Och när jag kom hem, satte jag upp mina adventsstjärnor, fyllde adventsljusstaken med renlav, mossa och lingonris som jag plockade i skogen igår, tände massor av levande ljus i dofterna av julkryddor och satte mig på en köksstol med en mugg vit glögg i handen och fötterna på bordet.

Medan jag sakta insåg att… jag behöver återta mitt hem, göra det till mitt. Vilket det aldrig har varit – jag har aldrig bott ensam i detta hem. Såväl inredning som vanor kommer ur samspel och kompromisser med andra.

Jag läser Toni Morrisons Älskade igen, köpte den på second hand i måndags (eller vintage, som det heter numera, det låter kanske lite snajsigare). Det är många stycken och beskrivningar i den boken, som utspelar sig i slutet av 1800-talet och handlar om en grupp färgade som går från att vara slavar till att vara… sina egna, med vad det innebär i ett samhälle som fortfarande ser färgade människor som djur, en bok som alltså inte på några sätt liknar mitt liv, men det är mycket som jag känner igen. Hon har en fantastisk förmåga att sätta ihop ord så att man förstår precis, trots att man själv aldrig skulle kommit på att använda de orden för att beskriva känslor och situationer.

Om man vill, så innebär böcker en otrolig möjlighet för oss att lära oss om andra människor och liv. Lika bra som om man levt vid sidan av, i bokens berättelse.

Hon beskriver två saker som slår an toner i mig av igenkänning. Den ena handlar om när Sethe, som har fött fyra barn varav den yngsta just blivit vuxen, får en önskan från mannen hon lever med som inte har några barn (såvitt han vet i alla fall, han har flackat runt mycket sedan han blev fri), om att skapa ett barn tillsammans. Det får henne att undra om hon tror sig ha orken att få fler barn… så här beskriver Toni Morrison det:

“… men mest skrämde henne tanken på att få ett barn igen. Att vara god nog, uppmärksam nog, stark nog att bry sig om på det viset – en gång till. Att vara tvungen att leva så länge till. Gode Gud, fräls mig, tänkte hon. Moderskärleken var dödande så länge den inte var bekymmersfri.”

Jag har själv undrat lite över min känsla av att inte vilja börja om med fler barn, om jag skulle träffa en man som vill ha barn. Och jag tycker att Toni Morrison beskriver orsaken ganska bra… jag tror inte att det bara handlar om kroppens åldrande. Jag har investerat mycket mer än halva mig själv, i min dotter – på alla sätt. Tid, kärlek, omtanke, oro, handling, engagemang… ändrade vanor, jag har satt hennes behov så i centrum att jag tappat bort mina egna behov helt. Nu har hon flyttat och jag är bara jag igen, och jag vet inte vad jag vill och behöver när jag inte “måste” flytta bort mina behov hela tiden för någon annans skull… och när jag tänker på att börja om med att bara prioritera ett litet barn igen, så känns det inte bara som något jag inte har lust med – framför allt känns det som om den tiden i mitt liv då jag hade kraften att göra det, är förbi…

Den andra saken hon skriver om, handlar om trötthet. Att det finns en gräns för hur mycket jobbiga saker en människa förmår hantera, innan hon bara blir trött och tappar orken… inte tillfälligt, utan faktiskt helt och hållet. I boken är det Sethes svärmor, Baby Suggs, som kommer till den punkten, efter att hon varit slav i 60 år, fri i fem, fått se alla sina barn säljas eller dö utom den yngsta, som är Sethes man och far till Babys barnbarn; den yngste sonen och pappan till barnbarnen har dock försvunnit och ingen vet om han lever, och Sethe flyr till sin svärmor med sina barn. Allt är lycka och harmoni en stund, Baby blommar upp och känner en drivkraft för att predika för människorna omkring henne som vill höra, hon är en central figur i det lilla färgade samhället och hennes hjärta är stort nog att rymma alla som kommer i hennes väg. Men så kommer den vite mannen som Sethe rymt ifrån och ska ta dem tillbaka, och för att skydda sina barn från att bli slavar försöker Sethe ta död på dem… men lyckas bara döda ett av barnen, som sedan spökar i huset. När Sethe hamnar i fängelse, med den minsta babyn med sig där, så… är det som om Babys kraft tar slut. Hon uttrycker sin känsla med att hon vill bara gå och lägga sig och ligga i sängen resten av livet och tänka på färger – en i taget. Hon ger helt enkelt upp.

Hennes vän Stamp Paid tänker så här kring henne:

“Jag är trött ända in i märgen. Jag har varit trött i alla mina dar, trött i hela kroppen, men nu är det ryggmärgen. Det måste ha varit så Baby Suggs kände sig då hon gick och la sig och tänkte på färger under resten av sitt liv.”

Medan han tidigare försökte övertala henne att “församlingen” behövde hennes predikningar, och hon slog ifrån sig, och han sa att “du måste göra det”, så svarade Baby:

“Det enda jag måste är att gå och lägga mig i sängen. Jag vill se nånting här i världen som är ofarligt.”
“Vad är det för värld du pratar om? Det finns inget som är ofarligt här”, sa Stamp Paid.
“Jo, det gör det. Blått. Det skadar ingen. Inte gult heller.”

Själv har jag inte kommit på tanken att gå och lägga mig i sängen och tänka på färger resten av livet, men jag kan känna igen den där uppgivenheten.

Det finns helt enkelt en gräns för hur mycket strävan, uppförsbackar, ondska och smärtsamheter en människa orkar hantera, med livsgnistan i behåll… det finns en gräns då det verkar bli omöjligt att få tag i den där känslan igen, av att det finns något, kanske inte just nu men i en framtid, som kan ge mig tillbaka känslan av… mening med att fortsätta leva.

Nu var väl Baby Suggs runt 70 år när hon gav upp… och jag är inte tillräckligt gammal för att kunna lägga mig ner och strunta i hur det går för resten av världen. Jag måste försöka tro att den där känslan av liv, kommer tillbaka… att det handlar om att min hjärna, kropp och “ryggmärg” bara behöver vila sig från motgångar en stund, och så kommer känslan att komma tillbaka.

Där jag satt på min köksstol med alla de levande ljusen och Era i stereon, insåg jag också att “kärlek” för mig har kommit att bli synonymt med två olika känslor: antingen sorg och vemod, eller rädsla. “Kärlek” som bara är glädje… den känslan har jag tappat bort.

Jag tror att man måste försöka hitta en balansgång mellan att medvetet styra sina känslor och tankar in i positiva spår, och att tillåta sig att vara i de känslor man har för stunden. Det finns känslor och tankar som inte längre fyller någon funktion utan bara är gamla dåliga vanor som hjärnan gärna följer bara för att de är invanda. Och så finns det känslor som har med det verkliga livet att göra, med nuet… och om man försöker ignorera dem eller fly från dem på ett eller annat sätt, så blir de nog till fula, klumpiga ärr som står i vägen för framtida glädje.

Jag tror helt enkelt inte att man ska välja antingen – eller. Jag tror inte att man alltid ska försöka “muntra upp sig” och “tänka på annat” – ibland behöver man verkligen vara i den känslan som är, för stunden… men samtidigt kan man göra saker som man på ett medvetet plan förstår att de är bra för en. Men jag tror inte att man blir lycklig genom att låtsas inför sig själv och/eller andra att livet är tipptopp och man mår kanon, när det inte är så man känner det… inte när det handlar om känslomässiga processer som är en naturlig del av hur ens liv gestaltar sig för stunden.

Jag tror inte att man ska låta “optimistkonsulter” styra ens liv – men inte heller “pessimistkonsulter”. Vare sig det är man själv eller andra som tar endera eller båda av de där “konsultrollerna”… jag tror, som vanligt, mer på mellantonerna än på extremerna. Och jag tror att man ska ut i extremlägena ibland – men inte ta dem på så blodigt allvar… vare sig den speedade “lyckan” eller den krokbenssättande Ior-artade pessimismen.

Framför allt tror jag att man inte ska låta andra människors rädsla för känslor, bestämma hur man ska tänka och känna. Jag tror att man måste hitta sin fungerande väg själv, utifrån hur just jag är och fungerar… och så ska man ta emot hjälp från andra, om man råkar hamna i ett maniskt eller för djupt depressivt tillstånd.

Och jag tror att de flesta någorlunda friska människor, som fungerar hyfsat i sina samhällssammanhang, har förmågan att själva bedöma vilka känslor man ska leva sig igenom och vilka man ska lära sig att styra bort ifrån. Om man tar sig själv och sin personliga utveckling på allvar… och kanske är det det som är “felet” med de “rådgivare” och allmänna “tyckare” som försöker få en att inte uttrycka de känslor som man faktiskt har – kanske tar de inte sig själva, sin själ och personlighet, på allvar…

Det är så lätt att springa ifrån sig själv. Det är betydligt svårare att få sin själ, sin närvaro och medvetenhet, att bara stanna alldeles stilla i nuet… med allt vad nuet är. Framför allt är det så lätt hänt att känslorna i nuet är som trasiga tänder, som det gör ont att pilla på… så att man undviker att pilla på dem i en utsträckning som leder till att de blir till stora, fula varbölder, i stället för att läka ut.

Men det är en balansgång. Mellan att undvika att fastna i destruktiva känslor som inte har någon egentlig koppling till livet just nu, och att inte bli så ivrig i att försöka lära sig vara lycklig att man i själva verket bara försöker springa ifrån känslor som man verkligen behöver leva sig igenom…

Jag har haft en aktiv helg. En sväng på stan igår, en tur i ett antal affärer i jakt på julklappsinspiration, träffade A och hennes son på stan och vi rös lite åt den levande tomten som satt i ett skyltfönster och vinkade åt förbipasserande, sedan yoga, middag och några timmars telefonprat med C, och idag en tidig morgon med lång bussresa hem till dottern i hennes nya hem, lunch med henne och hennes far med sambo, montering av lampa och av utomhusjulgran, en tur på skyltsöndag med dottern, luciasång och tomtar och härlig körsång och massor av folk, dotterns kompis som vi hittade på stan och fick med oss på en inköpsrunda av saker som dottern behöver, en oerhört serviceinriktad och trevlig kille som möjligen flirtade lite med oss i en av butikerna (när vi mötte honom senare på ett fik frågade han om vi löst frågan vi pratat med honom om någon timme tidigare), en massa prat med de nyvuxna tjejerna om smärtsamma familjerelationer, respektlösa ungdomsdiskriminerande vuxna, kaotiska julfiranden och värdet av att vara serviceinriktad när man har ett servicejobb, mysigt fika med irländsk folkmusik till, och så prat om “i-landsproblem kontra verkliga problem” med en kompis som jag brukar träffa på fik… och så kramar med dottern och ett ömsesidigt “tack för en mysig dag”, och den halvtomma bussen hem, med en afrikansk säteskompis som fick mig att tänka på kulturskillnaderna när det gäller ensamhet kontra gemenskap, som Fredrik Lindström pratade om i Skavlan i fredags.

Och så har jag suttit och väntat in själen, på min köksstol.

Kanske har den kommit ikapp mig nu. Och det är dags för en ny arbetsvecka…

Intensiv helg.
Social helg.
Trevlig helg.

Jag fortsätter på den inslagna banan och just nu lever och existerar jag i den tjugotredje totalt rökfria dagen. Det innebär att jag under dessa tjugotre dagar ersatt dom där cigaretterna med någon form av materia i munnen.
Att jag inte rökt saktar ner kroppens förbränning. Det har jag hört, det säger forskningen.
Det, i sin tur, innebär att den där materian bryts ner saktare. Min kropp får lite andra konturer. Lite… bredare konturer.
Vad jag vill säga med den där onödigt långa utläggningen är att jag nu är tvungen att göra något. Idag har jag promenerat. Inte speciellt långt. Trettio minuter på ett ungefär. Men ändå. Trettio minuter mer motion än vad jag fick förra måndagen.

Eller så behövde jag djupdyka bland känslor, för att hitta en del förklaringar… förklaringar eller orsaker kan behövas ibland, för att man ska veta vad det är man ska jobba med.

Kanske var jag verkligen bara så oerhört slut på, efter denna vecka och efter en lååång period av accelererande arbetsbörda, att det som behövdes var en hel lördag med promenad i naturen (som gav ovanligt mycket ro och njutning, faktiskt), att få städning och tvätt gjort och att laga riktig mat.

Fast jag tror en del på solen.

Både igår och idag är solen framme, och någon sa att fram till i fredags hade det varit 4 soltimmar där vi bor, under hela november… solen spelar in för hur vi mår. Kanske inte lika tydligt som sömnen, men ganska tydligt ändå. Jag och en kompis lekte igår med ett framtidsscenario där vi hade uppfunnit ett “solpiller” – kunde man skapa ett piller som innehöll alla de effekter som solen har på oss (utom malignt melanom, då), så skulle man garanterat kunna försörja sina följande tio generationers familj, på det…

Oavsett orsak, så har dagens DN-läsning om oxytocinets bevisade effekter på välmåendet och att den som lever med mycket fysisk och psykisk närhet och trygghet själv skapar en harmoniserande effekt på alla omkring sig, stärkt min bild av att jag nog har alldeles rätt i att det jag behöver är närhet och kärlek. Det är det som saknas, för mig, för att resten av livet ska haka på i livsglädjespåret igen… Oxytocin är en av de kroppsegna “drogerna”, och på motsvarande sätt som man blir “hög” (fast på ett lugnt och stillsamt sätt) av inre duschar av oxytocin, så lär avsaknaden av samma ämne ha en motsvarande negativ effekt. Jag har inte blivit sämre på sociala samspel sedan det tog slut med exet, snarare tvärtom, men jag är ganska övertygad om att efter att ha levt med fysisk närhet, kärlek och trygghet i stort sett under hela mitt liv fram till för drygt fem år sedan (då det tog slut med exet) till att numera leva i stort sett helt utan närhet, så innebär det en deprimerande effekt på både kropp och hjärna…

Det är märkligt hur misstänkliggjord man kan bli för att man säger att man behöver kärlek. I synnerhet de som själva lever med närheten i sin vardag, vill gärna vifta bort dess betydelse och försöka flytta ens fokus till att det är någon form av “individuellt självförverkligande” som man behöver… vad kan det bero på? Varför är det något negativt att säga att man vill ha det som alla omkring en har, och som både de och jag vet att de ser som en grundförutsättning för sitt eget välmående?

Jag menar givetvis inte att man ska ha ett förhållande som en kompensation för att leva sitt eget liv. Det har jag aldrig vare sig tyckt, eller haft själv. Jag är tvärtom oerhört försiktig med att gå in i alla slags relationer med människor som visar att de “behöver” mig, som en drog för att slippa hantera sig själva och sina egna liv. Det jag pratar om när jag säger att jag behöver kärlek, är inte att ha en annan människa som en krycka för att slippa gå själv – det jag pratar om, är givetvis gemenskapen, tryggheten, glädjen, värmen och närheten som följer med en bra kärleksrelation… och de kärleksrelationer som jag har haft fram t o m exet, har varit sådana som har gett just det.

Jag vet att många människor som har tappat greppet om sina egna liv och som mår väldigt dåligt, önskar sig en förälskelse för att få fly in i en positiv känslokick en stund. Låta en annan människa få ta över styrandet av de egna känslorna, ge bort ansvaret för sin lycka till någon som man kan måla en drömbild av. Men den som känner mig det allra minsta, borde väl vid det här laget ha förstått när jag talar om hur skeptisk jag är till “passion”, hur mycket jag ser det som ett känsloknarkande som bara skapar obalans i tillvaron – så varför reagerar folk med att inte vilja bekräfta den känslan som jag uttrycker, om behovet av kärlek och närhet? Är det skämmigt att behöva andra människor? Är det extra skämmigt för en kvinna att behöva en man – är det det gamla sjuttiotalsfeministuttrycket “en kvinna utan man är som en fisk utan cykel” som fortfarande spökar, i min generation och därikring? Är det måhända så att de allra flesta vuxna både män och kvinnor har insett att det som vi idag kallar “kärlek” mellan man och kvinna, i väldigt hög grad handlar om makt snarare än om välvilja, generositet, medkänsla och ömhet…? “Passionen” består bara så länge som de inblandade parterna ser sig som varandras motpoler, i någon mening. Passionen övergår till gammal vanlig vardagsgemenskap utan större känslokickar, när makt- eller motsatsspelet klingar av… och det gör det ju, förr eller senare, eftersom inga “vanliga” människor i längden orkar leva med det stresspåslag som ett ständigt motsatsförhållande skapar. Får man dessutom barn tillsammans, så blir det ju kontraproduktivt att “kriga” mot varandra när man verkligen behöver samarbeta för barnens och familjens överlevnad.

Jag är en av ganska få som inte hyllar passionen. Som uttryckligen undviker män som visar att det är “krig” de vill ha… ständiga kraftmätningar. Och de flesta män av idag är uppvuxna med en moral som säger att det är fritt fram för dem att ändra spelreglerna eller fuska, för att de ska få vinna. Som kvinna, med en sådan man, får man ägna all sin tid och energi åt att försöka få honom att sluta gå emot en utan i stället med en, medan han gör sitt bästa för att hålla kvar motsatsförhållandet… så en sådan man vill jag inte ha. Jag vill inte ha en “stridis” – mina erfarenheter säger mig dessutom att de flesta män förlorar i diskussioner med mig, dels för att jag sällan påstår mig veta saker som jag inte vet (medan de själva inte drar sig för att utge sig för att vara experter på områden där det framgår med pinsam tydlighet att de inte har en aning om vad de pratar om), och dels för att jag har en bättre förmåga att balansera mellan känsla och intellekt än de flesta män har. De inser vanligtvis själva också när de förlorar, men de vill inte gärna erkänna att det är vad som händer, utan då blir de i stället sura eller börjar försöka jävlas med mig. Som om det vore mitt fel att de slänger ur sig saker som de inte kan eller vet tillräckligt mycket om?! Ja, det blir konsekvensen om man är en sådan människa som väljer att lämna över ansvaret för både ens känslor och beteenden, till andra än sig själv…

Jag vill inte ha en man som har så mycket fokus på att “vinna” över kvinnor att han hellre förstör relationen än lär sig leva med riktig kärlek. Jag är inte intresserad av den “spänningen” som handlar om maktbalans mellan könen – dvs det som de flesta människor kallar för “passion”. Och jag är medveten om att de män som inte har fokus på maktbalansen, är oerhört sällsynta…

Och nu har jag alltså fått lite mer “bevis” på att det stämmer när jag påstår att jag mår bättre av att leva i en kärleksrelation än att leva utan. När jag skriver meningen här, just nu, tycker jag att det ser så himla självklart ut… så jag undrar, igen, varför en hel del människor försöker förringa betydelsen av närhet och kärlek för välmåendet… kan det hänga ihop med bilden av “barndom” respektive “vuxenhet”? Vi vet alla att barn behöver, söker, och får, närhet från föräldrar och andra omkring dem. Innebär det att vi ser närhetsbehov som något… infantilt? Och att motsatsen till det, dvs “att vara vuxen”, därmed automatiskt definieras som att vara självständig och inte i behov av närhet och gemenskap?

Den som är oberoende, är den som upplevs ha mest makt. Så ju tydligare man deklarerar sitt behov av kärlek, närhet och gemenskap, desto lägre “status” får man…? Ja, jag tror att det kan vara så det hänger ihop. “Ledaren” är den som har flest förmågor som gör att h*n klarar sig på egen hand… ju högre upp i hierarkierna, desto större grad av självständighet. Inte bara på ett biologiskt plan, även om det förmodligen är biologin och evolutionsläran som förklarar fenomenet – men vi har ju även idag exempel på män i ledande positioner som tillfredsställer sitt behov av mänsklig närhet och “kärlek” genom att köpa sig sex. De behöver aldrig tillstå att de behöver närhet – de är oberoende, de köper det de behöver utan att behöva ge något annat än pengar tillbaka. Och den de köper sex av, är utbytbar. De är alltså obehövande och oberoende – en förutsättning för att få och behålla makten… så tror jag att det kan vara.

På sätt och vis borde jag förmodligen känna mig lite smickrad av att människor omkring mig vill se mig som den oberoende och obehövande… för det skulle ju kunna tyda på att de gärna vill se mig som ledare.

Men jag är en firre (med cykel, men utan man! ), och fiskar inordnar sig inte lätt i vedertagna roller och mönster. Dessutom är jag lillasyster, vilket förmodligen förstärker min ovilja att hålla mig inom ett “fack” som andra har byggt åt mig… Jag förväntar mig att bli respekterad för att jag är hela spannet av det som är mänskligt. Jag vet att det är ont om människor som klarar av att förhålla sig till det som är så nyanserat, de flesta behöver få dela in sin värld i motsatsfack… men jag går inte med på att respekten för mig ska baseras på så enkla indelningar i alla fall.

Och jag tror att världen skulle bli en bättre plats för alla människor att leva i, om vi kunde träna oss lite på att sluta förhålla oss till hierarkiska system…

Jag tror alltså att det som jag först och främst skulle behöva, för att bygga upp min egen kraft igen, är en kärleksfull relation med en man. Gärna med fler människor också, som finns i min fysiska närhet. Som jag just konstaterat, så är det dock ont om män som är intresserade av att se sig själva och sina medmänniskor som människor snarare än kön, och som saknar intresse av att delta i maktkamper… jag har stött på några män de senaste åren som själva tror att att de inte vill ha maktkamp. Men när de upptäcker att jag vet vad jag pratar om och att jag ibland har tänkt väldigt mycket längre, bredare och djupare än de själva, så återfaller de till att antingen vilja tvinga in mig i det “passionerade” facket (för där allt är känslor finns inga spelregler, och då kan de “vinna”), eller så lägger de över ansvaret för deras egna reaktioner och/eller beteenden på mig. De gör det till mitt fel, att de beter sig som idioter… och då tappar jag både intresset och respekten för dem. Jag upplever helt enkelt maktspel där den som spelar inte behärskar det område som den ger sig in på, men ändå kräver att få vinna, som ett utslag av bristande intelligens… och alla människor måste inte vara intelligenta för att jag ska både respektera och älska dem, men jag ser inte vitsen med att traggla med en människa som både vill ha strid hela tiden och som dessutom sannolikt inte kan ge mig någon mental stimulans på sikt.

Jag har sagt det förut och säger det igen: en av de mest attraktiva egenskaperna som en människa kan ha, är prestigelöshet. Vilket är något helt annat än självförnekelse eller bistande självkänsla. Jag har aldrig tänt på de “farliga” killarna… jag har antingen försökt hålla mig undan, eller sett till att jag blivit den könlösa kompisen, till sådana killar. Jag tycker inte att ens latent aggressivitet är sexigt… och jag vet att jag är ovanlig, som kvinna också, med att faktiskt verkligen fungera så… Sedan det tog slut med exet har jag tänkt att jag kanske behöver ändra mitt “sökmönster”, att jag har valt fel killar tidigare, så jag har medvetet gjort försök att åtminstone lära känna ett par män som är av den maktstridiga sorten… och det har bara tagit tonvis med energi av mig, och inte lett till något gott. Det har inte ens hjälpt att jag har försökt glida vidare förbi alla de saker som mannen velat ta strid om…

En stark människa är för mig någon som är så trygg i sitt egenvärde och sin självbild, att den inte har något behov av att tävla. En stark människa… är nog en som bekräftar sig själv, huvudsakligen. Och det ligger inte ett enda dugg i tiden att vara sådan… bekräftelsebehovet är den starkaste drivkraften i vårt samhälle just nu. Och jag behöver en man som vill dela kärlek – men som, liksom jag, inte behöver en annan för att få bekräftelse på att han syns och finns och är viktig… en man som definierar sig själv och som aldrig skulle komma på tanken att ösa skit över mig för att min intelligens, min analytiska och logiska förmåga, gör honom osäker. En man som självklart äger och förvaltar ansvaret för sina egna känslor…

Men då pratar jag om kärlek. Idag har jag funderat mer på närhet, vilket kan hänga ihop med kärlek men faktiskt inte alls måste göra det. Dessutom har jag funderat på sociala sammanhang. Och kommit på att jag kanske ska kontakta en av mina två exkollegor sedan länge tillbaka, som är de enda singelmän jag känner till inom min jättestora arbetsvärld, och höra om vi kanske kunde ta en fika ibland… gå på en utställning, kanske på bio… bara för att vi känner varandra och är nästan de enda singlarna i stan. Jag funderar faktiskt också på att kontakta den här senaste exkollegans svåger (alltså exkollegan som jag pratat ett par gånger med de senaste veckorna), trots att det skulle störa både exkollegan och hans fru… men i så fall skulle jag försöka undvika att nämna exkollegan, för svågern. Så att vi kunde lära känna varandra oberoende av hans familj… och om det skulle visa sig att vi trivs ihop, så får familjen vänja sig vid det efterhand. Det skulle nog vara enklare så… fast riktigt hur jag ska ta kontakt med den där svågern, som det alltså är 1½ år sedan jag träffade och pratade lite kort med på ett bröllop, det vete tusan… Inte för att jag är rädd…

För över 20 år sedan var jag och ett dåvarande kompisgäng ute på krogen tillsammans. Vi var… 6-7 stycken kanske, och när vi kom till lokalen fanns det inga lediga bord – men vid ett stort bord satt en enda ensam kille… och vi frågade om vi fick dela bordet med honom. Det gick bra, sa han på engelska… det visade sig att han var från Kanada, och grabbarna i mitt gäng kom snabbt i samspråk med honom om hockey, såklart… Jag tror knappt att jag pratade med honom alls, annat än någon enstaka mening. Jag var inte särskilt intresserad…

Men någon vecka senare råkade jag se honom på ICA. Jag kände igen hans jacka, som hade ett speciellt emblem på ryggen. Och när jag lämnade butiken hade jag kommit fram till att jag var nyfiken på honom, och ville träffa honom… fast då hade han ju gått för länge sedan. Så jag letade rätt på honom (minns inte hur jag lyckades med det), och ringde upp honom och sa, på lite knackig och ovan engelska, att “hi, I don´t know if you remember me, we sat at the same table at xxx a few weeks ago”… Jag fattar inte riktigt att jag vågade…! Men han svarade förvirrat och artigt att jaha, jo… just det… och jag fick ur mig att jag gärna ville träffa honom, och undrade om han ville gå på bio med mig… och han tackade ja… Ja herregud, jag vete tusan hur jag skulle ha reagerat om det varit omvänt… Fast på den tiden skulle jag nog bara ha tyckt att det lät spännande, och det var sällsynt med överfall och våldtäkter då, dessutom var jag ju tillräckligt ung för att inte ha hunnit fatta att jag var dödlig.

Och jag gick förbi hos honom och vi gick på bio, såg “Good morning Vietnam” minns jag, eftersom jag var djupt irriterad på den amerikanska självgodheten i filmen och pratade upprört med den stackars kanadensaren om det på vägen hem… Ja herregud, som sagt… att han ville fortsätta träffa mig efter det, måste ha berott på tillfällig sinnnesförvirring, hos honom…

Han berättade senare att efter att jag hade ringt honom första gången, hade han slängt sig iväg hem till en kompis och berättat stirrigt om telefonsamtalet och den planerade dejten, och sagt att han inte hade en aning om vem jag var eller hur jag såg ut, “what if she´s ugly, then what do I do!??”… Men det gick bra, och vi höll ihop de månader som han var kvar i landet. Resten är en annan historia.

Jag har också bott en hel sommar i södra Sverige, skaffat jobb där och allt, som resultat av att en kille ringde fel nummer och hamnade hos mig.

Så särskilt rädd för att göra bort mig eller att inte nappa på chanser, är jag inte.

Men nu är det ju så, med exkollegans svåger, att vi är ganska intrasslade i varandras nätverk av människor… han jobbar med min kusins man, och är alltså svåger till min exkollega, och jag fikar så gott som dagligen med en annan man som också ingår i den kretsen… och som om det inte räckte, så jobbar min körledares sambo på samma ställe som han. Jag har helt enkelt en hel del att förlora på om han skulle tycka att jag verkade mer eller mindre bindgalen, som ringer honom och undrar om han vill fika med mig, 1½ år sedan vi senast sågs… Jag får helt enkelt fundera lite mer på… hur jag ska lägga fram det, om jag tar kontakt med honom.

Men det känns lite trevligt att komma på att det finns män i min omgivning som jag kanske skulle kunna göra sociala saker med, åtminstone. Oss stackars-överblivna-singlar-som-inte-får-vara-med-i-parsammanhang emellan, liksom. Utan att direkt lida av sällskapet… för det finns faktiskt också ett par av dem jag dejtat de senaste åren, som är så tråkiga att jag faktiskt lider av att behöva umgås en längre stund med dem.

Men nu ska jag gå ut en stund innan det blir mörkt igen. Och sedan göra yoga. Kanske hinner jag baka bröd till soppan som jag ska bjuda dottern på, när hon kommer framåt kvällskvisten… det får visa sig.

En fin söndag önskar jag alla.

Nu är jag smått upprörd, eller..mer besviken.
Jag vet inte vad som försigår i denna tjejs huvud, men på något vis har hon under många år vandrat runt bland enormt många killar och legat med dem. Fått sitt namn känt i stan pga att hon delat enormt många killar.
Känd är hon, men på fel sätt! Och vad vill det säga om denna tjej? Hur mår hon?
Många kallar henne för en hora, andra för fjortis. Men jag vill inte kalla henne för något utav det , för någonstanns här finns ett rop på hjälp. För jag tror inte att någon människa finner sånt här “kul”.
Jag vet om att hon blivit trakasserad via mail, sms och filmer på youtube så att hon har fått polisanmäla personer, fått håret avslitet m.m av tonåringar i hennes omkrets!
Många säger; -Hon får skylla sig själv?  Hon lägger ju upp sig satt!  Äre verkligen så, får hon skylla sig själv?
I hennes hem finns det ingen som säger att det hon gör är fel.. Hennes mamma har t.o.m sagt åt henne att pierca tungan så känns det skönare att suga av killar!  Vilken mamma säger en sådann sak till sin dotter?

Jag tror att denna tjej söker uppmärksamhet, att hon exicterar på jorden!
Det är hemskt att hon inte ska kunna få synas på ett normalt sätt. Hon mår nog inte så himla bra på insidan.  Tänk den dagen hon är vuxen och vill glömma allt detta?   Stämplar är svåra att ta bort.
Jag måste erkänna att medans jag tycker synd om henne så har jag svårt för henne.
Och nu är min bror ännu en i mängden som är med henne… Jag gillar det inte kan jag tala om.
 Hur ska man få denna onda cirkel att sluta?
När ska hon accepteras som en vanlig tjej och inte en madrass?    För det är äckligt att “ligga runt” och det är inte bra för en.

ganska dåligt ställt med kapaciteten för tankestyrning. Jag är så trött och känner mig så risig… som om hela kroppen vore full av grus, som gör ont så fort jag rör mig. När jag hela tiden känner att jag inte alls beter mig “på topp”, så blir jag missnöjd med mig själv och mina insatser, och så blir jag tystare och mer improduktiv efterhand… det blir en ond spiral. Och ändå både jobbar och umgås jag egentligen ganska mycket som vanligt… skrattar och pratar och… de flesta märker nog inte ens att jag mår… som jag gör. Men jag märker det. Och till slut tycker jag att hela jag är bara skit… ja, resten av tillvaron också, förresten.

Jag deltar i minst lika många sociala aktiviteter och evenemang som vanligt. Frågan är om det är bra eller dåligt… om jag skulle behöva vila mig från människor, eller om det är helt rätt att jag “utsätter mig” för sociala situationer?

Jag vet faktiskt inte alls. Jag vet inte vad som är fel, och alla saker jag tänker på för att försöka klura ut vad jag kan tänkas behöva för att komma ur den här känslan, känns bara fel… det mesta jag kan komma på som är sånt som jag tror eller vet att jag skulle må bra av, känns bara som “vill inte“. Jag vet verkligen inte vad det är som jag behöver.

Det känns som om det är extremt fysiskt relaterat. Annars, när jag är låg och lite deppig, tar jag lätt åt mig av saker som folk gör eller säger, jag får lättare för mig att folk tycker illa om mig eller att jag är konstig – och nu kan jag se att jag beter mig tystare och mindre engagerat än annars, men jag känner inte att folk är otrevliga eller att någon reagerar på min konstighet. Snarare tvärtom – idag kom en kollega förbi på rummet, och när jag log och vinkade in henne som jag brukar, kom hon indansande och sa “det är så härligt att hälsa på dig, för du blir alltid så glad när man kommer! Så jag vill nog bara hälsa på hos dig… ” Och jag visste att jag inte var gladare än vanligt… så jag förstår att det nog mest är inne i mig som det märks att min ork inte alls räcker till. Vilket på de flesta sätt är väldigt bra, eftersom tillvaron ju bara blir ännu jobbigare när man får märka att folk blir osäkra för att man beter sig annorlunda och “konstigare”…

Var på ett möte idag. Ett sådant där “nätverkande”… och i min roll, i sammanhanget, så borde jag ha bidragit med tankar och idéer. Men jag hade inga… och det var både för att jag är trött och slut, för att jag varken har utbildning eller vana vid att jobba på det sättet som människorna som var med, och för att jag inte har ett tydligt definierat ansvarsområde så jag har inte klivit in i “rollen” helt och hållet… jag vet varför jag var tyst. Men kände mig ändå… otillräcklig… och missnöjd med mig själv. Ska jag nu delta i nätverk, så är väl poängen att jag faktiskt gör det… deltar. Annars skaffar jag mig ju bara en obekväm och konstig roll, liksom.

Och i morgon ska jag på ett annat nätverksmöte. Det enda jag gör, just nu, i sådana sammanhang, är att lyssna… jag har inget att bidra med, jag liksom fortbildar mig, och det är väl tillåtet att göra det också… men när man har att göra med människor som är väldigt extroverta och därmed vanligtvis rejält bekräftelsesökande, så är det i princip nödvändigt att man är väldigt aktiv redan från början. För annars blir den sortens människor väldigt osäkra, och därmed negativt inställda… suck. Jag borde nog hålla mig undan, när jag mår som jag gör nu… för att inte sabotera för mig själv. Samtidigt så behöver jag nog vara social också… jag vet inte vad som är bäst.

Så jag gör det jag gör. Och det blir som det blir.

Att exkollegan från samtalet förra veckan uppenbart har undvikit mig denna vecka (han har inte varit i fikarummet en enda gång, fast han varit på jobbet), bidrar lite till att… det inte känns jättebra. Jag vet inte vad orsaken är till att han undvikit mig; det kan vara allt från att han känt att han blottat sina känslor för mycket och tappat kontrollen över sina känslor, via att hans fru inte blev så glad om han berättade precis vad han sa till mig och att det gett honom en mindre omskakning i insikten om att deras förhållande kanske inte tål vad som helst, till att han tror att jag blivit för känslomässigt berörd så att han vill skona mina känslor. Det kan t o m vara alla de orsakerna… men av något skäl känner han tydligen inte att han riktigt fixar att umgås neutralt med mig just nu. Och jag kan känna att det är lite bra, att inte ha kontakt. Det ger oss båda möjligheten att… svalka ner känslorna lite. Och det tror jag behövs, om vi ska umgås som vänner framöver…

Men efter kvällens telefonsamtal med dottern om huruvida det är klokt eller inte att påstå att man har full koll på att man har råd med en dyr grundhyra och en okänd el- och internetkostnad ovanpå det, i lägenheten som hon har tänkt ta, så inser jag att det som tar mest energi av mig… är alla känslor, tankar och engagemang som går åt till att bry mig om henne, på ett lagom “släppande” och fritt sätt, samtidigt som jag måste försöka bedöma när det är nödvändigt att gå in och styra. Det kostar massor av energi att hitta balansen i det nya förhållningssätt som jag vill ha till hennes vuxenblivande… och jag tycker att hon är fruktansvärt duktig och klarar det allra mesta oerhört bra, samtidigt som jag också ser att hon lite för ofta är för duktig för att må bra av det själv… och att hon ännu inte riktigt har greppat vilka saker i livet som det är nödvändigt att ha koll på, och vad man kan säga “det löser sig!” om. Jag klandrar henne inte ett dugg för det, men det kostar mig massor av energi att både hålla tillräcklig koll för att vara redo att gripa in om det behövs (vilket det gör emellanåt), och att inte lägga mig i, utan släppa henne, med fullt förtroende.

Jag märker också att folk i allmänhet inte förstår detta. Vare sig de som själva har barn i liknande situation eller ålder, eller de som inte har det. Jag är helt säker på att många föräldrar brottas med samma slags balansgång när ungarna är på väg ur boet, men tydligen vill de inte medvetandegöra sig själva om att de gör det. Det verkar som om det betraktas som “hönsmammigt”, att inte släppa sin unge vind för våg och låta den gå på alla smällar utan att man hjälper den… eller vad det nu är som gör att så få uttrycker igenkänning eller medkänsla. Några gör det, det är skönt, men de flesta tittar bara oförstående på mig…

Men kanske beror både den fysiska ohälsan och tröttheten mest bara på att det kostar en massa energi att hantera förändringsfasen som det innebär att min dotter lämnat boet och tränar på vuxenskapet… det gör mig oändligt glad varje gång jag ser och hör hur hon klarar saker jättebra, men oron för att hon ska fara illa eller inte förstå hur hon måste hantera sig själv och sin tillvaro för att inte gå på smällar, ligger som en skugga bakom… jag vet ju sedan innan att hon har lätt för att prioritera bort sig själv och sina känslor, när livet blir hårt mot henne. Jag vet också att hon själv inte märker när det sker… så att jag måste finnas där och se det, och tydliggöra det för henne… Många skulle nog tycka, om jag frågade (vilket jag inte gör), att “nu när du blivit barnfri kan du ju leva livets glada dagar och göra precis som du vill”… och så enkelt är det säkert om man är den föräldrasorten som egentligen mest bara bryr sig om sig själv.

Jag tror att det är alldeles normalt att “krisa” lite, på ett eller annat sätt, när barnen lämnar boet. Och kanske har det bara varit lite för många sådana “krissaker” som har raddat upp sig efter varandra i min tillvaro, under lite för lång tid… så att det sliter mer på mig än det kanske hade behövt göra om jag sluppit hantera uppsägning och nyorientering och jobbsök, helt nya sammanhang och uppgifter med nytt jobb, osäkerhet kring försörjning, brottningsmatcher med tonåring som både bryter sig loss på ett friskt sätt men samtidigt måste hållas samman (mot hennes vilja) för att hon inte skulle bli självdestruktiv, och inga andra vuxna som stöd under tiden. Jag känner inte att jag har någon att riktigt dela upplevelserna av att vara i den här fasen, med… och det hade varit skönt att ha det. Det hade nog underlättat lite, och gjort mig lite mindre sårbar. Det är oerhört positivt att få så mycket positiva ord och signaler som jag fått, från en man som jag verkligen värdesätter, tycker om och beundrar (och gärna hade levt med, om det hade varit möjligt), men det är också lite ledsamt att situationen inte bara är enkel och rent positiv… att han inte kunde få vara en sådan som jag bara enkelt hade kunnat få ta emot stöd och kärlek från.

Livet är helt enkelt väldigt fullt av både positiva och negativa händelser och upplevelser, som sammantaget just nu känns lite för energikrävande för att jag riktigt ska orka hantera dem…

Är vi.

Jag och Stella alltså. Hon har blivit en så stor tjej! Hon förstår så mycket, och hennes personlighet har blivit så påtaglig (tydlig, eller kanske förändrad?) bara de senaste veckorna. Det är som att jag får lära känna min lilla livskärlek om igen, helt på nytt. Och Stella, hon verkar ha fattat att jag är borta om dagarna och att när det är vi, då gäller det att njuta.

Det kanske är därför vi är så nykära.
Det känns som att hon njuter av mitt sällskap. Är på gott humör hela tiden, ser till att komma och pussas med mycket jämna mellanrum, slappar av och bara myser nära mig. Äter under flirt och charm utan protester, frågar saker med sin blick och sina avancerade otolkningsbara uttalanden och blir glad när jag svarar. Och hon förstår. Det är vi liksom. Hur mycket hon än älskar att vara med sin pappa så kan man nästan tro att hon tänker att det är bäst att njuta ordentligt nu när det finns tillfälle att vara Stellis och morsan.

Kanske är det också därför hon blev så ledsen när jag kom och hämtade henne från barnpassningen från SATS – jag hade ju övergivit henne mitt under vår myshelg! Fast det gick bra, ingen fara på taket, ingen kramp i mammahjärtat. Och dessförinnan hade vi fått en underbar morgon som jag sparar i finaste hörnet av mitt hjärta. En skön promenad. Och vi följde upp träningspasset med fikahäng med C&E, mer promenad, hemmalek och sen en sväng till IKEA. Bara tjejerna. Vi njöt.

H glömmer jag inte. Han är febrig och har spenderat dagen i ryggläge.

Men nykärleken. Gud så härlig den är. Det Stella ger givetvis, men ännu mer känslan jag känner. Nykärleken är allt bra fin att få mellan varven.

Fina, fina Staffan bjöd på två låtar till födelsedagsbarnet

Johan och Janne in action

Födelsedagsbarnet själv var inte nödbedd utan gjorde också ett par inhopp

Ute på lokal igår. Det var inte igår, om jag säger så.
Det som fick mig ut i vimlet en stund, var “Sveriges svar på R0d St3w4rt” som firade sin 40-årsdag i glada musikaliska och andra vänners lag. På scen stod bl a herr He11str4nd och två herrar från en tidig konstellation vid namn Str!ndbergs. Det dom två sistnämnda bjöd på var gammalt för vissa, men nytt för mig. Och jag tyckte minsann att det höll än idag – om än lite ringrostigt, kanske.

Det blev en trevlig kväll. Inte alls speciellt sen och definitivt ganska oblöt (även om den goda bålen var fin och lite lömsk sådär som bål brukar vara).

Nu är det gräsänke-blues i fem dagar eftersom den gode Sambon åker på musikmässa i Alicante. Där kommer han förmodligen att förvandlas till Den Onde Sambon. Dom där mässorna har en tendens att inverka menligt på hans späda lekamen och göra honom vild, galen och en duracellkanin av stora mått. Må så vara. Jag slipper ju se på. Men det synd om spanjorerna…

Vi kör med ett öppet inlägg först med lite allt möjligt i. =)

Som jag skrev för ett tag sedan (tror jag, eller så tänkte jag göra det) så har en del av katterna flyttat på sistone, bla pga allergi och lite annat… Så min ena hankatt Pumpan/Kisse har nu flyttat till egen familj och båda kattungarna från senaste kullen har fått egna hem, härligt nog. Så här är enbart tre katter kvar för tillfället men imorgon kommer min särbokatt Smulan tillbaka.

Får se hur det går nu när det är lite lugnare här, mobbarkatten är iofs fortfarande kvar, men jag får helt enkelt se hur det går. Smulan har ju bott hos min mamma nu i ett par veckor och hon har verkligen stormtrivts. Hur hemskt det ens känns så är den nakna sanningen att Smulan har inte varit så här glad, så här kattungelik, lekfull eller kelig på många år. Sen innan Elias kom in i huset 2003 typ. Så jag hoppas att det håller i sig.
Blir det ohållbart igen får jag ta ett nytt tänkarbeslut. Mamma ska iväg på tjänsteresa, reparera maskiner och lite annat i drygt två veckor, så därför kommer särbokatten hem till mig igen, fast klart hon skulle alltid komma hem till mig igen, frågan var bara när. =)

Lilltösen har varit hos sin pappa, kom hem i tisdags, världens bästa busunge! Hon har haft jättekul och allt har gått bra, inget att klaga eller anmärka på alls. =) Hon var tom på dansskolan och hade roligt. =)
För en vecka sedan var vi och lekte på Leklandet, knappt något folk där eftersom det var en torsdag förmiddag… Men Lillan hade jättekul och adopterade en annan flickas pappa och de tre lekte på för fulla muggar. Jag fick bokstavligen talat slita bort henne från alla lekgrejor för att få i henne lite mat. Efter det blev det besöka mormor/särbokatten. Följt av bussen hem till pappa för Lillans del och hem till soffan/sängen för min del. =)

Ja det är lite ändrat här hemma, möbelmässigt sätt. För tillfället sover jag på soffan tills en säng införskaffats. Ingen brådska det är nämligen en riktigt bekväm soffa. =) Jag har också en expedit-bokhylla i svart som katterna tycks översätta till “leksak-slash-sovmöbel” men nu är den full av böcker (och ändå har jag tre lådor med böcker TILL + massvis som jag inte ens vet vart de tagit vägen. Då har jag ändå tänkt att det skulle finnas filmer i hyllan också, men den tanken börjar försvinna allt mer och mer…

Till något helt annat: Jag har köpt en motionscykel. Ingen avancerad version, men den ser ut som en stor häst typ. Känns nästan som om jag behöver en stege för att sätta mig på den.
The curse of being kort…
Men jag har iaf använt den, köpte den igår och har redan tillbringat två timmar på den, så jag är faktiskt riktigt nöjd, om än med en jävla värk i arsl*t…

Något lite tråkigare. Min kompis som blev mördad. Hon begravdes i lördags. Kan inte riktigt släppa att det kunde hända, framför allt inte när man sedan läser i tidningen om sambon som dödade henne. Han hade misshandlat henne förra året och dömdes till skyddstillsyn plus kontakt med psykolog. I maj i år misshandlade han henne igen. Det har inte ens kommit upp i rätten ännu. Nu har de slutfört den rättspsykiatriska undersökningen som visade att han är klar i knoppen. Han har erkänt, all teknisk bevisning visar på att han mördat henne (fast de väntar ju på svar från SKL) ändå tänker åklagaren begära uppskov… Man kan bli trött för mindre… Hoppas det snart är över och att han tillbringar resten av sitt liv bakom galler.

Nehe, nu är det nog dags för ett lösenordsskyddat inlägg med lite annat… Men jag avslutar med en bild på mig och lillan som jag tog häromdagen. =)

Det är mycket jobb. För det mesta kul sådant. Ibland mer rutinartade saker, och det är också rätt skönt eftersom hjärnan får vila lite då… men visst ligger jag redan lite efter med jobbet. Så får det vara. Det jag inte hinner, får vara. Jag jobbar inte 10-12-timmarsdagar, vecka ut och vecka in, igen…

Igår var det gemensam utvecklingsdag med hela den stora övergripande organisationen som jag jobbar i numera. Fjolårets motsvarighet var betydligt bättre, mer givande på alla sätt. Men vi fick inleda med att sjunga… fast innan vi sjöng, fick vi värma upp… och i uppvärmningen ingick att massera varandras axlar.

Och medan vi stod och väntade på att dagens arbete skulle börja, pratade jag med en av de män jag jobbat med tidigare. Jag frågade honom om hur hans arbete går; han är tämligen nyanställd i vår stora organisation, kommer från en helt annan bakgrund och är en av de driftigaste människor jag vet (och då känner jag ändå ganska många driftiga människor). Han är en sådan som gärna pratar mycket om visioner och idéer… men sedan genomför han dem också, vilket faktiskt skiljer honom från de flesta…

Ovanpå det så är han helt enkelt fruktansvärt trevlig. Hans kunskaps-, erfarenhets- och intressebank, är väldigt bred. Den innefattar ett genuint intresse för andra människor.

Många väldigt ‘trevliga’ människor, är också väldigt ytliga. De är ofta bra på att ta kontakter med andra, men eftersom de själva inte har något personligt djup och egentligen bara söker bekräftelse i sitt kontakttagande, känner man snabbt med dem att man bara är en i mängden, utbytbar så fort någon mer ‘intressant’ (=potentiellt viktig) kontakt dyker upp… men den här mannen är faktiskt trevlig på riktigt.

Han är något så ovanligt som en väldigt social, intelligent och kompetent människa, som också vågar visa sig både väldigt personlig och ganska sårbar. En människa som det är oerhört lätt att tycka om… men inte sådär manligt macho, så han går kanske inte hem i alla läger, för de flesta människor har trots allt ett ganska stort behov av att ‘kvinnor ska vara kvinnor och män ska vara män’. Det har jag aldrig haft, så i min värld är den här mannen… en riktigt stor och äkta guldklimp.

Givetvis oerhört gift också. Lyckligt, såvitt jag förstår. Och har två små barn med denna hustru.

Vilket för mig innebär att… han är ‘untouchable’, diskvalificerad från gruppen ‘potentiellt intressanta som partners’. Jag funkar så, helt enkelt. Får jag reda på att en intressant man är upptagen, så blir han automatiskt avskriven… det finns inte, i min värld, att man stöter på någon som är upptagen.

Nå, åter till inledningen av dagen. Han såg lika glad ut av att träffa mig, som jag blev av att träffa honom. Och när vi gick in och satte oss, satte han och en annan kollega från gamla arbetsplatsen sig, med mig… jag har numera jobbat på… tja fyra, får man väl säga, av de arbetsplatserna som ingår i den här övergripande organisationen. Så jag känner mig tillhörig lite överallt, och ingenstans… vilket passar mig så väldigt bra.

Hur det nu var, så fick först han massera mina axlar, och sedan jag hans. Han var uppenbart generad över att göra detta – men samtidigt seriöst engagerad i sin uppgift, såpass att han frågade mig var jag hade ont, var han skulle klämma mer… Och bra på att massera också, han berättade sedan att han masserade fruns axlar/rygg dagligen, för att hon alltid har ont… och jag kände igen mig lite, jag hade också ont och behövde massage dagligen av exet, under en period… men exet ledsnade. Vilket såklart också är begripligt. Det kändes i alla fall bra att kunna få ge exkollegan lite massage, eftersom han tydligen aldrig får det…

Nå, det var inte så mycket mer med det. Annat än att jag märkte på honom att… vår närhet ökade. Vilket väl delvis är tanken med att massera varandra, människor emellan.

Men jag är ofta den där som… ser, involverar, dem som är lite vilsna och som ingen annan verkar vilja inkludera i gemenskapen (oftast inte för att det är något fel på den vilsna, utan för att övriga har fullt upp med att försöka få ingå i gemenskaper själva). Jag är oftast min egen gemenskap, så jag bjuder in och tar med dem som blir över…

Och jag märkte att exkollegan kände sig lite vilsen. Och glad, över att jag brydde mig… och när vi skulle välja grupper att arbeta i, efter den gemensamma inledningen, involverade jag även en annan nästan-kollega, en sådan som också går sina egna vägar men ofta samtidigt ger ett sårbart och lite övergivet intryck. När vi sedan begrundat, i tystnad, vilket ämne vi ville diskutera, så… var det kanske inte en slump ändå, att vi alla tre var mest intresserade av ett – och samma – ämne…

Exkollegan var dock tvungen att avvika, för ett möte på stan. Vi andra diskuterade… frågan. Sådär halvbra diskussioner. Handlade mer om att bekanta oss med varandras verksamheter, än att faktiskt komma med förslag i frågan. Det fyllde väl sin funktion det också.

Men jag höll ihop lite med nästan-kollegan.

Som är en av de få män i min omgivning som jag trott är singel… fast inser just nu, när jag kollar eniro, att det är han nog inte… Ja, jag säger ju det, det finns tamigtusan inga singlar i den här jäkla stan… jag har nog träffat alla sju, vid det här laget… och vet att jag inte vill ha någon av dem.

Nåja, det var ett annat spår.

Även om det möjligen förklarar min känsla av att han… liksom vikt undan, några gånger, när det inte riktigt känts motiverat…

Nå, den gemensamma arbetsdagen tog slut, och vi återgick till det vanliga jobbet. Jag jobbade till lite efter fem, bytte sedan om och gick till stället där det skulle bli fest med hela storarbetsplatsen. Eller, de knappt 200 som anmält sig till den festen…

Om den festen, middagen med uppträdanden, musik och dans, kan jag bara sammanfattningsvis säga att jag hade väldigt kul. Drack måttligt, ungefär tre glas vin på ca sex timmar, men hade intressanta samtal med människorna vid bordet, som kom från olika arbetsplatser (och därmed hade väldigt olika bakgrunder), gillade underhållningen (även om volymen var så hög att jag fortfarande är lite halvdöv), maten, dansen… rubbet. Jag var helt enkelt väldigt glad, hela kvällen… Och det kändes liksom så lugnt, alltihop… jag verkar ha tappat förmågan att vara nervös, eller osäker… åtminstone tillfälligt…

Jag hade jättekul med nuvarande och tidigare kollegor. En av de riktigt gamla kollegorna, som är väldigt garderobsbefriad, sa efter att vi jazzat loss ordentligt en stund på dansgolvet, att hon dansat med en herre som sagt att han tyckte att hon var en av de mest spännande kvinnorna han träffat på. Och så suckade hon matt… och sa… “men herregud, jag är väl ändå en av de allra mest etablerade flatorna inom den här arbetsplatsen, hur kan han ha missat det!?” Men jag tyckte lite synd om herren som sagt det, och som faktiskt hör till en helt annan arbetsplats, och sa att “jovisst, du försöker ju inte dölja att du är lesbisk, men… du pratar ju inte om det med alla heller, inte hela tiden…” Sedan sa jag att hon ju faktiskt bara kan ta det för vad det var – en komplimang… och visst, hon köpte det.

Och sedan pratade vi om hur hon löst vårdnaden om barnen, med sin ex, som inte var glad när exkollegan träffade en ny kvinna för några år sedan… helt vanligt relations- och familjesnack. Om det där evigt svårhopsatta livspusslet… och sedan hade vi mest bara otroligt kul på dansgolvet. Det är en härlig människa.

Men roligast var nog faktiskt att jag blev uppbjuden… precis sådär lagom mycket att det kändes kul… Jag brukar försöka undvika styrdans eftersom jag, som är rätt lång, alltid fick dansa ‘herre’ i skolan, och är måttligt bra på att följa… Men jag vet inte vad det var igår, jag kände mig liksom så himla… avslappnad. Lagom. Så jag dansade flera styrdanser med en av de nuvarande kollegorna, en väldigt stilig herre med viss otur med tänket… Men väldigt trevlig, en schysst man.

Och så blev jag uppbjuden till hoppa-runt-dans av en tidigare kollega, som jag inte precis känner men som visade redan på arbetsplatsen att han är… förtjust i kvinnor. Om han är singel eller ej vet jag faktiskt inte, men tror inte det, och han ser visserligen också bra ut men är inte min personlighetstyp. Också en schysst man, men jag betvivlar att vi skulle ha så mycket att prata om i längden…

Två situationer under kvällen, gjorde mig dock riktigt glad och varm i hjärtat.

Den första var när massage-exkollegan, som var med och riggade festen, kom och pratade med mig, och la armen om min rygg medan han pratade med mig… och sa, efter en liten stund, medan han liksom tittade bort… att ‘om det inte vore för att jag är så fruktansvärt dålig på att dansa, skulle jag bjuda upp dig’… det här är inte en flörtig man. Utan en… rak, öppen… ärlig… och sättet som han sa det på, innehöll… mer. Jag sa att jag inte är så himla hyvens på att dansa heller, så vi kunde väl alltid försöka… och han lyste upp, och sa att han skulle återkomma när han plockat undan lite mer… och sedan hann jag både bli uppbjuden flera gånger, och gå ut och andas lite sval luft en stund och vinka godnatt till min chef och prata med både den ena och andra… så när han till slut fick chansen att bjuda upp mig, så var det studsdans… fast jag tror han hade velat dansa styrdans… och i morse funderade jag på om jag skulle våga skicka honom ett mejl och säga att jag tycker att han kunde klona sig. Men det gjorde jag inte. Fast han nog är det allra närmaste ‘rätt’, som en man kan bli, för mig… men han är gift. Och då är det inte mer med det. För mig.

Men det kändes oerhört fint att… liksom få höra att… det finns en ömsesidig känsla… som det inte går att göra något åt, men som ändå… finns.

Det finns fyra herrar inom min arbetsplats som jag… känner något lite mer för. Helt olika slags män, personlighetsmässigt. Och de är faktiskt bara fyra stycken. Som jag har någon liten aning till… extra känsla för.

Jag har annars faktiskt bekymrat mig en del över att jag fått konstatera att jag har så fruktansvärt svårt för att tycka att män är intressanta… jag blir inte attraherad, inte intresserad… och det bekymrar mig lite, för att jag inte känner igen mig. Från hur jag har fungerat under hela mitt liv… fram till exet. Jag har… haft ganska lätt för att tycka om män… som människor, och som män. Och… jag tycker inte illa om män, sedan det tog slut med exet. Jag bara… känner inget alls, för dem… ja, jag har inte blivit lagd åt andra hållet heller, även om jag skulle tycka att det kunde vara… enklare, kanske, och framför allt skulle det ju öka ‘utbudet’ en gnutta, i alla fall…

Jag tycker om människor. Både kvinnor och män. Det finns många som jag verkligen uppskattar… men jag har så gott som helt förlorat förmågan att bli… förtjust, entusiastisk… och något som ens liknar förälskelse… har jag nog faktiskt inte känt, sedan exet. Och det är över fem år sedan som det tog slut mellan oss…

Och det är klart att eftersom det i princip inte finns några singlar omkring mig, så känns det vanligtvis inte aktuellt att ens fundera över om jag finner en man attraktiv. Jag är inte sorten som… ja, jag kan helt enkelt inte bli intresserad, tror jag, av en man som lever i en relation. Det faller sig ungefär lika naturligt som att bli kär i brorsan… det är den sortens känslor jag får, för män som är upptagna. Det finns liksom inte. Har aldrig gjort. Jag har för mycket respekt för människors egna val.

Men hur som helst, så finns det alltså fyra män som… tilltalar mig, som människor och som män, på min stora arbetsplats. Som i sin helhet är stor… och jag känner såklart inte alla… men vi pratar ändå promille, här… typ. Jag tycker helt enkelt själv att det är en aning… konstigt, att så få män intresserar mig.

Men okej. Av dessa fyra män, var alltså tre på den här festen… den fjärde har råkat ut för en olycka, blivit opererad och är fortfarande sjukskriven, såvitt jag förstått.

Och en av dem… ville dansa med mig. Och gjorde det också, så småningom. Visade att… det finns en ömsesidig känsla… även om den inte är något som vi ska agera på. Och det är den mannen som… ja, vi har pratat en del om personliga saker av olika slag tidigare, så jag är rätt säker på att om han inte var upptagen, så skulle han vara… kanske den mest optimala partnern som jag skulle kunna hitta. Men han är alltså upptagen.

Den andra… pratade jag med, lite då och då, under dagen och kvällen… och jag såg att han sökte mig med blicken… flera gånger. Idag lunchade vi ihop, tillsammans med andra, och han var mer öppen än han varit tidigare… så hur det än är, vad det än handlar om och även om han nu verkar vara upptagen han också, så märker jag att förtroendet i alla fall växer. Det är också något fint… väldigt fint, faktiskt. Inte alls oväsentligt. För mig.

Och den tredje… sökte mig också, med blicken från ett annat bord, redan tidigt under kvällen…

Han är svårare att beskriva.

Vi jobbade ihop förra våren. Han är mer… macho. Vilket inte är något som tilltalar mig. Men han är också… VARM. På ett sätt som… yttrar sig i kroppsspråk, röst, och framför allt i blicken… han är i många avseenden en osäker, överkaxig, pojkaktig man. En sådan som spänner sig, inför andra män. Mäter sig, liksom. Sådär som jag finner ytterst patetiskt och vanligtvis väldigt irriterande, eftersom det oftast utesluter kvinnor, kompetens och intelligens. Och det gör det också, med den här killen, men… han har också en… tydlig längtan efter att… duga. Vara omtyckt. Kunna saker som… andra värderar, och då faktiskt inte bara andra män. Han är en sådan man som har ett laddat förhållande till kvinnor – alltså en sådan man som jag oftast inte alls går ihop med… jag fungerar bra med män och kvinnor som ser sig själva och andra som människor, i första hand. Sätt mig ihop med en Persbrandt eller en Lundell, och vi skulle slå varandra gula och blå inom tio minuter… Jag kan inte med människor som slåss om en makt som de aldrig besuttit och aldrig kommer att besitta. Jag respekterar människor för deras faktiska kompetens eller förmåga, och inte för deras maktsträvan.

Men den här killen är… åt det hållet. Åt Persbrandt-hållet. Fast utan cynismen… kanske är det det som gör att jag… ser fler sidor hos honom.

När jag var i tjugoårsåldern, var vi fyra tjejer som åkte ut på tågluff i Europa. I Nice råkade vi träffa på en svensk man, i 40-årsåldern, såg bra ut och hade både pengar och status… men han var gift, och ändå gjorde han vad han kunde för att få minst någon av oss tjejer i säng…. han siktade in sig på mig. Och jag… dolde inte mitt förakt. Faktiskt. Jag blev tokirriterad över hans övertydliga självsäkerhet, som han byggde på pengar, världsvan attityd, kön, ålder och status. Han var så säker på att vi unga brudar… skulle vara naiva nog att gå att dupera. Och för all del, han var inte helt fel ute… mina kompisar hade nog gärna tagit sig en runda i sänghalmen med honom. Men han märkte ju tidigt mitt motstånd… så det var mig som han ville besegra.

Samtalen under kvällen, handlade mest om en skyttegravseld mellan honom och mig… jag ifrågasatte hans föraktfulla attityd till det land (Sverige) som gett honom grundförutsättningarna för att bli en så framgångsrik man i det nya landet. Hans ‘uppraggande’ av fyra unga tjejer från sitt forna hemland, när han var gift, och den som han var ute med var hans frus bror… som ärligt talat verkade vara en betydligt trevligare snubbe – fransman, gift han också, och totalt oflörtig… Mina kompisar blev nästan arga på mig till slut, för att jag inte lämnade denna ’stackars’ 20 år äldre gifta man i fred med sitt raggande… jag varken hade eller har samma grundvärderingar som de kompisarna, behöver jag kanske inte berätta…

Jag får jädrar gåshud av män som kräver ‘respekt’ bara för att de är män. Som använder sin manlighet som ett ensamt argument för att de ska bestämma över saker som de inte ens kan eller vet… eller, egentligen: det finns inte mycket som jag finner så patetiskt som människor som kräver ‘respekt’ för yttre omständigheter som de fått utan att själva ha presterat ett skvatt.

Och den här tredje mannen… jo, han är åt det hållet. Vill gärna imponera på de män som han tror sitter på makten.

Men samtidigt… finns där andra aspekter, hos honom. Som han visar. Vilket jag i sig finner attraktivt.

Som när vi åkte för att träffa kollegor i Uppsala förra våren… jag, den här killen och så vår dåvarande projektledare. (Måste igen konstatera: vilket lyxjobb jag hade då… Under hela det året, hade jag lyxjobb…) Nåväl, det var alltså jag och två grabb-grabbar. Som åkte dit för att träffa folk som gjort det som vi höll på med att bygga upp, då. Fast de i Uppsala hade planerat en aning bättre, i förväg, och alltså sett till att skaffa sig både bättre budget och bättre förankring i sin organisation… som vår projektledare viskande konstaterade till mig och den här andra exkollegan, i en paus… Hur som helst, så… när vi reste hem därifrån, så… satt vår projektledare på annan plats, och jag och denne exkollega satt bredvid varann.

Och vi pratade… tja, om jobbet… om familjen, barnen… och vi satt väldigt nära… utan ord… och utan… mer än så.

Sedan jobbade vi ihop… hade möten… och han lyssnade… med motvillig respekt… som blev allt mindre motvillig.

Och så bytte jag jobb, vi sågs eller hördes inte på ganska länge… fast jag ringde någon gång, när jag hade ärende, i det jobbet, och… kontakten, värmen, fanns där, i telefon… kanske oväntat, för båda… någon slags… omtanke.

Han är en oerhört vacker man… med en blick som… ser. Det är det som är det vackra, med honom…

Och så bytte jag jobb igen, och vi jobbade ihop… och jag fick märka att hela gruppen som innan haft en aningen skeptisk attityd till mig, liksom hade… ja… svårt att förklara. Men de liksom… litade på mig, eller förlitade sig… på ett sätt som de inte gjort innan.

Själv så älskade jag allihop redan. Men det gör inte alla gånger att kärleken blir ömsesidig… och jag har arbetat med många individer och grupper som varit oerhört ’svårflörtade’… och jag flörtar inte. Aldrig. Jag jobbar aldrig på att bli populär… det har väl märkts här på bloggen, om inte annat… Men ibland så ‘vinner’ min kärlek i längden. Och det gjorde den visst, med den här gruppen… inte så att de visade det så himla öppet, det var mer som en väldigt uppenbar underton.

Och i gruppen fanns den här killen, som… är en sådan som spelat på sin charm. Och jag lät honom göra det.

Ibland är rätt sak att göra, att låta människor få ‘vinna’ på det som är deras vanliga strategi. Jag gör en avvägning där, omedveten, om individernas gamla vanliga mönster är… acceptabelt, i sammanhanget. Och i den här gruppen var alla så kompetenta inom de områden som behövdes, att det gick alldeles utmärkt att visa kärlek för deras gamla vanliga mönster.

Ibland fungerar inte det. Ibland är människors mönster så fel för sammanhanget att jag måste göra en markering om det, få dem att hejda sina gamla mönster, annars fungerar inte helheten… och det blir skavigt och obevämt, en stund, det blir en del samtal med var och en, men i slutänden brukar det bli bra, bättre, ibland lysande…

Med den här killen fungerade det alldeles utmärkt, för sammanhanget, att låta honom fortsätta spela rollen av den charmerande pojkspolingen. Tills han inte längre gjorde sitt jobb. Och jag var inte arbetsledare för gruppen, men har varit både lärare och morsa tillräckligt mycket för att kunna markera på ett sätt som tydliggör att ‘det där funkar inte mer nu’. Det finns många sätt att styra, eller påverka… och vid det laget hade jag vunnit gruppens respekt tillräckligt mycket för att de skulle lyssna på mig utan att jag behövde vara särskilt skarp.

Kanske kände de alla min kärlek…

Kärlek är en mäktig kraft. Jag har den kärleken nu också, för mitt jobb och för mina arbetskamrater, som finns på olika arbetsplatser… nå.

Just den här mannen… är som sagt ganska macho. Man får gå mer än halva vägen. Ibland hela. Men det ‘lönar’ sig… han visar sin uppskattning för att man gör den ansträngningen… om man tar sig tid att lyssna. Då får man märka den.

Nu var han med på festen igår. Och jag märkte att var jag än var och vad jag än gjorde, så… fanns hans blick. Men jag gjorde inget.

Och plötsligt var det en hand som tog i mig, bakifrån… och jag vände mig om… han stod där, osäker… och jag log. Med hela ansiktet. Sa ‘hej!’, med välkomnande… och hans osäkerhet försvann. Han ville dansa… men just då tog bandet paus… och han ville nog egentligen ha kontakt.

Så vi satte oss ner på närmaste stolar… och pratade. Tills bandet pausat klart… och så dansade vi. Hoppa-och-studsa-dans… jag var egentligen ganska trött redan då, efter varje dans ville jag sätta mig, men han ville inte… han ville dansa mer. Och småprata – jag menar, skrika i varandras öron… Han berättade att han ville lära sig spela gitarr. Sådär på riktigt. Men att han liksom inte kom sig för… och jag berättade att min dotter lärde sig ackorden och att spela, på ren tjurighet. Jag sa att hon kanske kan lära honom… han blev glad, och sa att ‘man tar sig ju liksom inte tid‘… hemma har han ett par barn, varav den ena har särskilda behov.

Och jag kände att hur vilsen jag än kan känna mig, med tappade sammanhang… så kände han sig minst lika vilsen… trots sammanhang… det är tamigtusan inte alltid så lätt att vara vuxen, bara för att man råkar vara det, rent åldersmässigt…

Men vi dansade ganska mycket. Och till slut blev det styrdans… och han bara greppade mig. Det var liksom inte en fråga… jag sa att jag inte är så bra på att följa, med min längd… och han liksom fnös lite.. Och sa att jag i alla fall inte slog honom, i längd… och det fick jag ju hålla med om… det var ju inte det som var frågan egentligen. Men visst…

Och sedan satte vi oss. Och han… liksom virade in sina ben, bland mina… och vi pratade… tills han kanske insåg att… hoppsan. Han är ju gift… och så backade han lite… och så småningom tyckte han nog att det blev alltför uppenbart att han nog borde bege sig hemåt… så han tackade för kvällen, och for.

Och nu i kväll kom en fråga från en av festfixarna… om vem ’snyggingen’ som jag pratade med i slutet av kvällen, var… Jag förklarade sammanhanget, och hon skrev att hon hade uppfattat honom som intresserad, av mig… och då vet jag alltså att hon inte…visste något alls, inte hade några förutfattade meningar…

Mm… det var en sådan kväll. Jag vet inte vad som gjorde vad, men… jag hade några män som… vågade visa sitt intresse. Och det fick mig att komma ihåg… hur det varit, tidigare… och också att inse att… jo, det är nog något som jag gör. Signalerar. På något vis… i ‘normalfallet’, så… ja, jag ser ju inte män. Så då vågar de inte… närma sig… gissar jag. Men igår var jag bara avslappnad, och glad… så på något vis så blev det… rätt.

Så att flera vackra, fina, mänskliga män, vågade… närma sig.

Och det lämnade en fin känsla… i mig. Som höll i sig… hela natten, faktiskt så att jag drömde om ett par av de här finaste… kanske är det inte alldeles tvärt omöjligt, ändå. För mig… att kunna, vilja, leva i närhet med en man… fast det har känts så… många gånger.

Men jag är ju inte där. Och det funkar inte med vem som helst. Jag måste känna att det vackra finns – på riktigt… för det gör det nästan aldrig.

Och om det finns en man som är vacker, på riktigt, och inte redan upptagen… ja, jag vet inte vad jag ska tro om det. Det verkar inte finnas… men kanske gör det det.

Jag kan också konstatera att det verkar vara lättare att hitta Kärleken som homosexuell, här i min stad… än det är för mig, som inte är det… och visst är jag kräsen. Jag kan bara inte föreställa mig att leva… i ett dåligt förhållande, som M skrev i mejlet som jag fick idag, ‘även om det förmodligen är bättre att leva i en relation än att leva ensam så är det faktiskt värst att leva i en dålig relation’…

Jag får väl be en av exkollegorna att klona sig… Det verkar trots allt vara det mest sannolika sättet för mig att hitta kärleken…

Det finns olika sätt att säga nej på när någon frågar om man vill göra något tillsammans med dem.

1. Ingen förklaring. Inget motbud.

- Nej, jag kan inte.

Personen anstränger sig inte för att få till ett möte. Det här signalerar att personen inte tycker att det är särskilt viktigt att få möjlighet att umgås. 

2. Förklaring, men inget motbud.

- Nej, jag kan inte för jag ska till mamma på släktträff.

Personen anstränger sig genom att förklara varför de inte kan träffas, men kommer inte med ett motbud för att få till en träff. Även det här sättet att säga nej signalerar att personen inte tycker det är särskilt viktigt att få möjlighet att umgås.

3. En förklaring och ett ospecifieerat motbud.

- Nej, jag kan inte på fredag. Jag har mycket både på jobbet och hemma just nu, men så fort jag ser en möjlighet att komma loss så ringer jag dig.

Det här kan både signalera att personen vill umgås eller inte vill umgås. Eventuellt kommer aldrig motbudet resultera i att personen ringer och föreslår en ny tid och då kanske intresse för umgänge inte är så stort. 

4. Ingen förklaring. Men ett tydligt motbud och en avstämning.

- Nej, jag kan inte på fredag, men jag kan ses på lördag eftermiddag. Fungerar det för dig?

Det här svaret signalerar att personen inte har lust att förklara varför hon/han inte kan, men personen föreslår en konkret tid och vill gärna träffas en annan dag. Dessutom stämmer hon/han av.

5. Förklaring, ett tydligt motbud och en avstämning.

- Nej, jag måste jobba på fredag och kommer nog vara rätt trött, men jag ses gärna på lördag eftermiddag. Fungerar det för dig?

Det här signalerar att personen vill umgås och är beredd att bestämma direkt en ny tid. Dessutom lägger hon tid på att förklara sig.

Om någon svarar enligt punkt 1 och 2 då antar jag att de inte är lika intresserade av att träffas som jag är. Jag lägger ner försöken och söker mig till någon annan som vill umgås. Svaret i punkt 3 tycker jag är helt ok om det verkligen följs upp av ett konkret förslag inom några dagar. Annars är det bara att se sig om efter annat umgänge precis som i punkt 1 och 2. Skillnaden mellan punkt 4 och 5 är förklaring eller ingen förklaring. Jag tycker det är egalt. Ibland vill/kan man förklara sig ibland inte.

Min absoluta favorit bland ovanstående är 5:an som jag tycker inte lämnar några frågetecken efter sig i huvudtaget. Bägge vill umgås och man ser till att planera det så snart som möjligt och man får viss inblick i den andras praktiska (jobba) och känslomässiga (trött) vardag.

Hur är det för dig? Vad tycker du är viktigt att tänka på när man tackar nej? Spelar det någon roll för dig hur andra säger nej? 

Jag tog shorts i morse, för väderprognosen sa att det ska komma några varmare dagar igen, nu. Tänkte att mina shorts kanske skulle hjälpa värmen på traven… Det gjorde de kanske inte, men det jag frös om var inte benen utan händerna, på cykeln på väg till jobbet.

Förmiddag. En mugg kaffe. Några telefonsamtal från kollegor som behövde hjälp med webbsaker, och ett samtal från en tjej som egentligen inte skulle till mig, men när nu mina kontaktuppgifter finns på ett och annat ställe på webben, så… ja, tjejen hade frågor om praktiska saker som hör till min arbetsplats, men inte till mina arbetsuppgifter. Spela roll, jag visste ju svaren, så jag tog det. Dessutom skulle hon besöka den här staden för första gången i sitt liv, inom några veckor, och undrade hur man hittade från tåget och till min arbetsplats… och jag förklarade igen, i lugn och ro. Innan vi la på tackade hon med värme för att jag ‘tageit emot’ henne så bra och trevligt… och när jag lagt på, tänkte jag igen på hur självklart det alltid varit för mig att det är mitt jobb att vara trevlig mot besökare och kunder. Jag tycker det, oavsett vilka arbetsuppgifter jag haft för stunden… men det är det verkligen inte alla som tycker inom mitt jobb, och det slår mig emellanåt att jag tycker att det är lite svårt att förstå…

Kontakt med några kollegor från närliggande arbetsplatser. Trevligt att träffa en som varit sjukskriven ett bra tag, och som nu var tillbaka igen… Fika med en av kollegorna i korridoren, och långt samtal om mänskliga mönster, värdet av kvantitativa kontra kvalitativa undersökningar av människors åsikter, hur mycket sk ’social kompetens’ betyder för att vi människor ska ‘köpa’ saker av varandra, och det orättvisa i att dagens unga tvingas välja bland 50-100 gymnasielinjer (och därmed till stora delar välja sin framtid), när de är 16 år gamla och inte vet mycket om livet… ett sådant samtal som tilltalar mig mycket.

Och så mer mejlande och webbande. Det som vi jobbat intensivt med att förbereda och samordna, under ett par månader innan semestern, sjösattes utan några problem… jag tror det knappt än, att det kunde gå så smidigt…

Lunch. På vägen in i lunchrummet såg jag min kvinnliga vän A. Gick fram till henne, kramade om henne på vägen, frågade hur det var… och hon sa ’sådär’… och när vi sällskapade bort bland borden sa hon, med en pressad suck: ‘det här har inte varit någon bra sommar’… Sådär lite starkare än man vanligtvis gör. Jag stannade och tittade på henne, frågade ‘hur då?’. Och hennes underläpp började darra, medan hon sa: ‘Du vet min vän J’… och sedan behövde hon inte säga mer. Jag förstod… och sa bara ‘åh nej!!’, och kramade henne hårt, medan hon grät mot min axel…

Jag känner inte hennes vän J. Har nog träffat henne någon gång för en massa år sedan, men vet egentligen inget mer om J än att det är en av A´s äldsta barndomsvänner, som fick någon märklig sjukdom häromåret som sabbade både magen och slog sig på några inre organ… och när A pratade om J i våras, så var hon äntligen på väg att bli bättre.

Men jag fattade ändå direkt att… J hade dött. Och så var det. För bara någon vecka sedan. Massiv hjärnblödning. Och A… kunde såklart varken tänka på eller prata om något annat, och inte sluta gråta… så vi stod där, mitt i lunchrummet bland alla människor, och jag jämrade mig mest och sa bara ‘skit också, man får inte dö när man är mitt i livet och dessutom har små barn som behöver en, det får man faktiskt inte’, eller något sådant… och vi pratade om hur obegripligt det är. Att en relativt ung människa, som vi, en människa som funnits i A´s liv nästan så länge hon kan minnas… en människa med man och femårig dotter… bara dött.

Ofattbart. Smärtsamt.

Begravningen är på fredag… och sedan jag satt mig med A och två andra kompisar, konstaterade vi alla att den lär bli en känslostark historia. Med J´s barn, man, föräldrar, mor- och farföräldrar… helt obegripligt. Jag kunde verkligen känna att… ja, det kommer att dröja år innan A kommer att fatta, till fullo, att J inte finns mer… jag känner inte ens J, och ändå känns det ofattbart för mig också…

Det sköra livet. En människa som verkligen behövs… försvinner.

Och A sa att den femåriga dottern är arg. ‘Det låter bra’, sa jag, och så hade A tänkt också – hon har alla skäl att vara urförbannad över att andra mammor och ‘gamla tanter som slåss med käpp’ (tjejens farmor), får fortsätta att leva, när hennes mamma inte får göra det… ‘Mamma fick bara ett halvt liv!!’, hade tjejen sagt, och måttat mellan händerna hur långt liv mamma hade fått…

Så ont det gör. I hjärtat. Att tänka på alla dem som far så enormt illa av att denna kvinna bara dött…

Det blev lite svårt att prata på som vanligt med andra kollegor, sedan. Det blev mycket känslor… men det var ju ändå bara att jobba vidare. Jag berörs ju bara väldigt indirekt… och bara genom att bli påmind om hur skört livet kan vara… och hur viktiga vi människor är, för varandra… hur vi slarvar och glömmer bort det, när vi lever våra vanliga vardagsliv. Man kan inte leva annorlunda, för då fungerar inte livet, men… man behöver påminnas ibland. Om att människor är allt annat än oväsentliga, och absolut inte utbytbara…

Senare under eftermiddagen satt jag och pratade med en fd kollega, som jag pratat djupt med tidigare då och då, men nu inte ens träffat på ett halvår eller så. Vi pratade om… relationer… mänskligt, manligt, kvinnligt… dejtande och nätet… bokstavsdiagnoser, styrkor och svagheter och kommunikationssvårigheter. Hon har dejtat väldigt intensivt under några år, och med den bestämda målsättningen att inte träffa någon för att leva med. Hon vill bara ha kul. Och jag frågade vad det är i hennes liv som gör att hon inte vill träffa någon att leva mer beständigt med… och hon sa att ‘det är inte möjligt att ta in en man mer permanent i mitt liv, så länge som äldsta dottern bor hemma och har så stora svårigheter som hon har’.

Hennes dotter har till slut fått diagnosen ADD. Men dotterns största hinder i livet, är hennes enorma renlighetstvång… som gör att hon inte har några vänner, och att hennes tillvaro omgärdas av ångest och spänningar under hela hennes vakna tid. Det är bara hennes mamma och lillasyster som kan ‘rena’, i hennes liv… och min exkollega sa att ‘vännerna har svårt att acceptera dotterns starka beroende av mamma och hennes olika tvångsbeteenden – de kommer med råd, och blir frustrerade hela tiden, så hur skulle det gå med en ny man som ska in och börja försöka styra också…?’ Och jag förstår precis vad hon menar. När livet är såpass rörigt som det blir med ett barn med tvång eller psykiska besvär, så har man ingen ork över till att hela tiden tala om för omgivningen att ’snälla, jag förstår att du menar väl, men släpp det här helt och hållet är du snäll för dina råd hjälper verkligen inte’… man har helt enkelt fullt upp med att försöka få vardagen att fungera. Man orkar inte hantera oförstående närstående, också…

Och frågan är om denna tjej kommer att bli så ‘frisk’ att hon kommer att kunna leva själv. Min exkollega måste ju tro det, för att inte gå sönder själv… men hon känner sig väl inte helt säker själv heller…

Livet är fullt av så många saker som gör ont, och som vi bara får lov att hitta sätt att försöka hantera… och många gånger hjälper vi varandra allra bäst genom att inte komma med råd eller synpunkter. Att i stället bara acceptera. Personligen tycker jag att det är lite svårt att förstå att folk runtomkring inte bara kan se och acceptera att detta är något som inte fungerar ’som vanligt’, det handlar inte om ‘uppfostringsmetoder’ eller om något som man kan försöka ‘tvinga’ bort från denna unga tjej… och jag blir återigen påmind om att väldigt många människor saknar förmågan att förstå att andras beteende oftare handlar om vad de förmår, utifrån sina förutsättningar, och inte om vad de gör för att jävlas… så många människor klarar inte av att se att det finns fysiologiska orsaker till att människor fungerar och beter sig som de gör. Man vill tro så mycket på allas ‘fullkomlighet’ som människor, att man snarare gör saker värre genom att inte kunna se att ‘denna människa gör så gott den kan utifrån sina förmågor‘…

Pappan till exkollegans barn, reagerar genom att bara bli irriterad och försöka styra upp dottern när tvånget sätter in. Han förmår inte förstå och hantera att dotterns beteende ligger en bra bit utanför vad hon förmår kontrollera… och så uppstår bara konflikter emellan dem, i stället.

Och det är så sorgligt… för alla inblandade parter. Framför allt han själv och hans dotter tar så mycket skada av att han envisas med att vägra se sin dotters diagnoser som något som faktiskt hindrar henne från att fungera ‘normalt’… han förmår inte se att hon inte kan styra över sig själv, så som han förmodligen styr över sig. Han kan inte anpassa sig och agera utifrån hennes behov… utan försöker tvinga henne att fungera så som han tycker att hon borde göra.

Och det är hans begränsning. Han vill självklart inte sin dotter något illa… han förmår bara inte hantera hennes diagnoser. Han kan helt enkelt inte. Han heller…

När jag till slut gick tillbaka till mitt jobb, var vi överens om att försöka ses för lunch framåt september då exkollegans jobbsituation lugnat ner sig. Och nu har jag haft bortåt tiotalet samtal av det här djupa, personliga slaget, med kollegor av olika slag, sedan semestern tog slut… det är inte ett medvetet val av mig att försöka få till det, jag har bara hamnat mitt i dem när jag pratat med kollegorna. Det är så många som jag känt så många år, nu…

Ja, livet berör. Människor berör.

Och jag cyklade från jobbet och hem till dottern, där det satt tre nyvuxna pojkar och spelade Guitar Hero medan tjejerna var iväg och handlade. Jag slog mig ner bredvid dotterns lite vuxen-rädda pojkvän, och märkte att han slappande av direkt och kände sig hemma med mig… det kändes fint, för det var ett tag sedan vi sågs. Det är otroligt fina unga människor som min dotter har i sin närhet… valpiga, kantiga och emellanåt uppkäftiga som tonåringar, men samtidigt i grunden så otroligt fina.

Jag åt lite sallad och bröd som dottern bakat. Ocvh så kom tjejerna, och det blev stora kramen med dottern. Jag fick glädjas med en av dotterns äldsta vänner, över hennes alldeles nytagna körkort.

Och så åt vi av dotterns egenbakade tårta, och vackert dekorerade muffins. Grönt och rosa är visst dotterns nya färger… Tjejen som inte gillat något annat än svart, svart, grått, svart och emellanåt något rött, under en massa år… Pappa med sambo till dotterns pojkvän kom, och några kompisar till. Vi fikade, pratade, spelade spel av olika slag, vi var fyra som satt på golvet och spelade Chicago en stund… trevligt, mysigt, lagom. Och min dotter har lyckats lära sig att vara den perfekta värdinnan, trots hennes mammas handikapp på den fronten…

Vid halv åtta värkte mitt huvud mer än jag orkade med, så jag kramade dottern, ropade ‘hej då!’ till resten, och cyklade hem i den höstkyliga, klara kvällen… Utanför huset träffade jag en pratsugen granne som jag surrade med en stund innan jag gick in.

Just another day in paradise… det som också kallas livet.

Sökte på Sopranos-signaturen på Spotify, och fick inte bara höra den några gånger i olika tappningar utan en del blues, klassiskt och pop, på kuppen…

Har haft en intensiv och härlig helg med min bloggvän som bor västerut. Jag vet aldrig numera på förhand, om jag kommer att orka med så mycket umgänge på en gång… men det har gått bra. Vi har fått underbart väder fredag och lördag, och tömde dotterns rum på saker som sorterats ut från förrådet. Några timmar tog det, sammanlagt… och det var ovärderligt att få den här hjälpen. Jag känner igen mitt behov av… rörelse… som jag hade så fullt av, under våren… men försöker hålla lite koll på mig så att det inte blir mer än jag mäktar med.

Har pratat lite djupare med flera av kollegorna som jag fikat med, under veckan. Jag behöver mina kollegor… en del är riktiga vänner. Fast vi inte umgås mycket på fritiden. Men det är faktiskt flera av dem som… jag pratar med, om Livet.

Idag har det regnat hela dagen, och varit runt 12 grader. Vi har pratat… mest har väl jag pratat, som ofta… och hoppas att min vän inte känner sig helt utsliten av mig. För jag rör mig ju mellan vardagspyssel och djupa personlighetsanalyser, mellan gammalt psykiskt skräp och helt vanliga fördomar, utan att riktigt förvarna när jag byter nivå… För mig finns det inga nivåer, inga väggar mellan ämnena. Allt går att prata om. Men jag vet att det inte är så för alla… och hoppas att min vän inte känner sig totalt utmattad.

Jag är väldigt glad att h*n ville komma…

Idag har vi varit till affären och handlat lite, lagat lunch och sedan åkt till ett närbeläget konstmuseum. Sedan fyllde vi bilen med en del av sakerna som vännen tog med för att ge till sonen, av det som jag tänkt slänga, kramades, och så åkte h*n.

Och jag kände mig… inte frisk. Väldigt trött. Lite öm i hela kroppen… skulle göra yoga idag, men… orkar nog inte det. Däremot orkade jag städa golvet i dotterns gamla rum, och flytta om lite bland det som var kvar där. Ställde dit en fåtölj och en hylla från andra rum, och la en matta på golvet. Sedan låg jag en stund på sängen i det rummet och… kände. Att dottern har flyttat. Och att det rummet inte är redo för att… bli något annat, än dotterns gamla rum. Det får vara lite ‘dött’, ett tag till… jag behöver nog det.

Men nu har jag släppt in lite luft i mitt hem, i alla fall. Lite feng shui… rensat lite kanaler, sådär. De ska inte fyllas än, kanske ska de rent av dras om så småningom. Kanske visar det sig att jag fortsätter rensa… slänga, ge bort… och flyttar till något mindre, så småningom.

Eller en annan stad. Vem vet.

Jag är fortfarande i förändring… i rörelse.

Och mitt hem har inte känts som ‘mitt’, sedan exet flyttade för fem år sedan. Än så länge har det inte blivit mer ‘mitt’, sedan dottern flyttade… kanske kommer jag aldrig mer i livet känna att en bostad är ett ‘hem’, för mig. Kanske kommer jag aldrig mer att… höra ihop med en man, heller.

När det tog slut med exet, och han flyttade och verkligen kapade så många band han bara kunde, så rycktes mina rötter upp. Väldigt mycket sådant som jag inte ens funderat på tidigare, aldrig ifrågasatt utan tagit för självklarheter, sånt som handlar om samhörighet, tillit till andra, gemenskap, pålitlighet… försvann. Och visar hittills inga tendenser till att återkomma. Det handlade såklart inte bara om exet, det handlade om de flesta av mina närmaste relationer som förlorade den där självklarheten som behövs för att man ska kunna känna sig på-riktigt-trygg med andra. Och jag tror att den vore möjlig att bygga upp igen… den där tryggheten… men det kräver minst en människa som på alla sätt visar att den går att lita på. För mig. Att den finns, för mig… att den inte sviker, på det ena eller andra sättet.

Och jag tror inte längre att sådana människor finns.

Så jag vandrar i en personlighetsriktning, som handlar allt mer om nomadliv.

Jag är trygg med mig själv, jag är trygg i stunden… och vet att stunden kommer att försvinna. Sannolikt ganska snart. Livet får vara en rad… episoder, då trygghet finns. De blir väldigt vackra och ljuvliga, de stunderna… de är ovärderliga. Utan dem skulle jag kanske ge upp helt… och jag jobbar ganska hårt för att försöka åstadkomma de där stunderna. Så länge jag orkar göra det, så… fungerar nomadlivet.

Livet har slutat bjuda på kontinuitet. Och jag känner mig verkligen som en hemlös… huden blir tjockare för att stå emot smuts och kyla, och den inre känsligheten kommer allt mer sällan ända till ytan. Det är absolut inget dåligt liv, och jag känner mig inte alls ledsen – det bara är.

Ett annat sätt att leva.

… ett nytt kök för ca 30 000, av ett par visserligen trevliga och seriösa försäljare från Finland som var här och visade vad de hade… jag tror att det är ett bra pris för att få alltihop monterat och transporterat, men jag hade faktiskt inte tänkt köpa mig ett nytt kök just nu… även om det förmodligen skulle behövas. Jag trodde att de sålde vitvaror också, det var därför jag släppte in dem så självklart… för jag behöver nog byta kyl och frys snart, jag skulle tippa att de pajar endera dagen, av ålder.

Men även om det var ett bra pris och de var trevliga, så tyckte jag faktiskt inte att deras laminatklädda massiva träluckor var så himla snygga. Och när jag till slut sa att jag behövde fundera, eftersom jag faktiskt inte stod i beredskap att byta luckor och bänkar just nu, sa mannen lite hotfullt sådär att ‘du kommer att ångra dig – det här priset gäller bara just nu, för ringer du senare och vill ha det så måste jag ju åka en gång till från [en stad ca 10 mil bort], så då blir det dyrare!’. De hade redan sagt att de skulle gå runt i hela bostadsområdet och jag var tydligen den de börjat med, så jag sa att ‘men ni är väl här någon dag till, ringer jag då så ska det väl inte behöva kosta mer?’ Och då föll liksom argumentet ur munnen på honom… och jag såg på kvinnans blick på mannen att hon fattade att i och med att han ‘hotade’ med att priset skulle stiga, så ‘tappade’ han mig…

Jaja. Jag är i alla fall inte den sortens människa som impuls-shoppar ett nytt kök för 30 000. Jag undrar om det verkligen är många andra som gör det…?

Annars har det gått rätt bra på jobbet idag också. Mina gamla goda medarbetare som vill ha massvis med hjälp med jobbet som jag leder, har kommit tillbaka en efter en… så mitt jobb har blivit en aning upphackat idag. Igen. Jag siktar ändå fortfarande på att försöka undvika att stressa upp mig… och så har jag haft ett möte med två personer från andra verksamheter, som varade längre än jag räknat med och som gav mig den intressanta insikten (igen, iofs) att många människor har svårt att höra skillnad mellan ‘frågande’ och ‘ifrågasättande’. Men det blev bra diskussioner, och vi kom till ett beslut.

På lunchen och fikarasterna har jag medvetet valt att gå till fikarummet, och att sätta mig med grupper som jag inte riktigt känner. Två grupper inom min arbetsplats har jag betat av, och konstaterat att den ena gruppen pratar i stort sett bara idrott (vilket jag har fått mycket mer än nog av på min gamla arbetsplats) och den andra… pratar nog egentligen om lite vad som helst, men vissa i den blir lite blyga när jag kommer, och tystnar lite… så där får jag jobba lite mer. Lunchen delade jag med en grupp som hör till en annan arbetsplats, men som jag haft att göra med i lite olika sammanhang. Vi pratade om… eutanasi, självmord, etiska gränsdragningar kring det… den ökande självmordsfrekvensen band unga idag… alla skolbränder… vad det är som har hänt i vårt samhälle, varför det händer så mycket destruktivt i de unga grupperna. Och så betade vi av några våldserfarenheter och olyckor, och något krig också… tills en av dem sa ‘har vi verkligen bara eländiga saker att prata om??’, och som sedan själv stupade på första försöket att byta till något positivt att prata om, genom att racka ner på fotbollsvinsten som en annan tog upp… Så det slutade med att det enda som var positivt, var vädret…

Just när jag gick därifrån träffade jag på en tjej som jag umgicks ganska mycket med för ett par år sedan. En fransyska, spännande och färgstark kvinna, vi hade otroligt intressanta diskussioner då… men tappade kontakten lite i och med att hon blev särbo med en man som bor en bra bit bort.

Och tillbaka på rummet efter lunchen, kom rumsgrannen in och sa att han var pratsugen… hade satt sig med ‘fel människor’ på lunchen, och hade ett uppdämt pratbehov, sa han… Jag hade en halvtimme innan mitt möte, och blev glad över att han valde ut mig när han var pratsugen, så jag satte mig med honom i besöksdelen av rummet. Vet egentligen inte vad han var pratsugen om, för det slutade med att han bara frågade mig om saker… Jag hade just fått sms från dottern som skrev att hon strimlat en fingertopp i en mixer, det lät verkligen otroligt hemskt och jag försökte utreda hur illa det egentligen var… men hon kunde ju smsa, så jag räknade med att det inte var riktigt så illa som det lät.

Nå. Jag har haft det riktigt trevligt med kollegor på jobbet idag, med andra ord. Som nästan alltid, sedan jag bytte arbetsplats. Där finns så många olika slags människor, olika åldrar och kompetenser, men det är aldrig otrevligt och faktiskt sällan tråkigt att prata med folk där jag är nu…

På vägen hem från affären hämtade jag kappan från Gudrun Sjödén, som jag hann skicka iväg för storleksbyte innan jag for till mamma. Den här funkar… jag köpte L först, med tanken att rymmas tjocka tröjor under när det blir mer vinter, men L blev så tältstor att det blev för bra även med tröjor… M passar bättre. Jag glömde att Gudrun Sjödéns kläder är större i storlekar än de flesta andra märken… Så från att inte ha haft någon kappa som är hel eller jag gillar, har jag numera två… det känns bra!

Nu ska jag bara få tag på dem på Gudrun Sjödén och få reda på vilket OCR-nummer jag ska knappa in när jag betalar, eftersom det inte stod på fakturan och det inte gick att skriva ett meddelande i stället, när jag försökte betala via internetbanken…

Har jag tur så kommer dottern och äter taco-middag med mig i morgon. Har jag ännu mer tur, kanske min vän som bor en bra bit västerut, kan komma och hälsa på också… har inte hunnit fråga än, så det visar sig. Annars går det alldeles utmärkt att äta taco-middag alldeles själv också!

Ord kommer senare.

.

.

… är det just nu!

Fattar inte var tiden tar vägen egentligen, men jag har tusen miljoner järn i elden hela tiden. Har celebert besök från Norge också och det innebär en del förpliktelser, men bara roliga sådana.

Det idkas samvaro, grillas, umgås och skrattas hela dagarna. Och vi har det jättemysig. Det enda som spökar för mig är det dåliga samvetet över att jag inte hinner hålla kontakten med mina bloggvänner som jag tycker att jag borde.

Men det lugnar sig framöver. Kan ju faktiskt vara lite kul att märka att man har ett liv också…

En högsommarhälsning till er alla så här mitt i språnget. Jag ska hälsa på er snart igen!

Kram till den som vill ha.

.

.

… slutade med att jag pratade i telefon med Lady S en god stund, och så ringde C, och sedan blev jag hämtad av dottern med kompisar och vi åkte och såg Harry Potter. Den var bra, bäst hittills av filmerna tycker jag nog, och det är ju inte så enkelt åstadkommet av dem som skapar hela denna serie av filmer… Sista biten hem var jag själv med dotterns kompis som körde, och hon var så himla trevlig och konverserade både artigt, intresserat och samtidigt avspänt… jag blir lite lycklig av de här ungarna, de kan vara rättså dryga mellan varven men det glömmer jag helt, när de är trevliga, som igår…

Jag yogade igår, men kom inte ut något annars. Idag har jag slängt en del sopor, handlat lite mjölk och gått en runda vid sjön, en annan väg än jag brukar gå. Satt en stund i solen (och blåsten) på en brygga, gjorde yogaandning en stund och några sittande yogaövningar, mest för att töja ut musklerna som suttit vid datorn mest hela tiden annars…

Jag har kommunicerat ganska intensivt med en människa som… betyder mycket för mig. Det har varit givande, och det har tagit stopp… sådär som det alltid verkar göra, till slut… och den här gången är jag riktigt ledsen, för det är en människa som… har betytt ganska mycket för mig, under ganska lång tid…

Vi pratade bland annat om mina svaga punkter eller sårbarheter. H*n uttryckte att h*n anade att de fanns där, lite osynliga, under ytan… och jag blev själv nyfiken på vad det kunde vara som h*n såg, så jag började känna efter i mig själv.

Jag tänker att… jag tycker att mina svagheter lyser igenom ganska tydligt, här på bloggen. Jag skriver kanske inte ut dem i klartext så ofta, men eftersom jag ‘läser bakom orden’ när jag läser sånt som andra skriver, så har jag nog tyckt att jag låter mina svaga sidor lysa igenom ganska tydligt i det som jag skriver – särskilt som jag skriver så mycket, och så personligt. Jag skriver anonymt, men samtidigt så väldigt personligt att den som kan och vill, enkelt kan förstå… vem jag är, som person, inte identiteten men personligheten.

Och vad är en svaghet? Det som den ena tycker är en sårbar sida, eller en dålig sida, tycker en annan är en bagatell eller ser den inte ens… fast nu var det inte dåliga sidor utan svagheter, sårbarheter, som vi pratade om.

Vi pratade också om saker… åsikter som jag uttryckt, om vad jag sett av den andra personens agerande i vissa sammanhang. Och… jag tror att jag uttryckte mig för rakt på sak… att det blev för kantigt, det jag sa, med för lite nyanser… Jag har känt redan innan vi började kommunicera mer direkt med varandra, att det här är en människa som… har ganska höga förväntningar på… att bli ’sedd’, på rätt sätt… och jag har känt att risken är väldigt stor att jag kommer att göra den besviken, genom att inte räcka till…

Och… jag tycker inte att det är någons fel att kommunikationen strandade – jag vet inte om jag borde tycka att det var mitt fel, för jag kan inte se riktigt vad som blev så fel, och det är väl just det som är felet, att jag inte kunde se den här människan så som den ville bli sedd… så det slutade med att jag gjorde den besviken till slut, ändå…

Och det gör… ont.

Jag har ‘förlorat’ så många människor som jag kommunicerat väldigt tight med, under de senaste månaderna, och de flesta av dem har varit män från någon av dejtsajterna som jag egentligen inte ens har hunnit lära känna och därför har det inte känts så väldigt mycket när kommunikationen har strandat eller självdött… men det har såklart ändå slitit på mig. Och det här gör ont. Såpass att jag la mig i soffan och grät en stund… och det är väl bra, det också. Jag behövde kanske det också… egentligen. Även om anledningen är väldigt tråkig…

Ja, där har ni väl en av mina svagheter, i alla fall. Att jag tar till mig människor på riktigt… även när det gäller kortare bekantskaper, ifall det har känts som om man har kommit varandra nära på riktigt. Det är en av mina svaga punkter… så jag blir ledsen på riktigt, när en människa som betyder mycket för mig, försvinner ur mitt liv… Det borde vara en mänsklig och inte konstig sida, men jag har lärt mig de senaste åren att väldigt få människor tar in andra på riktigt – inte ens människor som har funnits med en i väldigt många år, har nödvändigtvis tagit in en som om man vore en riktig och viktig människa, för den…

Jag tycker att det borde vara ‘normalt’ att de som jag kommunicerar så nära med som jag har gjort med flera av de här människorna, som delat med sig tillbaka, tar in mig på motsvarande sätt som jag tar in dem… för mig är det väldigt svårt att förstå att det kan räcka med att man inte når fram till varann på ett område under en stund, för att den andra ska sluta vara intressant eller viktig.

Och det är en av alla mina svagheter… att jag fungerar som jag gör. Tar in människor på riktigt, och sörjer dem alltså när de försvinner…

Jag lär mig efterhand att människor betraktar sina medmänniskor som oerhört utbytbara. Jag lär mig att timmar av kommunikation, nära och personlig, kan sluta ha ett värde från en sekund till nästa… jag lär mig… att ta lätt på relationer. Det finns inget annat jag kan göra – så många av mina erfarenheter från de senaste åren, har visat mig att… skulle jag ta varje sådant här… avslut, som en djup sorg, så… skulle jag gå under. Jag lär mig att alltid betrakta relationer som om de kan ta slut vilken sekund som helst – och inte sällan av orsaker som jag inte ens förstår, eller ibland ens får veta… jag lär mig något som inte alls faller sig naturligt för mig. Men jag lär mig.

Sommaren då jag bodde i Malmö spelade vi ofta en skiva med Kajsa Grytt & Malena Jönsson som heter ‘Historier från en väg’. Den är mättad med vemod… och så vackra melodier och texter… den finns inte på Youtube, annars skulle jag lägga in låten ‘Brev från ett torg’. När jag hörde den, då, som drygt 20, tyckte jag alltid att den texten var så… obegriplig… jag kunde inte förstå hur man kunde ta så lätt på ‘kärleken’… och nu lär jag mig att man kan ta så lätt på vänskapen också… det gör ont, och jag kan inte annat än acceptera att det är så. Här är texten i alla fall, känslan i den passar så bra just nu…

Brev från ett torg
Varje svar är byggt på lögner
varje vänskap byggd på spel
och den som vägrar spela med
han svälter snart ihjäl
men jag vägrar vara bitter
för jag vet ju inte själv
vad sanning är

Vi träffades på krogen
ja vi satt väl där och log
du sa nånting om slumpen
som jag inte alls förstod
för du var vackrare än livet självt
det kunde varje männska se

Och stjärnorna var klara
och luften var så sval
och gatan lät som bergakungens sal
i parken gick det människor
och vandrade som vi

Och jag sa nånting om kärlek
som blev svårt att reda ut
att om man stannar upp och tänker…
så tar den nästan alltid slut
sen lekte du med handen i mitt hår
och bad mig att få följa med mig
hemåt när jag går

Och natten blev så våldsam
och morgonen så öm
vi lovade varandra evigt liv
för kärleken
och löften blir så vackra
om man glömmer världen
och säger dom med glöd

Jag vaknade på dagen
ja jag minns det mycket väl
du skrev det känns så svårt
att överge en del utav sin själ
brevet det var vackert
men kärlek, om det fanns nån, den var död

Jag tog mig en kopp kaffe
och en bulle på ett torg
jag såg på männskorna som vandrade förbi
jag gick sen utan mål, men hade svårt
att känna sorg

För jag hade sagt nånting om kärlek
som blev svårt att reda ut
för även om man inte tänker alls
så tar den slut…

Varje svar är byggt på lögner
varje vänskap byggd på spel
och den som vägrar spela med
han svälter snart ihjäl
men jag vägrar vara bitter
för jag vet ju inte själv vad sanning är

© Kajsa Grytt & Malena Jönsson, 1986

Solen sänker sig över bergstopparn i Storm Peaks och en kylig vind väcker manteln på axlarna till liv. Snart är det dags. Vi ska mötas vid ruinerna i norr när mörkret fallit. Ingången till fängelset ligger där, får se hur långt in vi tar oss ikväll. Områdets försvarssystem har sats ur spel och övertagits av den varelse som det är byggt för och det är vår uppgift att ta oss in och tillintetgöra vad det nu är som titanerna stängde in för så länge sedan. Min uppgift blir att hålla min kamrater vid liv när vi tar steget in i Ulduar.

… att jag skulle yoga igår. Onsdagar är ju den enda ‘givna’ dagen, mitt i veckan, sedan kan det bli lördag eller söndag, så länge som jag yogar två gånger i veckan… och det verkar vara det som funkar bäst just nu. Men… jag var så trött igår… på något väldigt tungt vis, så jag bestämde mig för att skjuta på det till idag. Idag får det bli.

Runt tvåsnåret hade solen varit framme mellan molnen tillräckligt länge för att det skulle kännas som om det kunde vara någon vits med att gå ut och lägga sig en stund… fast den blev ju inte kvar framme så länge, så det blev nog inte mer än en kvart i slutänden. Jag kom dessutom på att jag behövde handla snus… så jag slängde mig på cykeln och for iväg till snusaffären. Den unga sommarvikarierande tjejen i kassan var ensam där, och där var fullt av kunder, och hon var stressfläckig på halsen, stackaren… när det var min tur uttryckte jag i alla fall min medkänsla till henne, och försökte förmedla så mycket lugn jag kunde.

Och så for jag hem, skickade iväg en fråga som jag kom på under cykelturen, och la mig på gräset igen, för nu var himlen runt solen mer molnfri… även om där var mörkgrå, vackra moln norröver. Hörde lite radio, det kom ett gäng småbarn och klättrade i trädet intill, och ett äldre par passerade mig. Damen i paret frågade mig om det inte var väldigt varmt att ligga ute… och jag sa att det var ganska lagom, just nu…

Gick in och ringde dottern för att höra när hon skulle komma. Sedan började jag med maten – det har legat en ICA’s potatigratäng i kylen sedan dotterns studentfir, det är hennes favoritpotatisgratäng, annars brukar vi göra gratängerna själva både hennes pappa och jag… och jag har inte känt mig så himla sugen på att äta upp den där gratängen. Men nu har bäst-före-datumet just passerat… så jag köpte ett par färdigkryddade grillskivor av kotlett dagen innan, och det fick bli gårdagens middag, ihop med lite grönsaker. Det kändes… liksom lite läbbigt, med dessa färdiggjorda ingredienser… men faktum är att det blev väldigt gott. Dottern åt med god aptit, när hon kom, och sa “gud så bra med lite riktig mat”… och det är klart, allt är relativt, hon hade ätit gröt och mackor de senaste dagarna…

Vi tänkte titta på någon av de gamla Harry Potter-filmerna, men det slutade med att vi såg Ice Age 3 i stället. Åh, det blev kärlek på alla håll och kanter, i slutet av den filmen… harmoni och gemenskap och ‘alla för en’, så himla ljuvligt… I det lilla jag hörde av gårdagens Sommarprat, sa Lasse Berg att människan är den av aporna som är mest inriktad på just kärlek, omtanke, omvårdnad… jag vet inte om han har rätt, men det lät fint.

Dottern berättade om någon av de senaste dagarnas jobb-situationer. Hela dagen hade de haft ‘krävande’ kunder… och hon berättade i detalj vad som hänt, och hur hon försökt lösa det, med resultatet att jobbet förlorade på det… De har fått lite klagomål från kunderna (inte bara från mig, alltså… ) om att de inte är serviceinriktade. Redan långt innan dottern började jobba där, slogs jag varje gång jag kom dit av att de…. aldrig log mot kunderna, ofta inte kom fram till kassan och tog upp beställningar trots att det stod kunder där, kunde stå några stycken i rummet bakom och liksom inte verka göra så mycket… men mest reagerade jag på att de inte log och inte hade en välkomnande attityd mot kunderna. Det har jag sagt till dottern att jag tyckte, redan innan hon började jobba där… och hon är ju enormt människovänlig, så jag räknade med att hon inte skulle ta över den där attityden som de hade sedan innan.

Men häromdagen fick jag ju se henne ‘in action’ i jobbet, stå en bit ifrån när hon tog emot kunder, och jag reagerade på att hon var så extremt angelägen att vara kunderna till lags att det nästan stressade kunderna… hon blev inte naturlig, utan mer stirrig. Jag sa inget till henne om det då, men när hon nu tog upp det hela som ett upplevt problem, så kommenterade jag både de exempel hon tog upp där hon hade gått kunderna till mötes lite för mycket de senaste dagarna (och hon kände sig… utnyttjad, överkörd), och nämnde hur jag hade uppfattat henne när jag såg henne jobba härom dagen. Jag konstaterade att om det är något som hon alltid har varit en fullständig naturbegåvning i, så är det att sätta gränser mot familj, vänner och bekanta på ett sätt som gör henne ‘tydlig’ men utan att någon tar illa upp… så att det gjorde mig lite förvånad att hon upplevde sig ha svårt för att hålla den där ‘rimliga gränsen’ mot kunderna, i jobbet… Hon sa att eftersom de fått synpunkter på sin kundvänlighet (och trots att hon själv vet att hon inte är en av dem som upplevs som ‘inte serviceinriktad’), så har hon blivit mer osäker på… hur hon ska vara. Jag tipsade henne om att… lägga sin energi lägre, prata med mörkare och lugnare röst, och lita mer till sin naturliga förmåga att avgöra när det är läge att säga ‘ja’ eller ‘nej’.

Hon tog mina synpunkter bra, tog till sig att jag inte var ute efter att kritisera henne (negativt), och det jag sa om hennes naturliga förmåga… och jag tyckte att det kändes fint att hon ville bolla den här frågan med mig, inte bara ville ‘klaga av sig’ utan faktiskt ville få hjälp och råd. Och jag konstaterar att hon gör som hon gjorde när hon var yngre… hon ‘använder’ sin familj till det som hon för stunden tycker att den är bra på… Hon upprättar sina egna små mönster kring umgänget. Just nu är det tydligen så att hennes och mitt umgänge, när hon kommer hem, ska handla om att titta på film tillsammans. Och så ska hon prata om… jobbet, eller kompisarna, vad hon för stunden råkar ha mer eller mindre bekymmer kring. Lite beklämd gör det mig att hon tydligen tycker att det behövs någon slags ‘rutiner’ kring vårt nya umgängessätt, att hon inte bara är… men samtidigt vet jag ju att rutiner är det som alla människor mår bra av och söker, för att skapa sammanhang i sin tillvaro. När jag var barn var det alltid vissa turer man skulle gå, vissa lådor man skulle öppna och saker man skulle leka med, när man kom hem till mormor och morfar eller farmor och farfar… man har någon slags behov av att befästa att ‘allt är som det ska’, genom att följa sin egenupprättade rutin.

Det var som vanligt härligt att ha henne här en stund, i alla fall. Hon fick många pussar på de persikolena kinderna, innan hon kom sig iväg hemåt…

Alldeles överbelamrad med intryck… och med alldeles för lite sömn då hjärnan kunde ha fått sortera… vet jag inte ens i vilken ände jag ska börja berätta…

Men okej, den korta summeringen: härliga, vindlande, oändliga samtal, skratt, promenader, varma händer, ännu fler skratt… tonvis med uppskattning, för allt från “jag älskar att du pratar så mycket och levande som du gör”, till “du har så vackra fötter”, och allt där emellan, både personligt och ytligt… ömsesidigt lyssnande och förstående… musik… storskratt… berättelser ur livet. Med vindrickande från sjusnåret (innan middag) via middag och vidare genom natten till sexsnåret på morgonen… ingen upplevelse av fylla hos någondera personer, men efter tre timmars sömn: vaknar med otroligt ont i magen (galltrakten) och en hjärna som tveklöst har blivit större än skallen under natten… ajajaj. Omärkligt men ofattbart stora mängder vin resulterar i den värsta baksmälla jag någonsin upplevt… och påföljande ågren, som handlar om “hur i helvete kan man vara så dum, när man uppnått denna aktningsvärda ålder, att man inte fattar att det inte går att sippa vin så gott som oavbrutet under nästan 12 timmar????” Tusan, man ska inte ha tillgång till närapå obegränsade mängder vin om man ska prata så intensivt som vi gjort… man märker ju inte att man dricker.

Så, nästan hela dagen har jag tillbringat i sängen i ett av de hundranitton rummen hos doktor N, med så ont i mage och skalle att det inte går att sova, och filmjölken, vattnet och iprenen vänder plötsligt och oväntat upp igen, medan den otroligt omtänksamma doktorn pysslat om mig lite lagom. Himla trist att må så otroligt risigt, helt i onödan för absolut inget i samtalet och umgänget hade krävt minsta gnutta alkohol för att bli lika stimulerande, och ha ågren en halv dag efter en så trevlig kväll (natt) i övrigt…

Återstår gör att sortera intryck. Först och främst, att sortera bort baksmälleintrycken från alla de andra härliga, trevliga, glada… men med så dålig sömn som det senaste dygnet, sorteras inga intryck idag.

Konstaterar bara att det är härligt att umgås med ett sådant intelligent, humorfyllt och empatiskt original som doktor N… att det är skönt och ovant att bli uppskattad och ompysslad, en stund… att jag inte har sagt ett enda ord som jag inte menar, och därmed inte svarat på en hel del inviter… och att det är underbart med en människa som bara blir gladare ju mer jag pratar (extremt ovanligt) och som har en sådan galen, självbjussande humor.

Och att alkohol står sist på alla mina prioriteringslistor, för ett bra tag framöver… Man får ju skämmas över sin bristande bedömningsförmåga på den fronten. Det gör jag också, som bara den…

Lite bilder kommer här.

… när jag ser terapiserien In treatment, är att alla Pauls klienter, inte bara den arga lilla tonåringen, häver ur sig föraktfulla kommentarer till honom mest hela tiden… förmodligen ska man tolka det som att de försöker skapa distans till terapin och sina egna känslor, som de inte är vana att prata om eller ens ta i med tång, men… Paul beter sig genomgående som om han inte hör eller inte bryr sig. Han sätter aldrig någon gräns för vad de säger till honom, tvärtom så spelar han ofta med, och förlöjligar sig själv också. Och sedan, när han och frun går i terapi på fredagar, är det Paul som är vass, besserwisser, spydig och hånfull – delvis mot frun, men framför allt mot deras terapeut, som är en kvinnlig fd studiekamrat till honom.

Känslan jag får av den här serien, är att klienterna växer och lär sig saker om sig själva och hur de ska hantera sina liv – men det är mest en slump att de gör det… för Paul, trots att han sannolikt hör lika tydligt som jag, när jag ser serien, vilka frågor som klienterna tar upp som det är värt att “borra djupare i”, ger intryck av att inte ha någon “linje” alls i vad han låter dem prata mer om… likaså hans kollega, som han och frun går i terapi hos. Den här sortens terapi är förmodligen av den mer flummiga sorten, den som hör hemma i samma skola som primalterapi – där “terapeuten” egentligen inte har en susning om vad det är som händer med klienten, utan bara följer med… jag skulle inte känna mig trygg med en sådan terapeut. Jag förväntar mig att det ‘proffs’ som jag pratar med, ska ha fokus på att höra det jag säger (och inte säger), och leda mig mot att lösa mina frågor. Kanhända är det en skillnad mellan känslomänniskor och mer logiskt orienterade människor – vi som är mer logiska känner oss trygga med tanke- och beteendeinriktade terapeuter, medan känslomänniskor behöver det där gränslösa för att känna sig fria att ta ut sina egna svängar, och snarare skulle känna sig kränkta av att bli styrda av någon som har mer fokus på tanke/beteende…?

Jag vet åtminstone att jag skrämmer skiten ur en del människor som är mer känslostyrda (de kallar det ofta för att de “följer sin intuition”, fast oftast handlar det om att de inte känner sig själva och därför intalar sig att det är någon “mening” med varenda liten känsla de får), när jag pratar öppet och osentimentalt om både händelser och känslor som många kan tycka är väldigt känsliga. Jag har hjälpt ganska många människor, genom livet - dem som egentligen har ett stort behov av att få prata om hemska, förbjudna och pinsamma känslor, om skam och skuld och vad det nu kan vara – allt det där som “vanliga människor” inte tolererar att man berättar om… jag hjälper genom att visa att jag inte tycker att det är något särskilt konstigt med de saker som människor berättar att de varit med om. Jag är motsatsen till ytlig, och jag respekterar människors känslor, men tar dem ofta inte på så blodigt allvar som de själva gör för att de inte har vågat nämna dem för någon tidigare. Att jag inte tar folks känsliga tår så dödligt seriöst som de själva gör, beror på att jag har trampat runt på mina egna tår och lärt mig, av erfarenhet, att känslor behöver få finnas när de gör det – men att de finns, betyder inte nödvändigtvis att de har “rätt”. Känslor är bara känslor – det är inte förrän vi agerar utifrån känslorna, som det kan bli riktigt tokigt… eller rätt, ibland.

Jag tror att det blir lättare att må bra om man tillåter sig att prata även om de där “socialt oacceptabla” känslorna. Man blir inte så full av mörka, farliga rum, som kan explodera när som helst om någon råkar komma dem nära… om man vågar prata om att “så här känner jag det nu – det är lågt/pinsamt/politiskt inkorrekt/själviskt osv, men det är så jag känner det just nu”. Vågar man berätta, för sig själv och/eller andra, att man har de känslorna, så blir det lättare att resonera med sig själv sedan, och ändra sina känslor så att de blir mer konstruktiva för alla berörda parter… men trycker man bara ner dem och låtsas att de inte finns, så kommer de förr eller senare upp i någon destruktiv form, mot sig själv eller andra. Det är det som “Tomtemor” håller på med, t ex – en människa som har så svårt att acceptera sina egna mindre politiskt korrekta känslor, att h*n fullkomligt ser rött när jag tar mig rätten att berätta att jag har sådana känslor… man blir skadlig för sin omgivning när man inte tillåter sig att vara och känna som man är och gör.

Jag lånade några böcker när jag var på stan idag. Den jag började med att läsa är en bok om att befinna sig i 30-årsåldern, bilda par och få barn, och relationen till de egna föräldrarna… jag får känslan när jag läser boken att det kan vara en dagbok som Katerina Janouch har skrivit och som hon ville ge ut i bokform, men eftersom dagböcker (och sådana bloggar som min) inte håller någon “röd tråd” utan bara babblar på sådär som livet är, hittade hon på en röd tråd som handlar om driften som kvinna att vilja få en dotter. Hon berättar på om kvinnans rättså röriga och förvirrade känslor, och om saker som händer runt dem, och så kommer hon liksom på emellanåt att visst ja, “temat” skulle ju vara drivkraften att få en dotter… och så skriver hon lite mer om det en stund, tills hon glömmer det igen, eftersom det faktiskt inte är vad historien egentligen handlar om. Den handlar inte om något, den är bara en beskrivning av några människors liv… ett litet nedslag, utan någon “poäng”. Den hade nog vunnit på om hon inte hade försökt ge sken av att det finns någon röd tråd eller poäng, i den…

Och så var jag till apoteket och lämnade en del gamla mediciner, och köpte ny hudkräm. Tog en sväng in i en av favoritklädbutikerna och köpte mig en kort, vid kjol i röda toner, ett svart linne med spets över bysten och ett par svarta trekvartslånga tights med spets nedtill. Det ser kanske lite “tonårigt” ut, jag vet inte… men jag tyckte att det blev fint i alla fall.

På bussen till stan, satte sig en man i åldern 60+ mitt emot mig. Efter en liten stund kikade han på mig, och sa sådär apropå inget alls: “du har väl med dig börsen nu, så att du inte kommer på när du ska handla på stan att du glömt den hemma?”… En aningen överraskande inledning, och jag skrattade till och sa att jodå, den hade jag med mig… och sedan berättade han en massa saker för mig, hela vägen till stan. Han var inte berusad, men möjligen medicinerad… han sa att “nu kan vintern få komma tycker jag”, och när jag protesterade berättade han att han hade fått åka till akuten med skyhögt blodtryck… han kom nog därifrån när vi möttes, och jag vet inte om blodtrycksmedicin har sinnesförändrande egenskaper. Samtalet gav absolut ingenting rent innehållsligt, men det var väldigt trevligt att han började prata, sådär…

Lika trevligt som det lilla meddelandet från en ny och helt okänd man på en av dejtsajterna, som skrev och frågade vad jag hade för planer för helgen. Jag skrev att jag inte precis hade några planer, att jag var lite sjuk och så, och frågade varför han undrade… och han svarade att han hade tänkt bjuda mig på middag och dans på en av de finare ställena längs norrlandskusten… Jag svarade att med tanke på att vi inte känner varann alls så tror jag att jag får avböja, men tack så mycket för både tanken och det lilla mejlet! Det enda som han har skrivit i sin presentation, är något kryptiskt om att han blev illa misshandlad för 10 år sedan, och så något om “16″… tror att det kan vara så att han har ett barn som är 16 år. Jag tror att jag aktar mig för någon som har så svårt att uttrycka sig OCH som blivit brutalt misshandlad – det är såklart jättehemskt att han blivit det, men folk som har fått skador på hjärnan kan ofta ha problem med att hantera sina aggressioner… Men det var trevligt att han tog kontakt i alla fall!

Igår ringde en försäkringssäljare, med en dialekt som lät exakt som P… så efter en stund fick jag ju lov att fråga varifrån han kom. Och jodå, företaget som skötte ringandet höll till på orten där P bor… och så frågade jag hur det var att jobba där, hur gammal han var (ett år äldre än min dotter) och vad han hade för framtidsplaner… Jag kan inte låta bli, det har blivit en yrkesskada, att “vägleda”… Jag är så himla nyfiken på folk… och den här killen… ja, attans att han var så himla ung, för det uppstod faktiskt lite vibbar genom telefon… han var så himla rar och trevlig, säljande utan att vara påflugen, och det kändes faktiskt som om även han hellre pratade om… livet, än om försäkringar… Jag fick lotsa tillbaka samtalet dit, fast jag inte var så himla intresserad av det själv. De är fina, de här kidsen som tar vilket jobb som helst för att de inser att det är vad livet går ut på… som dottern, jag är så himla stolt över henne för att hon visar framfötterna och försöker åstadkomma något av sitt liv.

Ja, hade han varit i alla fall 15 år äldre… eller jag lika mycket yngre… så hade jag nog bett om en dejt. Men… näe, det känns som incest, att ens tänka tanken med grabbar som är i dotterns ålder… de känns som mina barn allihop, liksom. Jag vet att om jag varit 20 och han varit drygt 40, så hade det inte varit några problem… men det hjälper inte, det känns helt fel ändå. Hur som helst så blev jag glad en lång stund efteråt, av att prata med denna rara kille med den ljuvliga dialekten… Glad är bra, som sagt. Glädje har ett egenvärde i sig.

Det blir tidig kväll i kväll också, jag vaknar ändå strax innan sex varenda morgon… tror att det är första bussen som väcker mig… men i morse somnade jag om, och sov faktiskt sammanlagt nästan nio timmar. Kan jag fortsätta så, så blir jag nog både frisk och pigg igen så småningom!

… börjar skönjas… kanske inte i tunneln, och definitivt inte ute för där är det redan så strålande dygnet runt så där finns inget mer att önska… Men idag har jag gjort sådana framsteg på jobbet, att jag faktiskt äntligen börjar tro att det kanske blir möjligt att jag ska kunna känna att jag har semester, sedan när jag får det…

Okej, när jag gjorde mina listor förra veckan över allt jag har att göra före och efter semestern, så anade jag kanske att det skulle kunna bli jädrigt tight, det här. Men eftersom jag inte hade några möten inbokade denna sista vecka innan semestern, så trodde jag ändå att jag skulle hinna jobba med och komma en god bit på väg, med den där stora utredningen som jag visste att jag hade två veckor sammanlagt på mig att få klar – ja, alltså, två veckor som också innehåller allt annat som ska göras just då… inte 10 hela arbetsdagar. Jag trodde nog t o m att jag skulle hinna sortera undan, mejl och papper och allt möjligt administrativt jox som man måste fixa innan ledigheter… det där sista-veckan-pysslet, som absolut behövs för att det inte ska ta halva semestern innan man börjar kunna andas med magen igen…

Men på tisdag kväll var jag helt slut. Jag hade hunnit börja kika lite på underlagen för den där rapporten jag skulle skriva, men långt ifrån hunnit sätta mig in i vad det egentligen var som jag skulle producera… för ovanpå den, så hade plötsligt en del andra människor omkring mig fått (tagit sig) tid för att börja jobba med de webbsaker som jag har ägnat den senaste månaden att dra ihop möten kring, och försöka få folk att fatta att de ska ha klara nu, innan semestern. Och… som det så ofta är, när folk väl börjar titta på vad det är som de ska göra, så… upptäckte de såklart att de inte kunde eller visste allt de behövde veta. Så jag har ägnat ca 2 timmar per person, åt att förtydliga, gå igenom och lära upp, ett antal kollegor… samtidigt som jag har samordnat inför kampanjen som jag (och en till kollega denna gång, tack gode gud för det!!!) ska ha direkt när jag kommer tillbaka från semestern… och samtidigt som jag har fixat med allt det vardagliga som också måste göras. Ja, kort sagt – det har varit fullständigt kaotiskt, även denna vecka…

Så jag fick väldigt svårt att somna på tisdag kväll. Och drömde om jobbet, gjorde kom-ihåg-listor i skallen medan jag sov… och vaknade före fem, och fortsatte med minneslistorna i skallen fast i vaken form.

Jag har gjort flera försök att dra mig undan, för att kunna fokusera på det där stora jobbet som verkligen kräver systematik och närvaro. Det har inte gått särskilt bra… fast jag stängt av mejlen och gått ifrån telefonen, så har folk hittat igen mig och velat mig saker…

Nåja. Idag tog jag med mig underlagen och gick ut och satte mig i solen. Fortsatte med noteringarna i dokumenten, medan jag fortfarande funderade på hur jag egentligen skulle strukturera upp detta… och till slut blev det för varmt att sitta ute även i skuggan, så jag gick och åt lunch, på egen hand för att inte tappa fokus, och så tog jag med mig datorn och alla underlag och gick och satte mig i ett mötesrum som var tomt. Och började skriva… sakta gick det, och jag var inte helt säker på hur jag skulle strukturera det ens medan jag höll på med det… men efterhand som jag betade av, bläddrade i underlagen för att få med alla åsikter och kommentarer som skulle med, så blev det till slut struktur på det… och till slut kände jag mig ganska säker på att jag fått med allt. Och innan jag gick hem, mejlade jag över det och alla underlag (för säkerhets skull, ifall jag nu skulle klappa ihop rätt osm det är av all denna stress), till min chef… så nu ska h*n titta på det jag skrivit, och förhålla sig till mina kommentarer och frågor kring det. Det är nog i princip klart – ska något ändras så handlar det om sånt som går snabbt att fixa.

Puh – det jag har gjort, och kanske snart är klar med, kan liknas vid att recensera en fem hundra sidors bok, samtidigt som jag ska inkludera tio olika personers åsikter om olika kapitel i boken… och alla har strukturerat sina “recensioner” olika, så jag får bläddra igenom allihop för varje kapitel som jag recenserar, ibland flera gånger… jag vet inte vad man ska likna det vid, men det kräver rejäl spatial och verbal förmåga. Och att man är någorlunda insatt i frågeställningarna som boken handlar om… ja fy tusan. Det är första gången jag gör den här typen av jobb, och det ska presenteras på flera olika sätt både för vår högsta chef, och på nivån ovanför den chefen också… och det ska alltså göras en vecka efter att jag kommit tillbaka från semestern.

Så… när jag slängde mig på cykeln och for hem, lite efter sex, kände jag mig… så glad som jag inte minns när jag gjorde sist. Jag har gjort ett otroligt bra jobb med detta och känner mig väldigt nöjd med det, och jag har nästan blivit klar med alla andra saker som också måste vara klara innan semestern… jag börjar nästan vara ikapp med mitt liv…! Det är inte helt omöjligt att jag faktiskt kommer att hinna sortera undan, i morgon… och göra listor på vad jag måste ta tag i direkt när jag kommer tillbaka efter semestern, så att jag faktiskt kan ta semester och verkligen släppa allt… jag anar i alla fall en möjlighet till det, nu. Jag vet inte om någon kan fatta vilken lättnad det är att ha kommit så långt…!

Än är jag inte där att jag kan föreställa mig hur det kommer att kännas när jag faktiskt kan slappna av på riktigt. Men jag anar i alla fall att det kan komma att bli möjligt…

I morgon ska vi ha den årliga inför-semestern-firande-sammankomsten, med det jobbet som jag har varit på i ett år nu. Och det är min sista arbetsdag på det jobbet… allra sista. Jag misstänker starkt att de har tänkt fira av mig, och jag hoppas att det inte blir något storslaget utan bara lite stillsamt och trevligt… för jag tycker att det är otroligt ledsamt att jag inte ska få ingå i deras arbetsgäng längre. Det är den trevligate arbetsplatsen jag har varit på, någonsin… och jag hade velat vara kvar där, om de hade kunnat erbjuda mig ett tillsvidare-jobb. Jag vet att de ville ha mig kvar också, men pengarna fanns, och finns, inte… men om de drar på stora åh-vad-sorgligt-det-är-att-du-lämnar-oss-showen, så tror jag att jag kommer att börja gråta. Jag vet inte hur många fler känslomättade aktiviteter jag pallar med nu, inom loppet av tre veckor… det är så många och stora känslor som egentligen hade behövts bearbetas, med allt som varit denna vår och särskilt mot slutet, men som jag bara har… stuvat undan, och gått vidare, eftersom det egentligen inte heller har funnits något utrymme för att släppa fram dem. Nå, jag hoppas att det kommer att bli så som vi har sagt flera gånger nu, både jag och människor i det gänget som jag nu ska lämna, att jag kan hänga med dem på sociala jobbaktiviteter som de anordnar, även framöver. De är den trevligaste grupp människor jag känner… och kanske någonsin har känt, det är människor som är så avslappnade och uppriktiga med vilka de är, att de inte behöver spela några spel. De är lika trevliga i jobbet som på fest… människor med självförtroende, och självkänsla. Väldigt olika personligheter sinsemellan, men den där… glada, prestigelösa tryggheten genomsyrar hela gruppen. Det är människor som inte pratar skit… ja, visst pratas det en del om när saker inte funkar bra i jobbet, men i grunden finns det respekt för alla inom arbetsplatsen, hur irriterad folk än kan bli. Det är… magiskt, att få ingå i en sådan grupp… och nu måste jag lämna dem. Vi kommer ju att ses i lunchfiket framöver också, men jag kommer inte att ingå i deras jobbsnack… det blir annorlunda.

Men trevligt räknar jag med att det blir i morgon eftermiddag, i alla fall. Det är faktiskt ganska härligt att ha något trevligt att se fram emot, som man kan räkna med att det blir just trevligt… där man inte behöver känna någon osäkerhet eller vara i beredskap för att kanske tvingas hantera obehagliga beteenden från andra. Så jag ser fram emot det, och ännu mer nu, när jag anar att jag faktiskt kan gå dit och inte behöva känna mig tokstressad för att jag borde ha slutfört tusen saker, eftersom det är semester sedan…

Det händer mycket annat också. Jag lunchade med den kvinnliga A igår, och det var också ovanligt mysigt, glädjande och trevligt… vädret spelar väl in såklart, man blir gladare när det är varmt och underbart väder. Jag har inte hunnit boka tid hos frissan och inte heller hos optikern för att skaffa nya linser… det hoppas jag hinna, och komma ihåg, i morgon. Men jag har tvättat mina kläder, diskat en massa disk, slängt sopor innan de börjat lukta, dammsugit lite provisoriskt, gjort yoga… förutom att jag snusar alldeles för mycket och blir helt spänd i kroppen av det, och att jag sover lite för lite och lite dåligt. Jag har också väldigt trevligt med han som bor ca 30 mil bort, via mejl… han missar väldigt mycket i det jag skriver, även när jag skriver korta mejl, men han är ganska personlig och mest glad och trevlig. Eventuellt ska vi prata i telefon i helgen. Herr dansk är inloggad mest hela tiden på msn, men jag är inställd på offline när jag inte har tid eller ork att prata med någon, och när jag är inloggad så skriver varken han eller jag. Jag tappade orken att försöka mer, till slut…

Dottern klarar sig bra på egen hand. Jag chattade lite med henne på msn igår, och hon skrev att det var kris och katastrof… och sedan visade det sig att “katastrofen” bestod i att hon inte hade hämtat sin tvätt i tvättstugan innan huvudströmmen slogs av, så den var inlåst i maskinerna… Lilla gumman, hon tyckte verkligen att det var kris, “tvättsugan har snott mina kläder!!!”, för hon hade inte lyckats tänka ut att hon bara kunde hämta tvätten morgonen därefter när strömmen var på igen… Men i övrigt verkar hon ha bra koll på läget. Jobbar ganska mycket och tycker att det är kul igen (trots att det är rörigare än någonsin där nu, sedan båda de usla cheferna försvunnit och lämnat över åt en ny, helt oinvigd chef)… och så skrev hon att hon och kompisarna ska åka till en badstrand en bit från stan, på lördag. Det lät hur mysigt som helst… Jag är glad att hon har det bra.

Nåja, nu har jag babblat av mig för idag! Nu ska jag svara på mejl, till han som bor 30 mil bort… och sedan ligga på spikmattan för att bli av med mensvärken, innan jag somnar. Hoppas att ni har det fint i sommaren…

Lilla familjen trött skippar det traditionella i år. När man inte per automatik har ett härligt litet lantställe att åka till är det inte mycket som står till buds. Jag låter kanske bitter, men det är jag inte. Vi har haft vår beskärda del av sol, vatten, sill, nubbe, jordgubbstårta och stångresning. I år blir året vi skiter i traditionerna. Ingen blir gladare än jag om jag slipper hoppa groda runt den gröna stången. Och sexåringen har aldrig tyckt det varit särskilt roligt.

Det blir vänner på middag och umgänge istället.
Och är det inte vad det handlar om, egentligen?