:: DET VAR en intressant tillbakablick som Ulrika F serverade på FIM-bloggen. Ser vi oss omkring ska vi finna liknande förhållanden hos många “offentliga” personers inställning till staten Israel och dess invånare.

Det är ytterst få svenskar som skulle misstänka Svenska Freds och Skiljedomsföreningen – Svenska Freds – att föreningen har haft och fortfarande har tankar och funderingar som idag knappast passar in på bilden av fred och försoning.

Låt oss titta på följande exempel: Tyresö U-lands och Fredsförening (TUFF) och dess verksamhetsberättelse för år 1992. Där finns även sammanfattningar från föreningens radiosändningar. Radio TUFF (sid. 14-15)

22/11 – Radio Islams Ahmed Rami om att hans väntade gäster utpekas av media som nazister, rasister och kriminella.

24/11 – Annorlunda “repris” då ref-bandet inte fungerade. Från söndagen: Annika Borg och Ahmed Rami. Nyinsatt: “Är Faurisson nazist?” av Åke Sandin.

29/11- 1/12 – Tobias Berggren och Åke Sandin diskuterar med anledning av Faurrison och revisionisterna vad som är sant eller överdrivet om tyskarnas krigsförbrytelser under andra världskriget.

6/12 – 8/12 – Den franske professorn och historierevisionisten Robert Faurisson intervjuas om han är, som media påstått i tre veckor, nazist, rasist, brottsling mm

13/12 – 15/12 – Åke Sandin kommenterar Ulf Nilssons (Expressen) närmast rasistiskt färgade påhopp på den franske professorn Robert Faurisson och intervjuar sedan Faurisson, bl.a om hans lärofader motståndsmannen, pacifisten och socialisten Paul Rassinier, som själv på grund av sin utsmuggling av judar till Schweiz och sitt motstånd mot nazismen torterades och sattes i koncentrationslägret Buchenwald. Göran Flodman testar Faurisson ur tre synpunkter:
1) är han knäppskalle? 2) är han nazist eller rasist? 3) hetsar han mot folkgrupp? Göran svarar nej på dessa tre frågor.

Ovanstående utdrag ur verksamhetsberättelse från Svenska Freds lämnas utan kommentarer.
Någon läsare kan fråga sig varför denna tillbakablick till året 1992.

Vi kan konstatera följande om året 1992:

Om Åke Sandin finner vi en notis för året om Lilla fredspriset. Det är året då Israel påbörjar ett hoppfullt arbete med Oslo-fredsprocessen. Ulrika Messing motionerar med två s-kollegor i Riksdagen om total bojkott av staten Israel. Riksdagsledamot Kent Karlsson bygger upp det s.k. Palestinanätverket i Sverige (om detta en annan gång). Många etablerade opinionsbildare samt akademiker försvarar fortfarande Ahmed Ramis rätt att sprida sin Radio Islam. Vi får inte glömma att Radio Islam på nätet har växt upp till en gigantisk islamo-nazistisk propagandaröst med sin server i USA.

Svenska Freds spelar fortfarande en roll av sanningssägare i vårt land.

/Andreas S

——–

Det som vi inte har svar på är hur Svenska Freds ser på det som verksamhetsberättelsen berättar om från 1992.

Idag heter det att vi ska erkänna Hamas, att Israel ska tala med Hamas, eller att vi i Sverige ska visa Hamas den respekt som ett demokratiskt valt parti kräver. Gäller detta också Svenska Freds?

Det osynliga hatet mot judarna och deras stat är oftast den enda logiska förklaringen till det faktum att ingen någonsin bemödar sig om att läsa Hamas program. Att blunda för Hamas antisemitism är antingen beviset för egen antisemitism eller politisk cynism, som ofta har ett samband med ekonomiska faktorer.

Red. ::

FiM-BLOGGENS REDAKTION tar fram en artikel som publicerades 2001 på en annan blogg i sitt försök att förklara uppkomsten av den röd-bruna vänsterns hatiska inställning till Israel. Daniel Krygiers utmärkta analys kompletteras med nedanstående faktaspäckade genomgång av den extrema kommunistiska traditionen i svenska medier. Varje ny journalist vare sig han börjar i etermedia eller tidningsredaktion uppfostrades i den antisionism som präglade f.d. kommunisters tankevärld. – Fakta i artikeln gäller åren 2000-2001

FAKTUM ÄR att svenska media idag är ensidiga och partiska när det gäller många problem och ställningstaganden. Den massmediala bilden är starkt färgad av journalisternas världsbild, deras åskådning och deras personliga antipatier.

VÄNSTERN har ett starkt stöd bland journalister (se Medborgaren nr 8/2000) vilket är bara en fragmentarisk förklaring av hela fenomenet. Ingenstans är partiskhet och brist på objektivitet så uppenbar som i attityder mot Mellanöstern konflikten.

Denna långdragna och komplicerade konflikt skildras på ett ytligt och ensidigt sätt sedan flera decennier. Kombinationen av extrema vänstersympatier med diverse fördomar, inklusive en viss diskret judeofobi (vid skildringar av sionismen som ideologi) är kanske förklaringen. Men bara till en viss del.

SVERIGES HÅLLNING i andra världskriget, och mångas sympatier då, vilket aldrig har vädrats ordentligt, kan vara en annan förklaring. Ingenting tycks vara mera kärt än jämförelser mellan nazister och israeler, jämförelser mellan ghettots barn och palestinska ungdomar etc.

Detta är ett gammalt tema, som förekom i olika variationer, inte minst i Palmeepokens vokabulär. (Se utmärkta exempel i Salomon Schulmans artikel om Palme i Kvällsposten.)

Sådana kränkande och helt historielösa paralleller kunde serveras bara i ett land utan historiska erfarenheter och utan ett historiskt minne av andra världskriget. Här kan vi bara nämna Olof Palmes jämförelse mellan bombningar av Hanoi och Auschwitz, något som i sig var redan ett allvarligt symptom på verbal historieförfalskning. Med hjälp av bild och ord, med hjälp av associationer och osanna påståenden, har svenska media i decennier förvrängt och förfalskat bilden av den judiska staten, dess historia, dess väsen och dess kamp om överlevnad.

Inbegripna i detta lilla krig mot ett avlägset land har svenska media varken representerat åsikter bland Sveriges medborgare eller återspeglat det marginella i hela konflikten.

MELLANÖSTERNS KONFLIKT är nämligen de facto ett ytterst marginellt problem för Sveriges befolkning.

Trots flera decenniers försök att framställa araber i Palestina som “stackars palestinier” har gemene man knappast någon större sympati för endera sidan.

Men de enstaka, fanatiska och pro-arabiska skribenterna fortsätter sitt ynka krig. Uppbackade av enstaka judeofober tillhör de en liten men målmedveten skara. Och de har stöd bland massmedias beslutsfattare, vilket bäst illustreras av Expressen eller DN. Här blandas den gamla Palestinaromantiken med fördomar och mediokra historiska kunskaper.

DE FLESTA JOURNALISTER glömde kanske för länge sedan sina extremistiska kommunistiska böjelser. Men agget mot staten Israel sitter liksom kvar, eller åtminstone spökar ibland bland avvägda rader och “objektiva” fraser. Göteborgs-Postens journalist och tungt namn vad gäller utrikesnyheter, Britt Marie Mattsson, är bästa exemplet på denna dolda antiisraeliska övertygelse.

Att det finns många f.d. extremister i våra media är utan allt tvivel ett faktum. Låt oss titta på några namn, de som en gång var medlemmar i SKP, Sveriges Kommunistiska Parti, som liksom KFLMr och KPLM och alla andra partier som hade Israels utplåning med på sina program. Dessa ytterlighetspartier producerade oproportionellt många beslutsfattare i dagens mediavärld. (Från tidskriften “Moderna Tider” 122/123, december-januari 2000-2001)

Henrik Berggren – Gnistans försäljare och SKPare. Historiker. Idag kulturchef på Dagens Nyheter

Andres Björnsson – tillhörde ledningen för Svenska Clartéförbundet. Historiker och publicist. F.d. Sveriges Radio, vetenskapsredaktion. Idag Svenska Dagbladet.

Knut Carlqvist - vice ordf i de förenade FNL-grupperna. Fd kulturchef på Finanstidningen, idag författare och frilansskribent.

Peppe Engberg – Redaktör för Gnistan. Idag chefredaktör för Vision.

Carl Hamilton – högljudd revolutionär i Boden. Därefter skribent på Rödluvan, organet för SKPs ungdomsförbund Röd Ungdom, under redaktören Mats Örbring. Idag ekonom, kolumnist på Aftonbladet.

(Man kan undra om geniet Jan Guillou har lånat hans namn till sin hjälte, Coque Rouge, som så modigt bekämpade israeliska agenter vilka i sin tur mördade en svensk polischef med hjälp av en svensk jude. Denna smörja var ju början till en medelmåttans Guillou karriär, som ledde denna mytoman till ordförandeskapet i svenska Publicistklubben och gjorde honom och hans böcker till de mest populära i landet. Denne antisemit hade dock tillräcklig intelligens för att hålla sig borta från Ahmed Rami, till skillnad från många kända svenskar. Om någon tvivlar på hans mytomani, så räcker det med intervjuer där han berättar hur israeliska underrättelsetjänsten skickade en mördare på honom.)

Fenomenet Guillou och hans bok Coque Rouge är både ett symptom och diagnos på den fixering som svenska media lider utav.

Kanske har Herman Lindqvist gett denna fixering ett ansikte, och för detta borde han ha ett tack. När han skrev om “den giftiga, mäktiga sionistiska lobbyn i Sverige” så avslöjade han samtidigt en koppling mellan s.k. antisionism och en vanlig antisemitism.

Kalle Hägglund – chef för Oktoberförlaget, senare utgivare av Mein Kampf. Idag Hägglunds förlag.

Lars Isaksson – satt i SKP:s partistyrelse och var och är fortfarande ledare för typograferna på SvD. Det intressanta är att av alla fackförbund har just Grafiska förbundet engagerat sig helhjärtat i palestiniernas sak. Det finns på en lista över s.k.

“Palestinanätverk i Sverige” som riksdagsledamoten Kent Karlsson (s) skapade 1993.

Dan Israel – deltog i SKP:s grundarkongress 1973, i många år förlagschef på Ordfront. Idag förläggare på Norstedts.

Stefan Lindgren – redaktör för Gnistan och senare Folket i Bild/Kulturfront. Idag författare, översättare samt innehavare av nyhetsbyrån Ryska posten.

Sture Ring – satt i SKP:s partistyrelse och var ledare för typograferna på DN. Idag ordförande för Stockholms grafiker.

Margareta Sörenson- ordförande för De förenade FNL-grupperna. Idag teaterrecensent på Expressen.

Mats Örbrink - redaktör på Rödluvan, organet för SKP:s ungdomsförbund Röd Ungdom. Därefter Folket i Bild/Kulturfront, Aftonbladet, TV3, TV5 och K-world. Idag Titan TV.

Det finns en intressant palestinaaktivist som skaffade sig en mycket stark position i mediavärlden. Hans namn är Per Wirtén. Även han återfinns på Kent Karlssons lista över de viktigaste palestinaaktivisterna på 90-talet. Mannen är bokstavligen en professionell “Palestina aktivist”, och en mycket begåvad sådan. Han fick t.ex stort utrymme på Expressens kultursida, där kulturchefen Schottenius tillhör Wirtés beundrare. Tilläggas skall att Per Wirtén anlitades i TVs nyhetssändningar för att i kraftfulla ordalag attackera statsminister Göran Persson för hans Mellanösternpolitik.

/Ulrika F.

– — –

OVANSTÅENDE LISTA över landets journalister skulle givetvis kunna kompletteras med ett och annat namn som förklarar varför antisionistiska hatkänslor odlats under decennier och nu har den plats de har i den svenska organisationskulturen i bredaste mening och omfattning, från vänster till höger i alla tänkbara skalor.

/Red.