Han var i krig i en veldig god stund før han ble reddet av ei dame som smuglet han til Kenya, å videre i filmen får vi se at han ble en musiker, flyttet til Storbritannia og ble kjent som en rapper.

Jeg anbefaler dere til og se den! Kjempe bra film mener nå jeg

Mens jeg satt og så på denne filmen så kom det flere tanker i hodet mitt, hvor fælt de har det der nede. Jal ante ikke engang hvor gammel han var i en voksen alder. Han tippa ca 25, men ante ikke helt. Søsteren hans hadde blitt voldtatt 3 ganger, moren døde under krig der alle de kom i fra og vi fikk ikke vite så mye av resten av familien hans.

Men fy faen, hvor forferdelig de må hatt det. Jeg har ei i klassen som har opplevd mye vondt innenfor krig, å jeg klarer ikke å sette meg inn i hennes situasjon og minner, det står i respekt av hvor godt hun klarer seg.

Jeg blir rasende når jeg tenker på at unger på 10 år løper rundt med et våpen som om det skulle vært leketøy, når det er våpen som dreper andre. Galskap sier jeg bare. Kunne jeg reist ned dit og stoppet det hele, så skulle jeg gjort det! Men når det er mange vasklige konflikter der nede så er det ikke bare bare for og si det slik.

Etter jeg startet på St.Olav vgs så har jeg blitt veldig interessert i U-landene som sliter med fattigdom, sult, krig og mye kriminalitet. Jeg vil jobbe som støttekontakt, jeg vil reise rundt å hjelpe andre. Kanskje det skjer en dag? Håper på det!

Hva er din mening?

När mörkret sänkts känns det…

…lite farligare.

Folk  är allvarligare, fler och alla tycks de vara mexikaner.

Turisten rör sig under solen.

VG skriver at norske soldater nå skal gå til innkjøp av elektrtosjokkvåpen for å ha et alternativ til de mer dødelige sakene. Elektrosjokkvåpen er disse man ser på film der helten gjerne er i en litt beklemt situasjon og trekker frem taser’en sin som siste utvei. Han avfyrer ofte en morsom og gjerne ironisk replikk når de blå strålene treffer kjeltringen, mens kjeltringen mest er opptatt av å skrike i krampetrekninger på gulvet.

Les artikkelen her

En sånn en vil jeg ha. En sånn skal jeg ha. Og det skal ikke du, om du er mann.

På absolutt alle andre punkter er jeg for full likestilling. Jeg er til og med for menn som føder gjennom rumpen eller andre steder de må finne mer behagelig. Men på dette punktet har man muligheten til å oppnå likestilling ved å forskjellsbehandle.

Det er menn som slår ned folk på byen. Det er menn man er redd for å treffe inne i smuget man må gå gjennom for å komme seg til ytterdøren sin, og det er også stort sett menn som ikke kan ta et nei når klokken nærmer seg nachspieltid. Det er mulig kvinner også voldtar, men det er for det meste ikke sin fysiske overlegenhet de benytter seg av da, og den lille promilleandelen dette gjelder velger jeg å se bort i fra.

Den mer feminine delen av befolkningen bør ha rett til å bære ikke-dødelige våpen. For la oss innse det – norsk politi og rettssystem har feilet. Den svært lille andelen av voldtetkter som faktisk blir anmeldt, fører sjelden til dom. Enten på grunn av begredelig politiarbeid, eller fordi man fremdeles sliter med en juryordning som grunngir løslatelsen sin med at ”han var jo slik en kjekk ung mann”. Og bare for å ha det helt klart. Om du roper på hjelp mens du blir holdt nede en kveld på vei hjem fra byen, er det ikke politiet du tror skal komme deg til unnsetning.

Om ikke tallene spiller meg et puss, så blir ca hver fjerde kvinne i Norge voldtatt, og enda flere grafset på av fulle hankjønn. Det er på tide at politiet kan bruke svidde punghår som bevismateriale etter et voldtetksforsøk. Det er på tide at kvinner får rett til å bære våpen.

Og forsøker du å nærme deg meg når det blir mørkt, kommer jeg til å vente til du har dratt av deg buksene slik at jeg veloverveid kan sikte meg rett inn på ballene dine.

I Stavanger får ikke kvinner ta taxi hjem alene

Det har kommit lite svenska böcker som skulle kunna klassas som SF under de senaste åren, men då är vi väldigt vida när det gäller att definera SF. Att Geminae av Anton Sund är SF är det absolut ingen tvekan om!

I boken får vi följa Hikari och Misaki Shirakawa ett tvillinpar med genetiskt manipulerade krafter och andra fräcka förmågor. Imperiet ligger i krig med både kristna fanatiker och Morgonstjärnan, tur då att Imperiet har Änglarna på sin sida. Änglarna är hemliga agenter/ninjor/spioner och agerar som en slags hemlig polis i Imperiet.

Boken inleds med att de kristna påbörjar sitt tolfte korståg för att återta Heliga Terra (jorden) och vi får följa tvillingarna i kamp mot de Kristna. Det är en kort och actionfylld historia med stora svärd och enorma rymdstrider. Bokens knappa 200 sidor är fyllda av en jämn ström av explosioner och flygande kroppsdelar.

Det finns tydlig inspiration från anime, warhammer 40k, Mutant Chronicles och en massa annat fräckt. Det är skoj att läsa och Anton Sund har en tydlig bild av det han vill förmedla och det mesta flyter på bra. Det ända som sticer mig i ögonen är att dialogen ibland verkar vara dubbad på engelska från japanska och sen översatt till svenska. Lite knöligt och stelt ibland med fraser som “DÖ SLYNA!”.

Men jag hurrar för svensk SF och hoppas och vet att det kommer bli förbättring om nu Anton Sund fortsätter att skriva böcker utöver Geminae. Vi behöver lite mer militärisk SF med stora robotar och japanska tvilling ninjor.

/karl

Hvor langt har overvåkningsstaten kommet når mer enn 1 av 10 er profilert i DNA-databaser i Storbritannia?   Det tilsvarer 5,5 millioner mennesker som er registrert.  Nylige undersøkelser viser også at 8 av 10 briter mener at Storebrorstaten i Storbritannia har endret borgerrettighetene og at regjeringen ikke kan bli stolt på med person-data.

“Oida,” sier en stemme inne i meg. “You didn’t leave a moment to soon! How come you aren’t thinking in Norwegian yet? Shape up!”

Og jeg lukker øynene og husker den gangen det gikk helt fint å være aktivist i England. Den gangen det var herlig å være aktivist i England.  Den gangen du slapp å søke om tillatelse, den gangen du slapp å undre deg over om du egentlig er på rett side av loven når du er på venstre side av gaten istedenfor høyre?  Den gangen demonstranter ble forstått som engasjerte, og stort sett fredelige, mennesker som brydde seg om en sak.

But things have changed, my dear. Hvorfor ellers skulle det være nødvendig for BAE Systems å infiltrere CAAT – Campaign Against Arms Trade?   For å gi et eksempel. Har du f.eks hørt om Spotter Cards? Spotter Cards, for de som ikke trykket på linken, er kort som politiet i Storbritannia bruker for å identifisere potensielle bråkmakere.  Og, bare så det er sagt; det er ikke et krav å ha noe på rullebladet for å bli en av disse, nei, ikke i det hele tatt. Det holder lenge å være en Domestic Extremist – intern/lokal ekstremist.

Mark Thomas er politisk aktivister og komiker. Og også “Target H” på disse kortene.  Han forklarer her hvordan demonstranter nå klassifiseres som lokale ekstremister, eller (jeg har ikke en solid oversettelse på denne); the new reds under the beds.

(Min Gale Professorvenn advarte meg for en god stund tilbake.
“MI5,” sa han “Har nok en fil på deg, vet du det?”
“Phaah! I should be so lucky,” tror jeg mitt skeptiske svar var).

Vel. Mark Thomas er target H. Skal vi snakke om X? Om Target X? Ja.  For Target X er altså Martin Hogbin som har vært medlem og aktiv i CAAT lenge. Det er naturlig at han skal få sin plass i spotter-kortstokken. Til det viser seg… er du klar…. at han egentlig jobber for våpenselskapet BAE Systems.

Det holder ikke at politiske aktivister skal overvåkes, at informasjonene deres skal samles inn, at bildene deres skal gies til politiet så politiet vet hvem som sannsynligvis lager bråk ved å holde opp plakater på uønskede steder.  I tillegg er de så farlige at infiltrasjon er nødvendig. Det er i allefall denne slutningen jeg drar av å lese britiske aviser, for tiden.

Det er tragisk, det er trist, det vekker en bisarr trang til å reise tilbake dit med alle bannerne jeg kan finne. Jeg spør meg selv hvor langt de kan dra dette. Hvor mye lenger de kan gå? Men jeg tror ikke jeg er rede til å høre svaret.

*sukk*.

Jeg har vondt i  det andre landet mitt.
No kidding.

När jag var tonåring så var frågan om ickevåld och vapenfri tjänst en het potatis. I grunden var det tre frågor som var tongivande i mitt liv, apartheid i Sydafrika, ickevåld och Livets Ord. Jag var helt övertygad om att som kristen kunde jag inte ställa upp på vapentjänstgöring. Jag gjorde mina 12 månader på ett dagis i Hallsberg. Min vapentjänstgörande klasskamrater gjorde 7,5 månad på I3 i Örebro. Det var en rätt underlig process att gå igenom för att bli klassad som vapenvägrare. Framför allt bestående av en psykologintervju där jag klassades som en samvetslös mördare och därför följaktligen skulle vapentränas. Jag skojar inte, det var psykologens slutsats efter en två timmars sittning med mig. Frågorna som ställdes var de klassiska ” Om någon riktar ett vapen mot din familj. skulle du då inte skjuta för att rädda dem?”. Det som gjorde mig till samvetslös mördare var dock följande fråga “Om du deltar i en ickesvåldsockupation av en fabrik och fienden tar civilbefolkningen som gisslan och skjuter en person i timmen tills ni ger upp, hur länge dröjer det innan du fått nog?” Som 19-åring skulle jag alltså kunna bedöma hur många liv en protestaktion var värd. Mitt svar då var “Varje liv är ovärderligt, det går inte att svara på den här frågan, samtidigt är det inte vi som protesterar som står för dödandet. Jag kan inte säga att man ska ge upp efter en, två eller tio döda.” Utifrån det här svaret var jag en samvetslös mördare som alltså skulle vapenutbildas. Om jag inte hade läst pappret igen för bara några år sedan hade jag nästan kunnat övertyga mig om att jag drömt. Fortfarande håller jag med mitt nittonåriga jag som till vapenfrinämnden svarade att OM psykologens slutsats vore sann så vore det väl ytterst olämpligt att lära mig att använda vapen… Nämnden höll med mig om att dels kunde man inte dra en sån här slutsats utifrån det svaret, och dels vore det en olämplig konsekvens av den felaktiga slutsatsen. Så jag fick vapenfritjänst på dagis.

Som 40-åring, gift och pappa till tre barn, funderar jag ibland hur jag skulle välja nu. Är jag inte beredd att göra vad som helst för att försvara min familj? Svaret är nog ja. Jag skulle vara beredd att ta till vapen för att försvara min familj. Men det här svara egentligen inte på frågan om det är rättfärdigt att Sverige exporterar vapen. Trots alla floskler om att försvara fred och demokrati, eller Siewert Öholms tankar om en världspolis så är det aldrig det det handlar om. Min tankar går till Oscar Romero som sa så här “Fred är inte en produkt av terror eller fruktan. Fred är inte kyrkogårdarnas tystnad. Fred är inte det tysta resultatet av våldsamt förtryck. Fred är allas generösa fridsamma bidrag till allas bästa. Fred är dynamik. Fred är generostiet. Det är rätt och det är plikt”.

Fred och demokrati kan aldrig vinnas med våld och dödande. Vår välfärd kan inte byggas på lemlästandet och dödandet av våra syskon runt om i vår värld.

A Neutral Country is one that doesn’t take a stand for either side in a war.

Sweden has supposedly not taken a stand since early 19th century (1814) and the end of the Napoleonic Wars.

Some are proud of that.
Others shameful.
Most of us are not so sure.

Which reminds me of the following:

India, 2006.

A train between Mumbai and Thiruvananthapuram (wow, those are 18 letters!) in the very south of the big country.

26 hours ahead of us.

A second class wagon and a cabin shared by four.

We were two europeans, – they were two well dressed, middle aged, indian men. We were all acting politely, speaking our languages in low voices not to disturb eachother. One of the indians almost  immediately climbed up to his bed to sleep the long journey away while the other stayed in front of us reading a book. I recall it being the Bill Clinton autobiography ”My life” of 2004, the english original version. Obviously this man was educated and had a political interest. It was the rain season, -the monsoon-, and the India rushing by outside our window was dressed in all shades of green. We were fascinated by its scenary although the airconditioning and silence made it seem unreal. After a couple of hours we were served  food (and what a delicious, spicy food it was!) The educated man layed down his book to eat and so our polite chit chat began:

He said he was originally from Kerala where we were heading but that he came to Mumbai once in a while in business.

He talked about his beautiful country and then wanted to know where I was from.

- Sweden?, he lowered his face thinking; Sweden, Sweeeden….. Sweden?
Then he smiled at me bigger than ever.

- Ah, Sweden! Of course, how very stupid of me to forget. Bofors!, he said, making a positive thumb up gesture.
- Very good guns! Carl Gustaf! Your weapons helped us alot during the Kashmir Conflict! Do you know about that conflict?
I think I was blushing when I confirmed his question:
Yes, I knew about that conflict.
And then he said it again, smiling as to say we were friends.
Or should I say allies?

- Very good guns indeed!

How do one respond to that?

With a “thank you” or an “I am sorry?”

So much for that neutrality.

Bofors Carl Gustaf AB is a Swedish armaments firm founded back in 1812 as a state arsenal.

Förra året (2008) mördades dryga 850 personer i staden och den summan har i år redan nåtts. Det är alltså väldigt, väldigt många människor som mördas systematiskt i området. Så pass många att det börjar talas i termer som väpnad konflikt eller t.o.m krig.

Visst är det sant att våldet i nästan samtliga fall är drogmaffiarelaterat och i första hand drabbar de som är i knarksvängen eller människor som sitter på olika maktpositioner i staden  (-polis, politiker…) men det händer att en och annan icke involverad stryker med.

Det händer kanske väldigt sällan och ännu mer sällan turister men det har hänt!

Det är i såna här lägen jag tänker på rädsla och försiktighet. På hur onödigt det är att vara rädd men hur viktigt det är att vara försiktig.

Rädslan kan vara farlig,  likväl avsaknaden av försiktighet.

Som turist utgör du inte en riskgrupp men ett samhälle så vant vid extremt våld skapar ett minst sagt obehagligt och otryggt klimat.

De turister som tar sig över gränsen varje dag gör det ofta för att supa sig fulla på den beryktade Avenida Revolución, köpa mediciner som är receptbelagda hemma (ex. viagra) och kanske också köpa sig rätten till en kvinnas kropp.  Andra kommer för att handla billigt krimskrams, dricka moderata mängder tequila och sola vid Rosaritos stränder strax utanför staden.

Det har hänt att någon turist kidnappats. De kidnappade turisterna har varit män och de har släppts efter att en lösensumma betalats. Sist var det en dansk som släpptes efter att hans familj betalat ut 2000 dollar. De tre eller fyra kidnappningar av turister (enligt olika källor) som alltså skett de senaste fem åren har inte skett på öppen gata utan efter att kidnapparna bekantat sig med sina offer och utgett sig för att vara vänner. Alkohol har varit med i spelet och bland kidnapparna har det funnits kvinnor.

Man kan tänka sig att om man struntar i barerna och i att bekanta sig med främlingar som närmar sig där, kan man stå nästan utan risk att utsättas för dylika brott. Men kan man lita på det?

Rädslan är redan sådd.

Själv håller jag mig  i största möjliga mån ifrån gränsstaden och tar mig bara dit för att just korsa gränsen. Detta av en kombination av de tu; rädsla och försiktighet -AKA sunt förnuft?

Men rent statistiskt lever jag som utlänning faktiskt mycket farligare på stränderna i Californien, Solkusten i Spanien eller t.o.m Ramblan i Barcelona än vad jag gör i Tijuana.

Men i så fall, hur kan man inte fatta att grannarna störs av det och att det förr eller senare kommer att komma in tillräckligt med klagomål till värden att man blir utstängd?

Oavsett om det nu finns något att göra åt det så kan man fråga sig varför vissa lägenhetsinvånare verkar ha fullständig brist på respekt eller förståelse för att i en lägenhet så krävs det inte så mycket för att olika former av ljud direkt ska överföras till de andra hyresgästerna.

Och eftersom det är mer regel än undantag (att spela musik på stereo efter midnatt kan aldrig funka oavsett ljudnivån, det är bara hörlruar som gäller) får det mig att fundera på varför jag råkar vara en av de som är otroligt försiktig med ljudnivån.

Kanske beror det på den lägenhet vi bodde i på slutet av 80-talet, i någon Parisförort. Om det finns en fördom om att vi svenskar är väldigt tystlåtna och att många av våra regelöverträdelser knappt skulle märkas på kontinenten, så gäller den sannerligen inte det höghuset. En gubbe från våningen nedanför skrek åt mig en gång för att jag råkade droppa lite vatten på hans ruta när jag sköt med min lilla vattenpistol.

Och så samma sak om jag och min syster, som då var mellan 5-7 år gamla, hoppade omkring lite på grund av allt det som småbarn brukar finnas entusiasm för. Då kom det genast upp någon och knackade på för att gnälla. Kanske var det en och samma gubbe, jag vet inte.

En gång ville mannen göra det klart för min mamma att han minsann ägde ett skjutvapen.

Läs även andra bloggares åsikter om lägenhet, paris, vapen

Han har inte varit president över världens största krigsmakt särskilt länge.

Mark Thomas – aktivist og stand-up komiker, har også luftet sine mistanker om BAE-spionasje på aktivistmedlemmer av CAAT – Campaign Against the Arms Trade. Det høres utrolig ut, jeg vet.

Fordi jeg er såpass opphengt i dette temaet, kunne jeg fortsatt å snakke om argumentene som blir brukt for å beskytte dem (“vi trenger jobbene”), for ikke å snakke om hvordan våpenhandel påvirker samfunn rundt omkring i verden – som f.eks at det finnes ca 300 000 barnesoldater i verden, at nesten 1000 mennesker blir drept av små våpen hver dag, at ved siden  av de faktiske våpnene, må vi også huske på produksjonen og salget av torturinstrumenter som går hånd i hånd og kanskje ender opp i bruk på Guantanamo Bay. Det finnes så mange gode grunner til å regulere våpenindustrien, men det var altså ikke det jeg skulle fokusere på –  jeg bare gav en smakebit likevel…

Altså. BAE Systems er ansett som en av verstingene. Og omsider, etter år der det ser ut som de har brukt en strategi som går ut på å forsinke, forsinke og atter en gang forsinket rettsystemet, har  Serious Fraud Office, SFO fått nok og er klare til å dra dem inn i rettsalen.

Vel. Jeg er barnslig oppgiret over dette, men rett skal være rett;  om det er noen som kan skyte sparke fra seg, så er det nok akkurat BAE Systems. Jeg forventer ikke en fair fight. Akkurat nå er jeg fornøyd med at det finnes en fight i det hele tatt! Det er en begynnelse.

Artikkelen blir publisert i Amercan Journal of Public Health i november. De som selv har revolver eller pistol har 4,5 hganger så stor risiko for selv å bli skutt som de som ikke har egne våpen. Sjansen for å lykkes med å skyte før man selv ble skutt var svært liten, og forsøk på å bruke egne våpen endte oftest med at overfallsmannen skjøt først, i en studie der 4 av 5 som ble skutt døde av skadene.

Høres fornuftig ut. Har du ikke våpen, tyr du til alternative strategier som normalt fungerer bedre (i utenrikspolitikk kalt diplomati). Man kan selvfølgelig komme ut for situasjoner der dette fungerer dårligere enn å prøve å plaffe ned en overfallsmann, men slike situasjoner er nok ufattelig sjeldne. I hvert fall i Norge.

En annen ting er selvfølgelig at du åker inn i ti år hvis du skyter en raner i Europa.

Det spesielle i USA er at denne type forskning har vært forbudt ved lov fordi det kunne påvirke lovgivningen i de enkelte stater i USA. Forskningen kunne resultere i at det ble restriksjoner på våpentillatelser, slik at kunnskap om dette ikke bare ikke ønskes, men faktisk er forbudt å fremskaffe. Pussige greier for oss utenfor statene.

Genialt opplegg.

Jag vill därför först och främst hänvisa till detta blogginlägg (http://aniasblogg.wordpress.com/2009/09/25/fruktansvart-overvald-fran-militarpolis-i-honduras-just-nu/) av Ania Janerud, som jobbar som biståndsinformatör i Latinamerika. Fortsätt även följa hennes mycket läsvärda blogg för att hålla er direkt uppdaterade.

Om man vill läsa om en nyhet ur en synvinkel tagen någon annan stans i världen rekommenderar jag att söka efter olika nationella tidsskrifterna på internet. Costa Ricas Tico time publicerar även på engelska. Honduras tidning La Tribuna är på spanska, men med hjälp av fantastiska Google-translater är det möjligt att översätta direkt till hyfsad svenska.

Så vitt jag personligen kan bedöma har det vardagliga livet för min värdfamilj, mina arbetskamrater och andra som jag känner i Costa Rica inte ha påverkats nämnvärt av krisen i Honduras.

Under ett samtal jag hade här om dagen med en gammal katolsk dam, som bor i ett av grannhusen, berörde vi faktiskt ämnet. Den äldre grannfrun har aldrig varit utomlands, men hon tittar mycket på TV och håller sig informerad. Hon berättade för mig om sitt Costa Rica, som är “en liten del av världen som Gud skonat från allt ont”.

Militären avskaffades i Costa Rica år 1949. Detta efter en militärkupp som utlösts efter att den sittande regeringen varit ovillig att avgå efter att ha förlorat ett val. Oroligheterna pågick i sex veckor innan regeringens styrkor besegrades. De nya makthavarna såg till att armén avskaffades. (Uppsala Conflict Data Program (Date of retrieval: 09/09/28) UCDP Database: www.ucdp.uu.se/database, Uppsala University ©2008)

Den ”vanliga” polisen, de som patrullerar gator och så vidare kan du se på bilden här till höger. Jag knäppte fotot i en park i centrala San José.

Banker och liknande platser vaktas av privat säkerhetspolis och dessa bär tunga skjutvapen. Första gången jag såg en av dessa utanför en bio blev jag smått skräckslagen – de påminde mig starkt om vapen från blodiga närbilder i DN, knäppta i svårt krigsdrabbade zooner.

Enligt min värdmamma har vakterna rätt att skjuta, om nödvändigt för att döda, om någon t.ex. försöker råna en bank. Det känns motsägelsefullt för mig att man kan stöta ihop med ett av dessa gevär i ett vanligt köpcenter i samma land som avskaffade sin armé för sextio år sedan.

Över en pizza argumenterade en gång en vän till mig för polisens rätt att “verkligen agera”. Då till skillnad från hur det är nu på många håll i Europa. Hans fulla ingivelse var att när polisen inte behöver fundera först om de agerar rätt eller fel avskräcker det många brottslingar, och att det minskade all sorts kriminalitet och otrygghet i samhället. Med det vill jag bara belysa hur många synsätt det finns på våld, polis och vapen i världen.

Brand architecture is the structure of brands within an organizational entity. It is the way in which the brands within a company’s portfolio are related to, and differentiated from, one another.

• The architecture should define the different leagues of branding within the organization; how the corporate brand and sub-brands relate to and support each other; and how the sub-brands reflect or reinforce the core purpose of the corporate brand to which they belong.

Stortingspartiene har krangla i valgkampen, men i praktisk politikk er forskjellene dem immellom overraskende liten. Rødt vil ha en regjering som er så langt til venstre som over hodet mulig, og som verken inneholder Høyre eller FrP. Men det er uansett kjempeviktig å få Rødt inn på Stortinget.

Stortinget har økt andelen av oljefondet som settes i aksjer, og har redda den private bank- og finansnæringa. Rødt Akershus vil ha krisepakker for arbeidsplasser og til kommuneøkonomien. Rødt Akershus vil nasjonalisere DnB Nor og StatoilHydro.

Stortinget sender norske soldater til Afghanistan og norskproduserte våpendeler til Israel. Rødt vil trekke de norske soldatene ut  av Afghanistan og avslutte den norske våpenhandelen med Israel.

Stortingspartiene Ap, SV, Sp, KrF, Venstre og Høyre har inngått et pensjonsforlik som tar fra sliterne og gir til de med god helse og god lønn. Samtlige av stortingspartiene legger til rette for at mer av pensjonen skal over på børsen. FrP er ikke med på pensjonsforliket, men de har også en elendig pensjonspolitikk. FrP vil nemlig gi økte skattefordeler for såkalt IPS (individuell pensjonssparing), noe som vil bety en ytterligere privatisering av pensjonene og en svekking av folketrygden. Rødt går imot pensjonsforliket og hele pensjonsreformen. Rødt sitt krav til å støtte en rødgrønn regjering er at den legger vekk alle forslag om kutt i uførepensjonen.

Mange snakker om sosial boligpolitikk, men ingen gjør noe med det. Dagens “frie boligmarked” har ført til absurd høye boligpriser i Akershus. Rødt Akershus vil gjenreise den sosiale boligpolitikken. Vi mener at staten må sette i gang en storstilt sosial boligbygging, som også må inneholde ikke-kommersielle utleieboliger med lavere husleie enn det som er vanlig i dagens marked. Rødt Akershus vil dessuten jobbe for en nasjonal husleiereguleringslov med et pristak som presser prisen på å leie bolig nedover. I tillegg må Husbanken rustes opp betraktelig. Husbanken må kunne tilby fordelaktige boliglån med fast, lav rente (f.eks. 2 %) og lang avdragstid (f.eks. 50 år).

Rødt vil ha skattelette for folk flest. Rødt vil øke skattefrikortet til 210 000 NOK i året. Rødt vil i tillegg fjerne matmomsen og momsen på tjenester.

Jeg oppfordrer alle nordmenn med stemmerett til å gjøre som Egil “Drillo” Olsen, og stemme på Rødt i årets stortingsvalg.

Lenke: http://roedt.no/99-grunner/