Vågmästarbostaden i Karlstad får inte flyttas. Beslut i Länsrätten.

Den här på bloggen tidigare omskrivna och på SBVFs Gula listan upptagna Vågmästarbostaden i Karlstad, även kallad Kanikevillan, får inte flyttas. Det beslutet tillkännagav idag Länsrätten i Värmland efter att byggföretaget NCC överklagat Stadsbyggnadsnämndens beslut att inte ändra detaljplanen för området.

Vågmästarbostaden är en av de sista resterna av det gamla Kanikenäset och har enligt vissa källor historisk bäring så långt tillbaka som till 1500-talet. Klart är emellertid att det hus som idag står på platsen uppfördes redan innan den senaste stora stadsbranden 1865 och att det därmed tillhör Karlstads allra äldsta bebyggelse. Att huset har stort kulturhistoriskt värde är ställt utom all tvivel. Från Svenska Byggnadsvårdsföreningens Värmlandssektion välkomnar vi därför dagens beslut från Länsrätten.

NCCs agerande i frågan är mycket märkligt och solkar onekligen företagets varumärke. NCC förvärvade tomten 1998 och har sedan dess tjänat stora pengar på att uppföra ett av de dyraste, mest tätbebyggda och högst exploaterade bostadsområdena i Karlstads historia. Även om man uppenbarligen helt saknar ambitioner att medverka till att värna Karlstads bebyggda kulturmiljöarv borde pengar inte saknas.

Vi förväntar oss ett större ansvarstagande av ett storföretag som NCC. Bättre kan ni.

• Vågmästarbostaden står kvar – och rustas upp | VF 2009-10-14
• Läs också Vågmästarbostaden i Karlstad, en bebyggelseantikvarisk studie skriven av Lovisa Smedberg vid Göteborgs Universitet.
• Blankt nej till flytt av Vågmästarbostaden | VF 2009-06-22
• Sällsynt okänslig hantering av gamla Vågmästarvillan och dess trädgård | Operation Karlstads Stadsmiljöblogg 2008-06-03

Den här på bloggen tidigare omskrivna och på Svenska Byggnadsvårdsföreningens Gula listan upptagna Vågmästarbostaden i Karlstad, även kallad Kanikevillan, får inte flyttas. Det beslutet tillkännagav idag Länsrätten i Värmland efter att byggföretaget NCC överklagat Stadsbyggnadsnämndens beslut att inte ändra detaljplanen för området.

Vågmästarbostaden är en av de sista resterna av det gamla Kanikenäset och har enligt vissa källor historisk bäring så långt tillbaka som till 1500-talet. Klart är emellertid att det hus som idag står på platsen uppfördes redan innan den senaste stora stadsbranden 1865 och att det därmed tillhör Karlstads allra äldsta bebyggelse. Att huset har stort kulturhistoriskt värde är ställt utom all tvivel. Från Operation Karlstad välkomnar vi därför dagens beslut från Länsrätten.

NCCs agerande i frågan är mycket märkligt och solkar onekligen företagets varumärke. NCC förvärvade tomten 1998 och har sedan dess tjänat stora pengar på att uppföra ett av de dyraste, mest tätbebyggda och högst exploaterade bostadsområdena i Karlstads historia. Även om man uppenbarligen helt saknar ambitioner att medverka till att värna Karlstads bebyggda kulturmiljöarv borde pengar inte saknas.

Vi förväntar oss ett större ansvarstagande av ett storföretag som NCC. Bättre kan ni.

• Vågmästarbostaden står kvar – och rustas upp | VF 2009-10-14
• Läs också Vågmästarbostaden i Karlstad, en bebyggelseantikvarisk studie skriven av Lovisa Smedberg vid Göteborgs Universitet.
• Blankt nej till flytt av Vågmästarbostaden | VF 2009-06-22
• Sällsynt okänslig hantering av gamla Vågmästarvillan och dess trädgård | Operation Karlstads Stadsmiljöblogg 2008-06-03

På tidningen Byggindustrins hemsida är artikeln om att alla de 175 villor som NCC byggt i Annehem i Lund med den kritiserade byggmetoden enstegstätning har fuktskador, fortfarande tre månader efter att den publicerades den mest kommenterade och också en av de mest lästa. Tveklöst är att många känner sig berörda och upprörda över byggbolagens svek. Bland kommentarerna hittar vi:

Är det någon som är förvånad när de sätter fönsterna ända ute i fasaden (i isoleringen), inte har en skyddande takfot samt troligtvis använt en tät cellplast som putsbärare. Kan de inte bygga hus på det företaget? När det är fel så är det alltid byggarens fel. Men när något är bra så är det arkitektens förtjänst. Tidningen borde också berätta vem den inkompentente arkitekten är.

Byggmetoden kritiseras nu allt mer högljutt och byggföretag efter byggföretag lämnar den. För kort tid sedan meddelade Botrygg att de överger metoden, och senast ut är Veidikke Entreprenad. En av de mest högljudda kritikerna är byggnadskonstruktören Tomas Gustavsson från Lund, som i en rad debattartiklar ifrågasatt byggmetoden och själva det faktum att den överhuvudtaget blev aktuell.

-Hur kunde metoden överhuvudtaget komma till användning, och till och med bli typgodkänd, trots att den strider mot den elementära byggtekniska regeln att fukt inte får stängas in mellan två ångtäta skikt? Och hur kunde den bli så allmänt förekommande? Det ger anledning att ifrågasätta hur kunskapsuppbyggnaden i byggbranschen egentligen går till, skriver han i en debattartikel publicerdad i tidningen Byggindustrin.

Tomas Gustavsson tror inte att lösningen på problemet är den så kallade tvåstegstätningen som branschen nu börjat prata om. Utan anser att man istället borde använda sig av klassisk beprövad byggteknik, och låta stenhus vara stenhus och trähus trähus.

-Riktiga gedigna stenhus kan byggas idag med god fuktsäkerhet, bra energiprestanda, lång hållbarhet och god komfort. Murade väggar med riktig mineralisk tjockputs är bra och kostnadseffektiva alternativ till fuktkänsliga träregelväggar med fibercementskivor, tjockfärg och putslikande fasader. Långsiktig hållbarhet kräver robusta konstruktioner, säger Tomas Gustavsson.

-När man saluför pustade fasader till konsumenter använder man sig av referenser till en stenbyggnadskultur med gamla anor. Det som i själva verket erbjuds i fallet utfackningsväggar av trä och puts på isolering är något helt annat. Konsumenterna vilseförs, utan att de får den information de egentligen borde ha rätt till om produkten de köper.

Putshus med traditionell putsfasad. En väl beprövad konstruktion.

Nej. Som vi tidigare skrivit här på bloggen så har vi nog inte hört det sista i frågan. En efter en överger nu byggföretagen den kritiserade byggmetoden. Men flera klänger ängsligt kvar och förvarar den i allt mer krystade försvarstal. Med den enorma mängd fastigheter som de senaste 10 åren byggts med denna, och snarlika, byggmetoder, lär de fuktproblem som i detta nu kommit i dagen bara vara toppen på ett isberg.

I en intervju i Byggindustrin, publicerad redan 2001, med den dåvarande norska kulturministern Åse Kleveland, kommenterar Kleveland kortsiktigheten inom byggbranschen och manar till långsiktighet i byggandet. Något som efter den senaste tidens avslöjanden fått förnyad aktualitet.

-Byggbranschen har under de senaste tio till femton åren satsat mycket på ekonomi och teknik och tänkt mycket kortsiktigt. Alltför korta byggtider och dåligt materialval höjer inte kvalitén på byggandet. Det är dags att tänka långsiktigt. Vi får inte glömma att vi här i Norden är en del av den internationella trenden. Det gäller att hänga med! Att bygga med hög kvalitet är lönsamt på lång sikt. Vi måste se på livstidskostnaderna på ett hus, det har vi igen i det långa loppet, säger Åse Kleveland.

Och visst är det så. Kleveland uppmanar i samma artikel byggbranschen att ta ett större ansvar för de byggnadsverk de medverkar till att uppföra.

– Dålig konst kan du låta bli att se på men byggnaden står ju där den står. Byggbranschen har ett stort ansvar när man reser ett byggnadsverk. Branschen här i Norden och i synnerhet i Sverige har en oerhört stark position och därmed mycket att säga till om. Mycket mer än i övriga europeiska länder. Har man inte uttalade och klara ambitioner och en ordentligt tidplan för estetiken så blir resultatet därefter. Det blir det som präglar stadsbilden, säger Åse Kleveland.

Och jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Låt oss hoppas att just detta blir en konsekvens av den nu pågående debatten. För visst vore det klädsamt om byggbranschen tog ett större ansvar i dessa frågor.

Läs också: Murad vägg ska ge fuktsäker fasad, Byggindustrin 3 juli 2008, Alla nybyggen på Annehem är fuktskadade, Sydsvenskan 28 juni 2008 samt Stor besvikelse bland husägarna, Sydsvenskan 8 mars 2008.

JMs nyuppförda hus i Hammars Park. Foto: Peter Vilén

– De stora byggjättarna har inte samma fokus på förvaltning av husen, det säger Michael Cocozza, vd för Botrygg, i en artikel i Byggvärlden den 9 maj med anledning av fuktlarmet i enstegstätade hus. Botrygg överger riskkonstruktionen och ska nu endast bygga ytterväggar i betong.

Botryggs beslut kommer kort efter att ingenjören Peter Vilén slagit näven i bordet och startat en rikstäckande kampanj mot vad han anser vara rent byggfusk. Trots att byggmetoden redan rönt mycket kritik bland annat efter flera fall av omfattande mögelskador i nybyggda hus, fortsätter enligt Vilén de stora byggbolagen att använda metoden. I Västra hamnen i Malmö rev Skanska ned fasaderna på sitt stora flerfamiljshus som byggdes till Bo01-utställningen. Det var försett med tunnputsade cellplastväggar, träreglar och kartonggips som hade blivit så fuktskadat att det krävdes en omfattande renovering.

- När jag sedan kom till Hammars park såg jag hur JM byggde nya bostadsrättshus med samma typ av lättväggar utan luftspalt. En del av husen har till och med kartongklädda gipsskivor som är väldigt fuktkänsliga och fasaden är täckt med en tunn tät puts som kan stänga inne fukt. Husen från JM har mineralullsskivor istället för cellplast som putsbärare. Men Peter Vilén är lika upprörd ändå.

– Det här är en skräpmetod som aldrig borde ha införts, anser han. Tyvärr är nästan alla moderna bostadsrättshus byggda med sådana här fasader. Husen säljs sedan till snälla okunniga privatpersoner som drabbas av höga reparationskostnader i framtiden. Och det vill man knappast utsätta högt belånade barnfamiljer för, så i slutändan kan det drabba alla skattebetalare, tror Peter Vilén.

För kort tid sedan startade därför Peter Vilén en kampanj för att försöka stoppa byggmetoden. Han har kontaktat Konsumentverket, JM:s högsta ledning, Villaägarnas riksförbund, Mäklarsamfundet, bostadsministern och byggtidskrifter. Fler står på tur.

Och kampanjen har alltså uppenbarligen redan burit frukt i och med Botryggs val att nu helt lämna metoden. Fler lär komma inom kort, även om många av de stora byggbolagen, som t ex JM, envist fortsätter att försvara byggmetoden.

Frågan kvarstår dock vad som kommer att hända med de fastigheter som de senaste åren byggts med denna metod och som sedan sålts för dyra pengar, inte sällan i sjönära lägen i områden som till exempel Hammarby Sjöstad och Vågmästaren i Karlstad.

Och hur är det egentligen med det som uppförts det senaste året i det expansiva Karlstad? Att BoKlok-husen på södra Råtorp är byggda med denna metod är känt sedan tidigare. Men hur är det t ex med Mitt i City-huset och kuberna uppe på taket? Och med det som uppförs i detta nu ute på Vågmästaren, Barkassen, Pinassen, Orrholmen, Strand och Viken?

Vågmästaren och dess forna trädgård. Kulturmiljövård i Karlstad anno 2008

Operation Karlstad har flera gånger uppmärksammat den sällsynt okänsliga hanteringen av den k-märkta vågmästarbostaden, ett av Karlstads allra äldsta hus, i sydöstra hörnet av Herrhagen. Nu senast var det resterna av den gamla, sedan över 100 år omtalade, trädgården som skövlades vind för våg.

-Huset är märkt i detaljplan, men inte trädgården, säger Örjan Nässlander, den tjänsteman som beviljade det bygglov som tillät NCC att förvandla trädgården till en grusplan för uppställning av byggmaterial.

Nej, det må så vara. I detaljplanen är mycket riktigt enkom huset markerat med Q och q1. Men i kommunens eget Arkitekturprogram är såväl huset som dess trädgård utpekade. I värdemotiveringen står bl a:

“Byggnaden är uppförd före 1850, d.v.s. en av de få byggnader i Karlstad som är uppförda innan den stora branden 1865. Byggnaden med dess trädgård med fruktträd ligger idag som en solitär i en mycket yngre miljö och är därför viktig att bevara som ett pedagogiskt och historiskt dokument.”

Och i ett nyligen publicerat examensarbete – “Vågmästarbostaden i Karlstad” – gjort av Lovisa Smedberg, student vid det bebyggelseantikvariska programmet vid institutionen för kulturmiljövård på Göteborgs universitet, kommenteras också hanteringen av villan:

“I ett avsnitt av detaljplanen som behandlar parkmark påpekades att det runt Vågmästarbostaden fanns ett antal gamla träd och en äldre berså. På detaljplanen framgår också att marken som omgav huset inte fick bebyggas, och att marken mellan cykelbanan och Hammaröleden skulle förbli grönområde i anslutning till Vågmästarbostaden. Trots att denna detaljplan fortfarande har laga kraft, finns i dagens läge inga träd eller gröna ytor kvar runt Vågmästarbostaden och vid husets sydöstra knut har ett sophus uppförts.”

Det förefaller mig som Örjan Nässlander och stadsbyggnadsförvaltningen inte direkt överansträngt sig i sin strävan att skydda Vågmästarvillan och dess trädgård. Men, hans kollegor och stadsbyggnadsnämndens ledamöter föredrar att så här långt inte kommentera det hela, så den saken får ni själva avgöra.

Vågmästarbostaden när det begav sig. Klicka för stort format.

Hela hanteringen av Vågmästarvillan är mina ögon hur som helst ett symptom så tydligt som något på hur illa ställt det är med kulturmiljöengagemanget i Karlstad. Det är som jag ser det en sorglig fattigdom, såväl hos ansvariga tjänstemän, men också hos politiker och exploatörer, i detta fall NCC, att inte ha förstånd att visa större respekt mot stadens kulturmiljöer.

Jag skäms å stadens vägnar.

Nu på förmiddagen har jag haft ett intressant samtal med en av de mer aktiva politikerna här i staden, och fått klart för mig bakgrunden till Håkan Holms utspel på gårdagens kommunfullmäktige. –Säger ni nej till höghuset så vill inte Löfbergs Lila och Anders Löfberg bygga alls. Ett uttalande som av stora delar av församlingen mottogs med förvåning, då detta för de flesta var helt nya fakta.

–Bakgrunden till att de kräver att få bygga höghuset är rent ekonomisk, förklarar personen jag talade med.

Men att just dessa 50 lägenheter skulle vara avgörande för projektets ekonomiska bärighet har jag, och flera andra med mig, haft svårt att riktigt förstå. Det borde väl vara nog så lönsamt att bygga de övriga 700 lägenheterna på detta synnerligen attraktiva område, omgivet av vatten och mitt i stan. Eller?

–Det är inte så Anders Löfberg tänker. Löfbergs syfte med att bygga ett stort höghus på denna synnerligen vackra udde är att skapa lägenheter av en lyxklass, och en prisnivå, som vi tidigare inte skådat i Karlstad. Byggandet av höghuset kommer därigenom att driva upp prisnivån på resten av området, och i resten av Karlstad också för den delen. Och därigenom kommer det skapa en ännu bättre lönsamhet för Löfbergs i projektet som helhet, eftersom höghuset byggs först, förklarar min politikerkamrat.

–Den effekten såg vi tydligt när vi byggde Vågmästaren, Karlstads hittills dyraste område. Då drevs priserna upp på bred front i hela Karlstad, både på nytt och gammalt, och både på lägenheter och hus.

Den sanningen köper jag. Så tänker naturligtvis en vinstmaximerande exploatör. Jag kan förstå att Anders Löfberg kan tjäna ytterligare några kronor genom att exploatera Tyggårdsviken på det sättet. Håkan Holms prat om att området behöver ytterligare “en dragare” är naturligtvis bara tomt prat. Och den estetiska debatten om husets lämplighet för områdets och stadens bästa, och tramset om en “markering av udden” har naturligtvis redan från första början bara varit en skendebatt. Saken har varit avgjord långt innan den började skendebatteras. Det är lätt att se så här i efterhand. Stadsplanerare som haft en annan åsikt har fått sig en smäll på nosen. Och alla andra med liknande åsikter likaså.

Det som avgör hur Tyggårdsviken ska byggas är alltså vad som får slutsumman på Anders Löfbergs kalkylark att bli så hög som möjligt. Inget annat. Där kan jag förstå att höghusen kan ha en positiv effekt. För området, staden och stadsmiljön har det naturligtvis ingen sådan effekt. Det förstår de flesta. Men det struntar Anders Löfberg i. Så går der det till när exploatörerna får bygga staden. Då blir det staden där plånboken styr.

Kanske är det dags att döpa om Karlstad från Solstaden till Plånboksstaden?

Skiss baserad på aktuell detaljplan för Tyggårdsviken (Karlstad Kommun)

Hej!

På torsdagens fullmäktige ska du ta beslut om detaljplan för Tyggårdsviken. Ett på inga sätt okomplicerat beslut för dig som ska fatta det. Inte minst med tanke på de omfattande och oroväckande fakta (Klimat- och sårbarhetsutredningen 2006) kring översvämningsrisker som tillkommit sedan planprogrammet initierades, och som radikalt förändrar synen på områdets lämplighet för storskaligt stads- och bostadsbyggande. Åtminstone så länge det befinner sig på de markhöjder det gör idag.

Tyggårdsviken är ju ett av de mest låglänta områdena i staden, där delar ligger så lågt som strax under 45 meter. Dessa nytillkomna fakta är naturligtvis inget som kan avfärdas med en axelryckning utan är något som måste tas på största allvar. Är Tyggårdsviken verkligen, sett ur detta perspektiv, överhuvudtaget en lämplig plats att bygga ett bostadsområde för 2000 personer? Är detta problem verkligen ordentligt belyst och utrett? Det känns som en högst väsentlig fråga i sammanhanget. Är det inte det kan ett grönt ljus för ett projekt av den här storleken få konsekvenser av en omfattning som är förödande, såväl när det gäller personligt som ekonomiskt lidande.

En annan fråga som bör ställas är om detaljplanen på bästa sätt tar tillvara de lokala förutsättningarna på platsen? Om den skapar förutsättningar för framväxten av ett område med den höga grad av såväl stadsmässighet som variation och mångfald som Karlstad Kommun uttryckligen säger sig vilja eftersträva.

Personligen tycker jag att det finns anledning att betvivla detta. Detaljplanens utformning framstår i mina ögon allt för vag och otydlig i sin styrning. Jag skulle faktiskt till och med vilja gå så långt som att säga att jag aldrig sett en mer vag detaljplan. Åtminstone inte under de dryga två år som jag studerat den här typen av frågor. Det skulle i så fall ha varit detaljplanen för Vågmästaren, som präglades av en liknande vaghet och “flexibilitet”. Också här stod att man ville skapa möjlighet till butiker och kontor i fastigheternas bottenvåningar. Hur det gick med den saken kan vi ju se idag. Ett mer slutet, sönderexploaterat och segregerat område får vi leta efter. Av butiker och kontor ser vi intet. Namnet “Rynkeby”, som området snabbt kom att kallas i folkmun, säger allt som behöver sägas.

Samma sak sker i skrivande stund på Barkassen och Pinassen i Inre Hamn. Den eftersträvade stadsmässigheten lyser i allt för många stycken fortsatt med sin frånvaro. Har vi verkligen lärt oss något av dessa misslyckanden?

Att döma av den föreslagna detaljplanen för Tyggårdsviken så har vi det inte. Här finns en i mitt tycke allt för vag styrning av kvartersstrukturen och av det offentliga rummets utformning. Här har man fyllt en stor del av det offentliga rummet, dvs husens bottenplan, med bilparkeringar. Som en övergångslösning säger man själv, i något som ska kunna omvandlas till butiker, kontor och handel efterhand. Jo, absolut. Alla som tror på att bostadsrättsinnehavarna självmant kommer att rösta bort sina parkeringsplatser till förmån för en kvartersbutik eller ett café, upp med en hand. Det kommer naturligtvis aldrig att ske. Och lek med tanken att det trots allt skulle det, vart skulle bilarna då parkeras?

När man talar om att få en hög grad av stadsmässighet och variation så är det stadslik blandstad man vill uppnå, sådan den ser ut inne staden, t ex runt Soltorget i Karlstad. Med handel i bottenplan, kontor och bostäder i de övre planen. Hur många parkeringsgarage hittar du i bottenplanen där? Nej. Stadmässighet åstadkoms bäst med en tydlig uppdelning mellan privat och offentligt. Med stadsmässigt promenadvänliga gator, torg och trottoarer. Med tydliga, slutna kvarter med fasader i gatuliv. Med möjlighet till parkering längs gatan eller inne på de innegårdar som bildas, precis som inne i staden. I moderna detaljplaner brukar man vara tydlig på den punkten. Man ritar tydliga rutnätskvarter och ser till att kvarteren inte blir för långa. Och man ställer krav på att fastigheternas bottenplan utformas som offentliga lokaler, med möjlighet till handel, kontor eller restaurangverksamhet. Så har inte gjorts i tillräcklig utsträckning i detaljplanen för Tyggårdsviken och det är olyckligt.

Och så slutligen till det som ådragit sig den tveklöst största uppmärksamheten i sammanhanget. Höghuset. Allvarligt talat. Om du tar en promenad nere på dagens Tyggårdsviken, men sin lågmälda, tydligt maritima och småskaliga hamnkaraktär, och kommer till udden – är det första du tänker då, wow, vilken lämplig plats för ett höghus på 51 eller kanske 57 meter. Ett som står på pelare. Wow! Det skulle verkligen passa här.

Titta på skissen från detaljplanens framsida i inledningen av detta inlägg, håll för skojs skulle en tumme över höghuset och känn efter med magen om det ser trevligare eller otrevligare ut, mer eller mindre stadsmässigt, med tummen där. Vad säger din magkänsla?

Skiss till detaljplan till snarlika området Norra Djurgårdsstaden

Jämför också med skissen ovan, hämtad från en detaljplan över det snarlika området Norra Djurgårsstaden i Stockholm, där man disponerat platsens förutsättningar på ett helt annat, och åtminstone i mina ögon, åtskilligt både mer stadsmässigt och varierat sätt. Där får jag spontant lust att direkt bege mig ut på udden och ta del av den öppna, inbjudande och tydligt marina känslan. Den längtan känner jag inte alls när jag ser Karlstad Kommuns skiss med ett gigantiskt höghus längst ute på udden. Den miljön är istället närmast avvisande.

Varför har man redan i detaljplanen ritat in ett höghus på den kanske vackraste platsen på området? I mina ögon ser det helt surrealistiskt ut. Och i högsta grad förortsmässigt. Och jag kan inte förstå hur man resonerat. Är detta verkligen det bästa sättet att ta tillvara den småskaliga, maritima miljöns förutsättningar ute på Tyggårdsviken? Eller är det några andra intressen man tillvaratagit före stadens bästa?

Du har en del att fundera över och ta ställning till inför morgondagens möte. Jag avundas dig inte.

Detaljplanens uppgift är att på bästa sätt ta tillvara områdets unika förutsättningar och att berika Karlstads stadsmiljö med ett område präglat av en hög grad av stadsmässighet, variation och mångfald. Ett område som kan fylla sin funktion inte bara idag, utan också i morgon och om 50-100 år. Men detaljplanens uppgift är också att ta ett hållbart, långsiktigt ansvar för de miljöutmaningar som helt uppenbart står för dörren.

Tycker du att den föreslagna detaljplanen tveklöst gör detta, då ska du naturligtvis rösta ja till den. Men om du inte tycker det och tycker att dessa aspekter bör förtydligas och belysas ytterligare hoppas jag att du har mod att rösta nej.

Lycka till med ditt beslut.

Peter Sörensen
Stadsmiljödebattör via Operation Karlstad

I dagens VF läser jag den glädjande nyheten att det nu står klart att Stadsbyggnadsnämnden avslår den rivningsansökan som Vågmästarens bostadsrättförening ansökt om, och som vi tidigare skrivit om här på Operation Karlstads Stadsmiljöblogg.

–Det är hur klart som helst, det finns både plan och ett avtal som säger att huset ska bevaras, säger stadsbyggnadsnämndens ordförande Håkan Holm.

Beslutet är otvetydigt ett steg i rätt riktning i en stad där rivningsraseriet fått härja mer eller mindre fritt i decennier. Beslutet hedrar därmed tveklöst den sittande Stadsbyggnadsnämnden.

I samma tidning läser jag också att nämnden gett klartecken för den här på Stadsmiljöbloggen tidigare omskrivna ombyggnaden av den gamla Trikåfabriken på Herrhagen. Och att man då ställt krav på att byggnadens karaktär och utformning, såväl exteriört som interiört, ska bevaras. Det är sålunda två ansvarsfulla och kloka beslut på kort tid, vilket är mycket glädjande.

Det återstår nu dock att se om detta är tecken på en ny, mer framsynt, och restriktivare hållning när det gäller synen på kulturmiljöernas värde, i enlighet med de formuleringar som framförts i Karlstad Kommuns nyligen framtagna och synnerligen välskrivna Förtätningsstudie, eller om man genom dessa beslut anser att man nu har en rivning innestående.

Jag tänker då närmast på den rivningsansökan som inlämnats för Karlstadstidningens gamla tidningshus, byggt på 1870-talet, ett hus som ur ett kulturhistoriskt perspektiv har mycket gemensamt med Kanikevillan. Båda är ju arkitektoniskt sett förhållandevis enkla hus, men med oerhört starka, nästan milstolpelika, kopplingar till stadens kulturhistoria och ekonomiska framväxt.

Historiskt sett är Karlstad oomtvistligen en av Sveriges i särklass hårdast drabbade städer när det gäller förluster av kulturmiljöer. Allt för ofta har oersättliga kulturmiljöer på ett oansvarigt sätt använts som spelmarker på det politiska spelbordet. Det är ovärdigt, oansvarigt och olyckligt. Låt oss därför hoppas att dessa beslut, trots mina farhågor, är början på en ny epok. En epok där kulturmiljöer inte längre offras i politiska kompromisslösningar. En epok där vi i framtiden får se ett stadsbyggande och en tillväxtstrategi som går hand i hand med värnandet om Karlstads kulturhistoriska arv.

Jag vill faktiskt vara försiktigt optimistisk och hoppas att så faktiskt är fallet. Och jag tror faktisk att även de mest inbitna exploateringsivrarna på kommunen skulle tjäna på det. Med ett sådant förhållningssätt tror jag nämligen att de skulle få ett bättre debattklimat och ett bättre gehör för sina exploateringplaner och tillväxttankar.

Det var hur som helst två kloka beslut av Stadsbyggnadsnämndens ledamöter. Det hedrar dem och glädjer, är jag övertygad om, många Karlstadbor. Inklusive mig själv. Och stärkt av detta går kampen för ett bättre Karlstad nu vidare.

År 2006 lät Karlstad Kommun företaget SpaceScape göra en s k SpaceSyntax-analys av Karlstad Innerstad. Den visar, kort sagt, hur väl sammanlänkade och tillgängliga olika områden är ur ett gångtrafikperspektiv. Syftet är dels att titta på hur man kan förbättra tillgängligheten och flödet i den befintliga staden, men också att hitta potentiella utbyggnadslinjer och områden. Ett sådant område som pekas ut är Inre Hamn. Här sägs bland annat:

Ett annat område som idag är synnerligen segregerat är de stora hamn- och industriområdena i sydväst, vilka omfattar några av de mest attraktiva lägena i hela Karlstad med närhet till både Vänern och centrala Karlstad. I det läge där dessa industrier börjar avvecklas, flytta eller byta verksamhetsinriktning, vilket händer i många städer över hela världen idag, förefaller detta vara ett synnerligen attraktivt expansionsområde för Karlstad. Eller uttryckt annorlunda, det förefaller som om Karlstad här har attraktiv mark att växa i som står sig mycket starkt i konkurrensen om företagsetableringar och nya invånare.

År 2005 genomförde SpaceScape en liknande analys inriktad enkom på området vid Inre Hamn, för att se hur väl kommunens planer skulle uppnå deras vision. Här sägs bland annat:

Inre Hamn kännetecknas även i prognosen av lokalt centrala gator med inbördes svaga kontakter. Dessa är Bergendorffsgatan i Tyggårdsviken, den innersta asfalterade körvägen i Vågmästaren och Packhusgatan intill Barkassen. Detta talar för att Inre Hamn inte kommer att upplevas som ett gemensamt område, utan snarare som ett antal mindre enklaver.

I Inre Hamns näromgivning finns ett flertal lokalt mycket tillgängliga stråk som leder fram till men inte i genom Inre Hamnsområdet. Detta innebär att stadstrukturen inte naturligt understöder en förflyttning genom Inre Hamn och dess näromgivning och ger området en svag lokal förankring.

Problematiskt utifrån målsättningen om en blandstad är att Inre hamn, med de strukturella förändringar som här utvärderats, trots sin närhet är relativt avskilt omgivande stadsdelar. Detta innebär att stadsstrukturen ger svaga grundförutsättningar för butiker och service som efterfrågar ett bredare kundunderlag än de boende i grannskapet.

Om planerna på byggnationen vid Vågmästaren kommenterar man:

På grund av den uppbrutna och småskaliga strukturen i Vågmästaren skapas här förutsättningar för en mer privat karaktär. Detta kan eventuellt bidra till att Vågmästaren upplevs som avskilt gentemot besökare i området. Om målsättningen är att besökare ska använda Vågmästaren längs med vattnet är det betydelsefullt att detaljutformningen av den aktuella sträckan medverkar till en tydlig uppdelning av privat och offentlig mark.

I analyserna radar SpaceScape upp ett antal tydliga farhågor samt konkreta förslag till hur man skulle kunna åtgärda dem. Jag rekommenderar en läsning av dokumenten.

Vad har då hänt sedan dess? Lyssnade Karlstad Kommuns stadsplanerare på råden? Nej, över huvud taget inte. Istället har man fullföljt planerna i sin ursprungliga form och med öppna ögon gått rakt i samtliga de fallgropar analysen varnade för.

Vi har fått ett synnerligen segregerat och exploaterat bostadsområde vid Vågmästaren, i folkmun tidigt benämnt “Rynkeby”. Ett område som precis som påpekades är helt avskilt från omgivningen och som brutalt stjäl tillgängligheten till strandpromenaden från allmänheten. Och på Barkassen har ett antal låga, mer eller mindre renodlade punkthus med exklusiva bostadsrätter börjat byggas. Med upphöjda parkeringsgarage och blindväggar in mot gatan som går genom området. Och ett dött torg mitt i. Helt utan den stadsmässighet man så storstilat säger sig eftersträva. Och på det Bryggtorg på Tyggårdsviken som enligt analysen har förutsättningar att jämte Hamntorget bli en av områdets två stora publika mötesplatser planerar man ett höghus på 20 våningar.

Vad är det egentligen som pågår här i Karlstad?

Karlstad Kommuns egens vision är att “Inre Hamn i Karlstad ska bli ett av Sveriges tio mest attraktiva stadsförnyelseprojekt”. Det krävs ingen större kunskap i stadsplanering för att konstatera att hela denna storslagna ambition nu med raska steg håller på att gå om intet direkt från start.

Analyserna från SpaceScape är professionellt gjorda och synnerligen tydliga i sina råd. Stadsbyggnadsförvaltningens synnerligen utmärkta Förtätningsstudie talar i många avseenden samma språk och är likaledes tydlig i sin analys av t ex Vågmästaren. Ändå tycks ingen riktigt vilja se eller erkänna detta. Ingenting händer.

Stadsbyggnadsnämnden förefaller aldrig ha läst dokumenten utan tutar och kör på enligt sedvanligt manér. Och Stadsplaneförvaltningen, de skyller på gamla planer och på att exploatörerna inte vill bygga stadsmässigt. Men, mest av allt, tiger de som muren och försöker att tysta ner hela frågan. Denna inställning gäller alla våra höga politiker och tjänstemän. Hela vägen upp till de högsta hönsen. Ingen anser uppenbarligen att stadsmiljöfrågorna är deras bord. Någon offentlig debatt eller diskussion förekommer i alla fall inte. Och någon lust att uppmuntra en sådan förefaller milt uttryckt heller inte förekomma.

Vem är det egentligen som har huvudansvaret för stadsbyggandets inriktning i Karlstad? Ibland får man intrycket att ingen egentligen intresserar sig för att fördjupa kunskapen i ämnet utan att man istället ägnar sig åt ett politiskt tjuv- och rackarspel med stadens stads-och kulturmiljövärden i kampen om den politiska makten. Det är i så fall såväl både oseriöst och kostbart för staden.

Det är dags att vi får en snabb kursändring i stadsbyggandet i Karlstad, där planerna vilar på gedigen stadsbyggnadskunskap istället för på individuella exploatörers eller politikers personliga tycke och smak. Och det måste ske nu, idag. Inte imorgon.

Karlstad har inte tid att vänta längre.