Jag tänkte skriva om något så banalt som tatueringar. ‘Banalt’ för att det känns som om jag måste vara på ett visst sätt för att ha en och vilja ha flera, även om det är borttvättat från de flesta människors inställning sedan länge. Men jag har i alla fall kommit på en till tatuering jag ska göra, och om jag ska göra den ena på en kort stund kan jag lika boka in för att göra den andra på samma gång. Billigt blir det. Inte. Men jag behöver påminnelse om vissa saker hela tiden och vill ha det, bokstavligen, under huden.

Det är en text. Frågan nu är ju bara: Vilken stil ska man ha? Nån sa “skrivmaskinsstil är skitsnyggt” men det passar inte in med budskapet riktigt. Och nu när jag ska jobba missar jag ju att hänga med T när hon ska göra om en av sina fast jag skulle kunna cykla upp dit efter jobbet och vara med i alla fall en stund. I-landsproblem. Som alltid. “Hey, svältande föräldrarlösa barn över världen som blir utnyttjade, vad ska jag ha för stil på texten jag ska tatuera in? Vad tycker du?”¨

Jag träffade Sebbe häromdagen och även om jag håller med honom i hans kommentar om att jag blivit en bitterfitta(jajamänsan!) så sa han även nått om att människor i länder som inte har lika många valmöjligheter inte är deprimerade i samma utsträckning som vi är, vi som kan bli vad vi vill och göra vad som helst. Det ligger lite ‘poor little rich girl’ över världen idag. Stackars flickan, vet du inte vad av alla miljoner saker du ska välja, vilket ben du ska stå på.

Är det inte underligt, och ändå roande på ett sjukt sätt, att man inte klarar av eller kanske vill ha allt det där som ens förfäder jobbade för att vi skulle få: en döende planet och valmöjligheter och friheten att säga vad vi vill, utan att fler faktiskt vill tillbaka till det enklare ursprunget, för att med det som utgångspunkt kunna välja om igen och börja om. för det handlar ju om utgångspunkter. Jag bor i en lägenhet i en stor stad och vill ut på landet för att kunna välja om jag ibland vill vara i staden eller om jag vill gå runt i en stor skog, för att jag ska kunna välja OM jag vill ha människor runt mig eller inte, och när jag vill träffa dem.

Nå, Jag lämnar det där. Inte för att jag inte har mer att säga om saken, utan för att jag helt enkelt väljer att lämna det där. Även om det inte blev ett inlägg om tatueringar. En annan dag kanske. Om jag väljer det.

Jag blev förvånad över de två [första] kommentarerna som kom in till gårdagens inlägg, Så duktig är jag inte, för de verkade båda vara inne på samma linje – att jag är för hård mot mig själv och borde bli mer tillåtande. Även om jag inte håller med om tolkningen gladde mig kommentarerna för att de visar på en värmande omtanke. Så stort tack, vajlet och MsGarbo, för att ni bryr er om och vill mig väl! Att jag skriver det jag kommer att skriva (som jag inte ens vet vad det är ännu) har ingen komponent av ogillande av eller protest mot era kommentarer utan det är bara mina reflektioner. Spin off, ni vet. Hjärnan snurrar vidare ett par varv.

Det är intressant att inlägget verkar förmedla något så helt annat än vad jag tyckte jag skrev – två liknande reaktioner säger mig att det förmodligen är min bild som är lite skev. Kanske kommer jag att uppfatta innehållet annorlunda när jag läser det vid något framtida tillfälle, men i nuläget ser jag ännu bara min egen bild av vad det handlar om. Och det handlar inte om mig, inte egentligen. Och inte på något personligt plan. Det jag gjort är att jag valt en utgångspunkt att skriva från och då också att göra en tolkning av en befintlig situation. Erbjuda en annan bild.

Inlägget handlar inte om att det är synd om mig eller att jag har det tufft (för ingetdera är ju sant) utan om att ge lite motvikt åt en missuppfattning om att jag skulle vara så jäkla duktig, ja i det närmaste perfekt. Det är jag verkligen inte och den som eventuellt tror det både bedrar sig själv och begränsar mina möjligheter.

För det man tror har en tendens att också färga det man ser eller uppfattar – tror du att jag perfekt så krävs det en riktigt rejäl smocka från mig för att slå hål på tron, vilket antagligen kommer att få dig att ta avstånd från mig eftersom jag då kommer att ha gjort dig enormt besviken genom att inte leva upp till din skenbild av mig. Och det är inget jag kan styra eftersom det hela utspelar sig i ditt huvud.

Det är orättvist! Mot mig för att du dömer mig i praktiken ohörd (eftersom du inte ser/hör mig), i båda fallen. Och mot dig själv för att du lever i en förljugen bild av en värld och för att du dessutom går miste om en massa verklig Mia-människa.

Jaha, det gick fort att glida över på ett något annat ämne. Det jag började med var inlägget som förmedlade något annat än jag tänkt, och vad jag tänkte skriva om var att man nog inte bör ta det jag skriver på hundra procent blodigt allvar eftersom det alltid handlar om bara en aspekt av vad det nu är jag skriver om.

För att kunna skriva måste jag ju välja en vinkel och sedan hålla mig någorlunda till den, annars blir ni som läsare bara förvirrade: “Jamen, vad är det du tycker egentligen? Sluta vela! Jösses, människa, bestäm dig för var du står någonstans!!”.

Jag hoppas att jag kommer att skriva fler inlägg i liknande (för valfri innebörd av “liknande”) stil framöver – för att illustrera alternativa sätt att tänka och tolka ur annan synvinkel. Förutom att jag gärna delar med mig av möjliga synsätt tror jag att det också är bra för mig att vrida tankarna ytterligare något varv – det är rätt ofta jag inte hinner betrakta saker ur nog många synvinklar för att landa i en åsikt. Jag vill gärna laga till och provsmaka olika versioner av en och samma maträtt.

Vad som egentligen är mest sant och rättvisande har och kommer jag nog alltid att ha svårt att säga, för allt kommer ju inifrån mig själv och på så sätt är ju allt precis lika sant, även om det visar mig ståendes på diametralt motsatta sidor om någon godtycklig skiljelinje. Allt beskriver ju i någon mån mig och mina tankegångar.

Men det är ju inte alls enkelt – det är aldrig den Slutgiltiga Sanningen. För varje gång jag skriver väljer jag ett perspektiv, en tolkning, en bild att förmedla, men det finns oftast också flera andra alternativ som just den gången får stå tillbaka.

Kanske borde jag helt enkelt skriva ur flera synvinklar på en och samma gång? Alltså, inte i samma inlägg utan i separata. Här minns jag Paris i Gilmore Girls, som skrivit en artikel för och en emot och sedan inte kunde bestämma sig för vilken hon skulle lämna in för publicering – hon hade ju rätt i båda artiklarna!

Grøftekanten skriver om debatt og dialog, og jeg fikk en del tanker i forhold til dette som jeg gjerne vil dele. De som har fulgt med meg en stund på nettet, vet at jeg tidligere la meg på en debattlinje og fikk mange “uvenner”.

Jeg tok opp upopulære emner på bloggen min eller viklet meg inn i diskusjoner andre steder. Jeg frontet det man vil kalle for konservativt tankegods. Jeg har ikke vært like offensiv i det siste. Jeg tror ikke det er sunt å bli for rund heller, men jeg har merket at jeg har snudd meg mot en mer dialog-linje enn det jeg gjorde før.

Dette har nok sammenheng med at jeg har sett fruktene av den debatt-linjen jeg la meg på, og kort sagt: Folk misforstod meg og intensjonene mine. Jeg bidro selv til dette bildet. Det å alltid fokusere på å ha rett hele tiden i diskusjoner, går også ut over medmennesker, fordi man lett kan glemme å høre hva den andre sier.

Jeg har nok lært å ta til meg denne kunnskapen, uten at dette nødvendigvis betyr at jeg er mindre sikker på de verdikonservative standpunktene jeg hadde før også (på noen områder har jeg nok skiftet mening). Men det har kommet en åpning for nyanser som gjør at man lettere respekterer de meningene andre har.

Jeg er enig med Grøftekanten i at den sterkeste parten gjerne vinner uten å nødvendigvis ha rett i debatter. Det er en svakhet. Filosofer som har hatt sterk påvirkning på vestlig etikk, er jo faktisk sofistene, som ble beskyldt av sine motstandere for nettopp å vinne debatter med retoriske knep for å få et dårlig argument til å lyde bedre. Det er alltids noe å ha i bakhodet.

Og debatter kan også, som hun sier, være meningsløse når det ikke kommer noe godt ut av dem. Og så sitter man der minst like forvirret som før *_*

Jeg har lært meg å sette mer pris på dialog etterhvert.Der det er mulig skal det være et mål. På alle områder er det dessverre ikke mulig.

I politiske debatter kan man spissformulere budskap og argumenter på det groveste. Det kan være svært uheldig, som Audun Lysbakken og Torbjørn Røe Isaksen peker på, med en tabloidisering av politiske debatter. Allikevel må det være tydelig i debattene hva som skiller partiene, så det blir klarere for folk hvem som passer for dem.

Har man noenlunde like utgangspunkt og verdier, er dialog det beste. Men mangler man disse røttene er debatt faktisk uungåelig. (Med mindre man feiger ut.)

Man kan f.eks ikke ha en dialog med et parti som er for utslettelse av en stats eksistens, eller med mennesker som mener at du ikke er verdt noe pga din rase,legning,religion eller hva det enn skulle være.

Totalpasifisme fungerer ikke i tilfeller der ens motstander ikke nøler med å bruke de verst tenkelige midler til å knuse en, om det da er i debattmessig eller i bokstavelig betydning. Kan en holde seg unna uten at noen blir skadet, gjør en dèt.

Men av og til ER faktisk angrep det beste forsvar, for å verne om mennesker. Livet handler av og til om å velge det minste av to onder.

Dessverre.

 från emmelemzi.blogg.se

orginalet hittas här.

Jag vet inte vad jag kan säga. Jag är nervös över hela skoldagen idag eftersom jag skall KANSKE presentera min utgångspunkt idag. Men det är ju bara kanske. Fast det skulle vara skönt att få det undan.

Mår weird again. Fast det är ok tror jag. Jag vet inte.

 från emmelemzi.blogg.se

orginalet hittas här.

Jag var och shoppade igår(förgår). Borde antagligen inte ha gjort det eftersom jag redan gjort av med 25 euro på morgonen (åt Nera när hon skulle gå och köpa min biljett) så gah. Pengar bara försvinner och jag har ingen aning var de försvinner. Köpte ett par örhängen, en ring och sedan ett halsband. Och sen lite godis men det skall vi inte alls prata om. För mycket med andra ord.
Efter det gick jag till min IA plats för att ha min jävla slutvärdering som jag fått vänta på ganska längre. Bara för att min lärare var sjuk så.
Darrade och var nervös men det gick väl helt bra till slut. Är nöjd med mitt vitsord åtminstone. N2 (1-5). Hon frågade om jag accepterar det. Jag ville bara skratta. Såklart att jag gör det! Jag blev ju godkänd för guds skull!

Igår var jag och skötte Fi för hennes mamma skulle gå på lite ärenden. Jag gick av och an med henne i Columbus. Köpte först en glass åt henne som hon glatt satt och åt. En tant tyckte att hon var så söt. Jag kunde bara hålla med den tanten. För hon är bara för söt.

Pratade en dag med S  på msn. Konstigt samtal, men det som jag mest reagerade på var:
“huså..d hä va första gången vi ringd ti dj o dessutom har ja vari nykter exakt 3 dagar under hela dnhä månaden..så du sku ha fått ganska många samtal..fniss”

Jaha. Vad kan man nu sen säga åt det….

Gjorde på min utgångspunkt igår. Ganska länge och sen fastna jag. Skickade det åt J. Hon svarade och hade rättat en del. Har nu skickat svar åt henne. Får se när hon svarar.

Har Ek möte idag.

(Your cruel device
Your blood, like ice
One look could kill
My pain, your thrill)

Mår konstigt just nu. Vet inte hur jag skall förklara…
Jag är rädd över det att S&Ma har börjat ta kontakt igen. Det känns inte bra, men sen ibland så är det roligt att någon kommer ihåg mig ännu. Att inte alla har glömt eller att jag blivit helt osynlig.
Kanske jag överdriver mina känslor igen. Kanske inte.
Jag mår ändå konstigt.

(Jag saknar den jag är)

(Jag vill inte att väggarna skall byggas upp igen)

(Jag vill inte)