Jag har ju berättat tidigare om min besatthet av statistik, var besökare kommer ifrån, mest lästa inlägg och allt annat kring bloggen. Så nu när jag kollade så ser jag att under mina refferals så fanns jagheterklaus.se. Då fick jag en sån här skräckkänsla direkt. För den som inte vet så är det alltså samma Klaus som drev Tyskungen  och Att stalka Alex Schulman tidigare, och som nu också är redaktör och recenserar bloggar på The Critics. Nu känner jag inte skräck för själva människan Klaus-Peter , utan mer för att jag vet vilken giftig tunga han kan ha.

Min blogg är för det mesta ganska ointressant egentligen, jag skriver ofta direkt efter mina impulser, jag reagerar på en artikel i en tidning eller jag skriver om något totalt oväsentligt som händer här hemma, som att Tony gillar att skita på höga höjder eller att jag sett en skräckinjagande skalbagge. Ibland är jag bara förbannad och vräker ur mig det jag har på hjärtat just för den stunden, inte alltid genomtänkt, men just då känns det bra. Jag skriver också om ett ämne som jag anser är viktigt på flera sätt, dels för att människor ska få inblick och dels för att debattera kring ämnet i fråga .Men i det stora hela så har bloggen blivit en ventil, och en hobby som jag tycker är himla kul men den är tyvärr inte särskilt välskriven.

Ja så åter till Klaus. Jag skriver som en kratta. Jag stavar inte korrekt utan mer som jag pratar (helt beroende på att jag är lat och ingenting annat) , nån istället för någon, sån istället för sådan osv. Jag formulerar mig skrämmande illa väldigt ofta, jag vänder på meningar och ja, skriver helt enkelt uselt. Klaus gillar inte när folk skriver illa. Därför blev jag skräckslagen när jag såg Klaus blogg under mina refferals. Jag trodde att nu har han läst på min blogg och skrivit ett inlägg i stil med: “Jag fattar inte varför vissa människor envisas med att skriva halva ord, uttrycka sig taskigt och blogga om totalt oväsentliga saker. Cattsbubbla är en av dom, hitintills har jag inte läst ett enda intressant inlägg av hennes dryga 2000 poster. Skrämmande! “

Anledningen att man blir lite rädd för det är ju för att Klaus är Klaus, han har drivit 2 jättestora bloggar, han har vunnit blogg-SM, han har läsare, han har en giftig tunga, han recenserar bloggar och, ja det skulle vara lite skrämmande helt enkelt. Nu skulle jag inte dö av lite kritik, men det var liksom första känslan. Jag  stålsätter mig och smyger in på hans blogg , och döm om min förvåning när CattasBubbla ligger under ” Folk jag gillar” ! Det var en glad överraskning som var långt ifrån det scenario jag byggde upp innan jag smög in där.  Tack snälla Klaus, jag gillar dig också, fast du höll på att skrämma skiten ur mig  :)

Han har gjort det igen.
Den här gången är det en ansökan till jobbet som jorderuntresenär.
Ni bara måste titta på den här:

En av de första gångerna jag talade med Klaus-Peter, aka Tyskungen, frågade jag om han inte är väldigt rädd för att dö.
Det kan tyckas vara en märklig fråga, men jag ställde den utifrån det faktum att han själv är föräldralös, och nu är pappa till två barn.

Innan jag fick barn var jag nästan dödsföraktande. Inte rädd för något. Det spelade liksom ingen roll.
Så fick jag barn, och plötsligt var jag rädd för allt. Jag var rädd för att gå någonstans utan barnet. Ifall något skulle hända.

Senare, med tre barn, var jag om möjligt ännu räddare. Rädd att flyga, rädd för att åka fort, rädd för hästar och djupa vatten och rädd för att drabbas av skrämmande främmande sjukdomar.
Men rädslan för att flyga var inte flygrädsla. När jag någon gång flög tillsammans med alla mina barn var jag inte rädd alls. Om planet mot förmodan skulle krascha så var vi ändå tillsammans. Jag skulle inte lämna någon moderlös.
Den här skräcken bottnade i, tror jag, min egen rädsla som barn. Rädslan för att mamma skulle dö. När jag var liten fanns det ingenting jag var så rädd för som att mamma skulle försvinna. Hon var allt. Universum, tryggheten, livet.
Något jag av någon anledning förde över på mig själv när jag blev mamma och därför också blev rädd för att dö ifrån mina barn.
Det var alltså inte döden i sig som skrämde mig, det var tanken på tre moderlösa barn.

Jag är inte ensam. Idag skriver Tyskungen om känslan. Kan man lova sitt barn att alltid finnas där? Vågar man göra det? Är det ens psykologiskt riktigt att göra det i händelse av att man faktiskt skulle dö?

Häromdagen skrev Marcus Birro om samma sak.

Det var då det slog mig. Att jag är inte lika rädd längre. Mina barn är stora nu. Jag har gjort vad jag kan. Mitt bästa. Funnits för dem, i alla väder. Inte alltid hel, men alltid där. Om jag dör i morgon så kommer de ändå att minnas. Mina oönskade råd. Mitt tjat. Kanske mina kramar. Hur min mat smakade. De kommer att någonstans långt därinne vara präglade av mina värderingar. Och jag tror att dom vet att jag älskar dem.

Dom är färdiga.

Det skrämmer mig om möjligt ännu mer än tanken på att dö ifrån dem.
Det jag inte gjort fram till idag, det kan jag inte heller göra.

Jag är inte oumbärlig längre.

“Adam var fortfarande någon halvmeter från stolen när han sträckte fram handen. Han såg själv hur den darrade lätt. Sakta, sakta, millimeter för millimeter, förde han fram handen mot stolsryggen. Det enda ljud som hördes i rummet var knastret när han satte ner fötterna. Stolens länder kändes svalt mot hans fingertoppar. Han ökade trycket från fingrarna. Sköt stolsryggen åt vänster, så att stolen började snurra mot honom. Han tog ett kliv bakåt. Sakta snurrade stolen och visade gradvis mer av vad den innehöll. Bakom sig hörde Adam hur Mattias kräktes”

Det jag läser just nu…

Då var äntligen Tyskungens projekt The Critics sjösatt. På den sidan gör dom vad som Tyskungen gjorde bäst på sin blogg. Nämligen recenserar andras bloggar. Kolla in den sidan för lite rolig läsning!

Tyskungen håller på att avveckla sin blogg, Tyskungen. Häromdagen skrev han att han ska blogga någon annanstans helt privat och ointressant.

Jag har tjuvkikat på TheCritics.
Den kommer att bli något alldeles extra. Som vanligt när Tyskungen är i farten.
Riktigt bra ser det ut, och jag tror att den snabbt kommer att kvala in som en av de populäraste bloggarna i Sverige.

Kom ihåg var ni läste det först.

Läs även andra bloggares åsikter om Tyskungen The Critics

Jag har varit upptagen i möten hela dagen och inte hunnit blogga, mer än en kortis här om att SSBD lyckades vinna utmärkelsen Bästa blogg om Medier i YABA igår.

Resumé har skrivit om det och Medievärlden också.

Andra bloggar gratulerar också.

Efter föreläsningar och prisutdelning var det mingel och så småningom trevlig middag med talare, prisutdelare och vinnare. Man kan säga att jag och Johan Ronnestam slöt fred, för er som minns vår lilla diskussion om värme eller inte på nätet. Vi håller nog fortfarande inte riktigt med varann men vi hade en trevlig kväll tillsammans.

För övrigt så är det jobbigt att blogga med SJ:s taskiga nät, dessutom börjar jag bli förkyld igen, har varit täppt i näsan hela dagen och nu börjar jag känna mig risig i halsen också. Enda trösten är att Tyskungen som jag hängt med på Nordic Light timmarna innan tåget gick också var lite täppt i näsan.

Läs även andra bloggares åsikter om Daytonas YABA, Tyskungen, SSBD, Johan Ronnestam

Och jag fastnar på saker i vanlig ordning och måste tycka så jag nästan tycker ihjäl mig. Förut var det Marklund, nu är det rasism. Det blir säkert skittråkigt i bloggen men jag blir skittråkig om jag inte får ur mig allt jag vill säga och det kan vara mycket värre!  Tyskungen är irriterad som fan idag över att vissa människor tjafsar om hans längd (169 cm), en bloggare (Mogi)  är inne då och då på hans kommentarer och skriver att han borde heta Pygméungen och en massa annat trams. Han är fly förbannad och det märks i hans inlägg. Han har ingenting emot att andra skrivit och skojat om hans längd, men sättet Mogi gör det på retar honom, och det skulle reta mig också. Så skriver han en rolig grej:

Jo så var det ju det här med hurvida storleken har betydelse. Har Ni hört talas om en hundras som heter ”Pitbull terriers”? Dom är inte heller speciellt stora. Men det är inte en hund man vill reta upp och göra förbannad.

Det passar in på mig precis. Jag är 160 cm och väger kring 50 kilo nu, men när jag blir arg känner jag mig som King Kong, då spelar det ingen roll om in motståndare är 2 meter och väger 130 kilo heller, så det ligger något i det han skrev Jag såg en blind kille på tv som sa en bra sak, han sa att han hade en fördel som inte seende människor har, och det var att han aldrig kunde döma en människa efter utseendet, utan var tvungen att döma dom efter hur dom var som person. Och jag tror det är en stor fördel. Jag brukar inte bry mig hur folk ser ut, är byggd eller klädd, men nog får man en snabb tanke ibland ändå när man tittar på vissa som inte är “standard” ? Ser jag en människa med trasiga skitiga kläder så far det genom huvudet att han är uteliggare, säkert alkis. Inte för att jag dömer honom för det, men jag har gjort en bedömning. Och den behöver inte alls vara sann.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4313694.ab

Bild från aftonbladet.se 

Eller rättare sagt så har ett antal pris delats ut i olika kategorier och här är vinnarna. Men ärligt talat. Vad är detta?!
VEM sitter och utser vinnarna? HUR blir bloggarna nominerade? och VARFÖR? Är det viktigt att ha ett bloggpris?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4312226.ab

Om man tittar på vinnarna så är det bloggar utan  innehåll. Inte en tanke på färg, form eller layout. Jo förresten.. moderskeppet och husmusen tänker färg, form och layout! Men dom är undantagen som bekräftar regeln.

Sedan jag satte igång med bloggandet så har jag hittat så många fler bloggar som är MYCKET mer läsvärda än dom som vann.  The Real Mymlan, Tyskungen, Barstol, Manolo, Åke Cato bara för att nämna några. Kanske är Birros blogg värd att läsa. Jag vet inte, för jag har inte kollat.

Jag påstår inte på något sätt att min lilla blogg skulle vara så mycket bättre men jag förbannar å andra sidan inte en jury för att jag inte var nominerad. Tur är väl det! För det skulle innebära att det inte fanns något vettigt på denna sidan.

Vad jag försöker säga är att jag är trött på alla priser och galor. Har vi inte nog av dom nu? Blir det inte blasé och historia dagen efter i väntan på nästa? Det gäller inte bara bloggar utan även sport, musik, insamlingar o.s.v.. Det kommer bli som hockey-VM.

-Shit! Vi förlorade. Äh! Det går kanske bättre nästa år. Kaffe?

På tal om dessa insamlingsgalor… När ska vi få se en svensk insamlingsgala för äldrevården här hemma’? För skolorna och de hemlösa? För sjukvården och mig?

Det var ett tag sedan. Och jag hinner inte göra någon lång lista.
Men några tips har jag vaskat fram ur flödet:

Veckans Ipred: STIM argumenterar för lagen. Bra argumenterat, och Andreas Ekström har efterlyst motargument. Kolla gärna kommentarerna där, och fortsätt diskussionen. Också Opassande har kommenterat STIMs inlaga och berömmer dem för saklig argumentation.

Veckans pryl: Mikroprintern, som Erik skriver om.

Veckans mysterium: Varför printa ut en text och skicka med snigelpost istället för att maila? Nån?

Veckans musikutmaning: Denna har jag tyvärr inte haft tid att haka på, men kommer att göra i sinom tid. Nån annan kan ju ta stafettpinnen så länge? Gör en Spotifylista av ditt gamla blandband.

Veckans Emanuel: Den kristna dagstidningen Dagen hamnar rätt högt upp om man googlar på sex.

Veckans bästa annons: No, we can’t. Sitter på väggen i vårt rum på jobbet.

Veckans pausfågel: Jimmy Asklund har skrivit ner sina tankar kring Gunnar Ekelöfs självbiografi. Om du behöver ett avbrott från bruset.

Veckans egoboost: Självklart nomineringen till Stora Bloggpriset. (rösta här) Men också att hitta den här texten i Fokus.

Veckans mymlanigammelmedia: Jag har uttalat mig om Twitter/mikrobloggar i UNT och så i söndags pratade jag Gömdabävning i Svenskan.

Veckans krönikörer: Nya krönikörer på Resumé. Som fattat grejen och värvar skribenter från bloggosfären. Själv så har jag fått ett liknande uppdrag åt tidningen Medievärlden.

Veckans president: Obama. For the world. Tyskungen tänkte litegrann som jag själv. På en vecka har Mr President lyckats både med bra och mindre bra saker.

Veckans bloggtips: Topptusen bjuder på femitopplistor varannan dag. Av varierande kvalitet ska sägas.

Veckans knarkchock: Kokainförfattaren talar ut med Nyheter24. Sedan får vi veta att droger är mer eller mindre ett nödvändigt arbetsverktyg för svenska författare. Oh my.

Veckans läxläsningstips: Gustav delar med sig av vettiga tips för den som har det lite jobbigt att komma igång eller koncentrera sig på läxläsningen.

Veckans livetärfaktisktvärtattleva: Ludmilla skriver, läs själva. Kolla hennes länkar också.

Veckans plattnacke: Josh bjuder på underhållning.

Det var allt jag hade att komma med denna lördag i slutet av februari januari. Ha en fortsatt trevlig helg, alla. Och den som inte har något bättre för sig kan ju svara på min lilla ovetenskapliga undersökning här.

Läs även andra bloggares åsikter om mymlans lördagsgodis

Jag har just matat Lilla Essingen med havregrynsgröt, nu sitter jag med min egen frukost och med DN framför mig.
Jag kan inte låta bli att studsa lite inför artikeln om strömavbrottet på södermalm igår.

“Söderbo efter söderbo kommer in med koffeinbegäret lysande i blicken, och de flesta ser bara plågade ut när baristan Jenny Eskilsson erbjuder kalla drycker som alternativ.

-Vi har lattekris! säger hon. “

Jovisst är den lilla artikeln skriven med lite glimt i ögat.
Och visst ÄR det så att man kan stressa upp sig över ett strömavbrott, över att en efterlängtad fikapaus inte blir det man där och då behöver, över att ens cirklar rubbas.

Men jag får ändå en otäck smak i munnen, eftersom jag samtidigt lyssnar på nyheterna på P1.

1300 döda palestinier inne i Gaza.
Av dem är ca 400 barn.
13 döda israeler, av dem är tre civila offer.
5300 skadade palestinier.

Det är så vansinnigt att det inte går att förstå, ta in.

Jag kan inte annat än hålla med Tyskungen:

“För ingen vågar ifrågasätta sakernas natur pga. israelernas historiska frikort. Ett frikort som de spelar ut varenda gång någon betvivlar deras intentioner. Jag tycker att detta frikort använts så många gånger nu att det är förbrukat. Förbrukat och konsumerat bortom all rimlighetens gräns.”

Är det inte nog nu?

Jag har vunnit för första gången i en tävling på en blogg, iofs var det första gången jag tävlade också.. =)

Vad vann jag då? Och hos vem har jag vunnit?

Jo, jag har vunnit ett Spotify-konto hos Tyskungen, en för övrigt otroligt bra blogg! Detta inlägg är något av det bästa jag har läst i någon blogg.

Återkommer lite senare med ett “vanligt” inlägg.

Kram Ann

Missuppfatta mig rätt.

Det är kul med Stora Bloggpriset, även för alla oss som inte ens är i närheten av att bli påtänkta.

Tyskungen Beiersdorf gjorde vad han kunde, tjatade ner oss att vi skulle rösta på honom.

Men inte hjälpte det.

Här är vilka fem som är nominerade till priset som delas ut den 2 februari.

Men det komiska var, och som jag antyder i min rubrik, att om man försöker klicka på de fem bloggarna i den här artikeln i – så hamnar man på fem olika modebloggar.

Dessutom kallar man Vassa Eggen för Den Vassa Eggen och En man med ett skägg för En man med skägg.

Men i alla fall: Inte en enda av Bokhora, En man med ett skägg, Kulturbloggen, Vassa Eggen eller Weird Science dyker upp när man klickar.

Kanhända har Aftonbladet löst detta redan när detta blogginlägg publiceras.

Men visst är det ironiskt. När gammelmedia uppmärksammar bloggosfären så blir det helt fel.

PS. Som jag trodde. Aftonbladet var snabba. Både med att rätta namnen och med att fixa länkarna. Bra så. Men vi som var där i tid. Vi såg allt.

Så är turen kommen till de abstrakta frågorna som är mer eller mindre omöjliga att svara på. Den typen av frågor jag tycker sämst om. Jag antar att jag förväntas svara med någon form av humor. Det är inte så att jag saknar humor, men socialrealistisk galghumor ligger närmare till hands för mig. Men, eftersom jag lovade att svara på alla frågor gör jag det:

Tyskungen undrar: “Om du fick välja mellan att ha en halmeter långa fötter eller att tvångsmässigt avsluta alla dina meningar med ”men därom tvistar de lärde”. Vad skulle du välja, och varför?”

Mitt tråksvar: Jag väljer fötterna. För att kommunikation är för mig livets mening, och alla sorters handikapp som försvårar den vill jag helst slippa. Alltså är jag hellre blind än döv, hellre lam i benen än jag får afasi.

Tarmplack vill ha svar på följande: “Vart har jag ställt min nya silverdildo? Den är helt försvunnen.”

mymlan svarar: Ingen som helst jävla aning.

Läs även andra bloggares åsikter om mymlans frågelåda

“i want telephone number swedish man”

one of many interesting google searches that led someone to my blog.

So here’s what I ‘ve been thinking:

I’m a chick, so I guess my phone number isn’t that interesting

But maybe you could try your luck here? Who knows?!

Tyskungen har något oväntat skrivit om Ipred.
Mycket bra skrivet, såklart, eftersom det är Klaus-Peter som skrivit. Läs den!
Men som han själv påpekade – jag håller inte med om allt.
Jag är emot Ipred.
Men jag är för upphovsrätt.
Ipredmotståndet handlar (från min sida) bara om att jag inte vill att en viss typ av befogenheter och kontrollutövning ska ges till fel personer.
Sen är upphovsrättsintrång fortfarande inte likställt med stöld.

Jag tror inte heller att Ipred kommer att lösa fildelningsproblematiken. Den löses endast genom att skivbolag, bokförlag, filmproducenter och andra som drabbas av flitig illegal nedladdning hittar nya sätt använda de möjligheter som nätet erbjuder, att faktiskt tjäna pengar på det dom gör. Det går. Finns massor av exempel på det.

Hela debatten kring Ipred har från början varit väldigt onyanserad, och jag är verkligen nyfiken på kommande krönika av Andreas Ekström. Och som jag sagt förr – man kan vara emot både FRA och Ipred utan att vara fantatisk Piratpartist. Man kan älska yttrandfrihet, offentlighetsprincip och integritet utan att älska fri fildelning av alla sorter.

Nyanserad är i varje fall Mildner.

(Mildner som för övrigt sällat sig till gästbloggarna på Dagens Spotifylista)

Läs även andra bloggares åsikter om Ipred, FRA, Fildelning, Piratpartiet, Mildner, Tyskungen

Göte Børge brukar tjata på mig att han vill vara med i mitt lördagsgodis. Det funkar ju inte riktigt så. I mitt lördagsgodis får de vara med som jag på ett eller annat sätt fallit för och vill rekommendera till andra. Alla får inte plats heller, och några faller i glömska när veckan går.

Men nu har han gjort något som jag fanimig vill visa er. Det kanske är jävligt internt, men jag antar att de flesta av mina läsare också läser Tyskungen, och i så fall lär ni tycka att det här är åtminstone lite kul:

Läs även andra bloggares åsikter om Tyskungen, blogg awards, andra sidan sundet

Som vanligt har jag kikat in på Tyskungens blogg som blev en av mina favoriter efter han varit här och blogghorat (Ja det är inte jag som hittat på det ordet!) . Det är en rolig prick som varvar djupa inlägg med en massa trams och lustigheter. Klaus har haft en insamlingskampanj där pengarna ska gå  50/50 till  Barncancerfonden och Hjärt-lungfonden. Det började med att han vann en laptop i en Bloggtävling och han bestämde sig för att auktionera ut den och skänka pengarna till dessa fonder. Sedan erbjöd sig läsare  som inte ville bjuda på datorn att sätta in pengar utöver auktionen också .  Klaus hade en idé om att försöka sprida detta och kontaktade därför 13 av landets största bloggare via mail och frågade om dom inte kunde vara med och lobba för detta på sina bloggar. Ett enda svar fick han, och det var från den lilla bortskämda kändis-wannaben “Kissie” som skrev ” Bite me” …….

Nu är jag inte speciellt förvånad eftersom jag har min bild ganska klar över dom här ytliga personerna som dag ut och dag in skriver om sina jävla kläder dom ska köpa som baaaara kostar  flera tusentals kronor, som tycks leva för att spruta in botox, förstora tuttar och skapa sig ett nytt utseende på alla sätt och vis. Dom lever i nån fantasivärld där det värsta som kan hända är att man måste avboka tiden på skönhetskliniken eller frissan har fullbokat. Eller att dom inte fått en inbjudan till någon festlighet som bara är sååå stor .

Nu menar jag inte att folk ska sätta in pengar om dom inte känner för det, men det är fan så gratis att skriva en rad om det i sin blogg, och därmed kanske någon av de tusentals läsare de har vill sätta in någon krona !! Jag förmodar att det kommer en dag när all dessa människor får möta verkligheten också, det brukar vi alla få göra på olika sätt förr eller senare. Det mest skrämmande är väl egentligen att dom här människorna är idoler för tusentals människor. Att visa upp kläder och rabbla märken och priser är väl inget som kräver varken intelligens eller empati. Tänk om någon av dom kunde använda sitt nyvunna “kändisskap” till att göra något vettigt också, vad bra det skulle kunna bli.

Nej nu har Tyskungen blivit stor i bloggvärlden också och han kommer att bidra med mycket som är både vettigt, klokt och roligt. Och en vacker dag kommer dom som flyter på ytan att inse att kläder, botox, glam och glamour inte biter på vare sig cancer eller annat, och då kanske dom är jävligt glada för att det finns människor som tänkt längre än näsan räckte, och bidragit till forskningen på det sätt dom kan.
Jag tackar i alla fall Klaus/Tyskungen för ett mycket bra och godhjärtat initiativ!!

Läs även andra bloggares åsikter om Tyskungen, Klaus, Bloggar, Barncancerfonden, Hjärt-lungfonden, Insamling, Glamour, Kläder, Botox, Kändisar, Kissie

I dag när jag hämtade posten så fick jag en glad överraskning. Jag hade nämligen fått boken som jag vann i Tyskungens tävling. “När du gör som jag vill” heter boken som är skriven av Henrik Fexeus, tankeläsare om psykologisk manipulatör. Den här ska bli väldigt spännande att läsa och jag får ju givetvis testa mina nuvunna färdigheter på sonen sedan.Tusen tack snälla Tyskungen!!!

Med boken så låg en lapp längst fram med ett litet experiment:

-Föreställ dig ett känt Europeiskt byggnadsverk
-En byggnation,ett monument…Något som är stort och välkänt
-Tänk på staden det står i
-Vad tänker du på?

Längst bak fanns en bild fasttejpad. Men jag tänker inte tala om vad det var, ni får gissa så berättar jag sedan

Läs även andra bloggares åsikter om Henrik Fexeus, Bok, Tankeläsning, Tyskungen, Tävling

Först skulle jag jobba hårt några timmar på morgonen. Sen hade jag tänkt dra ner till golfbanan med de nya klubborna. Jag hade tänkt vara kung på ranchen och jag hade tänkt lösa medlemskap och gå en runda på korthålsbanan.

Jag hade tänkt börja december månad på ett strålande vis. Jag hade tänkt så mycket. För jag visste ju att det skulle bli fint väder.

Det är sånt vi vet här på landet. Vi har koll på vädret. Vi lever med vädret. Med årstiderna. Frågar man en stadsbo vad det blir för väder i morgon har han ingen aning. Han tycker att det blir det väder det blir. Det spelar ju ingen roll. Regnar det tar man en taxi.

Men vi vet. För bönderna vet. Och fiskarna vet. För att inte tala om golfspelarna.

Nu blev det inget av denna rivstart för december. För jag sitter här och är sjuk. Ont i skallen, ont i halsen, hängig.

Förbannad. Jag hatar att vara sjuk.

Då försöker jag hellre minnas att helgen var riktigt skön, med glögg och hemlagade pepparkakor och Premier League igår och med vännen Katarina Olbers konsert i Skanörs kyrka i lördags. Mycket vackert. Ett preludium till julen.

Och så var det alldeles fantastiskt mycket Gram Parsons i helgen. Efter jag skrev det där blogginlägget om hur jag läste den där intervjun med Chris Hillman i No Depression och efter att jag beställt hans bok om tiden med Flying Burrito Brothers och efter att jag hade tipsat Halvar om detta nödvändiga livets goda, så åkte de in i min Arcon, en efter en, cd-skivorna från boxarna.

Som vanligt spelade jag Hot Burrito # 1 om och om igen. Stackars Raul Malo, som har en av världens ljuvligaste röster, valde ju just den låten på 1999 års hyllningsplatta till Gram. Vi som hört originalet over and over hörde ju direkt att han inte hade en chans. Inte ens Raul Malo.

Det är bara när jag hör Gram sjunga Hot Burrito # 1 som jag, för ett ögonblick, i en annan tid, önskar att jag var en 16-årig flicka. Jag verkligen önskar att jag hade fått stå där, en gång, vid en scen där Flying Burrito Brothers eller (kanske hellre) Fallen Angels (som de kallade sig på turné, Gram & Emmylou med band) spelade. Och fått höra Grams ljuva röst, som vanlijglass som just börjat smälta:

Once upon a time,
You let me feel you deep inside,
But nobody knew, nobody saw.
Do you remember the way we cried?

Jag, den 16-åriga flickan, hade slickat i mig vartenda ord. Och jag hade gråtit så tårarna sprutat. Jag kan verkligen avundas alla de 16-åriga flickor som fick vara där – just då.

Därför tänker jag faktiskt be en del andra bloggande män komma ut ur garderoben och bekänna sitt ögonblick, då de allra helst skulle ha velat vara en 16-årig flicka. Jag utmanar härmed följande gossar. Skriv på era bloggar, länka till det här blogginlägget och skicka gärna vidare: Arhammar, Tyskungen, Halvar, Stefan, Olle, Niclas, Bison, Studiomannen, Petter och Josh.

Ni har röstat fram min bästa postning.
Det blev den här. Överlägsen vinnare, ingen konkurrens kan man säga.

Tvåan och trean kom långt efter.

Nu tänkte jag att ni ska få välja er favorit av mina postningar i november. Jag har plockat ut fem av de mest lästa men plockat bort dem som i princip bara länkar till andra. Det är bara att välja mellan:

Tyskungen får smaka sin egen medicin.
Min pappa.
Vi som har legat med Karin Adelsköld.
Men nu tror jag att professorn har hakat upp sig.
Vi kallar det länkkärlek.

Läs även andra bloggares åsikter om November, Best of mymlan

Som jag skrev här. Det lönar sig att hora, om man gör det med stil.

Grattis Klaus! Verkligen grattis. Äntligen fick du vinna något, och det unnar jag dig. Av hela mitt hjärta.

Vila nu i det faktum att din blogg blivit framröstad till bäst i Sverige. Få inte prestationsångest. Det är okej om du tar ledig i helgen.

Läs även andra bloggares åsikter om Blogghora, Tyskungen, Grattis, Blogg-SM