Lørdag baby - i drømmeterreng for vintervandrere!

Sitte på trappa en sen kveld. Landskapet er preget av furuskog og høyfjell. Her oppe har det falt sne for lenge siden som har blitt liggende, så omgivelsene er for det meste hvite. Det er enkelt å se de forvridde furutrærne mot bakgrunnen, for månen lyser opp landskapet og farger det i ulike nyanser av blått. Lyst blått på fjelltoppene, som er helt dekket av snø og ikke har noen vekster som trenger opp gjennom sneen. Mørkere blå i lavlandet, hvor sneen brytes opp av lyngtuster, småtrær og en stein hist og her. Tenker på å tenne bål, men blir enige om at man ser mest uten det forstyrrende lyset – selv om varmen frister i den bitfrosten som vi opplever her og nå…

Legger ryggen bakover, oppover trappetrinnene, og bøyer nakken bakover. Vi ser Venus og Jupiter, tror vi, og Karlsvogna, Orions Belte og Cassiopeia. Og noen til, mange som vi ikke kan navnet på. Månen lyser opp himmelen også, så stjernene nærmest månen er svakere enn de et stykke unna. I alle fall fra vårt perspektiv. En sky formet som et dragehode er i nærheten av månen. Et øyeblikk er månen et drops på tunga til dragen, i neste øyeblikk har dragen løst seg opp og dropset er en gul mann med kratere som er synlige med det blotte øye. Jeg ser et stjerneskudd og kan ønske meg noe. Han andre gikk glipp av stjerneskuddet. Til gjengjeld var det han som hørte godstoget ule i det fjerne, langt sør i dalen. Det kommer forbi nabolaget her om ei stund.

Vi vet at de ville dyrene neppe er ute og rører så mye på seg nå, så vi ser ikke etter dem. Vi så sporene tidligere på dagen, og vet at vi ser nye spor neste morgen, på tur i motsatt retning. Et par gneldrebikkjer i et hyttefelt et stykke unna ildner hverandre til dyst, men med et blir det stille. Jeg foreslår hyttenabo med hagle og lyddemper, han andre tror mer på at eierne fikk dem til å holde kjeft. Han har nok rett. Vi deler en mandarin selv om turen hit ikke har vært mer enn kanskje 10 meter. Er man på tur, så ER man på tur. Måneskinn er det også.

Det har vært ei fin helg, ei av en sorten jeg lenge har lengtet etter. I den nærmeste tida er det masse, masse jobbing som står på plakaten. Men det er helt greit. Snart er det jul, og jeg har sett Saltfjellet i måneskinn.

“Dette er større enn da jeg møtte Ludacris! Jeg har samme jakke som Peter Mueller!”

Saltstraumen kl 14.44 sist tirsdag

Johooo! Dagene går fort, og de blir stadig kortere. Men jeg har det bra, og den siste uka har gitt meg flere bloggposter i hodet. Jeg har bare ikke tid til å sitte med lappetoppen og få dem ut, til internettet og til dere, kjære lesere og kjenninger!

Helga skal tilbringes på hyttetur på Saltfjellet sammen med en lyslugget kjekkas. Kameraet er med, og ruta bestemmes av snemengden. Det skal bli endel sne, men vi kommer oss frem på et eller annet vis! Vi skal gå til fots, ikke på ski. Jeg tror det blir en kjempetur – og forhåpentligvis gir det litt bloggemateriale, det også.

Bildet over er fra Saltstraumen, tatt midt oppå Saltstraumbrua omtrent, med straumen på vei inn. Et av lysene på bredden på andre sida er fra mitt barndomsparadis; huset til farmora mi. Du ser Børvasstindan i bakgrunnen, så klart. De er kanskje velkjente nå? Jeg tok bildet etter at jeg hadde vært på besøk hos en annen blogger tidligere i uka (!!), for bussen jeg skulle ta var stappfull av skolebarn så jeg valgte å vente på neste, og tok istedet en rusletur her i strøket.

Ha ei kjempefin helg – kos deg gjerne utendørs, alene eller i godt selskap!

hör upp alla manualens läsare! viktig information följer. det har kommit till min kännedom att på lördag, den 28/11 spelar den härligt dansanta trion movits på smålands nation. movits är ett intressant band som blandar hiphop med swing, en blandning som för mig visat sig stämma väldigt väl. nationen öppnar för kvällen redan klockan 21.00 och avslutar sedan kvällen klockan 02.00. av erfarenhet vet jag att klockan 21.00 är lite tidigt, då bandet inte börjar spela förrän lite senare under kvällen. delar av manualen kommer med största sannolikhet befinna sig på plats kring dryga 22.00 tiden eller så. citat från arrangörerna om helheten kring klubben smålands live:

smålands nation nöjer sig inte med att under senaste åren stoltsera med clap to this! utan presenterar stolt sin nya klubb smålands live! vi bjuder på två dansgolv, lounge, 5 barer, grymma liveartister och en stämning som gör att du aldrig kommer vilja lämna stället! vi serverar liveakter och dj:s i världsklass på fat. så det enda du behöver göra är ta ut den där silverskeden du haft i munnen sen födseln, snöra på dig dansskorna och kom till smålands och ta en rejäl tugga av den här fina klubbkakan.

av citatet att döma så är det en angenäm upplevelse smålands har att bjuda på. lyssna på bandet och stanna sen kvar för en helkväll av dans! vill du läsa mer om smålands live? det kan du göra här. mer information om kvällen ifråga kan ni läsa här eller här. under tiden, njut av låten äppelknyckarjazz med en enligt mig mycket trivsam video.

puss/sofie

För några år sen bodde jag och arbetade på Kreta, närmare bestämt i Rethymnon.
En vän som sålde hus där då skulle äta middag med sina fina kunder från London. Dom hade köpt sommarhus för över miljonen och han hade panik över att han inte hade nån representativ flickvän så han bad mig om hjälp. Gratis middag och vin klart man ställer upp!
Paret visade sig vara väldigt trevliga och dom berättade om vissa uttryck dom har i London som t ex “apple and pears”=down the stairs och “rub a dub” =down the pub eller nåt sånt…
Så blir jag sådär ivrig som jag kan bli när jag ska berätta nånting så jag sätter orden i halsen varpå hon säger att på engelska säger man att “I’ve got a frog in my throat” och jag säger in Sweden we say we have a COCK in our throat!!!

I samma stund som jag sagt det inser jag vad jag sagt och tystnaden är total. Sen börjar dom skratta och vi skrattade så tårarna trillade. Efteråt tackade dom Marcus för att han tagit med mig såhär trevligt hade dom inte haft det på länge!

god afton gott folk. som tidigare påpekat och som vi alla märker, går manualens uppdateringar segt. men här kommer iallafall ett tips inför fredagen som komma skall. i väntan på snön, som jag suktar efter dagarna i ända så kan detta förgylla.

alltså, imorgon fredag spelar våra bröder the johnny johnny’s på göteborgs nation som har pubkväll. “billig pizza, guitar hero, sällskapsspel och annat mys i göteborgs nations pub” skriver dom själva om sin tillställning som tar sin början kl 18.00 och stänger 01.00. spelningarna tar vid klockan 21.00 och förutom the johnny johnny’s spelar bandet komposters (som för övrigt också låter mycket bra). delar av manualen kommer finnas på plats. har du kårleg, så kom dit! under tiden, avnjut denna fantastiska låt billy, som den spelades under årets kulturnatt.

puss/sofie

Lyset lå i striper, og skyene. Derfor vises ikke Børvasstindan på andre sida av fjorden

Det hender ofte at hverdagene er gode. For eksempel de dagene der jeg og noen andre setter oss i bil og drar et eller annet sted for å gå tur. Vi drar gjerne til steder vi ikke har vært på i det siste, gjerne til noe som er nytt for minst en av oss (ikke bare for meg!) og definitivt til steder hvor det er fint å gå litt tur, kort eller lang. Været spiller ikke så stor rolle, bare man kler seg skikkelig kan man få en fin tur under de fleste værforhold. Og mange ganger er det uværsturene som man husker i ettertid, vel så mye som klarværsdagene der omgivelsene ligner på skrytepostkort.

Ved Vatnvatnet

Etter en liten kjøretur ut fra Bodø sentrum i retning østover kan man ta til venstre innerst i en sving og kjøre gjennom en port i ei gammel steinbru. Svingen heter Hopen, og fortsetter du oppover veien får du etterhvert et vann på høyre side. Det bærer et navn som kan synes som en feilskriving uten å være det – det heter nemlig Vatnvatnet. (Gugel sier riktignok ‘Vatnevatnet’, men hva vet vel de? Det har alltid hett Vatnvatnet.) Vatnvatnet er fint å fiske i, uansett årstid, i tillegg til at det er omgitt av et fantastisk turterreng. Veier, stier, furuskog, bjørkeskog, høyfjell, elver, vann … det meste finnes på et lite område, og landskapet er gjestmildt og brutalt på samme tid. Jeg har vært her en del i diverse sammenhenger da jeg var lita. Det er et drømmeterreng å ferdes i, og jeg ser for meg å tilbringe mange helger her på streif fra neste sommer av – når jeg får meg hund!

Tungt henger de, og våte er de

Som du så av det første bildet, regna det da vi dro fra byen. Da vi kom til stedet hvor vi parkerte, hadde det imidlertid blitt et snev av oppholdsvær, selv om bevisene på regnets ferske tilstedeværelse var overalt. Skyene lå lavt over fjelltoppene, løsrevne skydotter fant seg ei seng mellom furutrærne og skapte et magisk landskap rundt oss – men vi var tørre og varme. Her ser du forøvrig en av de tingene jeg er veldig begeistra for når det gjelder naturen i Saltenområdet: her er furuskog! Det er jeg ikke vant med hjemmefra. Men jeg er veldig glad i å bevege meg i furuskogterreng – med eller uten to- og firebeint selskap.

Et glimt av hva skyene skjuler

Innimellom hender det at skyene sprekker opp eller trekker seg litt tilbake, slik at man får et lite glimt av det man ellers ville forblitt uvitende om – som her. Bak buskaset til høyre ser du såvidt at det ligger melis på toppen av Heggmotinden. Det er umulig å si hvor fjellet slutter og hvor skyene begynner. Den hvite tinden til venstre, som ligger bak en med samme fasong, tror jeg er Breiviktinden på 1154 m.o.h. Prøv å tenk deg dette landskapet, denne vinkelen, en dag der alt er dekket av snø og himmelen er blå… Akkurat, ja. Derfor skal jeg tilbake. Du skal få se det, du også. Bare gi meg litt tid!

Og da vi hadde gått hele turen vår og satt oss inn i bilen igjen, tørre og varme, rakk vi ikke engang spenne på oss bilbeltene før regnet hamret mot frontruta. God timing!

hej läsare. jag vill här och nu först börja med att påminna om the johnny johnny’s spelning på klubb agaton på onsdag 4/11. klubb agaton är för den ovisse belagd på hijazz (vid centralstationen). som tidigare skrivet är exakta tiden lite oklar, så kom dit när dörrarna slås upp. det innebär ungefär klockan 21.00. jag gissar att stor del av manualen kommer finnas på plats.

den kommande helgen har en del att erbjuda för den musiksugne. fredag den 6/11 spelar loke på ekocaféet. det är ingen jag har någon riktig koll på, men jag lyssnade lite på några låtar och tycker det verkar vara någonting mycket trevligt. för den som gillar dansanta visor (han kallar sig själv för undergroundvisans härförare) rekommenderar jag loke! lyssna på sommarkatt och han och alexandra och jag.

lördagen den 7/11 får katalin besök av salem al fakir. jag kommer förmodligen inte vara där, men jag är säker på att det kommer bli en upplevelse, då få människor är så musikaliska som denna man. lyssna bara på den fantastiska låten dreamgirl. för en summa av 240 svenska riksdaler får du se salem och INTE någon av hans bröder nassim och sami al fakir, som förra veckan hade barnkonsert på uppsala konsert och kongress.

puss/sofie

Igår var vi på detektivbyrån.

Detektivbyrån var så där. Men riktigt riktigt bra dansgolv både före och efter spelningen. Inte alls lika indie-pop som v-dalas golv utan mer blandat med b.la. The Supremes, Michael Jackson och cornershop.

Många barer, fräscha men få toaletter och trevlig garderobpersonal. Gå dit när tillfälle ges.

/ Jonte

Jeg hadde virkelig lovt meg selv at nå skulle det bli annerledes. Nå skulle jeg gjøre en innsats for å forandre litt, for å ikke gjenta meg selv, for å vise noe mer alminnelig og allmengyldig enn bare turer og natur her på bloggen. Blogge litt klokt om krig og fred og folk og hendelser og sånt, være ironisk og klok og morsom og alt det der, full av visdom og underholdning og folkeopplysning. Men det gikk ikke. Det gikk bare ikke. For mens jeg tenkte på det og la nye slagplaner for bloggen min måtte jeg jo ut på tur. Kvelden før hadde NRK og TV2 vært samstemte i sin regnskyprediksjon over Bodø – og de tok feil. Da jeg stod opp var halve himmelen blå, og før jeg var klar til å komme meg ut av huset var det ikke en sky på himmelen. So who can blame me for blogging this?

Come walk with me

Trekkingsko, fordi de er lettere enn vanlige fjellsko. Fjellbuksa, fordi den tørker raskt om det skulle komme en eling (regnbyge). Tykk ullgenser ytterst, fordi jeg er glad i den. Sekk på ryggen, for å ha med meg energipåfyll i form av bananer og varm kakao. Kamera, for å forevige en av de vakreste høstdagene vi har hatt og en tur langs en sti jeg ikke har gått før. Da skulle alt være klart.

Målet er den hvite masta

Turen i dag skulle gå til Keiservarden, eller Veten om du vil. Den heter begge deler, men er kanskje mest kjent som Keiservarden. Ikke bare går det vanlige turer og sjufjellstur hit; den brukes også som konserarena hver sommer under Musikkfestuka. I år skulle Katie Melua spille der (Georgisk! Hurra!), men vinden gjorde scenerigging umulig og konserten ble flytta. Jaja, det var en digresjon. Keiservarden er stedet hvor den hvite masta i bakgrunnen står, det var dit jeg skulle. Bortover sti, over gjørme og klopper, gjennom fjellbjørkeskogen og et stykke oppover snaufjellet og steinete underlagt.

Nedtur, men bare i fysisk forstand

Strekninga mellom Turisthytta og Keiservarden er ei av de mest trafikkerte strekningene i Bodømarka og mange refererer til det som ‘lysløypa’ selv om det rent teknisk ikke er det. Her er det nesten alltid folk, og i dag var intet unntak. Været hadde fått fart på mange lokale fjellvandrere, og jeg observerte folk fra tre til åtti år. Samt hunder av alle størrelser, farger og raser. Jeg har ikke gått akkurat denne stien før, men det var ikke vanskelig å finne frem. Det er bare å følge stien, tråkket, å gå dit du tror du skal. Det stemmer som regel. Og er du i tvil, kan du spørre en av dem som kommer forbi. Allerede på vei ned ble jeg ‘kjentmannskonsulent’ for ei dame som var på vei opp for første gang. Forfengelig som jeg er sa jeg selvfølgelig ikke noe om at det også var min første tur opp, om enn bare fra dette utgangspunktet. Selve Keiservarden har jeg vært på før, fra andre retninger.

Diskusjonsavslutter og inspirator på toppen

Denne retningsskiva på toppen av Keiservarden har blitt satt opp ganske nylig, faktisk etter at jeg kom til byen. Den viser stedsangivelser for 61 fjelltopper som er synlige fra denne toppen, i tillegg til at den angir enkelte andre geografiske navn. Du ser Lofoten herfra, og skiva forteller deg hvor du skal se. For eksempel. Merkelig nok mangler et par topper, noe Bridgehill en gang pekte ut for meg – Lurfjelltinden er for eksempel ikke med, til tross for at det er den høyeste fjelltoppen i Bodø kommune… Men skiva er fin, og nå slipper man å diskutere hva man egentlig ser når man står her.

Lurfjelltinden bak t.v.

Lurfjelltinden her, altså, til venstre bak Børvasstindan og godt synlig fra Keiservarden. Fjellet nærmest er baksida av Junkerfjellet, og deretter ser du ei stripe av Saltenfjorden og deretter Straumøya – som later til å gå i ett med fastlandet fra denne vinkelen. Nede i venstre hjørne på motsatt side av fjorden ser du to landtunger som stikker mot hverandre, og er du skarpøyd (eller klikk på bildet for større versjon) ser du ei bru som går fra den ene til den andre. Det er Saltstraumbrua, og naturligvis er ‘åpninga’ du ser selve Saltstraumen. På andre sida av straumen er min barndoms paradis; huset til farmor. Alle disse stedene er et eldorado for fotografering, fjellvandring og andre aktiviteter. Jeg satser på å utforske fiskeplasser neste sommer, for eksempel, i tillegg til fjellene.

Her er nok å se på – i alle retninger

Disse to herremennene foreviget jeg uten at de visste det, for de stilte seg så fint opp midt i motivet mitt… De står oppe på platået hvor Keiservarden befinner seg, og de skuer mot sørvest. Den høyeste spissen du ser er Sandhornet på Sandhornøya. Utenfor der ser du lille Fleina og bak den Fugløya. I høyre bildekant skimter du sørspissen av Sør-Arnøya. Enten det er øyer eller fastland; skarpe kanter og tagger alle vegne gjør at det er enkelt å ta fine bilder når man er ute her. Det er praktisk talt bare å se i linsa, stille inn på autofokus og så gjør jobben seg selv. Vi befinner oss ‘bare’ på 366 m.o.h. her, men det rekker i massevis. Vi er over tregrensen og har dermed uhindret utsikt i alle retninger. En gang skal jeg overnatte i telt i disse traktene og se sola gå opp i øst om morgenen. Bare vent.

Hjemmelaget especially for meg

Denne koppen er jeg veldig glad i. Den er laget av en gammel mann hjemme på Stokmarknes, og treet er fra noe ved han hadde fått tak i lokalt. Veldig hjemmeprodusert på alle måter, med andre ord. Vet du forresten at når du får en slik kopp skal du trutne den før du tar den i bruk? Er den masseprodusert er det kanskje gjort for deg, men denne måtte jeg trutne selv. Og da jeg kom tilbake hit fra England hadde den vansmektet lenge i forgjeves håp om villmarksturer der, så jeg tok en liten trutne-prosess før jeg tok den med ut på tur. Nå er den tett, stødig og kjempefin å ha med seg. (Så kan jeg jo heller la være å fortelle at jeg nesten glemte jeg hadde termos med meg, helt til jeg var på tur ned igjen fra Keiservarden. Halvveis på vei ned satte jeg meg av prinsipp ned og tok meg en kopp kakao. Man skal jo kose seg underveis og nyte det man bringer med seg, når alt kommer til alt…)

I det vide og det brede og det nære og det fjerne

Utsikt fra ca Keiservarden mot Bodø by og noen av øyene utenfor. Kanskje ikke rart jeg glemte kakaoen når jeg ble så oppslukt av omgivelsene? Når sant skal sies ble jeg også ganske sjarmert av en herre jeg kom i prat med ved retningsskiva; han var kjekk og hyggelig og veldig lett å prate med, til tross for at jeg aldri har sett ham før. Kremt. Han kledde den grønne jakken sin også. And it is a truth universally acknowledged, that a young man… Jaja.

Så sånn er det. Jeg klarte ikke blogge noe fornuftig og endte igjen opp med en liten versjon av Ut I Naturen. Det blir kanskje ensformig i lengden. Men jeg lover å prøve å skjerpe meg!

Soundtrack.

(Klikk på denne og lytt mens du leser videre. Anbefales!)

Blipp! Blopp! Plask! Futelva etterfylles ovenfra.

Det gjør ingenting om det regner. Jeg har nemlig lagt merke til noe de siste ukene. Når det er fint vær, ser jeg de store linjene og perspektivene; havet, fjellene, øyene, landet. Jeg ser hvor mektig og overveldende de storslagne omgivelsene er. Men når det regner, er det gjerne lavt skydekke og dårlig sikt. Dermed ser man ikke de store perspektivene like klart. Til gjengjeld lar jeg meg da fascinere desto mer av detaljer, av små ting og detaljer i min umiddelbare nærhet.

Dråpene glitrer som et smykke ytterst på strået

Et lite, vanlig strå, for eksempel. Det er spinkelt og lett og tynt. Men når det regner ser det ut til at det niholder på alt vannet det klarer å samle opp, hvert eneste fiber i strået vider seg ut og bidrar til å holde på dråpene istedet for å slippe dem ned på bakken. Resultatet er at vekta ytterst på strået øker til mange ganger det den vanligvis er. Men strået? Det bøyer seg knapt. Det er sterkere enn det ser ut til, og langt mer spenstig.

Selje langs veien

Dette er en kvist på et seljetre. Noen steder i byen har selja nye knopper og skudd, andre steder er den mer innstilt på årstida og viser at det er høst. Store lubne lodotter fulle av pollen er klare for å spres for alle vinder og bli til nye seljetrær etterhvert – så også her. Med litt regn blir lodottene klissete, omtrent som et druknet nisseskjegg. Hvitt, gult, brunt, oransje. De er neimen ikke grå selv om det på avstand kan se slik ut i regnet!

Genene missa litt da de lekte med paletten

Vi gikk tur langs Futelva en dag, og det er der disse bildene er fra. Turen langs elva er et overraskende frodig område og byr på mange overraskelser. Laks og sjøørret går opp elva og kan fiskes deler av året, for eksempel, selv om det er for sent nå. Det er også elvemuslinger her – de er fredet, men kan selvfølgelig ses om man vasser uti. Og så er det et veldig rikt fugleliv der. Endene hadde samlet seg i veldig store flokker og lot til å holde tettere sammen nå enn de kanskje gjør om våren og sommeren. Det så nesten merkelig ut da et trettitalls ender av begge kjønn kom seilende nesten i samlet flokk nedover elva! Saueflokker har sine sorte får, ender har sine genforvirra individer. Dette lot til å være en hunnfugl, men halve hodet var grønt som hos en hannfugl. Pussig, pussig. Innavl eller tilfeldigheter?

Flyte rolig sammen

Det stykket vi gikk langs elva er ganske flatt. Her ser du et sted hvor Futelva renner sammen med ei anna elv, som kommer ned fra Tussvatnet. Jeg har bodd ved elver hele mitt liv, når jeg tenker etter – det har alltid vært en elv i nærheten uansett hvilket land jeg har bodd i. Fra Donau i Beograd til Trolldalsbekken hjemme. Og det slår meg at språk alltid har et uttrykk for å beskrive det stedet hvor to elver flyter sammen, men ikke alle gjør det like lett. I Serbia heter dette stedet ‘Usjtsje’ og skrives med fire bokstaver på kyrilisk. I England sier man ‘confluence’. I Norge sier man ’stedet hvor to elver flyter sammen’. Med 29 bokstaver, som om det kreves et helt alfabet for noe som er så vanlig. Vi er ikke gode på elvesammenflytingsstedsangivelser i Norge. Til gjengjeld har vi presise og korte ord til bruk for steder ved havet. Det er da noe. Og det forteller mye.

Soløyvatnet

Futelva renner ut i sjøen omtrent ved Bertnes, ca ei mil utenfor Bodø sentrum. Du kan følge den helt fra Rv80, som er innfartsveien til Bodø, og opp til der den starter: ved Soløyvatnet. Dette bildet er tatt noenlunde fra østsida av Soløyvatnet, i retning vest, på et tidspunkt det var opphold i regnbygene. Hestene på jordet ved vannet lot til å sette pris på utsikta, de også. Noen folk bor her oppe, andre har hytter der. Vi var bare på tur, i bil. Det var ikke så verst det heller.

ärade läsare. nu ska jag berätta för er om en underbar karl. Hans namn är 村上春樹 eller i en stavning som vi är mer vana vid här i väst, haruki murakami. han är en japansk författare och för övrigt en av mina absoluta favoriter. den allra första boken jag läste av honom var norwegian wood, som för vissa bekant är namnet på en låt av the beatles.

murakami berättar en ambivalent kärlekshistoria, så oerhört vacker men samtidigt så bedrövande och med en hel del metafysiska element. den fyllde mig av förundran och förvirring. jag sögs in i ett modernt japan som var så realistiskt men samtidigt så surrealistiskt. på några kvällar var boken slut och jag visste inte vad jag skulle tycka om denna märkliga bok, men någon dag därefter så slog det mig att det faktiskt var en av de bästa böckerna jag läst. någonsin. ett betyg som heter duga.

norwegian wood väckte mersmak hos mig och övriga böcker att rekommendera av honom är fågeln som vrider upp världen, kafka på stranden och sputnikälskling. han har givetvis skrivit fler böcker, men dit har jag ännu inte hunnit (flera har heller inte hunnit översättas till svenska ännu, men de engelska versionerna är säkerligen bättre än de svenska). men en som jag inom en nära framtid har bestämt mig för att kolla in är elefanten som gick upp i rök, dels för den strålande titelns skull. ni kan läsa en ganska bra intervju med honom här.

för att relatera ovanstående information till uppsala så kan jag rekommendera er alla att låna böckerna på uppsala stadsbibliotek.

för övrigt så spelar moneybrother imorgon på katalin. ännu en fabulös karl. 270 kronor kostar kalaset och tar sin början klockan 20.00. mer information hittar du här.

puss/sofie

Vel i helga så var jeg på Vassendgutane konsert. Det var awesome! Dagen startet med litt milksake på snadderkiosken, jummy! Så ble det handling, og litt mer handling. Så var jeg med Mari og koste meg. Vi var hos Elin og spiste nachos, stelte oss og bare koste oss. Det ble jo også litt alkohol inntak, men på ett svært moderat nivå, selvfølgelig. Vi skulle jo stå vakt på konserten! … Fant vi plutselig ut.. Ooops!

Det var jo tyve grense, så meg som er nitten kommer ikke langt. Jeg liker ikke hele dette nitten år tullet!

Hele dagen ble ikke feiret noe spesielt. Det var en Søndag så det sier seg jo selv. Men hva feirer man egentlig? At det bare er ett år igjen til en kan dra på byen å danse uten å ha masse spy til seksten åringer? Tja, diskoteket i byen hjemme har atten, så no problem! Men hey, bare ett år igjen til jeg kan dra ut i større byer.. Prøvde utelivet i Stavanger som attenåring. Det funker ikke. Bare kjipern! Å være nitten er igrunn bare en helt meningsløs alder! 16=sex, 18= myndig, bil.. 20=sprit..  23=danskebåten.. Men de nittenåringene (som meg), det er kjedelig det! Men jeg hadde en knakende flott helg uansett. Berre lekkert!

Det ble dansing og mer drikking på konserten, og en tur på byen etterpå, på bar, pub og diverse Vi fikk oss potet og! <3

Dessuten er særemnet i gang, jeg erpå PR, media og dokumentasjons gruppa. And me like! Var lite happy over det til å begynne med. Men jeg liker det nå, det er sykt artig, men likevel strevsomt!

Read my lips, C!

Ja. Gårdagen var verkligen ett äventyr.
Efter att vi alla gjort oss ganska klara gick Anna och Jacob ut för att handla på minilivsaffären som ligger precis runt hörnet. Det inser sedan att de glömt nycklarna och ringer mig (Jennifer) för att jag ska komma ut och öppna ytterdörren. Jag pratade i telefon samtidigt som jag försökte ta reda på vilken gata vi skulle till, samtidigt som jag sminkade mig. Därför rusar jag ut för att öppna till mina sambos men inser precis då våran dörr stängt igen att också jag glömde nyckeln. Och vår dörr låser sig själv så fort den stängs. Så nu stod vi alla tre, en timme innan vi skulle iväg, utelåsta från vår egen lägenhet. Panik!

Vi knackar på hos våra grannar nedanför för att se om vi på något vi skulle kunna klättra upp till vårt fönster som stod öppet. Det var dock för högt. Vi ringer till vår vaktmästare Michael som har nycklar till alla lägenhet men han är på en fest långt bort. Han ber oss istället knacka på hos alla våra grannar och se om deras nycklar kan öppna vår dörr, en del är tydligen likadana. Vi knackar på hos vår närmsta granne som är en gammal indisk dam, världens gulligaste! Hon tycker det är galet att en del i huset har likadana nycklar men låter oss testa. Tyvärr fungerarde det inte. Anna ville sparka in dörren men Michael hade berättat att det kostade minst 100 pund,  ingenting någon av oss ville betala. Jacob springer till minilivs och får ett nummer till en låssmed. Efter att vi skickats mellan olika låssmeder och fått höra att vi måste vänta 2 timmar på dem får Jacob prata med en ung tjej som berättar att hon skickar en kille så fort som möjligt. Vid tio i tio kommer han äntligen. Han förklarar att han ska försöka att öppna vår dörr utan att förstöra den. Ja tack liksom, det hade vi kunnat göra själva för en och en halv timme sedan isåfall! Låssmeden hämtar sin stora vektygslåda, inspekterar vårt lås och tar sedan upp något typ av papper. På något vis drar han pappret i dörrspringan och svisch så är dörren öppen, utan att ha gått sönder. Allt tog mindre än en minut och jag tror vi alla blev lite förundrade över hur fan det gått till.

Nu var vi äntligen inne igen, låssmeden drog vidare och vi kunde avsluta våra lilla förfest.
Sedan mötte vi Emma utanför klubben Jalouse. Väldigt fin klubb, dock dyrt men vi hamnade vid ett bord hos en av Emmas vänners vän. Han köpte champagne till oss vilket kändes lite sådär men de insisterade och ville absolut inte ha pengarna som jag erbjöd. Det dansades lite och blev faktiskt en riktigt trevlig kväll. Vi tog en taxi hem och somnade gott efter våran första, riktiga utekväll i London.

Vi har nu kommit överens om att alltid, alltid, alltid ta med sig en nyckel. Även om man så bara ska ut och slänga soporna.
För paniken vi hade igår vill vi aldrig känna igen, trots att vi idag kan skratta åt det som hände.
(Och jag vet vad min pappa kommer tänka när han läser det här! ;D)

Den 20 november finns det möjlighet att göra en favorit i repris. Den dagen spelar nämligen Laleh en ny spelning på Katalin. Den förra spelningen, den 24 september, på Katalin blev utsåld och hon kommer därför tillbaka såhär nära inpå. Jag kan verkligen rekommendera er att gå och se detta. Även om ni inte anser er vara stora fans av traditionella sing and songwriter- spelningar. Då Lalehs liveframträdanden är något annat. Något mycket eget. Hennes framträdande av hennes låt “snö” är ett av de mäktigaste jag har sett.

/ Jonte

P.S. Som det framgår av klippet ovan anser jag dessutom att hon besitter en helt otrolig röst.

Uppdateringarna duggar tätt och det gillar jag. Denna blogg kommer bli stor. Om två månader är vi större än untfredag.se, om sex månader är vi större än pastan.nu och om ett år konkurerar vi med viceland.com

Men nu måste vi fokusera på nuet och här är det kallt och jävligt. Tacka vet jag då gå på rock ‘n roll-spelning och dricka bärs! Det är precis vad jag ska göra onsdagen den 4e november för då lirar Manualens favoritband The Johnny Johnnys på Klubb Agaton (vilket för den oinvigde är en rockklubb som håller till i Bistro & Café Hijazz vid centralstationen).

Andra band som kommer stå på scen är bland annat Abe the Great. Ett nytt och uppkommande uppsalaband som kommer bjuda på grym ösig rock! Lyssna på deras myspace så fattar du vad jag snackar om.

Det har även cirkulerat uppgifter om att utvalda bandmedlemmar från kvällens spelning är inbjudna att sköta om DJ-båset på stället. Detta betyder att kvällen kommer bjuda på bra musik rakt igenom! Speltid är lite oklart med dörrarna öppnar vid ca 21.00 så se till att vara där då!

Fredagsklubben kommer vara där och representera.
 

The Johnny Johnnys på Lighthouse Rock i Öregrund.

Jag bryter nu denna fina kavalkad av inlägg med youtube-klipp. Istället tänkte jag försöka förklara vad tanken med den här bloggen är. Låt mig börja med lite bakgrundsinformation; för cirka ett år sedan samlades en grupp människor i Uppsala Stad och bestämde sig för att sluta samman i något stort, något större än livet. Detta var startskottet för vad som senare har blivit känt i Uppsalas underjordskretsar som den mytomspunna Fredagsklubben.

Under en viss tid levde Fredagsklubben som ett öppet sällskap och accepterade fritt nya medlemmar. På grund av den hårda samhällsövervakningen och det ständiga hotet från Storebror så har detta ändrats och Fredagsklubben har valt att gå tillbaka till den underjord ur vilken den föddes. Sedan dess har nyförvärvningar till klubben skett uteslutande av personliga inbjudningar från befintliga medlemmar.

Fredagsklubben har gjort det till sitt kall att inta, kartlägga och bemästra Uppsalas uteliv ur alla dess olika aspekter. Detta är också vad som på ett mycket framgångsrikt sätt har skett under det senaste året. Tack vare vårt omfattande nätverk av medlemmar finns vi överallt och vet allt som är värt att veta om vad som händer i Uppsalas nöjesliv.

Vi har nu bestämt för att dela med oss denna kunskap. Detta kommer ske via denna blogg, vilken man skulle kunna jämföra med ett offentligt fönster in i Fredagsklubbens sysselsättningar och intresseområden.

Vi ger er här Manualen till Kultur och Nöje i Uppsala.

Inriktningen är lokala kultur- och nöjesnyheter, men vi kommer även att skriva om allt möjligt som har med musik, film, böcker och populärkultur att göra.

Undertecknat
Joe-Hell

Detektivbyrån besöker Smålands Nation lördagen den 31/10.

Det kan kanske vara trevligt att gå och se. Jag vet att det var trevligt på föregångaren till Smålands nations nya klubb “smålands live” med det lite fyndigare namnet “clap to this” . Dock vill jag minnas att det på Veronica Maggio var för få toaletter i förhållande till hur många det släppte in. Så gå på toaletten riktigt många gånger före så att ni helt enkelt är less på att gå på toa när ni väl går in.

Ja just det ja! Det kan vara en bra idé att vara där redan vid åtta då ingen förköpsbiljett finns att köpa.

/ Jonte

Lördagens shopping, 1 ny tröja från American Apparel. Sedan vidare på middag hos Malins syster Emma, god mat och trevliga tjejer! Lördagens utgång började på Berns vip, vidare till Zipper och avslutades senare på Berns. Tack gott folk för en bra helg!  

Jonas och jag på Berns