Hahaha, jag kolla mina google resultat på vad folk har googlat efter som sedan lett dom hit till min blogg, och det verkar som folket här i detta avlånga land är fascinerade av kiss och bajssex XD haha. Betyder det att folk gillar sådant?

Nåja folk får väl gilla vad dom gillar, bara dom tvättar sig jääääääääääävligt ofta XD

Men lite småkul att det söks mycket just på det ämnet på google Man undrar var det säger om den svenska befolkningen då

Men det har jag iofs alltid vetat att svennar är ett underligt folkslag haha tur att man själv inte är det…

Hmm, bajssex… vad finns det att säga om det? Vissa gillar det tydligen, å andra inte… jag personligen tillhör det sistnämnda… jag må vara en underlig person, men även jag har mina gränser för hur långt jag kan gå

Men, dom som gillar det… vart ser dom tjusningen i att bajsa på varandra, smeta in varandra i skiten och till och med äta det päcklet i vissa fall XD ????

Jag säger som jag alltid brukar säga… Det finns fölk till allt!

Men är det nån som har testat bajssex som läser detta? som kanske kan berätta om upplevelsen, och gärna förklara, varför, VARFÖR denne ens testade det? XD Jag är nyfiken hur dessa människor är funtade…

Har dom vart med om något traumatiskt under uppväxten som gett dom en förvrängd bild av hur sex ska va? kanske kom dom på deras föräldrar sittandes å skita på varandra i sovrummet när dom trodde ungarna låg och sov?

Ja som ni märker har jag många frågor gällande detta underliga sexuella böjelsen…

Men eftersom detta är en skum blogg, så kommer jag ta upp många skumma å bizarra ämnen som jag har funderingar över, å första inlägget råka bli om bajssex

Men just nu kommer jag inte på mer att säga om detta bizarra ämne så jag lägger nert just nu… men ni får gärna komma med era tankar och funderingar över detta…

Lets talk about shit!

Lite då och då klickar jag fram sidan för statistik över den här lilla bloggen.

Nej, jag har inte så många besökare, jag är inte speciellt spännande eller intressant för andra än de som redan känner mig och jag har inga stora problem med det. Men det är ändå roligt att se t.ex. vad folk sökt på för att hamna här eller så.

På måfå klickar jag på en referrar och hamnar … Eeeh..?!?

EEEwww..!???

Ja. HÄR hamnade jag. Jag varnar. Det förekommer GANSKA ÄCKLIGA bilder här, så … ja, säg inte att jag inte varnade er.

Man kan bara undra varför någon har en sån blogg??

hoppsan!

Tack till du-vet-vem-du-är. Att en tung sten kan vara så lätt att lyfta på… vem hade anat? För tillfället är saker toppen. Får se om det håller i sig, men finns det liv så finns det hopp.

Senaste nytt är att det hänt lite väl mycket på sistone för att jag ska orka skriva ner det. Detta får ni ta hur ni vill, men jag tänker då envisas med att ta det som nåt bra. Punkt.

För övrigt…

“It is a mistake to think you can solve any major problems just with potatoes.”
- Douglas Adams

Så gladeligen tänker jag tillsätta lite Livet och lite Så-är-det-och-så-händer-det, och slutligen en nypa salt. Serveras på språng av folk i servisen som har lika lite koll på saker och ting som du har. Låt dig väl smaka.

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.

Jag går in till Pressbyrån innan jag ska ta tunnelbanan, lägger ett litet paket tuggummi på disken. “Det blir en guldpeng, tack” säger mannen vid kassan. Jag blir förvånad, vem, som passerat sjuårsålder, kallar tior för guldpengar? Jag förvånar mig själv, svarar “Men jag har bara en Carl von Linné !”. Han ler lite, ger mig min växel “Okej, men då får du tre damer av mig” och sträcker fram en femtiolapp och två tjugor. Finurlig, den där…

Människor blir upprörda. Inget konstigt med, konstigare vore motsatsen. Orsakerna kan dock förefalla mig underliga emellanåt. Som nu när jag är på fest och det i mitten av lokalen finns en verserad, lång och lätt överviktig man i medelåldern som av allt att döma kämpar hårt för att överrösta alla andra och ockupera scenen. Jag försöker undvika att komma i närheten av honom, han orerar självsäkert om allt från byggandet av sommarhusveranda och botande av sjukdomar till råd till pc-inköpare och jag vet att man bör passa sig för den typen av människor. Ändå hamnar jag där i hans närhet ändå till sist och jag hör honom prata om ”kulturen” och jag ser hur hans läppar kröks i förakt och han spottar ut de där orden (konst, litteratur, poesi, teater etc.) som vore de synnerligen illa smakande. Som vanligt blir jag illa berörd och förundrad och kuslig till mods över detta som bra mycket tycks mig vara något som liknar hat. Någon försöker säga emot honom, försiktigt och, ja ödmjukt. Han blir högröd i ansiktet och verkar bra nära att gå i taket. Jag kan inte låta bli att säga något och mannen tycks vilja mörda mig.
Detta funderar jag över sedan dess. Varför denna motvilja? Som om det handlade om ett personligt angrepp. Faktiskt som om det handlade om något djupt personligt. Och där, tänker jag nu, kan jag hålla med. Fast tvärtom så att säga.

Efter att ha följt Sveriges radios livesändningar från TPB rättegången tror jag mig nu ha identifierat åklagarsidans strategi: Man ämnar tråka ut nämndemännen så till den milda grad att de i ren desperation uttalar en fällande dom för att få ett slut på eländet.

Jag hade den mest underliga dröm härom natten. Jag drömde att en av mina partikollegor blev bannad i pressen för att han ägde boskap. Tydligen ansågs det väldigt fult att kombinera sitt boskapsägande med politiskt representantskap, så mannen i fråga var tvungen att välja vilket han ville syssla med. Då mannen är en sådan som brinner väldigt mycket för sitt politiska engagemang, förvånade det mig inte direkt att han valde att sälja allt sitt boskap.

Stormen bedarrade, skandalen var över – tills en journalist skulle  besöka mannen för att göra en uppföljning. I min partikamrats trädgård hittade journalisten ett marsvin runtspringande. Skandalen var återigen ett faktum, och min partikamrat tvingades avgå.

Drömtolkning någon?

Noget som i den grad kan pisse mig af, det er noget så uskyldigt som cyklister – hvis de så bare i det hele ta’et var uskyldige! Det er mig en stor gåde, hvordan nogle af dem har tilladelse til at færdes i trafikken. Da jeg var barn, så var jeg igennem op til adskillige kurser i folkeskolen, hvor vi små poder sku’ lære at begå os i trafikken, når vi ik’ havde mor og far med på cykeltur. Var jeg den eneste som sku’ plages med dette eller valgte 75% af befolkningen at ta’ en kollektiv pjækkedag, da de sku’ igennem det samme? Uanset hvad, så kan det ik’ passe, at så stor en procentdel af alle cyklister kører som det passer dem – til trods for, at der er cykelsti i begge sider af vejen, så oplever jeg dagligt, at folk kommer kørende imod en! Og er det endelig lykkedes for dem at komme over i den rigtige side af vejen, så vælger de underligt nok at køre på fortovet. Jamen.. Hvorfor? Et fåtal er dobbelt så dumme, så de vælger at køre i den forkerte side på fortovet! Sådan der, det er flot klaret, at man kan være så fjern.. Man sku’ tro, at de levede i deres egen lille, indelukkede bobbel, siden at de ik’ er klar over, at der rent faktisk også er regler for cyklister – jeg vil virkelig gerne være med i deres verden, for det må godt nok være sjovt, siden det er så populært at køre så elendigt!
Her igår, da jeg sku’ hente Jeanett fra arbejde, så mødte jeg ik’ bare en og heller ik’ kun to, men hele 3 (!) cyklister som kørende imod mig – og det til trods for, at det er en kort strækning på små 500 meter. Og lidt ironisk, så ligger politistationen også på denne strækning! Hvem er så lige så dum at begå lovovertrædelser der? Så er det, at man tænker, de også selv vil være ude om det, og det rigtigt vil fryde mig helt ind til mit lunefulde sind, hvis de bli’r bonnet for det. Disse tanker har jeg end ik’ tænkt til ende, før at jeg kort efter mødet med de tre tumpede cyklister til min forbløffelse ser, at kun små 20 meter længere fremme, der går to politimænd og dasker rundt!! Hva ligner det dog?? Hvorfor nakker de ik’ de lovovertrædere? Jeg troede, at de fik løn for at håndhæve loven, men der troede jeg godt nok lige fejl! Jeg har nu fået en klar forståelse for, hvorfor at cyklisterne opfører sig så tåbeligt – når der ik’ bli’r gjort noget ved det, så vil det af naturlige årsager fortsætte. Den værste dødssynd cyklister kan begå, det er at køre gennem et fodgængerfelt!! Dette er det allerhelligste for fodgængere, hvor selv de største og ondeste køretøjer har vigepligt, så skal cyklisterne fandeme ik’ ta’ sig den frihed at køre gennem dem – det er noget som jeg virkelig kan blive harm over. Siden oplevelsen igår, så har jeg overvejet at uddanne mig indenfor politiet med speciale i at uddele bøder til uansvarlige cyklister – jeg vil uden tvivl ende med at være den ledeste og mest ondskabsfulde betjent der overhovedet kan opdrives!

Var på gayklubb med några kompisar i kväll, efter att vi glöggat/drinkat hemma hos mig. Kvällens mest oväntade var att ett kille kupade sina händer om min rumpa och klämde genom min svarta sidenklänning. Utstuderat. Trodde inte att bögar och tjejrumpor hade så många beröringspunkter. Trodde fel. Är djupt överraskad. Kan inte verbalisera just nu varken hur eller varför, men det här är så himla fint. Den här kvällen. Och typ livet de senaste dagarna. Får nog återkomma till det när fingrarna faller lite annorlunda på tangentbordet. Älskar. Er. Allt.

Lite smårolig sak jag lade märke till för någon månad sedan:
Ownlabel har en intressant förstasida

Kreativ marknadsföring?

Langt ude, den historie Version2 bringer.

Lidt hekserei, lidt voodoo, lidt “jeg-prøver-sgu-det-her-for-nu-gider-jeg-snart-ikke-mere…” – og så viser det sig, at høkerløsningen virker.

Sådan Johan!

En ovanligt underlig debattartikel kan man idag läsa hos SVD, där Urban Ahlin kritiserar USA och deras roll i Irak. Han arbetar sig igenom ett antal punker vilka han dömer vara viktiga.

1. Sverige bör markera att USA-koalitionen bär ansvaret också för återuppbyggnaden av landet.

Det börjar lite underligt, USA har som klart mål att återuppbygga Irak. Så här slår herr Urban in öppna dörrar. Men då kan man ju sedan påstå att det har tack vare (S) som återuppbyggnad sker.

2. Sverige bör entydigt och mer kraftfullt markera USA-koalitionens ansvar för att minska våldsanvändningen. Dödstalen i Irak stiger igen och kan räknas i 100000-tal. Men i utrikesdebatten i riksdagen den 13 februari i år karaktäriserade utrikesminister Carl Bildt Sveriges principiella inställning till läget i Irak i den tomma meningen att ”vi står bakom Irak i dess strävan efter stabilitet, säkerhet och demokrati”.

Den svenska regeringens tystnad inför våldet i Irak och USA:s ansvar är fullständigt oacceptabel.

Varför skall man inte stå bakom strävan efter stabilitet, säkerhet och demokrati? Att dödstalen stiger är troligen ofrånkomligt, då de aldrig kan sjunka. Det ligger i dödstals natur att stiga. Värt att notera kan dock vara att våldet i Irak faktiskt minskar snarare än ökar. Vilket är oerhört positivt, och visar att USA’s strategi börjar fungera.

3. Sverige bör undvika att anamma USA:s språkbruk, där kriget i Irak beskrivs som en del av ”kriget mot terrorismen”. Sverige ska inte medverka till att USA:s sätt att karaktärisera läget i Irak får internationellt erkännande. Motståndet mot USA-koalitionen i Irak är så stort och så utbrett att det inte på ett trovärdigt sätt kan avfärdas enbart som terrorism.

Här har faktiskt Urban en poäng. Det är inte förrän efter invasionen som muslimska extremister börjat få fotfäste i landet. Så att man innan invasionen motiverade detta med terror hot var förstås galet. Dock finns det i nuläget fundamentalister i Irak som detonerar sprängladdningar med civila mål.

4. Sverige måste sätta press på USA att påbörja ett ansvarsfullt tillbakadragande. Det blir ett medel för att underlätta diskussionen om FN:s roll i Irak inom en inte alltför avlägsen framtid.

Säkerheten i landet måste i nästa skede garanteras av en multinationell styrka under FN:s kontroll och med huvudsakligt deltagande från muslimska länder. Det amerikanska inflytandet över ­civila och ekonomiska funktioner, framför allt oljeutvinning, måste överlämnas till det irakiska folket.

USA kommer att dra sig tillbaka ur landet. Men först när säkerhet och demokrati kan garanteras. Att ge FN en större roll kan vara en god idé, men då FN i princip tappat sin trovärdighet kan man fråga sig om detta är klokt. Frågan är också vilka muslimska länder man här tänker sig skall stå för fredsbevarande insatser… Iran? Egypten? Det är helt enkelt svårt att hitta sådana som ens klarar av att värna om mänskliga rättigheter på hemmaplan.

5. Sverige bör aktivt verka för att USA-koalitionen intensifierar sina ansträngningar för att förbättra de humanitära livsvillkoren och förutsättningarna för en demokratisk utveckling i Irak. En sådan politisk press innebär att Sverige starkare och oftare uttrycker sin oro över till exempel hälsoläget i Irak, tillkortakommande i den demokratiska processen och återinförandet av dödsstraffet.

Utläses: Gnäll mer på USA, trots att utvecklingen går åt rätt håll.

There’s no pleasing some people.

6. Sverige bör lyfta fram risken för ökade civilisationsspänningar som en följd av USA:s agerande i Irak. Kombinationen av att kriget inleddes illegalt, att det har genomförts med oproportionerligt våld mot civila, tortyr och bombning av moskéer, samt retoriken om korståg och försvar av amerikanska värden har tyvärr påtagligt försämrat relationer mellan kristna och muslimer.

Den tanken har ingen tänkt tidigare! Way to go… Att en invasion skapar spänningar är ofrånkomligt, och visst har en del av retoriken varit olycklig. Dock har jag svårt att tro att se hur USA skulle kunna agera annorlunda i Irak. Om motståndsmän gömmer sig i en moské måste man gå in i den trots att den är ‘helig’. Vidare har jag svårt att se att den amerikanska idén att försvara värden som demokrati och yttrandefrihet skulle försämra relationerna mer än de iranska mullornas uttalanden gör.
Det amerikanarna säger är, i jämförelse, ganska vänskapliga saker.

Det är också värt att notera att det hela också är underskrivet av Peter Weiderud från broderskapsrörelsen. Samma broderskapsrörelse som som ibland roar sig med att bjuda in försvarare av terrordåd som talare. Så mina vänner, ser balanserad debatt ut.

Någon slags melankoli har drabbat hushållet…
Läser… sover. Försöker driva bort tomma timmar utan innehåll. Tiden rinner från en. Varför sova?! Jo, för att slippa tänka. Det är mycket lättare att sova. Men man blir så pigg. Nätterna går åt till tankar. Men jag sover ändå förvånansvärt bra efter att ha sovit i nästan tre dygn. Var kommer tröttheten ifrån? Känns som livet rinner ur en. Begraver mig i kort från förr. Gamla och underbara minnen. Ser hur lyckan lyser ur ögonen, allt var bara ett enda stort leende. Vart tog det vägen? Livet var så fruktansvärt enkelt. Och jag som inte fattade varför folk mådde så dåligt i högstadiet. Då var jag i mitt esse. Ack, om jag bara visste vad som väntade runt knuten. Jaja, man kan bara klammra sig fast. Vid små glädjeämnen. Som en irish coffee (utan sprit, naturligtvis!) och en ruta choklad. Avnjuta den tillsammans med människan jag älskar mest på denna jord.
Mamma.
Det finns inga ord, bara den varma, luddiga bollen som finns inom mig.

Nu skall jag titta på kort, och sen se lite Anna Pihl.

Godnatt!

Någon har hittat hit genom att söka på “pulserande pipljud i örat” vilket påminner mig om att jag faktiskt också har det. Det piper i mitt högeröra fast inte en jämn ton utan i lite olika pulsar och styrka. Det funkar inte att snyta sig eller tryckutjämna eller nått utan det känns som om det sitter nått i mitt öra.

När jag bodde i V-ås och hade Gerard som kompis (rolig udda kille f ö)sa han alltid att det var ufosar som gjorde pipljuden i ens öra för att de kollade att de hade kontakt med en, och att det skulle sluta om man sa halvhögt för sig själv “Ja, jag är här!”.
Jag har gjort det sedan dess eftersom det är en helt vansinnig grej men ändå rolig. Det slutar pipa i ens öra då nämligen. På riktigt. Jag tror mer det beror på att man ändrar trycket i örat när man börjar prata men tanken på ufosar som stoppat nått i mitt öra för att ha lite koll på var jag är, det är helt enkelt jätteroligt och underbart.

Allt emellanåt förefaller mig den förefintliga verkligheten svårbegriplig. Detta håller i sig ungefär så lång tid det tar för mig att begripa att det är kommentarerna rörande denna verklighet som är mig svårbegripliga. Det förefaller mig som om de, kommentatorerna, i allt högre grad slår knut på sig själva. Deras uppgift är, förmodar jag, att medverka till att göra verkligheten begriplig och det som pågår möjligt att diskutera på ett givande sätt. Förmodar att detta ingår i deras utbildning och att det är därför de får betalt (antagligen ganska mycket, mycket mer än en sjuksköterska men, naturligtvis, inte så bra som en medelmåttig fotbollsspelare). Jag har visst en hel del naivitet kvar.

Hursomhelst. I dagens Svenska dagbladet läser jag en ledare av Per Gudmundson som handlar om det ökade våldet i samhället. Han funderar över orsaker och verkan och bibringar läsaren följande tanke:

”Men är det inte så att samhället har blivit så mycket öppnare och friare att all verksamhet egentligen har blivit enklare och billigare? Att det, precis som det lättare för dig att se den film du vill se på lördagskvällen, har blivit smidigare för galningen att stympa sin nästa? Ett slags tillväxt?”

Frågetecknen är här ett retoriskt knep, en form av feghet, och bör tas bort. Jag finner satsen anmärkningsvärd och den mildras inte av skribentens framhållna fikonlöv:

”Men i en värld där vi kan ha tillväxt i industrin och samtidigt se minskningar av de skadliga utsläppen borde det vara möjligt att ha tillväxt i individuell frihet utan att få ökad kriminalitet.” Borde.

Vad menar karl’n egentligen? Att vi bör acceptera våld och kriminalitet i någon abstraktions (”marknaden” kanske) namn? Eller: Att det, våld och kriminalitet, faktiskt är en del av det rådande systemet? Alltså: Socialism eller barbari …

Ps. Gudmundsons kommentar tycks inspirerad av bröderna Coens film No country for old men. Denna film bygger på en bok av Cormac McCarthy. Har inte läst denna bok. Men Blood Meridian har jag läst. En av de våldsammaste och blodigaste böcker jag någonsin läst. Den utspelar sig under första delen av 1800-talet. Ds.

Nu er det slået helt fast: Den sure gamle mand tager ikke til OL i Beijing…

Grunden? Jo, nu har de kinesiske myndigheder lige sat det sidste søm i kisten ifht. ytringsfriheden: De vil af med alle film der indeholder den mindste ansporing til sex, skræk, gys eller vold. I følge Politiken.dk har de kinesiske censurmyndigheder – aka Generaldirektoratet for Medier og Udgivelsesvirksomhed – sendt en rundskrivelse ud til landets filmproducenter og -distrubutører, der skal kigge deres lagre for film, der kunne indeholde “figurer som f.eks. ’spøgelser, uhyrer og dæmoner’ i sammenhæng med overnaturlige fortællinger.” og kunne være skadende for unge menneskers psykologiske velbefindende…

En film fra 1983, som måske vil falde uden for den kinesiske censur(?)

Hele miseren drejer sig – selvfølgelig – også om det massive salg af piratkopierede dvdfilm og cd’er med musik/software, der finder sted i Kina.

På sin blog skriver Per, om hvordan han oplevede piratkopierings forunderlige ansigt under et besøg i Chengdu.

Det hele bunder jo i, at Kina vil jo så gerne please den omkring verden (specielt den vestlige) op til OL ved at vise, at nu gøres der noget ved den voldsomme piratkopiering – at de så pakker det ind i moralske spørgsmål er så noget helt andet og typisk for den kinesiske form for socialisme.

Jag käre Gud denna dag.
Klyva ved en väldans lång stund, en rolig lång stund, och jag kommer drömma om vedträn och olika trä-kvaliteer i natt. Björken skjuter iväg som en projektil, men inte om den är sur, så klyvs den perfekt, om det inte är ett kvisthål, för då blir den seg att dra isär. Tall kan man aldrig analysera, för den gör som den vill varje gång. Men är den torr så blir det perfekt, om man måttar bra. Perfekta vedträn och man ser framför sig den där vackra, värmande, romantiska brasan som en gång skall flamma i öppna spisen. Och man längtar efter iskalla dagar med snö. Det enda jag ser när jag blundar är vedträ. Dra isär, banka ihop, klyv igen och iväg till stapeln. Underbart dagsverke. Sen blev det fika! En stor, och jag menar det, tårtbit. Prinsesstårta, med rosa marsipan, formad som ett hjärta. Kvar sen Alla Hjärtans Dag. Lika god, om inte godare, för sällskapet var bäst idag, och så hade man gjort något bra. Och en kopp te till tårtbiten fylld med lycka. Sen blev det bums i säng för att kolla på disc 2 och 3, Anna Pihl, säsong 2. Jag har sparat sista avsnittet tills nu. Jag tittade så länge att det blev mörkt och middagen blev klar. Sen var det Melodifestival och det blev som jag önskade. Härligt. Och modershjärtat sväller när den gråa bäbisen kommer gående på hjulbenta tigerben och piper. Jag svarar pipande tillbaka och så konverserar vi en stund. Hon berättar att hon är hungrig och vill att jag skall fylla på maten i hennes skål. Jag förstår och då kurrar hon till, eller kuttrar, jag vet inte riktigt vad men det är det sötaste ljud jag känner. Hon tackar för maten med stryk kring benen. Vi fortsätter prata hela tiden. Om ditt och datt och vardagliga ting. Det är bara mig hon pratar med, och då blir jag varm. Känner mig stolt och utvald. Vi har vårt egna språk. Sen kommer hon och trycker nosen hårt mot min näsa. Och igår natt kelade hon så mycket att hon inte riktigt visste vart hon skulle ta vägen. Hon låg och kullrade sig på rygg, spann så hon frustade och jag klappade och kliade och hon log. Men sen fick jag trösta, när det sved i örat som jag var tvungen att badda med såpvatten. Hon kliade bort skorpan fast jag sa att det inte var bra. Men det blev bättre med såpan, dock struntade jag i alcogelen, då skulle hon blivit jätteledsen. Efter lite klapp började hon trampa och tova med sin fäll, och då gick jag och lade mig. På morgonen sitter hon alltid utanför min dörr och skriker. Inte piper eller jamar. Hon skriker. Tills jag kliver upp och öppnar dörren, då purrar/kuttrar hon sådär och börjar spinna. Först då blir hon nöjd. Jag älskar henne. Så extremt mycket.

Happ, för övrigt har jag inlett ett djupt förhållande med min mobil. Jag, mobilen och Anna Pihl. Det är något starkt band mellan telefonen och Anna Pihl. Kanske därför jag blev så kär i den så fort jag såg den. Inte för att jag är kär i Anna Pihl, i så fall i Claes Bang (Vajlit’s son?) som spelar Martin. Ja, Martin är jag kär i, egentligen är jag snarare kär i själva serien. Och Rapace är ett galet snyggt namn. Martin Rapace. Jatack. Jag har förresten döpt mobilen till Anna Pihl. För det är så härligt att säga det. På danska. Anna Pihl-mobilen. För den är en sån. En Anna Pihl-mobil. Tackar för det.

Nu skall jag sluta detta nattliga svammel. Svävandes mellan glädje och förtvivlan. En ganska egendomlig känsla, en kick av något slag. Kan det vara all choklad?
Nu skall jag se sista avsnittet. Åh håll nu kaeft va dejligt!
Jag skall lära mig danska. Flytande. Punk slut.

Godnatt!

Kajsa-Lisa

Den sure gamle mand har lige fundet en underlig nyhed på Politiken.dk Avis censurerede nøgen dreng (Politiken, 14. februar 2008), hvor det er faldet nogle avistrykkere for brystet, at lokalredaktøren valgte at sætte et meget sjovt og vellykket billede af en 2-årig nøgen dreng på forsiden.

Den sure gamle mand kunne godt tænke sig at vide hvad der er gået igennem folks hoveder da di så billedet af dreng i en naturlig leg med sine søstre?

Som fotografen og moderen til drengen Dorthe Aarup har sagt om censuren:

Det virker helt vanvittigt på mig, at man vil censurere sådan noget. Det er jo bare et barn, som leger. Jeg havde slet ikke tænkt over, at nogen kunne blive stødt over sådan noget

I dette kan den sure gamle mand kunne give hende medhold, kan vi ikke snart få lov til at tage naturlige billeder af vores børn i naturlig leg?