Miljöpartiets Maria Wetterstrand kräver att alla i Sverige ska kunna få undervisning på sitt modersmål. Ja, åtminstone i engelska och matematik, om det finns fler än fem elever. Och det kan säkert vara sant att man lär sig bättre på sitt eget språk, men hur ska det gå till i praktiken? Arabiska eller finska är en sak. Men hur ska det fungera om de enda vuxna i Sverige som talar språket ifråga är barnens föräldrar, och dessa är analfabeter? Det kanske inte finns något skriftspråk alls?

Även i mindre extrema fall kan det vara besvärligt att få fram lärare till en sådan här satsning. Om vi lyfter blicken bortom Rinkeby, Angered och Rosengård, kommer det för de flesta kommuner att handla om en lärare som behövs i kanske fyra år, sedan behövs han/hon inte längre. Sedan behöver man plötsligt en lärare på något annat halvovanligt språk, och var ska man få tag i det? Hur många i Sverige talar, säg, tagalog? Hur många av dem är behöriga lärare? För det var ju det lilla kruxet också, det tar en fyra-fem år att ta examen från lärarhögskolan. Eller ska vi få redan existerande matematiklärare att uppgradera sin kompetens till andra språk? På vilket sätt är invandrarbarn hjälpta av att deras mattelärare försöker undervisa på ett språk läraren själv behärskar dåligt? Och ska de här engelska-och-matte-på-farsi-lärarna tillbringa sitt yrkesliv med att flytta vart tredje år eller så, efter var det råkar finnas iranska invandrarbarn på högstadiet?

En annan vinkel på saken är naturligtvis denna: i hur många länder, utöver Sverige, skulle staten kostnadsfritt ordna undervisning på svenska för svenskspråkiga familjer? Jag kan på rak arm bara komma på ett. Finland.