Fortfarande äckligt trött men nu är det på grund av tabletten.
Var hos läkaren igår som planerat.
Drömde natten innan att allt gick jättebra tills min familj plötsligt dök upp och skulle vara med. Av någon anledning hade de även med sig deras hund.
Pappa for som en vante efter hunden fram och tillbaka medan resten av familjen tågade framåt marschliknande.

Besöket gick faktiskt väldigt likt drömmen. Jag kom fram till receptionen och där stod en öppen och glad människa och tog emot mig på bästa sätt. Gick till väntrummet och det tog ungefär två minuter så blev jag uppropad och vi (jag hade min mor med mig som stöd) gick in på läkarens kontor.
Han var mycket trevlig och tillmötesgående och allt gick bra tills jag plötslig bara bröt ihop. Jag orkade inte längre och var tvungen att gå ut en stund.

Läkaren hade förklarat att jag verkligen måste se framtiden och börja göra mig beredd för den för det fanns bara två alternativ. Antingen gick allt jättebra och vips hade jag ett jobb och lever lycklig i alla mina dagar eller nåt…
ELLER
Så blir jag ett socialfall… Jag förstod inte riktigt först vad han menade men sen kom white trash-bilden framför mina ögon. Boendes i en sjaskig liten husvagn på en skabbig camping, tio ungar, supandes karl utan jobb, jag är en fet kärring med stripigt hår och är ful som stryk men noll framtidsvision.
Då brast det för mig. Jag har inte kämpat i snart sex år, sex år med mig själv och fem år med myndigheter, för att hamna hos sociala. ALDRIG!

Jag har klarat mig levande ur ett fruktansvärt destruktivt förhållande där jag hållit på att bli dödad flera gånger men ändå av någon anledning vaknat tillbaka till livet. Blivit sexuellt utnyttjad/våldtagen i samma förhållande. Blev otroligt psykiskt misshandlad och nedbruten så jag ansåg att jag inte ens förtjänade att existera. Lyckades med hjälp av min familj bryta mig loss från detta och flytta därifrån.
Trots många hot till livet kände jag mig ändå stark att fortsätta. Allt detta hade bara pågått drygt ett år och jag ansåg mig inte ärrad för livet. Tufft och kraftigt skadad ja, men inte så pass att det inte var något jag inte skulle klara av att hantera.

Sökte hjälp för jag insåg att jag blivit deprimerad. Blev väl mottagen, första månaden. Sen ville jag byta medicin och då fick jag träffa en annan läkare som tyckte att jag skrattade för mycket för att vara deprimerad.

DÅ började karusellen rulla på riktigt. Hittills hade allt gått att hantera någorlunda lätt ändå. Jag strävade framåt och hade inga planer som helst på att jag kanske behövde vila upp mig och reda ut allt som hänt mig. Men nu orkade jag helt plötsligt inte längre. Jag har alltid ställt mig frågande till folk som säger att de varit deprimerade och kännt att de inte velat stiga upp ur sängen. Att de gråtit för ingenting och inte klarat av sitt dagliga liv.
Nu var jag själv där. Det slog mig inte först men när det gått ungefär fem eller sex månader efter jag flyttat från misshandeln då hade jag jobb, i och för sig bara extra men det var gott och väl så jag klarade mig. Jag hade en ny snäll pojkvän som inte hade några tendenser att slå mig eller vilja göra mig illa på något annat vis. Hade en egen lägenhet och utifrån sett så var livet i stort sett helt perfekt.

Varje dag grät jag. Jag grät när jag gick till jobbet, jag grät på jobbet, jag grät när jag gick hem. Minsta lilla som gick fel i vardagen skyllde jag på mig själv och jag bröt ned mig själv mer och mer. Men jag förstod ändå att något var väldigt fel och fortsatte söka hjälp.
Jag sökte mig till sjukhuset där jag visste att min syster fått hjälp för sina ätstörningar. Så jag bad min läkare på vårdcentralen remittera mig dit. Det blev starka protester men till sist så fick jag min vilja igenom. Försökte även bli sjukskriven men det gick i kortare perioder, tror jag var sjukskriven en månad plus någon vecka totalt. Fick ett sjukskrivningspapper över sommaren som försäkringskassan dissade. Det var inte tillräckligt utförligt skrivet. Sökte läkaren och försökte desperat att lösa detta. Gick till sociala för att klara mig men av någon anledning så försvann jag hela tiden hur deras databas.

Gick hela sommaren som i ett vakuum. Klarade inte av att jobba efter som jag grät hela tiden. Fick inga pengar från någonstans men hade som tur var ett sparkonto som jag fick leva på. Var tvungen att sälja min fond som jag fått av min farmor är hon sålde sin sommarstuga.
Vid augusti så sinade mina pengar. Tog upp kampen på nytt men kände att energin försvann allt mer. Hade fått en kallelse till sjukhuset men inte förrän i mitten på september skulle jag få träffa en psykoterapet. Försäkringskassan avslog mig hela tiden och sociala började i allfall tro på mig att jag verkligen inte hade några pengar så jag fick uppskov och pengar från dem till en månad kanske två. De vill inte ge mig pengar eftersom försäkringskassan inte godtog min sjukskrivning. Så varför skulle de tro på mig?

Under sommaren hade jag fått olika mediciner både milt lugnande och sömnmedel samt antidepressivatabletter. Jag började under sommaren att samla på mig tabletterna som en sista uttväg. Jag gömde dem för det kändes som min trygghet att något måste jag väl ändå kunna få kontrollera.
Jag blev rädd för mig själv och sa åt min pojkvän att gömma tabletterna från mig och jag insåg på allvar att nu var det dags att söka hjälp. Jag funderade och grämde mig i nästan en vecka innan jag vågade åka in till psykakuten. Hur skulle folk titta på mig om jag till och med erkände att jag inte mådde bra? Det var ju ett nederlag att söka hjälp och dessutom åka till psykakuten. Jag var ju ingen galning, jag var ju bara självmordsbenägen. Var det anledning nog att söka hjälp?

Sjuksyster som tog emot mig tog mig på största allvar och jag skulle få träffa en doktor med det samma för detta var väldigt viktigt enligt henne. Jag fick träffa en stor bullrig man som pratade mycket dålig svenska. Jag fick berätta min historia på blandad svenska och engelska. När jag berättade om att jag blivit misshandlad, våldtagen och att jag till och med försökt dränka mig själv i badkaret så skrattade han. Han log hela tiden och nickade uppmuntrande.
Jag har nog aldrig blivit så kränkt i hela mitt liv. Här satt jag och anförtrodde mitt innersta och han bara skrattade. Var det verkligen rätt? Han förklarade att det inte var någon fara med mig och att jag skulle ju snart få träffa en teraput så jag kunde nog åka hem igen och sova ordentligt bara.

Jag kände mig helt tom när jag åkte därifrån. Läkaren hade tagit något ifrån mig men jag kunde inte riktigt komma på vad det var. Jag vågade inte ens berätta om mitt misslyckade försök att få hjälp förrän några dagar senare. Jag tryckte undan allt och mådde bra enligt mig själv.

Min kille och en kompis åkte på krogen bara för att se lite folk och de tog någon öl. Jag kände att jag var trött och sa att jag åker hem och hämtar er sen. När jag kom hem visste jag vad jag måste göra. Jag tog farväl av mina båda katter och hunden. Plockade fram mitt gömda lager tabletter och räknade ihop hur mycket jag hade. Kollade i Fass, det är en läkemedelsbok som jag fått från jobbet eftersom jag studerade till sjuksyster. I Fass stod det att det jag hade var tillräckligt för en kraftig överdos. Jag blev lite besviken att jag inte hade mer så jag var helt säker på att det skulle gå vägen. Jag ville ju inte åstakomma min familj ännu mera smärta genom att misslyckas.

Så är i efterhand har jag funderat mycket på min tidigare syn på självmord. Jag minns jag frågade en kompis i gymnasiet varför de inte tänkte på familjen. Att det är ett så fruktansvärt egoistiskt beslut och hur de klarar av att vara så egoistiska. Hon svarade att de såg ingenting annat, de såg bara svart. Då förstod jag inte alls och jag protesterade hela tiden att så kunde det ju inte vara utan de var bara egoistiska eller sökte uppmärksamhet.
Nu har jag själv varit i den situationen och min syn har förändrats helt. Jag kan bara bekräfta vad min kompis sa och tillägga att man tror att man gör sin familj och omgivning en tjänst genom att försvinna, dö.

När jag tagit allt tabletterna, tror ambulanskillen hade räknat till 52 eller 53 stycken, så visste jag att jag hade ungefär en halvtimme på mig innan jag skulle märka av tabletternas effekt. Jag visste att jag var tvungen att säga hejdå till min familj för det har vi alltid gjort till varandra. Jag ringde till min ena syster och talade om att jag älskade henne. Hon frågade om något var fel men jag ljög och svarade bara att det var på grund av min kille för han var ute och söp som vanligt. Min andra syster vågade jag inte ringa till eftersom hon kände mig ännu bättre och säkert skulle lista ut att något var väldigt fel. Jag ringde min mor i stället för att försäkra henne om att läkartiden morgonen efter var klockan tio och att hon inte behövde ringa mig sen och fråga. Vi kallpratade lite om att de hade gjort pizza och skulle precis till att sätta sig och äta. Av någon anledning la hon inte på. Jag kände paniken komma eftersom halvtimmen började närma sig sitt slut och skulle jag börja slöddra så skulle hon upptäcka mig. Jag försökte förklara att jag var tvungen att lägga på för jag var trött och skulle sova. Hon pratade på. Hon frågade hur det var med hunden och katterna, killen och det nya boendet. Vi hade bra precis flyttat in i en ny lägenhet två veckor innan. Till sist började jag sluddra och mamma frågade vad det var. Jag sa bara att jag tagit mitt lugnande och sömntabletten och att det brukar bli så ibland. Hon frågade om ytterdörren var låst och jag vaknade till av rädsla och undrade varför hon frågade det. Då berättade hon att ambulansen var på väg och att de satt i bilen på väg till mig. Jag blev livrädd. Hela min hjärna skrek NEJ inte än det här går inte, det var inte så här jag planerade. Ändå lyssnade jag på min mor och kämpade mig mödosamt ned till dörren och låste upp den. Jag skulle hänga mobilen runt halsen eftersom jag inte längre klarade av att hålla i den. Hon tjatade hela tiden på mig att vara vaken att jag inte fick somna. Jag försvann flera gånger i en djup skön sömn bara för att vakna till att mor ropade på mig att svara.

Det konstigaste av allt var att jag inte skämdes när väl ambulansen kom. Jag försökte bara förklara att jag inte behövde åka in till sjukhuset för jag mådde bra. De lyckades ändå få mig att följa med för en koll i alla fall. Jag fick försöka gå själv till båren. Jag satte mig på kanten och ambulanskillen sa till mig att jag måste lägga upp benen på båren. Jag nickade och log. Benen, sa han och tittade menande på mina ben. Lägg dem på båren. Ja själv klart svarade jag leende.
Minns inte om jag tillslut la upp benen själv eller om de fick göra det. Sen minns jag inte mycket alls. Tror de körde med sirenerna och att de körde fort. Vaknade flera gånger och trasslade in mig i alla EKG-sladdarna som var fäst överallt på mig kropp. Försökte ta bort dem men hela tiden kom en suddig elak sköterska och ställde sig över mig och frågade: vad gör du? Jag slutade pilla och försvann i dimmorna igen. Jag minns att jag ville kissa och försökte kliva ur sängen. De förstod mig inte så jag kissade på mig. Nästa gång gick det bättre då fick jag ligga på bäcken men det var jättehett. Efter det så krävde jag att få känna på bäckenet innan. Allt i en stor kraftig gråvit dimma. Nu blev jag iväg rullad. Någon försökte förklara för mig att det värsta var över och att jag skulle bli förflyttad till en avdelning för övervakning. Min mor och far var där med Anki mitt gosedjur. Vi åkte in i en hiss. Nästa gång jag vaknar så är mor, far, ena syster och min kille där. Var precis som på film att familjen delade på sig och inne i hörnet satt killen och mor sa nu vaknar hon. Jag försökte förgäves sätta mig upp och sa istället: ska inte du vara på jobbet? Det var nog ingen som riktigt förstod vad jag sa men killen var strax vid min sida och sa att han tänkte stanna här hos mig. Jag försvann igen.
Fick reda på att min syster som jag ringt till hade åkt ända från Umeå till mig och skulle komma vid ett. NU skämdes jag. Nu insåg jag vad jag hade gjort när hon var tvungen att åka så många mil bara för att träffa mig. När hon väl kom vågade jag inte ens titta henne i ögonen. Vi började båda gråta och jag minns inte om vi ens pratade men det behövdes inte. Jag hade fattat. Jag förstod nu hur illa jag betett mig och hur illa jag gjort min familj. Jag förstod nu att jag inte var en börda. De ville att jag skulle leva.

Sen har det ju naturligtvis hänt en massa saker efter det här också men det här var de huvudsakliga tunga sakerna enligt mig. Det som verkligen knäckte mig. Så när läkaren igår sa att det fanns bar två alternativ och risken var stor att jag skulle bli ett socialfall så bläddrades hela den här historien upp i mitt huvud. I *piip* att jag ska bli ett socialfall! Har jag kämpat igenom hela det här och nu kommer någon och säger att du kan bli ett socialfall, då blev det för mycket. Jag har kämpat för mycket och för hårt för att bara lägga mig ned och spela död.

Nä.. jag går inte på bluffar..
Är det något som jag inte vet är bluff eller inte så brukar jag kolla upp saker och ting..
Aldrig att jag skickar iväg pengar till någon som jag inte känner.. och de där Nigeriabreven finns även i form av en person med just cancer.. och hon har ofta bröstcancer och vill ha hjälp med att föra över pengar för donation för olika välgörenheter:

Dear Beloved,

I send my love and greetings to you. I am Mrs Sarah Holmes from United Kingdom. I am married to Late Dr. Fredrick Holmes of blessed memory who was oil explorer in Kuwait and Brunei for ten years before he died in the year 2005. We were married for ten years without a child. He died after a brief illness that lasted for only four days.

Before his death we were committed to each other and respect each others interest. Since after his death, I too have been battling with both Cancer and fibroid problems, my doctor told me that I have few months to live due to my cancer problem that lead to a stroke attack. This bothers me so much as it have affected my speach and movement so badly. Having known my condition I decided to seek for your help.

I am in search of a honest and sincere individual that will utilize this money the way I am going to instruct herein. When my late Husband was alive he Deposited the sum of $10Million (Ten Million United States Dollars) in a Security Company under my name, the money is deposited as Family Valuables/Treasure for security reasons.

So if you are willing to take up this responsibility, you will have 20% of the US$10million to ensure that you are prepared for the task ahead, 75% of it will be used in all sincerity to fund orphanages, widows,research on cancer and also propagating the word of God and to ensure that the society upholds the views and beliefs of human existence, while 5% of the fund will be used for legal and attorney fees.

I am taking this decision because the relatives of my husband have confiscated other of our wealth without giving any to the needy.Based on that I don’t want to entrust this fund to any of them, and I have no child, I cannot take the fund to the grave. I don’t want a situation where this money will be used in inappropriate manner. Since my health is retrogressing by all minute, so my dear please do get back to me and let me know if you are willing to carry out this work.

Then I will make arrangement to prepare the Authorization through an Attorney for you to get Possession of this Fund. I pray that this letter bring you and your family good tiding while my dreams to help humanity rest squarely on your shoulders. Do remember me in your prayers because that is what I needed most for now.

Remain Blessed,

Mrs Sarah Holmes

Detta mailet och liknande får jag.. för jag tror att de söker på cancer och så kommer min blogg upp.. för de kommer bara till min yahoo mail som finns till höger.. och det kommer från olika kvinnor varje gång.. deras män är döda.. och har de haft ett barn har det ofta dött i någon svår sjukdom.. och så får de själva cancer.. och ni vill de att jag ska hitta olika företag/fonder etc. som de kan donera alla sina pengar till.. men kan och orkar de skriva alla de här snyftmailen så orkar de nog leta själva efter fonder eller liknande som vill ha deras pengar.. varför ge sig på mej…

Eller det där mailet som går runt om en våldtäcksdrog där kvinnan drogas av en kur som är för hästar.. och där det står medicinen som tydligen används.. går man nu in på Fass och kollar så finns inte den medicinen med.. man måste göra viss kontroll av mail man får.. för det är mycket fejk.. bara den där om att kvinnor kunde få bröstcancer av att använda deodorant.. bra skrivet och de till och med länkar till en professor.. den professorn finns inte… Och nu då den här cancersjuke pojken som en hel del människor har gått på..

Amandra Bundy mailen finns här att läsa..

Detta tycker jag är horribelt..

Jag kan fortfarande inte förstå hur man kan gå ut och säga att någon är sjuk i cancer när den inte är detta… det är för mig en stor gåta.. de vet inte hur det är…

Ok, jag önskar att ingen levande varelse ska få cancer.. men ibland..

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, fejk, blogg, mail, lurad, pengar, cancer, våldtäckt, mail, deodorant, Fass, professor

“Vi skulle behöva lika många poliser som vackra flickor i Italien, och det tror jag aldrig att vi uppnår.”
-Silvio Berlusconi

Metro

Bloggar: ett | två | tre | fyra

Läser idag om att Mats G Nilsson (M) vill att alla som döms för våldtäckt ska genomgå behandling.. och får sluta behandlingen först när de får en friskförklaring från behandlade läkare…

Jag hoppas då att det gäller all sorts våldtäckt.. och även då på barn…
(nu kommer jag inte att gå in på en pedofildebatt, för det finns tillräckligt många bloggar som bloggar om detta fenomen).

Fast jag läser och så tänker jag ett tag till…

En våldtäckt är inte sexuellt.. det är ett sätt att visa sin kontroll.. fast offret är en kvinna, man eller ett barn.. så är det inte det sexuella utan det är kontrollbehovet som är det stora… alltså tackar vi gladeligen ja till detta förslag…

Fast så tänker jag en bit till… det finns en sjukdom till.. en som är nog lika jobbig fast på ett annat sätt.. och det är kleptomani.. Ska de som lider av detta också får vård?

Ska alla som sitter på våra fängelser få vård.. för det är ju något som gör att de åker ut och in…

Det är som jag funderat mycket över… testa alla som sitter i fängelse.. så ska ni se hur många ni hittar med ADHD.. för jag tror att procentsatsen är stor..

Varför?

Jo, om en kille har ADHD så räknas han som ett orosmoment i skolan… vilket gör att när högstadiet kommer så bryr han sig inte.. för ingen tror på honom.. han hamnar snett.. testar droger.. och så.. då händer något… han fixar livet… han blir plötsligt lugn och kan vara “normal”… hans koncentration är nästan på topp…

Jag tror att många av killarna som sitter inne har ADHD.. fast de har aldrig fått diagnosen.. och kommer nog aldrig att få den heller…. Fast om man gör det.. och sen ger dem medicin.. så kanske det plötsligt inte begås lika många brott…

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, våldtäckt, ADHD, fängelse, brott, vård, mediciner

Två 15-åriga pojkar från Landskrona döms av hovrätten i Malmö för grov våldtäkt mot en 13-årig flicka.

Båda hade krävt att hovrätten skulle ogilla åtalet. Den ene döms till åtta månaders sluten ungdomsvård, den andre till ungdomsvård enligt en vårdplan.

Vad menade de med överklagandet? Att de skulle gå straffria på grund av sin ålder? Förstånd att våldta hade de kräken i alla fall. Och nog anser jag att även om de är blott 15 år så skulle domen blivit betydligt hårdare. Och den 13-åriga flickan? Någon text i marginalen, sedan utkastad till samhällets försorg utan att få förövarna fällda för vad brottet har kostat henne.
Har inte offrets ålder någon betydelse utan endast förövarnas.

Var inne och läste på sajten som hänger ut sexbrottslingar med namn, personnummer, adress och vissa med bild. För varje skrollande neråt bland inläggen kände jag att jag blev nervösare och nervösare. Det berodde på att jag var nästan livrädd för att hitta en adress nära mitt boende. Jag var rädd att hittat ett ev hot mot mitt barn. Jag är kluven inför en sådan sajt som utger allt om en. En del dommar klarar jag inte ens av att läsa. Hur tänker dessa män? Jag vet inte om det är rätt eller fel att ha en sådan här sajt. Tänker på att det finns ju många andra inblandade. Det straffades anhöriga bl a. Men jag är nog mer för sajten än enomt….

Källa

Den sk Smygaren som hållit kvinnor i skräck i Göteborgstrackten under tio år fick sin dom igår. Han dömdes till sluten rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Han dömdes för fyra grova våldtäkter och två grova våldtäktsförsök. Straffet borde ha blivit betydligt hårdare eftersom han bröt sig in i kvinnornas hem och allt var tydligt planerat. Han viste var ensamma kvinnor bodde på bottenplan så han lätt kunde ta sig in.

Sedan han kom till Sverige 1989 har han inte haft en ordentlig inkomskälla utan mest levt på socialbidrag samt att han är en missbrukare. Hans exfru med barnen bor i ett annat land med skyddad identitet. Sedan tidiga 90-talet är han dömd för en rad olika brott och är en sk kåkfarare. Det sista från en anstalt där han nyligen satt inne var att man skulle ‘koka soppa på hans huvud’. Han var inte specielt omtyckt och fick flyttas. Men att det blev vård som straff. Fängelsestraff och sedan utvisning för alltid. Han har brukat den svenska gästfriheten till max och då är det dax att återvända. Smygaren anses vara en av Sveriges värsta serievåldtäktsmän genom historien.

GP

Marcus är hemma – Hosta och feber
Johannes är hemma – Hosta och tungandad
Jonathan är hemma – Han skadade foten på gympan igår
Elias har också ont i foten -Han trampade på en spik i går.
men han ska till skolan, han börjar senare idag.

Christa kommer hem från sitt jobb tidigare vid 12
Jonathan går hem vid 11:15
Johannes ska dit han med fast då när Christa har kommit
Marcus ska till Shalini
För jag ska till tandläkaren 11:30.

Så idag blir det bara två jag hämtar på Fritte
Hanna och Philip.

Hanna ska till Korttis i dag.
Jag går dit med henne strax före kvällmaten.
Sen blir hon borta tills Måndag eftermiddag
då jag hämtar hem henne från Fritte.
Hon åker till skolan från Korttis på måndag.
Samma känsla som alltid har infunnit sig
en stor gnagande saknad.. jobbigt!!

Nu är det faktiskt lite lämpligt att hon är på Korttis
Eftersom det är många sjuka här hemma
så det blir inte till att göra så mycket under helgen.
Ja mera än att vara hemma.

Vädret är lite si och så här i Köping
Just nu skiner solen från en glugg i det gråa molntäcket
men säkerligen skiner den inte länge.
Det är blött och varmt.

Idag faller domen mot Tito “usla fanskapet” Beltran.
Låt han få det straffet han förtjänar.. inte mera, inte mindre.
Det är konstigt om han frias..
Ibland så kommer det ju konstiga och överraskande domar i rättsfall
så man ska inte ropa hej… för tidigt.
Klockan 11:00 kommer Hovrättens dom.
EDIT: Det blev två fällande domar och 2,5 års fängelse.

För en gång skull ska det blir skönt att det är fredag och att helgen är här.
Ungarna är trötta nu på morgnarna så det är ett helt företag att få upp dom.
Det är Höstlov snart.. vecka 44, så lite till får dom kämpa dom små.
Apropå höstlovet ja.. måste komma ihåg att lämna lapparna till Fritids idag
om dom ska vara där på lovet eller inte.
Jag har haft dom i väskan ett tag men glömmer att lämna dom
Det är så det är när man är en virrpanna numero uno..
Antagligen blir det väl så att personalen kommer att efterlysa mina lappar.
Fast då har jag väl dom inte i väskan längre utan dom ligger väl hemma..
Det är så det brukar vara.. men jag försöker så gott jag kan *ler*

Nu ska jag ta och börja packa Hannas Korttisväska.

Ha en bra fortsatt dag alla och trevlig helg!!

Sköt om er och varandra!

KramKram!

Jag håller inte riktigt med Miss la vida loca….tycker att livet är skit. Så fort man har blivit av med ett problem som nästan fått en över gränsen så kommer ett nytt. Det tar aldrig slut det bara fortsätter dag in och dag ut….

Av alla cirka 200 länder som finns så var jag bara tvungen att hamna i denna håla! Kallt året runt och dom få dagarna som folk kallar för sommar ger mig ännu mer ångest än själva vintern.

Inte ens sommaren känns verkligen här. Solen känns som en stor överhettad lampa och påmminer mig om alla underbara varma länder som finns med riktig sol.

Ja, jag vet jag är negativ och pessimistisk eller vad fan det heter men SO WHAT!

Idag är ingen bra dag har vaknat på fel sida. De levandes sida. Va fan kan man inte få välja när det är dags att dö??? Varför måste man tänka på alla runt omkring en som skulle bli ledsna om man dog? Varför är det  jag som är självisk? Alla andra är ju lika själviska som vill att man stannar kvar bara för att dom inte ska må dåligt. Hela jävla mänskligheten är självisk. Allt som alla gör, gör dom bara för att det på något sätt gynnar dom själva. Det är väl för fan ingen som bryr sig om sina medmänniskor! Kvinnor blir våldtagna på tåg mot Märsta och folk bara sitter och tittar på som om de tänker att ja popcorn är det enda som fattas nu. Alltså FYFAN för människor som väljer att låtsas som ingenting när de ser folk bli misshandlade eller våldtagna. VAD fan är det för fel på er?

Så skönt att skriva av sig… känns lite bättre nu…

Jag står på trappan och ser ut på gårdsplanen genom regndropparna. En flicka (12-14år) springer över gräsmattan och hoppar upp i sin pappas famn med en stor varm kram. Mamman går efter sakta för att ge dom två en gemensam stund. Väl framme hos sin man ger hon honom en kram, puss och ett varmt leende. Ett varmt möte mellan nära och kära, alltså. I mitt ena ögonvrå kan jag se en rad av män 6 – 7 stycken som tar skydd för regnet nära husväggen intill. Dom har nästan likadana kläder och är i åldern ca 20 – 65 år. Deras blickar är riktade mot mig och dörren bakom mig. Alla väntar förväntansfullt på att någon ska komma ut genom dörren och springa fram till dom och ge en kram. Jag vet inte om dom ser att det är mina tårar som rinner längst kinden inte regndroppar. Jag är en åskådare till ett ‘teaterspel’ som utspelas på en anstalt för frihetsberövade män.

Scenerna är starka när man vet var man befinner sig. Jag vet vad en del av dessa män heter och vad dom gjort och hur deras ‘liv’ rullar på här utanför. Att sitta vid samma fikabord med våldtäcktsmän eller en framgångsrik ekonomibrottsling är faktiskt ganska lätt. Dom pratar ju om samma saker som vi andra. Vi som inte är bakon stängslet. Men när jag gått på toaletten och ska gå ut tillbaka till fikat så kommer min rädsla. Jag ser som en film framför mig dessa män begå sina brott och plötsligt kommer rädslan, jag vill vara kvar inne i den låsta toan.

Att dessa personer skulle bli ‘botade’ av att sitta instängda stämmer ju inte. Jag har inget koncept för att man ska få kriminella att sluta med sitt. Men vad jag kommit på så är inte denna form av vuxendagis inte svaret. Det vore bätre med individuella lösningar för att få alla tillbaka till ett liv utanför kriminaliteten och dess lockelser.

Om jag sover i mina underkläder eller naken ger det då en man rätt att våldta mig för att han ‘tror’ att jag vill? Herrugud, då skulle väl jag kunna bli våldtagen nattligen! Klädseln avgör ju inte om man vill eller inte ha sexuelt umgänge. Har man tidigare sagt NEJ och inte sedan på något sätt visat att man vill ändå. Då är det väl det som gäller att man inte vill. Nu i detta fall har ju mannen tänkt att eftersom kvinnan klätt av sig till underkläder och lagt sig bredvid honom, så vill hon ha sex med han. Men det behövs väl lite mer än att bara klä av sig? Fast det är väl klart att alla är vi ju olika. För en del kanske det räcker med detta ‘tecken’, att klä av sig, för att visa ‘kom-o-ta-mig’.

Källa

Denna kommentar väntade på mig i morse…

Emma
ladida@hotmail.com | 83.XXX.XX.51

För guds skull människa tänk två gånger innan du lägger ut så många bilder på dina barn på nätet!

Apropå konstiga föräldrar.

From * Gissa vem mer måste ha “Mentala rubbningar”, 2008/06/15 at 2:33 f.m.

Svarade henne så här:

puffeltufflan
sirpahotti@hotmail.com | 81.1XXXXX.86

Emma

Jag har tänkt tre fyra gånger…

Och “Många” skriver du..
Hade jag lagt ut bara en så hade det varit OK i dina ögon då?

och med VILKA ögon Tittar DU på mina barn???
Dom flesta ser fina söta barn.. vad ser du…
…ev pedofiloffer?

Ja det finns Low Life ute IRL och Här på nätet..
Men jag går inte omkring och gömmer mina barn
utan jag försöker rusta dom för det hårda livet utanför hemmet.
Försöker lära dom rätt och fel
och vad som är acceptabelt och vilket som inte är det.

Det kan gå förbi en sjuk jävel vid en lekpark
Och denna går den hem och …ja du förstår säkert
Man kan inte skydda sina barn till 100%
om man inte nu låser in dom i en källare eller dylikt för tid och evighet.
Där ska pedofilerna sitta.. inte dom “normala”

Det kommer alltid att finnas sjuka idioter överallt
Och jag ska försöka skydda mina barn så gott det går.

Jag har tagit det beslutet att blogga öppet om min familj
Just för att vi har en Sessa med Downs Syndrom..
Jag vill att folk ska se i ord och bild att våran familj INTE är konstig
och att Hanna INTE är en naturkatastrof..
utan en liten tös som vem som helst.. men ändå inte
Hon är unik som alla barn är.

Må väl!

From * Gissa vem mer måste ha “Mentala rubbningar”, 2008/06/15 at 10:33 f.m.

Det är ju lätt i dessa pedofildabattstider
anta att hon menade just pedofiler.

Visst hon har ju rätt att det finns Low Life ute på nätet som bara gamar i sig
på bilder av barn..men dom flesta ser barnen som just det dom är
….underbara fina barn.

Som jag sa i kommentaren så har jag tagit det beslutet att ha bilder i bloggen.
och gå och bada med mina barn på sommaren.
Låta barnen gå i shorts och klänning på somrarna
och ibland med bar överkropp.
Och jag tar ut mina barn bland vuxna män och kvinnor.
Men jag kommer att skydda dom med mitt liv om så behövs
mot sjuka perversa galningar.

För det folk tänker med sina sjuka hjärnor har jag ingen kontroll över..
…vad jag än gör.

Det jag kan göra för mina barn är ju att prata, prata och åter prata
Vad dom måste göra i vissa situationer.. eller vad dom INTE får göra.
Vi måste våga se vad som händer omkring oss och anmäla
Vi måste våga tro och inte tänka
“Men nääää, inte han, det har jag så svårt att tro”

Västeråspedofilen.. han idrottsledaren, såg ut som vem som helst
Han såg inte ut som en skum sjuk jävel.

Och många i hans omgivning kanske tänkte långt innan han blev fast att
“Men nääää, inte han, det har jag så svårt att tro” och så kunde han fortsätta.

Här finns det ett par sanna kämpar som kämpar mot pedolili
Dessa kvinor har min beundran
Motherbitch på Aftonbladet
och hennes blogg här på WordPress
Sen har vi ju Marina en eldig Norska som kämpar på hon med.
Sen finns det ju många mera eldsjälar men jag nämner bara dessa två nu.

Heder åt alla!!!

Tänk om vi alla kunde föra en sådan envis kamp mot dessa avskum
men vi alla bidrar till kampen på våra egna sätt.. visst är det väl så?
All kamp är viktig, tillsammans så blir vi stora.. och mäktiga
Vi får hoppas på att det är så i alla fall.

Ha en bra dag alla!!

Sköt om er och varandra nu…ordentligt!!

Går till denne pojke och hans närstående.

Sen vill jag skriva lite om det här med källor. När man får mail som man tycker ser konstiga ut. Jag pratar om det där “Våldtäcksmailet” och att man måste kolla upp det innan man skickar något dyligt vidare.

Hur kan du då göra:
Jag gjorde så att genom att det är ett medicinsktpreparat med så kan man gå in på fass och där leta. Uppe i högra hörnet finns även medicin som vetrinärer använder.
Lite sunt förnuft skadar inte heller. För vetrinärer har lika stor skyldighet att låsa in sina mediciner som sjukhus har.
Den där sjuksköterskan som står nämnd i mailet kan man kolla om hon verkligen jobba på universitetet som står under. Alla universitet och högskolor har en länk till all sin personal för att lättare hitta dem för studenterna. Dessa brukar inte vara låsta även för “vanligt folk”.
Sen har vi den förträffliga sökmotorn Google.. innan man skickar iväg något som man tycker låter lite otroligt så kan man gå in där och googla..
Wikipedia och Susning.nu är också bra.

Jag skickar alltså inte iväg mailet som jag fick idag..

Det har snart surrat i 10 år.. det är en rätt så lång tid..

Läs även andra bloggares åsikter om Pysan, progesterex, bröst, cancer, död, vandringsägen, klintbergare, våldtäckt, källor, Fass, sunt förnuft

Sant, jag har gjort det. Det var för ett antal år sedan. Omständigheterna var väl kanske som i fallet som är i pressen nu. Men men Vissa skillnade finns det ju i storyn. Och jag tror att det som nu hänt också har en annan nyans när det väl kommer på kritan. Tror inte att jag behöver gå in på detaljer här och nu. Utan dom som har lite fantasi vet nog vad det handlar om…..

Läste om två olika domar i våldtäcktsfall. Ena ‘offret’ var en kvinna och den andre en yngre man. Det som var lustigt i domarna var att den man som ‘våldtagit’ kvinnan fick högre dom än mannen som gjorde övergrepp på en annan man. När jag läst hela artikeln var ju mina första tanke att mannen som inte ens våldtagit kvinnan borde ju frikännas och gå undan med böter och den äldre mannen som gjort övergrepp på en ung man borde ju fått dessa 6 månaders straff. För det brottet var ju ändå tyngre om man säger så. Men räknas det inte som ett brott om det handlar om att man våldtar en man? Var är skillnaden på penetration eller runkning? Vilket är en våldtäckt?

Källa DN, SvD

Hur, hur kan man bara göra så här? Pappan som gjort övergrepp på sin dotter och är dömd för det får ändå vårdnaden för henne? Kom igen!! Vetlanda kommun ni har ju gjort bort er för sista gången nu tror jag!! Att ge vådnaden till en pappa som sexuelt utnyttjat sin dotter sedan hon var 10 år, är det rätt?!  Ofattbart!!

Jag mår bara illa av att läsa detta och undrar HUR har dom tänkt som fattat detta sjuka beslut? Varför fick inte fosterpappan vådnaden? Hur kan man leva vidare när man gjort ett sånt här beslut? Ber för Louise….

Källa DN

Ja polisen första hands prioritering är att ta fast utekissare… Min första reaktion: WTF???

Deras motivering är tydligen att utekissning leder till våldtäkt! Hur fungerar deras logik här? Förhoppningsvis så menar dom inte att bara för att man kissar ute så blir man våldtäktsman tillslut? För det tycker jag är ganska ologiskt… Sedan att man kan bli våldtagen när man kissar ute, det är en annan sak, det har egentligen inte så stor betydelse med själva utekissandet, eftersom även om man inte kissar ute så kan man bli våldtagen ändå om man har otur… Så här tycker jag att man satsar sina recurser på helt fel saker… Borde man inte sätta polisen på viktigare uppdrag? Typ ta fast RIKTIGA brottslingar? vore inte det bättre för samhället än att lägga energi och pengar på att ta in utekissare?

Jag tycker det är löjligt att slösa pengar på en sådan fånig sak när man kan använda det till bättre ändamål…

//Mumintrollet

http://sydsvenskan.se/malmo/article285275.ece

Vart är välden på väg? aldrig förr har det kännts så viktigt att “inte prata med främlingar” när en 14-årig flicka blir våldtagen på morgonen på väg till skolan.. av 3 killar i 17 års åldern…

Personligen funderar jag dessutom på hur dessa killar tänker. Att sexbehovet är så stort hos någon så att en våldtäckt verkar vara en lämplig idé innan man tar itu med resten av dagen…

själv är jag så morgontrött så jag kan inte ens tänka så sammanhängande tankar innan lunch…

Lämpligt straff för sånt här beteende borde vara någon typ av långdragen och plågsam tortyrverksamhet…

Att det ska vara så svårt att förstå ett ‘nej’. Även om man haft gruppsex, trekant med varandra tidigare så finns det gränser för det. Specielt om tjejen skriker och strätar emot. Nu var det ju så att dessa två killar förstod efteråt att dom gått för långt, vilket deras sms trafik bevisade.

Dommen idag blev fyra år för det sk ‘Stureplansprofilerna’. Det är ett minium straff för grov våldtäckt.

Viktigt för rättegången är att man kan ‘bevisar’ våldtäcktet, att man larmat polis och besökt läkare och fått intyg. Men att genomgå en sådan rättegång är inte lätt men jag tror att denna dom gör att tjejer orkar tro mer på sig själva och anmäla våldtäckter.

Dommen ska ju självfallet överklagas. Försvarsadvokaterna är mycket förvånade över dommen. Jag är inte ett dugg förvånad men jag är ju förståss en kvinna.

Det två dömda männen har redan bestämt sig för att flytta anonymt långt ifrån Stockholm för att kunna fortsätta leva ett ‘normalt’ liv. Kan dom det?

DN,  AB,

DN 

DN

Det var en helt vanlig kväll. Vi hade under dagen tittat på ett race och bodde på det hotellet där dom flesta förarna bodde.  Man var ju 19 år och då skulle man väl vara där det hände lite saker   Visst fan hände det….. Jag och mina två kompisar hade enormt kul, vi fick dansa mycket och träffa intresanta personer inom motorsporten!

Natten tar ju slut snabbt när man har kul! Vid fyra tiden var det dax för ett litet efterfest.Vi var tre tjejer och två killar som gick till ett av hotellrummen. Det var positiv stämning. Inge hade på någor sätt gjort klart att man nu skulle ha sex.  Och nej, vi satt och tittade på tv och åt snacks och blev bjudna på öl. Det gick en halvtimme och jag skulle ut på toan. När jag var klar där och öppnade dörren så tog sig en ex motorsports förare in sig på toan och sa att ‘jag har tittat hela kvällen på dig,nu vill jag ha dig’!  Han var ingen av det som vi följde med.

Han tog stryptag och tryckte upp mig mot väggen medans han med den andra handen trog ner sina byxor. Då fick jag kraft och knäade han så hårt jag kunde, på nära avstånd, i skrevet! Jag kunde smita och sprang ut från toan och in i rummet tog min väska och sprang iväg! Jag sprang ut långt på vägen till hotellet….

Grät, förolempad och kränkt. Det enda vi hade gjort var att dansa och skrattat! Ska man bli våldtagen för det att man har roligt!? Att anmäla han? Nej han var en stort super stjärna och jag? En tjej som gillar att dansa! Jag drack inte ens på den tiden

Fick senare veta att han var gudfar till en av killarna vi dansat med! Bara för att han var superkänd då så skulle ha ta för sig! Han lärde mig att alltid reagera snabbt vid otrevliga tillfällen. Och jag glömmer honom aldrig, andedräckten, blicken, fingrarna…fy fan!

Han är fortfarande aktiv på ett sätt  inom den största motorsporten! Jag glömmer aldrig en sekund av det som hände   Men det tror jag att han gjort för länge, länge sen.

AB

En vän till mig blev rånad i våras, hon hade ganska mycket kontanter på sig, sin mobil och mp3-spelare. I veckan var det rättegång och då får hon svara på frågor om hon brukar ge pengar till välgörande ändamål. Hur mycket hon tjänar, hur mycket hon shoppar för på en månad och om hon brukar spela om pengar. Om hon hade plagg på sig som skyltade att hon kanske hade mycket pengar och om hennes väska var en designerväska.

Nej, det är inte sant såklart. Men varför får man efter en våldtäckt fortfarande svara på om man sa nej tillräckligt tydligt, hur många man har haft sex med, hur ofta man har sex och vad man hade på sig. Fan, jag blir så arg och trött.
Tyckte att Louise kunde låna Ta betalt! en feministisk överlevnads guide och läsa om hur läget är i ett av världens mest jämställda länder. Hon ville inte, hon skulle bara bli arg och få magsår sa hon. Men arg är bra! Man måste bli arg, det håller inte att bara stå och stirra som en dum ko.
Och jag blir arg när folk säger att man inte ska gnälla så mycket. Att kvinnor vill slippa städa och diska men de vill minsann inte klippa gräsmattan eller laga bilen. Det handlar väl för helvete inte bara om vem som diskar. Det handlar om att kvinnans arbetsdag inte slutar när hon lämnar jobbet, att om hon lägger ner åtta timmar i veckan på husliga sysslor så lägger mannen ner typ en. Det handlar om att män fortfarande har högre lön än kvinnor, att mansdominerade yrken har högre snittlön än kvinnliga trots att det är samma längd på utbildning. Och att män ska ha mer i lön för att de gör tyngre arbete är inte ens sant. Jag har tre ord till er: kvinnor i vården.

Jag blir också arg nu i efterhand att man tog all jävla skit i gymnasiet. Sen att läraren sa att problemet ligger i att tjejerna “blir lite fnittriga” när killarna går förbi. Fnittriga, my ass. Hur fnittrig kan man bli av att bli kallad hora eller få förfrågan om en hand under kjolen. Det är inte okej och det kanske stigit mig åt huvudet för det är inte okej att ta på en rumpa du inte känner. För helvete!