Ännu en gång utan liten bebis i magen. Den här gången var en av de gånger då min kropp verkligen lurade mig. Jag trodde, eller snarare hoppades, verkligen. Jag gick och velade över huruvida jag skulle göra ett test eller vänta på mensen så damp mensen ner som en brevlåda på posten, fast en vecka för tidigt. Det gör ont i mig.

Idag funderade jag mycket över utredningen. Försökte känna att nu är den äntligen här, men jag kan inte låta bli att känna och tänka att det någonstans är ett misslyckande. Vi är unga. Friska. Det ska vara enkelt.

Jag är livrädd. Min värsta mardröm är min vardag och jag kan stundvis inte hantera det alls. När jag funderade på det här med utredningen så befann jag mig i gamla kvarter och minnen från förr trängde på. Jag funderade över min paranoia över att i framtiden inte kunna få barn, som alltså infann sig redan i tonåren. Jag har verkligen länge längtat efter att bli vuxen, dvs att livet ska vara i rätt fas/läge och nu när jag är här, mer än redo så går det inte. Den hemska paranoia som jag i så många år arbetade med att få bort eller åtminstone minska. Att sluta tänka och oroa mig över något som med största sannolikhet aldrig skulle hända mig. Som ni säkert förstår har det varit en dålig dag idag.

I tonåren var en del av parnoian att jag skulle träffa min stora kärlek och att han inte skulle kunna “ge” mig barn. Hur skulle jag hantera det? Skulle jag kunna leva utan barn för en mans skull? Hur ska man veta innan man bygger ett liv tillsammans och ev gifter sig? Ja, jag vet att det inte är helt normalt för en 14-22åring att oroa sig över detta. Eller, ärligt talat så minns jag inte riktigt när jag till slut lyckades släppa denna paranoia åtminstone delvis. De kan ha varit vid 19-20. Hur som helst så blev verkligeheten sådan att jag visste att det fanns svårigheter, eller att det iaf verkade ta tid, innan vi gifte oss. Fast jag var och är fortfarande helt övertygad om att jag aldrig, aldrig, aldrig skulle bryta med min man bara för detta. Och det sjukt att säga “bara” för jag lever verkligen för att få bilda familj. Det har varit min dröm sedan jag var väldigt liten. Jag har trott att det var meningen med mitt liv; att bli mamma och det har nu lett mig till någon form av identitetskris. Vem är jag och vad ska jag göra här? Vad är min uppgift? För någon som alltid har haft sitt kall, på flera plan, är detta en oerhört traumatisk upplevelse och jag överväger att söka hjälp för att bearbeta detta. Men jag vet inte. Det är skönt att få skriva av sig här även om jag inte orkar skriva ens hälften av alla tankar och känslor och när jag väl skriver blir det väldigt rörigt. Ni som läser får stå ut, jag skriver det här mest för mig själv så det får vara rörigt.

Jag vet inte om jag vill få svar. Jag vet inte vad utredningen kommer att ge för svar. Värst av allt är ju om den inte ger svar alls. Nej, det är till synes inget fel på någon av er, men likväl blir vi utan bebis. Alternativt att vi får svar. Det är fel på dig eller dig. Ni kan inte, det går inte, har ni funderat på adoption? Jag vill inte veta och jag vill inte förbli ovetande.

Detta går ut över hela livet. Jag är villrådig och har min identitetskris på alla plan. Vem är jag för mig själv, vem är jag för mina vänner, vilka är mina vänner, vad är en vän, vem är jag i min familj, vad är min familj för mig, vad gör jag på mitt jobb, vad ska jag göra, är jag på rätt väg, ska jag fortsätta, ska jag byta bana, ska jag följa planen? Kan jag på någotvis göra någon nytta i världen för de barn som behöver det mest? Hur kommer man dit? Kan man köpa en biljett till Afrika och säga att man vill hjälpa barn och leva lyckligt efter det? Jag tror inte det. Jag tror att sorgen alltid kommer att vara där. Kommer jag någonsin att kunna hantera att vara alla andras barns favorit- moster/faster/föräldravän men för alltid vara den som inte har några egna barn (och därmed inte heller får komma med åsikter och synpunkter om barn)?  Jag har svårt att tro det.

Jag har minst 500 tankar och funderingar till kring detta som jag skulle vilja skriva ner här i natt men jag behöver verkligen sova nu. För jag mår inte bra just nu. Sömn hjälper. Jag har börjat lägga på mig kilon av tröstätande, för när jag inte tröstäter tröstshoppar jag och jag försöker att inte slösa pengar. Vi kommer behöva varenda öre till behandlingar och om vi tillslut har något kvar: kanske, kanske, kanske en adoption. Inte vet jag. Jag försöker bara hålla i slantarna och då äter jag istället. Önskar jag vore träningsnarkoman.

God natt.

Idag lessnade jag på att vänta på att det skulle bli december, så jag ringde kvinnokliniken för att boka tid för en fertilitetsutredning.

Kvinnan jag pratade med var mycket trevlig, jag blev inte alls utskälld för att jag ringde en vecka för tidigt. Så jag är uppsatt på kö dit. Dock är det ju 4-5 månaders kö för att få komma på undersökning, så hon tipsade om en privatläkare i grannstaden som är ansluten till landstinget eller hur det nu var, hur som helst så kostar det som ett besök inom vanliga sjukvården.

Jag ringde dit också, ännu en supertrevlig kvinna i telefonen, och lite snabbare gick det där. Så den tredje februari är vi välkomna dit! Då kommer det för min del att bli gyn-undersökning samt att det ska tas prover. T kommer att få med sig ett rör hem som han ska prestera i (och ungefär där började jag fnissa åt det absurda i situationen). De kommer också att boka in ett återbesök då, för genomgång av provsvar osv.

Det kanske blir en god jul ändå i år, det var en väldigt stor tyngd som föll från mitt hjärta! Steget är taget!

Ja, jag var på mitt sista läkarbesök idag. Nu har jag fått transsexuell stämplat i pannan på mig! Läkaren sa att det inte rådde nån tvekan alls, diagnosen sattes och hon skulle skriva remiss till endokrinolog, plastikkirurg och logoped redan idag!

Självklart känns det grymt, men samtidigt kan jag inte riktigt glädja mig. Jag vet ju att det ändå kommer dröja låååång tid innan jag får börja med testo. Men visst, det är ju en milstolpe, no doubt.

Inte helt oväntat pratade vi lite om vad som nu händer i framtiden. Kändes häftigt att höra henne prata om att jag ska träffa plastikkirurg och endokrinolog. Men självklart kom även frågan om kastrering upp. Enligt lagen som den är idag måste man, för att kunna byta kön juridiskt, sterilisera sig. Jag har tänkt mycket på det innan och är ganska säker på att jag ska göra det – gravid vill definitivt inte bli och jag vill att man kropp ska vara så mycket som möjligt som jag känner mig, även fysiskt. Men det är klart, det kändes att prata om det. Det är ju trots allt ett enormt beslut.

Är också lite kluven inombords då läkaren berättade att hon misstänkte en annan sak. Inget som har med ts-utredningen att göra, men som har med mitt allmänna mående att göra. Väljer att än så länge hålla det för mig själv, men ska absolut kolla upp och tänka över det hon sa.

Så, med blandade känslor, men mest glädje och längtan, säger bye bye så länge!

Ja då var det dags igen – ägglossningstider. Sista gången innan utredningen påbörjas. Lite skakigt, nervöst, hoppfullt, sorgset och liten liten utandning.
Kort sagt.

Skrev för en knapp vecka sedan ett inlägg när allt var åt helvete. Det är fortfarande jäkligt sugigt, men nu kan jag iaf klä det i lite mer konkreta ord och berätta för er alla vad det är som fick mig nerför stupet.

Ringde i onsdags till Lundströmmottagningen i förhoppning om att kunna börja med provtagning inför hormonbehandlingen. Har hört andra som har börjat med det innan utredningen är helt klar nämligen och nu har jag ju bara (förhoppningsvis) ett läkarbesök kvar. Svaret jag fick var som ett slag i magen, det kändes som att jag tappade luften, som att hela världen drogs bort under mina fötter.
Tydligen funkar det inte riktigt så längre. Blodproverna kan man inte ta i förväg. Dessutom är det andra, additonal prover som oftast tas nu, nämligen kromosomodlingar. Javisst. Och de tar ett par månader att odla fram. Självklart, inga problem, jag har ändå inte väntat så länge på de där betydelselösa hormonerna, jag klarar mig bra utan dem. Jodå, ungefär lika sant som att jag är veggo…

Jag “bör få börja innan sommaren” och kan “rikta in mig på maj – juni”. Och jag som trodde (delvis därför att jag har hört det) att jag skulle få börja i början av året. FUCK!!!

Som tur var fick jag iaf veta det här av favoriten på mottagningen, så vi snackade lite innan vi la på. Men det hjälpte ju iofs föga med tanke på nyheten som förmedlades…

Det värsta är nog att jag för första gången vågade tänka “snart, snart börjar livet”. Allt jag gjorde lyftes upp av tanken på att jag snart klarat av den värsta väntan. Träningen var motiverande, jag skulle ju snart få testosteron och kroppen skulle ändras. Skolan kändes roligare, jag skulle få komma till skolan en dag snart och säga “Jag har fanimej fått tid för att få första sprutan, wohoo!”. Julen kändes helt okej, jag såg framemot att komma hem till Ängelholm med känslan “att nu är det fan inte långt kvar”.
Och allt bara krossades. Allt.

Nu orkar jag inte skriva om det här mer. Orkar inte skriva mer alls. Förutom att jag saknar Elias <3

Jag orkar fan inte mer nu, orkar inte negativa besked, orkar inte mer jävla väntan. Jag vill bara få slippa alla de här helvetes känslorna, slippa gå runt och vänta på att livet ska börja.

FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!!!

Regeringen har beslutat att utreda hur en försöksverksamhet med flexibel skolstart i grundskolan kan genomföras, det vill säga att elever ges möjlighet att börja vid andra tider på året än då höstterminen startar.

I dag kan ett barns vårdnadshavare begära att eleven börjar i årskurs ett i grundskolan vid höstterminens början det år eleven fyller sex eller sju år eller, om särskilda skäl föreligger, åtta år. Däremot är det inte möjligt att börja skolan på vårterminen.

Den särskilde utredaren ska föreslå hur en försöksverksamhet med flexibel skolstart kan utformas och hur många kommuner och skolor som ska kunna delta. Dessutom ska utredaren föreslå hur skolmognadsprov ska kunna erbjudas, som stöd för föräldrarnas beslut.

Detta är någonting som KDU förespråkat sedan länge. Barn mognar olika fort och det är därför bra om skolan kan anpassas ytterligare efter den enskilde elevens behov.

Denna dag var mycket mera psykiskt jobbig då det var en hejdundrans massa frågor och många väldigt personliga och ingående frågor. Det var dessutom en läkarundersökning och blodprovstagning. Blodproverna är för att kolla om jag har benzo mediciner och olagliga droger. Allt svaren kommer att bli negativa eftersom jag varken tar droger, alkohol eller några benzopreparat. Sista röret blev aldrig fylld men det gjorde inget för den var bara för att kolla om man hade alkohol i kroppen.

Som sagt var det en massa frågor och jag är helt slut. Psykologen berättade att det syntes att jag var utråkad under WAIS testerna och det var jag faktiskt men att många brukar tycka att det är roligt men jag såg ingen nytta av detta men säkert är det bra för att få fram någon ev. diagnos. Det lutade åt asperger men ville inte ge några raka besked idag utan ville prata med min mamma om det. Hoppas bara mamma inte “förstör” så att allt sopas under mattan och jag får klara mig själv.

I förmiddags var jag verkligen rastlös och väldigt så där hoppig och stutsig och det berättade jag även för läkaren som jag var hos idag. Så när frågor om jag var rastlös och inte kunde sitta still så skrattade vi alla för dom såg att jag hade svårt med det.

Nä nu skall jag snart till bastun för att rensa mina tankar om dagen.

Ja då var första dagen avklarad. Allt hann vi inte med så det blir mera imorgon då jag skall dit igen. Idag blev det pass med en arbetsterapeut och hos henne fick jag svara på olika moment om min vardag och hur jag funkar i olika tillfällen. Sen var det två motoriktester en gick ut på att baka muffins enligt instruktion och det andra var dammsugning i ett litet rum. Ingen aning om varför jag skulle dammsuga men nåt har det väl med saken att göra. Muffinsarna fick jag ta hem.

Hos psykologen som var det andra passet fick jag börja med att göra ett koncentrationstest och samtidigt så kollades impulsiviteten. Jag skulle trycka på mellanslag för varje bokstav som dök upp men inte på X. Svårt eftersom jag tröck på alla bokstäverna och dom kom i olika takt så det blev lite väl många tryckningar mellan varje bokstav och jag låg en bit över det !normala” hos en adhd person som gjort testet. Men efter bara den delen kan ingen diagnos ställas. Sen pratade vi länge om mina problem och om min vardag. Känner mig som ett missfoster som inte kan ta hand om hushållet och barnen. Jag tackar oerhört mycket min man för att han får det att funka då han är hemma för ni skall bara veta hur det ser ut när han är på jobb. Min man är mitt allt och ändå håller jag inne saker för att jag vet inte riktigt hur jag skjall berätta så att han inte blir arg på mig men jag skulle inte ha klarat av att sköta ett hushåll och ekonomi utan hans hjälp. Jag är lyckligt lottad som har en sån fin man som jag har. Men jag är jättedålig på att tala om det för honom.

Jag uppskattar verkligen allt du gör och jag är oerhörd tacksam för att du finns i mitt liv. Det skall du veta.

Jag börjar känna av min ångest inför resan imorgon och framför allt utredningen. Det är något nytt som jag inte är van vid och jag vet inte riktigt vad det hela skall gå ut på mer än det lilla jag läst på nätet. Imorgon som sagt skall jag ta mig över till Sverige på egen hand. Helt själv alltså. Det kanske är mycket folk på båten över. Det har ju varit helg och söndagar är det många svenskar som åker hem.

Funderar om jag skall medicinera mig med lite Atarax men jag blir så trött och seg dagen efter jag tagit den. Och sen kanske det inte är så bra att ta den inför alla samtalen. Så att man inte ser nerdrogat ut eller att man inte gör saker på rätt sätt eller fel eller hur det nu blir.

Jag tänkte åka med bussen till Akademiska Sjukhuset nu på måndag och tisdag. Det är ju utredningen som jag skall till. Det är enklare med bussen och jag har chans att lyssna på musik och sova vilket jag inte kan göra om jag kör min egen bil. Att sova alltså för musik kan jag lyssna på i bilen. Men det är svindyrt men jag sparar ändå in på bensinen som jag behöver senare i månaden. Från Censtralstationen i Uppsala skulle det inte ta så lång tid att gå och eftersom det blir lite dötid så tänkte jag promenera den sista biten för att få lite motion och piggna till.

Puuuuust. Igår var jag tillbaka på Lundströmmottagningen och gjorde de sista psyktesterna. Mådde ganska kasst innan, nervös, illamående, lite ont i magen. Var inte det minsta sugen på att sitta och bli bedömd.

Intelligenstesterna var ganska jobbiga att bli bedömd på, men det var ingenting jämfört med test a la Rorschach. Det går nog inte riktigt att beskriva känslan att sitta och titta på färgklumpar och veta att vad man tycker att dessa klumpar ser ut som, ska bedömas och svaren kan vara till min nackdel.

- Jaha, du tycker det där ser ut som en ekorre med stora öron, säger du. Ja, då kan vi ju med en gång konstatera att du har starka neurotiska drag.
(Jag vet alltså att det inte går till så, men det är lite den känslan man får när man sitter där…)

Jag menar vad fan, DET ÄR JU BARA FÄRGKLUMPAR!

Psykologen i Alingsås är iofs väldigt bra och lyckades lugna mig lite, men känslan var fortfarande jobbig. Särskilt när man inte är på topp redan från början.

Men nu är det iaf gjort och skönt är det. Ska få resultat från testerna i början på december, så fram tills dess kommer man väl fundera lite. Men.. Det värsta är iaf gjort

Den vänsterextreme ockupantligisten från Lund

• Leif Norrby, född 1982-10-16, åtalades för olaga intrång, förgripelse mot tjänsteman, våld mot tjänsteman, hemfridsbrott och misshandel. Totalt 9 åtalspunkter.

Norrby tillsammans med andra autonoma ligister delade ut flygblad utanför den nedlagda fritidsgården Romano Trajo på Magistratsvägen i Lund den 18 augusti. I samband med det blev det naturligtvis sedvanligt bråk och han gick till attack mot en polisman genom att slå honom i huvudet. Han flydde platsen och försökte sedan gömma sig genom att tränga sig in i en oskyldig familjs lägenhet, och där knuffat/hotat sonen som försökte ringa polisen. Leif Norrby var även med den 30 november i Lund under en demonstration. Där bröt han upp gatsten, kastade dito samt sparkade en polisman i nacken.

I september ställdes han inför rätta. Rätten fann honom därefter skyldig på åtta av nio åtalspunkter.

Leif Norrby har nu genomgått en rättspsykiatrisk undersökning (RPU) som visar att han både vid tiden för brotten och i dag lider av en allvarlig psykisk störning. Det framgår av det utlåtande som rättspsykiatrichef Lennart Meyer skickat till tingsrätten. Det finns också risk för återfall, och Leif Norrby förslås dömas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Det sista betyder att han måste ansöka hos länsrätten inte bara för att bli utskriven, utan också för att få permissioner. Rättegången mot honom tas upp på nytt onsdagen den 28 oktober.

Länkar

Lunds tingsrätt, Mål B 935-09
Skånskan
PI poster -
Ockupationen av Romano Trajo
Ockupationen av Romano Trajo

Har fått tid för vad som förhoppningsvis blir sista läkarbesöket innan utredningens slut. Den 24 november, på årsdagen från det att utredningen öppnades, har jag fått tid.

F A N   V A   G O T T ! ! !

Hade tänkt skriva någonting här nu men kom av mig då jag nyss fick ett samtal om min utredning. Dom hade fått min remiss och jag har fått tid 16 december fick jag veta!
Äntligen börjar “allvaret” ^^

Har väl inte hänt så jätte mycket här hemma. Köpte fint halsband till Cleo igår samt koppel. Halsbandet är rött med hundtassar på, som är reflex.
Även kopplet är reflex. Tyckte det var lika bra att köpa det nu när det är så mörkt och när hon är i princip hel svart. Iallafall är hennes kropp hel svart. Så ser nog bilarna henne lite bättre i mörkret.

Cleo badade för 3e gången i sitt liv igår! & nej. Igår uppskattade hon inte alls att bada. Det tyckte hon verkligen inte om. Men ren och fin blev hon iallafall efter och luktade gott av champot Var meningen att jag skulle klippa hennes klor och imellan hennes trampdyner idag, men tror det får bli imorgon.. Men har ju dock skjutit upp det nu ett tag satt det borde ju ta och göras..

Jag håller på att bli sjuk. Igen. Det går inte för sig. Nej!

Idag bar det av till Alingsås och Lundströmmottagningen igen. Dags för psykologtest. Intelligenstest. HJÄLP!

Med lagom fuktiga handflator och darrande händer högg jag tag i testet. En jäkla massa delar som skulle klaras av. Hitta detaljer som saknades på bilder, ordförråd, likheter mellan ordpar, “vilken figur kommer i sista rutan?”, upprepa talföljd, upprepa talföljd i omvänd ordning, bygg med klossar, you name it. Testet hade allt.

Efter två timmars trimning av hjärncellerna var man ganska körd i huvudet. Då kom allmänbildningstestet. En av frågorna var:

- Vem skrev Hamlet?

- Macbeth!….. Nej, men vänta, vad fan säger jag, jag menar ju Shakespeare såklart!

Haha, vi skrattade rätt gott, både jag och psykologen. Och ännu värre blev det…

- Med vilken hastighet färdas ljuset?

- Det är nånting med 3. Det börjar med en trea. Det kommer jag ihåg från fysiken. 3000 m/s kanske?

- Hrrm… Nja, inte riktigt. Men du hade rätt med trean. 300 000 km/s är det rätta svaret.

Haha, om man bara hade haft lite kraft kvar i hjärnan och tänkt lite logiskt hade man ju iaf kommit bra mycket närmre…

Efter testet åkte jag till praktiken och var med på ett möte. Behöver jag säga hur mycket jag kommer ihåg från det mötet…?

Nu får jag nästan….nej inte bara nästan…..faktiskt….andtäppa igen.

Jag hör i Ekot:

Det finns för få insatser för unga sexualbrottslingar, säger en chef på Socialstyrelsen. Vid sidan av polisens utredningar ska också socialtjänsten utreda misstänkta förövare, men det sker inte alltid. Ingenting har hänt på 10 år. Fortfarande utreds inte vart femte fall!!!

”Det finns inte evidens för några metoder, så man vet inte hur man ska utreda dem” säger en ansvarig på Socialstyrelsen.

Hallå, hallå….hur vore det att sätta sig ner och SAMTALA och ta reda på hur de unga tänker och känner.

Det kan aldrig bli någon evidens om man inte börjar i någon ände. Här har man unga ännu formbara individer….och så lämnar man dem bara i sticket. Och inte bara dem, man sviker också eventuella framtida offer.

“Kanske är det inte socialtjänstens bord, kanske är det sjukvårdens” …säger ansvarig tjänstekvinna. Inte är det väl så banalt att vuxna tycker att det är svårt att tala med ungdomar om sex?

Vill i det sammanhanget göra reklam för Kärleksakuten.

Norge anno 2009 er på de fleste områder noe helt for seg selv. Energimangel i verden har bedret norsk nasjonalformue kraftig. Vår pengerikdom er heldig, men hindrer reformer, hver eneste dag. Det blir alltid tenkt langs de samme gamle løsningene.

Vi har råd til å beholde regional forvaltning lite effektiv. Vi har råd til å subsidiere landbruk og norske sjøfolk. Vi har råd til å la offentlig sektor levere en veldig stor andel av tjenester på områder hvor det finnes private alternativer. Folk i de tusen hjem bryr seg ikke om hvor tjenesten kommer fra, så lenge den virker bedre! På områder idag, innen helse og eldreomsorg er det sløseri å holde på gammeldagse systemer. Stortinget er på nytt satt sammen med et flertalls-tyranni som forrige periode. Da går Norge i halv fart på reformsiden som er en utrolig viktig del av økonomien.

Over til finanskrisen som kun ble spådd av noen veldig få økonomer (Dr Doom – som kanskje var heldige?). La meg forsøke en tankemodell:

Det norske (og sikkert internasjonale) økonom-miljøet er delt inn i soner med spesialkompetanse på et par hovedområder

- overordnet makroøkonomi (realøkonomien) inkludert modeller for arbeidsledighet, konsum og investeringer. Typisk SSB, finansdepartementet, Norges Bank og NHO mfl.

- akademia med Økonomisk institutt på UiO (Oslo), andre steder og flere profilerte profesorer derfra som kan mye om modeller, makroteori og ulike spesialfelter (utviklingsøkonomi, miljø, arbeidsmarked mv.)

- økonomer i banker, meglerforetak og finansmarkedet, som flytter penger, handler valuta og aksjer, og utviklet derivater. En helt annen mikro/produktrelatert verden enn teori-rytterne over. Her fikk internasjonalt (hvertfall) folk med statistisk metode og matte boltre seg med risikoberegninger som trolig svært få av deres egne sjefer forstod skikkelig.

Disse miljøene rekrutterer relativt lite på tvers historisk (samfunnsøkonomer og bedriftsøkonomer) – og har ulike profiler. Alle premissleverandører, om det er Norges Bank, departementer eller næringsorganisasjoner, har store “huller” i sin kompetanse. Ta din kunnskap og la den vandre, ville jeg sagt…

Kombinasjonen av “ekstrem” spesialisering, ny teknologi, rask globalisering, liten breddekompetanse og svakt tilsyn i noen viktige land, må få deler av skylden for FINANSKRISEN. At dyktige fagpersoner blir 20 år i samme funksjon, på samme sted, gir ikke fornyelse og er hvertfall dårlig samfunnsutnyttelse av kunnskap.

I oppryddingen fremover er det viktig at økonomer får mer kompetanse på tvers av nisjeområder, og jeg mener for mange forsker for lenge – på det samme – i små ensomme grupper. Ansett flere med erfaring fra bedrift og næringsliv i finansdepartementet – en god ide?

I den virkelige verden er også analyse- og samfunnsdebatten i Norge veldig skjevt fordelt. Det sitter flere hundre økonomer i departementer, SSB og andre etater og lager analyser – mer eller mindre – med tanke på å støtte en rødgrønn videreføring av en “norsk modell”. Trygghet foran alt, kan den også kalles.

I privat sektor er det selvsagt noen analysemiljøer som jobber for verdiskaping, borgerlige verdier, forbedring og forandring. Men det blir for spredt, for lite og i denne sammenheng for mangfoldig i målsetningene.

Inspirert av den høytidelige åpningen av Stortinget ved vår kjære Konge, ble det klart for meg at Norge kan forandres – ved at dyktige miljøer jobber sammen – og med ett klart mål om en ny, friere samfunnsdebatt. Norge mangler en stemme fra økonomer og andre fagpersoner som vil tenke nytt – som ikke er bundet av arbeidsgiver eller partipolitikk – og som ikke nødvendigvis er kjente medieprofiler idag.

Kanskje lille Norge er klar for en ny bevegelse – et større prosjekt – for å sikre bedre analyser av de store fremtidsutfordringene. For å sikre at ikke alle tenker likt og lite spennende. Det kan gjerne hete “ Scenarier 2040” og må starte snart!

**

Låt for dagen:  Kanskje kommer Kongen - Knudsen& Ludvigsen (1983) eller Hjernen er alene – De lillos…