Jag stod där, darrande av rädsla. Och jag kände hur ett högljutt, ändlöst skri genomträngde naturen.

Terobi skrev ett lysande inlägg på sin blogg om tjejer och kvotering. För många av oss var det tyvärr något annat som hände inombords när vi läst inlägget. Vi (jag skriver vi, för jag har kollat med några fler killar) tog personligt illa vid oss och kände oss djupt kränkta. Inte av tjejer, inte av kvotering utan av de här raderna:

Avslutar med ett citat från knappnytt…

Jag tycker det luktar lite oknullad kuk här..

Tiden läker alla sår, men 25 år senare kände jag lukten av omklädningsrummen från högstadiet. Korridorerna i väntan på lärarna. Ställena man inte gick frivilligt till. Lärarnas svek när de inte såg. Och glåporden. Handuppräckningen i klassen om vilka som hade haft sex där alla räckte upp handen. I 8:an…

Och jag kände känslan.

Det var befriande att se första kommentaren. Någon vågade säga ifrån, bita tillbaka, slå och krossa. HR for president!

Jag undrar om jag inte började förstå näthatet där. Hur många rasande kommentarer skrivs inte på bloggar och forum av människor i just den sinnesstämningen?

Jag har lärt mig att alla människor har sådana här känsliga sår. De syns inte utåt, men de finns där. De kommer från föräldrar, kamrater och skolan. De göms bakom lager av tid och de gör ont när någon river upp dem. Ett ord som känns igen, ett tonfall eller en antydan. Pang! du är tillbaka 25 år i tiden och dina känslor du kände då tar över din hjärna.

..är vaccinet slut när jag äntligen bestämt mig!

Guds tre flickor heter ett nytt ungdomsprogram om fjortisar som går på lördagar och som skapats Tre Vänner, dvs av gänget bakom Svensson Svensson och Cleo: Michael Hjorth, Tomas Tivemark och Johan Kindblom.  Denna förvrängda bild är nog det mesta vi får se av Gud i en public service-kanal i ett ateistiskt land.¹

Varför är då Gudsbilden förvrängd? Jo, därför att den trots allt faller tillbaka på nygamla kristna traditioner om att allt som en människa själv ställer till med kommer från Gud, liksom för Bibelns Job. Eller att det skulle vara Guds förtjänst att en OS-simmare tar sju guldmedaljer.

Möjligen är serien manusförfattarnas reaktion på att kyrkorna sedan årtionden står tomma, att medlemsantalet i Svenska kyrkan rasar och allt färre konfirmeras och döps. Som en konsekvens borde även programmet Helgmålsringning läggas ner.

Men om nu detta land har gjort upp med sin kristna tro borde kanske TV låta Gud vara i fred helt och hållet, i stället för att göra en komedier av det som är heligt för en minoritet. Vore det fråga om någonting, nästan vad som helst, annat än att driva med Gud så skulle den politiskt korrekta ateistkören skrika: Kränkning! Hets mot folkgrupp! Misshandel! Övergrepp! Det finns trots allt andra trosuppfattningar än kristendomen i detta av “kloka” humanistiska ateister styrda land, och det går inte att håna de kristnas tro utan att håna all annan tro på Det absoluta, Den yttersta sanningen eller Gud. Och om man på allvar vill göra en serie om fjortisar, varför blanda in Gud över huvud taget? Varför kan det inte vara “ödet” eller något liknande som ställer till det för de tre tjejerna i serien?

¹) Dock gäller fortfarande sanningen att “när fan blir gammal blir han religiös”. Det behövs bara en livskris så ömsom vädjar, ömsom förbannar den tidigare svenske ateisten “sin” Gud. Kristendomen är en utmärkt religion i livets slutskede eftersom man bara behöver rossla fram ett förlåt innan sitt sista andetag för att bli förlåten.

Ibland är det inte fråga om främslingsfientlighet, xenofobi eller rasism. Roten till det onda är i stället ett samhälle som förhindrar många människor från att uttrycka sig, dvs hindrar dem från att visa för sin omvärld vad de är duktiga på. När samhällssystemet förhindrar dem att utvecklas åt det håll deras anlag pekar mot, tar vissa av dessa människor till fula metoder för att hävda sig. Och de kan till och med vara omedvetna om detta. Rasisten är det obemärkta, förmenade och osynliggjorda barnet i vuxenupplaga. Xenofoben har lärts upp av sjukligt rädda och överbeskyddande föräldrar som hämmat sitt barns bestämmelse och lagt om kursen så att barnet aldrig kan nå sitt slutmål.

Hackordning är ett begrepp som är användbart i dessa sammanhang. Hur uselt man än tycker att man har lyckats i livet eller gör ifrån sig i skolan, finns alltid en svagare grupp att angripa för att minska sin bristande självkänsla för en stund. Man ger sig på dem som redan mobbas, man ger sig på flyktingar som nyligen slussats ut i samhället och som känner sig lite rädda. Dessa människor, som djupt inom sig känner sig oerhört misslyckade, tar dessutom till alkohol eller droger för att försöka lindra smärtan. Då blir det ännu värre.

En medelålders kvinna jag var bekant med hade bara en grundexamen från grundskolan. Hon hade inte lyckats med Komvux och aldrig haft en vanlig tillsvidareantällning. Hon levde på A-kassa och socialbidrag, och hon levde på sin man som hade en fast anställning. Hennes man hade ett förhållande med grannfrun, men det var hon tvungen att svälja för att kunna bli försörjd. Hon hade två bröder som var positivt inställda till andra människor, men själv hackade hon på alla som hon trodde var svagare än henne. Hon var i alla fall inte längst ned i hackordningen, och det fick henne att överleva. På bussen kunde hon ställa till med fruktansvärda scener om hon fick syn på någon som inte såg svensk ut.

Günter Wallraff, född 1942, är en mycket respekterad journalist. Hans arbetssätt, att använda falsk identitet för att genom deltagande observation, eller att på annat sätt undersöka samhällsförhållande genom mycket nära observation, under en längre period har uppkallats efter honom. Hans wallraffande har i regel resulterat i böcker. Han är mest känd för att ha uppträtt som turkisk gästarbetare i dåvarande Västtyskland, och därefter rapporterat om omfattande diskriminering samt illegalt insmugglade arbetare i boken Längst därnere från 1985.

Nu har han kommit med en ny rapport om rasismen i Tyskland. Denna gång har den nu 67-årige journalisten (åter)upptäckt att de värsta rasisterna finns i de lantliga provinserna och efterblivna städerna i forna Östtyskland. Det är välkänt att det blev en chock för många östtyskar när de vaknade upp efter ruset efter Berlinmurens fall och återföreningen med Västtyskland. De fann att de var efterblivna på väldigt många områden. Företagen i öst var föråldrade och slogs snabbt ut när den utsattes för konkurrensen från kapitalismen. Även högutbildade människor i öst – läkare, tandläkare, advokater – fann att deras utbildning vid kommunistiska universitet inte dög i det nya, enade Tyskland.

Människor från det forna Östtyskland kände sig givetvis underlägsna i det enade Tyskland. Och många av dem hävdar sig genom hackordningen. I deras ögon är invandrare och flyktingar längre ned på stegen. Det som uttrycks som rasism har sin grund i det upplevda egna misslyckandet. Samma sak har hänt med unga människor i hela Europa som inte får något jobb. Det är djupt tragiskt.

Först sveriges dagstidningar, och sen blev Polisens websida utslagen av en attack. Vem är ansvarig för att sånt här inte ska kunna hända? Jo – vår favoritmyndighet FRA.

“FRA har även i uppdrag att stödja statliga myndigheter och statligt ägda bolag med teknisk informations- säkerhet, bland annat genom IT-säkerhetsanalyser. Syftet är att göra viktiga samhällsfunktioner mindre sårbara för till exempel IT-angrepp. I detta arbete har vi stor nytta av den unika kompetens signalspaningen ger oss.“

Japp. De motiverar sin berömda signalspaning med att den ger FRA en unik kompetens på det här området.  Estland och Ukraina har varit utsatta tidigare och fått vitala informationskanaler utslagna. Ingenting verkar dock hända i Sverige mer än att vi alla ska bli avlyssnade och få våra vänner kartlagda. Sluta kartlägg oss oskyldiga och sköt det jobb som behövs FRA!  Lägg resurserna på F:et som i Försvaret av våra kommunikationssystem och lägg ner A:et som står för fänge… förlåt, Antstalt.

..pä en kvart! Ser ni inte på Desperate housewifes era tokar!

God morgon!
Dags att tvätta i vår gemensamma tvättstuga igen!
Det är ett utrymme som vi ska dela och samsa om, vi som bor här. En del har bott här länge en del är nyss inflyttade. Väldigt ofta möts man av den anonyme tvättstugpolisen, som skriver tillrättavisande lappar på ett sannerligen syrligt sätt. Som denna kommentar som möte mitt dåliga morgon humör i morse.

Tvättstugepolisens hårda ord!

Underbart med vuxna människor som ser det som sitt ansvar att uppfostra sina medmänniskor. Hur kunde personen som skrev lappen överhuvudtaget veta att fimpen tillhörde glasögon “mannen”?

Nu har de hatiska jamaicanska rap-artisterna  hamnat på kollisionskurs med den (förhoppningsvisa) vidsynta och toleranta nordvästeuropeiska kulturen igen.

Artisten Sizzla spelar i Sverige just nu, och han är en av de dancehall-artister som sjunger om att att mörda homosexuella, och dessutom fått ett antal hitar tack vare sina homofobiska texter.

Detta är något som vi bl.a. kunde läsa om i Aftonbladet i går (onsdag 22/10). Jag vill först rätta några sakfel. Sizzla är ingen reggaeartist, och det är inte heller Beenie Man,  Capleton m.fl. artister som sjunger om att bränna, stympa och halshugga kvinnor som begår abort, läkare som utför abort, homosexuella, människor med annan hudfärg….. Musiken de spelar kallas dancehall och kan enbart betraktas som reggae om reggae är ett samlingsnamn för all jamaicansk musik.

Det är ungefär som att kalla all musik som spelas in i Sverige för schottis eller något liknande.

Därför är det tragiskt att det avtal som de jamaicanska dancehall-artisterna skrivit under om att sluta med sin hat-musik kallas för just Reggae Compassionate Act.  Dancehall är en jamaicansk form av rap som har mycket lite med den musik som Bob Marley, Peter Tosh, Jacob Miller, Dennis Brown m.fl spelade på 1970- och 1980-talet och som Burning Spear fortfarande spelar. Reggaen försvann mer eller mindre på Jamaica när alla högteknologiska elektroniska hjälpmedlen kom in i musiken i mitten av 1980-talet. Reggaen, arvet efter Marley, Tosh, Miller,  Brown flyttade utomlands. Jamaicanerna själva inriktade sig på dancehall, som i sin grundform endast är en trummaskin, en programmerbar keyboard och en s.k. deejay som försöker överträffa alla andra deejays om att vara elakast, snuskigast och mest stor i käften. Typiskt för dancehall är just denna slackness. Men jag tror inte att den skulle överleva om enbart jamaicaner köpte deras album. Även om USA inte låter homofobiska artister uppträda i USA så går många album på export till USA. Jag tror att även US-amerikanska rap-artister kan vara homofober, men de vet vad som är politiskt korrekt.

Jamaica är emellertid inget tolerant och öppet samhälle. Reggaen förenade sig med rastafari-tron i början av 1970-talet. Om artisterna och de religiösa ledarna hatade homosexuella så sade de ingenting öppet om den saken. Däremot var både religionen och musiken uppenbart rasistisk. En rastafari ser på vita ungefär som mormonerna förr såg på indianerna: de hade utvecklat fel hudfärg eftersom de hade försyndat sig mot Gud. När Bob Marley & The Wailers gjorde en spelning i London 1974 krävde de att den svarta publiken skulle stå längst fram och den vita längst bak. Men The Wailers och andra reggae-artister som turnerade runt världen under 1970-talet fattade snart att de hade en större publik bland de vita än bland de svarta. Bob Marley & The Wailers spelade in låten ”War”, som bygger på ett tal som Gud, dvs. Haile Selassie, höll i FN.  En dag kommer en människas hudfärg att ha lika liten betydelse som hennes ögonfärg, men så länge mänskligheten inte fattar detta så kommer det att finnas War.

Det finns alldeles för mycket hat på Jamaica, och det råder alltid ett slags inbördeskrig i huvudstaden Kingston.

Till och med reggaelegenden Bunny Wailer, som var styvbror till Bob Marley, har uppenbarligen ganska nyligen hållit ett hatiskt tal mot bögar under en turné i USA. Dagen efter hade väldigt många Bunny Wailer-sajter släckts ner på Internet av besvikna fans. Och detta gäller alltså en medlem av reggaens kungahus som alltid varit sansad och snabb på att analysera olika situationer. Han förstod tidigt att reggaeartister som blev kända i Europa (USA förstod inte vad reggae var på den tiden) och tjänade stora pengar inte kunde bo kvar i slummen eller ens i närheten av Kingstons ghetton i innerstaden. De som inte förstod det blev förr eller senare rånmördade i sina hem. Peter Tosh är den mest kände av dessa. Bob Marleys barn har sedan länge Miami som bas. Och trots att Miami betraktas som en av världens farligaste städer så är den rena himmelriket jämfört med Kingston, enligt Stephen Marley.

Det kanske mest absurda är att så många kärlekslåtar uppstått i detta träsk av hat och fördomar. Kärlekssångerna till Gud är många, och de är vackra, suggestiva, äkta. Som bahá’í-troende kan jag bara beklaga att reggaen inte blev vår musik. Nyare reggae står oftast för en världsfederation och betonar samhörigheten mellan jordens folk, precis som bahá’í. Och redan Bob Marley sjöng: ”One love, one heart, lets’ get together and feel allright”.

rt, lets’ get together and feel allright”.

Minitelterminal från 1982

Svenska dagbladet skriver om ett nytt förlikningsförslag runt 138:an. Eftersom alla europeiska länder tydligen inte vet vad en domstol är så byter man ut ordet domstol mot tribunal.

Det låter lite grand som hur man fick igenom Hadopi 2.0 i Frankrike för ett tag sen. Vi låter en domare, inte en domstol, besluta om någon ska stängas av från internet. Fast man har strukit domaren. Och bara behållit tribunalen = Hadopi myndigheten.

Frankrike har ju lobbat hårt för det här, så jag undrar bara – Kan ingen stoppa Frankrike, innan de stoppar hela internet och vi alla sitter bakom gamla franska Minitel-terminaler?

Hax har för övrigt en intressant beskrivning av hur den här texten kom till…

ACTA avtalet som är en typ av internationellt handelsavtal kommer att reglera internet och det finns nu i en skarp version enligt den här DN artikeln.

Får Sveriges tre miljoner fildelare se det? Nej. Får upphovsrättslobbyn se den? Ja.

Att så ensidigt låta bara en part få sina intressen tillgodosedda är skrämmande.

Läser i DN att OG bombat en datatekniker på Värmdö för att han hackat deras websajter. Nog för att jag ogillar att folk hackar sajter till höger och vänster, men hur sjutton kan man få för sig att bomba någon? Lågt.

Jag har märkt ett par dagar nu att något har hänt med trycket i duschen. Det ska vara rejält tryck i en dusch! Är det något som gör mig arg så är det snålspolande munstycken! Det blir ju ingen fart!

Nu misstänker jag att några av er tänker duschstrålar - snusk direkt, MEN så är det icke! Det enda jag kräver är att det ska gå att spola ur schampot ur håret. Jag har ganska tjockt hår och det är så fruktansvärt drygt när man kommer ur duschen och märker att det är schampo kvar i håret.

Usch säger jag!

Lördag 10 oktober

Medan jag var och pudrade näsan får Mi besök av en “kund”.  Det var en äldre dam, och hon lägger upp några böcker på bordet med orden:

- Dom här ska jag ha. Hundra kronor får du!   (Oh well….here we go again….)

Mi räknar, och säger: -Det blir etthundratjugotre kronor.

-Du får hundra! Damen, som nu håller på att förtjäna beteckningen “kärring” är påstridig, ohövlig och bär på en tydlig jag-ska-ha-mentalitet.

Men jag har hittills inte på snart 20 år sett någon som lyckats köra med Mi Hon svarar henne inte ens denna andra gång.

Motvilligt fiskar kärr…  damen upp en tjugolapp till. -120 får du! Men vid det här laget har hon för längesen bränt alla chanser hon eventuellt hade att lyckats pruta.

-3 kronor fattas det, säger Mi vänligt.

Till slut betalar kärringen vad det kostar. Det får de alltid göra, dessa typer som tror att de kan få som dom vill, bara de är tillräckligt framfusiga och otrevliga. Hittills har varken jag eller Mi släppt en enda 50-öring till den här typen av Sapiens. Däremot kan vi själva ibland få för oss att bju på några kronor.

Till snygg…   trevliga kunder.

Och på vårt eget initiativ.

Fredag den 9 oktober 2009, 07:16

Jag har tidigare skrivit att det är för tidigt med en dramadokumentär om Hagamannen. Barnens intresse måste komma i första hand. De är oskyldiga. De är redan offer och blir det ännu mer om SVT visar filmen på söndag kväll. Det anser både Hagamannens sambo och hans psykoterapeut, och jag kan bara hålla med.

Neurosia hill, torsdag den 1 oktober 2009, 14:47

Jag tycker inte att det är okej att SVT sänder en dramadokumentär om Hagamannen endast tre år efter gripandet.

Visserligen säger Nils Hansson, projektledare vid SVT, att filmen ska fokusera på den sista veckan innan Hagamannen greps, men det är ändå inte okej. Såren kommer aldrig riktigt att läka för Hagamannens offer, men tiden kanske hjälper något. Man väntade betydligt längre med filmen om Juha Valjakala och Åmselemorden.

Nu är det så att det inte bara är de överfallna kvinnorna som är offer här i Umeå. Alla kvinnor levde i skräck, och en hel del män också. Vi som är söner, pappor, syskon, makar. Alla drog förvisso en lättnadens suck efter gripandet, men den lättnaden varade inte särskilt länge. Skräcken återvände. Finns det en Hagaman kan det finnas två. Det finns en fruktan i Umeå, och vi har haft några överfallsvåldtäkter i sommar i Umeå där de tekniska bevisen inte stämt överens med de fynd och den tekniska bevisning polisen gjort. I ett fall var det inte en våldtäkt, gudskelov finns det ingen Gammliaman, kvinnan mådde psykiskt dåligt av andra orsaker och ropade på hjälp genom sin anmälan.

Dessutom borde en dramadokumentär fokusera på polisens arbete, inte bara den sista veckan utan redan från första överfallet.

När de hade misslyckats med spaningsarbetet under flera år, satte de till slut igång med att DNA-testa alla män mellan 20 och 40 från A till Ö. Till slut kom de till bokstaven L och en man som måste vara nära släkt med Hagamannen, en bror. Då var det kört för Hagamannen.

Det är för mig fullständigt obegripligt hur man inte har kunnat hitta en man med svenskt, norrländskt ursprung, i 30-årsåldern med skostorlek 39 eller mindre och som är kortare än 170 cm. Det finns kanske bara 5 – 10 sådana i Umeå. Varför kunde inte polisen hitta en sådan person? En arbetskamrat till mig, som är nära 2 meter lång, blev förhörd. Och varför teg arbetskamraterna, vännerna, grannarna och alla andra som hade en nära kontakt med Hagamannen? Både polisen och allmänheten gjorde ett väldigt dåligt jobb. Detta borde dramatiseras, inte själva överfallen

Stefan, torsdagen den 24 september 2009, 12:36

Det är nog inte många som känner till det, men Umeåguiden var för inte alltför många år sedan Turistbyråns sommarkatalog. Umeå Turistbyrå producerade Umeåguiden för sommarturisterna och Vinterguiden för vinterturisterna. Sedan dök det reklam- och annonsfyllda månadsmagasinet Umeåguiden upp. Turistbyrån hade glömt att namnskydda sin produkt hos Patent- och Registreringsverket. Men det hade inte namntjuvarna. Så Turistbyrån fick snällt döpa om sin sommarkatalog.

Jag vet inte om det namn man får om man tar bort bokstaven ”å”, och kallar produkten för Umeguiden, också är ett inregistrerat varumärke. Om inte, så borde kanske Umeåguiden se över detta. Annars kanske vi snart har en tidning som heter Umeåguiden och en annan som heter Umeguiden.

Hur snårigt det är att ha med Patent- och Registreringsverket (PRV) att göra, men ändå nödvändigt, känner jag väl till. När jag började jobba på Umeå kommun fanns där en ny logotyp i form av ett björklöv. Det fanns även en användningsmanual. Umeå kommun hade betalat ordentligt med pengar för sin nya logotyp, hur mycket vet jag inte. Men till min fasa upptäckte jag att kommunen inte hade mönsterskyddat sitt björklöv. Det innebar att vem som helst kunde kopiera det, t.ex. företag som i annonser eller på webbsidor ville låta påskina att Umeå kommun på något sätt stod bakom dem och deras produkter. Jag vet inte hur Umeå kommun kunnat missa detta. Kanske var det så att kommunens dåvarande informationschef och kommunens stadsjurist aldrig talade med varandra. Hur som helst tog det mig 1,5 år att mönsterskydda detta löv, Umeå kommuns logotyp, hos PRV, och jag minns att jag fick långa listor att fylla i. Det var inte så enkelt som att bara skicka in en kopia av lövet till PRV. Och sedan (det är en naturlag) när allt var klart med Umeå kommuns logotyp, det stiliserade björklövet, då började folk prata om att det är dags för kommunen att skaffa en ny logotyp. Ett stort tack till de politiker som förhindrade detta. Det är pengar som kan användas till viktigare saker, och när bytte förresten Mercedes logga sist?

Umeåguiden är förmodligen den snyggaste av alla reklamtidningar som delats ut gratis genom åren här i Umeå. Jag är dock lite frågande till framsidan i oktobernumret. Där finns en tjej som ser urförbannad ut, ja ren av mordisk. Det är en bild på Jennie Abrahamsson, som i verkligheten inte alls är så arg. Med albumen Light och While the sun’s still up… har hon etablerat sig på den svenska popscenen. Men hur som helst – är det en trend numera att använda kvinnor som skrämmer folk i reklamen?

Jag tycker att fler artister borde planera sin musikkarriär så att det finns en röd tråd som löper genom en serie album. Så att plattorna blir som kapitel i en bok, eller som science fiction-serien Babylon 5 där alla avsnitt från det första i säsong ett till avslutningsavsnittet i den sista säsongen var uttänkt flera år före det att serien började spelas in. Detsamma gäller storserien Battlestar Galactica (stor och belönad utomlands, borttappad i Sverige). När det gäller musik tror jag att Third Worlds andra till fjärde album var en enda musikalisk resa som hängde ihop musikaliskt och textmässigt.

När det gäller den s.k. Panelen i Umeåguiden, som ska tycka till om allt mellan himmel och jord, skulle det vara befriande om Jan Bylund kunde släppa sin roll som komiker åtminstone när han får allvarliga frågor. Det underligaste uttalandet svarar emellertid Peter Swanberg (TV4) för. Han säger att om han vore politiker skulle fri fildelning för alla under 25 år vara en fråga som han skulle kämpa för. Sedan tänker han sig en stigande avgift i takt med stigande ålder. Undrar vad 103-åriga Hilma Larsson skulle få betala? Men Peter Swanberg syftar kanske på stigande avgift med stigande inkomst. Naturligtvis är något sådant inte genomförbart.

Detta med creative commons har jag fattat som att man bör tillåta en konstnär att skapa ett nytt konstverk genom att förändra ett befintligt konstverk. Det vore toppen, vi skulle få bilder till artiklarna i svenskspråkiga Wikipedia, bara för att nämna ett exempel. Sverige är nog ett bra exempel på att folk stjäl mest upphovsrättsskyddat material i ett land med hårda copyrightlagar. Så var det långt före Internets tid. På alla solarier och gym spelade ägarna de senaste hitlåtarna utan att ha en aning om att det finns något som heter STIM. Och genren fan-fiction blomstrade i Sverige. Men det finns en skillnad mellan dessa två exempel. Att underhålla solariekunderna med dånande hitmusik är bara stöld. Men när det gäller fan-fiction har författaren redan köpt och läst alla böckerna innan hon sätter igång med att skriva en egen roman som utspelar sig i utkanten av det universum som den ursprunglige författaren skapat. Detta är mycket vanligt inom fantasy. Många skriver om andra elever som går på Hogwarts, eller har berättat en speciell historia som utspelar sig hos ett av de folk som förekommer i Sagan om ringen.

Vad som gäller för Lasse Åbergs Musse Piggliknande konst vet jag inte.

Beträffande bilder får man inte publicera en bild av bokens framsida eller skivans framsida i en wikipedia-artikel som handlar om boken eller musikalbumet. Dvs, på svenskspråkiga Wikipedia får man inte göra det. De svenska copyrightlagarna förbjuder det till och med om om bokens framsida endast består av bokens och författarens namn på en ljusgul bakgrund. Man kan ju tycka att en skrivande eller sjungande artist skulle tycka att det är en jättebra sak att synas i Wikipedia. Men tydligen har inte heller artisterna något att säga till om. Och det är helt sjukt att när man skrivit om en författare, en nobelpristagare, en regissör, en politiker eller en musiker på Wikipedia så finns det inga “lagliga” bilder att illustrera artiklarna med. Wikipedister uppmanas hela tiden att ha med sig kameran vart de än går, för att om de har tur kunna ta bilder som de sedan kan skänka bort till hela världen genom att fylla i en ganska krånglig tablå på Wikimedia om att de avsäger sig all copyright till bilderna.

När det gäller musik och fildelning har jag alltid kunnat konstatera att jag upptäckt artister som jag sedan köpt skivor av. Och en färsk undersökning visar att mitt beteende inte alls är unikt.

Nu när läkemedelsföretag och forskningslabb söker och får upphovsrätt till allt från våra arvsanlag till hur kombinationer av genetiska mönster orsakar egenskaper eller sjukdomar, borde man faktiskt se över upphovsrätten i hela världen. Jag skriver hela världen eftersom det annars säkert kommer att finnas länder som lever på att registrera upphovsrätt på vad som helst, precis som det idag finns skatteparadis.

Stefan Back, Umeå 15 september 2009,  09:20

———————————————

På min födelsedag önskar jag innerligast av allt att mina trosfränder, de 300.000 bahá’í-troende i Iran (i hela världen finns 6-7 miljoner vuxna bahá’í-troende), ska börja behandlas som människor i sitt eget land.

De må ha en annan religion, de är inte muslimer och landets shiamuslimer betraktar dem inte som ett “bokens folk” trots ett övermått av religiösa skrifter. De har därför inte samma skydd som kristna, judar och zoroastrier som vågat bo kvar i detta land. De är emellertid lika mycket iranier som alla andra i detta land. De är inte invandrare och de tillhör inte någon etnisk minoritetsgrupp. Ändå diskuterar den iranska regeringen – övervakade av ayatollorna i väktarrådet – en “slutlig lösning” på bahá’í-frågan, en fasansfull formulering som för tankarna till den innersta nazistkretsens slutgiltiga lösning på judefrågan. De bahá’í-troende i Iran har haft det svårt sedan bahá’í-tron etablerades i mitten av 1800-talet, och mellan 1844 och 1853 mördades 20-25.000 i Iran. Därefter har bahá’íerna i Iran drabbats av återkommande svåra förföljelser efter perioder av bedrägligt lugn.

Det måste sägas att 1800-talet var ett hemskt sekel för många i norra Iran och de muslimska stater norr om Iran som det imperialistiska Ryssland annekterade på löpande band. Krig och väpnade konflikter med Ryssland, den stora grannen i norr, följdes av år med bedrägligt lugn innan det blev krig igen. I vissa regioner av Iran hade nästan alla familjer en stupad familjemedlem. Civilbefolkningen drabbades mycket hårt. Iranierna sökte en militär ledare som kunde försvara landet mot det växande Ryssland.

Detta, men inte enbart detta, gjorde att förväntningarna på en messias, en mahdi, tog fart. Liksom bland judarna 1800 år tidigare dök det upp ganska många som påstod sig vara messias. År 1844 framträdde en ung köpman vid namn Sayyid ‘Ali Muhammad som uppfyllde de krav som den messianska sekten shaykhi ställde. Det handlade bland annat om sättet att tala och uppträda och att med ett annat, lättillgängligare skriftspråk än prästerna förklara kapitel i Koranen som alltid varit mycket svårtolkade. Denne 25-årige man kallade sig al-Báb som betyder “Porten”, och han var en port till flera saker. Precis som Jesus måste följa ett visst, förutbestämt schema, som att under hedersbetygelser rida in i Jerusalem från ett visst håll på en åsna, så hade även Báb vissa riktlinjer att följa om han skulle bli betraktad som mahdi. När 18 personer hade kontaktat honom för att få bli hans lärjungar och han själv var den 19:e (19 betraktades som ett magiskt tal), sända han iväg dessa Den levandes Bokstäver över hela den muslimska världen för att sprida sin mission. Själv begav han sig tillsammans med sin 18:e lärjungen Quddus till Mekka. Báb ropade där ut sitt budskap: “Vakna, o folk! Jag har kommit for att väcka er ur en andlig slummer! Förbered er på ankomsten av Honom, som ni så ivrigt väntat i över tusen år!” Báb hade dock ingen större framgång i Mekka. Han började då skriva på en helig skrift, Bayan, som skulle bli 20 gånger tockare än Koranen.

De förklaringar av svårtolkade kapitel i Koranen som Báb skrivit beslagtogs av en rasande Husayn Khán, som var guvernör i Bábs hemprovins. “Säg mig”, frågade han de två tillfångatagna lärjungarna Quddus och Mulla Sadiq, “är ni medveten om inledningsorden i den här boken? Vet ni att Báb vänder sig till världens härskare och konungar i grova ordalag? Han säger: “Avstå från envälde, ty Han som i sanning är Konungen, är manifesterad. Konungariket är Guds.” “Betyder detta att min härskare, shahen, vars representant jag är inom det här området, måste lägga ned sin krona på grund av den där olärde ynglingens galenskaper? Att jag, som guvernör, måste frånträda min ställning?” Den största rädslan, som inte guvernören uttalade, var att Báb krävde samma sak av den ryske tsaren, att denne skulle underkasta sig denne Báb som fått för sig att han var Guds ställföreträdare på jorden.

Sedan inleddes den sortens våld som för tankarna till Stockholms blodbad och medeltida bestraffningar och avrättningar. Man slet kläderna av Mulla Sadiq och utdelade tusen piskrapp. De bägge männens skägg brändes, deras näsor genomborrades och rep träddes genom näshålen, så att de att de kunde ledas genom gatorna.

Hänförelse och protester mötte det snabbt växande antalet bábí-troende i detta land, som var en krutdurk. Det växande antalet bábí-missionärer började mötas av våld, och – vad än bahá’íernas officiella historiebeskrivning säger idag – tog även många bábíer till våld. Báb, som fängslades i april 1847 och arkebuserades den 9 juli 1850, kunde inte göra mycket för att förhindra våldet. Hat bottnar ofta i skräck. I detta fall spelade rysskräcken en stor roll, och historiker har visat att ryssarna stödde bábísmen och den efterföljande bahá’í-tron.

Omkring 15 år senare började religionen bahá’í att framträda. Bahá’í var redan från början en mycket utpräglad pacifistisk rörelse. Den uppmanar alla andligt sökande att läsa igenom all litteratur de kan hitta för att övertyga sig om att bahá’í är Guds budskap till vår tids människor, att bahá’í är nyckeln till överlevnad och en helt ny typ av civilisation för en mycket utsatt mänsklighet på en svårt sargad planet. Men även bahá’íerna skulle komma att förföljas svårt i Iran, trots att religionen skörade stora framgångar i rste av världen.

Sedan något år tillbaka är sju av Irans ledande bahá’íer häktade, och först i somras kom anklagelsen: de sju hade för Israels räkning spionerat på sitt land Iran. Straffet är dödsstraff. Anklagelsen är naturligtvis påhittad, men lämplig eftersom det internationella bahá’í-samfundet har sitt högkvarter i Haifa i Israel. Men alla som vet något om bahá’í – som t.ex. Irans präster, politiker och poliser – vet att bahá’í-tron innehåller förbud både mot att blanda sig i politik och mot att förråda sitt land. Arresteringarna är i stället ett led i Irans politik att utrota bahá’í-tron i Iran.

En bahá’í kan anklagas för precis vad som helst i detta land, och sedan följer skenrättegångar och domar. Den unga kvinnan här intill, Haleh Rouhi, arresterades tillsammans med två andra kvinnor – Raha Sabet och Sasan Taqva av säkerhetspolisen i augusti 2007. De hade undervisat fattiga barn i södra Iran. De dömdes vardera till fyra års fängelse för “förseelser knutna till staten Irans säkerhet”. Året innan hade en massarrestering på 80 personer gjorts. Haleh får inte sitta i ett vanligt fängelse. Hon har förts till ett särskilt ställe där hon sitter 24 timmar per dygn i en liten isoleringscell utan öppningar. Ni kan läsa hennes skakande berättelse på sajten I am a Bahá’í prisoner

Haleh lever i alla fall. 17-åriga Mona Mahmudnizhad hängdes i staden Shiraz tillsammans med 9 andra yngre kvinnor. Detta skedde den 18 juni 1983, och uppmärksammades över hela världen. Den kanadensiske sångaren Doug Cameron har uppmärksammat detta genom sin låt och video Mona, the Angel of Iran, som finns på Youtube. Där finns även den franska videon Mona the angel of Shiraz

Även i detta fall var undervisning av barn brottet. I Iran är bahá’íer sedan den islamistiska revolutionen 1979 avstängda från högre utbildning i Iran. Ofta blir de så trakasserade av lärare och övrig skolpersonal att de inte kan gå i vanlig grundskola heller. Det var därför de tio bahá’í-troende kvinnorna hade gripit in för att barnen skulle få undervisning. När de tio kvinnorna kom till häktet och förhördes fick de veta att de skulle få gå hem om de bara avsade sig sin religion och konverterade till islam. Alla tio vägrade. Då tog förhörsledarna till tortyr. Kvinnorna piskade på fotsulorna, något som gör mycket ont. Men de vägrade fortfarande att ge upp sin tro. Då kom ordern att kvinnorna skulle hängas. Mona hade en önskan, och det var att få hängas sist. Inom bahá’í finns nämligen en tron att man kan hjälpa de dödas själar att komma närmare Gud genom att be för dem. Mona ville bli hängd sist för att kunna be för de övriga nio. Denna hängning av tio unga kvinnor väckte även stor uppmärksamhet i andra länder.

Irans bahá’íer hade det inte lätt innan den islamistisk revolutionen. Bilden nedanför visar de grova metoder som användes i början av förra seklet. Det kan vara svårt att tolka bilden för den som inte vet hur olika yrkesgrupper klädde sig runt 1910 i Iran, men i bakgrunden ser vi i alla fall några ur prästståndet medan de som klubbar järnröret genom den redan döde bahá’íens bröst är yrkesmän, förmodligen egenföretagare inom ett område som kräver en del fysisk styrka. Nu vet vi ju inte vad som hänt innan det som visas på bilden, men om den döde “bara” blivit dödad utan att ha torterats först, eller tvingats bevittna slakten på sin familj, så har han haft tur.

Báb var en religionsgrundare som grundade en religion – bábí. För världens bahá’í-troende är han även den profet som förutsade ankomsten av Honom-som-Gud-skall-manifestera, och som bábíerna måste följa när denne framträdde. Enligt Báb fanns redan denne store välrldsundervisare som bar på nycklarna till en ny och bättre världsordning. Denne uppenbarare levde i Teheran, utan att veta om vilken roll han skulle komma att spela och vilket lidande han skulle komma att få gå igenom för att förmå människorna att tjäna Gud genom att tjäna varandra och gemensamt värna om Guds skapelse, vår planet Han hette Mirzá Husayn ‘Ali Núrí (Herr Husayn ‘Ali från provinsen Núr). Under namnet “Guds gudomliga Prakt” – Bahá’u'lláh – vidarebefordrade han Guds instruktioner till mänskligheten: Avrusta och förstör alla vapen. Slå samman världens nationer till ett enda land och gör människorna till världsmedborgare. Inför obligatorisk utbildning för alla barn och ungdomar på planeten. Kombinera vetenskap med religion när det gäller förståelse av hur innovationer ska användas, för att avskaffa vidskepelse, för att hitta balansen i utvecklingen och undvika katastrofer. Viktigast för Bahá’u'lláh var enheten eller endräkten mellan människorna, Guds enhet och religionernas och deras budbärares enhet. Viktigt var också rättvisan och jämställdheten mellan man och kvinna. Ett internationellt rättvisans hus med demokratiskt valda representanter för jordens folk skulle skapas precis som nationella och lokala rättvisans hus. Prästerskap och klosterväsen skulle avskaffas. Människorna skulle be till Gud i ensamhet och inte i grupper. Ingen människa skulle få förödmjukas offentligt. Ingen människa skulle få baktalas. Ingen människa får tvingas att bli bahá’í. Det är faktiskt svårt att förstå varför bahá’íerna idag förföljs av sina landsmän i Iran.

Sen vi började med “utomhus bokrea” har vi varit i Skene varje gång. Så inte i år.

Varför? Vi säljer ju helt okej där?

Vi har helt enkelt ledsnat på att vi knallar alltid ska vara de som tar de ekonomiska riskerna. Det handlar alltså om alla dessa arrangörer som KRÄVER  att man betalar platsen i förväg.

Man kanske betalar 1200, 1500 eller tom 2500 för en plats på en bra marknad. När marknadsdagen kommer så kanske det visar sig att det ösregnar eller haglar/snöar, och blåser utav helvete. Eller det kanske är 612 minusgrader. Eller du kanske är sjuk?

Då går det inte att ställa upp. Även om vi knallar uthärdar vädret  så kommer det inget folk. I båda fallen blir försäljningen i stort sett lika med noll. Och vi åker hem igen, med röda siffror i plånboken.

Arrangörerna däremot tar aldrig dessa risker. Dom kammar in sina pengar oavsett vilket väder det är. Och prata med dem om att få pengarna tillbaka, eller delar av dem? I bästa fall garvar dom åt dej. Samarbete mellan knallar och arrangörer finns inte på kartan. På några ställen (främst månadsmarknader) ska de ha betalt för flera månader i stöten – i förskott.

Ett undantag är Hjo. Hos dem har du pengarna tillgodo till nästa marknad, om du inte kan ställa upp pga väder. Ett föredöme! Särskilt som det ALLTID regnar i Hjo!  )

Så – det här är vårt sätt att säga ifrån. Om fler knallar gjorde likadant kanske det skulle kunna ske en förändring? Det börjar bli dags att vi säger ifrån på allvar… Det handlar ju trots allt till en del om vår överlevnad, eller hur? Kan vi inte betala platsen när vi kommer dit, så får det faktiskt – med några få undantag – vara. Det finns andra ställen att åka till.

En annan dag kanske jag ska prata om nivån på platshyrorna. Don’t get me started on that one….

Till dess…. Håll ställningarna!

By Stefan Back, Imyalia Camp

ti den 8 september 2009,  07:14

———————————————

När vi hade vänstertrafik i Sverige fram till 1967 och körde vänsterstyrda bilar befann sig föraren bara någon meter från trottoaren i en stad. Många var lyckliga över det. Nostalgiker har berättat hur det bara var att sakta in och veva ner rutan om de ville tala med någon. Eller om man såg en tjej man gillade. År 1967 bytte vi till högertrafik. Sedan byggdes gågator genom alla centrum. Och dessutom har antalet bilar fördubblats flera gånger om. Så att veva ner rutan och stanna för att prata med någon är bara att glömma.

Morgontidningarna här i Sverige gör en stor nyhet av att stillahavsön Samoa går över från höger- till vänstertrafik. Men det är inte så konstigt med tanke på att det är Nya Zeeland och Australien som försörjer de flesta av örikena i Stilla Havet. Dessutom har samoaner liksom en massa andra öfolk i Stilla Havet en stor andel av sin befolkning i just Nya Zeeland och Australien. Där jobbar de och skickar hem pengarna till Samoa, Nauru, Fiji och en massa andra öar. Och i Australien och Nya Zeeland, som aldrig släppt bandet till Storbritannien, har man vänstertrafik och därmed högerstyrda bilar. De flesta av de 20.000 bilarna på Samoa är högerstyrda, och de har köpts in från Australien och Nya Zeeland. Så omläggningen till vänstertrafik var bara praktisk. Utom för landet busstrafikbolag, som inte hunnit eller haft råd att bygga om bussarna så att dörrarna sitter på rätt sida.

Samoas i maj 2007 avlidne konung, Malietoa Tanumafili II, var förresten bahá’í-troende.

Så Storbritannien har sina trådar ute över sitt samvälde. De anger dessutom tonen för alla män i världen som har en viss typ av jobb. Någon gång på 1800-talet kom kostymen och slipsen. Ordet slips kom under 1800-talet och det engelska slip betyder remsa.  I grunden är slipsen I en rosett att hålla ihop kragöppningen i skjortan med. Idag är det knappast ett plagg som behövs, men slipsen behåller sitt järngrepp om männen ändå. För dem som svettas mycket är slipsen ett helvete om man har ett jobb där man är i rörelse och där det är varmt.

Kvinnor har genom historien tagit efter männens plagg. Kvinnor i karriären har dessutom fått allt mer mansliknande plagg. Det är någorlunda snyggt på längre och smala kvinnor. Men kvinnor som lagt på sig lite fett och som inte är så många ser ut som pingviner i dessa kavajkostymer för kvinnor. Pingviner.

Jag har varit avundsjuk på män (och kvinnor!) från länder, oftast i Afrika, som inte behöver bära kostym med slips när de ska vara finklädda eller klädda som en företagare, försäljare eller chef.  I FN-byggnaden finns det massor av tips för mode- och klädskapare som vill utrota slipstvånget.

Samplat av Stefan till Ekokammaren

må den 24 augusti 2009,  19:46

———————————————

Att Umeå kommun bränner tiotusentals böcker från sina bibliotek känns inte bra. Särskilt inte som orsaken är att man ska få skylta med andra böcker i hyllorna. Varför kan man inte glassa med vissa böcker och låta böckerna bakom vara kvar, instoppade med bokryggarna utåt?

Personligen blev jag lite upprörd när Ålidhemsskolan, till skillnad från andra skolor, inte undervisade om bahá’í-tron när det var religionsundervisning för åttondeklassarna. Motivet var att bahá’í inte skulle vara en världsreligion, och att skolan därför inte hade något undervisningsmaterial om bahá’í. Men bahá’í faller väl inom ramen för världsreligioner. Den respekterade portalen Religious Tolerance skriver att bahá’í är en världsreligion, och BBC har samma uppfattning.

Ett annat problem var och är att inte heller skolbiblioteken i Umeå inte har något material om bahá’í, och om de någonsin haft det har broschyrer och skrifter snart hamnat i papperskorgen. Så jag köpte för egna surt förvärvade pengar in bahá’í-litteratur och gav den till skolbiblioteken, så att den skulle finnas där ifall några elever möjligen skulle vilja göra ett grupparbete om bahá’í-tron. Jag menar att de måste ju känna till att denna religion finns innan de kan välja att göra ett grupparbete om den.

Jag blev ganska förvånad när jag några månader senare fick veta att biblioteken stod och sålde de böcker jag givit dem för 10 kr styck. Och jag är nog nära sanningen om jag påstår att de eldat upp även några av de böcker jag gav dem. Jag kan i alla fall trösta mig med att jag inte gett biblioteken några böcker författade av bahá’í-trons grundare. Det skulle givetvis vara ett grovt helgerån för oss om Umeå kommun brände Förborgade Ord eller någon annan av våra heliga skrifter.

Ofoget med att utrangera läromedel om religionen bahá’í, som borde ingår i religionsundervisningen, är tyvärr inte typiskt för Umeå. Signaturen Immortalflame skriver på sin mångfacetterade blogg Vägen till världsenhet att:

Det andra problemet är att många av de lärare som ansvarar för religionsundervisningen hävdar att Bahá’í inte är en världsreligion. Jag vet inte om detta beror på läroplanen eller på lärarutbildningen. Faktum är emellertid att FN och andra internationella organisationer liksom Encyklopedia Britannica och de flesta andra uppslagsverk menar att Bahá’í visst är en världsreligion. Inte beroende på antalet aktiva bahá’íer, utan av den anledningen att Bahá’í efter Kristendomen är den mest spridda religionen i världen. Om en religion finns representerad med nationell ledning och lokala samfund i de flesta större städer i 250 länder och territorier så måste det väl vara en världsreligion.

På sin hemsida skriver Örjan Widegren:

I den senaste världsreligionen, bahá’í, finns en skatt av visdom som knyter an till mänsklighetens samlade religiösa kunskap. Bahá’í, som grundades i Persien 1844, är en global religion som är en fortsättning på de historiska världsreligionerna, kristendom, judendom, islam, hinduism, buddism… Centralgestalten i bahá’í-religionen är Bahá’u'lláh – Guds uppenbarare för vår tid.

Jo…

De senaste åren (jo faktiskt) har jag undrat en sak. Och jag undrar fortfarande; Vad i helvete har Zlatan, Källström och Henke i landslaget att göra??? De gör ju, och har ytterst sällan gjort, nån som helst nytta…

In med de hungriga! Bröderna Elm! Elmander!

Så värd så mycket… Stora E som hon ofta benämnts och får så fortsätta eftersom hon inte är självbestämmande – än- om hon vill förekomma under “öppen flagg” så här publikt. Men publik har hon varit länge och väl på alldeles fel och för egen del oförskyllt sätt. Och så misshandlad av vuxenvärlden.

Stora E hade tidigt problem av  olika, men svårtydda slag förutom att hon var känslig för virus och bakterier. Har faktiskt tappat räkningen på alla öroninflammationer (jodå, det blev rör gånger fyra såsmåningom), lunginflammationer och halsfluss det blev. Sedan hade hon sina sömnstörningar också. Då kanske vän av ordning (särskilt småbarnsföräldrar) invänder: “Men det har ju faktiskt de flesta barn någon gång mellan 3-6 års ålder”. Absolut, det kallas Pavor Nocturnus och är jättevanligt. Men inte på det här viset, inte så länge och så intensivt.

Sedan, när skolan blev aktuell, med allt vad det heter med “nolla” och egen bänk och så, det var då det riktigt började spåra ur. Stora E kunde inte koncentrera sig, hon visade tecken på kleptomani, på mytomani och på svår ångest- särskilt vad det gällde att hänga med i läseboken som de andra barnen älskade. Det var också nu den stora myndighetskarusellen började. Soc, BUP och andra började arbeta. Men utan resultat. Det var också därigenom det stora sveket mot Stora E tog sin början.

Stora E, Lilla E och jag har delvis samma föräldrar, men inte helt. Vi delar pappa.  Jag som är “jättegammal tant” (Stora E:s kommentar om mig på sin femårsdag ) har nästan hela Stora E:s liv bott hemifrån och därigenom inte haft samma kontakt med syskonen som de som har vuxit upp med dem. Naturligtvis.  Men det innebär inte att jag inte skulle känna för dem som vem som helst för sina syskon. Och ja, som “jättegammal storasyster” passar jag på att skämma bort dem när jag kan.

Jag var först inte medveten om hur myndighetskarusellen ovan tog sin gång. Van som jag är från sjukvården och itutad att våra barn, de värnar vi om i Sverige, så trodde jag att allt skulle lösa sig snabbt. Och vad bra att det inte var någon väntetid till BUP på den orten där E*2 med familj bor… Så dum och blåögd jag var!! Fyra års helvete var vad det blev.  Att prata med stora E som alltid var en kommunikativ tjej med stor skärpa var aldrig aktuellt. Det kom heller aldrig på tal att ge stora E en fysisk undersökning för att utesluta e.v. sådana orsaker (eller delorsaker) till hennes problem.  Istället lades allt krut på att utreda föräldrarnas roll till varann och barnen. Timvis med samtal om allt och ingenting (har fått läsa journalanteckningar som är helt sanslösa och långt ifrån vad som kan kallas professionell nivå) ledde inte framåt för någon, vare sig stora E eller föräldrarna. Samtidigt hotades det från berörd personal på BUP att om man inte från föräldrahåll genomförde utredningen, så skulle det hela avbrytas och stora E inte få någon hjälp. Stora E var vid det här laget helt förstörd (vänrelationer liksom prestationerna i skolan gick i botten) precis som  skolan som stod handfallen. BUP började då, mer eller mindre öppet till bl.a. skola och fritidspersonal, sprida tesen om att stora E:s problem berodde på föräldrarna, trots att det inte fanns något som helst belägg för det i utredningen (detta skedde bl.a. under konferenser med alla parter, inklusive soc. närvarande). Föräldrarnas trovärdighet föll i botten.

Än värre skulle det bli när stora E fick komma till “en speciell utredningsenhet” på den aktuella BUP-enheten.  Föräldrarna som satt stort hopp till den här delen, särskilt efter ett test som visade klara tecken på en viss koncentrationsstörning, skulle snart råka mycket illa ut pga. en sidoeffekt av stora E:s problem. Stora E har nämligen stora problem att hålla sig till sanningen utan berättar gärna om saker som inte har hänt eller hänt alls på det sättet som stora E beskriver. Det finns dokumenterat i journaler sedan lång tid tillbaka och bevittnat av professionell personal långt innan saker och ting hände på “den speciella utredningsenheten”. Jag önskar att jag skulle kunna skriva exakt vad som hände och vad stora E påstod hände hemma, men pga. fortsatt risk för stora E:s familj att bli utsatt för repressalier låter jag bli. Inget var sant utan helt fabricerat. Vad värre var, var att situationen inte hanterades av utbildad personal utan ledde till vad som kan beskrivas som regelrätta förhör av stora E. Stora E fick inte heller berätta något hemma, utan lämnades att hantera situationen helt på egen hand! (Det här gör mig dryga året senare fortfarande så djupt upprörd att jag saknar publicerbara ord för att beskriva min ilska). Förstår inte hur man kan göra så här mot en ung flicka med uppenbara problem om man nu ska  kalla sig en psykiatrisk klinik för barn?! Var finns kunskapen och praktiken?!

Stora E medicinerades också mot sin nattskräck under den här tiden med en viss medicin. Man kan läsa i FASS om att den här medicinen inte ska användas till barn under 18 år, att den kan skapa aggression och ilska liksom orsaka tillväxtproblem liksom störa den kognitiva utvecklingen  (http://www.fass.se/LIF/produktfakta/artikel_produkt.jsp?NplID=20030207000071&DocTypeID=7&UserTypeID=2). FASS nämner också att medicinen trots detta kan skrivas ut till barn (för mig obegripligt, men det ska tydligen vara så?), men att man då omgående ska rapportera till läkaren om biverkningar uppstår.

För att ge en riktig bild av det hela med medicinen: läkaren som skrev ut preparatet ovan hade aldrig träffat stora E eller gjort någon fysisk eller psykisk undersökning av henne (kan t.ex. nämnas att diabetes finns inom stora E:s familj, vilket är en riskfaktor vid användning av medicinen) överhuvudtaget. Föräldrarna fick aldrig heller innan medicinen skrevs ut någon fråga om huruvida stora E var frisk i övrigt.

Preparatet skrevs ut, stora E började använda preparatet med god effekt på det som det var insatt för att bota: nattskräcken. Men biverkningarna började strax därefter. Stora E blev letargisk (slö, likgiltig och saknade den intitiativförmåga hon alltid haft) omväxlande med frustrerad, än mer okoncentrerad och fruktansvärt aggressiv. Hon upplevde själv att hon levde i en dimma och inte förstod vad som hände.

Som ett brev på posten kom då den ödesdigra höstdagen när Stora E  sa något mycket allvarligt i skolan. En berörd person där överreagerade och så var hela karusellen igång igen. Familjen hotades med svåra sanktioner om man inte skulle gå med på vad som föreslogs. Som tur var höll sig föräldrarna mycket lugna och förklarade att man hade åtgärder på gång, men pga. tidigare erfarenheter så föredrog man att sköta det själva. Det mycket allvarliga yttrandet från Stora E var inte allvarligt menat utan en bieffekt (väldokumenterad vid kliniska utprovningar!) av medicinen ovan.

Vad var det då föräldrarna hade på gång? Jo, en mycket vis läkarkontakt, R, hade på flera tidigare arbetsplatser i staden nära mig, haft kontakt med en klinik som vars förkortning nästan kan förväxlas med BUP. Denna klinik skulle innehålla experter på just Stora E:s problem. Diskreta kontakter togs via läkare E för att få en remiss. Läkare E har en viss knytning till Stora E:s skola, men har lyckligtvis också en annan roll som gjorde att Stora E kunde få en remiss till kliniken nära mig. Med Stora E:s allvarliga, men inte allvarligt menade, yttrande i bakgrunden gick hanteringen snabbt. Trots de mer eller mindre uttalande hoten från såväl soc. som andra berörda, drogs en helt förutsättningslös utredning i gång av Stora E:s problem.

Jag fick själv vara med vid några tillfällen på den här kliniken (kan kalla den ABC för enkelhetens skull). Det är jag mycket glad för. Med egen erfarenhet från vården som såväl professionell personal som anhörig och vän har jag mycket kunskap i vad regler och förordningar säger. Jag har också möjligheter att kunna “läsa mellan raderna” på vad som sägs.  Vad det gäller kliniken “ABC” har jag nästan bara gott att säga:  Superprofessionella människor med exakt rätt kompetens som effektivt och mycket klokt planerat genomför utredningar av svårutredda fall.  Man skulle kunna tro att det handlar om en helt annan verksamhet än den lokala BUP-enheten- trots att det inte borde vara skillnad!

Stora E fick såsmåningom tre diagnoser (inom det spektra som alla tecken pekat på). Diagnoserna blev en lättnad för familjen, och inte minst föräldrarna. “ABC” informerade också skolan och andra berörda på ett mycket bra sätt för att undvika alla ev. missförstånd och för att inte sätta föräldrarna i sitsen att behöva “vara läkare” (dvs. att beskriva diagnoserna i grunden och förklara vad som är vad). Stora E fick också förklarat för sig, anpassat efter hennes nivå, vad det var som blivit gjort och vad man kommit fram till.

Vägen efter diagnoserna är långt ifrån till ändå. Medicin har satts in (lämplig sådan i det här fallet!), behövts sättas ut igen pga. sannolik allergi och det har plockats med lite andra åtgärder.  Stora E är inte frisk, för att sjukdomarna/diagnoserna hon har är kroniska. Men de kan lindras. Skolan jobbar från sitt håll, vilket har givit bra resultat. Informationen från “ABC” visade sig öppna många dörrar.

Tyvärr har också Lilla E visat tecken som kan tyda på liknande problem som Stora E har. Här har läkare E återigen varit till stor hjälp. Lilla E ska nu också utredas hos “ABC” vilket föräldrarna känner sig trygga med.

Skrev i början att Stora E har varit publik länge. Ovanstående historia är kraftigt förkortad och utelämnar många kränkningar och schavotteringar Stora E och hennes föräldrar oförskyllt fått utstå.  Helt oförlåtligt hanterat av samhället och de stödfunktioner som finns om jag får säga vad jag tycker. Det är dags för det nu.

Socialtjänsten som ofta kopplas in på sådana här fall visade sig vara fullständigt inkompetenta. Har läst patetiska rapporter där felciteringar och egna påhitt ang. diagnoser är mer vanligt förekommande än fästingar på en sommaräng. Visserligen kan det i Stora E:s fall i viss mån skyllas på oerfarenhet hos utredaren. Men ändå har dennas chef godkänt rapporterna?!  Skolan, innan “ABC:s” information, klandrade helt och hållet föräldrarna för det som var. Man gissade och satte ihop helt utan substans från ledande håll. Brott mot sekretessen förekom tämligen frekvent (finns faktiskt t.o.m. dokumenterat) mellan dessa båda parter.  Rent administrativa bitar med att faktiskt journalföra allt sköttes inte heller så som önskvärt vore.

Men den stora chocken i hela den historien var ända det lokala BUP. Så illa organiserat, så inkompetent och så kränkande. Man använder sig av öppna dörrarnas politik (“nej, här behövs ingen remiss, bara ring!), men har inte någon förmåga att genomföra utredningar för fall som Stora E:s (som ska sägas inte är något ovanligt, mer allvarligt än normalt bara). Man har kompetenser som genomför forskning. Jättebra, men forskning på något helt annat än vad som behövdes i det här fallet. Var fanns chefskompetensen att se att det var dags att flytta det här fallet vidare? Ja, för läkarna som Stora E kom i kontakt med var ju inte heller något att ha. Medicin skrevs ut utan att kontrolleras. Journaler fördes inte som de skulle. De ändrades faktiskt också helt under vägens gång. Löften gavs och bröts. Stora E:s föräldrar lärde sig såsmåningom den hårda vägen att det enda som gällde var att spela in allt för att kunna bevisa vad som verkligen sagts.  Detta må låta absurt, men mer än en gång liknade läkarbesöken rättegångar mot föräldrarna där tesen “skyldiga till motsatsen bevisats” användes.  De lärde sig också så småningom att de var tvugna att kunna sjukvårdens och socialtjänstens lagar för att få fram sin rätt. I vissa fall, bl.a. vad det gällde att få ut journaler, kunde det dras in absurdum. Nåväl, en lex Maria-anmälan blev det i alla fall mot en läkare som avsiktligt (?) felplacerat en anhållan från Stora E:s far om journalkopior. I det här fallet hoppas jag bara att den nytillsatte chefen kan göra underverk. För att det behövs. Just nu är verksamheten bara en patetisk ursäkt för vad den egentligen borde vara.

Vad är det då som har gjort mig mest upprörd under vägen? Det är sveket mot Stora E. Stora E som trots problem tidigare var tillitsfull mot vuxenvärlden och gärna ställde upp för att kunna lösa problem, är idag en rädd och otrygg tjej. Hon litar lyckligtvis på sina föräldrar och på mig. Stora E och jag har kommit överens om att bara prata sanning med varann. “Skönt”, sa Stora E när vi pratat om det. “Nu vet jag att jag kan lita på dig i alla fall”.

Blir så förbannad på de verksamheter som gör att ett barn i alldeles för tidig ålder lär sig att man inte ska lita på någon. På vilket sätt rättfärdigar man för en sådan som Stora E att alla inte vill henne väl? Herregud, skulle jag räkna timmarna som jag suttit med henne gråtande i telefonen undrandes vad hon gjort för fel… Hon har inte gjort något fel!!! Hon har INTE bett om att få tre olika diagnoser!!! Stora E har svikits så grymt av vuxenvärlden, inte minst av de institutioner nämnda ovan. Jag bara hoppas att hon kan repa mod till sig och fortsätta. Jag vet att jag kommer göra allt för att hjälpa till för att det ska bli så. För är Stora E:s fall unikt? Nej, det är det riktigt sjuka i sammanhanget. Det är vanligare än man tror.

På sin plats är också ett stort tack till de som faktiskt funnits där:

M, för den juridiska hjälpen och de förstående “mano-a-mano”-samtalen med C när mitt tålamod brast. N, för telefonnumret och… för att du lyssnar på ditt sätt. Läkare R, för tipset om “ABC” och empatin när allt höll på att brista. Läkare E, för empatin och rätt förståelse av ordet sekretess när det som mest behövdes. Läkare B, psykolog A och pedagog E- jag hoppas ni fortsätter att orka, för ni behövs mer än någonsin! K och E för att ni alltid lyssnar även om er värld ibland är rörig. RM för att ni gör mer än vad ni behöver och verkligen är rätt personer på rätt plats.  Och sist men inte minst J, för att du förstår att örat ibland måste få bli trött och för att du finns där när jag som mest behöver.

PS! Om någon förälder, boendes i Västsverige, till barn med problem med koncentration, kompissamvaro och läs- och skrivsvårigheter läser det här, kommentera gärna. Jag kanske kan hjälpa till med kontakter om det behövs. Det ska inte ta fyra år för NÅGON att få den hjälp som man har rätt till, men som så ofta uteblir. DS.

Men jag tror fortfarande att  rösterna inte stämde med verkligheten. Jag kan inte ha så annorlunda musiksmak än alla andra, det tror jag inte. Jag hade 4 låtar som jag tippade som vinnare och det var, utan någon speciell ordning: Heat, Sarah, Måns och Alcazar. Sen viss trodde jag nog att Af Ugglas låg bra till bland folket, men nä, inte bland top 4. Och efter jurryns röster så låg dom till precis så som trodde från början. Men sen när folkets röster kom så tappade jag trent av hakan! Jag sa det till A. redan efter dom första siffrorn: Jag skäms över mina landsmän just nu!

Jag kan tycka att operalåten hade nått visst, men inte till att åka till Ryssland…

men så länge inte Af Ugglas åker så får man väl vara nöjd…

Jag tror att dom har fejkat dom svenska rösterna! Alla bra låtar fick dåliga poäng! Det måste vara fusk med rösterna. Jag är besviken på mina landsmän…