Det var inte första gången jag fann mig själv att i detta läge ifrågasätta kostymen som klädesplagg. Jag har alltid personligen känt mig obekväm bara i tanken på att klä mig i den och det är säkerligen därför jag själv aldrig vare sig använt eller ägt en hel kostym som det definieras långbyxor, kavaj och väst. Enligt min mening finns det två grupper av människor; dels de som passar i kostym och känner sig bekväma, och dels den gruppen som bland annat innefattar mig, och som inte känner sig bekväma i kostym. Jag blev därför intresserad av att ta reda på mer om kostymen, hur den utvecklats genom historien, vad den förmedlar idag och hur den använts samt hur den har används som identitetsskapande medel; och jag har lite drygt en vecka på mig att färdigställa det hela.

x

Vaknar i svinottan och läser DN över en kopp thé. Lille Neo har vägrats vård för sin svininfluensa och hans mamma – som jag antar är ett stort fan av filmen Matrix – har anmält fallet till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Jag vet inte riktigt, nu framgår det inte av förstasidan huruvida lille Neo överlevde eller inte och jag har inte orkat läsa artikeln, men det verkar som att fler dör av att vägras vård än av svininfluensan själv. Nä, jag drar inga större växlar på det, det här är inte en landstingspolitisk blogg.

Sen läser jag Bengt Ohlssons krönika om påsar. Jag vet inte riktigt det heller – karlen vill inte ha en påse. Nähä? Tacka nej då, kanske? ”Jag behöver ingen påse” är en kort, koncis och lättfattlig replik som de allra flesta förstår. Mamma gillar Bengt Ohlsson. Själv tycker jag att han börjar påminna mer och mer om Hanna Hellquist (som för övrigt skriver krönikan i nästa nummer, yay!… not.), fast medelålders och man. Själv är jag avis som fan för att nån av dem får skriva i DN. Det kanske är för att de skriver med en viss regelbundenhet?

Morgonen räddas av Fredrik Strage. Han förstår inte heller hur någon kan vilja titta på Idol eller Körslaget utan att samtidigt vilja inta cyanid, och han har inte ens vett att skämmas över att vara en sån ärans kultursnobb. Hans krönika ger mig flashbacks tillbaka till förra sommaren när jag låg med en bruten handled i soffan och följde samtliga eftermiddagssändningar på tv, från reprisen av gårdagens Oprah till McLeod’s Daughters och Hem till gården. Att jag inte blev kliniskt deprimerad då är en av livets större gåtor.

För övrigt: uppsatsdokumentet som i tisdags var tio sidor har vuxit till 27. Alla fältanteckningar som sedan april legat i en hög på skrivbordet är prydligt infogade under passande rubriker i sagda dokument, och sedan instoppade i en pärm i bokhyllan. Idag ska det byggas teori. Imorgon är det DM.

Bloggkollegan Påvel fortsätter sin serie om hur man som student bäst utnyttjar OpenOffice.org med ett avsnitt om formatmallar . Jag kan intyga att formatmallar är något man illa kvickt bör lära sig. Det gäller inte bara OpenOffice utan också er som kör Microsofts kontorspaket. Det är inte kul att ha gjort en innehållsförteckning för hand och sedan tvingas skriva om den för att något ändrar formateringen av dokumentet. Ordbehandlingsprogram fixar såndant automagiskt och gör om så många gånger du behöver.

För er som framhärdar med gamla MS Office ett tag till finns det också ett visst hopp.

Bloggkollegan Little John drar igång en serie med bloggar med instruktioner runt program för Ljud och Film. I kväll kom första delen om ljudprogrammet Audacity. Det ser ut som att vi går mot goda tider för alla som vill lära sig använda öppna program.

Det är trevligt när olika bloggare kan samspela, länka till varandra och bidra med olika pusselbitar som tillsammans kan ge er läsare en bra helhet. Jag måste erkänna att mina kunskaper om ljud och film i datorn är väldigt måttliga, men Little John briljerar på det området och även om jag är rätt hygglig på kontorsprogram, så verkar det tydligt att Påvel slår mig på fingrarna både när det gäller kunskap och entusiasm för ämnet. Det är just detta som öppen källkod i allmänhet och i synnerhet Ubuntu går ut på. Att hjälpas åt och komplettera varandra.

Läs även andra bloggares åsikter om Office, formatmallar, OpenOffice.org, uppsats, ljud, Audicity, bloggar, Ubuntu

Skolarbetet hopar upp sig i drivor – bokstavligen! Eller åtminstone högar. Och mappar fulla med utkast och halva uppsatser som aldrig blir klara. Så igår satte jag mig på min bak och sa till mig själv på skarpen att nu får du ta och skriva lite mycket.

Jag hade studietid till midnatt men jag var inne i ett flow just då och satt till kvart över, halv ett något sånt.

Somnade ögonabums på kudden efter att ha skrivit ner vad jag hade att göra idag. Men då passar Kaspian, som alltid sover i sin säng 21-06.30, på att låtsas att han förvandlats till en bebis. Klockan fyra kom han in till oss och frågade med sin böna och be-röst att få titta på tv. Eftersom det inte var något på tv låg han och gnällde och undrade varför vi inte lät honom titta på tv i en timme.

Sen sov vi en timme. Sen var det dags att gå upp.

Haha.

Bloggkollegan Påvel drar igång en bloggserie om hur man skriver sin C-uppsats, D-uppsats eller rent av doktorsavhandling med OpenOffice. Eftersom jag själv jobbar på en högskola, ja efter nyår en del av ett universitet, och har massor av kontakt med studenter, och forskare ser jag att det är en väldigt bra idé.

Sen tror jag att många, som inte skriver fullt så akademiska texter kommer att kunna dra nytta av ett och annat ur den här serien. Jag menar redan på högstadiet skrivs det rätt avancerade rapporter nuförtiden, för att inte tala om på gymnasiet. Dessutom skrivs det utredningar, planer och rapporter av diverse slag på de flesta lite större arbetsplatser.

Det forskas också friskt också utanför den akademiska världen, bland hembygdsfolk, amatör-ornitologer, dito botanister och säkert på många andra håll. Säkert har ni som håller på med sådant ett och annat att att lära av Påvel.

OpenOffice finns med redan från början om du kör Ubuntu. Kör du Mac eller Windows kan du enkelt ladda ner och installera det.

Läs även andra bloggares åsikter om inställningar, Ordbehandling, Tillägg, Writer, student, uppsats, doktorsavhandling

Idag har jag fått klart med alla fyra personer som ska analysera de intervjuer jag gjorde i våras med fängelseinterner (se mitt tidigare inlägg om masteruppsatsen). Känns riktigt lyxigt att få möjlighet att ta in fyra personer som får lön för att utföra arbete med min uppsats! Det är inte alla studenter förunnat så det är jag verkligen tacksam för gentemot min handledare. När jag inte själv kodar materialet så höjs nämligen kvaliteten på uppsatsen (eftersom jag själv faktiskt vet vilka berättelser som är sanna respektive påhittade så bör jag inte vara med och analysera berättelserna). Det handlar alltså om två olika metoder för att bedöma om det en person berättar är sanning eller lögn, och vi ska kolla hur bra de metoderna fungerar.

Känns väldigt skönt att ha klart vilka som ska göra detta arbetet, och det känns som pålitliga människor alla fyra. Vecka 45 sätter vi gång med övningstillfällen, när alla hunnit läsa in sig på den metod de ska använda för att analysera intervjuerna.

Idag träffade jag förresten en journalist från Göteborgs-Posten som gör ett reportage om studenter som bloggar. Jag meddelar länken till reportaget när det publicerats om några veckor.

Jag ser fram emot måndag. Efter en vecka med en järnbrist som däckat mig sängliggande så längtarjag efter att få komma ut och få saker gjorda på biblioteket. Uppsatsen – here i come!

Jag har börjat dra igång så smått med min masteruppsats i psykologi som jag ska ägna mig åt på heltid under hela vårterminen. Det blir en studie som baseras på samma data som jag samlade in för min c-uppsats (ett kvasiexperiment med personer intagna vid kriminalvårdsanstalter som deltagare). För c-uppsatsen utvärderade jag Högsta Domstolens kriterier för sanna utsagor. För min masteruppsats kommer jag nu istället att testa Criteria-Based Content Analysis (CBCA) och Reality Monitoring (RM). CBCA och RM är två olika verktyg för att analysera vad någon säger i syfte att försöka skilja sanna berättelser från påhittade.

Fyra personer är tänkta att analysera berättelserna med hjälp av RM eller CBCA (två personer per verktyg). Själv ska jag mest se till att instruktionerna är utförliga och noggranna och att övningstillfällena blir bra. När kodarna för respektive verktyg är tillräckligt överens i sina bedömningar så kommer jag att börja andas lite mer regelbundet igen tror jag… Och då blir det dags för de statistiska analyserna – som jag den här gången faktiskt ser fram emot! Resten av höstterminen ska jag även ägna mig åt att skriva en översiktsartikel inför masteruppsatsen.

Närmaste veckorna blir det mycket skrivande – hemtenta, översiktsartikel, uppsatsplan och instruktioner för kodningen (med exempel på ca 30 kriterier från utsagorna som ska analyseras). Undrar hur sugen jag kommer att vara på att skriva långa blogginlägg under samma period… Återstår att se.

Förra helgen publicerade Sydsvenskan en intervju med Kevin, en intervju som gjordes för mer än en månad sedan och som jag då ögnade igenom som hastigast i manusform. Det var en helt annan sak att se den i tryck.

Våra vänner i Malmö klippte ut artikeln och skickade den. I tisdags var Kevin borta på kvällen och vi hade morfar här på middag. Jag tog fram artikeln och visade honom. Barnen hade inte heller sett den.

”Är det där pappa? Jag trodde det var Rinaldo!” säger åttaåringen.

”Är det VÅR pappa?” säger treåringen. ”Han ser konstig ut!”

”Det är för att det är veck på pappret.” Jag slätar ut tidningen. ”Så, nu ser han vanlig ut.”

Femåringen är fullständigt, totalt ointresserad, ägnar inte tidningen en blick. När åttaåringen är stolt, och treåringen är fascinerad, är det typiskt för en femåring att vara ointresserad? Eller är det bara hans personlighet? Ibland tror jag att om någon frågade honom om hans pappa skrivit en bok eller inte, skulle han inte med säkerhet kunna säga vilket. Eller ens bry sig om att svara. Men han kan alla namnen på Pokémon-figurerna. Det gäller att hålla reda på det som är viktigt.

Jag har läst alla recensioner Kevin begåvats med utan och innan, men det var en annan sak att läsa den här intervjun. Den handlar liksom inte bara om boken, utan om Kevin själv, om hans liv, om vårt liv, ja om mig också. Det känns lite underligt att läsa att jag lovat att skriva färdigt min uppsats och ta ut min examen när vi flyttade hit för elva år sedan, och fortfarande inte gjort det. Och attans, det är ju sant! Och hur mycket vi bråkade när vi precis flyttat hit, eftersom Kevin vägrade prata engelska. Och om att vi säkert blir kvar här nu, i den här förorten, är det så? Vi som liksom aldrig pratat klart om det där att flytta tillbaka till USA, bara skjutit det på en oklar framtid. Men det kanske är så. Jag behövde bara läsa det i tidningen för att förstå det.

/Fru Frato

Sveriges nationallitteratur. Hybris, någon?

Min uppsats, min älskade, hatade uppsats används i år som exempeluppsats på lärarutbildningen. Det är ju inte riktigt klokt. Min uppsats som jag svettats med (och på) så länge. Den ska analyseras och behandlas på ett seminarium. Enligt uppgifter så är det ett 90-tal studenter som går kursen. (Eller har jag bara hittat på det? Många är de i alla fall). Det betyder att minst 60 % av dem har läst den. Om de har förstått den skiter jag i, huvudsaken är att de har läst den. När ett verk lämnar författarens händer har hon ju inte längre kontroll över den, så det finns inget jag kan göra åt deras förståelse. Tänk att få vara en fluga på väggen under seminarierna…

Min uppsats är 50 sidor. Skriver man ut den på högskolans skrivare betyder det att folk har betalat allt mellan 25 till 35 kronor för att läsa min uppsats. Det är ju lika mycket som en pocketbok! Alltså, jag vet inte om ni förstår vilket tankemaskineri detta har satt igång. Nu sker läsningen av min uppsats visserligen under ett slags tvång, men det är ju kul att folk kan tänka sig att betala för något som jag har skapat.

Det här skulle min första opponent få reda på. Jag är nämligen fortfarande lite bitter.

Tiden går fort när man har roligt – jag har redan spenderat snart fyra timmar på UB (universitetsbiblioteket, för den oinvigde) och nu har jag bara cirka curriculum en sida kvar på uppsatsen. Belöningssystemet funkar! Nu hoppas jag bara på att Kajsalita ska titta förbi och dricka kaffe med mig.

För en tid sedan fick jag frågan “Hur definierar man en teori?”. Det är en bra och befogad fråga. Så för att både hjälpa min vän och öka trafiken på bloggen så här i uppsatstider kommer mina föreläsningsanteckningar från en föreläsning där man bland annat ville svara på den här frågan.

Det som skiljer vetenskapliga problem från vardagliga problem är att man inom vetenskapen problematiserar för att förstå. Forskningen erbjuder hjälp att orientera sig i verkligheten och erbjuder sammanhang i en värld som är oöverskådlig. Vetenskapen ger, till skillnad från samtalen vid köksbord och fikarum, förslag på generaliseringar.

Det som är intressant inom forskningen – är det samma saker som medierna är intresserade av? Vissa empiriska forskningsresultat diskuteras, men de är valda av medierna utifrån deras specifika selektionskriterier. En journalist förklarar händelser, ett börsras till exempel, medan forskare strävar bortom det dagsaktuella.

Vilka selektionskriterier har vi (högskolan)?
- Ämnesrelevans.
- Ett teoretiskt perspektiv som förklarar “gåtor” eller upphäver dem.
- Det som är intressant bestäms i relation till tidigare forskning utifrån en ny vinkel. Man tillfogar något nytt utan att uppfinna hjulet.
- Vetenskap måste gå utanför privata referensramar.
- Ens val måste alltid redovisas.

(Här började det diskuteras vad “privata referensramar” innebar. En student hävdade att han hade en teori om att tjejer är sämre på matte; kan inte det då sägas vara en teori? Vår föreläsare gav ett bestämt nej. Det är skillnad mellan vetenskaplig och vardaglig kunskap, mellan vetenskapliga fakta och privata åsikter.)

En teori är en utsaga om vissa definierade fenomens relationer till varandra. Det krävs förförståelse och en tydlig infallsvinkel för att skapa samband mellan fenomemen och utsagorna om dessa.

Exempel:
Ett definierat fenomen: elever av kvinnligt kön.
Ett definierat fenomen: Harry Potter-böckerna.
Hur kan deras relation till varandra förstås? Hur har man förstått relationen mellan böcker och elever tidigare? Vad kan tillföras till existerande utsagor? Kan tidigare utsagor falsifieras?

En god teori kan förutsäga utfallet, uttala sig på en generell nivå samt bestämma vilka enheter, faktorer och jämförelser som ska ingå i forskningsmaterialet. Den fungerar som en ram och en röd tråd samtidigt.

Den metod man använder sig av bör ses som ett redskap – den är ingen teori. En opinionsundersökning är inget vetenskapligt arbete, det är att samla in material för ett senare vetenskapligt arbete.

I en vecka framöver ska vi ha en “praktikant” på jobbet. Det är en dansk tjej som ska vara i WSG i två månader och skriva uppsats om volontär-arbete. Så nu ska hon följa med oss och se vad vi gör.

“Du får förbereda dig på att det kan bli vad som helst. Och att det kommer att bli mycket flängande”. Men det tyckte hon var OK. Idag har hon följt med på Rest Center, Lighthouse och på en polisstation för att besöka några fängslade gatukillar.

Och det är helt fantastiskt att ha någon som är intresserad av allt vårt jobb och frågar tusen frågor.

För är det något vi tycker om att prata om så är det vårt jobb.

För den andra layouten till uppgift Inl. 3b gav jag mig i kast med att göra ett snyggt försättsblad till min flickväns kandidatuppsats i statsvetenskap. Det visade sig lättare sagt än gjort eftersom hon refuserade min första version. Då hade jag bara europaparlamentet med på bild. Det var tydligen vilseledande, så jag fick lägga till riksdagshuset också.

Jag ville göra saker på nya sätt den här gången, så jag har använt Illustrator för illustrationen. Man kan inte säga att jag är någon nybörjare direkt, men det är faktiskt första gången jag gör en hel bild i Illustrator. Innan har jag bara använt det för enskilda funktioner och sedan snabbt flytt tillbaka till mer bekanta program.

Det är också första gången jag testar på ‘grid system’ eller schweizisk grafisk design som jag också har hört att det kallas. Måste säga att jag gillar det skarpt. Layout är inte min starka sida, men med den här metoden har man ett rutnät att gå efter och resultatet ser nästan garanterat proffsigt ut.

Klicka på bilden

Foto: Johan Rudolfsson

Imorgon presenteras några huvudresultat från min c-uppsats på Europas största konferens i rättspsykologi (EAPL, European Association of Psychology and Law, som i år äger rum i Sorrento, Italien). Titeln är “Detecting male and female criminals’ truths and lies”. Även en del från en annan studie (om lögnstrategier) som jag arbetat med presenteras under samma titel.

Igår besökte jag en kriminalvårdsanstalt och föreläste (första gången jag föreläste på tio år!). De som lyssnade var personer som var intagna vid anstalten. Jag kallade föreläsningen “Leva med sig själv” och den hade mitt förflutna som drogmissbrukare, självskadare och kriminell som utgångspunkt. Tyngdpunkten låg dock på att berätta om samma slags saker som jag försöker göra på den här bloggen; Information som man kan använda för att öka sin självkännedom, genomföra positiva förändringar i sitt liv och bryta destruktiva mönster. Jag använde således de kunskaper jag skaffat mig under mina (hittills) tre års psykologistudier tillsammans med mina personliga erfarenheter.

Föreläsningen var väldigt uppskattad och alla intagna kom och lyssnade! Det man ville prata med mig om efteråt handlade främst om ångesthantering. Det visade sig att många kände igen sig när jag beskrev den sociala fobi och panikångest jag levde med under många år. Jag delade ut den färdighetslista som Sofia Åkerman plockat ihop och pratade om hur man möjligen kan använda den i också andra situationer än när det gäller självskadebeteende (listan är från början skriven för att hjälpa i kampen mot ett självskadebeteende). Listan kan t.ex. användas också om man vill bryta ett annat destruktivt beteende så som drogmissbruk, tobaksanvändande eller kanske minska sitt sockerintag. Listan kan hjälpa oss att bli mer flexibla i vårt tänkande och vi kan genom att praktisera färdigheter från den lära kroppen att ångest eller sug (efter droger, nikotin, socker etc) inte är något farligt. Ta gärna en titt på listan. Tänk på att den består av exempel – tanken är alltså att du själv fyller på efterhand som du kommer på saker som kan funka för dig.

När jag kom hem väntade ett trevligt mejl från anstaltschefen som tackade och skrev att de gärna ville se mig där igen. Jag tyckte om att föreläsa på anstalten. Det är härliga och bra människor som tyvärr befinner sig i en jäkligt tuff situation.

Jag är otroligt tacksam över att vissa saker går såhär smidigt för mig just nu. Sånt är inte att ta för givet. Jag bockar och bugar med stor ödmjukhet – tack för dessa plana raksträckor och öppna fält som jag med jämna mellanrum får tillfälle att uppleva.

Om ett par timmar ska jag bege mig in till stan för att ta bussen till Jönköping/Gränna. Imorn är det dags att åka till Ljungby och börja uppsatsen, så jag passar på att hälsa på Lydia. Är väl framme i Gränna nån gång ikväll och beger mig hem igen på torsdag. Jag har lite blandade känslor inför att skolan drar igång.. De ska bli kul att hålla sig sysselsatt och träffa klassen igen. Men det kommer bli många timmar sittandes i vardagsrummet framför datorn i höst.. skrivandes och åter skrivandes.. Men de är ju sluttampen, så jag får hålla i. För i januari är jag klar!! Tänk, jag har pluggat i hela mitt liv och om bara några månader är jag helt klar!! Då kan jag kasta mig ut i arbetslivet, om jag får jobb.. Men skolan är ju en otrolig trygghet även om man inte tjänar så bra som studerande =)

Jag brukar tala om alla läxor jag lärt mig, men den här gången vet jag inte om jag har någon nytta av mig eftersom chansen att jag skriver ett femte uppsats på C- eller D-nivå (jovars, har fett med rutin) är verkligen minimal.

Men här är i alla fall en, som kanske också kan vara något för de som ska skriva i framtiden:

Om din uppsats har 184 noter så bör den absoluta majoriteten av dessa vara ganska så klara under sista kvällen före inlämning. Med andra ord, om du har noter som inte är renskrivna med exakt sidangivelse (om det är aktuellt), då ska du veta vilken sida du ska skriva in som referens sen. Det ska inte ta mer än typ 2 min per not.

Annars kan det bli så att du jobbar hela natten och inte blir klar förrän kl 9.30.

The other kind of jet-lag.

Läs även andra bloggares åsikter om student, uppsats, examination, noter, sömn

Möte med min handledare idag. Vi gick igenom våra kodningar av intervjuer jag gjort. I det här fallet innebär det att gruppera deltagarnas svar så att man kan säga “x antal personer svarade såhär, och x antal svarade såhär” etc. Sen kollar vi då hur överens vi är för att kunna rapportera det. Vi var nästan 100% överens vilket är jättebra.

Intervjuerna var med personer intagna vid kriminalvårdsanstalter och handlade om strategier för att berätta en övertygande lögn. En vanlig kategori svar som fanns i de här intervjuerna var t.ex. att hålla ögonkontakt med personen man pratar med.

Vi pratade om presentationen som min handledare ska hålla av den här studien på konferensen i Italien den 2-5 september. Tyngdpunkten av presentationen kommer att ligga på studien om lögnstrategier. Dock kommer mer tid än vad jag trodde gå till att presentera resultaten från min c-uppsats. Roligt! Det verkar dessutom som att vi senare i höst ska skriva en riktig artikel tillsammans om lögnstrategierna och skicka till en internationell tidskrift. Det vore ju jättekul verkligen och jag hoppas att det blir så.

För mer info om forskning rörande lögnens psykologi och lögndetektion, ta en titt på Deception Blog.

I juni 2009 slutförde jag min c-uppsats i psykologi. Läs hela uppsatsen här: RMWs c-uppsats.

I studien utvärderade jag Högsta Domstolens metod för att bedöma om en berättelse är sann eller påhittad. Metoden har aldrig tidigare vetenskapligt utvärderats.

Om HDs metod
HDs metod används av svenska domstolar framförallt när det handlar om sexuella övergrepp och våld i nära relationer, dvs brott där det ofta saknas annan bevisning än de inblandades berättelser om vad som har hänt. Det är därför mycket viktigt att det finns en fungerande metod för att analysera berättelserna, eftersom många sådana brott annars aldrig skulle klaras upp (Gregow, 1996). HDs metod för sådan utsageanalys består av ett flertal kriterier, t.ex. klarhet, sammanhang och självupplevdhet. Det är vanligen den målsägandes berättelse som analyseras med hjälp av metoden. Schelin (2006) har funnit att tingsrätterna i 60% av de domar som rör sexuella övergrepp hänvisar till delar av HDs metod.  Enligt Sutorius och Kaldal (2003) finns en tendens hos domstolarna att allt oftare hänvisa till denna metod i sina domskäl.

Om min studie
Jag intervjuade 30 kvinnor och män intagna vid svenska kriminalvårdsanstalter. Varje person fick berätta en sanning och en lögn vardera. Sanningen handlade om ett brott deltagaren någon gång begått och dömts för. Lögnen handlade om ett påhittat brott som deltagaren aldrig begått.  Därefter har vi försökt skilja de påhittade berättelserna från de sanna med hjälp av HDs metod.

Resultaten visade att deltagarnas sanna berättelser innehöll en högre grad av klarhet än deras lögner. Med klarhet menas i det här fallet att berättelsen inte är vag. Vidare bedömdes kvinnornas sanna berättelser som mer sanningsenliga än deras lögner när HDs kriterier användes alla samtidigt, dvs som ett enda redskap. Kvinnornas berättelser var överlag mindre sammanhängande än männens berättelser, både när de ljög och när de talade sanning. Studien visade också att deltagare med stor erfarenhet av förhör gav ett starkare intryck av självupplevdhet i sina lögner än i sina sanningar.

Jag fann alltså att metoden inte fungerade särskilt bra. Det enda enskilda kriterium som var användbart var klarhet såvida man inte också tog hänsyn till andra faktorer (kön och förhörserfarenhet). Det faktum att deltagare med stor förhörserfarenhet gav ett starkare intryck av självupplevdhet när de ljög än när de talade sanning kan tyda på att de lärt sig berätta en lögn på ett övertygande sätt genom mycket kontakt med rättsväsendet.

Det visade sig också att vi båda som gjorde själva bedömningen inte var särskilt överens om vad som t.ex. var en sammanhängande berättelse. Det kan bero på att metodens kriterier är alltför vagt definierade och lämnar stort utrymme för subjektiva tolkningar. Det går dock inte att dra några slutsatser om det i nuläget eftersom endast en enda studie har gjorts. Fler studier behövs!

Konferens
Något huvudresultat från denna studie är tänkt att presenteras på en internationell konferens i Italien i september under den lite torra rubriken “Detecting male and female criminals’ truths and lies”. Man kan läsa mer om konferensen och se programmet här. Fokus i den presentationen kommer dock att ligga på en annan studie som min handledare och jag arbetar med.

Referenser
Gregow, T. (1996). Några synpunkter på frågan om bevisprövning och bevisvärdering i mål om sexuella övergrepp mot barn. Svensk Juristtidning, 7, 509-523.

Schelin, L. (2006). Bevisvärdering av utsagor i brottmål. Doktorsavhandling. Stockholms Universitet: Juridiska institutionen, Stockholm.

Sutorius, H., & Kaldal, A. (2003). Bevisprövning vid sexualbrott. Stockholm: Norstedts Juridik.