbet, over til den andre siden. Over 150 DDR-borgere måtte bøte med livet.

Isfronter
Samtidig bygges nye murer i verden. Israel skiller seg fra palestinerne med en lang mur på Vestbredden. På 20-årsdagen for Berlinmurens fall rev palestinske opprørere ned en bit av muren, før de brått ble stoppet av væpnede israelske soldater.

Amerikanerne bygger mur mot Mexico for å hindre illegal innvandring og narkotikasmugling. Og grensen mellom Nord- og Sør-Korea er nesten ugjennomtrengelig; en 4 kilometer bred demilitalisert sone skiller de to landene. Det positive på den koreanske halvøya, er imidlertid at det har vært åpnet for familiegjenforeninger den siste tiden.

Det bygges murer i verden  som man ikke kan tas og føles på. Innstamning av innvandring, mellom vesten og utviklingsland, er et eksempel på dette.

Frontene mellom vesten og deler av den muslimske verden er likevel kanskje den største utfordringen i dagens verden. En utfordrning som kan ta flere tiår, kanskje hundreår, å løse. Muren som skiller Israel fra Vestbredden er vår tids Berlinmur.

…men det tog sin lilla tid innan medierna kom upp på banan. Precis som fallet med den mördade “Romario” tog det alldeles för lång tid innan medierna plockade upp mordet på Marwa el Sherbini. Hon höggs ihjäl i en rättssal i Tyskland av mannen som var åtalad för att ha förolämpat henne.

Hennes man försökte gå emellan och skadades illa, inte bara av knivmannen utan av en vakt som tog fel på gärningsman och valde att skjuta honom istället.

Sherbini dog på platsen, gravid med sitt andra barn.

Här finns alla ingredienser för att historien ska klara en nyhetsvärdering på vilken lokal blaska som helst. Trots det tog det lång tid för både tyska och svenska medier att vakna. Expressen kom med på banan efter ett tag, liksom SvD.

Det är glädjande att se att DN nu flera månader senare har låtit sin korre skriva både en och två texter om dådet. Tycker man att denna kvinnas död inte förtjänade uppmärksamhet i sig, borde någon ha förstått vilken uppmärksamhet den skulle komma att få i arabvärlden, där så många människor upplever ett mindervärdeskomplex och en stöddig islamofobisk attityd från västvärlden.

KM

Sveriges radio (SR) har nyligen visat hur den somaliska islamistgruppen al-Shabab har rekryterat ungefär 20 ungdomar för strider i Somalia via en ungdomsgård i Rinkeby i nordvästra Stockholm. Flera av dessa ungdomar har dött i striderna i det laglösa Somalia. Uppgifterna kommer ursprungligen från SÄPO, som också uppger att rekryteringen fortsätter i större svenska städer.

Ungdomarna, som uppenbarligen knappt är torra bakom öronen, lockas med prospektet att komma till paradiset om de offrar sina liv i kampen för islam. Ungdomsgården, som drevs av en moské, har tidigare fått 480 000 kronor i bidrag från det svenska samhället men lades ner 2008.

Läs hela SR-informationen här:

http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=3229491

Dessa skrämmande upplysningar har nätt och jämnt noterats i svenska media, vilket kan misstänkas bero på att medieetablissemanget inte är särdeles roat av att offentliggöra uppgifter som visar att Sverigedemokraterna (SD) kan ha rätt i att det senaste decenniets muslimska massinvandring till Sverige inte enbart varit av godo. Som med andra ord visar att mångkulturen inte bara rör sig om spännande maträtter, intressant musik och färgrika klädedräkter, vilket är det kultureliten vill lura i svensken.

Kritiker av SD har, särskilt sedan Aftonbladet publicerade Jimmie Åkessons debattartikel om islamiseringshotet den 19 oktober, påstått att vi sverigedemokrater hetsar mot muslimer ungefär på samma sätt som gjordes mot judar i det nationalsocialistiska Tyskland. Dessa anklagelser är naturligtvis groteska i all sin orimlighet. Läs här vad Jimmie verkligen skrev och notera att Aftonbladet – givetvis helt medvetet – valde att publicera  artikeln under en grovt missvisande rubrik:

http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=3229491

Till SD-kritikernas skara har sällat sig en nyliberal skribent som heter Fredrik Runebert och som ingår i redaktionen i tidskriften Contra, som jag är medarbetare i och tidigare varit ansvarig utgivare för. Jag vill betona att jag betraktar Fredrik som en vän och god kollega, men i den här frågan är han ute på djupt vatten. Jag väljer att bemöta det han skriver därför att han i sammanhanget kritiserar såväl SD som min person. Läs gärna Fredriks Metro-blogg “Skapandets moral” här:

http://metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.12655485

Det jag i första hand vänder mig mot är följande påstående:

“Det är tragiskt att en person som Tommy Hansson som förstår hur syndabockstänkandet på judar har skapat stora katastrofer mu helt plötsligt försvarar Jimmie Åkesson som utmålar muslimer som syndabockar för allt hemskt i Sverige.”

Fredrik låter alltså påskina att mitt försvar för Jimmie Åkesson kommer ungefär som en blixt från en klar himmel, alltså som någonting fullständigt oväntat. Men hallå, Fredrik – jag är ju faktiskt chefredaktör för Sverigedemokraternas officiella partiorgan SD-Kuriren! Det hade väl varit betydligt mer sensationellt om jag inte hade tagit min partiledare i försvar. Nu gör jag inte det av det enda skälet att Jimmie är min partiledare, utan därför att han faktiskt råkar ha rätt i det han skriver.

De här Hamas-figurerna är idoler för vissa invandrade malmöbor.

Och han utmålar inte alls “muslimer som syndabockar för allt hemskt i Sverige.” Det är inte det som står i artikeln, även om man kanske kan förledas att tro det om man bara läser den av AB påhittade rubriken. Fredrik Runeberts kritik är desto mer egendomlig då han i andra sammanhang och utan omsvep skarpt nagelfarit såväl islamismen som islam i sig (det bör kanske påpekas att Runebert har en mycket kritisk inställning till religion i allmänhet, således även kristendomen).

Jag kan faktiskt inte tro att Fredrik Runebert inte inser farorna med den tilltagande invandringen av muslimer till Sverige och att han inte skulle instämma i dessa varnande ord av Jimmie Åkesson i den vid det här laget närmast legendariska debattartikeln:

“Frågan är hur det ser ut om ytterligare några decennier, när den muslimska befolkningen, om nuvarande takt håller i sig, har flerdubblats i storlek och många av Europas större städer, inklusive Malmö, med största sannolikhet har en muslimsk majoritet.”

Den muslimska koncentrationen i Malmö, en stad som redan går under det inte helt ogrundade epitetet “Sveriges Gaza”, har fått trista konsekvenser. En av dessa såg vi prov på i våras, då Sveriges Davis Cup-match i Baltiska hallen mot Israel efter beslut av det undfallande kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) fick hållas inför tomma läktare (bortsett från “de närmast sörjande”, som det brukar heta). Dessutom arrangerade militanta muslimer i lag med vänsterextremistiskt AFA-slödder – och i närvaro av bland andra Lars Ohly och naturligtvis Per Gahrton - en hätsk demonstration utanför hallen med inslag av våld och vandalisering i känd mix.

Med andra ord gör den islamistiska pöbeln allt för att stoppa allting som kan tolkas som stöd för staten Israel inklusive hotar i Malmö bosatta judar, oavsett deras inställning till Israel (det är som bekant inte alla judar som är så våldsamt positiva till allt vad Israels regering gör, men den nyanseringen förmår dessa neanderthalare till extremister inte göra).

Jag undrar om Fredrik Runebert  verkligen tror att denna katastrofala utveckling i Malmö, där man också måste räkna in Rosengårds-problematiken, hade varit möjlig utan ett stort – alltför stort – inflöde av människor med muslimsk bakgrund och utan (o)ansvariga myndigheters flathet och naivitet. Det är definitivt inte fråga om att leta syndabockar här – vad det är fråga om är att lugnt och utan förutfattade meningar åt något håll urskilja vari vårt samhälles problem består. Och det är naturligtvis inte alls så att människor med muslimsk bakgrund bär skuld till alla Sveriges problem. Vilket Fredrik säkerligen egentligen vet att SD inte heller menar.

Fredrik Runebert tillhör de nyliberaler som av idealistiska skäl är för fri invandring överallt, vilket tydligt framgår av hans kritik mot SD:s hållning i invandringsfrågan. Om bara alla fick flytta vart de ville skulle allting ordna sig fint enligt den “osynliga handens princip”. För att backa upp sina åsikter länkar Fredrik till en minst lika invandringsentusiastisk ungmoderat från Skellefteå vid namn Jacob Lundberg. 

Det står tämligen klart för mig att  Fredrik Runeberts svepande kritik av Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson – och hans påstående att mitt försvar för Jimmie är “tragiskt” – mest av allt bottnar i en smygande rädsla för att den nyliberala invandringsoptimismen kanske ändå inte är det universalmedel som skall lösa alla problem i såväl I- som U-världen. Att en alltför yvig invandring från länder och kulturer som är alltför väsensskilda jämfört med mottagarländernas seder och bruk faktiskt kan leda till grava problem.

Jag instämmer helt och hållet med dem som hävdar att ett samhälle och/eller ett land stagnerar utan ett visst inflöde av människor utifrån. Utan de vallonska invandrarna på 1600-talet skulle exempelvis det svenska bergsbruket och den svenska järnframställningen ha kapsejsat, vilket i sin tur allvarligt skulle ha skadat våra internationella intressen. Utan arbetskraftsinvandringen efter Andra världskriget skulle det inte ha varit mycket bevänt med svensk industri. Och utan våra många utlandsfödda läkare skulle dagens svenska sjukvård helt säkert gå i putten.

Men det faktum att avgränsade invandringsvågor har varit bra för landet innebär inte att vi har eller, av ren snällhet, tror oss ha rum för hur många “utsocknes” som helst. Skall det verkligen vara så svårt att förstå?

Slutligen kan jag ganska enkelt dra slutsatsen att Runeberts cirkulära invandring eller arbetskraftsinvandring knappast lett till önskat resultat i den bedrövliga alliansregeringens Sverige. Vi går mot massarbetslöshet – har du inte märkt det, Fredrik?

Sverigedemokraterna har helt enkelt rätt. Om vårt parti sedan anses höra hemma till höger eller vänster är knappast det allra viktigaste, oavsett hur angelägna vissa borgerliga bedömare är att stämpla oss som “vänster.”

Med giftig satir och drypande cynism gisslade Skorpionen Vonnegut sin samtid.

Kurt Vonnegut var en amerikansk romanförfattare och konstnär, som föddes den 11 november 1922 i Indianapolis, Indiana, av 5:e generationens tysk-amerikanska föräldrar. Han dog den 11 april 2007 i New York City, New York.
Man kan säga att hans bana som skribent började vid Cornell University, där han var aktiv vid produktionen av studenttidningen the Cornell Daily Sun.
Medan han fortfarande befann sig vid universitetet, där han i första hand ägnade sig åt kemistudier, enrollerade han sig i amerikanska armén. Armén skickade honom till  Carnegie Institute of Technology samt University of Tennessee för att utbilda honom till mekanisk ingenjör. Den 14 maj 1944, begick hans mor självmord, till råga på allt på Mors dag, något som rimligen måste ha satt sina spår i den då 22-årige sonens psyke.

Vonnegut sändes så småningom till Europa, där han och hans kamrater blev avskurna från sin bataljon och tillfångatagna av Wermachtsoldater 14 december 1944. Inspärrad i Dresden, valdes Vonnegut till ledare för krigsfångarna, eftersom han talade lite tyska. Sedan han förolämpat några tyska soldater som vaktade dem, blev han misshamdlad och fråntagen sin ledarposition.
I egenskap av krigsfånge blev han vittne till de allierades bombning av Dresden, som februari 1945 förstörde större delen av staden.
Vonnegut tillhörde en av de grupper av amerikanska krigsfångar som överlevde bombattackerna, eftersom han befann sig under jord, instängd i ett underjordiskt fängelse som av tyskarna kallades Slakthus 5, ett namn som även krigsfångarna anammade.
Vonnegut berättade senare att resultatet av bombningarna var “extrem förstörelse och en ofattbar masslakt”. Han jämförde Dresden efter attackerna med ett månlandskap.
Han och de övriga krigsfångarna fick i uppdrag att röja undan liken efter de civila Dresdenbor som omkommit och under detta arbete utsattes han och kamraterna för stenkastning av de hatiska överlevande delarna av befolkningen. Antalet döda kroppar var emellertid så stort, att tyskarna såg sig nödsakade att skicka in soldater i ruinerna med eldkastare, för att bränna liken till aska.
Dessa erfarenheter har Vonnegut skildrat i sin berömda roman Slakthus 5 och åtminstone i ytterligare sex böcker.
Väl tillbaka i Staterna, gifte sig Kurt Vonnegut med sin barndomsförälskelse Jane Marie Cox. Förhållandet med henne varade till 1970. De fick tre barn. Skilsmässan blev dock inte klar förrän 1979, då han gifte sig med sin andra fru- fotografen Jill Krementz, med vilken han dock sammanbott sedan separationen 1970.

Lite kuriosa om Kurt Vonnegut:

• Vonnegut rökte Pall Mall utan filter, en vana som han kommenterade med orden: “A classy way to commit suicide”.
• 11 november  1999, uppkallades asteroiden 25399, som går i bana mellan Mars och Jupiter, efter Vonnegut för att hedra honom.
• Filmskaparen Michael Moore inkluderade Vonnegut i sina dedikationer i filmen Sicko från 2007. I eftertexten syns orden  “Thank You Kurt Vonnegut for Everything”.
• Kurt Vonnegut har en gång i tiden arbetat som bilförsäljare och sålde då märket SAAB.

]]> http://maasing.wordpress.com/2009/11/11/att-vara-en-i-massan/ Wed, 11 Nov 2009 16:07:57 +0000 maasing http://maasing.wordpress.com/2009/11/11/att-vara-en-i-massan/

Trängseln var stor kring den nya Berlinmur av dominobrickor som under några dagar gick från Potsdamer Platz till Brandenburger Tor.

Jag har just fått veta att firandet av tjugoårsdagen av Berlinmurens fall i helgen ledde till ett nytt besöksrekord i den tyska huvudstaden. Över två miljoner besökare flockades i Berlin denna helg.

Jag var en av dem.

Det känns väldigt bra att ha varit en del av massan just denna helg. Att ha varit en i den flod av människor som i söndags vandrade längs den nya Berlinmur av dominobrickor som sedan fälldes av Lech Walesa.

Det känns extra bra att ha varit en del av massan för att bli påmind om vad människor kan åstadkomma tillsammans och att även onda människor en dag får sin dom och hamnar på soptippen, där de hör hemma. Och för att bli stärkt i sin uppfattning om att människor som slåss för en bättre framtid till slut kan vinna denna framtid.

De som rycker på axlarna åt vår tids stora framtidsfrågor fanns inte i massan längs muren i helgen. Därför känns det extra bra att ha varit en liten, liten del i just denna massa.

En del av mina bilder från muren av dominobrickor finns nu på min Flickrsida.

Vattenkraften Sveriges själ! Sveriges stolthet!

Koncernchefen och vd:n Lars G Josefsson beskrivs som den drivande kraften bakom planen som samtidigt har väckt protester inom Vattenfalls ledning. Har den mannen inga känslor för sitt fosterland? Tänker han bara på pengar! Vice vd Hans von Uthman ska ha motsatt sig en försäljning och därför blivit av med jobbet. Han vill inte kommentera det för TV4. Heja Hans! Jag ska skicka en ros.

Vet inte Josefsson att många väljare i Sverige inte gillar kärnkraft? Josefsson vill börja sälja ut vår själ – våra naturtillgångar. Vem är köparen? Om detta går igenom kan borgarna säga tack och adjö efter nästa val. Det är då ett som är säkert. Schlingmann! Vad sägs?

AB SvD

——-

Läser Stig Dagermans reportagebok, Tysk höst (1947). På uppdrag av Expressen ger han sig hösten 1946 ner till ett Tyskland i misär. Tonen är mörk. Han skildrar människor som bor i utbombade, vattenfyllda källare, som hungrar, som känner sig kollektivt bestraffade. Tysk höst är en glasklar handbok i hur man INTE ska göra om man vill “skapa” demokrati där ingen tidigare fanns. 

En rädd och hungrig människa frågar nämligen inte varifrån hjälpen kommer, vem som ger henne brödet som dämpar hungern för dagen.

Svenska Dagbladets ledarblogg återger Franz T Cohns anförande i Stockholms Synagoga igår i anledning av årsdagen för Kristallnatten, den dag – eller snarare natt mellan den 9 och 10 november år 1938 – då de tyska nazisterna bland annat ägnade sig åt att bränna ned synagogor. Cohn var i högsta grad en av dem som utsattes för nazisternas förföljelse. Men han överlevde, hans hustru likaså: “När jag betraktar våra tre barn och sju barnbarn så känner jag en stor lycka. Vi kan säga att vi besegrade Hitler.”

Så här avslutar han sitt tal:

Nu hotas de nära 6 miljoner judar som idag lever i Israel. Hotet har uttalats av Irans president Mahmoud Ahmadinejad: ”Israel skall försvinna från kartan!” Samma hot finns i Hamas stadgar och i deras uttalanden. Hamas behärskar Gaza, som ni vet. Samtidigt vräker den arabiska hatindustrin ut Hitlers Mein Kampf, Sions Vises Protokoll och annan antisemitisk litteratur i stora upplagor, inte bara i de egna länderna, för att demonisera både judarna och Israel. Hela den klassiska europeiska lögnpropagandan om judar översätts och sprids effektivare än vad nazisterna kunde, med hjälp av satellit-tv, parabolantenner och Internet.

Trots allt är jag är optimist.

Vi judar som folk har överlevt stora hot under 4000 år.

Vi kommer att klara oss!

***

Läs även andra bloggares åsikter om judarna, Hamas, Gaza, antisionism, antisemitism, kristallnatten, Franz T Cohn, Adolf Hitler, Sions Vises Protokoll, Ahmadinejad, Iran, nazism, Tyskland, Israel