Salka har utmanat mig på utopi. Det vill säga på att beskriva ett framtida klasslöst samhälle. Jag kan ju erkänna att det inte är något jag vanligtvis grubblar på så mycket, inte minst för att små detaljer som världsrevolutionen måste klaras av innan det kan bli aktuellt.

Det klasslösa samhället är alltså det samhälle som med ett finare ord kallas det kommunistiska. Att beskriva det är att beskriva en utopi, eftersom det aldrig existerat tidigare. Det är nämligen ett postkapitalistiskt samhälle, som inte är tänkbart utan kapitalismen. De försök som under 1900-talet gjorts i underutvecklade bondestater att fuska sig förbi några led har möjligen startat med en vision om det klasslösa samhället, men har som bekant inte resulterat i kommunism, utan i korrumperad och ineffektiv statskapitalism. Samma produktionsförhållanden som i Europas tidiga industriera har gått igen även här, med dåliga arbetsförhållanden, arbetarfientlig lagstiftning och stenhård repression.

Ett annat problem socialistiska experiment i en kapitalistisk värld haft att brottas med är de ständiga attackerna från omvärlden, vilket utan undantag förvandlat dem till paranoida övervakningssamhällen beväpnade till tänderna. Så ser inte det kommunistiska samhället ut. Utan verkliga fiender kan energin läggas på annat än att bygga kärnvapen och att hetsa medborgarna att spionera på varandra.

Det är naturligtvis lätt att flumma ut i en naiv beskrivning av en problemfri idyll som kännetecknas av enhörningar, regnbågar och små vattenfall. Det är väl också delvis därför många ser detaljerade ritningar över framtidens samhälle som ointressanta.

Vad som däremot går att sluta sig till med hyfsat god säkerhet är vad som inte kommer att finnas i ett samhälle där allt gått vägen efter det sista världskriget.

Det kommer exempelvis inte att råda brist på det som behövs för att uppfylla människors grundläggande behov. Alla kommer att ha bra bostäder, tillräckligt att äta och alla övriga moderna bekvämligheter, eftersom produktionen inriktas på att åstadkomma just detta.

Den negativa påverkan på miljön kommer att minska drastiskt när vinstmaximering inte längre är en variabel i några kalkyler. Mat produceras lokalt, liksom konsumtionsvaror. Ingen oljeindustri lägger hinder i vägen för utvecklande av hållbar energi, så den olja som finns kvar kan helt användas till plast.

Maten blir godare och nyttigare när nya lagar sätter stopp för skadlig stordrift. Detta får även effekt på utvecklingen av nya influensavirus, när tiotusentals höns och grisar inte längre hålls tillsammans i trånga burar och kättar.

Människor fortsätter förvisso att vara rädda för att dö, så religionerna dör inte ut i första taget. Däremot finns det inte längre någon social grupp som har intresse av ideologiska rättfärdiganden av ojämlikhet, vilket innebär att hinduismen, buddhismen och de stora ökenreligionerna helt tappar sina anhängare.

Droger kommer människor att använda även i ett framtida kommunistiskt samhälle, men inte längre för att släppa ut sin frustration efter ännu en arbetsvecka eller för att kompensera för dåligt självförtroende och maktlöshet. Istället kommer droger att brukas konstruktivt, för att utforska det egna medvetandet.

Överbefolkningen blir ett minne blott. Å ena sidan minskar i och för sig barnadödligheten drastiskt när ingen längre hindrar människor att få den vård och de mediciner de behöver. Å andra sidan har lycka och välstånd kombinerat med hög mekanisering av produktionen aldrig varit en lika god stimulans för högt barnafödande som svält, krig och misär. Snarare tvärtom.

Hälsan förbättras markant överlag. Förslitningsskadorna försvinner med utsugningen, övervikt och därmed relaterade så kallade “välfärdssjukdomar” minskar drastiskt när ingen längre producerar skräpmat. Psykisk ohälsa minskar drastiskt när ingen längre tvingas uppleva maktlöshet och utsugning.

Våldsbrotten minskar när frustration och missbruk minskar. Tillgreppsbrotten sjunker drastiskt när alla har vad de behöver.

Kvinnors påtvingade underordning försvinner med nya attityder. Ingen lönediskriminering existerar i ett samhälle utan löneskillnader. Könsstrukturer kan vara seglivade, men våldet mot kvinnor kommer att minska när de flesta män är stolta och nöjda med sitt liv och alkohol inte längre är en självklar del i tillvaron.

Krig existerar inte, eftersom drivkrafterna bakom dem upphört. Det finns inget som garanterar att tillvaron är helt konfliktfri, men med ekonomisk jämlikhet minskar i alla fall motivationen att attackera grannarna.

Kalla det utopi, men ser man det sammanställt så här, framstår det som en total gåta varför inte de allra flesta strävar efter detta klasslösa samhälle.

Från Konfliktportalen.se: salkavalka skriver UTOPISK UTFLYKT, nettle skriver Sön 8/11 kl 19 – Infokväll om cop15, klimat och kapitalism

Andra om Kommunism, utopi, världsrevolution

En av kamraterna på Konfliktportalen, Jordränta, har i veckan utmanat mig att beskriva min vision av det klasslösa samhället. Kolla in hans utmaningsmanifest här. Notera gärna också att han har samma snygga bloggdesign som jag, fast den lite mörkare svart-gråa varianten som jag körde förra året .

Jag tycker att denna utmaning är både svår och väldigt spännande. Min ideologiska bakgrund har jag i den autonoma marxistiska teorin. Nittiotalets autonoma hade många svagheter och en av dem var det utbredda ointresset för teori. Själv sökte jag mig dock till de grupperingar som var intresserade av klassanalys och teori och min organisatoriska bakgrund kanske ger en del ledtrådar till vad som format mitt politiska tänkande: Syndikalistiska Ungdomsförbundet, Folkmakt, Stockholms Autonoma Marxister, Kvinnopolitiskt forum. Och nu på gamla dagar har jag gjort ett försiktigt närmande till Förbundet allt åt alla.

Skolad i den autonoma marxistiska riktningen har jag alltid varit mycket försiktig med det utopiska tänkandet, jag är mer van att försöka analysera var vi befinner oss, hur vi hamnat här samt hur vi kan försöka använda oss av de reellt existerande materiella förhållandena till vår fördel. Den ideala framtiden har alltid legat en bit bortom blickfånget på gott och ont.

Det goda med det är att alla försök att formulera en ideal framtid så lätt leder till blindhet för andra möjliga öppningar, gör det svårt att se att nya utvecklingar som inte ligger i linje med idealen mycket väl kan vara the real thing. Å andra sidan är något av det mest frustrerande med nutiden avsaknaden av visioner. Både reformistiska och revolutionerande.

Istället känns det som att vi frossar i undergångsscenarion, ett frosseri som gränsar till längtan efter en rejäl katastrof. Islamistisk terrorism, Illuminatis onda planer, Den Oundvikliga klimatkatastrofen, Fågelinfluensan, Svininfluensan, att Mayakalendern inte är daterad i all oändlighet utan tar slut 2012, ja man kan räkna upp hur många undergångsscenarier som helst, men mycket lite av framåtsyftande visioner.  90-talet bjöd på postmodernism, värderelativism och dekonstruktion. 00-talet på religiös fundamentalism, nykonservatism, radikalkonservatism (vilket bara är en fasadrenovering av de värderingar som ryms under beteckningen fascism) och moralism. Den moderna radikala visionen med framtiden i fokus verkar långt borta.

Därför känns det roligt och utmanande att lämna den materiella analysens begränsningar och våga sig på lite utopiskt drömmande. För det är ändå så att om vi inte ser en annan framtid framför oss så kommer vi aldrig att nå den heller. Är alla våra mentala bilder de av katastrof och undergång så är det det vi kommer att få i slutändan också.

Jordränta beskriver en vision av ett helautomatiskt samhälle, där mycket av produktionen styrs av robotar. Jag sympatiserar med denna strävan och tror absolut att modern teknik måste vara basen för ett framtida samhälle som är miljövänligt och samtidigt besparar oss onödigt arbete.

Däremot tror jag inte på en totalt arbetsfri framtid. Idag skyr vi arbetet som pesten, eftersom arbetet i kapitalismen är mördande fysiskt och mentalt, det är dödat arbete och arbetet har en sidoprodukt vid sidan av materiella produkter, det producerar individuell och samhällelig alienation. Men jag anser i likhet med Marx att det alienerade arbetet under kapitalismen är ett inverterat arbete, motsatsen till vad det skulle kunna vara. Människans natur är att vara aktiv, social, verksam och kreativ. I ett framtida samhälle ser jag ett arbete återerövrat från alienationen. Hur då? Jo genom att vi styr det, inte det oss.

Givetvis kommer arbetstiden vara mycket kortare än idag, både på grund av en hög teknisk nivå och på grund av att vi rationaliserat bort en massa onödigt arbete som hör till den kapitalistiska tiden. Men alla medborgare i det klasslösa samhället som inte är sjuka, för handikappade, för unga eller gamla, förväntas ta sin aktiva del av det arbete som faktiskt behövs och som skapar värde och utvecklar samhället.

Den lagstadgade arbetstiden är lika för alla yrken och min gissning är att den kommer att landa på mellan tre och fyra timmar per dag. Lönen är lagstadgad och lika för alla. Hur den individuella lönen kommer att tas ut vet jag inte i detalj. Om det blir något symboliskt medel som liknar pengar, eller genom möjliga val av olika produkter som då i sig inte kostar något. Men bara en del av värdet som produceras kan förstås gå till löner. En annan del avsätts till skötsel och investering i arbetsplatser och ytterligare en annan del till det gemensamma, som skolor, sjukvård, transport och liknande.

Begreppet ägande är avskaffat. En viss lagstiftning, om än betydligt bantad, behövs också i det framtida samhället, och en av de viktigaste grundlagarna är förbudet att göra profit på andra personers arbete. Begreppet ägande används inte alls utan har bytts ut mot förvaltande. De arbetande förvaltar tillsammans sin arbetsplats, de boende sitt område och så vidare.

Vissa beslut som rör infrastruktur och liknande måste tas på en lite mindre lokal nivå. Då kan det hända att ett område eller en arbetsplats väljer ett ombud. Här gäller Pariskommunens principer. Ombud är direkt ansvariga inför dem som valt dem, har samma lön som alla andra och deras förtroende kan dras tillbaka omedelbart om de missbrukar det. Hur denna samhällsdebatt och beslutsfattande kommer att skötas i praktiken får framtiden utvisa, förmodligen kommer det att gå ganska smidigt med hjälp av en fri och snabb modern kommunikationsteknik.

Det som gör framtidens arbete så annorlunda från dagens är just självförvaltningen. Då kommer arbetarna själva att stå för besluten när det gäller vad som ska produceras och inte, arbetsmiljö och tillvägagångssätt. Säkert kommer det att se väldigt olika ut på olika arbetsplatser. Rotation mellan olika arbetsuppgifter kommer nog att vara regeln. Många kommer säkert att ta beslut på demokratiskt möjligaste vis, genom stormöten till exempel. Men vill man jobba på något annat sätt, till exempel utse en teamledare eller chef, så finns inget som hindrar, men en sådan chef har inte möjlighet att få ut mer lön än någon annan. Det handlar då bara om ett fritt val av arbetsfördelning.

När det gäller den lagstadgade arbetstiden är det också arbetslagen själva som beslutar hur den fördelas. De flesta kommer säkert att tycka att en fyratimmarsdag är lagom. Men inom vissa arbetsområden, viss typ av vård till exempel, kanske det visar sig opraktiskt och man fördelar det annorlunda.

Så tänker jag mig att det blir i bland annat designkollektiven. Dessa kollektiv kan erbjuda tjänster åt varuproducerande arbetsplatser där man vill ha mer än egen input till ny design, och även ta fram konst till nya områden och så vidare. Då kan man förutse att en del som jobbar i de kollektiven vill ha mycket tid åt personliga konstnärliga projekt. Kanske har man därför betydligt längre arbetsdagar där, vilket man kan kompensera med längre ledighetsperioder då man ostört kan ägna sig åt egen konst, romanskrivande eller liknande.

För visst ska vi ha design, flera vackra alternativ att välja på när det gäller till exempel kläder, och vackra och konstnärliga miljöer även i framtiden. Precis som Jordränta så tror jag att den utökade fritiden i framtiden i kombination med ny teknik och samhällets sociala karaktär kommer att leda till en blomstrande kultur, där mycket är fritt och där många fler både utövar och skapar kultur. Förhoppningsvis alla människor på ett eller annat sätt. Men att det finns även finns en viss professionell verksamhet inom försköningen av det allmänna är ju bara en bonus för alla.

Visst kommer det att finnas arbetsfördelning också i det framtida samhället och alla de yrken som idag är medelklassyrken kommer inte att försvinna. Många kommer förvisso det, yrken som har att göra med reklam, övervakning, administration av arbetarnas liv, förmän och så vidare. Men det kommer fortfarande att finnas till exempel lärare, sjukvårdspersonal, designers och mycket annat. Skillnaden blir att de inte kan tillåtas privilegier i form av högre lön eller egna områden att isolera sig i. De kommer snarare att vara en del av och samarbeta med lokalsamhället på ett sätt som idag är okänt.

Alla kommer att ha rätt att utbilda sig till dessa specialyrken om de så önskar, och först har deltagit i annat arbete i fem år. Att de inte får någon högre lön kompenseras mer än väl av de intressanta arbetsuppgifterna och att utbildningen bekostas av samhället. Motprestationen till den gratis utbildningen är att man förbinder sig att också arbeta i det valda yrket ett visst föreskrivet antal år (eller hur länge man vill därefter förstås).

Många kurser på högskolenivå ges också för allmänheten utan koppling till några förpliktelser eller kostnad. Bara för att det är poängen med den utökade fritiden, att vi ska kunna använda den till det som gör oss mänskliga: att utvecklas, forska, lära nytt, uttrycka oss kulturellt, umgås och ha tid att älska varandra (och för er som gillar det självklart utöva idrott och sport).

Jag tror att dessa principer för yrkesutbildningen leder till att de som i framtiden blir till exempel läkare blir det i första hand av genuint intresse för yrket och för att de har fallenhet för att arbeta med människor. Motiv som sökande efter status, pengar, en fin familjs krav och så vidare bortfaller.

Någon ägandeklass kan naturligtvis inte finnas i ett samhälle där ägande inte existerar (om man inte räknar ungens cykel eller liknande). Alla som tillhört denna klass får möjlighet att integrera sig i det nya samhället genom att på samma villkor som alla andra delta i produktionen. Vill man inte det kan man försöka klara sig som individ i skogen utan stöd från samhället, men det är nog inget särskilt attraktivt alternativ. Eftersom målet är att klassamhället så fort som möjligt ska förvandlas till en historisk kuriositet i stil med de medeltida häxbränningarna så förföljs givetvis inte barn till före detta kapitalister med att nekas möjlighet till utbildning eller liknande. Den typen av långsinthet kommer bara att bevara klasstänkandet in i ett system där det inte längre ska ha någon plats.

Det klasslösa samhället kommer att vara mycket annorlunda än det vi har idag. En förutsättning för det kommer att vara att revolutionen ägt rum internationellt. Vi kommer därför inte längre att ha några nationalstater, däremot starka lokalsamhällen. Resandet och migrationen kommer att vara fritt. Det står alla fritt att söka jobb var det vill, sen är det arbetskollektiven som avgör vem de vill ta in som ny arbetskamrat.

Och migrationen kommer naturligtvis se mycket annorlunda ut jämfört med idag när alla delar av världen har samma ekonomiska och sociala struktur med basen i självständig produktion och självförvaltning. Fattigdom och krig kommer inte längre att pressa fram migration utan resor och byten av bostadsort kommer att motiveras av kärlek och nyfikenhet.

Antagligen kommer kulturen på många sätt bli mer global, då samma värderingar enar världen. Säkert kommer vi nordbor fortfarande att resa blomsmyckade pålar att äta sill kring mitt på sommaren, och vid medelhavet kommer man fortfarande att ta siesta de heta middagstimmarna, kanske i högre utsträckning eftersom man då kommer ha mer tid för det. Men mycket annat som idag kommer undan som kultur kommer inte längre att finna något utrymme i det i sanning moderna samhället. Jag tänker till exempel på patriarkala sedvänjor som brudpris, eller religiösa idéer om att kvinnor inte ska arbeta. Det klasslösa samhällets frihet, överflöd av fritid, gratis kollektivtrafik, utbildning, sjukvård och så vidare bygger på att varje medborgare också efter förmåga deltar i det arbete som gör det möjligt. Man kommer inte att kunna skylla på sitt kön eller en gud för att undvika det.

Naturligtvis kommer inte det klasslösa samhället att lösa alla problem. Säkert kommer det att finnas saker som psykisk sjukdom, missbruk, våldsbrott och liknande också där. Familjeformerna kommer att variera, men de som är singlar eller kärnfamiljer kommer ändå inte att vara så isolerade som idag, utan naturligt ingå i flera gemenskaper utanför familjen. När problem uppkommer blir det en uppgift för samhället att gripa in på ett så bra sätt som möjligt, med vård eller stöd.

Jag utesluter inte att det kan uppkomma situationer då även framtidens medborgare för en tid måste tvångsomhändertas, för att skydda tredje part, som en hotad partner till exempel. Men det kommer inte att finnas underlag för en regelrätt fängelseverksamhet, utan man kommer att nödgas finna mer sociala och verksamma lösningar på problemen. Egendomsbrott kommer nästan helt att försvinna, om ägande inte är begrepp och ingen tjänar mer än någon annan, så försvinner motiven och drivkrafterna för dessa brott.

Ja detta var en kort skiss av hur jag tänker mig ett klasslöst samhälle. Väldigt skissartad det medges, men det har sina orsaker. Det ena är hänsyn till en bloggläsares tålamod och ork. Det andra är att att vi inte kan detaljstyra framtiden, mycket kommer att vara upp till de som i praktiken bygger det nya samhället, deras förutsättningar, önskningar och behov.

Jag nöjer mig med att konstatera att den som önskar sig denna, eller liknande, framtid måste undvika en massa fällor i samtiden. Konspirationsteorierna och deras tendens att ta blicken från de verkliga problemen och peka på reaktionära lösningar. Den postmoderna normlösheten med dess bastard värderelativismen som dödar den moderna gnistan genom att spränga alla kompasser. Pessimismen och tendensen att ge upp innan vi försökt. Modlösheten, framtidslösheten och den förödande auktoritetstron.

Ägarklassen finns av en anledning, för att vi låter den finnas. Den dag vi underkänner de tomma värden som idag driver runt ett rostigt system fullt av desperation, fattigdom, orättvisa, krig, rofferi och våld, så kommer det att kollapsa på precis samma sätt som ett troll som spricker i solen. Men det kräver att vi var och en blir de övermänniskor vi kan vara och vågar lita till vår kollektiva styrka och vår förmåga att axla våra egna liv.

Hoppas på många synpunkter i kommentarsfältet, både med kritik av min vision och egna visioner om detalj eller helhet. Jag ska också skicka vidare debattfacklan jag mottog av Jordränta till några andra bloggar jag läser. Så varsågoda, en utmaning till er: Kim Muller, Kvinnopolitiskt forum, Guldfiske, Autonoma kärnan, Kvinnor, StockholmsPunk, Andrea Doria, Skumrask och Arbetarperspektiv. Uppdraget är alltså att beskriva ett framtida klasslöst samhälle. Jag skickar med Jordräntas önskelista också: “Ämnen/Områden jag gärna ser beskrivna av mina kamrater är: Energi, semester, kultur, demokrati, handel, barnuppfostran, utbildning och arbetsliv.”

Tips från Konfliktportalen: Andrea Doria berättar om en rolig aktion i Stocksund i Ett brev betyder så mycket… , Kim Muller berättar att Influensavården i Skåne hotas av personalflykt, StockholmsPunk kollar in Punkens årsringar på fejsbok, Vida Latina Minns Björn Söderberg från en latinamerikansk horisont

Övriga tips: Istället för arbets- och socialpolitik utsätts arbetslösa för bizzara terapiformer hos s.k. “jobbcoacher” läs om det här, Botkyrkabibliotekens blogg tipsar om Ken Loach och de papperslösa, Skumrask har läst årets bok Blood’s a Rover, Alamut tipsar om en intressant musikdokumentär och berättar om När synten blev stor

Ordet “populism” kan användas på ett populistiskt vis i nedsättande syfte. Oftas då argument mot logik saknas.

The political nobless screams POPULISM.

Likaså kan man använda ordet “utopi” mot någon som har en vision om en bättre framtid. Ex. mot www.aktivdemokrati.se. Det används vanligtvis av de som vill konservera och stoppa utveckling i den visionära riktningen givetvis eller av de som saknar positivt och konstruktivt tänkande.

Ordet “högerpopulism” används av vänstern och ordet “vänsterpopulism” av högern.

Så var uppmärksamma när ordet “populism” används! Det används för att svärta ner någon eller något utan att ha argument emot iden, personen eller visionen. Det kan faktiskt ligga något i vad som sägs.

Att ta upp “EU” som en valfråga i en demokrati då sittande politikeradel vägrar trots att många människor är emot EU kan väl knappast anses vara populism.

Huruvida invandringen är ett reellt problem eller ej kan givetvis diskuteras, men vanligtvis poppar enfrågepartier upp när politikeradeln inte vill ta tag i en fråga. Piratpartiet har en idé om att folket inte vill övervakas, men ska det kallas populism? Tveksamt.

Faktum är att vissa ord som ex. “populism” och “direktdemokrati” är så laddade att det kan uppstå redigeringskrig på wikipedia. Därför är det ofta bra att läsa diskussionssidan och dess arkiv på wikipedia sa man kan avgöra var sanningen verkligen ligger dold.

http://ingero.blogspot.com/2009/10/hakan-bostrom-mot-sven-e-banangren.html

http://www.dn.se/opinion/signerat/falsk-folklighet-1.979545

http://kontaktmannen.wordpress.com/2009/10/24/vad-ar-det-for-fel-pa-sd-egentligen/

http://skiften.se/2009/10/22/populart-med-populism-inte-nationalism-da/

Gamle, forfaldne frisørsaloner er ofte perfekte små tidslommer. Somme tider er interiøret eller butiksskiltene mere end et halvt århundrede gamle og giver indtryk af at tiden her har stået stille. Et lille utopia af spejle, uigennemsigtige butiksruder og et indbildt minde om en vag duft af vandondulationsvæske.

Et pragteksemplar er den hensygnende ØBRO Salonen på Øster Farimagsgade.

Gad vide, hvad der foregår bag de akvarieagtigt blålige ruder …

… som står på klem.

Mystisk dør med grøn glasmosaik.

Dysfunktionelt telefonnummer og ensom agave.

Mondo beyondo-visionen (snabb skiss om en utopisk framtid):

Jag är författare och skriver intressanta böcker av flera olika slag, jag arbetar någon dag i veckan på ett bibliotek som är nyskapande och där det  händer spännande saker. Det rådande ekonomiska system innefattar bland annat medborgarlön och poängen är inte ökad konsumtion utan att få mat för dagen, ha någonstans att bo och ha det fint omkring sig och människor är öppna inför varandra och respekterar samtidigt varandras integritet – det är så självklart att respektera andras integritet att ingen har hårda kanter.

Inga murar behövs och människorna lär känna varandra och gör saker tillsammans, skapar och har gemensamma projekt. Grunden är att alla trivs och utvecklas och mår bra och ibland blir det missförstånd eller skavande olikheter och då blir vi ledsna och det är ok. omvärlden mår också bra, växterna, djuren, städerna och det ser olika ut på olika platser och vi kan vistas där vi trivs. Reklamskyltar finns det inga, men konst och kommunikation, det går att finna likasinnade för gemenskap och eller projekt.

Det finns ljuskällor som är varma utan att vara glödlampor, eller så glöder glödlampor utan att en massa energi behövs. Jag sover bra på nätterna och är ibland engagerad på dagarna, skapar och fixar och ordnar projekt med vänner. Festivaler, konst och ord.

Det finns tid för ensamhet – att bara vara och sitta i ett fönster och titta på världen som rör sig, det finns inga bilar, men möjligen häftiga fordon, som inte skadar miljön, för längre färder – mellan platser, inom platserna i tex en stad där finns det bara kollektivtrafik. Det går att leva i olika tempon bredvid varandra. Olikheter får rum, det är spännande och intressant om än lite komplicerat ibland.

“En utopi er forestillingen om en lykketilstand, eller et perfekt sted.” http://no.wikipedia.org/wiki/Utopi

Eksempel på et slikt sted: Tønsberg under slottsfjellfestivalen. Jeg kunne skrivet en begrunnelse i bokform, i tre bind og med 600 foto som vedlegg. Kanskje gjør jeg det når jeg blir pensjonist.  Foreløpig nøyer jeg meg med et knippe sitater, til glede til de som var der da gullkornene haglet.

“Har du sovna i solarium du eller?”
“Destruktiv? Hva betyr det?”
“Du slipper jo helt ukritisk folk inn i intimsona di…”
“Faen, dama var drita i bilen ass.”
“Du virker litt mer oppegående i dag…”
“Hvor naturlig er det egentlig å være lesbisk? Sett alle lesbene på en øde øy og om hundre år er det faen ingen igjen!”
“Her er alles favorittartist – Lou Bega!”

Denne lista kan fort bli lang, men siden jeg vet at det knappenåls- og youhadtobethere-humor stopper jeg der. Takk til alle for en helg jeg ikke kan forstå hvordan man skal kunne toppe. Noengang.

Jag fick ett långt svar av en Liberal i mitt förra nlägg  “Fri Konkurrens Är En Myt”

http://comapianisten.wordpress.com/2009/06/14/fri-konkurrens-ar-en-myt/#comment-30

Han verkade rent av förbannad över mina påståenden och poängterade vikten av att företag ägs privat och att dessa tävlar om bäst produkter. Han skrev också:

“Är det bara så att de tillverkar ’bäst’ (ur vilken synvinkel konsumenten ser) varor ser jag inget problem.”

Jag började fundera över detta och tänkte som så att
“Kanske det är så att om staten äger allt så upphör strävan efter bättre produker”
Men efteråt så kom jag till tanken att
“Hur viktigt är det att privata företag skapar bättre varor? Finns det något viktigare?”

Och jag kom fram till att det var så.
Istället för att målet är kvalitet så skulle den socialistiska utopin kunna erbjuda mycket mer. I den klassiska klasslösa staten som beskrivs i Ideologiböcker så kan alla tillgodoses de som behövs och tillsammans så höjs livsstandaren för alla.

Så socialistisk är jag inte ännu men ändå så är det inte helt att förkasta, tycker jag!
Om vi kunde garantera alla i hela världen en lika bra skolgång i hela världen så skullea någon form av jobb. Staten skulle sedan se till att alla fick ett jobb således skulle alla ha råd att leva. Livsmedelsprodukter skulle troligen inte vara så dyra eftersom vinstintresset saknas och folk skulle ha mer pengar till att spendera på annat.

Visserligen så skulle produkterna kanske inte kunkurreras till att bli bättre ständigt men alla skulle ha jobb och pengar att leva för. Liberaler och konservativa brukar i det här läget peka på Sovjetunionen och säga att: “Det funkar inte, se själv!” fast hur var det nu med sovjetunionen?

Sovjet bildades under första världskriget när åvarande ryssland var bankrutt och i ekonomisk kris. Man klarade av Deppresionen bättre eftersom den fria marknaden inte existerade och sedan förljde ett nytt världskrig. Ur spillrorna efter andra världskriget återhämtade sig Sovjetunionen ekonomiskt och blev återigen en stormakt. – tilläggas kan att USA inte låg i spillror efter Andra världskriget utan hade världens bästa industri vid det tillfället. – Landet fortsatte att vara ekonomiskt starkt om man tittar på den summa pengar som ständigt lades på krigsmakten under kalla kriget. Hade detta kunnat hända om landet hade styrts Liberalt? Jag tror inte det vilket stödjer min uppfattning om att en socialistisk stat som inte behöver spendara merparten av resurserna på vapen kommer att glänsa ekonomiskt.

Hur viktigt är privat företagande?
i dagsläget verkar det vara det viktigaste som existerar, men vad är alternativen?

Jag har tänkt på hur mitt liv skulle se ut om jag fick välja, no limits…

Även om jag fick välja shire eller hogwarts eller tillochmed forks, washington hängades med vampyrer så skulle jag ändå alltid, alltid, ALLTID välja Neverland. Alltså.. inte Jacksons nöjespark, jag menar såklart riktiga neverland. Neverland med Peter pan and the lost boys!!!!

Tänk ändå om det enda problemen i världen var piraterna som ville bråka då och då. Och piraterna är ju typ retarderade så det skulle ju inte vara någon match (plus att Hook är väldigt söt i Spielbergs filmatisering). Maten fantiserade man fram och pengar fanns inte. Det enda jag skulle behöva lägga ner tid på var viktiga saker som att lära mig och åka skateboard, bygga trädkojor och flyga. Serious shit, vad kunde någonsin någonsin vara bättre?

second star to the right and straight on till morning!

I Aldous Huxleys roman Brave New World förekommer ett lyckobringande medel utan bieffekter som kallas soma. Huxley beskriver medlet så här:

The Soma of Brave New World had none of the drawbacks of its Indian original. In small doses it brought a sense of bliss, in larger doses it made you see visions and, if you took three tablets, you would sink in a few minutes into refreshing sleep. And all at no physiological or mental cost. The Brave New Worlders could take holidays from their black moods, or from the familiar annoyances of everyday life, without sacrificing their health or permanently reducing their efficiency.

Var man lite ledsen kunde man få höra detta (från kapitel 4, där Benito Hoover tilltalar Bernard Marx):

[Y]ou do look glum! What you need is a gramme of soma.

Javisst! Ett gram soma gör susen.

En tilltalande sak med soma är att det utgör en mer verklighetsbaserad lyckobringare än Robert Nozicks upplevelsemaskin. Eller resonerar du som Bernard Marx, att det är bättre att vara sig själv, sorgsen, än någon annan, lycklig (vilket är i linje med John Stuart Mills tänkande)? Eller oroar du dig för att soma skulle missbrukas av en stat som vill passivisera människor? För en sådan, mer samhällsfilosofisk analys rekommenderar jag essän “Brave New World at 75″. I vilket fall är jag själv sugen på soma.

får världen att gå runt. Inte fyrkantigt, inte hexagonalt, utan runt. Runt-runt-runt.

Kom att tänka på det nu när jag gick ner till tvättstugan. Om det inte vore för att jag och tillverkaren av bokningsmaskinen vore överens om när 10.30 på lördagen den 6 juni egentligen är… ja, då hade jag inte kommit in i tvättstugan. Överenskommelser finns överallt omkring oss. Nämn en sak, vad som helst, och jag är rätt säker på att jag kan koppla det till överenskommelse på nåt sätt.

Det jag vill säga med det här är inte: “Kom mer överens!” för man kan inte komma överens om allting, och inte heller är det bra. Om alla var överens om att ett sätt var det bästa sättet att göra någonting på, ja, då skulle ingen komma sig för med att försöka göra det på ett bättre sätt, och då skulle världen stanna upp (= inte bra). Vad jag vill säga är att det är okej att inte vara överens, men att man då åtminstone ska komma överens om att man inte är överens. “Du tycker att x=y och jag tycker att x=z. Bra. Då kan du snickra på med ditt så snickrar jag på med mitt.”

Det jag förespråkar är en utopi, det är jag väl medveten om, men bara för att nåt är ouppnåeligt så betyder inte det att det är något som inte är värt att sträva mot. Om blott en person (vilket är en lite väl hög uppskattning) efter att ha läst det här skulle få för sig att skaka hand istället för att låta handen slå, ja, då har världen blivit till en bättre plats, trots att utopin ej är uppnådd.

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.

Sokrates tömmer den bittra kalken

Lite förenklat brukar man säga att Platon hatade demokratin som styrelseform, vidare i förenklingen brukar det hävdas att orsaken till detta hat berodde på Sokrates död. Närmarebestämt dennes avrättning i och genom demokratin i Aten. Jag brukar själv göra mig skyldig till denna förenkling, för den är fullt möjlig, rent av trolig.

 Hatet, om det nu ens var hat, var inte omotiverat. Platon var filosof, en filosof ger inte yttryck för saker och ting utan argument. Men, det var inte hat allena som fick honom att skriva ”Staten”, inte heller berodde allt på Sokrates. Platon drevs av rädsla och tidigare erfarenheter. Kanske var det så att när Sokrates tömde sin bägare fylldes Platons på ytterligare och rann slutligen över.

 I sin ungdom upplevde Platon hur atenare slogs mot atenare i ett inbördeskrig som dels ledde till ett tillfälligt slut för demokratin där och en tillfällig uppkomst av tyranni – styret av de trettio. Demokratin återställdes efter några år, men inbördeskrig är utan undantag grymma inslag i mänsklighetens historia. Till viss del gav han den instabila demokratin skulden. Han ville, genom ”Staten” beskriva ett samhälle i fullkomlig stabilitet och om ni läser ”staten” kommer ni att upptäcka att det hela påminner väldigt mycket om en myrstack. Ytterligheterna blir mer och mer extrema under statsbyggets gång och det slutar inte bättre än att Sokrates säger att alla över tio år skall föras ut ur staden, de är redan ”förstörda”. Vad Platon menar är att de skall avrättas.

 Somliga påstår att Platons teoretiska statsbygge är ett sätt att tala om för oss att den perfekta staten är en omöjlighet, att vi får nöja oss med de styrelseskick vi har. Något ambivalent är han ibland i fråga om demokratin. Platon kan sträcka sig så långt som att säga att den är den mest jämlika eller kanske renhårigaste av styrelseskick, men inte den som är mest rättvis. Rättvisa är den stora frågan i ”Staten”. Jämlikhet och rättvisa är inte samma sak. Rättvisa kan tolkas som ”rätt genom visdom”. Hur som helst placerar Platon demokratin näst sist bland de styrelseformer han räknar upp, sämst är tyranniet som i sin tur är en följd av demokrati.

 Det är med kuslig precision Platon beskriver Hitlers maktövertagande i Tyskland och följderna där av, 2500 år före detta inträffade. Mönstren är tydliga, vi kan även se dem i Saddam Husseins maktövertagande och styre.

 Det måste poängteras att den demokrati Platon kritiserade var en direkt demokrati, vilket är demagogens habitat. I Aten röstade de om allt, direkt. Det räcker att uppleva hjärntvätt i en minut efter en god talares uppträde för att lägga sin röst fel, ta ett ödesdigert beslut. Vår demokrati har kontroller och nödvändiga spärrar mot sådant. Ena dagen fattade den atenska demokratin beslut om avrättning gällande samtliga män på Lesbos, dagen efter ångrade de sig.

 Läser vi ”Staten” kan vi konstatera att Platon kan ha varit en av följande, möjligen en mix av dem: en antikens Pol Pot. En broder nummer ett, fast utan ett land att genomföra sin stora plan i. Jag är övertygad om att Pol Pot läste ”staten”. 

Platon kan ha varit en medborgare driven av vrede över en regim som dömt hans vän till döden. Drivkraften kan också ha varit rädsla för instabilitet och inbördeskrig. Men, han kan också ha varit en samhällskritiker som kritiserade demokratin, men ändå insåg att den var en förutsättning för hans verksamhet som filosof och kritiker.

(Nästa gång – Platons kritik mot demokratin)

I ”Staten” låter Platon sin store idol Sokrates tala för ett, åtminstone i hans tycke, idealsamhälle. En sak som debatteras är media, även om ordet som används i ”staten” för detta begrepp är ”musik”.

 Sokrates anser att media är av yttersta vikt i skapandet av en ideal stat. Vi bör inte vara förvånade idag att det faktiskt är så. Möjligtvis kan vi reflektera över att det var ett faktum för 2500 år sedan och att få verkar tänka på det idag.

 Media är av särskild vikt vad det gäller ungdomar, säger Sokrates. Det är den mest lättpåverkade gruppen, särskilt i fråga om, surprise, surprise: musik. Och nu menar han faktiskt musik.

 Det finns speciella litterära verk och vissa sätt att skriva, samt vissa teman som är direkt skadliga för samhället, säger Sokrates. Därför bör dessa styggelser censureras.

 Ett verk bör inte framställa onda människor som lyckliga, eller goda människor som olyckliga. Det är inte bra om medborgarna får för sig att det lönar sig att vara ond.

 Ett verk bör inte framställa gudarna från deras sämsta sidor. Gudarna skall vara förebilder. Om de dödar varandra och horar runt är det en indikation på att sådant beteende är att föredra.

 Ett verk bör inte framställa livet efter döden som något fruktansvärt. De som är satta att skydda staten skall göra det utan fruktan. Ja, de skall göra det med iver.

 Censur är ett mycket fult ord i en demokrati. Men, hade Sokrates (Platon) fel i sina slutsatser om vad viss form av litteratur (media) kan leda till? Jag tror inte det. Om vi inte på något sätt påverkas av det vi ser, läser och hör är det ingen idé att lägga tid på media. Alltså påverkas vi och även jag tror att ungdomen påverkas mest. Vilken förälder låter sitt barn ta del av vad som helst på DVD och Internet?

 Jag är inte för censur – långt därifrån. Hade vi byggt Platons idealsamhälle skulle det få bli utan Iliaden och det mesta ur grekisk mytologi. sedan hade det bara fortsatt, hej då Pulp Fiction, goddag Björnes magasin. Vi hade berövats möjligheten att välja mellan bra och dåligt. Platons idéer om hur samhället borde se ut är utan omsvep skräckläsning för varje demokrat, ja till och med för de flesta som vill kasta demokratin på gödselstacken.

 John Stuart Mills argument mot censur står sig än idag. Vem skall vara censureraren? Hur vet censureraren vad som bör censureras? Hade samhället bestått av fjortonåringar med undantaget en vuxen, då hade kanske svaret varit givet. Vidare är censur kontraproduktivt – inget blir så åtråvärt och intressant som det förbjudna, samt utvecklingshämmande: det vi idag ser som litterära klassiker och stora vetenskapliga framsteg var inte sällan föremål för censur i sin tid.

 Men, vad är det egentligen massmedia ägnar sig åt? Jo en slags självcensur där många tidningar och tv-kanaler lyfter fram det sensationella framför det som visar och speglar en mer sannare bild av verkligheten. För all del, finns det mördarkaniner vill jag veta det, men jag vill inte att de skall trolla fram dem om de inte finns. I sådant fall kan jag hellre nöja mig med en glad nyhet.

 De censurerar sig själva under mammons ok och slår sig på brösten av stolthet. Varför inte pröva ett nytt grepp: försök förmedla en så korrekt bild av verkligheten som möjligt – vi kan ta det, vi vill ha det, amen.

 (Det är klart – ibland måste saker och ting förenklas för att medborgaren skall kunna ta till sig. Det är en intressant sak som jag  skall ta upp en annan gång.)

Jag har alltid haft ett öga (kanske båda) på framtiden. Jag har alltid kunnat blicka framåt med en plan. Alltid kunnat se på framtiden med hopp och förväntan, well, inte alltid, men överlag. Jag har läst mycket historia, därför vet jag med gott minnen vad som har hänt. Jag vet hur krig har härjat och jag vet hur konstant död har plågat världen. Det är det som är bra med framtiden. Den behöver inte vara som det förflutna. Framtiden har det som sin främsta fördel. Därför väljer jag drömma. Drömma om en bättre tid, en vacker framtid.

Detta kanske är något som alla gör. Jag vet ärligt talat inte. Jag har spenderat min livstid på att försöka komma på det bästa sättet att forma framtiden för vårt allas bästa. Frågan som kvarstår. Obesvarad, är ett slags hån mot alla mina ideal och ambitioner. Det är en besatthet jag har. En av många. Vi har alla våra besattheter. Min är idealsamhället. Ett idealsamhälle, en utopi, en dröm som faktiskt fungerar måste alltid vara det ultimata politiska målet, hur orealistiskt det än verkar.

En utopi där vi alla kan vara fria. Förutom friheten att trycka ner andras friheter självklart.

Jag tror inte att vi kan genomföra det idag. Eller imorrn. Eller om 50 år. Men gudarna ska veta att jag tror verkligen att vi kan utforma det. Även om vi inte kan genomföra det. Så kan vi åtminstone skapa det, om så bara i teorin.

Påskeferien er over, og jeg har derfor ikke hatt like mye tid til å følge opp den inngående debatten med Onar Åm, men jeg skal likevel trykke et svar på hans siste innlegg, siden jeg også synes at debatten tar noen interessante vendinger som jeg vil svare på.

Arroganse

Aller først synes jeg det er litt ironisk hvordan Åm, som bruker mye av artikkelen sin på å forklare hvorfor det er jeg, og ikke han, som er ignorant, allerede i 3. og 4. avsnitt kun bekrefter mitt poeng.

Først klages det over at sosialistene har kontroll over politikken, barnehagene, barne-TV, skolene, universitetene og mediene, men ikke nok med det – Åm slår fast at DLF ikke slipper til i media fordi: «det bare er sosialister der som ser på liberalister som onde fascister, og de vil ikke slippe den slags på lufra». Det faktum at DLF ikke engang har 0,01% av stemmene i Norge er tydeligvis ikke grunn nok? Hvorfor i all verden skulle media bruke tid på DLF, når de har tilnærmet null påvirkning på samfunnet? Hvorfor skulle media bruke masse tid på et parti som ved Stortingsvalget i 2005 oppnådde 0,0081% av avgitte stemmer ved valget?

Et mikrosekund med TV-tid, ville altså vært mer reklametid, enn deres oppslutning tilsier, men igjen er det alle andre som har feilen. Det er naturligvis sosialistene i mediene, som mener at alle andre er onde fascister, som har feil denne gangen. Litt ironisk er det også at DLF irriterer seg over dette, når «onde fascister» stort sett er det samme stempelet de selv gir alle andre. Jeg skal ikke påstå at jeg ikke har irritert meg over venstrevridde medier i Norge, mer enn en gang, selv. Jeg kommer fra Ilseng i Hedmark, Norges rødeste fylke, der du nærmest må erklære din troskap til Arbeiderpartiet for å få lov til å jobbe som journalist. Det er likevel min erfaring at hvis du har et spennende, interessant, nytenkende og salgbart utspill, så trykker stort sett mediene saken. Selvinnsikt er en dyd, men det har jeg ingen forhåpning om at DLF skal innse.

Kommunikasjon

Det er også interessant hvordan Åm umiddelbart slår fast at det er staten det er noe i veien med, siden den har «gjort det mulig for en parasittisk ideologi å ta slik total kontroll over staten». Dette argumentet er rimelig korttenkt, for hvem er det som har etablert staten? Det er jo nettopp menneskene som har gjort det, så da må det åpenbart være noe i veien med alle menneskene som lar en slik stat eksistere. Vi vet jo også at alle mennesker som aksepterer dette, ifølge Åm, er onde eller naive. Onar Åm mener altså at over 50% av menneskene i Norge er naive/onde (eller parasitter) – noe jeg synes er en rimelig trist oppfatning.

Jeg tror ikke det er folket det er noe i veien med. I motsetning til DLF ser nemlig ikke jeg på meg selv som en del av en opplyst elite som skjønner noe 99,9919% av Norges befolkning angivelig ikke forstår. Jeg er erkjenner at når sosialistene har vunnet frem med sin retorikk, så burde høyresiden ta selvkritikk. Jeg gidder ikke å skylde på sosialistene for høyresidens problemer. Når Høyre sliter på meningsmålingene, er det først og fremst Høyres skyld og ingen andres. På samme tid tror jeg også at dette kan endre seg betraktelig, og det er også derfor jeg holder på med politikk og søker innflytelse – fordi jeg tror jeg har noen ideer som både vil være til det beste for partiet mitt og for landet mitt. Det hjelper ikke å ha «det endelige svaret» på alle verdens spørsmål, hvis ingen er enig i at du har det. Det er det fantastiske med et demokrati. Demokratiet er riktignok utrolig ineffektivt iblant, men takk og lov for at vi ikke har et teknokrati – der oppblåste bedrevitere bestemmer.

Anarkisme, Kommunisme og Anarkokapitalisme

Jeg har ikke helt tenkt å forlate debatten om hvorvidt anarkismens natur er sosialistisk, eller hvorvidt anarkokapitalismen er en type liberalisme eller anarkisme. Jeg synes nemlig at Åm utviser en manglende ideologisk innsikt på akkurat dette felt.

Anarkismen har svært mye til felles med kommunismen. Anarkismen og kommunismens respektive idealsamfunn bærer mange fellestrekk. Mange glemmer nemlig at også kommunismen har et mål om et samfunn uten stat. Kommunister tror imidlertid at de kan planlegge veien til drømmesamfunnet sitt, gjennom både kapitalisme og totalitarisme, før samfunnet når sin endelige idealtilstand, der staten opphører, og alle lever fredelig i en utopisk sosialistisk drømmeverden.

Kommunismen og konservatismen, derimot, (for å sammenligne med en ideologi basert på et realistisk verdensbilde) har et totalt forskjellig menneskesyn. Konservatismen anerkjenner at mennesket er født med en tilbøyelighet til ondskap, men dette anerkjenner ikke kommunister. Dersom de gjør det, mener de isåfall at det alltid er samfunnet som korrumperer enkeltmennesket og gjør det ondt. Det kommunistiske idealsamfunnet, uten klasseskiller og stat, forutsetter at alle mennesker vil nå en ufravikelig tilstand i fredelighet og lykke. Kommunismens menneskesyn gjør altså dets idealsamfunn fullstendig utopisk.

Kommunismens manglende forståelse av menneskets natur, og dets innovative evner, gjør heller ikke ideologien stort bedre. Det kommunistiske idealsamfunnet forutsetter at menneskets utvikling stopper opp, samt at alle vil være fornøyd med tilstanden slik den er. I det øyeblikket noen ønsker å bryte ut av dette idealsamfunnet, må kommunismen bli totalitær. Tjen Folket skriver f.eks. at ”Når de reaksjonære setter i gang angrep, må de revolusjonære raskt møte dette med en massiv styrke”. Dette gjør at kommunismen alltid vil være dømt til å forbli i en totalitær fascistisk tilstand.

Den store forskjellen på kommunismen og anarkismen, er altså veien til målet og ikke selve målet. Anarkister vil ikke gå veien om kommunismens stadier, for å nå det endelige målet om det statsløse samfunnet. Det må likevel sies at fellestrekkene mellom anarkismen og kommunismen stopper ved at de begge vil avskaffe kapitalismen og er anti-autoritære i sin endelige form. For Anarkister og kommunister har ikke det samme målet om et klasseløst samfunn.

Anarkismens statsløse samfunn baserer seg på individer. Kommunismens statsløse samfunn baserer seg på kollektivet; fellesskapet er alt, individet intet. Kommunismens statsløse samfunn kan derfor først etableres etter at samfunnet er omgjort til en slags kollektiv organisme. Anarkismen vil hoppe over alle disse stadiene og innføre et statsløst samfunn umiddelbart. Anarkister ønsker heller ikke, i motsetning til kommunistene, et statlig maktapparat som skal slå ned på motstand. Anarkister vil at samfunnet utelukkende skal baseres på frivillige forbindelser.

Anarkisme og frihet

Anarkismen ser ikke nødvendigheten av noen nedfestede organer for å sikre folks frihet. Anarkister har to løsninger på hvordan enkeltmenneskets frihet sikres. Jeg vil dele disse i 2 grupper.

1)    Mange anarkister er det jeg vil kalle kollektivistiske individualister. Dette høres ut som en motsetning, men det behøver ikke å være det. Slike anarkister ser på menneskeheten som et eneste stort fellesskap. Menneskeheten er altså et kollektiv av enkeltindivider. Dette synet forenes med kommunismen i at det er samfunnet (eller kapitalismen) som korrumperer individene. De hevder derfor at politi, forsvar og rettsvesen ikke vil være nødvendig i et anarkistisk samfunn.

2)    Andre anarkister vil hevde at private firmaer kan utføre disse tjenestene på en bedre måte enn staten. I et slikt samfunn vil det bli en privat oppgave å forsikre sin frihet.

Som konservativ anser jeg den første løsningen som fullstendig utopisk, og den andre som en oppskrift på kaos. I et samfunn der det skal være opp til private firmaer å forsikre folks frihet, vil det ikke finnes noen bestemte rettigheter som er like for alle. Da vil du heller få et slags mafiastyrt samfunn der et sett med rettigheter måles opp mot et annet. 

Anarkokapitalismens plass

Hvor plasserer så anarkokapitalismen seg opp i det hele. Det er ikke bare Onar og jeg som strides om anarkokapitalismen egentlig er en form for liberalisme eller anarkisme. Anarkismens vesen i seg selv er svært omstridt, så det vil være vanskelig å komme med noen fasit, men jeg kan i hvert fall argumentere for mitt ståsted, og hvorfor jeg synes det er en del hull i Åms argumentasjon.

Det er altfor enkelt å bare påpeke at anarkokapitalisme er en form for anarkisme, simpelthen fordi den tar avstand fra staten. Det blir omtrent som å sette likhetstegn mellom en skattesnylter og en voldsmann, av den ene grunn at begge står på utsiden av loven.

Det finnes mange former for anarkisme. Jeg kan nevne: anarkosyndikalisme, anarkafeminisme,  økoanarkisme, mutualisme og individualisme blant flere. Felles for alle er at de ikke anerkjenner anarkokapitalismen som anarkistisk. Enhver ideologi som er tilhenger av kapitalisme og eiendomsrett strider mot anarkismen. Anarkismen er imot alle former for herskere. Mennesker har kun bruksrett til det de selv produserer gjennom sitt arbeid. Arv blir derfor også forbudt i et anarkistisk samfunn. Mennesket har altså bare verdiene det produserer på lån. Anarkokapitalismen er totalt uforenelig med alt dette. Anarkokapitalister jobber for akkurat det samme samfunnet som de mest liberalistiske. Forskjellen er kun den at liberalister ser voldsmonopolet som et nødvendig onde for å bevare folks frihet, mens anarkokapitalister mener frihet forutsetter totalt fravær av autoriteter.

Rettstat eller mafia

Påstanden om at jeg ønsker et mafiastyre er også rimelig usaklig. Åm motsier seg selv ved å hevde dette, siden han selv sier at liberalister er for en rettstat for å hindre mafia. Åm mener altså at et statlig voldsmonopol er nødvendig. Det gjør også jeg, men jeg ønsker ikke så minimale begrensninger for statens muligheter til å gripe inn. Hvis dette gjør at jeg ønsker et mafiasamfunn, så betyr det at Åm også ønsker et mafiasamfunn; bare en minimal mafia.

Det som også er interessant, er at Åm ikke innser at en anarkokapitalist, ville kunne bruke akkurat de samme argumentene mot Åm, som han bruker mot meg. Jeg kan bruke Åms eget argument om bevisbyrde for å illustrere dette. Åm hevder at han kan bevise at et statlig voldsmonopol er nødvendig for å ivareta folks frihet, og at han derfor kan rettferdiggjøre dette. En anarkokapitalist vil imidlertid hevde at han kan påvise at et statlig voldsmonopol IKKE er nødvendig for å ivareta folks frihet, men at dette voldsmonopolet tvert imot er et hinder for den samme friheten Åm vil bruke vold for å bevare. En anarkokapitalist som er like hardnakket i sitt syn, som det Åm er, vil dermed kunne bruke samme argumentasjon for å hevde at Åm enten er ond eller naiv, ettersom han er for statens rett til å utøve vold mot et annet menneske, basert på det en anarkokapitalist vil kunne definere som utopiske argumenter. Det dette viser er egentlig bare hvor hul slik argumentasjon er.

Om friborgerskap

Det stemmer at jeg er åpen for friborgerskap. Jeg støtter ideen fullt ut, men jeg er nødt for å se på de reelle mulighetene for å gjennomføre et slikt system. Jeg er stor tilhenger av mer prinsipper og ideologi i politikken – og har flere ganger hudflettet partifeller for manglende prinsipiell og ideologisk argumentasjon og kontinuitet i sine politiske ideer, men jeg har heller ingen tro på utopiske idealsamfunn. Jeg kommer aldri til å fronte en politisk idé, samme hvor ideell jeg synes den er, hvis jeg anser den som umulig å gjennomføre. Å stirre inn i ideenes verden er for filosofer, ikke for politikere.

Det er mange problemer med friborgerskap:

Skal foreldre kunne velge friborgerskap for sine barn?

Hva ja; er det riktig at foreldre i praksis kan velge bort barnas rett til å få behandling hvis de er syke?

Hvis nei; hvordan blir da forholdet mellom en forelder som er friborger, og barnet som ikke kan bli friborger før det er 18?

Hvordan skal friborgere betale rettmessig for de deler av samfunnet som alle er forbrukere av: som f.eks. kraftledninger, strømkabler, veier, osv… samtidig som de slipper å bidra til det sosiale samfunnet for øvrig?

Bevilgningene til disse områdene varierer fra år til år, ettersom regjeringen prioriterer, hvordan skal man sikre at friborgere hele tiden er med på å betale den riktige andelen av disse kostnadene?

Dette er bare noen få problemstillinger jeg kommer på i farta, ved et øyeblikks problematisering, og det vil antakelig dukke opp mange flere. Som sagt, synes jeg ideen er utrolig interessant, og hvis gjennomførbar: fullstendig forenlig med mitt ideologiske tankesett. Jeg må imidlertid bli overbevist om at dette systemet er realistisk å gjennomføre, før jeg ville foreslått det i noen av de politiske organene i Høyre eller Unge Høyre.

Moral

Til slutt vil jeg ta tak i det jeg mener er en trangsynt oppfatning av moral, samt en unnvikende argumentasjonsform.

Åm har en debatt-teknikk som ofte går ut på å legge ord i munnen andre, eller bevisst feiltolke det andre mener på en måte som gagner hans egen argumentasjon. Nå hevder han at jeg mener at moral kun kan baseres på føleri. Så er ikke tilfelle, men jeg tar sterk avstand fra en oppfatning om at noe menneske kan ha en objektiv og ubestridelig tolkning av hva som er korrekt moral. Det er Åm som mener at hans moralsyn, og oppfatning av rett og galt, er det eneste rette. Han hevder til og med at dette er så sikkert som at ”1+1=2, at jorden er rund, at månen er mindre enn jorden, at gravitasjonsfelt virker på jorden og holder oss festet til den”.

Videre sier han at jeg krever at alle følger mitt moralsyn. Dette stemmer ikke. Jeg sier jo tvert imot at jeg aksepterer at folk kan ha en annen moralsk oppfatning enn meg. Jeg mener selvfølgelig at det finnes noen naturgitte rettigheter, som retten til liv. Jeg er også selvfølgelig helt enig i at det er ondt å myrde et annet menneske med overlegg. Det finnes likevel subjektive moralske oppfatninger, uten noe fasitsvar. Noen mennesker mener f.eks. at det er helt umoralsk å ha sex før ekteskapet, andre ser det som helt uproblematisk. Ingen av disse tar feil, nettopp fordi det er en subjektiv oppfatning av hva som er moralsk riktig.

Jeg er for å tilpasse samfunnet, slik at folk kan følge sin egen moral, men det må naturligvis gå en grense når man forsøker å pålegge andre sin moral. Et eksempel på dette er diskusjonen om abortrestriksjoner. Det er i dag en pågående debatt, om hvorvidt man skal fjerne eugenisk indikasjon som selvstendig abortkriterium. Argumentet er at man vil unngå et sorteringssamfunn. Av samme grunn, får kvinnen heller ingen informasjon om bl.a. barnets kjønn før etter perioden for selvbestemt abort er ferdig (12 uker). Utgangspunktet for slike synspunkt er at man mener det er umoralsk å abortere et foster basert på slike opplysninger. Jeg er også enig i at det ville være umoralsk å abortere et foster fordi det er gutt eller jente, men jeg har likevel ingen rett til å pålegge andre å følge min moralske oppfatning.

Konklusjon

Det er ikke jeg, men Åm -som forlanger at alle skal legge seg flat for hans moralsyn. Han mener at det eneste moralsk riktige prinsippet et samfunn kan bygges på er: laissez-faire. Derfor vil han tvinge alle til å leve etter dette prinsippet!

isn’t this contradictory? greatest worst?

our minister of buttons?  hmm, suspicious.  I am going to spend the rest of the day standing on my head seeing if I can comprehend greatest worst, not greatest of the worst, or the greatest at being worst, but greatest worst. or is worst greatest bestest awfulest better?

1 of 3 known buttons in circulation, I lost mine, the other two are in good hands. i hope.

who comes up with these dumb ideas? greatest worst peoples or just people who live somewhere like this person I know

http://www.playplayplay.org/

go get lost in the good way

me n stoney n my unidread, clearly lost

FOR MORE TREATS HISTORIC ARCHIVES PLEASE VISIT THIS MOST DREAMY OF ARCHIVES

TREATS HISTORIC LEGENDARY PHOTO ARCHIVE

I det nya numret av Tvärdrag (1/09) skriver jag nedanstående artikel. Numret i övrigt har “Offentlig sektor” som tema och ser väldigt spännande ut. Passa på att prenumerera på Sveriges bästa politiska tidskrift, 100 kr för 6 nummer.

Miljontals läsare har charmats av Alexander McCall Smiths naiva historier om Mma Precious Ramotswe och damernas detektivbyrå. De fall som den ”traditionellt byggda damen” löser är knappast av den typ som brukar få deckarfantasterna att skjuta upp böcker på topplistorna. Där finns inga mafiosi och seriemördare. Inte heller några alkoholiserade poliser som lyssnar på opera. Istället får man en tjock medelålders kvinna i Botswana som undersöker fall som rör misstankar om oäkta makar eller försvunna personer och däremellan dricker sitt te, bekymrar sig för sin familj och pratar med grannar och släktingar om gemensamma bekanta. Och som läsare är det lätt att drömma sig till det enkla liv som framträder i berättelserna. Ett liv som är bekvämt, men inte präglas av det moderna livets jakt på materiella tillgångar. Det finns någonting svårgreppbart bekant över idyllen.

I slutet av 1800-talet var skönlitterära socialistiska utopier på modet. Edward Bellamys En återblick och William Morris Nytt från en ny värld är de mest kända exemplen. Men även den svenska arbetarledaren och tidningsmannen Axel Danielsson formulerade sin egen utopi i novellen Främlingen. Dessa berättelser byggde så gott som alltid på att huvudkaraktären på ett eller annat sätt hamnar i ett socialistiskt samhälle som är annorlunda från det samhälle han själva känner till. Hos Bellamy och Morris vaknar de bara upp en morgon och befinner sig där. I Danielssons novell är det en svensk emigrant som återvänder till Sverige och sin barndoms Malmö efter åratal i Afrika, bara för att upptäcka att det hårda klassamhället han lämnade har ersatts av ett jämlikt och socialistiskt. Utopier utspelas alltid någon annanstans, i tid eller rum. Gärna i en miljö som läsaren kan relatera till, men inte känner ingående. Morris framtida London blir greppbart därför att det helt annorlunda samhället är byggt på det gamla Londons ruiner.

Mma Ramotswe lever inte i någon socialistisk utopi. Långt därifrån. Men den konfliktfria och traditionsfyllda värld som målas upp är en utopi. En konservativ utopi. Här finns det ingen resa i centrum eftersom konservatismen per definition bygger på rötter, kontinuitet och tradition. Istället är det läsaren som får ta på sig rollen av storögd besökare när Mma Ramotswe guidar runt i ett samhälle som är förhållandevis fritt från allvarlig brottslighet, samhällskonflikter, arbetslöshet och globaliseringens hot. Det är ett samhälle som vi kan peka ut på kartan (åtminstone med lite hjälp), men framförallt är det ett samhälle vi tror oss känna igen. Det gamla samhället med sina ramar, sin sammanhållning och sin trygghet. På svenska skulle vi kalla det folkhemmet.

Konservatismens klassiska hjälte, odalbonden, har här fått en modern klädedräkt i småföretagaren. Privatdetektiven, bilmekanikern, skrivmaskinsskolinnehavaren. McCall Smiths Botswana är fullt av ivriga bävrar som bär upp samhället. Några arbetare ser man egentligen inte till. Det finns visserligen lärlingar, sekreterare och hembiträden. Men de existerar i en konfliktfri och familjär samexistens med sina arbetsgivare. Det verkliga Botswanas gruvarbetare och turistarbetare syns inte till, trots att det är i dessa sektorer som huvuddelen av landets inkomster kommer från.

En viss svärta finns i berättelserna. Aidsepidemin finns där, men bara som ”sjukdomen” i marginalen. I verkligheten är nästan 40 procent av den vuxna befolkningen smittad. Något som också lett till att landet har den kortaste förväntade livslängden i världen. Det finns dåliga flickor och elaka män, påverkade av samhällsupplösande krafter utifrån. Men de finns mest där för att kontrastera mot det traditionella Botswana, det Botswana som Mma Ramotswe gör sitt bästa för att försvara.

Men om en bok handlar om utbytet mellan författare och läsare så har inte böckerna särskilt mycket att göra med Botswana, de är skrivna av en västerlänning för andra västerlänningar. Snarare handlar de om en dröm om en enklare, tryggare och mindre komplex värld. Man kan känna doften av Mma Ramotswes röda te, se solen gå ner över Kalahari och förstå varför de enkla svaren kan locka så många.

I det goda samhället är människornas välmående och frihet målet och deras inordning och effektivitet etc är endast ett underordnat medel. Visst krävs det en del inordning och effektivitet, men som sagt dessa saker är inte målet. Målet är frihet och välmående och folket bör få sin beskärda del av dessa. Alltså kan det inte råda krav på perfekt och total inordning och effektivitet för då skulle målen frihet och välmående bli alltför lidande. Maskinerna och datorerna är medel som bör användas så att de tillåter oss att öka graden av frihet och välmående och minska nivåerna av inordning och effektivitet.

Den senaste veckans stora, globala politska händelse var förstås att Barak Obama formellt tillsattes som USA:s president. Människor världen över lyssnade till hans ”inauguration speech” och följde den pampiga ceremonin vid Lincoln Memorial. Obama levde verkligen upp till statsmannarollen. Hans tal var snudd på mästerligt. Han lyckades apellera till alla viktiga intressegrupper samtidigt som han framgångsrikt iklädde sej rollen som landsfadern som vill ena nationen i en svår tid. Hans retorik var, som det anstår en amerikansk president, storslagen.  Med starkt patos presenterade han högtflygande visioner och grandiosa ideal, och lyckades ändå framstå som trovärdig. Kontrasten till svensk politik var enorm. I jämförelse framstår våra politiker som oerhört små och provinsiella.

Barak Obama innehar världens mäktigaste politiska ämbete och i förhållande till detta är Reinfeldt och Sahlin snarast obetydliga lokalpolitker. Det är därför inte helt rimligt att göra en jämförelse. Ändå menar jag att det kan vara nyttigt att se på svensk politik och samhällsdebatt med amerikanska glasögon.

En av de främsta skillnaderna mellan amerikansk och svensk politisk kultur är retoriken. I USA är politiker inte rädda för stora ord. Man har storslagna ideal och storstilade mål. Man siktar mot stjärnorna även om man i själva verket kanske inte når högre än trädtopparna. I Sverige är förhållandet ofta det motsatta. Medan man i USA riktar blicken uppåt stirrar svenska politiker stint ner i marken. Här är det enbart konkreta realiteter som gäller. Visioner om att kunna åstadkomma övergripande förändringar lyser med sin frånvaro.

Den amerikanske politikern säger: Alla vuxna människor ska ha ett meningsfullt arbete som de kan försörja sej på. Hans svenska motsvarighet säger: Genom en skatteomläggning vill vi kunna öka satsningarna på arbetsmarknadsåtgärder och vi hoppas på så sätt kunna minska den öppna arbetslösheten med 0,4%. I USA säger man: Vi ska ha ett gott företagsklimat, eftersom ett blomstrande näringsliv skapar jobb och ekonomiskt välstånd. I Sverige säger man: Vi ska tillsätta en utredning kring möjligheten att sänka arbetsgivaravgifterna med någon procent, vilket eventuellt kan leda till att 1000 nya jobb skapas 2012.  I den amerikanska debatten säger man: Vi ska ha ett väl fungerande polis- och rättsväsende. Grova brottslingar ska sitta i fängelse och vanliga, hederliga människor ska kunna känna sej trygga. I den svenska debatten säger man: Vi vill diskutera möjligheten att eventuellt öka anslagen till polisväsendet med 1,2%. Dessutom ska vi tillsätta en utredning som ska se över om domstolarnas arbete kanske kan effektiviseras. Exemplen är visserligen konstruerade, men jag hävdar att de lika gärna skulle kunna vara autentiska.

Bristen på visioner och ideal är lika tydlig inom vänsterblocket som inom borgerligheten. Sahlin & co håller krampaktigt fast vid resterna av folkhemmet och blundar för att 1960- och 70-talens trygga välfärdssverige sedan länge är borta. Reinfeldt och hans ”nya” moderater sneglar ängsligt vänsterut och försöker i allt väsentligt lägga sej så nära socialdemokraterna som möjligt för att inte förlora väljare. Resultatet blir ett upprätthållande av status quo, där de reella förändringarna är ytterst marginella och i allmänhet av kosmetisk natur.

Men vad ska vi med visioner till? Är inte den svenska politiska kulturens fokus på det konkreta och praktiskt genomförbara att föredra framför en högtflygande retorik med vilken man målar upp utopier som kanske aldrig blir verklighet?

Jag hävdar att visionerna – även om många av dem aldrig förverkligas – fyller en viktig funktion. De visar oss nämligen att förändring är möjlig. Praktiskt taget alla stora, viktiga förändringar har förstås börjat med en vision. Någon har vid något tillfälle tänkt tanken att något annat än det för tillfället rådande skulle vara möjligt och eftersträvansvärt, och denne någon har sedan fört sin idé vidare till andra. Oavsett om vi talar om hur Einstein med relativitetsteorin åstadkom ett paradigmskifte inom naturvetenskapen, hur Charlie Parker revolutionerade jazzmusiken eller hur Nelson Mandela och ANC lyckades störta apartheidsystemet i Sydafrika är mönstret detsamma. Någon har haft en vision och kommunicerat denna till andra. Först då har förändring och utveckling blivit möjlig.

Den svenska politiska kulturen präglas av en med jantelagen besläktad attityd där alla nyskapande tankar omedlebart bemöts med frågorna: År det där verkligen praktiskt genomförbart? och Hur ska det finansieras? I ett sådant klimat kan inga visioner växa. Där går det aldrig att pröva nya idéer. Istället fastnar man i fruktlösa försök att anpassa föråldrade strukturer till en samtid i vilken dessa strukturer sedan länge spelat ut sin roll. Resultaten ser vi på många håll i det svenska samhället. Arbetsmarknadspolitiken, integrationspolitiken, utbildningspolitiken och kriminalpolitiken är bara några exempel på områden där det behövs radikalt nytänkande.

Vi behöver politiker som vågar ha visioner; som – med risk för att anklagas för att vara orealistiska och utopiska – vågar tro på att övergripande förändringar är möjliga. Under 1900-talet gick Sverige under några decennier från att vara ett underutvecklat jordbrukssamhälle utan demokratiskt styrelseskick till att vara en demokratisk välfärdsstat och en av världens rikaste industrinationer. Denna utveckling skedde dessutom inte genom blodiga revolutioner och inbördeskrig, utan genom fredlig reformpolitik. Utgångspunkten för dessa förändringar var förstås att det fanns visionärer som vågade tro på att något nytt och radikalt annorlunda var möjligt, och som vågade ge uttryck för sina visioner. Om det gick att åstadkomma radikala förändringar för 50 eller 100 år sedan, varför skulle det inte vara möjligt idag? Varför finns det inga visioner i svensk politik?

Mens ord om likhet og omfordeling, fra alskens sosialister preget avisene i julen, benyttet jeg anledningen til å hylle de private innovatørene, og de markedskreftene som har gitt oss den velstanden vi har i dag, i en kronikk 23. desember kalt “God Jul til dere Sosialister”. Dette startet en ganske livlig debatt i Hamar Arbeiderblad.

Sist ute var Aleksander Bern, med innlegget “Utopisk om kapitalismen” der jeg både fremstilles som liberalist, individualist, osv… Bern har åpenbart ikke forstått hverken den ideologien jeg vedkjenner meg, eller de øvrige betgnelsene han forsøker å gi meg. HA har dessverre ikke lagt ut dette innlegget på nettsidene sine så jeg får ikke linket til det, men mitt svar er i hvert fall som følger:

Virkelighetsfjerne betraktninger

Det var med stor interesse at jeg begynte å lese Aleksander Berns innlegg i HA, 7. januar, for Bern kommer egentlig med noen viktige betraktninger og problemstillinger. Dessverre våger han seg fort ut på altfor dypt vann, og drukner fullstendig i virkelighetsfjerne konklusjoner og uholdbare påstander.

Lite imponerende

Bern har tilsynelatende aldri lært korrekt sitatbruk. Det er nemlig ikke spesielt imponerende å svare på «sitater» man selv har konstruert. Jeg skrev aldri at «verden er kun drevet fremover av enkeltindividet» slik Bern feilaktig siterer, men at «verden beveges av individer som forfølger sine egne individuelle interesser». Her er det markante forskjeller. Berns forvrengning av mine uttalelser gir uttrykk for et rent individualistisk verdensbilde, mens min opprinnelige setning er en anerkjennelse og en hyllest av de innovatørene som har gjort dagens samfunnsutvikling mulig.

Videre er det usaklig å angripe min ideologiske forankring uten å nevne den faktiske ideologien jeg vedkjenner meg med ett eneste ord. Jeg aldri har lagt skjul på min markedsliberale eller nyliberale overbevisning, men denne er forankret i konservatismen. Hvis Bern hadde fulgt med i timen ville han visst at fellesskapet er svært viktig for konservative, men at fellesskapet for oss er noe mer enn en flokk. For konservative er fellesskapet en ansamling enkeltindivider.

Innovatører

Mitt poeng illustreres egentlig meget godt av Bern selv, når han fremstiller Statkraft, Televerket, Norges Statsbaner og Vegvesenet som kollektivistiske motsetninger til min påståtte individualisme, for også disse institusjonene er bygget opp av enkeltindivider. Det blir nesten komisk når Bern ikke forstår at disse offentlige institusjonene aldri kunne eksistert om ikke det var for de innovatørene jeg hyllet i mitt innlegg 23. desember. Hadde Statkraft i det hele tatt hatt noe strøm å levere hvis ikke Nikola Tesla egenhendig hadde løst problemet med roterende magnetfelt, konstruert den første kraftstasjonen for vekselstrøm og dermed lagt hele grunnlaget for dagens elektrifiserte sivilisasjon? Hvem skulle televerket ha levert telefontilknytning til, hvis ikke Alexander Graham Bell hadde funnet opp telefonen?

Jernbaneutviklingen har også sitt opphav i private innovatørers kreativitet. Det som virkelig satte i gang jernbaneutbygging over hele verden, var jo oppfinnelsen av dampmaskinen. Norges Statsbaner var naturligvis svært viktig aktør, men er det noen som tror at jernbaneutbyggingen i Norge hadde skjedd dersom Thomas Newcomen ikke hadde funnet opp dampmaskinen i 1712, eller hvis James Watt ikke hadde videreutviklet den til en brukbar modell i 1769? Dagens tog er riktignok drevet av elektrisitet, men da kan man jo igjen spørre seg hvor vi hadde vært uten Teslas oppdagelser.

Berns henvisninger til Albert Einstein er nok et eksempel på at grundigere research ville vært klokt. Einstein var sterk kritiker av kapitalismen, men det var fysikeren Einstein jeg hyllet i mitt innlegg. Det er som fysiker han er kjent og genierklært. Hva han mente om politikk er forholdsvis uinteressant. Videre forsøker Bern å gjøre et treffende poeng ved å hevde at «det var ved det offentlige universitetet han gjorde mye av sin banebrytende forskning». Dette er faktisk grov faktafeil. Det er allmennkunnskap at Einstein aldri var noe skolelys. Einstein ble uteksaminert i 1900, uten å ha utmerket seg noe bemerkelsesverdig. Det var først i 1905 at han introduserte relativitetsteorien, som et resultat av teoretiske eksperimenter han puslet med på fritiden.

Inkompetanse

Det er likevel ideologisk at Bern skyter fullstendig skivebom. Han tegner et skrekkbilde av min ideologi som ikke ville passet de mest ytterliggående og rendyrkede liberalistene i DLF, og forsøker å stemple meg som en ekstremistisk laizzes-fare liberalist mer objektivistisk enn selv Ayn Rand noengang var. Han utviser rett og slett en usedvanlig manglende ideologisk innsikt og ignoranse. For det første burde Bern lære seg at kapitalismen ikke er en ideologi, men et økonomisk system. Markedsliberalisme kan heller ikke regnes for å være en fullkommen ideologi, men en betegnelse på et ideologisk tankesett for hvordan markeds, og handelspolitikken burde styres. Både konservative og liberalister kan derfor være tilhengere av markedsliberalisme.

Ved frihetsbegrepet når Berns ideologiske inkompetanse nye høyder. Jeg siterer: «Når Riise og hans meningsfeller snakker om frihet, er det frihet til å følge sin egeninteresse (…) ikke frihet fra sult, tyranni, overgrep drap og vold (…)» Dette er vrøvl fra ende til annen. Konservatismen ser det som statens fremste oppgave å beskytte hvert enkelt menneske mot slike forhold. Et menneske er ikke fritt, dersom det ikke er noe som sikrer dette menneskets frihet. Alle har rett til trygghet. Det jeg er motstander av er at selvstendige mennesker tvinges inn i et avhengighetsforhold til staten. Staten burde konsentrere seg om å hjelpe de som trenger hjelp og vil ha hjelp, og la resten være i fred! Det er det frihet handler om.

Frihet

Jeg tror på ingen måte at jeg har svaret på alle spørsmål og problemer, slik Bern insinuerer. Min fremste politiske sak er nettopp å ta mer makt fra politikere og overlate valgene til hvert enkelt menneske. Enkelte ting burde tilhøre den private sfære, og være utenfor politikeres innblandingsrett. Sosialismen er en dystopi i mine øyne, men en ond utopi når den fremføres av sosialister. Bern har fullstendig rett i at undertrykkelse og rettsløshet ikke er en del av sosialistenes drømmesamfunn, men sosialismens utopiske ondhet gjør at den alltid fører til dét hvis den får lov. Hvis jeg trodde jeg hadde svaret på alle livets spørsmål, ville jeg vært sosialist. Det er sosialister som søker å tvinge sin moral og prinsipper over på andre. Det er sosialister som søker makt og innflytelse fordi de tror de er egnet til å styre andres liv. Som politiker søker også jeg innflytelse, men av helt andre grunner. Jeg søker innflytelse fordi jeg tror på et ufravikelig prinsipp; frihet. Frihet til å leve det livet man selv vil, fri fra undertrykkelse – både statlig og privat. Ikke en utopisk individualistisk frihet, men en virkelig frihet som henger sammen med ansvar og orden. Kall det gjerne fundamentalistisk om du vil. Frihet er ikke noe jeg kompromisser med.

I løpet av vår historie har ikke politikk i seg selv forandret seg. Hva vi gjør, og hvordan vi gjør det har forandret seg. På tross av alle våre ulike former for å organisere det hele, koker det til enhver tid ned til en samhandling mellom personlige fordeler og menneskelige relasjoner. Om du ser på noen som din venn, vil du også politisk være villig til å gå langt lengre enn om du anser enn person som din fiende. De forskjellige systemene har hatt forskjellige mål, forskjellige effektivitetsgrad og forskjellig fokus. Noen har fokusert på personlige bånd, mens andre har fokusert på nytteverdien i langt større grad. Stort sett henger det tett sammen med størrelsen på samfunnene som er involvert. Jo mindre samfunnet er, desto større del av politikken vil gå på personlige bånd. I et større samfunn vil fokusen ligge mer på hva som tjener deg. Forskjellene eller allikavel langt fra så store som man skulle trodd. Et av kjennetegene på et vellykket system er delegering av makt. Som fører til delegering av personlige bånd.

Om vi skal lykkes med å innføre et altruistisk, objektivt paradisisk system må man klare å overkomme begge disse faktorene. De personlige båndene må bort, fordi de vil føre til at du ikke behandler folk grunnlag av deres faktiske stilling, men på grunnlag av hvordan dine følelser for dem influerer deg. De egoistiske kalkulasjonene må bort, fordi de har et stort potensiale til å øddelegge enhver tankerekke. Plutselig kan du ende opp med å skade andre, og i siste instans deg selv. Som jo ikke er bra og paradisisk.

…jag har varit en snel flika i år. Åtminstone förhållandevis. Det vore himla schysst om du och jag kunde göra en deal i år, Tomten. Om du kirrar julklapparna fixar jag tomtegröten. Under tiden du funderar på saken kladdar jag ned min önskalista:

En vit jul

Mindre blåst i Göteborg

Västtrafiks bussar och spårvagnar kommer i tid

Bättre reklam på TV

Playstation 3

och sist men inte minst fred på jorden.

Du kan väl fixa det Tomten? Det är väl inte så mycket begärt? I och för sig kan det bli snårigt att få till mindre blåst i Göteborg och Västtrafik kanockså bli en hård nöt att knäcka, men jag är nöjd med ett försök.

God Jul Tomten. Vi hörs nästa år igen.

Den rätta frågan bör inte vara “Hur mycket till kan vi stå ut med?” utan “Hur bra kan vi ha det?”