Idag lever vi livet litt lenger enn igår. Er du sikker på du vet hvor du er på vei? Verden er sydende av liv og likevel en avgrunn av tomhet.

Alt er en prosess. Du står aldri stille. Om livet er en vei så er alt i verden noe du går forbi, eller tar med deg et stykke på veien. Man finner andre mennesker, opplevelser, lykke, og depresjon. Du tar det med deg, og etterlater det på et punkt. På slutten av reisen er vi alle alene. Hva du har gjort i mellomtiden blir hvisket ut i sanden. Livet har aldri sin begynnelse, for tenker man på livet så lever man det samtidig.

Vi kan bruke dagene til å utforske verden, til å oppleve mest mulig, til å leve slik vi ønsker, til å føle sansene ut til det ytterste. Spør deg om det er verdt å ofre noe, eller vinne noe. Spør deg hva du elsker i livet, om du lever det eller om du er på vei dit.

Hvor er du idag, igår og imorgen? Eksisterer imorgen? Har livet eksistert fram til dette punkt?

Hva er verden? Hva er mennesket? Hva vil det sies å være et menneske? Man tolker og fortolker og kommer ingen vei. Hundrevis av maur som leter etter sannhet, men som er fanget i egne nett av fortolkninger. Vi ser verden gjennom innlærte kategorier, og kategoriene i seg selv er historiske produkter av liv som er levd tidligere. Disse liv former livene idag og sannheten idag formes av sannhetene alle tidligere liv har levd.

En sannhet som aldri viskes videre forsvinner, men alle sannheter som leves er produkter av de som tidligere er levd og vi vil kanskje derfor aldri være originale, og aldri miste mye hver gang en sannhet ikke viskes videre og dermed forsvinner i sanden når mennesket som levde den går tom for dager.

Alle er mennesker, alle er individer, men likevel lever ingen uavhengig av hverandre. Du ser det han ser som hun ser som alle har sett før. Tanker er tenkt, glemt, levd, og funnet igjen. Man kan miste ting i sanden, men sanden forsvinner aldri, og dermed vil det man mistet aldri helt forsvinne selv.

Til slutt går man tom for sannhet, går tom for dager. Man blir levende spøkelser som vandrer utover sanden. Mennesket blir selv et glemt objekt i sanden, forsvinner som sannhet, og vil aldri finnes igjen. Likevel forsvinner man aldri, og glemte sår vil rives opp igjen, de samme gledestårene vil igjen gråtes. Du lever siden han lever siden hun lever og man vil aldri helt slutte å leve. Selv om hjertet slutter å slå.

Lördagen den 7 november 2009 vandrade vi Albysjön runt i Tyresö.

Vi startade vår vandring vid Alby Friluftsgård och irrade faktiskt omkring ett tag innan vi insåg att denna led inte är markerad. Trist att inte Tyresö kommun markerat ut leden nu när det finns en så fin karta att ladda ner. Detta sänker betyget av leden ordentligt eftersom vi lyckades gå vilse ett par gånger då stigen inte var speciellt vältrampad och löv täckte den lilla stig som fanns.

Leden är 8,6 kilometer lång och går en del längs med Sörmlandsleden. Albysjön ingår i Tyresåns sjösystem.
Tyvärr finns det inga vindskydd längs med leden men vi hittade en fin rastplats strax innan Råkstabadet.

Totalt gick vi fel 3 gånger. En gång slutade vår stig vid en klippkant. Helena klättrade uppåt och Thomas fortsatte längs med sjön. Det slutade med att Thomas fick “skaka galler”.

En gång gick vi rejält vilse och då var det tur att vi hade vår GPS och friluftskarta med oss. Annars hade vi irrat runt i Tyresöskogarna ännu……..

Läs mer och titta på bilder från vår vandring på www.traneving.se

Vandra i Stockholm / Albysjön Runt

/Helena och Thomas

Nu är jag och en till person registrerade för Fjällräven Classic nästa år. Vi kommer att starta den 7 augusti klockan 16.00 om jag minns rätt. Tyvärr var alla morgontider slut så det var antingen kl 16.00 på lördagen eller kl 12.00 på söndagen och då tänkte jag att startar vi på lördag eftermiddag så hinner vi kanske nå första checkpointen innan natten. Om inte annat så kan man kanske omboka starttid senare om det finns folk som vill byta med en.

Jag funderar på att byta inriktning på den här bloggen då jag sällan har tid att skriva om spel nu för tiden. Jag spelar fortfarande spel och drömmer fortfarande om ett jobb i spelbranschen men jag har hittat något som jag är sugen på att testa och tänkte väll använda den här bloggen för att skriva lite om det och mina förberedelser men det kan hända att det dyker upp ett och annat spelinlägg också när jag har något att skriva.

Vad jag tänkte testa är Fjällräven Classic, ett vandringsevenemang i augusti nästa år där man vandrar mellan Nikkaluokta och Abisko under ett par dagar. Sträckan är 11 mil lång och går runt Kebnekaise och upp längst Kungsleden. Jag tänkte köpa på mig två biljetter då de endast har 2000 platser varav 1000 redan är borta ungefär. Vem jag ska gå med vet jag inte än men jag har ett par att välja bland sen är det dessutom ingen brådska att bestämma mig då det är nio månader kvar ungefär.

Vad är det då som lockar med att vandra 11 mil genom den svenska naturen undrar säkert några?  En av sakerna är att få pröva något nytt, jag har vandrat en del förr med mina föräldrar men då har det varit dagsutflykter i Sälenfjällen men den här gången blir det fem eller fler dagar ute i den norrländska naturen. Även att testa sina egna gränser är lockande, klarar jag av att gå så pass långt under så få dagar. Jag kommer behöva snitta över två mil om dagen om jag ska nå målet på fem dagar vilket kan bli en utmaning.

Utöver det så lockar naturupplevelsen. Av de bilder jag sett så är det väldigt fint där uppe med berg, slätter och sjöar. Det ser så himla fridfullt ut, lugnt och stilla och långt till storstädernas stress.

Den största anledningen till att jag vill göra detta är att jag inte vill vakna upp när jag är 65 och precis har gått i pension och inser då att jag det enda jag har sett av världen är ett par charterresmål samt ett par stycken dator-/tv-skärmar. Världen är, trots alla krig, en vacker plats som jag önskar att upptäcka.

Dessutom så fungerar Fjällräven Classic bra som uppvärmning inför framtida vandringar i resten av världen som till exempel Inka leden i Peru eller Himalaya bergen. Klarar jag av denna så vet jag att jag säkert kan klara av de andra också även om det blir lite tyngre. Passar även på att uppdaterar sidan med en digital stegräknare som jag fyller i hur många steg jag gått från och med idag, 9 november 2009.

Jeg eksisterer ikke. Tror jeg. Skillene mellom meg og snøfnuggene som sakte flyter forbi hviskes ut, og jeg slutter å være… eller så er jeg mer enn noensinne. Det er når verden oppleves sidelengs at alle sanser øker til en størrelse som dekker verdensrom og som likevel ser hvert minste støvkorn. Jeg puster og jeg er. Jeg lurer på om ordene mine noen gang vil strekke ut om min egen sfære. Jeg lurer på om jeg noen gang vil bli definert som et menneske. Jeg merker at tankene mine er ord, men mer enn ord, og likevel ingenting. Verden er dempet av en parallell verden av hvit intethet, som lukker oss inne. Det fyller meg med varme. Jeg er mer vinter enn menneske. Jeg merker at tårene renner og fyller sansene med vått, salt, og overveldende følelser fra barndommen, da det var greit å gråte, da vinteren var der og jeg var alene i snø med fnuggene og stjernene og lukten av friskhet som bare kommer med isvær. Jeg la meg ned i det hvite og håpet at hvis det ble kaldt nok ville jeg forsvinne sammen med snøen og verden bare ville være tanker. Tanker som er mer enn ord, og hvitt og tårer. Da forsvant skille mellom meg og verden, og alt var godt.

Jeg vet det er høst når jeg kan tenke på det evinnelige dødspørsmålet uten å bli deprimert. Trærne blør, mine venner, og det er helt greit. Bladene er blitt farget av dødens egne farger og mister taket på sine stolte grener. Det var vind idag, og den var like leken som meg. Rasler i bladene og river dem ned, leker med dem i virvler. Det er en dans, en lek, som det siste slaget før de legges til hvile. Kjempende til siste slutt og gir meg en vakker piruett å danse til.

Det regnet idag og, og høstjorden dunster av råtnende blad og våte vekster. Sansene kommer på høygir, luften er høstgudinnen og vinden leker med bladene og meg. Hele verden blir av blader med det sterkeste vindkastet. Omringet på alle kanter av råtnende fargeflammende blader. Gammeleika gav fra seg løvet.

Det yrer og jeg blir våt, men bare litt. Verden er høst og jeg fryder meg ut til fingerspissene. Det er nå, og bare nå, at døden er på sitt vakreste, og snart kommer de hvite begravelsen med sitt dekke. Det blir en død igjen neste år igjen. Men nå vil jeg danse med bladene.

Det var ju så bra förra helgen så jovisst , tillbaka denna helg till Paradiset.

På vår hemsida gav vi ju förra rundan Betyg 5 vilket är väldigt sällsynt, so back to Paradise. Denna gång blev det en 4:a men det är ju även det helt OK.

Vi kom lite tidigare än vandligt (Vilket är ovanligt) så vi gick åt andra hållet så vi äta lunch precis innan vi kom till mål.

Vilken natur vi fick Vi förstår att detta är ett naturreservat, och namnet är bra. Paradiset.

Över berg, djupa dalar och fin natur, tillbaka till Trehörningen. En av våra bästa rastplatser hittills. Samma som förra helgen

Detta var tredje gången vi kom hit. Första gången för tre år sedan på Sörmlandsleden. Men vad gör vi nu Nu har vi ingen mer led här att gå?

Se mer på vår hemsida

www.traneving.se / Vandra i Stockholm / Paradiset / Brinkslingan

Thomas & Helena

Lördagen den 24 oktober 2009 beslutade vi oss för att åter bege oss till Paradisets Naturreservat i Huddinge. Denna dag var en gråmulen dag men temperaturen höll sig trots allt runt +8 grader.

Vi började med att vandra läns med Sameslingan som är 5 km lång för att sedan vandra vidare längs med Tornbergsslingan som är 6 km lång. En lagom lång vandring på totalt ca. 1 mil.

Knappt en kilometer efter starten från Paradiset kommer man till sjön Trehörningen. Vid denna sjö finns det flera fina rastställen, några av dem med iordningställda grillplatser. Vi beslutade oss för att äta dagens lunch vid vindskyddet.

Vid Trehörningen finns även en liten timrad loftkoja (“Ugglekojan”) där man kan ta skydd för regn eller övernatta. Kojan är försedd med en liten kamin. Det är fritt fram att övernatta i Ugglekojan. Det är som när man tältar – fri övernattning enstaka dygn. Ingen bokning – den som kommer först, får först plats. Ingen avgift heller, men lämna kojan och rastplatsen rena och fina efter dig. Den dag vi var där hade ett ungt par bott över i kojan.

Efter en dryg kilometers vandring kommer vi fram till Långsjöns västra strand. Även här finns det ett skärmskydd med grillplats. Vedförrådet passerar man cirka 250 meter innan man kommer fram till sjön och grillplatsen så ta med dig ved om du tänker elda.

Efter cirka en kilometers vandring från Långsjön på en skogstig kommer man fram till “Orrkojan”. Orrkojan har 4ra sängplaster men ingen kamin i stugan. Eldplats finns det utanför.

Här går Sameslingan tillbaka till Paradiset men vi fortsatte vår vandring längs med Tornbergsslingan. En vandring på ytterligare 5 km. Efter ca. 1 km från Orrkojan kommer man fram till Tornberget. Det finns numera inget torn vid Tornberget. Det har varit tal om att bygga ett utsiktstorn samt en rastplats på den platsen, men som det är nu, finns det inget sådant där. Någon som inte känner området kan faktiskt råka passera hela platsen utan att ens veta att man var på Södertörns högsta punkt, 111 meter över havet.

Från Tornberget är det drygt 3,5 kilometer tillbaka till Paradiset.

Väl framme i Paradiset tände vi dagens andra eld vid vindskyddet. Nu började det regna men vi hade det varmt och mysigt under tak och framför elden.

Läs mer om vår vandring på vår hemsida www.traneving.se

Vandra i Stockholm – Paradiset

Helena och Thomas