Genus-kommissarier intar Uppsala Universitet

Bertil Holmlund, professor och prefekt vid Nationalekonomiska institutionen vid Uppsala Universitet skriver i en kritisk debattartikel i UNT: “Genusnormen en Sovjetmodell?” om hur genuscertifieringen nått de humanistiska och samhällsvetenskapliga institutionerna vid universitetet: “Det bör finnas kurslitteratur som “analyserar aktuellt ämne ur genusperspektiv”. När kurslitteratur som saknar genusperspektiv används bör den “problematiseras ur genusperspektiv”. Åtgärder bör vidtas för att “identifiera brister med avseende på genusmedvetenhet” och “höja genusmedvetenheten”. Ambitionen verkar vara att genusperspektivet ska genomsyra all verksamhet vid universitetet, inklusive forskningen… Genuscertifiering innebär krav på “perspektivmonopolisering”: genus är det perspektiv som ska gälla och omfattas av alla. Det går inte att komma ifrån att denna sorts upphöjande av genus till överordnad norm leder tankarna till den roll som marxism-leninismen spelade i Sovjetunionen och dess lydstater.”

Förra hösten var det Lunds Universitet som drabbades av genushysterin och forskarna protesterade högljutt men projektgruppen arbetade vidare med stöd av dåvarande rektor (se tidigare blogginlägg, man kan ur slutrapporten från Lundagruppen se att man skiljer på  “genusperspektiv i undervisningen” och “genusmedveten pedagogik”: “Med genusperspektiv avses i policyn det konkreta innehållet i utbildningen och med könsmedveten pedagogik formerna för undervisningen”). Nu har denna tvivelaktiga och extremt resurskrävande verksamhet spridit sig.

Redan förra hösten till Göteborgs Universitet (läs om institutionens dilemma med genusperspektiv på Anselms Gudsbevis och Humes regelbundenhetsteori) och nu  är det alltså dags för Uppsala Universitet. Jag har fått tag i den utredning om “genusmärkning” av verksamheten som just nu är ute på remiss hos fakultetsnämnderna inom samhällsvetenskap och humaniora. Jag har inte hunnit få upp den på någon server än men kommer att ordna detta under morgondagen (se uppdatering av inlägget då med länk, se längst ner i inlägget) nedan en skärmdump av förstasidan, yttranden ska vara inkomna senast den 15 januari, man är visst försenad med utredningsarbetet:

Områdesnämnden för humaniora och samhällsvetenskap beslutade 2009-01-29 att uppdra åt professor Margaretha Fahlgren att utse arbetsgrupp för arbetet med genuscertifiering. Denna utsågs 2009-03-26 och kom att bestå av fem personer från Teologiska fakulteten, Juridiska fakulteten, Historisk-filosofiska fakulteten, Språkvetenskapliga fakulteten och Samhällsvetenskapliga fakulteten. Efter fyra sammanträden presenterade gruppen det 5-sidiga förslag som nu är ute på remiss. De verksamhetsaspekter för vilka genusmärkning anses vara av betydelse är: undervisning, arbetsfördelning, forskning (!) och rekrytering.

Några citat:

“Arbetsgruppen är splittrad vad gäller att uteslutande fokusera på genus. Ett flertal i gruppen anser att vi i de fall det är möjligt bör inbegripa även andra diskrimineringsgrunder än kön.” Jämför med slutrapporten från projektgruppen för genuscertifieringen i Lund ledd av Tiina Rosenberg, där man (sid 3) kan läsa att “Projektgruppen har valt att i första hand fokusera på genus, men är öppen för en intersektionell förståelse av genusbegreppet. Intersektionalitet innebär att ta hänsyn till fler faktorer än kön, såsom etnicitet, klass, sexuell läggning, ålder, funktion, religion och andra samverkande, och varandra förstärkande,maktordningar.” Vi kan alltså förvänta oss en stor intersektionell fanatisk aktivistkader bestående av i princip halva befolkningen som måste anställas för att granska att resten sköter sin verksamhet ur ett genusperspektiv. Notera  (sid 2) att man finner värdegrunden för genuscertifieringen i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna!

Åter till Uppsala-gruppens förslag: “För att undvika mindre lämpliga associationer för verksamheten inom humaniora och samhällsvetenskap valde arbetsgruppen att inte använda termen “genuscertifiering”.” Istället använder man “genusmärkning” som “något i stil med märkning av verksamheten med avseende på genusmedvetenshet.”

Av nedanstående citat (sid 2) framgår dock att de konkreta planerna är desamma som de för genuscertifieringen vid Lunds Universitet:

“Arbetsgruppen anser att kriterierna för genusmärkning behöver tas fram med stor omsorg och eftertanke. Det är en uppgift som kräver mycket mer omfattande insatser än dem som arbetsgruppen kunnat lägga ner… Konkreta kriterier vad gäller undervisning är t. ex. följande. De flesta av dem är hämtade från rapporten om genuscertifiering vid Lunds Universitet.” Nedan en skärmdump av punkterna:

Många morötter behövs för att lura på folk genusidiotin

Sid 3-4: “Erfarenheten har visat att institutioner blir motiverade om det finns en ekonomisk morot. Det ska löna sig att ansöka om och bli genusmärkt…I märkningsprocessen bör det finnas en typ av kriterier som ska vara uppfyllda. Kriterierna kan t.ex. vara sådant som att kurslitteraturen har blivit granskad ur genusperspektiv och att eventuella brister är åtgärdade. Ett annat exempel är att det ska beskrivas och förklaras på vilket sätt man problematiserar begrepp, teorier och metoder med avseende på genus, samt i vilka föreläsningar, övningar och uppgifter och med hjälp av vilka delar av kurslitteraturen man har gjort det… På så sätt kan bedömarna skaffa sig en klar bild och tillstyrka eller avslå en ansökan om genusmärkning… Det är arbetsgruppens uppfattning att en tillämpning av genusmärkning med hjälp av ovan nämnda kriterier [skärmdumpen ovan avseende undervisningen plus nio punkter till som gäller arbetsfördelning] skulle kunna bidra till att förbättra Uppsala Universitets image, dvs att komma ifrån bilden av att präglas av konservatism och förlegade strukturer”.

Man ser dock en del “problem” så här i ett inledande skede, bland annat (sid 4):

– bedömarna behöver ha både en kompetens i jämställdhetsfrågor och en ämnesmässig kompetens som är relevant för de verksamheter som ska underkastas en märkningsprocess.

-  på vissa institutioner kan det finnas problem vad gäller kompetensnivån att identifiera brister med avseende på genusmedvetenhet.

Ekvationer ur genusperspektiv

Vem ska då kontrollera att “genusmedvetenheten” är hög och att all undervisning sker med ett genusperspektiv avseende det konkreta innehållet i kurserna? Arbetsgruppen “föreslår en kombination av självvärdering och extern granskning. Granskningen av vad som åstadkommits bör dock göras av en extern bedömare. Det är önskvärt att det är en grupp av bedömare så att behovet av kompetens i jämställdhetsfrågor samt av olika sorters relevant ämnesspecifik kompetens är täckt”. Hur f-n löser man en partiell differentialekvation på ett genusmedvetet sätt? Så här ser en enkät ut för intresserad personal i Lund för närvarande. Först ska man granska sitt eget genusmedvetande ur ett postkolonialt radikalfeministiskt perspektiv och lämna in till närmsta genuskommissarie, varefter man får gå en propagandakurs i genus (jag har själv utarbetat ett förslag till en genusintroduktionskurs!) och sedan förväntas man undervisa med könet i åtanke “hela tiden”. Hur långt får vansinnet gå i ett civilicerat land? Man kan visst lägga an ett genusperspektiv på allt – även nationalekonomi (vilket jag skrivit om tidigare: gender budgeting och postautistisk ekonomi).

Se för övrigt den blygsamma genuslitteraturlista som rekommenderas för lärarutbildare vid Uppsala Universitet: “Först presenteras allmängenuslitteratur, vilket förutom genus bl.a. innefattar maskulinitetsforskning och queerteori. Därefter kommer genusforskning med anknytning till utbildningsområdet, som följs av litteratur om jämställdhet med koppling till förskola/skola samt  universitetet/ arbetsplatsen.”

Även Pär Ström och Pelle Billing har bloggat om UNT-artikeln (1 ,2). PS! Glöm inte att FRA kopplar in kablarna nu (HAX)!

Uppdatering: Nu har jag fått Uppsalaremissen upplagd med hjälp från Pär Ström (tack Pär!) - HÄR!

Relaterat: En ekologisk genusfråga & Ett skräckexempel på genusväldet & Rothsteins genusbrev.

Idag har Akademiska senaten vid Uppsala universitet sammanträtt för andra gången den här terminen. Förra gången var det ett två dagarsinternat på Gimo herrgård. Den här gången var det ett lite mindre möte på Gustavianum. Det stora ämnet för dagen var Censur av forskning – hot och motmedel, eller som någon annan skulle kunnat kalla det lögndetektorer och förbannad dikt.

Bakgrunden är en händelse som inträffade i november 2008 då en artikel av forskare från KTH och Chalmers som publicerats ett år tidigare fick lite oönskad uppmärksamhet. Artikeln hade titeln Charlantry in forensic speech science: A problem to be taken seriously och publicerades i International Journal of Speech Language and the Law. Den handlade om lögndetektorer som baseras på ljudupptagningar av röster. Genom att analysera små svängningar i rösten påstår tillverkarna att de kan avgöra det mentala tillståndet hos den som pratar. Alltså om denne ljuger eller inte.

Författarna till artikeln visade att detta var felaktigt och att det inte alls gick att avgöra. Lögndetektorerna som det aktuella företaget hade tillverkat hade ingen effekt alls. Tydligen ska det till och med vara textbokskunskap inom psykologin att lögndetektorer bara är bluff och båg. Den enda effekt som man har lyckats påvisa är den så kallade bogus pipeline-effekten, att en person som är kopplad till en lögndetektor oftare berättar sanningen. Och det är ju inte så konstigt att man säger sanningen om man tror att man kommer att bli avslöjad om man ljuger. Klassisk placeboeffekt. Tyvärr nöjde sig inte författarna med att enbart angripa lögndetektorerna utan även personerna bakom lögndetektorerna. I artikeln hade man en sektion med titeln “Who is Mr. Liberman” där man bland annat angrep honom för att han inte skulle ha en akademisk examen. Artikeln vara alltså ganska provokativt formulerad, vilket båda granskarna av artikeln påpekade innan publiceringen, och hade den inte varit det hade kanske historien tagit en annan gång.

Här hade allt i så fall kunnat vara frid och fröjd om inte företaget som byggde lögndetektorerna, Nemesysco, hade hört av sig till tidskriften och bett dem dra tillbaka artikeln genom att hota med stämmning för ärekränkning. Inte nog med det så skulle tidskriften på en väl synlig plats be officiellt om ursäkt och dessutom ge en mindre donation till Nemesysco för besväret. Tidskriften böjde sig tyvärr för detta och drog sig tillbaka, vilket resulterade i en del upprörda känslor bland forskare runt om i världen och på DN. Här hade forskare som kritiserade pseudovetenskap blivit censurerade!

En av författarna skriver själv om artikeln på Newsmill.

Så vad har det då för betydelse idag? Hur bör forskarsamhället agera i sådana här frågor? En viss risk finns att detta kommer att bli vanligare och vanligare i framtiden om, som vissa på mötet påpekade, företag och andra uppdragsgivare vill ha en mer deltagande del i forskningen.

En annan intressant aspekt är den censur som är inbyggd i själva det vetenskapliga systemet, självcensuren. Ska man som forskare tillåtas ifrågasätta IPCC och koldioxidåtgärderna? Får man lägga fram en doktorsavhandling om att mobilstrålning är skadligt för hjärnan? Får man kritisera SKBs metod att använda kopparkapslar för slutförvar av använt kärnbränsle, en diskussion som gått varm i kommentarerna till mitt inlägg Kopparkonspirationer och kärnavfall? Eller ska man som forskare våga skriva en artikel som kan verka provokativ mot ett företag som tillverkar lögndetektorer? Jag håller nog med den sida som under mötet hävdade att forskare bör ta en större plats i samhällsdebatten samt att vi ömt bör vårda våra fritänkande men obekväma forskare.

Slutligen vill jag avsluta med att citera en av deltagarna på mötet: “Nationell yttrandefrihet är aldrig starkare än den globala yttrandefrihetens svagaste länk”

Uppsala universitets konsistorium är för tillfället iväg på ett internat där universitetets verksamhetsplan för året antogs klockan 11:45. En stor seger för doktoranderna i årets dokument är ett litet stycke om utbildningsbidrag. Det som står är nämligen följande:

En revidering av riktlinjerna för utbildning på forskarnivå pågår bl.a. avseende finansiering av studiestödet med den långsiktiga inriktningen att högst ett år av en utbildning som leder till doktorsexamen ska finansieras med utbildningsbidrag, dvs. i normalfallet minst tre års doktorandanställning för kombinationen utbildningsbidrag/doktorandanställning (undantaget för stipendier eller annan finansiering). Förändringarna träder ikraft fr.o.m. den 1 juli 2010 och avser de som fr.o.m. det datumet antas till utbildning på forskarnivå.

Alltså att alla som antas till forskarutbildning efter 1 juli 2010 ska finansieras med utbildningsbidrag i högst ett år och få anställning resten av tiden. Att doktorander ska ha rätt till anställning så tidigt som möjligt, helst från dag ett, är något som doktoranderna har kämpat för i många år. Hela problematiken med utbildningsbidrag har jag skrivit mer om här men det handlar bland annat om att man saknar sjukpenninggrundande inkomst (SGI) och mycket mer. Eller som doktorandnämndens ordförande säger i pressmeddelandet från Uppsala studentkår:

Att universitetet valt att satsa rejält på doktoranderna är oerhört positivt, säger Marta Axner, ordförande för Uppsala studentkårs doktorandnämnd. Många doktorander lever idag i en väldigt utsatt situation, och det här beslutet innebär en välbehövlig och mycket välkommen förbättring för dem.
En anställning innebär också att doktoranderna får bättre tillgång till socialförsäkringssystemen. För de doktorander som saknar vilande SGI sedan tidigare tar det vid övergången från utbildningsbidrag till anställning åtta månader innan de är fullt försäkrade. Ytterligare ett års anställning innebär därför en lika lång förlängning av den tid som doktorander har tillgång till sjuk- och föräldraledighet.

Se även artikeln i UNT.

Åh vad jag längtar efter att få packa ned lagboken och kaffetermosen i Haglöfsryggan och ta cykeln ner till JB för att avnjuta ett rättsfall inklusive skiljaktig mening bland antika proppar nere i öppna källaren.  Vara den skarpaste av skarpa hjärnor på ett sakrättsseminarium. Mysa längst bak i en föreläsningssal på Ekonomikum.  Diskutera vilken prägel  Göran Lambertz kommer att sätta på HD:s domskäl.

Jag är tamejfan inte skapt för att vara mammaledig

Tyvärr kommer det viktigaste med detta inlägg först i slutklämmen. Så hav tålamod…

Uppsala universitet publicerar idag den årliga Mångfaldsbarometern och även om en del är väntat är resultatet uppseendeväckande positivt på de viktigaste punkterna. Exempelvis visar undersökningen, enligt SVT:s Rapport som citerar Upsala nya tidnings artikel, att bara 4 procent av svenskarna är extremt negativa till mångfald. Se där! Ungefär samma procentsiffra som i opinionsundersökningar rörande Sverigedemokraterna. Denna siffra har dessutom legat konstant de senaste åren och till och med minskat något i år.

Denna poäng understryks av en “invandringskritiker” på UNT:s hemsida som i kommentarfältet försöker kritisera rapporten på grundval att urvalet av 1016 personer “inte är särskilt många”. Käre vän, över 1000, i en studie gjord av professorer som kan metodik, är alldeles statistiskt säkerställt.

SVT:s inslag är för övrigt klart okänsligt redigerat och på uppgiften att rekordmånga, 67 procent, anser muslimska kvinnor vara förtryckta visas en polis med sjal direkt framifrån på ett sätt som utlämnar henne mer än vad en genrebild hade gjort.

Föga förvånande är det de lågutbildade som mest saknar positiva erfarenheter av invandrare. Som bloggen Vi i Sverige visat så har Sverigedemokraternas väljare ju en lägre utbildningsnivå än genomsnittsinvandraren. 

Det viktigaste dock är att om ser man på hela befolkningen så har 67 procent av alla svenskar positiva erfarenheter av invandrare medan bara 10 procent har negativa.  Jämför detta med den positiva attityden 40 procent i Finland, trots att invandringen är mycket mindre där. Intressant nog är finländarna mer positiva till flyktinginvandring än arbetskraftsinvandring, rapporterar den finlandssvenska tankesmedjan Magma, och finlandssvenskarna är mer positiva än finnarna. Minoritet förstår minoritet? 

Hela 79 procent av de högutbildade i Sverige har goda erfarenheter av att jobba eller studera med invandrare, en siffra som ökar. Går det att tolka in något annat här än att invandrare och i synnerhet barn till invandrare nu håller på att klassvandra på allvar? Det räcker att titta på ett universitetscampus (förutom Handelshögskolans) för att se det.

Nu till det viktiga: Varken TT, Sveriges radio Ekot, SVT Rapport eller UNT anger vad en invandrare är, vilket lätt förleder mediekonsumenten att tro att det helt enkelt rör sig om människor som vandrat in här, varken mer eller mindre. DN anser inte ens nyheten värd att lyfta fram på startsidan och Expressen tyckte väl inte att en positiv nyhet var något att ha.

Problemet är att i ordet “invandrare” ingår enligt dem som svarat på undersökningen bland annat romer och judar, två nationella minoriteter som bott i Sverige i hundratals år.

Icke-invandrare (i fallande ordning med dem närmast svenskarna först): norrmän, engelsmän, finländare, tyskar och amerikaner. Thailändarna ligger bra till. De ses fortfarande som invandrare, utifrån en snabb bedömning av rapporten (detta kan revideras senare) men svenskarna upplever en större kulturell närhet till dem än exempelvis judar eller människor från grannlandet Polen…

Rapporten hittar man på Uppsala universitets sociologiska institutions hemsida, och den laddas ner som pdf.

Uppdatering följer när MoM hunnit läsa rapporten närmare.

KM

I dagens UNT och DN finns en artikel om en doktorand från Kenya, ett ärende som dök upp inom universitetet för ett par dagar sedan. Denna doktorand arbetade vid Uppsala universitet, alltså åt svenska staten, och för det fick han 2 800 kronor i månaden. Nu är ju inte 2 800 kronor så jättemycket pengar, så för att klara sig fick doktoranden arbeta som gratis bonddräng med att sköta djur på handledarens gård.

Nu är det dock inte bara tråkigheter i denna historia. När ärendet kom upp i ljuset hanterades det snabbt och Uppsala universitets tar bestämt avstånd från det inträffade. Enligt UNT har doktoranden nu kompenserats i form av en doktorandtjänst och ny handledare.

Men även om just detta ärende är ett extremfall i den bemärkelse att professorn troligtvis brutit både mot universitetets regler och Sveriges lag är det ändå intressant för att det illustrerar den mentalitet och inställning till doktorander som finns bland vissa forskargrupper. Det finns kinesiska doktorander som har fått 5 900 kronor i månaden från kinesiska staten medan andra har arbetat 80 timmar i veckan med spioner på plats i laboratoriet. Både stipendier och utbildningsbidrag, som jag skrivit om tidigare, är idag fullt levande system.

Även Akademisk Frihet har skrivit om detta. Doktorandnämndens ordförande och handledaren uttalar sig här och här.

Nu har debatten om kopparkapslarna det använda kärnbränslet ska ligga i blossat upp igen i tidningen Ny Teknik. Jag skriver igen för det var ett par veckor sedan det kom igång första gången då forskare från KTH uttalade sig om att kopparkapslarna kan kollapsa om tusen år. Det är förstås inte första gången just dessa forskare uttalar sig, men nu i höst har de tydligen gjort en ny studie på gamla kopparmynt från regalskeppet Vasa. Man har alltså tittat på gamla kopparmynt från sjöbotten och konstaterat att de rostat sönder och att de kapslarna för kärnbränslet som ska slutförvaras i Östhammar också kommer att bete sig likadant.

Personligen kan jag tycka att det låter lite märkligt att extrapolera från några mynt som legat på havsbotten till kapslar som ska vara i inbäddade i bentonitlera i berget, men då är jag ingen korrosionsforskare heller. Det kanske är fullt rimligt. Något som däremot är intressant i sammanhanget är i alla fall att KTH-forskaren Peter Szakálos tydligen har patent på en annan sorts kapsel än den SKB tänkt använda. Nu ska man väl egentligen inte misstänkliggöra forskare på grund av sådant, men jag upplever det som att ofta när det dyker upp “allvarlig kritik” mot slutförvaret visar det sig vara från personer som har ett potentiellt egenintresse i frågan. Det är lätt att man drar slutsatsen, kanske förhastat, att det finns en viss lockelse i att tjäna pengar på människors fobi för radioaktivitet. Christina Lilja på SKB kommenterar i alla fall det hela med att

Vi känner till deras patentansökan. Men vår metod, KBS-3-metoden, bygger på att det ska finnas så få kritiska moment som möjligt och att då innesluta kopparkapseln i ett hölje av främmande ämne som inte behövs för säkerheten skulle bara vara kontraproduktivt

Nåja, det var då (för ett par veckor sedan) och nu är nu. Och vad som har hänt nu är i alla fall att Kärnavfallsrådet ska ha en workshop i Stockholm 16 november när man ska diskutera kopparkapslarna. Flera experter kommer att vara där, bland annat Peter Szakálos. Eller kanske kommer att vara där är nog bäst att säga. Någon har fått för sig att denne, via offentlighetsprincipen, ska begära ut all Peter Szakálos e-post sedan fem år tillbaka. På grund av brister inom KTH när det gäller att hantera e-post har nu nämligen Peter Szakálos fastnat i en situation där han måste sortera igenom vad som är privat och vad som är offentligen i fem år av e-postkorrespondens. Det kan inte vara en rolig uppgift. Detta har även fått professor emeritus Rune Lagneborg som skulle vara moderator att hoppa av i protest. Det visade sig sen vara Michael Karnerfors, grundare av Nuclear Power? – Yes Please som hade begärt ut e-posten som dragit tillbaka sin begäran efter att det framkommit att den dränkt Peter Szakálos i arbete. Men man kan ju hålla med om att det är märkligt att KTH inte har ett system för kunna lämna ut offentliga handlingar på ett smidigt sätt. Jag vet själv inte hur jag skulle klara det om den begäran kom in till Uppsala universitet.

I samma veva går dessutom Miljörörelsens kärnavfallssekretariat och anser att man bör vänta med slutförvaret. Det måste jag säga är en av de vettigaste sakerna som sagt på ett tag och jag står fullständigt på deras sida i den här frågan, även om jag misstänker att det inte bara är av direkta miljöargument de anser det, utan att det finns ett visst politiskt strategitänkande bakom. För att så fort slutförvaret kommer igång så kommer inte argumentet att “det finns inget slutförvar” vara giltigt längre. Min ståndpunkt är då snarare ur ett resursperspektiv. I en tid med begynnande resursbrister, en stark vilja att minska vårt beroende av fossil kolbaserad energi och diskussioner om global uppvärmning är det vansinnigt att gräva ner så pass mycket outnyttjade resurser. I och med att det finns teknik under utveckling, fjärde generationens reaktorer, som dels ska kunna utnyttja de 95-99 % av energin som finns kvar i bränslet när vi idag är färdiga med det samtidigt som det är tänkt att det ska minska farligheten i det ser jag ingen som helst anledning att stressa.

Sist men inte minst vill jag passa på att göra lite reklam för Kärnavfall – röster från Uppsala universitet, vilket är “en tvärvetenskaplig utbildningsdag för studenter och anställda vid Uppsala universitet och Sveriges lantbruksuniversitet. Universitetshuset, aulan, onsdag 11 november 2009.” Experter inom ekonomisk historia, geofysik, miljörätt, genusvetenskap, stråleffekter på celler och DNA, tillämpad kärnfysik samt empirisk livsåskådningsforskning kommer att diskutera slutförvaret och alla studenter och anställda är välkomna att vara med och lyssna samt delta i diskussionen. Anmälan senast 5 november, det bjuds på morgonfika och lunch.

Idag har dekanmötet fortsatt borta på Aske. Morgonen stod för, förutom en trevlig frukost, diskussioner om digital publicering, open access och IT-användning inom Uppsala universitet.

Det här med öppen publicering är väldigt intressant. I princip innebär det att man går ifrån det gamla systemet att forskare skriver artiklar till olika tidskrifter gratis som förlagen sedan säljer till de som är intresserade av att köpa. Grejen med digital publicering är istället att forskare betalar tidskrifterna för att få skriva artiklar i dem och att förlagen förlaget ger tillgång till tidskrifterna gratis till de som är intresserade av att läsa. I praktiken innebär det alltså att informationen blir fritt tillgänglig för alla men att kostnaden för informationen flyttas från bibliotek och liknande för att istället läggas på de enskilda forskargrupperna. Tydligen börjar detta bli mer och mer populärt och stora bidragsgivare som Wellcome Trust, European Research Council, National Institutes of Health och sedan två veckor tillbaka även den stora finansiären i Sverige, Vetenskapsrådet har börjat kräva att projekt som de finansierar ska publiceras på detta sätt.

För att sätta saken i perspektiv kan vi droppa lite siffror som Rektor nämnde för att se ungefär hur mycket detta handlar om. Universitetet betalar varje år 30 miljoner kronor för prenumerationer på olika tidsskrifter. Denna kostnad skulle helt och hållet försvinna om vi helt gick över till open access. Istället skulle då forskargrupperna som sagt betala mellan 5000 och 10000 kronor för varje artikel de vill publicera. För att sätta denna kostnad i relation till något kan vi dividera universitetets budget med de 5000 artiklar vi publicerar varje år och få en snittkostnad på 600000 kronor per artikel (300000 kronor om vi räknar bort externa medel). Detta är ju naturligtvis väldigt grovt, men det kanske ger lite känsla åt de stora siffror det rör sig om. Och dessutom så sägs det ju att öppen publicering där alla får möjlighet att ta del av informationen ger mycket större synlighet och genomslag åt forskningen vilket innebär en del vinster. Sen bör man dessutom ha i åtanke den skillnad som finns i publiceringskultur mellan olika ämnen. Medan vi inom fysiken har hållit på med detta under mycket lång tid, se till exempel arXiv, arbetar man ju inom humanioran mycket med att skriva böcker. Det ska bli kul att följa frågan hur den utvecklar sig.

Sitter i ett rum på Aske konferens i Bro och försöker samla tankarna efter den första dagen av dekanmötet här ute. Spontant känner jag att jag är nöjd med första dagen, det har varit relativt intressanta diskussioner och jag har fått möjlighet att argumentera lite med en person angående om det är skadligt för universitetet att studenter och doktorander far illa eller ej. Jag lyckades nog inte övertyga honom, men det verkade i alla fall som om de andra vid bordet till slut gav sitt medhåll efter en hänvisning till de tidningsartiklar som skrivits om universitetet här och här.

Om jag ska försöka ge mig på att sammanfatta dagen då. Rektors inledning var ganska intressant för mig personligen. Det var kul att höra hur diskussionerna gått kring MAX-IV, ESS samt det nya stora samarbetsprojektet inom life science mellan Uppsala och Stockholm. Tydligen så har det pågått en viss politisk kohandel med Frankrike som innebär att framställningen av utrustning till ESS inte kommer att ske i Sverige. Trist men så kan det bli.

Nästa punkt var en dragning av budgetpropositionen som inte direkt innehöll några nyheter. Jag tänker inte fördjupa mig i det här utan hänvisar istället till SFS kommentarer för den som är intresserad av ett utbildningspolitiskt perspektiv. En sak till som kan vara värd att belysa är systemet med studieavgifter för vad man kallar tredjelandstudenter från och med 1 juli 2011. Så nu är det slut på “gratis” högre utbildning.

Den sista punkten för dagen innebar en dragning av Intern styrning och kontroll samt diskussioner om risker för Uppsala universitet. Som någon påpekade, det kan inte vara lätt att stå där som en representant för regeringens dumma idéer, inför ett kompakt akademiskt motstånd, där varje detalj måste sönderanalyseras innan man ens försökt genomföra det hon pratade om. Och det enda hon ville var att 50 dekaner och vicerektorer skulle fylla i siffrorna ett till fem på en enkät. Hon lyckades till slut i alla fall och resultatet blev väl inte så jättespännande. Som det brukar vara med ett-till-fem-enkäter blev det mesta normalfördelat kring tre. Några saker var ändå hyfsat intressanta. Till exempel bedömde man problemen med arbetsmiljö och lika villkor för anställda och studenter till 2,5 av 5 vilket känns lite väl lågt. Skadan av att universitetet skulle tappa i forskningskvalité ansågs också vara större än skadan av att universitetet skulle tappa i utbildningskvalité. Nåja, det går ju att diskutera mer senare. Men nu är det dags för middag.

Chansen till kontakt med främmande civilisationer ökar, säger Nikolai Piskunov vid Uppsala universitet

Chans till kontakt med aliens större

Möjligheten att det finns liv på andra planeter
har ökat enligt nya rymdobservationer.
Nu hoppas forskare att kunna kommunicera
med utomjordingar under vår livstid.
Och kinesiska vetenskapsmän säger sig
redan ha etablerat visuell kontakt med
40 minuters filmbevis som stöder det.

Intressant…?

Idag har internatet med Akademiska senaten fortsatt med nya tag och nya diskussioner. Igår handlade det om tvärvetenskap och resurstilldelning, medan det idag berört kårobligatoriet och internationalisering. Titta gärna på Akademiska senaten i bilder.

Diskussionerna kring kårobligatoriet hade var delvis av en ganska informativ karaktär, dels om Uppsala studentkårs organisation men UTNs planer på egen kår nämndes också. Angående det sistnämnda konstaterade byrådirektör Einar Lauritzen från Studerandebyrån att UTN inte kommer att tillåtas bli egen kår 2010. Så var det tydligen med det.

Diskussionsdelen berörde främst kårtidningen Ergos överlevnad och oberoende, där det bland annat föreslogs att universitetet skulle köpa en prenumeration åt alla anställda. Den handlade även om kårens oberoende gentemot universitetet. Är det etiskt rätt att äska pengar för en sak och använda till något annat? Vissa verkade tycka det. Jag håller inte med.

Ett spontant intryck är att studentkårens verksamhet kommer att fungera som utmärkt forskningsförberedande verksamhet. Man kommer att få lära sig att använda de få kronor man får i statliga anslag till att söka externa medel. Man kommer att få lära sig att hålla koll på intressanta stiftelser och fonder. Man kommer att få lära sig att anpassa sina projekt till vad externa finansiärer vill se. Man kommer att få arvoderas på ett år i taget och inte veta vad man ska göra nästa år. Det enda som saknas är egentligen ett bibliometriskt system att bedöma kvalitén på arbetet. Vilken chans att inte bara få forskningsanknytning i undervisningen, utan även i kårfackligt engagemang på fritiden.

Diskussionen kring remissen för internationalisering kretsade ganska mycket kring hur vi ska ta hand om forskare och studenter som kommer utifrån och vilket ansvar universitetet har, både mot dessa studenter och världen i stort. En intressant aspekt var angående engelska gentemot svenska som akademiskt språk, men det är så pass intressant att det förtjänar ett helt eget inlägg. Men läs gärna Avdelningen för universitetspedagogisk utvecklings tankar kring ämnet så länge. En annan intressant sak var att universitetet tydligen har ett problem med post docs som man lägger ner resurser på att ordna bostad och liknande åt, men som sen inte kommer eftersom en lön på 12000 kronor i månaden från Svenska institutet var en nödlösning om allt annat slår fel. Det är inte konstigt att man inte vill komma då. Svenska institutet är ju sedan tidigare kända för att skapa problem för utländska doktorander.

Första dagen på internatet med Akademiska senaten har inletts på Gimo herrgård. En helt fantastisk miljö att ha strategiska diskussioner om Uppsala universitet i.

Hur som helst. Dagens diskussioner har i första hand berört två områden. Det ena om hur universitetet ska bli bättre på områdesövergripande utbildning, tvärvetenskap alltså, och det andra hur tilldelningen av forskningsmedel ska gå till.

Diskussionerna om tvärvetenskap innehöll ganska mycket självklarheter. Bland annat konstaterades det att problemen med tvärvetenskaplig utbildning i första hand är ekonomiska och strukturella. Det borde inte komma som någon överraskning. Om man har utbildning över vetenskapsområdena måste någon ta ansvar för det och någon måste betala för det. Detta är naturligtvis inte helt lätt om det är en massa revirpinkande professorer inblandade. Så mycket av diskussionerna handlade om formalia kring detta. Inte så superintressant för utomstående alltså.

Intressant var dock att en sak som ganska snabbt kom upp på agendan när det började handla om tvärvetenskap var en University Club. Lustigt hur diskussionerna direkt hamnade i detta läge. Så vad innebär då detta, jo en pub där professorer och andra kan träffas och dricka öl tillsammans och diskutera sin forskning över områdesgränser för att komma fram till möjliga projekt att driva tillsammans. Eller, som någon påpekade, i praktiken en oorganiserad herrklubb för en liten klick som svetsas samman till att beundra varandra inbördes. Carolina Rediviva nämndes som ett förslag, kårhuset ett annat. Representanter från Farmacevtiska studentkåren och UTN var även de snabba att erbjuda lokaler. Naturligtvis möttes detta av hyfsat stor entusiasm. Jag förhåller mig lite mer skeptisk och försöker ha en arg rapport från biblioteksnämnden i åtanke.

Den andra frågan var den om resurstilldelningen, där Rektor ville ha lite åsikter inför morgondagens diskussion med forsknings- och utbildningsministern, Tobias Krantz. Jag känner att jag borde verkligen skriva ett uttömmande inlägg om denna någon dag. Får notera det på att-göra-listan. Hur som helst konstaterades det att Uppsala universitet skulle få relativt mer pengar än man fått tidigare vilket verkade vara det viktigaste. Att humanistisk forskning (som Rektor för övrigt påpekade att Uppsala nog hade den bästa i Sverige) och universitetssjukhusen missgynnas verkade ses som en andra ordningens effekt som man skulle arbeta med efter att systemet väl var spikat. Att bland annat Växjö universitet, Örebro universitet och Karlstads universitet skulle kunna få det svårt verkade inte heller vara ett problem, ingen akademisk solidaritet där inte. Man ansåg att det fanns större risker att såga systemet och kanske få något som var ännu tokigare, vilket jag kanske kan köpa. Och man har ju även en poäng i att de strategiska målen för Uppsala universitet måste ju vara att få så mycket som möjligt till just Uppsala universitet.

Imorgon ska det handla om studentinflytande efter kårobligatoriets avskaffande och program för internationalisering vid Uppsala universitet. Spännande värre!

Jaha.. vart börjar jag.. jo.. jag kan börja med att Stadium har designat en hel kollektion med “rosa” grejer inför Rosa bandet

Kollektionen innehåller väska, sport-bh, kortärmad top i två färger, ¾-byxa och vattenflaska.

Varav 20% går till cancerfonden .. vilket är jättebra..

TePe går in och hjälper till på sitt sätt.. genom att sälja rosa flossa:

en rosa specialvariant av tandtrådsbygeln Mini Flosser

Där två kronor kommer att gå till Rosa bandet.. och detta tackar vi för..

När vi nu pratar om Rosa Bandet så kan jag meddela att Gert Wingårdh är den som designar årets Rosa Band… Det är så att i år kommer det att stå “ska bara” med punktskrift….

Orden uttrycker det obehag många kvinnor kan känna inför bröstcancerfrågan och de ursäkter man kan hitta på för att slippa undersöka sina bröst.

Gert själv säger så här:

- Att undersöka brösten är som att läsa med fingrarna, därav punktskriften. Jag hoppas att bandet kan fungera som en påminnelse om att undersöka sina bröst och gå på mammografi när man blir kallad. På så sätt kan ännu fler upptäcka och överleva bröstcancer

…

Den 15 september kommer det att öppna en ny forskningsmiljö på Uppsala universitet för cancer i största allmänhet..
Mats Nilsson som är professor i molekylär diagnostik vid institutionen för genetik och patologi säger så här:

- Vi kommer att utnyttja en unik kombination av kompetenser, teknologier och provsamlingar i Uppsala som ger oss förutsättningar att utveckla skräddarsydda behandlingslösningar för enskilda cancerpatienter. Siktet är inställt på att uppnå bättre behandlingseffekter, och till lägre kostnad för samhället

Genom att samla deltagare från disciplinerna kirurgi, onkologi, patologi, tumörgenetik och molekylär bioteknologi samt från två bioteknologiföretagen Olink Bioscience och Olink Genomics, båda två också från Uppsala..
Det är så att man använder dyr cancermedicin på cancerpatienter.. fast det är bara 10-20% som medicinen är verksam på.. de andra får behandling och biverkningar som inte är av Guds nåde.. och ändå hjälper den inte.. Nu har man med hjälp av denna forskningsmiljön världens chans att kunna identifiera tumörcellernas DNA och även dess proteiner och kan på det sätter ge sig på cancern på ett för patienten mer skräddarsytt sätt… Detta gör att jag som patient kan få en behandling som är specifik för mig och min knöl.. och jag kan kanske på det visset slippa en massa elaka och jobbiga biverkningar…

För i dagarna har det kommit indikationer på att bröstcancer ökar ibland de kvinnor som är gravida.. Brösten blir ju knöliga och får en massa knölar och konstigheter när man är gravid.. och bröstcancer är det sista man tänker på när man är gravid.. Forskarna tror att det är så att vi också blir äldre innan vi skaffar barn.. och det kan har betydelse..

En annan cancernyhet är den här.. för det ska vara balans mellan östrogen och progesteron.. annars händer det konstiga saker i kroppen.. män som har för mycket av östrogen får prostatacancer… och kvinnor får PMS.. Så hormonerna styr en hel del..
Cancerrisken finns om det blir fel i balansen..

Här är en ska jag inte ska ställa upp i i alla fall.. det har jag bestämt mig för..

För jag lär inte vinna!!!

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, stadium, rosa, kollektion, TePe, flossa, Gert Winbladh, Rosa Bandet, punktskrift, “ska bara”, Uppsala Universitet, forskningsprojekt, cancerforskning, hormoner, cancerrisk, balans, minne

Nyligen släppte Kungliga Vetenskapsakademiens (KVA) energiutskott (i samarbete med Svensk Vindenergi, E.ON Vind Sverige AB, Energimyndigheten, Svenska Kraftnät, Vattenfall, Fingrid Oyj, Svenska Jägareförbundet, SCA Graphic Sundsvall AB och Uppsala universitet) ett uttalande om vindkraft. Slutsatsen i uttalandet är att regeringen kraftigt överskattat möjligheterna att bygga ut vindkraften.

När man lyssnar på debatter om energiproduktion, förnyelsebar energi och kärnkraft brukar ett av huvudargumenten från kärnkraftsförespråkarna vara att ställa vindkraft och kolkraft i samma ruta. Det man brukar säga är att om man vill ersätta kärnkraften med vindkraft måste man samtidigt bygga ut kolkraften. Vindkraftsförespråkarna brukar i sin tur tycka att det är ett korkat argument och säga att man naturligtvis inte vill det och att ren vindkraft inte alls behöver leda till smutsig kolkraft. Nu ligger ju sanningen som vanligt någonstans mitt i mellan, men kärnkraftsförespråkarna har faktiskt en väldigt viktig poäng här. Vindkraft måste regleras! Jag citerar från KVAs uttalande som förklarar det hela bra:

Elproduktionen i utvecklade länder sker idag genom samverkande kraftkällor som delas in i baskraft (t.e.x kärnkraft, vattenkraft, kol-, gas-, och oljekraft), reglerkraft (från vattenkraftverk, kraftvärmeverk, kolkraftverk, gaskraftverk) samt intermittenta kraftikällor (sol, vind, våg). I vissa länder som har förhållandevis mycket vindkraft (t.ex. Danmark och Tyskland), sker en stor del av baskraftproduktionen i kolkraftverk, som också används till reglering av vindkraften. I Sverige, som saknar kolkraftverk, kommer därför vattenkraften, förutom att den svarar för halva baskraftproduktionen att sättas in som reglerkraft vid bortfall av intermittenta kraftkällor och andra variationer i eltillförseln. Kärnkraften går inte att använda till reglering eftersom omställning av produktionen tar tid.

Så kärnkrafsörespråkarna har som sagt en viktig poäng. Man måste reglera vindkraften för att få ett stabilt energinät och i andra länder har man inget annat val än att göra detta med kolkraft. Så i dagsläget måste i princip varenda kilowattimme (kWh) vindkraft följas av en kWh kolkraft. I alla fall i andra länder. I Sverige gäller lite andra regler eftersom vi är välsignade med stor vattenkraftspotential. Här blir KVAs uttalande intressant igen:

Om vindkraften ingår i ett större energisystem medför intermittansen att bortfallet av kraft, när det slutar blåsa eller blåser för mycket, snabbt måste ersättas med s.k. reglerkraft för att upprätthålla stabiliteten i systemet. Elen måste nämligen produceras i samma ögonblick som den används. Ett problem för den planerade utbyggnaden av svensk vindkraft är att vattenkraftens kapacitet som reglerkälla är i stort sett redan fullt utnyttjad (se t.e.x Energimyndighetens rapport ER 2008:24, Vattenkraften och energisystemet). Reglerförmågan begränsas genom olika vattendomar som avser maximala och minimala vattenmagasinsnivåer samt maximala flödesändringar. Alternativen är då att bygga ut vattenkraften eller reglera med kraftvärmeverk, vilket i sin tur leder till minskad elproduktion och ökad spillvärme, med högre priser på fjärrvärme som följd.

Slutsatserna, som även SR rapporterar om, är att det bara är realistiskt att tro att det går att uppfylla en tredjedel av regeringens planeringsmål med 30 terawattimmar vindkraftsel. Jag vill avsluta med att konstatera vad Harry Frank säger om kritiken att KVA skulle vara emot vindkraft, som även jag fått kritik för i andra fora där jag diskuterat detta förr i tiden. Det handlar inte om att vara emot vindkraft eller att vara emot någon teknik över huvud taget. Det handlar om att vara emot övertro på någon teknik och få lite realism bakom siffrorna.

Sven Kullander, ordförande för KVAs energiutskott, uttalar sig i Ny Teknik om detta:

Det är starka lobbygrupper som argumenterar för vindkraftsutbyggnaden medan vi bara är fattiga akademiker som vill få in lite förnuft i debatten, säger professor emeritus Sven Kullander, ordförande i KVA:s energiutskott, till Ny Teknik.

Två välformulerade bloggare är i luven på varandra. Det hela börjar med att Dumburk kommenterar på twitter att Alex Schulman skrivit “kvinnlig läkare” istället för “läkare” när han beskrev besöket på BVC med sin dotter Charlie. 

Schulman gör inte en pudel utan börjar argumentera. Han vet bättre än så, men Schulman är inte Schulman om han inte säger emot. Det är en varumärkesfråga. Det vet Dumburk och skriver ett lagom nyanserat svar utan ilska. Debatten är igång och i kommentarsfältet går drevet på feministerna.

Möjligen, och i så fall sorgligt nog, vinner Schulman folkets röster. Men alla som har läst genus vet att man redan på grundkursen lär sig om språkets betydelse. Se t ex boken Det ordnar sig av forskarna Anna Wahl på Handelshögskolan. Fenomenet med Män som är “Läkare” och kvinnor som är “Kvinnliga läkare” uppmärksammades specifikt av forskaren Kristina Erikssons redan 2003. 

Jag håller med Dumburk för har man, som Schulman 250 000 läsare, då spelar det roll om man skriver “läkare” eller “kvinnlig läkare“. Och har man en dotter så spelar det ännu större roll hur man som pappa talar om kvinnors yrkesutövande.

Se bara följande situation framför er. Charlie kommer hem stolt och glad över att hon kommit in på läkarlinjen. Schulman funderar lite om det finns kvinnliga läkare men inser att det måste det ju göra. Sedan skiner han upp och tittar på Charlie och svarar.

– Vad kul att du ska bli läkare! Va, tänk en kvinnlig läkare! 

Tror ni hon känner sig kapabel att bli en bra läkare då? Nej, just det minimerad direkt! Sluta sätta kön framför yrken!

Ikväll har det varit årsmöte för Teknisk-naturvetenskapliga doktorandrådet (TNDR) och tillika det sista mötet med mig i styrelsen. Grattis till den nya styrelsen med Kristofer Jakobsson och Susanna Kaufmann i spetsen som ordförande och vice ordförande. Det känns väldigt stabilt och bra för det kommande året då det förmodligen kommer att hända en hel del saker.

Det var ganska roligt att höra Marvins muntliga verksamhetsberättelse om allt som vi faktiskt gjort under året. Diskussioner om kårobligatoriet och autonomiutredningen, uttalanden om propositionen angående UTN som egen kår, bråken kring professor Chattopadhyaya (där TNDR till och med blev polisanmälda för förtal och Uppsala studentkår fick gå in och betala juridisk hjälp) och problemen med geologi där doktorander från tredje världen blev anställda på dåliga villkor för en licentiatexamen och kanske kunde fortsätta som doktorander om de inte var obekväma, som senare under sommaren kom upp igen i och med forskarskolan i naturkatastroflära.

Ulrika Bohlin var även där och diskuterade de nya planer UTN har för bildade av egen kår, något som jag antar kommer att vara en ganska stor del av TNDR:s arbete under första månaderna. I synnerhet som styrelsen faktiskt fick i uppdrag att informera doktoranderna på fakulteten och samla in deras åsikter, vilket jag misstänker kan vara svårt även om det är viktigt. Det kommer att bli väldigt intressant att följa den utvecklingen och jag ska försöka vara så aktivt delaktig som jag kan, men den här gången inte med en TNDR-hatt utan med en Doktorandnämndsscarf.

För övrigt lyckades vi fylla alla rekryteringsgrupper med bra personer vilket känns väldigt viktigt. Jag är även nöjd med att jag lyckades lämna över min styrelsepost i Center for Accelerator and Instrument Development till en person som faktiskt sysslar med acceleratorer och förhoppningsvis kommer att ha bra utbyte av det.

Kort sagt har det varit ett bra år och det känns som en stabil ny styrelse att lämna över till. För min del ska det bli spännande att få ta mig an de utmaningar som kommer att dyka upp i Uppsala studentkårs doktorandnämnd.

Rock on!

Åsa M Larsson meddelar att hon skickat sin avhandling till tryckeriet;

Disputationen sker fredagen den 18:e september kl 13 i Geijersalen, Hus 6, Engelska Parken Humanistiskt Centrum, Uppsala.

Läs mer på Ting & Tankar

Tävlingen går ut på att erhålla vuxenpoäng. Så jag klarade upp lite saker idag i alla fall. Bör få ett intyg från Högskolan i Kalmar i nästa vecka som bekräftar att jag har min kandidatexamen. Hoppas UU blir nöjda. Fick en klipptid imorgon (läs idag) men har ingen aning om hur jag vill ha håret egentligen, men det löser sig förhoppningsvis. Träffade Anna P och hennes japanska kompis Keiko och vi gjorde sthlm i regnet. Behöver dock fortfarande fixa ett mobilt bredband för veckosurf och besöka arbetsförmedlingen (en aktivitet som enligt Alfred ger vuxenpoäng). Är dock lite fundersam över hur jag egentligen vill ha det i höst, med studier, arbetssökande, boende med mera… Varför ska allting vara så ovisst? Då kan det vara bra att tillsammans med Lis slappna av lite och ha ungdomsdisco i köket, även om DJ Peery (kommer förmodligen få kritik för det namnet) spelade något tveksam musik (kommer nog få skit för hela bisatsen förresten). Lika bra jag avrundar och säger god natt! Puss och kram!

I väntan på att Lisa ska vakna om 2,5 timme käkar jag lakritssnören och tittar på Desperate Housewifes. Ja, det är slut på sommarjobbet och idag får jag göra precis som jag vill. Men snart börjar allvaret igen har massor med saker att uträtta här i Uppsala innan intensivkursen för körkortet börjar i Köping. Bland annat så ska jag försöka få tag i en klipptid, fixa Comviq Surf, besöka Arbetsförmedlingen samt kontakta Uppsala Universitet angående den Masterutbildning som jag sökt. Vill ju gärna hinna med att träffa Anna och Alfred också och se Ice Age 3D med Lisa och Erik. So much to do, so little time… Uppdaterar lite senare hur det har gått.

Enligt ett pressmeddelande i fredags från Uppsala universitet verkar det som om en del av de strategiska medel som i propositionen ”Ett lyft för forskning och innovation”. Det är roligt att en del av dessa medel går till Uppsala och i synnerhet ett så pass viktigt område som hållbar energiförsörjning. Extra kul är det för att jag själv varit involverad i det projektet, även om det bara var ett par månader över en sommar 2006. Tidningen Universen skriver i sin artikel om det hela:

Seabased, ett avknoppningsföretag till Uppsala universitet, går in med 100 miljoner kronor för serietillverkning av vågkraft. Samtidigt tyder mycket på att vågkraftsparken utanför Lysekil blir ett av de projekt som får del av de 875 miljoner kronor som regeringen anslagit – som ett av fem projekt som Energimyndigheten prioriterar. Det framkom vid en pressträff i Lysekil under gårdagen.

Men även om det är roligt att pengar från forskningspropositionen kommer till Uppsala måste jag hålla fast vid att jag inte gillar den propositionen. Propositionen har fått mycket kritik, bland annat av Kåre Bremer – rektor vid Stockholms universitet för att det rör sig om politisk styrning av forskningen. Det finns även en tydlig dragning mot kortsiktig tillämpbar forskning, så kallad samhällsnyttig forskning. Men dessa områden har det ofta ganska bra ekonomiskt i alla fall, just eftersom det finns kommersiella intressen i dem. Det är inte sällan som privata företag går in och betalar för sådan forskning som gynnar deras affärsverksamhet, i just det här fallet är det då Seabased AB.

Det är visserligen mycket bra att det finns institutioner och grupper på universitetet som har starka kopplingar till näringsliv och industri, så att inte universitetet bara blir en klubb för inbördes beundran utan koppling till verkligheten. Detta är positivt både ur forsknings- och utbildningssynpunkt. Men jag ser en risk att sådan forskning som inte är kommersiellt gångbar får det svårare. Och det är här det finns en poäng att statliga medel sätts in. Då tänker jag inte bara på min egen grundforskning inom fysik, utan även den icke-kommersiella forskning som bedrivs på de andra fakulteterna. För den som är intresserad kan jag rekommendera ett seminarium på detta tema som kommer att hållas av SULF under Almedalsveckan. Det ska bli intressant.

Vi ber om ursäkt för att det dröjt, men här finns ett antal bilder från Alumnidagen 2009. Har du egna bilder som du vill dela med dig av? Maila oss på adresserna i högerkolumnen.

Foto samtliga bilder: Staffan Claesson

Ramlade över en artikel i SvD om Times Higher Education undersökning av universitet. I undersökningen rankas Uppsala universitet som Sveriges bästa universitet, på plats 63 bland världens lärosäten. (klättrat 8 placeringar!)

Märkte direkt att min lite mer patriotiska personlighet fick genomslag, det kändes som att “mitt” universitet vunnit en liten seger och jag blev verkligen uppriktigt glad. Precis som det kändes för ett par år sen när Högskoleverket släppte sin undersökning av landets juristutbildningar och gav Uppsala mycket gott betyg. En del intressant läsning finns i “Utvärdering av juris kandidatutbildningar samt grund- och forskarutbildningar i juridik, rättsvetenskap, handelsrätt och affärsrätt vid svenska universitet och högskolor” Rapportserie 2007:18.

Kan verkligen man heja på sitt universitet, precis som man hejar på ett fotbollslag? Antagligen bör frågan besvaras av en filosof och inte en jurist, men i brist på filosofer bland bloggskrivarna överlåter jag nog till Göran i egenskap av fotbollsfantast att besvara den frågan. Jag nöjer mig att konstatera att jag är stolt över mitt universitet.

Känner du likadant? Vill du på något sätt bidra till att juristutbildningen på Uppsala universitet upprätthåller god kvalitet? Ett sätt kan vara att bidra till Alumnistiftelsens verksamhet, läs mer om detta här i bloggen och i 2009 års programtidning.

/Rebecca H, Arbetsgruppen

Enligt ett pressmeddelande från Uppsala universitet har man nu tagit beslut att inrätta fem nya tekniska utbildningar — ett högskoleingenjörsprogram i kärnkraftsteknik samt fyra mastersprogram inom Inbyggda system, industriell ledning och innovation, förnybar elgenerering samt molekylär bioteknik. Ett grattis till Jan Blomgren som drivit frågan om ett nytt högskoleingenjörsprogram vid Uppsala universitet i några år.

Enligt skvaller från konsistoriet kommer teknat-fakulteten öka med 309 platser per år. I tidens anda kommer en stor del av dessa platser satsar på ingenjörsprogrammen. Vi får hoppas oron att detta kommer att gå ut över naturvetarna inte slår in.