En bønn om et håp. I studentavisa Universitas og på nettavisa til Teknisk Ukeblad foreslår Høyres Studenterforbund torsdag 19. september å innføre studieavgift for norske studenter. Hensikten er å sikre høyere utdannings- og forskningssektoren stabile inntekter.

At forslaget i det hele tatt fremsettes er et av flere tegn på den svekkede situasjonen sektoren er utsatt for de siste årene. Paradoksalt nok kan det være den rødgrønne regjeringens manglende satsning på kunnskap som legger opp til denne debatten i det hele tatt. I et samfunn der studenter og forskere hadde levd med gode rammevilkår hadde et slikt forslag vært unødvendig, men forutsetningene for norske studenter er ikke så god i dag som den burde være,.

Tallenes tale. I Database for statistikk om høgre utdanning kan man avlese en urovekkende utvikling. Fra 2004 til 2008 har gjennomsnittlige produserte studiepoeng for norske studenter gått ned fra 41,8 til 41,6, mens normert antall som kjent egentlig skal være 60. Det er for Kunshøgskole-studentene man finner den største diskrepansen: I 2004 produserte studentene i gjennomsnitt 66,0 studiepoeng, mens resultatet i 2008 havner på 57,3. Man kan jo spørre seg om dette henger sammen med Kulturløftet fra dagens Regjering.

Et av mange konkrete eksempler jeg selv har møtt i studiesituasjoner, er mangelen på grundig oppfølging fra kompetente mennesker i studieløpet. Det er et problem at institusjonene kutter i seminarundervisning, det burde være uholdbart at bacherlorstudenter undervises av masterstudenter og det er trist at oppfølging og evaluering av studenter ikke bærer preg av å være viktig.

Studiehverdagen er middelmådig, og man kan heller ikke forvente at resultatene blir noe annet enn nettopp middelmådige. Denne situasjonen oppleves stressende. Dette stresset og denne frustrasjonen er kanskje noe av årsaken til at studenter er overrepresentert i forhold til å pådra seg psykiske problemer i en eller annen form i løpet av sine år på skolebenken.

Og verre kan det bli. Studieavgift er som nevnt et forslag som dessverre har en viss berettigelse, men jeg håper virkelig ikke at løsningen på ressursmangelen viser seg å bli studieavgift. Utveien må bli å satse på fremtiden gjennom å bruke penger på å styrke studieløpet fra begynnelse til slutt. Dette krever sin statsråd, Tora Aasland, men selv om å vanne kunnskapens tre tar mye krefter, er eplene man høster den beste garantien for en sunn fremtid.

Vi såg landet framför oss. Motorvägar, grus, kala landskap och mörka skogar. Vi samlade ihop Sveriges mest intressanta akter och ställde upp dem i en karavan. Drog av startskottet och lät dem erövra Sverige. En efter en. Stad efter stad. Från Malmö i söder till Umeå i norr. Det blev succé, såklart. Men var vi nöjda med det? Inte då. Vi hade ju missat Göteborg och Stockholm på vägen. Men nu är allt åtgärdat. Den ambulerande festivalen är tillbaka – nu mer täckande än någonsin.

Handen på Hjärtat 2009 ger er: Mattias Alkberg, Invasionen, Name The Pet och Cristian Dinamarca! 

Nästa vecka presenteras ytterligare gäster och andra Handen på Hjärtat-överraskningar!

Kolla turneinformation här

Biljettinfo:

Biljetter släpps lokalt, kontakta respektive arrangör för mer info samt se LiveNation.se och Luger.se.

Oh yes. Eg har lenge lurt på om det gjekk an å gjere noko som helst ved kjemi spanande for andre enn oss som studerar det. I dag fann eg ut at, ja, det er faktisk mogleg.

Eg har nemleg vore på foredrag med Martin Lersch, doktor i kjemi og mannen bak sida khymos.org. Følgjer du lenkja vil du sjå korleis kjemi kan brukast til noko veldig håndfast, og ikkje minst spanande: matlaging. Dei kallar det molekylær gastronomi, og det dreiar seg rett og slett om å utnytte kunnskap om korleis protein og andre bestanddelar i mat reagerar på (til dømes) temperatur, når ein lagar mat. Visste du for eksempel at temperaturen som trengs for det perfekte hardkokte egg ligg mellom 60 og 80 grader? Eller at ved å tilsette litt stivelse til fruktjuice, og dryppe denne ned i varmt vatn, kan du få bittesmå perler med juice inni? Det siste er illustrert på biletet over.

Interessant, lettfatteleg, og ikkje minst: eksperimentering er relativt ufarleg. Og gjett om eg fekk lyst til å prøve ut alt han prata om! Problemet er berre å få tak i ei vakuummaskin og eit temperaturregulerande vassbad…

Når eg først er inne på nerdesporet, kan eg jo legge til at som ei følgje av statistikkgruppe klokka åtte i dag tidleg, foredraget som med påfølgjande pizzaeting varte til åtte om kvelden, og fleire forelesningar og masse henging i kantina i mellomtida, har eg i dag vore inne på Realfagsbygget i tolv timar. Det trur eg må vere ny rekord.

Det er ganske pussig å sitte på eksamen i evolusjonslære, og bli bedt om å definere “Den Raude Dronninga”. For, ja, det er faktisk den raude dronninga i Alice i Eventyrland det er snakk om. Eg trudde det berre var forfattarane av læreboka som brukte ho, og sitatet “du må løpe så fort som bare det, for å forbli på samme plass”, som eksempel på drivkraft bak evolusjon. Etter litt googling, visar det seg at det faktisk er ein heil teori. Plutseleg lurar eg på om svaret eg gav på eksamen ikkje var heilt riktig. Men men. No har eg i det minste fått dei ekstra studiepoenga eg trengte, og kan fokusere fullt ut på mine tre noverande fag. Og til helga blir det konteeksamensfest, hurra!

I dagens UNT kan man idag glädja sig över att undertecknad fått in en insändare som sågar MP:s ogenomtänkta förslag om mångdubbling av kåravgiften. Finns även på nätet att läsa: http://www2.unt.se/pages/1,1826,MC=28-AV_ID=955579,00.html

DAGENS VACKRASTE BILD!

Min dotter Cathrine och henne pojkvän Tobias i Turkiet sommaren 2009. Denna bild är som tagen ur “tusen och en natt”. Den är som en saga…Turturdruvorna är ett så sagolikt vackert par…De reste med Ving. Cathrine är en proffsig fotograf, hon pluggar bildjournalistik på Universitetet.

Mera vackra Turkietbilder hittar du på min dotters blogg.

http://www.cathrinelevan.blogspot.com/

Visst är de fina??

Medan kampen om de klassiska språkens överlevnad, såväl på universitets- som gymnasienivå, utkämpas här på hemmaplan, pågår liknande kamper också på andra ställen; för vem hade trott att grekiskan och latinet var ohotade någonstans? I vårt närmaste grannland västerut finner vi idag en artikel i Morgenbladet, där vi bland annat får ett bra tips att använda för marknadsföringen av de klassiska språken: “Vår strategi var å slutte å klage over det som var dårlig, og fremheve det som er bra, blant annet at trivselsfaktoren blant studentene er høy”. Låter som en helvettig strategi, inte sant? Det är i alla fall en bra början.

Så här känns det när jag undervisar, ungefär.

Men varför detta plötsliga intresse för Norge, undrar ni kanske? Svaret är enkelt, och samtidigt ganska roligt. Jag har fått anställning som “universitetslektor i gammelgresk” på universitetet i Oslo under detta läsår, och en av mina studenter var tvungen att gå mitt i en lektion för att vara med på intervjun (i tisdags). En annan sak som kanske gläder alla grekentusiaster där ute är att flera års lobbyverksamhet äntligen gett resultat: Södra Latins gymnasium i Stockholm har erbjudit sina elever att läsa grekiska! Och vad bättre är, inte mindre än 25 personer har anmält sig till kursen! Vem är det som undervisar på kursen, då? Jodå, ni gissade rätt. Undertecknad kan nu alltså även titulera sig gymnasielärare i grekiska. Att detta har fått ödesdigra konsekvenser för mitt skrivande här har blivit smärtsamt uppenbart. Återstår att se om jag får det lite lugnare längre fram.

Aktuellt just nu: sjätte och sista bandet av Jan Stolpes översättning av Platons opera omnia ges ut inom kort. Jag hoppas återkomma med en notis om jippot som ska högtidlighålla färdigställandet av detta unika verk.

Nä, det är två gästföreläsare som kommer till KAU. Lika bra är nog det, jag  vet inte vad Tomas von Brömsen och Magnus Härenstam kan om religionsdidaktik.

]]> http://motstjarnorna.wordpress.com/2009/09/01/planer-for-dagen/ Tue, 01 Sep 2009 07:18:38 +0000 motstjarnorna http://motstjarnorna.wordpress.com/2009/09/01/planer-for-dagen/

Nu har jag nyss ätit liten vatten och bröd,  det låter väl trevligt? Har inte varit förutseende så det finns varken mjölk eller något annat drickbart hemma. Vatten funkar ju det med, om inte annat så är det väldigt törstsläckande. Snart får det dock bli lite kaffe

När kaffet är uppdrucket så ska jag plocka lite (eller om jag gör det medan jag dricker kaffe, för att vara lite busig ) och sedan åker jag till universitetet och lånar lite kurslitteratur. Det är första gången jag kan låna litteratur där flera dagar EFTER kursstart. Det kan ha att göra med att vi är ca 10 stycken som läser religionsdidaktik. Religionshistorian är mer populär och det förstår jag på sätt och vis, men jag tänkte att lite extra didaktik kunde vara nyttig.

Ikväll blir det att träna aerobics, oh yeah. Stationsträningen igår var inte riktigt min grej. Det blev en massa hattande hit och dit och det kändes inte riktigt inspirerande. Aerobis är mer min grej

I løpet av helga spreidde det seg eit rykte blant MatNat-folket. Et rykte som førte til mykje latter, aww-ing og utbrudd av “eg òg vil ha!”. I dag gjekk turen sporenstreks til Studia, der vi gjorde eit djupdykk i kassen med Giant Microbes. Der kunne vi hilse på alt frå malaria til hjerneceller, til søte, rosa kyssesyken. Valget mitt fall på ein grøn liten kar, og utan noko meir om og men kan eg herved introdusere:

Klamydia! Denne vesle fyren er forstørra ein million gongar, funkar perfekt som både antistressball og til å kose med, og som ein bonus kjem han med eit artig lite faktahefte, der det står alt ein treng å vite om bakterien. Lærerikt OG morsomt, med andre ord, men kanskje ikkje noko du vil gi til dine yngste slektningar.

På lista over ting ein kan bli utsatt for når ein sit på stand i fadderveka: ølbong forma som ein flamingo.

Flabongo.

Faddergruppa hadde mafiatema, i tilfelle dere lurar på om det er vanleg å utføre drikkepress med våpen på MatNat. Og med tanke på kor mange stands dei allereie hadde vore innom med dei flabongoane, seier eg berre ein ting: Svineinfluensa neste.

Igår begyndte det ny år på gymnasierne og folkeskolerne (de der ikke allerede er begyndt) og om mindre end en måned starter studieåret på landets universiteter. Med andre ord, så er vi atter ved at vende tilbage til den grå hverdag, og må indse at vi bliver nødt til at pakke sommerferien sammen. Sådan er det ihvertfald for de fleste, men vi er stadig en skare der ikke skal igang med noget endnu. For mit vedkomne skal jeg ikke lave noget som helt studierelevant før til september 2010. Næste punkt på min dagsorden er min tur til Thailand i oktober, hvor det kommer til at stå på to måneders intensiv muay thai og MMA hos Legacy Gym i Ubon. Hvad der skal ske i mellemtiden ved jeg ikke ret meget om lige pt, men ved, at når jeg kommer hjem til december skal jeg igang med at lede efter lejlighed i Århus og ikke mindst arbejde.

Då har eg offisielt flytta tilbake til Bergen for semesteret, og i dag var eg på informasjonsforelesning i MAT111. Dette er eigentleg eit introduksjonfag (MatNat sin versjon av ExFac), men sidan eg tok det enklare MAT101 for to år sidan, og skal ta ein master som krev meir matematikk enn som så, skal eg ta det i haust. Auditorium 1 (MatNats største) var stappfullt, og med unntak av nokre bekjente frå Nanoteknologi, “støttekontakten” min Siri (som var med for moro skyld) og eg, var det berre førsteårsstudentar der. Forelesningsinnhaldet var deretter, med mykje fokus på kor mange timar ein skulle jobbe i veka, og kor viktig det var å forberede seg, å gjere oppgåver, å gå på seminar, å lese sjølv og for all del ikkje stresse!

Eg blei stressa av forelesninga, eg. Sjølv om eg veit at eg fint klarar å kome meg igjennom eit semester utan å vere på skulen åtte timar kvar dag, så er det eit eller anna som skjer når eg blir fortalt at det ikkje er mogleg. Det er ein slags absurd pliktoppfyllingsrefleks, trur eg. Og sidan eg, som nemnd, veit at eg ikkje klarar å sitte på skulen så lenge, blir eg overbevist om at eg aldri i verda kjem til å komme meg igjennom pensum. Dette har skjedd nesten kvart semester, og eg veit det kjem til å gå over. Heldigvis.

Men eg lurar likevel på kva slags masochistisk hjørne eg var i då eg valgte å ta Grunnkurs i både Matematikk og Statistikk i haust. Takk og pris for Overflate- og Kolloidkjemi, så eg har noko å sjå fram til (og nei, eg er ikkje ironisk).

Det var uansett koseleg å sjå alle dei spente førsteårsstudentane. Eg blir utruleg lett nostalgisk, og byrja å mimre tilbake til då eg var ny, og alt det kjekke som skjedde i fadderveka. Eg kan ikkje tru det faktisk er to år sidan! Og, for å sitere Siri: eg kan ikkje tru mesteparten av årets førstisar ikkje har opplevd åttitalet!

Utbildningsminister och partiledare Jan Björklund (FP) gick i söndags ut med att han vill se 10 000 nya platser i högskolan och vuxenutbildningen till nästa år. Bakgrunden är naturligtvis finanskrisen och den stora arbetslösheten.

– Vi har både hög arbetslöshet bland ungdomar och extremt stora årskullar som går ut gymnasiet nu. Jag tycker att det är bättre att ungdomarna utbildar sig än att de bara går runt och slår dank, säger han [Björklund] till SvD.

Det är sant att arbetslösheten gör att det är många som “går runt och slår dank” – ofrivilligt. Och det kan tyckas helt logiskt att staten “sysselsätter” dessa med samhällsnyttig utbildning tills dess att konjunkturen är bättre.  Men ett sådant resonemang är farligt eftersom det förutsätter att dessa studenter hellre vill vara i arbete än i utbildning. Idén är att de ska bort så snart som möjligt. När arbetet dyker upp ska man släppa allt man har för händer och gripa möjligheten. En student som kommer till högskolan för att läsa udda kurser som han/hon egentligen inte vill läsa och som avslutar kurserna innan de är färdiga, den studenten bedriver inte utbildning – studier möjligen, men inte utbildning.

Högskolan kan inte vara lagringsplats för oönskad arbetskraft.

På samma sätt mår högskolorna dåligt av att tvingas öka och minska sin utbildningsvolym på kort varsel. Det var ungefär det jag sa när jag blev intervjuad av Sydsvenskan för en månad sedan.

Lunds universitets studentkårers ordförande Christian Stråhlman håller med om att det är viktigt att utbildningen inte styrs av tillfälliga nycker.

– Det är viktigare för högskolan att ha en stabil och långsiktig utbildning med en storlek som är hållbar. Istället för att ge efter för de här tillfälliga svängningarna som man ändå inte kan förutse, säger Christian Stråhlman.

Och så finns det en aspekt till – konsten att satsa på högre utbilding utan att det kostar pengar.

Det finns två problem. Ett. Det finns för lite platser. Två. Varje plats är underfinansierad.

Enkelt skulle man kunna beskriva dagens finansiering av högre utbildning såhär: Varje utbildningsplats kostar en viss summa pengar som regeringen bestämmer. Sedan finns det den mängd platser som regeringen bestämmer. Multiplicerar man den ena summan med den andra får man fram kostnaden för högre utbildning.

När Björklund säger att man ska satsa på högre utbildning menar han att man ska öka antalet platser – en kvantitativ satsning. När partikollegan och dåvarande högskoleministern Lars Lejonborg (FP) skulle satsa på högre utbildning 2007 var det frågan om en ökning av pengarna per student – en kvalitativ satsning.

Detta är viktigt, och uppmärksammas av SFS. En satsning på platser får inte innebära en minskning av pengarna per student. Det skulle kanske se ut som en satsning på högre utbildning – men skulle i verkligheten bara vara en eftergift för konjunkturen. Studiemedel istället för a-kassa. Biblioteket istället för Arbetsförmedlingen.

Häromdagen upptäckte jag att Staffan Fogelmark nyligen skrivit en “kort kommentar” till mitt inlägg från den 5/5. Han verkar ha missförstått mig på flera punkter, och jag har därför valt att ge mitt svar på hans kommentar som ett eget inlägg. I likhet med en “klassiker” på BMCR skulle titeln på denna ἀπολογία (apologia — “försvarstal”) kunna vara ”Venanzio on Fogelmark on Venanzio on Fogelmark on Björkeson” — förhoppningsvis ska dock nedanstående göra ytterligare en vända överflödig.

Jag vill ta tillfället i akt att först be om ursäkt om jag har uppfattats som elak. Detta har självfallet aldrig varit meningen — det är något jag aldrig någonsin vill vara, och det har i så fall inträffat endast av misstag eller genom ett missförstånd. Att jag skrev att en reaktion från SF var väntad baserades inte bara på min subjektiva uppfattning om dennes ”idoldyrkan” (ja, jag erkänner att ordvalet är medvetet överdrivet; jag tror dock att de flesta läsare också hängde med på den), utan det baserades också på att SF:s vetenskapliga produktion till stor del verkar bestå av forskning kring Pindaros – inte mindre än fem av de elva arbeten som åberopas på den personliga sidan på GU:s webbplats berör Pindaros, och såvitt jag kan förstå är det inte någon överdrift att kalla SF Sveriges just nu störste pindaroskännare; därför tyckte jag inte heller att det borde vara någon fara att roa sig, om än aldrig så lite, på dennes bekostnad.

Vidare, när det gäller SF:s undervisning har jag verkligen ingenting att invända mot denna — tvärtom! Jag har haft mycket stor, och alldeles frivillig, behållning av den, särskilt den omtalade poesikursen. Kanske var det uttrycket ”gå i spinn” som uppfattades förmedla ett löjets skimmer? Det var i alla fall aldrig meningen. Urvalet ur antologin var verkligen en stor källa till glädje och inspiration; en sak som särskilt dröjer sig kvar är uppmaningen att läsa passagerna i Homeros högt efter att man gått igenom alla ord i dem, liksom för att insupa det ögonblick av obegränsad stolthet man känner när man verkligen kan läsa Homeros och förstår vartenda ord. Inte utan stolthet och glädje återanvänder jag denna och liknande uppmaningar i min egen undervisning. ”Försäljaren” SF gav mig intrycket att Pindaros var den viktigaste och värdefullaste poeten grekiskan ägde; jag har själv svårt att se problemet med att jag uppfattade det så.

Jag kan också intyga att kursens sammansättning verkligen ändrades så som SF beskriver. Det verkar däremot höljt i dunkel vilken relevans det äger om jag känner eller inte känner hans dåtida chef “ens till namnet”, men eftersom vi båda var närvarande vid institutionsstyrelsens sammanträde den gången SF skulle tillsättas som professor i Göteborg är det nog ändå ganska troligt att jag gör det. Jag minns episoden särskilt väl, eftersom just vi två var tvungna att lämna rummet tillsammans då det formella beslutet skulle tas (själv var jag suppleant och saknade rösträtt i ärendet).

Nog om detta. Frågan har nu kommit att röra sig kring om jag någonsin påstår att SF ”skulle ha fel på varenda punkt [han] tagit upp”, om SF:s kritik kan avfärdas “på samtliga punkter” och om jag tycker att IB:s översättning saknar fel och brister och “redan är korrekt”? Nej, nej och åter nej. Vad jag avsåg med att jag ser fram emot IB:s försvar bottnar i att jag tror att IB är högst medveten om att hans översättningar många gånger är bristfälliga, men att han likafullt borde ha någon kommentar till alla beslut han har tagit. Detta skrev jag också som avslutning på inlägget, men det är kanske lika dumt av mig att anta att SF inte heller ”läste ända till slutet”… Jag tycker alltså själv att SF:s invändningar i de allra flesta fallen är riktiga och svårligen kan vederläggas; just därför skulle det vara intressant att få höra IB försvara sina val, inte minst eftersom vissa av dessa i ljuset av SF:s kritik verkar vara ”oförsvarliga” i ordets rätta bemärkelse.

Beträffande om IB:s översättning är prosaisk eller inte står det utom allt tvivel efter SF:s genomgång att så är fallet, åtminstone vid många tillfällen. Däremot är jag inte alla gånger överens med SF:s känsla för vad som kan anses utgöra ett stilbrott; den misstänkta, och faktiska, åldersskillnaden oss emellan är nog tillräckligt stor för att vi ska ha skiftande uppfattningar om många enskilda ord, såväl beträffande stilvärde som valör. (En väns mormor var exempelvis av den bestämda uppfattningen att ordet ganska betydde helt, och kände att det var pinsamt när vänner gick bort.) Nu har jag dessvärre varken IB:s översättning eller SF:s granskning att tillgå (jag är på semester, långt från mina bokhyllor), och får därför kanske återkomma i dylika frågor vid ett senare tillfälle.

För dem som har följt denna blogg en tid är det sannolikt tydligt att jag mer och mer har övergått till ett personligare tilltal, samtidigt som jag har kommit att i högre grad kommentera universitetsvärlden, även om jag hela tiden försökt följa den ursprungliga avsikten att öppna upp grekiskans värld för dem som inte redan är ”frälsta”. Det kommer därför rimligen inte heller som någon överraskning att det är min subjektiva uppfattning som kommer i dagen på dessa rader. Att jag sedan ibland väljer att spetsa till historier och därför återberättar dem ur en viss vinkel bottnar givetvis i att mina texter skall bli lite mer läsvärda, lite mer subjektiva och därmed lite mer intressanta; detta är trots allt en blogg, inte en vetenskaplig publikation. Att bloggmediet inte tål att jämföras med vetenskapliga publikationer torde vara uppenbart för de flesta, och jag betackar mig därför för påpekanden om min eventuella vetenskaplighet i detta forum. Det var faktiskt i avsikt att slippa den här sortens påhopp som jag valde att använda mig av en persona, en sorts mask, eftersom jag skriver både i egenskap av privatperson och professionell (men aldrig bara som det ena eller det andra). Självfallet — även det självklara behöver visst ibland sägas rakt ut — strävar jag efter att vara saklig och korrekt i mitt avhandlingsarbete. Detta gäller i princip även här på bloggen; en sak har jag dock lärt mig av mina bästa lärare, att om man vill bibehålla en hög nivå av intresse och uppmärksamhet kan man ibland behöva tänja lite på sanningen.

Avslutningsvis måste jag avfärda påståendet att jag skulle vara trygg i min anonymitet som både falskt och ogenomtänkt. Det kräver i princip ingen ansträngning för att ta reda på min identitet; det finns ju bara en enda doktorand i grekiska vid Stockholms universitet (och i hela Sverige endast ytterligare en handfull, för den delen). Att SF inte visar större intresse för ”sitt” ämnes fortlevnad kan bara kallas beklagligt.

PS. Om SF hade gjort bara lite research till, så hade han funnit att jag redan för ett år sedan gav hela bakgrundshistorien till bloggens namn som “sommarläsning”. Förhoppningsvis gläder det en gammal lärares hjärta att höra att jag alla gånger jag själv hållit i motsvarande epik och lyrikkurs sett till att studenterna läst just dessa passager.

Svenska Akademien har sina lokaler i Börshuset, som ligger vid Stortorget i Gamla stan i Stockholm.

Härom dagen möttes jag av det roliga beskedet att en företrädare för klassiska språk, och närmare bestämt antik grekiska, tilldelats anställning som så kallad akademiforskare i humaniora, av Svenska Akademien och Kungl. Vitterhetsakademien. Den lyckliga är ingen mindre än Johanna Akujärvi, tidigare omnämnd för sin kommande översättning av Aristoteles Retoriken. Och det är också översättning som är temat för hennes projekt, vilket hon presenterade närmare nu senast på filologkongressen. Anställningen omfattar tre år och kan förlängas med ytterligare två “efter utvärdering“. Jag bad Johanna att skicka mig sin projektbeskrivning, så att jag kunde ge några smakprov ur den här på bloggen.

Projektets namn är rätt och slätt: Översatt till svenska. Den antika litteraturen och dess svenska översättare (1500- till 2000-talet). JA skriver att dessa översättningar, trots att de utgör “en försvinnande liten och proportionellt allt mindre del” av den totala litteraturen i översättning till svenska, har varit “en konstant i den svenska bokfloran” och att det från dessa omkring 400 år finns inte mindre än drygt 2100 översättningar av grekiska och latinska texter. Hon talar om att översättning “representerar ett möte mellan kulturer”, och fortsätter:

Översättaren står som en förmedlare mellan två skilda kulturella system. [...] Översättarens text är en reflektion av originalförfattarens text samtidigt som den är en originalprodukt präglad av sin tid, vilket förklarar varför översättningar åldras precis som originaltexter och lätt blir oläsliga om de gjorts under en period vars kulturprodukter i övrigt inte är tilltalande för en senare läsare. Den översättarens text som når en svensk läsare är lika mycket präglad av den ursprungliga grekiska författaren som av översättaren själv; den röst som läsaren “hör” i den svenska texten är inte bara den grekiska författarens utan också översättarens.

Gustaf Regnérs "Försök..." från 1801 innehåller både kända poeter som Homeros, Sapfo och Theokritos, liksom mindre kända, såsom Bion, Moschos och Musaios.

JA:s projekt går alltså, i korthet, ut på att göra en bibliografisk inventering av det källmaterial som dessa översättningar utgör, inklusive deras paratexter, det vill säga “texterna kring själva huvudtexten i form av titelblad, baksidestexter, dedikationer, förord, inledningar, översättarnas egna rubriker insatta i texten, fotnoter, kommentarer, efterord och annat”. Målet är att denna inventering sedan kan användas för att göra avgränsningar av materialet för senare studier av valda texttyper, texter från valda epoker, översättningar från valda perioder, av valda översättare, av valda originalförfattare.  Stort grattis således till Johanna, och till de klassiska språken i Sverige!

Jag blev förresten så inspirerad av sammanställningen JA visade upp vid filologkongressen att jag bestämde mig för att göra en egen. Inriktningen är dock främst tänkt att vara en praktisk vägledning till de verk som finns tillgängliga i någorlunda aktuella svenska versioner, uteslutande med fokus på grekiska och huvudsakligen tiden före Kristi födelse; några senare författare har också slunkit med. Jag överlämnar annars tills vidare åt andra att ta hand om senare perioders litteratur.  Sammanställningen är ordnad alfabetiskt efter författare och under varje författares namn återfinns deras verk, med länkar till respektive boks sida i Libris. I förlängningen kommer listan sannolikt att växa, och författarna kommer då att få egna sidor. Än så länge är denna blogue helt kostnadsfri (både för mig och er) — jag tjänar alltså ingenting på de eventuella annonser som kan förekomma. Därför väljer jag än så länge att inte länka till några bokhandlar eller liknande. Jag mottar däremot mer än gärna tips för att ytterligare fylla på sidans innehåll!

Onsdag for to uker siden vedtok Stortinget ”Forskningsmeldingen”, og de rød-grønne partienes svik overfor norsk forskning og høyere utdanning er fullendt. Opposisjonen er samlet i sine merknader om det bemerkelsesverdige i en stortingsmelding som faktisk trekker drar ambisjonsnivået for norsk forskning. Forskningsmeldingen er oppsiktsvekkende svak og uforpliktende, og den fremstår mer som en statusrapport enn som en ambisiøs og forpliktende plan for fremtidens forskning.

At dette kunne skje med SV i regjering, er overraskende. Det er også overraskende, tatt i betraktning de forutsetningene regjeringen hadde for å videreføre den gode tradisjonen Bondevik 2 la for satsning på kunnskap i Norge. Da Stoltenberg 2 tok over i 2005, arvet de en historikk som var svært god når det gjaldt forskning og utvikling, men hvileskjæret startet allerede de første månedene: Bondevik-regjeringens budsjettforslag for 2006 innebar 39 millioner til forskning og nyskaping; dette ble redusert til 25 millioner i Djupedals første år.

Høsten 2006 lanserte daværende Kunnskapsminister begrepet ’hvileskjær’, for å betegne kuttet i bevilgninger til forskning og høyere utdanning for 2007. Begrunnelsen var like urovekkende som fornektelsen og bortforklaringen av kuttet. Senere i perioden ble Stjernøutvalget oppnevnt for å vurderere den videre utvikling av norsk høyere utdanning i lys av samfunnets behov, basert på intensjoner fra Soria Moria-erklæringen. For det første får vi håpe at norsk høyere utdannings videre utvikling blir en større suksess enn det utvalgets resultat ble. Det andre poenget er at samfunnets behov alene ikke skal være det som er styrende for forskningssatsingen.

Forskningsmeldingen reflekterer hvor mye Regjeringen fortsatt fremhever forskningsnytten, men Venstre vil understreke at forskning har en verdi i seg selv. Dette gjelder spesielt den frie grunnforskningen, som er selve fundamentet for nyskaping og innovasjon, og det ligger i forskningens essens at den i et dannelsesperspektiv er et mål, ikke bare et middel.

Heller enn å anse forskning for å være som industrielt landbruk, bør man se på forskning som forvaltning av ekvatorialske regnskoger, der best mulig balanse gir naturens mest produktive økosystem. Så vet vi at denne regjeringen sparker beina under fremtiden, når det gjelder både faktiske og metaforiske regnskoger, altså både i skole- og miljøpolitikken. Framtiden trenger på alle måter en ny Regjering.

Dette innlegget ble publisert i Vardens gjestespalte ‘Gjesten’ fredag 12. juni.

P3 kan i dag fortælle at studerende fra ikke-akademiske hjem bør have muligheden for at få et kursus i akademisk sprog, når de begynder på universitetet. Ifølge P3 er “ord som diskurs og nihilisme er med til, at mange unge fra ufaglærte hjem dropper ud af universitetet.”

Det er en idegruppe under videnskabsministeriet, der foreslår, at løsningen på det problem er at give dem tilbud om specialundervisning i, hvordan man snakker på det nye sted.

Når jeg læser sådan noget, så er det at jeg spørger mig selv: Hvorfor skal det kun gå den ene vej? Hvorfor skal det kun  gælde for den ene part? Hvorfor sender man ikke lektorerne, lægesønnerne og advokatdøtrene på et kursus, så de kan lære at snakke med mennesker der ikke minder om dem selv? Det kunne være at de rent faktisk blev klogere på mere end bare sprog.

Så kom han till slut, vår man från Vatikanen: Timothy Janz (TJ).

Ett Aristotelesmanuskript daterat till 1493. Det är, som synes, inte glasklart hur man exempelvis ska bestämma bokstävernas lutning.

Under sin föreläsning på måndagkvällen, “In Search of the Lost Scribes: A Numerical Approach to Greek Paleography”, presenterade TJ sin metod (som ännu är ett work in progress) att finna “förlorade” medeltida skrivare. Det framkom snart att “förlorad” i själva verket betydde “okänd” eller “oidentifierad”. Det är alltså inte frågan om förlorade manuskript — dessa finns redan — utan saken är den att man i många fall inte vet vem som skrivit ett visst manuskript. Till skillnad från latinska handskrifter, vilkas geografiska ursprung ofta låter sig bestämmas av själva handstilen, är de grekiskas ursprung därtill sällan möjliga att fastställa på detta sätt. Däremot kan man, med omkring 50 års marginal, bestämma åldern på en grekisk handstil. Det är dock först när man känner till skrivarens identitet som man kan bestämma både ett grekiskt manuskripts ålder och dess geografiska ursprung; det var av detta skäl som TJ inte drog sig för att kalla identifikationen av skrivaren för den grekiska paleografins “heliga graal”.  Ett av flera viktiga användningsområden av denna information är att man enklare kan dra slutsatser om olika manuskripts förhållande till varandra.

TJ har tidigare blivit tipsad av experter på kriminalteknisk handstilsundersökning att inte fokusera på själva bokstäverna, utan på “line quality and regularity of the base line”, två variabler vi människor tydligen tänker lite på och som vi dessutom har svårt att påverka själva. TJ:s metod, som är baserad på den kanadensiska lingvisten Wolf-Peter Funks grundidé, går ut på att med statistikens hjälp bedöma hur lika (eller olika) handstilar är i jämförelse med varandra. Genom att mäta medelvärdet och standardavvikelsen för bokstävernas avvikelser från en tänkt mittlinje kan man sedan bestämma hur nära eller hur långt ifrån varandra två skrivares handstilar är. Resultatet vid det här steget i processen liknar avståndstabellerna mellan städer man hittar i en bilatlas. TJ betonade att det hela är ännu är ett pilotprojekt, och grundmaterialet han arbetat med är egentligen alldeles för litet för att resultaten ska vara riktigt pålitliga. Likväl verkar metoden mycket lovande, om rätt tekniska förutsättningar kommer till; det är minst sagt ineffektivt att, som det ser ut i dagsläget, en person sitter och markerar varje enskild bokstavs egenheter för hand. Ett annat problem är att TJ för närvarande har gett upp försöken att inkludera textens lutning i sina variabler, helt enkelt därför att han inte lyckats mäta denna på något tillfredsställande sätt. Här kom åhörarna med många kreativa idéer, och TJ var märkbart nöjd med alla förslag han fick under den efterföljande diskussionen.

Bilden visar hur ett stemma kan se ut. Originalmanuskriptet står högst upp, och dess olika avskrifter fördelar sig som grenar därunder.

Dagen därpå, det vill säga idag, inträffade besökets andra del som, liksom förra året, bestod av ett seminarium med gästens pågående arbete i fokus: “Scholia: What are they Good For? ― Reflections on a New Edition of the Sophocles Scholia“. TJ klargjorde direkt att han ingalunda planerade att ge ut Sofokles scholier, utan att ambitionen endast är en edition av scholierna till Sofokles Filoktetes, vilket han hade fått i råd att göra av Nigel Wilson, hans handledare vid universitetet i Oxford. Samtliga scholier till Sofokles skulle vara en övermäktig uppgift för en enda person, medan Filoktetes är en lagom dimensionerad uppgift. Detta beror delvis på att detta drama inte ingår i den så kallade triaden, det vill säga Ajax, Elektra och Kung Oidipus, de tre dramer som är bevarade i flest manuskript. Den senaste editionen av scholierna är utgivna år 1888, något som inte nödvändigtvis behöver betyda att den är dålig. Problemet är dock, som TJ gav en mängd prov på under seminariet, att den endast tagit hänsyn till scholierna i handskriften L. TJ visar i sin kommande edition att det finns många viktiga scholier även i andra handskrifter, vilka ibland till och med kan förklara underligheter i L. Framför allt är det manuskript i a-familjen som visat sig innehålla sådana hjälpsamma anteckningar. Som svar på seminariets grundfråga framlade TJ framförallt scholiernas användbarhet för vår bild av filologins historia, men underströk också den praktiska nyttan de erbjuder för fastställandet av ett mer korrekt stemma.

Tidigare utgivare hölls skyldiga för att ibland ha gjort det väldigt enkelt för sig, exempelvis genom att gruppera scholier enbart baserat på det första ordet av det första scholion till den första texten i en handskrift. 1200-talsgiganten Demetrios Triklinios, som knappast skulle göra sig skyldig till sådant, skymtade även förbi som hastigast och fick det minnesvärda omdömet: “He was very sharp, but he also made some horrible blunders. But, then again, don’t we all?” Samma ödmjukhet gick igen även senare under seminariet, då TJ precis konstaterat att den tidigare editionen på ett ställe förväxlat Brunck med Elmsley: “Not that anybody really cares; they’re all dead, and we will soon be, as well.” Den enorma skarpsynthet och arbetsinsats som krävs för att sätta samman ett verk som TJ:s edition av scholierna till Filoktetes framstår i ljuset av denna kommentar som så mycket mer beundransvärda; varifrån finner en sådan person egentligen motivationen att lägga ner all denna tid och allt detta arbete? Det lika enkla som självklara svaret är att det är kul; han gillar att syssla med grekiska handskrifter, helt enkelt.

Idag har det varit supervarmt hela dagen. Konstigt att även Sverige har fått en del av sommaren och inte bara blåst, regn och andra saker. Det blev lunch på däcket mot strömmen med en fin fin portion med fisk från cafét. I övrigt har jag gjort seminarium med min grupp – även där en fin fin portion av ppt. Nice! Känns som att det kommer bli bra! När jag kom hem hade jag lite saker jag var tvungen att göra, sedan gick jag och sambon på timmes-prommenad och handlade lite på vägen hem. Nu är det IFK och som vanligt så blir man bara trött. Usch och fy. Men men. 0-0 mot väsby är väl också bra… Har jag hört…? Eller…? Fuck this shit…

Dubbeldoktorn i samband med undervisningen på den paleografikurs jag gick sommaren 2006

Håll i er nu — nu är det något stort på gång. Bautaprojektet Ars Edendi vid Stockholms universitet har än en gång bjudit in en internationell “superstar” för ett föredrag och ett seminarium. (Ni har väl inte glömt Nigel Wilsons besök för ett år sedan?) På måndagen den 8 juni kl 17.00-19.00 (William-Olssonsalen, Geovetenskapens hus, Frescati) kommer ingen mindre än Vatikanbibliotekets curator för grekiska manuskript till Stockholm för att föreläsa under titeln In Search of the Lost Scribes: A Numerical Approach to Greek Paleography. I föredraget beskriver Janz sin metod att använda statistisk analys av medeltida skrivares handstilar för att därigenom identifiera skrivare som annars anses “förlorade”; således är föredragets innehåll av lika stort intresse för dem som sysslar med texttradition i allmänhet som för dem med mer specifika intressen.  Givetvis finns det chans att mingla med föredragshållaren efter föredraget (snittar har utlovats); att undertecknad också kommer att närvara är självskrivet.

Utdrag ur ett florensmanuskript (Conv. Soppr. 152, daterat 1282), ur Sofokles Filoktetes (vs. 917-8)

Dr Dr Janz (ja, han har faktiskt två doktorsgrader) har, vid sidan om sitt dagliga arbete ägnat de senaste åren åt att göra en ny utgåva av scholierna till Sofokles, och närmar sig nu färdigställandet. Den följande dagens seminarium, vilket till skillnad från måndagens föreläsning huvudsakligen är ägnat åt dem med förkunskaper i grekiska, heter således Scholia: What are they Good For? Reflections on a New Edition of the Sophocles Scholia. Kort sagt, allt du alltid har velat veta om Sofoklesscholier men varit för rädd att fråga om. Scholier kan bestå av ett enstaka ord skrivna alldeles ovanför ett annat, såsom på bilden intill, där ett φεῦ (“pheu”) skrivits ovanför ett οἴμοι (“oimoi”); det är dock vanligt att det rör sig om en större mängd text skriven i marginalen. Seminariet äger rum i samma sal som det tidigare evenemanget, tisdagen den 9 juni kl 10.15-12.00.

I västra Beirut finns det en mycket känd område som jag gillar, den heter Hamra. Du finner Amerikanska Universitetet där i Bliss street, det är ett mycket stort universitet som t.om. har en egen strand, resturanger, klubbar osv. I Hamra finns det hundratals cd butiker med hårdrock. Min favoritbutik är en mycket liten butik, var jag fann min första Dead Can Dance skiva

Hamra – Beirut

Hamra -Beirut

Du finner Amerikanska Universitetet det är ett mycket stort universitet som t.om. har en egen strand, resturanger, klubbar osv.

Amerikanska Universitetet

Amerikanska Universitetet

.
Amerikanska Universitetet

Amerikanska Universitetet

Amerikanska Universitetet

Rådet för konkurrenskraft sammanträdde idag i Bryssel. Och när man hade förhandlat hela kvällen stod det klart att sju stora länder stödjer att ESS ska byggas i Lund. Därmed är saken så gott som klar. ESS kommer att byggas i Lund. Spanien och Ungern har inte en chans. Lund och Sverige får en av världens största forskningsanläggningar.

European Spallation Source kostar ofantliga mängder pengar att bygga. Beräkningarna ligger på c:a 13 miljarder kronor för att bygga, 1 miljard årligen för att driva och ytterligare c:a 2 miljarder fonderade kronor för att riva anläggningen i framtiden. Detta gör ESS till en investering som ekonomiskt ligger i klass med mastodontprojekt som Öresundsbron (20 miljarder).

ESS kommer troligen att göra en enorm påverkan på Lund. Kanske inte i första hand för de tillresta forskarna, eller för vetenskapen. Utan för att detta verkligen sätter Lund på kartan.

Det finns säkert tusen saker att skriva om ESS, men det tänker jag inte göra mitt i natten.

Spontant fråggar jag mig ändå: Vem är den största vinnaren? Det är nog inte vetenskapen, eller Lund. Den som har vunnit mest idag måste ändå vara Lars Leijonborg. Det kan inte vara många saker som gör en forskningsminister värd att komma ihåg; men, vilket jag tyvärr måste medge, att förhandla hem Sveriges största forskningssatsning någonsin måste vara en av de sakerna.

Grattis Lund! Grattis Lunds universitet! Grattis ESSS! Grattis vetenskapen, forskarna och studenterna!