Jag har inte bloggat på ett tag. Istället har jag kompletterat mina forskningsanslag från VR med undervisning. VR:s anslag om 75% i tre år är ju i verkligheten 50% i tre år om man inte vill leva på doktorandlön. Alltså har jag tagit på mig 25% undervisning för att komma upp i en tjänst om 75%. Gott så. För att verkligen maximera forskningstiden så var institutionen vänlig och jag lägga all undervisning på en termin, så i höst har jag gjort 50% undervisning. Vilket som vi alla vet egentligen kan motsvara hur mycket som helst. Eftersom det var tre nya kurser för mig har det motsvarat ungeför 100%. Kanske lite mer (det påstår min man i alla fall). Hur det går med forskningen? He, he.

Nu läser jag Jens Sörensens gästblogg på RJ och gläder mig åt att någon säger högt vad det grumsas om i korridorerna (när vi har tid att träffas i korridorerna). SULF företräder inte mig och alla vi andra som inte har fast anställning, trots väldigt många med fantastiskt fina meriter. Däremot lyckades SULF med konststycket att förhandla ner min lön med 2000 kr när jag lyckats förhandla upp den i paritet med mina manliga kollegor. Det var under en satsning på kvinnliga forskare. Jag går hellre med i SVALT.

Hvordan kan man fra første historietime stimulere elevernes interesse for faget og fagets metoder?

Mange 1.g’ere kommer til den første historietime med forventning om at møde Tollundmanden ved katedret med en pose runesten om livet og hieroglyffer i ørerne  (okay, det er måske lidt overdrevet). Vi starter af praktiske grunde med Middelalderen, men det ligger jo meget fjernt fra eleverne, og jeg tror man skal starte med at tage udgangspunkt i elevernes egen historie.

Jeg har afprøvet 2 ideer i praksis, som fungerede OK, og som jeg begge nåede i en 70-minutters lektion.

Idé 1:

Som lektie til 1. lektion kan man bede eleverne medbringe en kilde fra deres personlige historie. Det kan være et brev, feriefotos, noget særligt tøj, osv. osv.  Det giver læreren mulighed for at lære eleverne at kende, og det kan bruges til at introducere begreberne levn og beretning for eleverne. Hvilke spørgsmål kan elevens kilde bidrage til svaret på – og hvilke spørgsmål kan kilde IKKE svare på. Man kunne starte i grupper og fortsætte i plenum – jeg gjorde det bare i plenum.

Idé 2:

Introducer kildekritik for eleverne ved at gøre dem opmærksomme på den kildekritik, de udøver dagligt.  Jeg starter med en lille fiktiv historie om Jytte og Jonas, der har været kærester i et halvt år. Men nu går der rygter om, at Jytte (eller Jonas) var sammen med en anden til sidste gymfest.  Jeg introducerer forskellige øjenvidner og beder eleverne tage stilling til udsagnenes værdi.

Andre ideer?

Jag förstår att folk har olika intressen, det är okej, men politik, det är fan en svag punkt. Människor som inte bryr sig om politik är fan dumma i huvudet.

Hur kan man inte fatta meningen med att bry sig om vad som händer i ens land och i världen, det är rentav barockt.

Jag tycker inte det är något som ska accepteras, jag tycker alla ska tvingas ta ställning. Jag tycker man ska ha debatter som alla medborgare måste skicka in ett referat av till staten, så att alla får ta del av alla partiers ståndpunkter. Jag tycker alla ska bli tvingade att gå på stan och prata med folk i alla valstugor.

Eller i alla fall ha lite mer politik i undervisningen i vår kära skola. Jag skulle vilja höra lite mindre om förintelsen och lite mer om hur Hitler kom till makten. Lite mer om vilka rättigheter som är viktiga, lite mindre om allt hemskt som aldrig skulle hända i Sverige. Tack.

Idag blir det filmtips. Dagen efter att Martin Luther King Jr. dödades bestämde sig läraren Jane Elliott att utföra ett experiment i sitt klassrum. Hon delade in eleverna efter ögonfärg. Den ena gruppen behandlades sämre; de fick inte leka utomhus på rasten, de fick ha speciella kragar på sig och fick höra att de var mindre värda. Redan efter några minuter skedde skillnader i barnens beteende. Dagen efter bytte läraren, då behandlades den andra gruppen sämre.  Filmerna är ett talande exempel på hur diskriminering fungerar. Här finns mer att se och läsa om A class divided.

Virtual Worlds and Machinima

Roskilde Universitet
26. november 2009

.

.

10:00
Welcome and introductions
Professor Sisse Siggaard Jensen, Roskilde University

10:15
Introduction to Machinima
SL blogger Jimmy Hansen, www.mirrorworld.dk

11:00
Schome Park and machinima production in Second Life
Animation researcher Britta Pollmüller, Norwich University College of the Arts

12:15
Lunch

13:15
Machinima history and demo production in Moviestorm and WoW
Machinima pioneer Hugh Hancock, Strange Company

17:00
Wrap up and closing
Post doc Lisbeth Frølunde, Roskilde University

Dette seminar er åbent for alle med interesse for Machinima. Tilmelding til dixi@ruc.dk eller telefon 46 74 38 13 hurtigst muligt.

…kämpar gudarna förgäves. 

Mot inbilskhet också.

Våra barns tvåspråkighet möts nästan bara av avund – tänk att få växa upp med TVÅ språk och som svensk ha engelskan “gratis”. (Jag avundas dem också – jag fick minsann jobba på att lära mig engelska!)

Äldsta tjejens kommentar när hon började skolan i England efter ett år i kinesisk skola i Hong Kong:

- Mamma, vet du? Barnen pratar bara ETT språk?!

Hon var fyra år – och hade dittills bara varit omgiven av barn som pratade minst två språk, ofta fler. Fattigare? Knappast.

Jag har svårt att inte reagera när dessa två nyheter dyker upp på samma dag;

Den kinesiska kampen för att vinna engelska-racet över Indien OCH svenska akademins ord om “övertro på engelskans betydelse”.

Det pågår ett race därute i världen – Kina vill slå Indien i antalet engelsktalande i landet. För ekonomins skull, för utvecklingens skull, för framtidens skull…

Ja, och? Genomtänkt och långsiktigt, så klart. Precis som Kina är. Tänker inte i år eller decennier utan i årtusenden (och nej, jag har inte sagt att ALLT som sker i KIna därmed är rätt, men det finns en logik i det mesta, även om den inte är en som vi gillar).

Och i det racet vill vi i Sverige uppenbarligen inte vara med…

För samma dag läser jag detta:

“…engelskan har fått för stark ställning i Sverige, på bekostnad av andra språk”

Vad drar man för slutsatser av det? Svenska – vårt eget minoritetsspråk som talas av nio miljoner eller så – är viktigare för vår framtid och vår utveckling än världsspråket engelska?

I don´t think so.

Svenska akademin hävdar att det inte finns bevis för att barnen lär sig språket bättre för att de börjar tidigare. Jag hävdar att de så, så fel. Mina egna tre – och ett rätt stort antal vänners barns – är visserligen inte statistiskt underlag, men en del hands-on erfarenhet har jag ändå av barns två-språkighet

Ungarna kanske inte lär sig snabbare – men de lär sig BÄTTRE, får ett bättre uttal och ett naturligare förhållningssätt mot främmande språk.

Nåt säger mig att ungarna, dina och andras, inte kommer att tacka svenska akademin…

I går torsdag var jeg på Nationalmuseet i København og fortælle Rådet for Udvikling af det Nationale Arkiv/Bibliotek/Museum Samarbejde (RUNAS) om virtuelle verdener med fokus på Second Life og OpenSim. Jeg var en tur rundt i Wonderful Denmark efterfulgt af en tur i OpenSim i Museum Lolland-Falster´s klimatidsmaskine.
Selvom jeg havde en stribe PowerPoint slides med, så er der intet der slår, at kunne vise en virtuel verden online med teleport, inventory, søgefunktion, byggeværktøjer, andre avatarer osv.

Har följt diskussionerna kring något som hände Helenas syster och andra elever på Hölöskolan. Deras lärare fejkade någon form av terrorattack och skrämde upp eleverna ordentligt. En del tycker att det är en bra grej för att man lär barnen och ungdomarna att tänka sig in i situationen vilket skapar mer empati för till exempel flyktingar och andra människor som haft traumatiska upplevelser. Andra tycker att det är fördjävligt att man gör så mot barn.

Jag säger såhär: Om cheferna på ditt jobb kom instormande medan strömmen försvann och gastade att det skett en terrorattack, att kärnkraftverk sprängts och att giftig gas spred sig i luften och att alla var tvungna att evakueras omgående och att det inte finns tid att ta kontakt med dagiset dina barn går på, hemmet din gamla mormor bor på och så vidare, hur skulle du känna då? Vad skulle du tänka?

Det är mitt inlägg i debatten.

Nu har man så småt kunnet mærke krisen kradse en lille smule i lommeuldet det sidste stykke tid (måske fordi jeg bevidst ikke har gjort nogen aktiv indsats for, at forhindre det) men nu har en anden krise sat en mindre stopper for den finansielle: svineinfluenzaen! Den frygtede influenza har nemlig sat en effektiv stopper for adskillige undervisere og medarbejdere i de danske folkeskoler, og den slags må man jo forsøge at udnytte efter bedste evne, derfor har jeg ansøgt om et vikariat ved (bl.a.) Højene skole og gæt engang, hvem der skal være vikar?

Lørdag den 14. november 2009 blev SL-kurset på modul 4 startet endeligt op. Med oplæg og  hands-on workshop, blev de studerende introduceret og oprettet i Second Life. Der blev givet små hints og instrukser til, hvordan de første små barrierer overvindes og jeg fornemmede, at de studerende tog godt imod de nye udfordringer på trods af et langt og hård seminar på RUC. Den første del med oplæg var obligatorisk, men den efterfølgende workshop fra frivillig. Det var glædeligt at se, at der var mange deltager på den frivillige del af seancen.

Mariis (Marianne Riis) startede op med et glimrende oplæg omkring Second Life og de mange muligheder den virtuelle verden tilbyder undervisere. Mariis  tog udgangspunkt i sit Ph.d.-projekt der netop handler om Dialogisk Didaktisk Design i SL og knyttede i sit oplæg bl.a. an til Kolbs læringscirkel og hendes egne modeller, der bl.a. omhandlede PBBL (Problem Based Blended Learning). Se Mariis’ blog.

I sit oplæg gjorde Mariis opmærksom på, at den virtuelle verden favner bredt. Gennem remediering kan man skabe læringsrum inden for et bredt fagligt spektrum lige fra fx sport, kunst, musik til naturvidenskab, sprogundervisning og samfundsfag.  Mariis viste i sit slideshow eksempler på steder, hvor  Second Life netop bliver brugt som undervisningsrum.

Efter Mariis’ oplæg fik jeg lov til at introducere Mew og mine fascinationsområder i SL.
Jeg skulle jo forsøge ikke fra starten at ødelægge de studerendes muligheder for selv at  finde svar og få  A-HA-oplevelser, og forsøgte derfor at rejse spørgsmål og forundring omkring de fire hovedpunkter, jeg synes er spændende.

Det første at de punkter jeg synes er interessant ved Second Life er muligheden for at  ophæve tid og sted. I Second Life bevæger man sig rundt gennem en teleporteringsfunktion. Man teleporterer mellem SLUrl-adresser og fra at teleporteringen er aktiveret går der kun sekunder før man ankommer på destinationsstedet.  Man kan med andre ord bevæge sig  ubesværet og hurtig fra et punkt til et andet i hele Second Life.
Der, hvor det bliver interessant når man så skal undervises. Mange undervisere har deres egen ø og læringsrum i SL. Her underviser de deres studerende, holder oplæg og designer læringskontekster. Det er i Second Life muligt at transportere sig mellem disse destinationer på sekunder. Jeg kan med andre ord modtage undervisning fra mennesker i hele verden uden at flytte mig IRL (in real life). På et par sekunder kan jeg rejse fra en undervisningsaktivitet med en underviser fra Portugal, til et nyt ”undervisningslokale” med en underviser fra Rusland på samme aften. Hvis dette skulle være foregået IRL havde det tage mange timer, måske endda dage. På samme måde er det jo også muligt, at samle undervisere fra hele verden til et sted, hvilket igen åbner op for enorme vidensresurser.

Det næste punkt jeg præsenterede var SLs muligheder for at læring kan forgå via mange kanaler (auditivt, skriftligt, visuelt ).

Et eksempel herpå er at forelæsninger kan foregå ved, at oplægsholderen (helt traditionelt) taler via voIP. Samtidig sidder deltagerne og lytter. Ud over at lytte har alle (inkl. underviseren) mulighed for at tekstchatte ud i det offentlige forum, hvor alle kan læse det, eller til en anden avatar via IM, hvor kun inviterede kan læse det.

Det bliver hermed muligt at ”tale sammen ” under forelæsningen, diskutere indholdet stille spørgsmål osv.

Samtidig kan kommunikationen suppleres med video, slideshows, audioklip, 3D-objekter mm.

Det er en helt utrolig oplevelse, at være til sådanne forelæsninger og jeg glæder mig til også at opleve underviserrollen.

Det tredje punkt er tilstedeværelsen. I SL er man til stede via sin avatar. Dette giver en helt unik og interaktiv oplevelse af indholdet og undervisningen, fordi man selv bliver en del af læringskonteksten. Et eksempel kunne være at undervisningen var designet ud fra, at avataren skal interagere med objekter eller bygge 3D-figurer. I sådanne tilfælde er den lærende nødt til at involvere sig ”fysisk” i undervisningen og kan ikke bare tage imod.

Et andet eksempel på tilstedeværelsen i Second Life kan være hele opbygningen af identitet omkring sin avatar. Avataren, der kan beskrives som en forlængelse af brugeren (Jones, 2006), er med til at skabe rammerne omkring andres opfattelse af brugeren og også brugerens egen opfattelse af sig selv (Turkle, 1995). Dette kan have både positive og negative konsekvenser for samarbejde, læring og selvopfattelsen i Second Life.

Det sidste punkt var den frihed Second Life tilbyder i forhold til skabelsen af virtuelle rum. Disse rum tilbyder nærmest uendelige muligheder for, at en underviser kan designe et læringsrum efter de specifikke behov de studerende har.
Det er kun fantasien der sætter grænser.

Referencer:

Jones, D. E.(2006’): I, Avatar: Constructions of Self and Place in Second Life and the Technological Imagination, from http://gnovisjournal.org/files/Donald-E-Jones-I-Avatar.pdf.

Turkle, S. (1995). Life on the Screen: Identity in the Age of the Internet. New York: Simon & Schuster.

/Mew

Noko av stillinga mi er sett av til undervisning. Eg er glad i å undervise, og synest at det å møte studentar er eitt av dei mange lyspunkta i kvardagen. Samstundes er undervisning sjølvsagt mykje meir enn det å stå i auditoriet og snakke med studentane, auditoriebiten utgjer berre ein mindre del av dei undervisningsrealterte aktivitetane.

På eit gjeve kurs med så og så mange studiepoeng er det sett av så og så mange timar til førelesing (etter fastsette normer). Med eit visst timetal til førelesingar fylgjer det med eit anna timetal (etter visse andre normer) til førebuingar og litt administrasjon av undervisninga. Dette femner m.a. om å snakke uformelt med studentane, kopiere papir til bruk i undervisninga, velje pensum, melde inn pensum til bokhandelen, setje seg inn i pensum og sjølvsagt skrive førelesingane.

Det samla normerte timetalet, undervisning med førebuingstid, ligg til grunn for arbeidsplanar, budsjett osb.

Så har det kome nokre reformer. Somme arbeidsoppgåver har alltid vore der, t.d. å lage eksamensoppgåver og å vere tilgjengeleg i eksamenslokalet. Andre oppgåver var friviljuge før men obligatoriske no, eller dei er heilt nye: møte referansegrupper og rapportere utførleg om det etterpå (slik at nestemann kan rapportere om motteken rapport), utarbeide evalueringsskjema og gjennomføre evaluering, utarbeide eit opplegg for øvingar (somme er obligatoriske for studentane, somme er friviljuge for dei), syte for at det vert gjeve tilbakemeldingar på obligatoriske øvingar, samordne og føre godkjenningslister, skrive sensurrettleiingar på ein måte som tek fleire juridiske omsyn enn faglege omsyn (under trugsmål frå fakultet og meir sentralt hald om at studentar kan saksøkje oss), osb.

Eigentleg bør ein vel også skrive ein rapport om evalueringsskjemaet for å presisere rammevilkår og forståingsmåtar som ikkje er openberre for dei overordna som les rådata frå skjemaet, men dette er ikkje obligatorisk, og kan sløyfast. Ein er nemleg ikkje pålagd å gjere skjemaet brukbart, ein er berre pålagd å bruke skjemaet.

Dei fleste av pliktene er velmeinte og nyttige, nokre er det også umogeleg å leve utan, men alt tek sjølvsagt tid. Då finst det eit vedtak om at alle undervisningsrealterte plikter, også reint administrative, er ein del av nettopp den tida som tidlegare vart kalla førebuingstid til undervisning. Dermed vil ikkje den auka tidsbruken der dukke opp i arbeidsplanane, budsjetta eller andre dokument, og formelt sett finst det ikkje noko problem med tidsbruken. Det er eins eige ansvar å ikkje bruke for mykje tid, ein må berre passe på å oppfylle alle pliktene sine.

Realitetane på det mest administrerte kurset mitt er likevel slik at når eg har gått på alle møte, fylt ut alle skjema, gjennomført alle evalueringar, svart på alle spørsmål, skrive alle obligatoriske dokument, kvalitetssikra alle godkjenningar, sjekka alle lister, gjeve rettleiing til læringsassistentane som skal avlaste meg slik at eg får meir tid til undervisning, og til slutt har sett av tid til å stille opp i eksamenslokalet, så er eg allereie på minussida i timetal, og har eigentleg ikkje tid att til å skrive førelesingane eller halde dei. (Men nettopp å skrive førelesingane og halde dei er jo også noko som ein ikkje akkurat kan hoppe bukk over utan å verte oppdaga.)

Det er altså mange fleire oppgåver som i dag formelt sett (og reelt nok i budsjett og arbeidsplanar) skal inn i dei timane som tidlegare var førebuingstid, men normene for utrekning av samla timetal pr. undervisningstime er uendra. Giss korleis ein då i realiteten får tid til alt.

Eg har difor to ynske: ein auka timefaktor for å gjenspegle realitetane både i arbeidsplanar og budsjett, og fleire tilsette i kvar fagdisiplin å fordele oppgåvene på.

Ynska mine er neppe realistiske. Dei kostar nemleg pengar.

Historie kan definerast i mange kategoriar, og her vil eg leggje ut musikkhistorie som speglar den tida dei oppstod. Kva fortel desse sangane om om forholda i USA etter Andre Verdskrig, og kva var føresetnadane for at dei kunne oppstå?

Elvis:http://www.youtube.com/watch?v=Nf0vJiyeLIo

Dylan:http://www.youtube.com/watch?v=nmsK_bNTUOw

Neil Young :http://www.youtube.com/watch?v=xrytTQCbomk

Mycket i vårt samhälle vilar fortfarande på den psykodynamiska skolans grundtankar med herr Freud i spetsen. Det har visat sig att människor i väst blir traumatiserade längre tid efter naturkatastrofer kanske eftersom vi är invanda i ett tankesätt där en långdragen reflektion över traumat ses som nödvändigt för att vi ska komma över det. I länder utan psykodynamisk tradition gick det betydligt fortare för de flesta av människorna att återgå till sitt vanliga liv efter traumat. I min kurs Behandlingssituationens psykologi vid Lunds Universitet har vi i sista delen av kursen en bok som heter Kris och utveckling av Johan Cullberg som kurslitteratur. Boken vilar på ett psykodynamiskt perspektiv med Freud och Erikson som anfäder. Jag reagerade på hur oändligt många sexuella kriser de anser att vi tar oss igenom. Är det överhuvudtaget möjligt att prata om en hälsosam sexualitet efter dessa eller är vi alla skadade i vår sexualitet?

Boken bygger på grundantagandet om Sigmund Freuds teori om den psykosexuella utvecklingsteorin kombinerat med Erik H. Eriksons utvecklingsteori, där finner ni stadier som den orala och anala fasen (som ni säkert känner igen). Jag tänkte bjuda på lite utdrag ur Kris och utveckling gällande sexualitet.

Om pojkars kastrationsångest (känner ni igen er grabbar?), inträffar i ca 3-6-årsåldern.

“Pojkens sexuella önskningar liksom hans rivalitetskänslor kan – beroende på föräldrarnas attityder – förbindas med skuldkänslor och ångest för straff av större eller mindre grad. man har kallat denna typ av ångest för kastrationsångest eftersom den handlar om de risker som det för med sig att uttrycka maskulin styrka och sexuella önskningar”

Om flickor i förpuberteten

“Flickorna har häftiga bästiskontakter. Utseendefixeringen är stark. Den ibland utmanande sexualiteten som de kan uppvisa i klädsel och målning under denna tid har vanligtvis föga täckning i en ökning av den sexuella driften”

Om varför flickor skär sig

“Flickor som upprepat skär sig, vanligen på armarna eller benen, har en djupgående trygghetsbrist i personligheten. De kan som barn ha utsatts för sexuella övergrepp eller annat”

Om homosexualitet

“Många pojkar kan under dessa år och senare undra om de är homosexuella eller om de attraherar homosexuella män. Oftast har de dock heterosexuella drömmar och onanifantasier. Deras sexuella grundinriktning är då övervägande heterosexuell, men de vågar inte lita på detta”

Trenden inte psykologi är idag att man mer och mer frångår ett psykodynamiskt synsett och går över till andra mer evidensbaserade paradigm. Kritiken gällande psykodynamiken är just att det saknas forskning för att bevisa att teorierna stämmer. De flesta teorier bygger på observationer under terapisessioner. Psykodynamiken hänger sig dock fortfarande kvar på landets psykologiinstutitioner med hjälp av att vissa lärare fortfarande använder sig av inriktningen. Jag ifrågasätter starkt att man kan få en ärlig, aktuell och bra undervisning gällande sexualitet med ett psykodynamiskt perspektiv.

Nu är det skolans tur i budgetdebatten. Jag har just berättat om Stockholms skolors deltagande i det särskilda projektet för jämställdhetsintegrering som regeringen tagit initiativ till.

Fokus i projektet kommer nu att ändras från att ha varit ganska allmänt hållet till att framförallt rikta in sig på skolor där det finns många ungdomar som utsätts för hedersförtryck. De skolorna behöver betydligt bättre redskap än idag för att diskutera de här frågorna och att leva upp till läroplanens mål och jämställdhet.

Ett av de största hoten mot friheten är det hedersförtryck som en del flickor, men också pojkar utsätts för. En stor undersökning i Stockholm visar att så många som var tionde 15-årig flicka lever med hedersrelaterade problem som kraftigt begränsar deras liv. De får inte ha pojkvän eller umgås med jämnåriga pojkar. De förväntas lyda andras åsikter om vem de ska gifta sig med. De förbjuds delta i delar av skolundervisningen och fritidsaktiviteter. Bland pojkarna är det färre som lever med restriktioner, men likväl fyra procent.

De begränsningar som dessa ungdomar lever under är en fråga för hela samhället. Men skolan spelar en viktig roll – både när det gäller att upptäcka problemen och i frågan om befrielse från undervisning. Alla elever har rätt till undervisning i grundskolans alla ämnen, oavsett etnisk eller religiös tillhörighet. Enligt undersökningen uppger 12-13 procent av samtliga elever att föräldrarna förbjuder dem att delta i ett eller flera skolämnen. För elever som lever med begränsningar relaterade till hederskultur är andelen avsevärt högre, inte minst när det gäller ämnen som idrott och sex- och samlevnadsundervisning.

För mig är det fullständigt oacceptabelt att elever utestängs från viktiga delar av undervisningen på grund av föräldrarnas åsikter. Skolan måste aktivt stå för varje elevs rätt till undervisning.

Mine undervisningsfag er historie, samfunnsfag og religion. NRK sender ofte gode dokumentarar og debattar som tek opp tema innanfor alle desse fagområda, – for ikkje å gløyme alle dei gode nyheitssendingane dei produserer! No ligg hele denne gullgruva tilgjengeleg på internett!

Når vi i tillegg har videokanon og datamaskin i alle klasserom, er det ei smal sak å variere og aktualisere undervisninga med å vise kortare eller lengre program henta herifrå.

Vi hadde nettopp fagdag i religion og etikk, med tema islam. Eg fann fleire program som kunne nyttast, mellom anna ein heilt fersk dokumentar om høgtida Ramadan.

Synes du dette er ein fin måte å variere og aktualisere undervisninga på?

Ei oppfordring til alle lærarkollegaer:
DEL DET DU HAR – BRUK DET DU FÅR!!

D&B – Del og Bruk er eit nettverk for lærarar, pedagogar, forskarar og andre med interesse for sosial web, IKT og skule.

Del, auk og bruk din digitale kompetanse – saman er vi smartare, og saman kan vi gjere kvarandre betre.

Eg har så langt berre brukt litt og ikkje fått delt noko – eg kjenner at terskelen er høg….

Webben gav oss först möjligheter att finna information. Initialt så var det mest skräp, men med tiden har olika databaser gjorts tillgängliga på nätet. De flesta myndigheter, institut, företag, regeringar, frivillig organisationer publicerar idag rik och i högsta grad användbar information.

I skolan hette IT-boomen ITiS (IT i Skolan). Denna satsning såldes in under parollen “söka sin egen kunskap”. Uttrycket blev fort slitet och många pekade på de svårigheter elever hade att finna rätt information och pålitlig information. Man pekade också på elevernas bristande förmåga att kunna förhålla sig kritiskt till den information de kom över.

ITiS innehöll också diverse luckövningar med självrättning, i t.ex. moderna språk. Ett och annat matteprogram och liknande.

På de tio sista åren har dock utvecklingen gått fort framåt. Både luckövningar och informationssökning finns kvar, men det som kommit till är nya möjligheter att själv skapa och sprida information. Både elever och lärare kan nu lämna rollen som luckfyllare och googlare, för att i stället bli skribenter, publicister, debattörer, skådespelare och projektledare.

Med en modern bärbar dator följer en kamera och möjligheten att enkelt och snabbt filma och sedan redigera och publicera den, t.ex. på YouTube. Eleverna kan göra podcasts, göra presentationer, rita och skriva både för tryckta medier och för webben. Alla de stora datorprogram som används i arbetslivet finns idag tillgängliga till rabatterat pris för alla skolor som vill investera i elevernas framtid.

Fallet WordPress

Webbpublicering har blivit billigt och smidigt. Vem som helst kan idag få en gratis webbplats t.ex. hos wordpress.com. WordPress är det ledande bloggverktyget. Men en wordpressblogg är egentligen inget annat än en snyggt designad och lättskött webbplats som råkar ha en sida som organiserar inlägg i kronologisk ordning. (Själva bloggen går förövrigt att ta bort.) WordPressbloggar är ett snyggt, snabbt och enkelt sätt för läraren att sprida information om sin undervisning. Eftersom den också ger möjligheter för eleverna att skriva kommentarer, så är den ypperlig för den som på detta sätt vill samla in elevuppgifter eller ta in elevernas synpunkter på undervisningen, eller liknande.

Alla som idag ger eleverna  stenciler (med läsanvisningar, kursplanering, utdrag ur böcker och liknande) kan istället publicera dem på Internet och samtidigt berika elevernas lärande med filmer, musik, inbäddade powerpointpresentationer och liknande. Nu ligger inte stencilen tillskrynklad i elevens väska i hallen, utan ett musklick bort på vilken dator som helst.

Fallet Wikis

Wikis är ett annat gratis webbpubliceringsverktyg. Wikis har gjorts kända genom wikipedia.org. Wikisar är dock inte bara en slags encyklopedier utan de är en typ av webbsidor där många människor kan redigera en sidas innehåll. Wikisar ger möjligheter till kollaborativt skrivande. En hel klass kan skriva en gemensam sida om något ämne. Jag har precis provat att låta eleverna skriva ett par sidor en om renässansen och en om William Shakespeare.

Ni som är nyfikna på wikisar och deras möjligheter ska definitivt se filmen nedan. Den kan vara värd en timma!

Som kjent er samane si historie sentral i læreplanane i historie. Då eg tok religionsvitenskap på Universitetet i Bergen i fjor, fekk vi tips om ei fantastisk nettside, som eg gjerne deler med andre historielærarar, og andre interesserte.

Dette er ei nettutstilling om samisk tru og mytologi, utarbeida av Varanger Samiske Museum.

Ta ein tur innom nettutstillinga – kva synes de?

Frå tid til anna kjem det spørsmål som:

Du har ikkje snakka om delkapittel 12.6 på førelesingane, er det då pensum?
Må eg kunne dette på eksamen dersom du ikkje har snakka om det?
Det du sa no, finn eg ikkje omtalt i pensum, må eg då kunne det på eksamen?

Alle desse spørsmåla byggjer eigentleg på litt misvisande premissar, nemleg førestellinga om at ein eksamen på universitetet handlar om å reprodusere faktaopplysningar eller ein fasit. Men på ein universitetseksamen dreier det seg sjeldan om å reprodusere faktaopplysningar, det handlar meir om å gjere seg nytte av at ein kjenner eit fagområde. Som regel er det heller ikkje mogeleg å setje opp ein absolutt «fasit», berre rettleiingar for kva sensor skal sjå spesielt etter.

Jamvel dei formelle karakterkriteria (i alle fall på mitt fag) handlar eksplisitt om refleksjon, drøfting og det å sjå samanhengar. Eit «korrekt svar» (etter pensum) er altså ikkje naudsynleg det beste svaret.

Spørsmåla over kan difor skiftast ut med dei to spørsmåla: Kva er eit pensum? Kva er ei førelesing?

Eit pensum er eit hjelpemiddel for å verte kjend med eit fagområde. Ein førelesingsserie dekkjer neppe heile pensum (det er det ikkje tid til), og kan også gå noko utanfor pensum. Førelesinga er eit hjelpemiddel som skal gjere det enklare å setje seg inn i pensum og fagområdet.

Og då handlar jo saka eigentleg om noko heilt anna.

Det finst sjølvsagt nyansar her. På exfac-nivå dreier gjerne studiet seg mykje om å tileigne seg ein terminologi og ei heilt grunnleggjande innsikt, og då finst det «fasitar», til dømes på spørsmål av typen «er dette ei rot eller ein formativ», eller når ein skal prøvast i om ein veit skilnaden på formell og funksjonell analyse, eller kva ein plosiv eller eit minimalt par er for noko.

Men sjølv på exfac-nivå vil drøftingar vere velkomne, og nettop difor er det vanskeleg også på det nivået å lage «fasitar» til oppgåver, sjølv om svarframlegg lettare lèt seg lage.

Og for å ta eit par døme nettopp frå det nivået som er mest terminologiorientert: Ein exfac-student forklarte kva ein bøyingsformativ er for noko (med utgangpunkt i pensumdefinisjonen, som forresten ikkje er problemfri), men la til at bøying også kan skje på andre måtar, og kom med sjølvstendige døme. Ein annan exfac-student hadde problem med at lydskrifta var unøyaktig, men forklarte kva som var problemet. Slikt viser at studentane kan faget, og det viser det mykje tydelegare enn ei fasitorientert oppramsing.

På høgare nivå, som også på exfac, kjem det ofte studentar som har oppdaga problem med definisjonar eller rammer i pensum, og som spør om kva som er det «rette» svaret eller den «rette» framgangsmåten. Då seier eg gjerne: Skriv på eksamen akkurat det som du spurde om no, med den same grunngjevinga for kvifor dette er eit problem. Det er denne refleksjonen som viser at du kan faget.

Og for då å gje eit døme på korleis det ikkje skal gjerast (autentisk døme frå exfac): Ikkje skriv på eksamen at e-en i lesehest er bøyingsformativ «fordi det står i pensumboka» at ein analyserer e-en på den måten når forleddet er eit verb. Ein slik kommentar viser nemleg ikkje at du har forstått det faglege resonnementet bak den analysen. Det er mykje betre å forklare tankegangen bak analysen, og kanskje også vise til eventuelle problem som oppstår dersom ein gjer analysen absolutt.

Hugs: At noko står i ei bok, tyder ikkje at det er Svaret med stor S. Ikkje eingong om det er ei pensumbok.

Årets e-læringspris blev uddelt i onsdags på Undervisningsministeriets
Uddannelsesforum i Odense.
Prisen er indstiftet af @ventures og Det Nationale Videncenter for e-læring og gives til undervisere, som har udviklet nye innovative e-læringsaktiviteter til gavn for undervisningen.

I år gik prisen på 100.00,- kr. til Åge Staghøj på vegne af VIA Erhvervsuddannelser for projektet “Arbejdsmiljøuddannelse for lærlinge” og det interessante i denne sammenhæng er, at undervisningen foregår i Second Life. På øen Innovative Learning er der bygget et læringsmiljø, der designmæssigt har sit udspring i to lokale bymiljøer i Horsens. Et torvemiljø der er afledt af Rådhustorvet, og et arbejdsmiljø der er afledt af den restaurerede tidligere trævarefabrik Bastian.
Åge Staghøj fortæller: ”Projektet er banebrydende. Mange lærlinge er læsesvage, men med denne virtuelle undervisning bliver de ikke længere hægtet af. Med mit projekt kan lærlingene ved hjælp af tegninger og modeller lære, forstå og diskutere arbejdsmiljøet på arbejdspladser uden at skulle skrive sig vej til det.”

Herfra skal også lyde et stort tillykke. Vi er mange, der længe har vidst, at virtuelle verdener tilbyder helt unikke rammer for læringsmiljøer og med denne pris kommer budskabet forhåbentlig ud til en meget større kreds. Og så kan jeg lige nævne i forbifarten, at Wonderful Denmark gerne bistår med sparring, foranalyse, implementering og drift af undervisningsmiljøer i relevante virtuelle verdener herunder Second Life.

RFSU kräver att sex och samlevnad blir ett obligatoriskt moment i lärarutbildningen

Lärarna måste bli bättre på sex och samlevnad.

Det kräver RFSU som vill att det ska bli ett obligatoriskt moment i alla lärarutbildningar.

– Inte minst för killarna är skolans undervisning viktig, säger Hans Olsson, RFSU:s skolexpert.

Naturligtvis gäller väl detta alla utom de som bekänner sig till islam eller? Är det någon som på allvar tror att muslimer skall komma till en sekulär sexualundervisning? Och nog är undervisningen viktig för tjejerna också eller hur?

Skolminister Jan Björklund och integrationsminister Nyamko Sabuni skrev i Dagens Nyheter under rubriken ”Slut med befrielse från skolans sexundervisning”, att barnens lagstadgade rätt att avstå från vissa lektionstimmar måste inskränkas. Är det den linjen RFSU är inne på?

Det gillades naturligtvis inte i islamiska patriarkala kretsar.
Men hur går tongångarna då i muslimska kretsar? Jo man vänder på frågeställningen och tippar över frågan om sexualundervisning till behovet för muslimer att kunna kritisera den dekadenta synen väst har på densamma. Hur gör man det då? Jo, man vill lägga in ett religiöst perspektiv i den undervisningen, men andra ord, man vill punktera dess mening. Att lära barn om sex utan religiösa pekpinnar och bannande.
Hur vänder man på det då? Här har vi en Mohamed Omars syn på undervisnings problematiken

Det är detta religiösa perspektiv, som är avgörande för muslimer, som saknas i sos-ämnet, och i stället matas eleverna med en dubiös sexualmoral, som inte bara står i strid med islam, utan som dessutom framställs som överlägsen den traditionella moralen, inbegripet den kristet svenska. Sos-lektionerna erbjuder inget utrymme för konstruktiv kritik av denna nya sekulära sexualmoral utifrån ett religiöst perspektiv – varken kristet eller islamiskt. I SÖ:s handledning för samlevnadsundervisning från 1977 uttrycks för första gången explicit stöd för sexuella förbindelser utanför äktenskapet och denna partiskhet, till religionernas nackdel, genomsyrar ännu undervisningen.

Det är alltså inte så att islam motsätter sig undervisning i dessa känsliga och viktiga spörsmål, nej, tvärtom, sexualitetens fröjder och faror tas noga upp i de islamiska källorna. Riktlinjer för sex och samlevnad finns tillgängliga i religionen.
Det är inte undervisningen i sig som muslimer vänder sig emot, utan dess ensidiga innehåll, att den behandlar sexuella relationer utanför äktenskapet såsom fullkomligt klanderfria och naturliga, utan att för ett ögonblick ta upp dess avigsidor eller de alternativa, religiösa synsätt som existerar.

Mycket skit skall man läsa. ” Riktlinjer för sex och samlevnad finns tillgängliga i religionen.” Jojo och vilka riktlinjer sedan, skall svenska barn sitta och lära sig dem då på en sexualundervisning? Är man inte sexuellt störd förut, så blir man det då.

” matas eleverna med en dubiös sexualmoral, som inte bara står i strid med islam, utan som dessutom framställs som överlägsen den traditionella moralen, inbegripet den kristet svenska.”
Där har vi kärnan i det hela, svensk undervisning måste stå i fas med islam, annars är den icke acceptabel, herr Omar skriver strunt. Ser ni att han får med de kristna också för att ge göra inlägget mer legitimt.
Där har ni hela problematiken politiker, vad än vissa muslimer gör måste alltid det göras å deras villkor, vad än i samhället som skall demokratisera så skall undantag göras för den muslimska traditionen eller koranens lära.
Tröttnar ni aldrig politiker på kravmaskiner?
Läs artikeln på newsmill, om ni orkar läsa eländet.

Muslimsk moral:

Book 008, Number 3373:

Abu Sa’id al-Khudri (Allah be pleased with him) reported: We took women captives, and we wanted to do ‘azl with them. We then asked Allah’s Messenger (may peace be upon him) about it, and he said to us: Verily you do it, verily you do it, verily you do it, but the soul which has to be born until the Day of judg- ment must be born.

azl=samlag, vilket i detta fall betyder våldtäkt.

Ken Robinson (her er hans offisielle heimesida) heldt eit føredrag i 2006, som er ein forsvarstale for kreativitet i undervisninga. Han seier at skulesystemet vårt (verden over) dreper kreativiteten i våre barn. “We educate our children out of creativity.”  Han set ord på akkurat det eg ser igjen og igjen når eg står framfor ei klasse som formgjevingslærar og opplever at dei fleste elevane ikkje har noko sjølvtillit når dei skal oppfinne og oppdage ting sjølve, når det er usikkert kva resultatet blir, når eg tillater dei å ta feil, når det er lov å eksperimentere, å prøve ut, å mimre, fomle, kludre, fikle og pusle med materiale og formgjevingsverkemidlar. Det er veldig vanskeleg å få dei til å arbeide med ideutvikling, som om dei ikkje har noko idear sjølve. For dei fleste elevane er dette ukjent terreng, dei har rett og slett ikkje noko peiling korleis ta fat i sånt. For evna til å utvikle originale tanker og idear er der,  men fullstendig stivna. Helst skulle dei ha hatt ‘ferdig til bruk’ svar av meg heile tida, slik at dei iallefall får ein god karakter for oppgåvene, men framfor alt ikkje tabbe seg ut. Eg føler at elevane har eit veldig stort behov for å lære korleis dei skal løyse slike problemstillingar. Ikkje berre problemstillingar som har med form, farge, komposisjon og design å gjere. Det gjelder undervisning i kreativ tenkning i det heile: det gjelder ideutvikling i alle fag, på alle område. Å kunne vere kreativ i matte til dømes eller i språkfag.

Her ligg ei utfordring for meg og heilt sikkert for fleire av oss: korleis undervise kreativitet? For eg er heilt overtydd om at dette er noko som kan undervisast, vi kan lære andre korleis å vere kreativ, oppfinnsam, få idear, bruke fantasien. Vi kan vise elevane at det å ta feil ikkje er farleg, men tvert imot, at det er då når du ikkje veit svaret, når ting er usikkert, at det er berre slik noko tilfeldig kan komme opp, noko uventa og spennande kan skje, noko som er bra kanskje og bør brukast og utarbeidast vidare. Det er utviklingsprosessen som må stå i fokus, ikkje det ferdige produktet. Eg vil at elevane ikkje lenger er redde for å utforske grenser og for å ta risikoar. Men kanskje synest de at eg er for ambisiøst no?  Eller er det fleire av de som kjenner dette igjen? Eg er iallefall veldig glad at eg snubla over denne videoen då eg googla ordet ‘creativity’ på nettet. Han er inspirerende og er for meg ei enorm oppmuntring å fortsette med det eg allereie har sett i gong med: lage øvingar og oppgåver der elevane blir utfordra og pirra til å bruke fantasien sine. Skape ein atmosfære i klasse der dei føler seg trygge til å vere seg sjølve og der dei får rom til å prøve ut mest mulig. At ikkje noko er rart, jo rarare jo betre!, og at vi kan lære av kvarandre gjennom å snakke etterpå om det som blei laga og gjort.

Ken Robinson: “There is a paradox. Most children think they’re highly creative: most adults think they’re not. What happens to them as they grow up? Throughout the world, companies and organizations are trying to compete in a world of economic and technological change that is moving faster than ever. They urgently need people who are creative, innovative and flexible. Too often they can’t find them. Why not, and what should be done about it? ‘Out of Our Minds: Learning to be Creative’,  (Wiley/Capstone, 2006) addresses three vital questions for everyone who has a serious interest in creativity and innovation.
Why is it essential to promote creativity? Organizations everywhere are concerned as never before with promoting creativity and innovation. Why is this so important?
What’s the problem? Why do so many adults think they’re not very creative (and not very intelligent)? How do we lose the confidence to be creative?
What should be done? Is everyone creative or just a select few? Can creativity be developed? If so, how?” .

Neste føredrag eg fann heldt han i samband med lanseringa av hans siste bok:  ‘The Element’ (januari, 2009)

“This groundbreaking and inspirational book argues that organizations everywhere are trying to fix a problem that originates in schools and universities. Many people leave education with no idea what their real creative abilities are. In a powerful and original way, he says why this is and what organizations and individuals can do immediately to recover their creative talents. He argues too for radical changes in how we should think about our own intelligence and creativity- and in how we should educate our children and each other to meet the extraordinary challenges of living and working in the 21st century.

The Element is the place where passion and skill meet. People find The Element when they engage in the thing that they love that they are also especially good at doing. This leads to more than just a sense of personal satisfaction. Being in The Element insulates people against unpredictable changes and leads to a more flexible and productive society. The new paradigm of The Element has a profound impact on education, corporations, organizations, and, especially individuals. It is available to every person who knows how to find it. The Element is an enlightening tour through this new paradigm. Illustrated by stories, many based on exclusive interviews, of celebrities, entrepreneurs, scientists, and other highly accomplished people who have found The Element, it is as entertaining as it is profound. “