Om man mestadels ägnar sig åt välgörenhet på ett vist och genomtänkt sätt kan man ibland få göra det på ett lite mer lallalalla-sätt, eller hur?

Som jag. Jag spelar World of Warcraft. Man skulle kunna säga att det är en hobby jag har. Med min huvudkaraktär i spelet samlar jag på djur (pets). Nu har Blizzard släppt pets som man inte får genom att göra uppdrag eller köpa med spel-pengar, utan pets som går att köpa för riktiga euro-pengar.

Den här kungfu-pandan ovan, korrekt benämnd Pandaren Monk, kostar 10 euro och 50 % av pengarna för den går till Make-A-Wish Foundation® International.

Och jag är inte så lite sugen på att skaffa mig en egen Pandaren Monk att ha i min pet collection. Dels är den himla fin och om någon spelare bugar sig mot den så bugar den tillbaka, och dels om man inte gör något med den och den bara får stå så börjar den träna kungfu.

Vad säger ni? Är det ett köp?

Idag har varit en full dag. Full av besökare hit. Välkomna! Att länka till Linda Skugge genererade en sällan skådad trafik, då hon länkade tillbaka. Inte sen gamla bloggens glansdagar har så många varit inne samtidigt.

När jag märkte vart det barkade skrev jag ihop välgörenhets-texten så snabbt jag kunde. Man får ju passa på att sprida sitt budskap när någon lyssnar.

Fast till vilken nytta? Drygt hundra extra besökare och det är tre (3) som klickat på någon enda länk i inlägget. Ja, de tre har tryckt på samma: FAQ för vad en fistel är. Bra att tre personer fått upp ögonen för det iaf.

Jag tycker det är bra med välgörenhet. Jag tror att de flesta som läser den här bloggen har allt de behöver och lite till. Men eftersom det finns en skvadiljon olika välgörenhetsorganisationer vill man ju ge pengarna till några som verkligen gör nytta. Så känner iaf jag. Och skillnaden mellan olika välgörenhetsorganisationer är inte “bara” 1-10, utan kan vara 1-10000 i fråga om effektivitet.

Hur sjutton vet man då vad man ska ge pengarna till?

Utomlands finns det organiasationer som sysslar just med att undersöka vad pengarna används till. Och det är inget lätt arbete, för många välgörenhetsorganisationer är inte särskilt villiga att visa på vad pengarna egentligen används till. I Sverige har vi ju 90-konton, men deras minimigräns är ganska hög.

I USA finns www.givewell.net. De tittar på om programmet fungerar och om det är kostnadseffektivt. De tittar dessutom på om mer pengar leder till bättre resultat. Och givetvis behöver organisationen vara så öppen att detta går att undersöka. Deras topplista finns här och två interantionella organisationer har fått tre stjärnor och det är Village reach som arbetar med vaccinering och Stop TB partnership som behandlar tuberkulos. Att skänka pengar tycker dock jag är enklast att göra med paypal direkt via givewell (organisationernas hemsidor är ganska svårnavigerade).

Giving what we can är en liknande organisation som har en “pledge” att man ska ge 10 % av sin inkomst till välgörenhet, men de pekar också på vikten av att ge till rätt organisationer. De rekommenderar utöver Stop TB partnership två andra organisationer som ni kan läsa om här. På sidan kan man dessutom läsa om myter kring välgörenhet (såsom att det inte skulle ha någon effekt).

Sen vill jag tipsa om välgörenhetsorganisationen Fistula foundation som ni säkert sett och hört om på Oprah. Det är dock inte så kostnadseffektivt men det fungerar och räddar liv. För 450 us dollar får “one woman /…/ a fistula repair operation, high-quality postoperative care, a new dress, and bus fare home”. Om ni inte vet vad fistula är finns en FAQ på hemsidan.

Slutligen vill jag tipsa om Kiva. Också människor som i allmänhet är emot bistånd och välgörenhet brukar gilla idén med Kiva. Där kan man låna ut pengar till företagare i fattigare delar av världen. Det kan vara lån för att köpa in verktyg eller reparera den bil som är nödvändig för att man ska kunna åka runt och sälja sina produkter eller att köpa en ny get. Återbetalningen ligger på 98 % så sannolikheten är hög att de 250 kr du lånar ut idag kan du låna ut igen. Och igen. Och igen. Och du förbättrar människors liv genom att ge initiativ till företagsamhet och entreprenörskap som väl är ledord i vår tid.

Och så några slutord: tycker du att den skatt du betalar är nog? Tja, eftersom vi är svenskar kan vi faktiskt känna oss stolta över att vara ett av de länder som via skattesedeln skänker mest. Men kom ihåg att statligt bistånd ofta är både ineffektivt och missriktat.

Jag har två julklappstips att dela med mig av i år:

1. Önska dig eller ge bort rättvist producerade produkter.

Gå in på närmaste Världsbutik (här hittar du adresser till samtliga Världsbutiker i Sverige) och se vilket stort utbud av te, kaffe, choklad och hantverk som det finns att välja mellan. I en del butiker kan du t o m köpa presentkort, så får mottagaren själv välja sin julklapp. Många butiker säljer färdiga julkorgar och färdiginslagna presenter. Nedan finns några bilder från julvarorna i Umeås Världsbutik.

2. Önska dig eller ge bort bidrag till välgörenhetsorganisationer.

Lista på förslag på organisationer:

- BRIS
- Kvinna till kvinna
- Läkare utan gränser
- Ett klick för skogen
- Greenpeace
- Världsnaturfonden
- Djurskyddet Sverige

Och tycker du att det känns trist med att bara ge bort en gåva, så varför inte kombinera med`lite rättvisemärkt te eller choklad?

På frågan vad Kaspian vill ha om han  bara får en enda julklapp så svarade han lego (dvs lego, inte duplo – men han blir nog glad för duplo också).

Utöver detta önskar han sig:

Utklädningskläder (t ex en superhjälte-cape, spindelmannen-dräkt, pirat-utklädnad, Pippi (han har skorna)).

Rorry- och Blixten-prylar.

Utryckningsfordon (brandbilar, ambulanser, polis-helikoptrar, etc.)

Pussel (han gillar Disney, Pettson & Findus, Rorry, Blixten, Byggare Bob, Bamse så sådana motiv blev säkert poppis).

Spel (går nog bra om det är 4-års gräns).

Vill ni köpa kläder så borde 110 var lite lagom för stort.

Johan och jag då?

Vi har allt vi behöver och önskar oss inget. Utom strumpor. Hitta på nåt eller skänk pengarna till någon som behöver det bättre. Tips nedan.

Village reach.
Fistula foundation.
Kiva.

Detta påstår i alla fall Pablo Eisenberg i sin artikel i The Wallstreet Journal “What’s Wrong with Charitable Giving and How to Fix It?”

Eisenberg menar att det just i en lågkonjunktur är viktigt att organisationer ägnar sig åt välgörenhet,  men detta skall göras på rätt sätt. Rätt summa pengar till rätt organisation. I artikeln ger Eisenberg  9 tips på hur man kan optimera nyttan med välgörenhet för frivilligorganisationer.

Läs mer: “What’s Wrong with Charitable Giving and How to Fix It? The Wallstreet Journal

/Iris Rehnström

Familjekollot är lanserat och i morgonens tidnings finns en artikel om Patric & Madelaine som är initiativtagare. Det är med stolthet jag kan säga att jag med i styrelsen för denna nystartade förening. Tänk vad underbart att få hjälpa människor till en härlig sommarsemester, vad lärorikt och spännande. Alla kan bidra på något sätt, så hör gärna av dig till någon av oss! www.familjekollo.se

Klicka på bilden för att se artikeln större.

En villaägares monsterproblem. Det kan ses som ett i-landsbekymmer eller lyxproblem, men att plötsligt inse att elleverantören skinnar en på en massa pengar gjorde mig inte alls glad. Inte ett dugg. Jag har av gammal ovana köpt strömmen av min elnätleverantör. Ni vet, som det var på sjuttiotalet, då det var som det var, och det kostade som det gjorde, och så blev allt fritt och alla insåg att elräkningen var fullständigt obegriplig och skulle man välja elbolag…….. Är man godtrogen idiot så betalar man och gör inget aktiv val.

Min elleverare har 3 !! gånger lurat på mig ett avtal där man binder sig till ett pris som man INTE får veta i förväg! Knäppt, eller hur. Det marknadsförs så här: Nästa års elpris bestäms av det genomsnittsliga inköpspriset under de 3 sommarmånaderna.” Det brukar alltid vara billigast att köpa in el på sommaren”. Alltså borde det bli ett bra avtal. Man binder sig före sista maj.

Konstigt nog så har det aldrig varit så dyrt att köpa in el på sommaren sedan de införde detta fiffiga avtal. Dessutom otroligt svårt att säga upp avtalet. Fast i våras så lyckades jag, från årsskiftet är jag fri.

Sen är det lite bökigt, vad ska man välja, fast eller rörligt? Hel- eller halvrörligt, eller bara rörigt? Miljöval eller Bra miljöval? Svan eller anka? Tur att det finns prisrunner osv. Kollar man samma bolag på elskling.se och elpriskollen.se så är det helt olika pris!

Har velat hit och dit i evighet, men idag gjorde jag slag i saken. Valde Godel.se. Som en välgörenhet och så blev det billigare, från 129 öre KWh, till 89 öre.

Från det ena till det andra.

På torsdag kommer snickaren som ska bygga om dasset. Stentorp ska bli med innedass och varmvatten. Bara skojar. Men det behöver fixas till och kaklas och sånt. Problemet är att det behöver byggas om helt och hållet. Mardröm. Säkert en månad utan toa.

Ettklickforskogen är en av de typer av välgörenhet som jag tycker lyckas allra bäst med att vara positiva. Engagemanget (att klicka på hemsidan) kostar inget i sig och tar högst några sekunder. Man är även mycket tydliga med att visa på de resultat som har uppnåtts redan med de två skogar som har räddats hittills. Det är mysigt och det känns som ett fräscht koncept. Mitt tips är att lägga upp ettklickforskogen som startsida så behöver en inte ens komma ihåg det.

//Annika (Som nu varit lite frånvarande ett tag, men sätter igång igen!)

Julen är en tid för omtanke och många tar tillfället i akt att glädja sina nära och kära med paket på julafton. Samtidigt finns det de som kritiserar julklappshysterin så här veckorna innan julafton för att all konsumtion av onödiga prylar man köper bara för att man “ska ge något”.

Varför inte kombinera din julklapp med en gåva till dem som inte har pengar att köpa en julklapp? På Rebuz Kidz kan du passa på att ge en gåva till SOS-Barnbyar samtidigt som du köper barnkläder, leksaker eller inredning till barnrum.

De som handlar på Rebuz Kidz slipper dessutom trängas i stressiga butiker och köpcentrum under julruschen.

Hos Rebuz Kidz kan du köpa julklappar med gott samvete!

Han menar att man pantar sånt man vill bli av med, således inte sina vänner. Jag menar att det man vill bli av med slänger man utan att bry sig om vart det hamnar.

FB -varianten får mig att helt ofrivilligt anse mina vänner vara pantade (i.e. dumma i huvudet?) och den virituella pantmaskinen man kan slänga upp på sin hemsida, blogg (eller annan lämplig plats) är ett tidsfördriv utan dess like.

Inget av det ter sig i sin enkla form särdeles meningsfull. Men om det åtminstone ökar medvetenheten om vad som försiggår utanför den egna lilla livsbubblan är det kanske ändå bra. Den där man stoppar sina burkar i pantmaskinen, får några få kronor för besväret och sedan inte tänker en tanke på resten av världen utan istället fokuserar på fredagsmys. Lite nytta även om det inte förändrar världen på en dag.

Likväl som att ödsla sin tid på Mafia Wars kan man ödsla den tiden på att panta burkar, vänner eller engagera sig lite mer i omvärlden. Men det kanske är lite läskigt att göra när det inte tydligt framgår vem som betalar den notan.

Även om det känns avlägset så är det idag enbart 54 dagar kvar till jul och det börjar bli dax att tänka på julklapparna.

På Rebuz Kidz vill vi att du som kund ska få det lilla extra och slår därför in alla våra leveranser (hela året runt). Du kan därför vara säker på att din överaskning inte avslöjas innan jul. Vill du skicka med en personlig hälsning och dela upp leveransen i flera paket så skriver du bara det i kommentarsfältet.

Vill du vara säker på att dina presenter kommer fram till jul behöver vi beställningen senast den 14/12 för leksaker och inredningar till barnrum och 18/12 för barnkläder.

Du kan givetvis beställa redan idag för att vara säker på att varorna du vill ha finns kvar och be oss skicka dem lagom till jul.

Varför inte passa på att ge en gåva till SOS-Barnbyar? Vi skickar med ett fint gåvobevis i ditt paket. Pengarna betalas direkt in till SOS-Barnbyar. På så sätt bidrar du till att ge barn i andra delar av världen ett kreativt och bra liv.

Jag har fått en så fiiin liten grej. Eller fått och fått. Ett paket kom från USA, men jag har betalt för det själv.

Det är ett ljuvligt armband från Humanity For All. Snyggt som attan, och köpt också för en god sak. Välgörenhet med pengar till Röda Korset och Al Gore’s miljöorganisation. Win-Win! Det var min kollega S som hade ett och jag blev kär. Efter lite googlande konstaterade jag att det kostar 400:- i Sverige, men jag beställde via hemsidan ovan, och fick hem det på en vecka för ett totalkostnad inkl. frakt på 260:-.

Eftersom det påminner lite om mitt Marc Jacobs-armand som är svart med budskap i latin, så beställde jag ett i färgen Magneta. På läderbandet som snurras runt armleden och fästs med ett spänne på baksidan finns följande fina budskap: Plant peace, Live in unity, Freedom, Make a difference, Accept diversity, Speak kindness, Pave the path, Lead the way, Humanity, Give back, Seek wisdom, Come together, Truth, Forgive, Believe, Faith, Sow Love

Jag tror att vi kommer se detta armband på mångas handleder i höst…

I dag publicerades min krönika i Sundsvalls tidning. Tyvärr går den inte att hitta på nätet, då tidningens helgmaterial inte publiceras på hemsidan, men jag lägger in den här istället så får vi se vad ni tycker. Motivet bakom den är att ST söker läsare som vill skriva en krönika i tidningen, mot att de skänker pengar till välgörande ändamål. Jag fick välja mellan tre olika som de kunde skänka pengar till men självklart önskade jag skicka den till RMT, Riksförbundet för mag- och tarmsjuka, trots att de inte fanns med på listan. Hur det blev med det vet jag inte, men mitt andrahandsval Rädda barnen är mer än välförtjänt det med!
Mitt andra motiv till krönikan är, förutom det självklara med att berätta om Ibs och göra folk medvetna om problemet, att lyfta upp frågan om offentliga toaletter. Jag vet inte om ni sett mitt inlägg där jag startat upprop för att försöka få ett typ av handikappkort till allmänna toaletter för oss med mag- och tarmsjukdomar, om ni inte sett det så tycker jag ni skall läsa om idén här och skriva under uppropet. Det senaste i denna fråga är att Nillano (engagerad i ILCO, Riksförbundet för stomi- och reservoaropererade, bloggare samt medlem i RMT) anslutit sig till kampen och vi håller på att aktivt undersöka möjligheterna samt formerna kring detta. Senast i går mejlade jag RMT för att se vad de hade för idéer och för att se om de ville vara med på ett hörn. Det känns mycket spännande att påbörja detta och att få göra något nyttigt för oss alla med mag- och tarmbesvär! Kanske vill du också vara med på ett hörn i det praktiska arbetet? Säg bara till!
Jag har också börjat med en del andra projekt som har med Ibs- samt allmänt mag- och tarmfrågor att göra… Mycket spännande händr just nu och jag har många bollar i luften. Men jag vet inte riktigt vart allt kommer att leda så jag vågar inte avslöja något än. Men fortsätt titta in så får vi se vad som hinner hända till det nya året!

Här kommer i alla fall min krönika:

En skitnödig historia

Bussen var full av häftiga ungdomar med gapskratten laddade för att avfyras mot den första som bröt fjortisarnas sociala kod. Utanför fönstret ilade mest skog förbi. Här fanns inga hållplatser, inga naturliga avstigningar. Alla på bussen visste vem jag var. Det fanns ingen chans att kliva av obemärkt. Och hur skulle jag ta mig hem? Här gick inte bussarna skytteltrafik. Kanske kom det en om ett par timmar.

Där och då fick jag min första Ibs-attack (Irritable Bowel Syndrome) på offentlig plats. Stunden kunde inte varit mer illa vald, men det brydde sig inte min mage om. Svetten trängde sig fram i pannan och en konstig panikartad känsla fyllde hela mig. Smärtan ökade och jag bad till högre väsen jag aldrig trott på om att göra mig osynlig. Jag insåg att jag aldrig skulle kunna komma ur detta med hedern i behåll så jag valde den väg som skulle göra minst skada. Jag lyfte mobiltelefonen och låtsades svara. Under tiden som jag pratade med tomrummet på andra sidan linjen plingade jag på den röda knappen i taket och började resa mig. Många förvirrade ansikten mötte med frågorna ”Vart ska du? Ska du gå av här?” Busschauffören hojtade bryskt ”Var vill du stanna?” och när jag svarade ”Här.” fick jag en frågande blick i den stora spegeln. När dörren öppnades slängde jag hastigt ur mig ”Det var min mamma. Jag hade glömt en grej. Hon kommer och hämtar mig” och så sprang jag ut genom dörren.

När bussen äntligen försvunnit sprang jag i panik in bakom en buske. Och med byxorna vid fotknölarna fick jag sakta tillbaka kontrollen. Ångesten släppte och smärtan försvann. Löv fick bli ställföreträdande toalettpapper.

Jag har levt med sjukdomen Ibs så länge jag kan minnas. Det är en tarmsjukdom som betyder olika saker för olika människor. I mitt fall har det inneburit magsmärtor och akuta behov som begränsat mitt vardagsliv. För hur går man utanför dörren med vetskapen om att man kanske inte hinner fram till toaletten i tid?  I ett samhälle där fisar och bajs är så tabubelagt att det till och med är pinsamt att erkänna att man har bråttom till toaletten, hur skall jag då kunna gå ut bland folk och riskera att göra i byxorna? För till och med när jag hinner fram till toaletten i tid blir det fel. Har jag använt handikapptoaletten stirrar människor på mig som om jag vore den värsta boven av alla och småbarnsmammor bannar mig för att jag använt deras utrymme.

Jag har gjort mycket konstiga saker på grund av min Ibs. Även äckliga saker. Men jag har varit tvungen. Och jag är övertygad om att jag inte är ensam. I dag säger man att tio procent eller mer av den vuxna befolkningen lever med Ibs. Många har mycket lindrigare problem än mig, men de har fortfarande problem med något som är tabubelagt och blir därför lätt ensamma i sin situation. Jag hoppas att vi skall kunna öka medvetenheten om Ibs och att vi alla blir mer förstående om någon ber om att få gå förbi i toalettkön. Eller kanske du tänker till en extra gång när du känner fislukt på affären och inser att det inte finns någon anledning att söka en syndabock att göra sig rolig över. Den personen har det förmodligen nog jobbigt som det är!

Vi ses i toalettkön!

Läs även andra bloggares åsikter om bajs, skitnödig, Ibs, irritable bowel syndrome, RMT, ILCO, mage- och tarm, Rädda Barnen, namninsamling, toalettkort, krönika, ST, ångest, tabu, toalettkö

Nu är det ju så att välgörenhet kan vara väldigt många saker… De flesta tänker nog på att man ska ge bort pengar.

Jag vet att om jag hade massor utav pengar så skulle jag faktiskt ge bort en hel del… Inte så mycket att min egen möjlighet till ett liv i flärd och lyx försvann, men ändå en anseenlig summa.

Skulle ge till barn som inte får någon mat, till de hemlösa och till djur som folk är elaka emot… Bl.a…

Men välgörenhet kan ju vara så mycket mera oxå!

Om man nu inte har så himla mycket pengar, så kan man göra andra saker!

Om man har en väldigt gravid fru, så kan man ligga med henne!

Det är oxå välgörenhet!

Det är inte roligt för gravida fruar att kräkas och blöda näsblod varenda jvla morgon…

Eller kissa på sig pyttelite varje gång som man hostar eller nyser, är gravida frun dessutom förkyld så kan ju detta  hända ganska många gånger varje dag…

Halsbränna är inte heller jättekul och inte foglossning…

Och tre veckor är en väldigt, väldigt lång tid!

Väldigt…

Men å andra sidan så kan man ju åka till IKEAs “ta det själv lager” och bära runt på lite kartonger… Liksom organissera upp lite där bland hyllorna.

Då förenar man oxå nytta med nöje.

Ja, hur som hellst så har jag ju satt mig i båten och då får jag väl ro hem oxå… Är det inte så man säger?

Men egentligen är det ju så att min man knuffade ner mig i båten, så då borde han ro lite oxå…

Liksom lite bildligt talat sådär…

Örgryte IS får böter på 10.000 kr för att de under säsongen haft en banderoll uppsatt med texten ”Free Dawit Isaak Imprisoned in Eritrea Since 2001”. Detta eftersom politiska budskap inte får finnas på arenorna. Jag tycker kanske inte att just detta är speciellt politiskt. Utan det är genom att visa på en person som exempel ta upp problemet med bristande mänskliga rättigheter i Eritrea och övriga världen, precis som Fadime och Pela blev en symbol för det så kallade hedersrelaterade våldet i vissa kulturer.

För två år sedan så spelade IFK Göteborg i Blårosa tröjor för att stödja Cancerfondens kampanj. Samma lag är tillsammans med Djurgården engagerade i World Childhood Foundation. Rasism och främlingsfientlighet tar alla lag avstånd emot.

Expressen och många till har erbjudit sig att betala Örgrytes böter men klubben avböjer. Det förstår jag. Jag ser nu ett antal saker som borde kunna hända:

• Böterna avskrivs och Fotbollförbundet ber om ursäkt till alla.
• Fotbollförbundet skänker böterna till kampen för mänskliga rättigheter.
• Alla Allsvenska klubbar sätter upp motsvarande banderoller på sina arenor.

Ni har väl inte missat beslutet som togs i Regeringsrätten i veckan att det nu är möjligt för privatpersoner att skattefritt skänka utdelningen från ett fåmansbolag tillvälgörenhet. Har du ett fåmansbolag, stöd Centrum för genusforskning genom att skänka pengar till oss. Insamlingsstiftelsen Kvinnor och Hälsa 1,6 miljoner – Kvinna mitt i livet har nu ett 90-konto som garanterar insamlingens seriositet och att donerade pengar går till avsedda ändamål. Betala via pg 9000152-0 eller bankgiro 900-1520. Gåvan är ett betydelsefullt bidrag till vetenskaplig forskning för kvinnors hälsa. Vi är tacksamma för alla bidrag, stora som små! Det finns många andra behjärtansvärda insamlingar att skänka till, ex hjärt-lungfonden, hjärnfonden, Unicef, rädda barnen eller vad som nu ligger just dig närmast om hjärtat. Även en liten slant kan göra stor nytta!

Jag är en sko- och väsksnobb, en sann älskare av fint läder och en manisk samlare av vackra habegärliga ting som stövlar och väskor. Att jag sen kanske använder en tiondel av allt som finns i gömmorna är en annan femma.

Hon tittar beundrande på min väska som står gömd i hörnet; en rosa Gant med ljusblått foder. Väskan som jag knölat ner mina träningskläder helt enkelt. Själv nyttjar hon stolt en polsk attaché införskaffad i taxfreeshopen till ett superpris.

I missriktad välvilja och med ett dåligt samvete över min lyxkonsumtion har jag nu gått igenom mitt förråd och valt ut ett antal objekt till bättre behövande. Denna vecka håller jag inne med bidraget till Situation Stockholm och håller bazaar för blivande bag ladies.

Japp, och här finns några godingar som aldrig fått skåda dagens ljus och vardagsbruk

Sonen sitter och kollar på Oprah Winfrey där dom idag pratar om människor som hjälper andra som har det svårt på olika sätt.

- Jag tänker också bli en sån där som hjälper andra
- Jaha, ja det låter ju bra, vad ska du göra då?
- Ge dom pengar och så där
- Ok, vart ska du få pengarna ifrån då?
- Jag frågar väl dig

Ja tanken var ju god och det är ju betydligt enklare att hjälpa folk med pengar om man inte behöver dra in dom själv.

Vi har ett dilemma.

På söndag om en vecka så håller Teddy Afro sin första konsert efter frigivningen för två månader sedan, en välgörenhetsspelning till förmån för trumvirvel Addis Abebas gatubarn.

Eftersom vi blivit så “etiopiserade” att vi tycker det är väldigt bra musik och dessutom för ett lysande syfte så skulle vi gärna vilja vara där.  “Problemet” är att biljetterna kostar endast tio birr styck och man kan lugnt säga att trycket och intresset är stort. Vi är inte de enda som vill dit. Så det kommer att bli knökfullt på etiopiskt vis vilket är något helt annat än på det svenska viset.

Och nu funderar vi på om det är värt att offra våra liv för Teddy Afro eller inte. Om vi ska placera oss där mitt i det stormiga folkhavet på Addis Abebas stadium eller inte. Vi frågade en kompis om råd och han svarade att “jag kommer inte att gå dit för alla kommer att vara helt galna”.

Så nu funderar och funderar vi. “Vi kanske skulle leta upp vart han bor istället och hälsa på honom?”

Vi får se hur vi gör helt enkelt. Har du en åsikt kom gärna med den.

Idag när jag stod och lagade middag slog det mig vilka fantastiska människor jag har i mitt liv. Människor som ger av sig själva och ställer upp villkorslöst utan att förvänta sig något tillbaka. Tårarna bara rann av tacksamhet medan zuccinin grillades. Jag kunde knappt förstå att det var sant och att jag inte sett det tydligare innan. Jag slogs av hur mycket arbete de lägger ner helt gratis för att hjälpa andra människor att växa och stötta dem. Jag blev helt fascinerad och långt senare insåg jag att jag själv gör samma sak. Tänk att det kan vara så svårt att se klart…

Nej, jag röstade inte.

För det kom ju så plötsligt, jag var inte förberedd, inte insatt och varför är våra politiska partier inblandade överhuvudtaget?

Nej, verkligen inte insatt. Så till den grad, faktiskt, att jag inte borde vara medlem. Det torde ju vara ett lätt beslut, och lätt att genomföra, dessutom.

Ändå är det svårt att ta steget och gå ur.

Dels för alla saker Svenska kyrkan bidrar med till samhället.

“Största delen av din medlemsavgift går till din lokala församling. Där bidrar du till att vårda kyrkobyggnader och kulturhistoriska värden för kommande generationer. Din avgift ska också räcka till kyrkans vardagsarbete med barn, ungdomar och äldre, till körer och soppkök, sjukhuskyrkan, familjerådgivning, jourhavande präster, mötesplatser och aktiviteter för ensamma och hemlösa.”

Då jag i nuläget inte har någon egen nytta av dylika tjänster kan mitt medlemskap och avgiften jag betalar för den ses som ett välgörande bidrag. Ärligt talat har jag inte besökt kyrkan för min egen skull sedan min konfirmation år 2001, och det var nog också på grund av tradition. Gudstjänster mm. är för mig inte mer än en sorts media att vägleda folk in i en sinnesstämning eller ett sorts tänk. Det klarar jag personligen av utan hjälp från Svenska kyrkan, just nu.

Det jag skulle kunna göra är att skänka de lite över 2000 kr per år, som nu går till Svenska kyrkan, till andra hjälporganisationer istället, som WHO, UNICEF, Rädda barnen, bli fadder, vad som helst. I allt håller jag nämligen inte med Svenska kyrkans ideologier. I stort sett handlar det om hur bekväm och lat jag är i att förvalta mina egna pengar.

Eftersom jag inte har del i kyrkans verksamhet idag, vad kan kyrkan göra för mig, i framtiden?

Det är giftemål, dop och begravning som jag lägger störst vikt på.

Visst går det bra för mig att gifta mig inför en minister, istället för en präst. Det som Svenska kyrkan däremot erbjuder är, förutom lämplig lokal och bekant ceremoni är en känsla bakom.  Jag vet att min mamma, främst, skulle uppskatta ett kyrkligt bröllop där hon fick njuta av stunden länge och gråta ögonen ur sig. Visserligen går det att ordna med en fin borgerlig vigsel. Det skulle säkert vara riktigt häftigt att bli vigd av en kapten, t ex. Men det ger, som sagt, inte samma känsla som att bli vigd av en typ i vit dräkt.  Att vara kvar i Svenska kyrkan kan då vara att ge min mamma den glädjen i gåva. (Speciellt eftersom min bror tydligen inte tänker göra det, och som jag förstått det, inte min syster heller.)

Dopet vill jag absolut att min familj är med och bestämmer i. Vad barnet tycker ger jag blanka fan i. Blir det ett kyrkligt dop och ungen tas upp i församlingen får han eller hon gå igenom samma tankegångar som jag gör idag. Dock kan jag tycka att det är lite perverst att prata till ett litet spädbarn och välkomna det in i kyrkan när det inte förstår vad som pågår. Men dopet är ju en uppvisning, varför inte slänga med lite teater medan man ändå håller på? och igen, det ger känsla, vilket man knappast får när man skickar in en lapp till Skatteverket.

Begravningen har jag inte särskilda önskemål för hur det ska se ut. Helst ser jag att alla användbara organ återvinns innan kremering, men vill mina efterlevande att jag jordfästs får de väl göra som de vill. Jag kommer ju inte att kunna protestera direkt. Är jag kvar i Svenska kyrkan blir då begravningen mycket smidigare; det blir billigare, det kommer att finnas en präst och hela köret kan arrangeras till största del av en utomstående part om så behövs. (enl. min kollega)
Alternativ är att jag redan nu ordnar med all planering, finansiering och allt det andra som krävs för att mina efterlevande ska ha så lite bekymmer som möjligt med min bortgång, eller rättare sagt hanteringen av mina kvarlevor.
Sådant kan ju också vara skönt att slippa tänka på.

Så jag kan strunta i att göra någonting, veta att mina pengar går till välgörande ändamål, om än själva organisationen har vissa fundament jag inte håller med om (vilket jag nu har förbrukat min chans att påverka de närmsta tre åren) eller så kan jag gå ur, förvalta mina egna pengar och gå miste om tre stora förmåner som Svenska kyrkan erbjuder.

Choices, choices..

(Och jag vet att så fort jag trycker på “publicera” kommer jag att göra en riktig research och finna att hälften av mina argument faller bort. Men i skrivande stund sitter jag iaf i ovisshet om hur jag ska göra. )

Det har skrivits om det tidigare och jag är benägen att vilja ta upp det här också. Uppdrag barn 2.0 är ute och man kan läsa sig till att upp till 200′000:- kommer Vattenfall att skänka till World Childhood Foundation.

Snålänningsmentaliteten är uppenbar, genom att kunna skylla på att vanligt folk som rör sig runt på internet inte gjort så mycket, behöver de inte hosta upp hela summan. Surt är det! Vet inte om det är etiskt försvarbart att försöka spela på medelSvenssons samvete för att slippa vara generös. Att lägga ut det på det här sättet där nätets användare påverkar exakt hur mycket det blir är ett sätt att inte ta ansvar och något jag rynkar på näsan åt.

Jag tycker inte vi ska låta det få bli så. Att de donerar en mindre summa. Visst måste vi göra något aktivt av det och visst innebär det, som andra bloggare säger, lite reklam för vattenfall. Samtidigt kan det lika gärna vara så att det skapar en viss avsky för Vattenfall och de inte vinner något på det i längden.

Jag har ingen avsikt att byta till Vattenfall i samband med det här, samtidigt som jag verkligen tycker det är viktigt att WCF får så mycket stöd det bara går. Så jag säger bara; Häng på! Med många små medel kan vi se till att donationen inte blir mindre än 200′000:-

För övrigt ska jag spendera kvällen med några galna människor från FunBeat på en slummig söderpub och se om det kan ge mer motivation att hålla sig i form.