Skriver på uppsatsen med blandade känslor. Att vilja komma förbi den å ena sidan – att inte ha något som väntar därefter å andra. Man skulle väl egentligen kunna hålla på och plugga ett par år till med tanke på hur arbetsmarknaden ser ut för tillfället, men jag är varken sugen på mer studielån eller att formligen fastna med huvudet i böckerna. Nu vill jag ut, nu vill jag se livet på andra sidan högskolemuren. Jag längtar efter “9 to 5″, fasta rutiner och en bara halvbra lön – jag kan gneta mig upp. Jag kräver inte mycket, men jag önskar mig ett jobb.

Monica, du som är så duktig och sitter och jobbar med din uppsats! Om det blir stiltje i skrivprocessen ska du här få ett råd:

Det är Bodil Malmsten, i Sista boken från Finistère (s. 149), som citerar Thomas Bernhard när han skriver om sin romans protagonist Rudolf, en misslyckad författare som aldrig kommer någon vart med sin essä om Mendelsson och dennes brudmarsch. Det Rudolf  saknar är  igångkommarbegåvning. Men det gör ju inte du, Monica, som kommit igång! Men kanske går det inte helt på räls, kanske blir, hm, pauserna för långa? Då kan det vara oräddheten som brister   –  ”oräddhet helt enkelt (…)  att helt plötsligt, från ett ögonblick till det andra, så hänsynslöst som möjligt välta omkull sitt huvud och således välta ut studien på papperet.” 

Så, Monica! Det gäller att avbryta pausen, låta oräddheten ta över och välta omkull sitt huvud och således – hänsynslöst – välta ut studien på papperet (eller över tangentbordet). 

Ha! Ironiskt att få det rådet från mig, va? Men nu är ju rådet Thomas Bernhards och Bodil Malmstens, så det fungerar nog bra. Slå bara inte skallen i datorn när du välter!

Varför förstår inte bäbisar att sova lugnt när mamma har en intensiv jobbdag framför sig? Varför kan de inte få in i den lilla miniskallen att mamma behöver ha hjärnan med sig när hon författar världens segaste uppsats? Varför ska just den natten användas av både lillebror och storasyster för att utveckla skrällhosta och snorbollsandning? Jag bara undrar…