Varje gång den här tiden på året blir det lite suck och stön från min sida när jag förvandlas till Den Jobbiga Gnälliga Bittra Transpersonen som spyr lite sedvanlig galla över QX Gaygala. I och för sig är jag väl alltid sån, men när det vankas homonormativt glitter tjurar jag alltid lite extra. I år har de till exempel plockat bort kategorin “Årets kämpe”, som var den mest självklara kategorin för aktivister överhuvudtaget.

Vi skulle kunna kalla det en kupp: Att försöka nominera transpersoner och transaktivister för att bryta homonormativiteten. Idén är Lukas Romsons, som startade Facebookgruppen “No more GAYgala – we want TRANSgala!”. Galan äger alltså rum i början av nästa år, men redan nu får man nominera sina kandidater. När väl nomineringarna är räknade väljer QX ut de som fått flest nomineringar, så det finns tre kandidater till varje kategori för folk att rösta på. Därför är det bra om det finns någon slags samordning under själva nomineringen.

Lukas föreslog Thomas Hammarberg som Årets hetero. Hammarberg är Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter och mannen bakom en rapport som publicerades i somras med titeln “Human Rights and Gender Identity”. Det finns egentligen en enda anledning till varför jag inte bloggat om den förut, och det är för att den kom strax före Pride så jag inte hann, men det är alltså ett otroligt viktigt dokument för att driva transfrågor. Till exempel står det som en av rekommendationerna:

“Abolish sterilisation and other compulsory medical treatment as a necessary legal requirement to recognise a person’s gender identity in laws regulating the process for name and sex change”

Hammarberg uppmanar alltså medlemsländerna att avskaffa eventuella krav på till exempel sterilisering i utbyte mot ett erkännande av könsidentiteten, och detta går stick i stäv med det lagförslag som ligger och väntar i Sverige.

Så: Thomas Hammarberg som Årets hetero känns självklart. Jag föreslår också Lukas Romson själv som Årets keep-up-the-good-work, eftersom han har kämpat för transpersoners rättigheter (och HBTQ-frågor i allmänhet) så länge att han är en institution i sig.

Övriga kategorier är jag inte helt klar med än, men gå gärna in i Facebookgruppen och ge era förslag. Det är verkligen på tiden att transpersoner och transaktivister syns även i HBTQ-världen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, Thomas Hammarberg, Lukas Romson, politik, Gaygalan, QX, transpersoner, transaktivism, könskorrigering, transsexualism, vård, lagar, könstillhörighet, Europarådet, mänskliga rättigheter, årets hetero, forskning, Europa, QX, homonormativitet, heteronormativitet, cissexism

150 dagar har gått sedan jag fick den första testosteronsprutan. Åtta månader efter att diagnosen Transsexualism ställts och efter totalt fjorton månader i utredning fick jag äntligen börja behandlingen.

Å ena sidan känns det som om det var igår jag med fumliga händer plockade fram asken med den lilla glasampullen i ur väskan för att överlämna den åt distriktssköterskan. Jag minns hur klumpig och obekväm och spänd jag var när jag blygt drog ner shortsen litegrann och la mig på britsen, men samtidigt hur lycklig och förväntansfull jag kände mig.

Å andra sidan känns det som om det var hundra år sedan. Som jag skrev redan igår har jag fått en hel del tydliga kroppsliga förändringar, men de psykiska effekterna är svårare att sätta ord på.

Jag mår bättre, den saken är säker. För tre år sedan hade jag ägnat halva mitt liv åt gerillakrigföring mot min egen kropp, så jag bestämde att det fick vara nog, och inledde fredsförhandlingar. Idag tror jag att jag har kommit till någon slags vapenvila, och kanske tillochmed att jag är på väg mot fred – och det skulle aldrig ha fungerat utan testosteronet.

All den energi som jag lagt på att sätta krokben för mig själv kan jag helt plötsligt använda till en massa annat. Jag orkar plugga, och tillochmed träffa människor och vara social. En sån enkel sak som att gå ner till Statoil för att posta ett brev tar inte längre flera timmar av självpepp innan det blir av. Jag kan röra mig ute utan att äcklas av den bild jag tror att andra ser.

Kanske är det därför jag märker att jag har fått en mycket bättre självkänsla, att jag är tryggare och mindre osäker. Jag vet inte ens om jag en enda gång på de här 150 dagarna har känt av den där bitterheten jag alltid kände förut över att ha fått vänta så länge på att börja leva.

Jag var bitter, men kämpade för att komma ur bitterheten eftersom jag visste att den var destruktiv. Då lyssnade jag alltid på Tell me this night is over, och sjöng med, i tysthet:

“I hope that someone’s gonna call and tell me this night is over

’cause I wanna start living my life before I get much older.”

Jag vågade aldrig hoppas på att det faktiskt skulle hända, men det gjorde det. Mitt liv har äntligen börjat. Jag är 29 år på papperet, 14 år i kroppen och 150 dagar i själen. Nyfödd som jag är har jag viktigare saker för mig än att odla min bitterhet – att leva, till exempel.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, vård, könsbyte, transition, kön, genus, psykisk sjukdom, psykologi, självkänsla, ångest, självmordstankar, självdestruktivitet, självbild, hopp, hormoner, testosteron, Nebido, bilder, The Ark, Tell me this night is over, väntan, längtan, livet, lycka, glädje, pubertet, kropp, utseende, depression

Imorgon firar jag 150 dagar i puberteten – men jag kunde inte hålla mig, så jag visar lite bilder redan idag. Det är en hel del som har hänt sedan jag började med testosteron, både fysiskt och psykiskt.

De kroppsliga förändringarna är ungefär de jag hade väntat mig: Jag har fått mer kroppshår, jag har en lite mörkare röst och en jämnare och kraftigare skäggväxt. Min kroppstemperatur är densamma som förut, och med undantag för vissa perioder skulle jag inte säga att jag egentligen svettas mer. Däremot har jag både blivit mer varm i huden och mer frusen. Kanske är det lite psykiskt: Jag behöver inte längre de låga temperaturerna för att hålla mig hårig.

Måtten har förändrats – och det långt över förväntan, med tanke på att jag praktiskt taget inte har tränat alls. Vikten har fortsatt neråt, tack vare att jag samtidigt äter Concerta för min ADHD. Trots att testosteron brukar få människor att gå upp i vikt har jag tappat 4,5 kilo. Musklerna har kommit fram lite bättre, och mina underarmar och händer har blivit lite senigare, inbillar jag mig.

Men framförallt är det håret som är den stora skillnaden. På ställen som ryggen och kinderna som förr hyste några små ljusa fjun har jag numera en tydlig hårväxt, och benen som redan förut var ganska ludna är numera nästan päls. Jag har tillochmed hår på bröstet – men snyggast är ändå mina underarmar. Jag råkar nämligen tycka att lite lagom seniga och håriga armar är snyggt, och har alltid skämts för att mina egna inte är så ludna som jag önskat att de var, och alldeles för runda. Nu har jag äntligen snygga armar.

Håret på huvudet är ständigt flottigt och jag har finnar i ansiktet, på bröstet och på ryggen. Jag börjar tröttna litegrann på det, men det är egentligen en bagatell. Rent kroppsligt är jag väldigt nöjd med min pubertet såhär långt, och känslan av att faktiskt kunna hantera situationen smyger sig på då och då. Det är en mycket märklig känsla – men helt fantastisk.

Läs även andra bloggares åsikter om könskorrigering, vård, transsexualism, kropp, bilder, puberteten, kroppshår, målbrottet, skägg, röst, hår, finnar, muskler, mått, vikt, Concerta, Nebido, medicin, svett, förändring, hormoner, utveckling, diagram, testosteron

Jag har ju tre flickor men jag verkar vara dålig på att vara mamma. Har tappat “kontrollen” över mitt tålamod och skriker till nästan för lilla minsta sak. Jag orkar inte ta hand om huset utan den förfaller. Typ! Nu är svärmor här och kan hjälpa mig att få huset i ett bättre skick än den är nu. Hon har mera kontroll över barnen än mig. Jag har ingen akturoritet(?) och barnen lyssnar inte ett dugg på mig och bara tjafsar emot så att jag tappar tålamodet stup i kvarten.

Barnen kommer att ha det bättre hos någon annan känns det som men jag vill inte förlora dom heller utan jag önskar bara att dom skall växa upp så att jag slipper hålla på och nöta och tjata och vara deras slav. Kan dom inte födas som skolbarn direkt så slapp man dessa bekymmer.

Igår var jag alltså på RFSL i Gävle, tack vare L som släpade med mig dit. De visade en film som heter The kuchus of Uganda, som handlar om HBTI-aktivister*, och Mac, en transperson från organisationen FARUG i Uganda, var också där och berättade om hur det är i landet. Det ligger ett lagförslag som om det går igenom innebär fängelse för “homosexuella handlingar” eller tillochmed dödsstraff, och den som känner någon som de upptäcker är homosexuell blir skyldig att rapportera henom till polisen inom 24 timmar, ifall lagen skulle bli verklighet. Filmen visar hur illa det är redan innan lagen gått igenom, och det är inte världens mest upplyftande berättelse.

Mac berättade bland annat att de är ständigt på sin vakt mot polisen, och att deras telefoner är avlyssnade. Han berättar också att det oftast är transpersonerna som är de som blir trakasserade, eftersom det är de som syns. En cisperson har ju oftast lättare för att smälta in i heteronormen rent socialt, medan transpersoner sticker ut. L frågade hur det är att få vård som transperson, och det var ju som väntat väldigt svårt. Man kan självmedicinera med hormoner, men att få vård under en läkares överinseende är praktiskt taget omöjligt. Det var vad jag gissade, efter att ha sett den scen i filmen som berörde mig mest.

Aktivisterna skulle delta i en paneldebatt på ett universitetssjukhus, där det satt vårdpersonal och och vårdstudenter i publiken. De hade hoppats att det skulle gå att resonera med åhörarna: De var ju akademiker, de var forskare, de borde kunna sätta sina egna känslor åt sidan och bete sig professionellt. Istället stod de upp och skrek att homosexualitet var omoraliskt, att analsex var onaturligt och att “de” förstörde samhället. När Victor, en transkille, började prata skrattade folk och himlade med ögonen, och senare när en av de andra deltagarna påminde om vad Victor sagt och sa “som han nämnde…” ropade publiken unisont “hon!”. Till sist kände aktivisterna sig tvungna att gå därifrån för att inte bli fysiskt attackerade. Detta var alltså läkare och läkarstudenter som uttryckte sitt hat mot HBT-personer.

Både Victor i filmen och Mac tog upp det faktum att det var engelsmännen som tog med sig homofobin när de kolonialiserade Uganda, vilket är tvärtemot vad en del av deras motståndare hävdar: att homosexualitet i sig är någon som kommer från västvärlden. Mac sa ungefär såhär: “Jag hade aldrig träffat en muzungu – en vit människa – när jag växte upp och ändå kände jag att jag inte var som de andra tjejerna, så hur skulle det kunna vara något västerländskt?”. Det är ju dessutom amerikanska kyrkor som ligger bakom lagförslaget, så det är väl snarare homofobin som är västerländsk.

Jag letade efter något hoppfullt hela kvällen igår, och hela natten och dagen idag. Jag vet inte om jag har hittat något, men jag fick i alla fall känslan av att det finns en rörelse med modiga aktivister som vågar utmana systemet. När jag frågade Mac vad vi i Sverige kan göra föreslog hen att andra länder skulle visa i ord och handling att de inte tolererar utvecklingen. Inte för att “vi” i västvärlden vet bättre, utan för att det var “vi” som införde och än idag upprätthåller homofobin i Uganda. Jag hoppas att västländerna tar sitt ansvar och stöttar folket i Uganda snarare än staten – och att det gör folket starka nog att stoppa lagen.

*) HBTI är en vanligare benämning utanför västvärlden, som räknar in homosexuella, bisexuella, transpersoner och intersexuella.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om homofobi, heterosexism, HBTQ, Uganda, Afrika, film, politik, lagar, homosexualitet, bisexualitet, transpersoner, kön, genus, sexism, cissexism, vård, könskorrigering, läkare, fördomar, normer, övervakningssamhälle, moral, etik, religion, kyrkor, USA, aktivism, film, The Kuchus of Uganda, RFSL, transfobi

En av de positiva sakerna med att ha en aspergerdiagnos är att man räknas in i personkretsen för LSS. Bland annat betyder det att man har rätt till nödvändig tandvård under högkostnadsskydd, och kan få ut ett intyg för det: ett såkallat tandvårdskort. Det går att ha delade åsikter om det, men för mig är det rätt viktigt – i synnerhet idag.

Jag har precis kommit hem från tandläkaren, och det gick inte så bra. I sex-sju veckor eller så har jag dragits med tandvärk. Det som började som ilningar efter att jag ätit har blivit värre och värre och för några dagar sedan hade jag så ont att jag grät i flera timmar, innan jag till slut gav upp och masade mig ner till apoteket för att köpa värktabletter. Nu konstaterade tandläkaren att en gammal lagning har spruckit, förmodligen för att jag har gnisslat, och bakterier har letat sig in ända ner i pulpan. Rotfyllning eller utdragning var alternativen jag ställdes inför. Det är billigare att dra ut tanden, men just eftersom jag har tandvårdskort behöver jag inte tänka på den ekonomiska biten.

De gav mig en spruta med lokalbedövning, och när jag kände att det började verka så började tandläkaren att peta. Jag var lugn och avslappnad, tyckte jag, men det gjorde ont i alla fall. Det finns två saker att göra i en sån situation: Det ena är att skärma av mig från världen och gå helt upp i mitt inre så att jag glömmer bort att det gör ont, men det innebär också att jag stänger av möjligheten att kommunicera, vilket kan göra att det helt plötsligt gör alldeles för ont och jag är fastlåst inuti mig själv. Det andra är att fortsätta vara medveten, och därmed riskera att gå upp i smärtan och ångesten istället. Jag har alltid valt det förra, men nu hade jag bestämt mig för att jag inte skulle tappa greppet om verkligheten. Jag skulle inte fly.

Så jag gnydde och hoppade till när de petade i pulpan. Bedövningen tog inte utan det gjorde fortfarande fruktansvärt ont, så de laddade en spruta till med bedövningsmedel. Den började verka, och tandläkaren hade precis börjat peta igen när jag signalerar att något är fel. Jag sluddrar att jag är yr och något om att “hela jag är bedövad”, och de hissar upp mig så att jag får sitta. Då börjar det: Förmodligen första gången på många år som någon annan blir vittne till mina icke-epileptiska anfall. Hela kroppen skakar, och huvudet slänger fram och tillbaka. Hjärtat bultar och jag får svårt att andas. Blodet rusar ner i fötterna och jag känner mig svimfärdig. Jag vet inte hur lång tid det tar för mig att lugna ner mig tillräckligt för att det ska kännas som att jag är helt medveten om omvärlden igen och har slutat skaka; kanske tio minuter, kanske ännu längre. Och när de börjar gräva igen gör det fortfarande outhärdligt ont.

Jag är alltså både känslig och okänslig på samma gång, vilket är en ganska typisk reaktion bland autister. Två bedövningssprutor får mig att balla ur, men samtidigt gör de mig inte tillräckligt bedövad för att jag inte ska riskera att bita tandläkaren så han slinter med verktygen – vilket jag alltid är lite orolig att göra när jag får ont. Det enda de kunde göra var att peta i en tillfällig lagning och ge mig en ny tid. Först i januari får jag göra min rotfyllning, men den gången ska jag i alla fall få lustgas, och vi pratade också om att jag kanske skulle ha en bettskena också eftersom jag gnisslar.

För en gångs skull inte kände mig fånig och dum som reagerade som jag gjorde, för när de är medvetna om mina svårigheter blir det en annan sak. Jag har ont i munnen och det smakar illa, och jag är fortfarande lite yr, men jag behöver bara betala 150 kronor per besök eftersom jag har tandvårdskort. Hade jag inte haft högkostnadsskyddet hade jag förmodligen dragit ut på det ännu längre, och dessutom fått betala mer än andra eftersom jag inte riktigt fungerar och reagerar som de flesta gör och därför behöver prova mig fram. Att det känns i kroppen är jobbigt nog, men att slippa betala hela kalaset själv är en oerhörd lättnad.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om tandvård, tandläkare, tänder, hälsa, vård, LSS, stöd, lagar, funktionshinder, autism, Aspergers syndrom, diagnoser, känslighet, bedövning, icke-epileptiska anfall, ångest, smärta, rädsla, tandvårdskort, funktionshinder

Jag vet aldrig vad jag ska svara när folk frågar mig om jag känner någon som “lider av Aspergers syndrom”. Visserligen känner jag många som har asperger, men jag brukar inte fråga dem om de lider av det. Själv lider jag i alla fall inte av min asperger.

Det har varit svårt för mig att veta hur jag ska prata om asperger på något annat sätt än i form av “syndromet”. Å ena sidan vet jag att människor har behov av stöd och insatser, och då måste man ha en diagnos – men å andra sidan är asperger i mångt och mycket snarare ett sätt att fungera på än något funktionshinder. Från vårdens sida har man försökt att bena ut det, och i det tredje diagnoskriteriet slår man fast:

“Störningen orsakar kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.”

Det är alltså så att om man passar in på alla kriterier i övrigt, men inte egentligen har någon “nedsättning av funktionsförmågan” så kvalificerar man inte för diagnosen Aspergers syndrom. Massor av människor har en aspergerpersonlighet, men inte några större svårigheter – och de människorna får alltså inte heller någon diagnos.

Det här var en av de sakerna som kom upp igår, när jag lyssnade på Torbjörn Anderssons fenomenala föreläsning om “Radikala perspektiv på asperger och högfungerande autism”. Torbjörn använder nämligen ordet asperger i en vidare bemärkelse, och inte som en förkortning för Aspergers syndrom. Det han menar är snarare det som man kanske borde kalla aspergerpersonlighet; människor som fungerar på ett visst sätt – oavsett om de har en diagnos eller inte, och oavsett om de uppfyller det tredje diagnoskriteriet eller inte.

Att se asperger som en personlighetstyp istället för en störning är grundförutsättningen för att verkligen kunna prata om positiva sidor, möjligheter och begåvningar. Det gör det också möjligt att kunna diskutera aspergerdrag hos kända personer som inte fått någon formell diagnos: Albert Einstein, James Joyce, Charles Darwin, H.C. Anderssen, Ludwig Wittgenstein, Wolfgang Amadeus Mozart, Isaac Newton och Emily Dickinson levde alla på den tid då ingen diagnos fanns att ställa, och många av dem hade kanske inte heller tillräckligt för att få en diagnos – men det faktum att så många av de stora vetenskapsmännen, författarna, konstnärerna och kompositörerna i historien hade autistiska drag är ändå något som är värt att fundera över.

Problemet med att se autismspektrum ur ett strikt medicinskt perspektiv – som något som ofelbart är en störning och helst borde gå att förebygga eller bota – är att man direkt diskvalificerar alla som är “för duktiga” för att räknas in. Därmed förstör man möjligheten att se bakåt och upptäcka den autistiska historien, och man hindras också från att läsa in autistiska drag – eller bokstavsdrag generellt – i framgångsrika människor som lever idag: De är ju inte störda, de har ju inget handikapp, de är ju lyckade. Det är inget fel på dem…

Att diskutera varför en känd person gör si eller så, och säga “hon fick ett DAMP-ryck och skrev mästerverket på tre dygn”, eller “hans förmåga att föreläsa är verkligen autistisk!” är inte självklart smickrande, hur mycket jag än önskar det. Men Torbjörn Andersson har verkligen en autistisk förmåga – inte savant, men autistisk på så sätt att han vet vad han pratar om och att det är det han brinner för. Asperger är förmodligen ett av hans specialintressen, och det märks.

Jag vill att det ska gå att prata om asperger och ADHD som något mer än diagnoser, utan att för den skull förminska betydelsen av den hjälp man kan behöva. Jag vill att det ska vara självklart att det inte är något negativt att ha autistiska drag. Jag vill att folk slutar vara rädda för att stämplas som psykiskt sjuka, som störda, som handikappade. Eller som jag precis upptäckte att min kompis Jörgen hade skrivit på min Facebook:

“Autisten är guld värd, ty Au är ju den kemiska beteckningen för just guld”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, Aspergers syndrom, NPF, diagnoser, funktionshinder, sjukdomar, personlighet, kändisar, förebilder, historia, fördomar, normer, neuronormer, neuromångfald, autismspektrum, vård, stöd, psykologi, psykiatri, cripteori, Albert Einstein, James Joyce, Charles Darwin, H.C. Anderssen, Ludwig Wittgenstein, Wolfgang Amadeus Mozart, Isaac Newton, Emily Dickinson

Landstinget debatterar pengar och politik i dagarna två. På förmiddagen har det varit allmänpolitisk debatt. I mitt anförande tog jag avstamp i liberalismens utvecklingsoptimism och pekade på hur vi måste låta människor växa, ta ansvar och fatta sina egna beslut om sina liv, om vi vill att Sverige ska växa. I landstinget har vi utvecklat servicen för medborgarna, vi har levererat tillgänglig vård, tillförlitlig trafik och ordning och reda i ekonomin.

2010 fortsätter vi i samma spår, med en stram reformbudget, utan ofinansierade löften, och utan att som oppositionen ryckas med i mantrat alltid mer pengar till allt. En opposition som för övrigt inte verkar enas om mycket mer än att skatten ska höjas. Vad säger t.ex. Socialdemokraterna om att V och MP vill återsocialisera det framgångsrika S:t Görans sjukhus? Det sjukhus som S-V-MP själva gav ett rekordlångt avtal när de själva hade makten för några år sedan.

Privata alternativ och vinst i vården var återigen en het fråga i debatten, och lär bli det också på budgetfullmäktiges nästa dag. Att S, eller åtminstone Mona Sahlin och Ylva Johansson, inte tycker att driftsformen eller vinsten, utan kvaliteten, är det viktiga – det märkte vi inte mycket av i fullmäktigesalen. Generalangrepp mot de fristående alternativen var det som gällde för hela oppositionen. Liksom på Vårdval Stockholm – denna reform som gett många fler invånare fast vårdkontakt med egen husläkare och många fler husläkare att välja på. Många fler får också snabb kontakt med och kan besöka sin husläkare eller distriktssköterska.

Vården har också blivit mer jämlik. De rödgröna pratar mycket om klyftorna i hälsa men vad har de gjort åt dem? Vårt Vårdval Stockholm innebär att läkarbesöken framför allt har ökat i s.k. utsatta områden. För första gången görs lika många läkarbesök där som i ekonomiskt mer välmående delar av vårt län.

För att citera en gammal Folkparti-slogan präglad av vår gamle partiledare Gunnar Helén: Folkpartiet ger resultat. Jag tillägger: Tillsammans med Alliansen, för alla i Stockholms län som behöver en trygg tillgänglig vård och en tät tillförlitlig kollektivtrafik – och vill att deras förtroendevalda håller i pengarna.

* * *

Den intresserade kan följa fullmäktige på webb-tv.

Intressant om..?

“-Vad skulle du säga till de som inte kan acceptera det här bland de som är jämnåriga till dig, vad skulle du vilja säga till dem?

- Jag vet inte, jag tycker de är rätt löjliga som håller på att reta mig bara för att jag är den jag är. Det är inget fel på att vara det, för de är ju sig själva och jag kan ju inte gå och reta dem. Så jag tycker att de ska sluta med det.”

Sam är 16 år och har blivit mobbad på sin förra skola för att han är transsexuell. Hans mamma och hans storasyster och tvillingsyster stöttar honom, och han går på stopphormoner och ska få börja med testosteron. Sam har vänner som inte tycker det är någon stor grej, men så var det inte förut innan han bytte skola. När han sitter i soffan hos Malou i Efter tio och får frågan svarar han så underbart, och med en röst som om det han säger är helt självklart. Mamma Camilla ställer dessutom hormonläkaren Olle Söder mot väggen och frågar varför det är så svårt att få stopphormoner innan puberteten hinner gå för långt åt fel håll.

Jag läste om Sam och Camilla i Aftonbladet för någon månad sedan, och blev oerhört imponerad av mamma Camillas lyhördhet. Jag sa då att “Att våga lita på sitt barn, och välja att försöka förändra omvärlden istället för barnet, det är mod för mig“. Idag måste jag säga att jag är minst lika tagen av Sams mod – och klokhet.

Man kan ju inte gå runt och reta människor för att de INTE är transsexuella, för de kan ju inte rå för att de föddes med en kropp som matchar deras självbild, så då kan man inte reta folk för ATT de är transsexuella. Frågan är väl kanske om de som mobbat Sam vågar se sig själva i spegeln?

Han själv har i alla fall inget att skämmas för – tvärtom. Även om man inte kanske känner sig stolt över att vara transsexuell så tycker jag att man ska vara stolt över att man vågar vara sig själv. Det är mod.

Tyvärr kan jag inte bädda in Tv4-filmer, men det går att se avsnittet här. Cred: Rikkie. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, HBTQ, komma ut, garderoben, Sam, Camilla, könskorrigering, könsidentitet, tv, tv4, Efter tio, hormoner, stopphormoner, vård, transition, testosteron, Olle Söder, barn, acceptans, respekt, föräldraskap, mod, mobbing, självkänsla

Jag läste i Expressen en förfärande historia om en äldre, döende person i Luleå. Personalen som hade till uppgift att ge ge omvårdnad och lindra i livets slutskede ägnat sig åt vadslagning om när patienten skulle dö. Om uppgifterna stämmer är det mycket sorligt. En sådan cynism får inte breda ut sig i omvårdnaden om de allra sköraste människorna.

Värdig omvårdnad i äldreomsorgen borde vara en självklarthet, men det återstår uppenbarligen mycket att göra. Utbildning och tydliga riktlinjer behövs uppenbarligen. Men jag tror också att det måste finnas ett ständigt pågående samtal om värderingar, om etik och personalens roll i äldre människors liv.

Att se äldre människor som individer, som människor med vanor, drömmar, integritet och rätt att forma sin tillvaro själv är nödvändigt. Därför är folkpartiets krav på att par ska ha rätt att fortsätta leva tillsammans även när ena parten behöver så mycket omsorg att ett särskilt boende blir nödvändigt, är bra och viktigt.

Enligt Jan Björklund Folkpartiet är vi så illa tvugna att trippa mer åt höger och han har dessutom rätt. Jag som säger det är Socialist. Låt mig förklara varför han har rätt och sedan titta på alternativen.

1. Sänk skatterna

Helt rätt. Det betyder givetvis att man samtidigt ska minska anslagen till skola vård och omsorg eller öka budgetunderskottet ännu mer och det är ju inget bra alternativ. Budgetunderskottet har redan nått den gräns vi kan acceptera.

2. “modernisera” arbetsrätten

Ja. Om vi ska konkurrera på en globaliserad marknad så ska vi konkurrera med Kina och Indien. Då kan man inte dalta med arbetskraften. Vill inte du jobba 12 timmar om dagen utan semester? Ja. Det är logiskt. Om vi vill värna jobben, som Socialdemokraterna pratar om, så ska vi väl se till att vi får mer jobb, eller? T.o.m. Mona Sahlin tycker att ”Vi äldre kan jobba längre” En uppluckring av turordningsreglerna kommer få folk att skärpa till sig och inse att anställningstrygghet är övervärderat. Man måste vara flexibel i framtiden. Ryggsäck och fler vandrarhem kommer förenkla det hela för arbetarklass och gravida kvinnor. Ja`det handlar faktiskt maximalt om två gravida kvinnor per företag som ska bli “flexibla”.

3. Mer kärnkraft

Ja. Om vi ska konkurrera på en globaliserad marknad som fokuserar på att producera mer och mer grejer billigare och billigare har vi helt enkelt inte råd att satsa på miljövänlig kostsammare el. Vad ska vi annars leva av? Potatis, älggryta och äppelpaj? Utan en acceleration av tillväxten får vi ju inte tillgång till alla prylar vi vill ha. Kärnkraftsavfallet är ett senare problem som vi kan titta på senare.

4. In med Euron och ut med den svenska kronan.

Ja. Om vi nu ska vara med i EU kan vi lika gärna gå in fullt ut. Att folket röstade Nej till EMU beror nog mest på att de inte gillar politiken sedan EU-medlemskapet, men folket har ju inte en aning vad som är bäst för små- och medlestora företag. Undrar varför vi har rösträtt? Hade vi alla vetat vad som egentligen var bäst för oss hade vi röstat “Ja” till mer EU d.v.s. EMU som vi blev tillsagda. T.o.m. Socialdemokraternas politikeradel och deras samarbetspartner verkar ju gilla EU, eftersom de inte tänker fälla en Socialdemokratisk regering på den frågan.

5. Mer krig

Sverige ska fortsätta invasionen av Afghanistan under USAs ledarskap. Det är ett bra sätt att hålla industrin igång. Att “skydda unga flickors rätt att gå i skolan” är ju dessutom ett bra argument som går hem i TV-sofforna. Jan, är säkert med på fler krig. En attack av den “intellektuella kulturvänstern” är helt på sin plats. Att USA störtat demokratier och stöttat diktaturer efter 1945 är en liten skitsak i sammanhanget. Dessutom får vi mer opium ur Afghanistan nu.

6. Skydda inte Sverige

Ja. Miljöpartiets idé om att livsmedel ska framställas ekologiskt, närodlat och småskaligt och på så vis se till att det finns närodlad bra mat inom räckhåll är helt enkelt fel. Att transportera besprutad mat, gärna genmanipulerad, långa sträckor, är bra för tillväxten och transportindustrin. Lite skit ränsar magen, som man säger.

7. Slopa värnskatten.

Ja. Att beskatta de med mest inkomst är helt enkelt fel. Man har ju skaffat sig hög inkomst för att man gillar pengar. Beskatta de som har lägre inkomster. De gillar ju inte pengar ändå för då hade de sett till att ha högre löner. De nya moderaterna har blivit mjukisar och blir ett sossealternativ.

Liberala Ungdomsförbundet verkar vara på samma hårdföra linje i det mesta.

Och nu till alternativen…

Alternativ 1: Sossar med anhang.

Det innebär visserligen ett EU-medlemskap och kanske ett EMU-medlemskap eftersom sosseadeln verkar helt med på den linjen, vilket Folkpartiet gillar. T.o.m. fortsatt krig i Afghanistan verkar intressant, verkar det, kanske t.o.m. sänkta skatter för att klara sig i den globala konkurrensen. Kärnkraft verkar ju sossarna vara med på. Ja, Jan, om du inte gillar FP så har du alltid Socialdemokraterna som ett mycket likt alternativ. Det är väl bara värnskatten det handlar om och med de löner som sosseadeln har kan vi nog lätt övertala dem om den saken. De gillar ju pengar. Vi kan skylla på EU-anpassning eller något liknande.

Alternativ 2: Extremvänstern. Kommunisterna. Socialistslynglarna och det gröna flummet i en skön förening.

UT ur EU. Upp med tullmurar, skydd för företag mot utländska storföretag. Höga skatter och bortkastade pengar på skola vård och omsorg. En ny berlinmur mellan EU och Sverige. Fred. Inga invasioner, sänkt tillväxt för företagen. Ekologiskt obesprutat trams och närproducerat och massvis med löjliga vindkraftverk.

Alternativ 3: Extremhögern. Bruna gossarna.

Sverigedemokraterna kan visa sin rätta sida. Denna gång ger vi oss på muslimerna istället för judarna. Kommunister, zigenare och socialistslynglar internerar vi. Mer krig, blondhet, blåa ögon, framavling av folk som lyder blint och springer mot fienden som de blivit tillsagda. Jimmie Åkesson blir rikskansler efter en rungande seger i vanligt representativt val.

Alternativ 4: Direktdemokrati i balans med representativitet

Alla går med i www.aktivdemokrati.se och diskuterar saken balanserat och tar de direktdemokratiska beslut som folket verkligen vill ha i absolut liberalism, d.v.s. frihet. Socialliberaler och Kapitalliberaler i balans.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om saker som är värda att ges en knuff upp i bloggportalerna!

SVD – Moderatledaren Fredrik Reinfeldt försöker identifiera sig med Tage Erlander

DN – FP öppnar för mer kärnkraft

jj.n – Politik och feltänk

hd kb smp exp smp hd sds

/ Homo Obstinatus Observans – Balans!

När man är i puberteten är det viktigt med hygienen, jag vet. I teorin vet jag, i praktiken är jag sluskarnas okrönte konung. Jag borstar inte ens tänderna varje dag, så det är lite si och så även med resten. Det gäller ju att utnyttja att jag är singel, pluggar på distans och inte har något liv IRL.

Med andra ord: Jag har inte tvättat ansiktet på några dagar, och inte håret heller. Jag har inte duschat eller badat, så jag ser ut som om jag doppat hela mig i olja. Sist jag rakade mig var i måndags. Tidigare skulle jag inte ha velat åka till köpcentret såhär; jag känner mig sunkig. Idag blev det så ändå, av ren lättja. Och jag förstod inte riktigt varför jag kände mig så bekväm med det. Min vanliga oro för att folk ska tycka att jag är äcklig var som bortblåst.

Normalt sett känner jag mig alltid i ett sånt underläge när jag kliver in i en affär med tekniska prylar, och jag brukar känna mig så korkad att jag inte ens vågar säga “ja” när expediterna uttryckligen frågar om jag behöver hjälp, fast det är precis det jag gör. Kanske var det min millimeterlånga skäggstubb som fick mig att helt plötsligt våga fråga om skillnaderna mellan olika kamerastativ, och erkänna att den viktigaste egenskapen hos hörlurar är hur effektivt de stänger ute ljud. Jag kom hem med båda, och med en känsla av att klara av sociala situationer utan att freaka ur fullständigt.

Det var först nu, när jag fick för mig att ta lite bilder, som jag fattade varför det inte kändes så motigt. Det är knappast första gången jag kommer på det, men jag blir lika förvånad varje gång: Jag känner mig manlig.

Jag har femdagars skäggstubb som faktiskt är stubb, och inte fjun. Min haka är stickig och skiftar i gröngult, och mina armar börjar bli ludna. Mitt ego börjar anta manliga proportioner och min sociala fobi verkar smälta bort i takt med att skägget växer. Rösten hänger fortfarande inte med, inte huvudet heller. Jag minns min förra pubertet som kaos, och det är den här med – men den här gången har jag nästan trettio års livserfarenhet och en högskoleutbildning som hjälper mig att sätta saker i perspektiv. Eller: Den borde göra det. Jag borde vara bättre rustad. I teorin.

Min skäggstubb gör att jag fixar att gå i affärer. Det eviga krypande obehaget så fort jag rör mig bland folk börjar släppa, bara för att jag känner mig mer hemma i min kropp. Fortfarande har jag långt kvar, men det går åt rätt håll. Med ett ansikte fullt med finnar, ett hår fullt med flott, en grönaktig haka och en röst som får folk att fråga om jag har svininifluensan blir livet lite lättare.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, testosteron, hormoner, vård, bilder, manlighet, mansroller, kön, genus, könsroller, självkänsla, social fobi, ångest, komplex, ideal, puberteten, finnar, skägg, hår

När jag läser om arbetslöshet idag går jag tillbaka till rapporten som EU släppte i våras, för att se vad de skriver om situationen för transpersoner. Det är ju Transgender Day of Rememberance idag, och en av många brickor i det transfoba spelet är just diskriminering på arbetsmarknaden.

Rapporten nämner att 53% av transpersonerna i Skottland har upplevt diskriminering på arbetsplatsen, och 21% har fått sluta ett jobb på grund av transfobi. Detta gör att 30% lever på bidrag och 20% är egenföretagare. I Storbritannien i stort var det bara 30% som ansåg att de bemöttes med värdighet av sina medarbetare. Två av tre blev alltså mer eller mindre illa behandlade: 10% fick höra glåpord och 6% blev misshandlade på arbetet.

I Sverige har man tidigare bara haft skydd mot diskriminering om man är transsexuell eller f.d. transsexuell, eftersom det då har räknats som könsdiskriminering: En transsexuell kvinna som inte får ha kjol när de andra kvinnorna får det blir diskriminerad på grundval av kön, till exempel. Andra transpersoner har inte haft något skydd mot diskriminering förrän i år, och därför finns det inte så mycket siffror att gå på.

Förmodligen ser siffrorna lite bättre ut i Sverige, men trenden är nog densamma: Transpersoner löper större risk att bli diskriminerade än cispersoner. Risken för arbetslöshet och dålig hälsa är större. I valfrihetens förlovade land, USA, säger en socialarbetare:

“Young, transgender women of color are kind of the face of youth homelessness these days.”

De ungdomar som inte får jobb och som inte kan bo kvar hemma hos sina föräldrar är extremt utsatta. För många är sexarbete det enda sättet att försörja sig – det är därifrån en stor del av all denna “transporr” och “shemaleporr” kommer. Transkvinnor som försöker överleva, och kanske sparar pengar för att ha råd med hormoner och operationer, har inte så mycket att sätta emot och kan inte diktera några villkor när ingen annan vill anställa dem. Sedan får de kanske ännu svårare att få jobb, eftersom de drabbas av horstigmat.

Utan att vilja sprida någon moralpanik tycker jag att det är en sån sak som är värd att tänka på: Ju sämre läge på arbetsmarknaden och ju mer sexarbete stigmatiseras, desto större är utsattheten för sexarbetare. Och ju mer transfobi i samhället, desto större är risken för transpersoner att fastna i sexarbete. Lägg ihop de båda, och varningsklockor borde ringa.

I Sverige finns det ett socialt skyddsnät som visserligen blivit glesare och glesare under de senaste tre åren, men som ändå förser invånarna med någon slags trygghet. En könskorrigering faller till exempel under högkostnadsskyddet så man behöver inte betala allt själv, och det finns lagar som ska skydda mot diskriminering och det finns a-kassa och socialbidrag. Därför ser man inte “transporr” som är gjord i Sverige. Utan att vara ett dugg sexfientlig tycker jag att det är tur det.

Artiklarna i AB: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13.Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transfobi, transpersoner, HBTQ, politik, arbetslöshet, jobb, diskriminering, fördomar, kön, genus, könsidentitet, könsuttryck, könsroller, sexism, könsdiskriminering, sexarbete, horstigma, prostitution, vård, könskorrigering, utanförskap, transsexualism, porr, shemales, transporr, socialbidrag, a-kassa, hatbrott, Transgender Day of Rememberance

Klockan är över midnatt. Det betyder att det är Transgender Day of Rememberance; den 20 November varje år hålls det minnesstunder världen över för att hedra offer för transfobi.

Hemsidan listar 120 dödsfall under året som gått. Det sista namnet på listan kom till för mindre än en vecka sedan, i Puerto Rico. Jorge Steven Lopez Mercado var nitton år när han* blev mördad. Kroppen hittades vid en öde väg med huvudet, armarna och benen avskurna. Han hade brännskador och sticksår.

En tjugosexårig kille, Juan Antonio Martínez Matos, är gripen och har redan erkänt att han högg Jorge, efter att han upptäckt att det var en kille han raggat upp, men han hävdar att det var i självförsvar och åberopar dessutom det ökända “gay panic defense”: Han trodde att han hade plockat upp en kvinnlig prostituerad, och det visade sig vara en person med manliga könsorgan – alltså reagerade han instinktivt, som om han inte kunde hjälpa det. Ett patetiskt försvar, och det blir knappast bättre av att den lokala polischefen som håller i utredningen uttalade sig om Jorge med orden: “En såndär, som gör sånt och går ut så, vet mycket väl vad som kan hända honom”.

Brännskador, sticksår, avhugget huvud och avhuggna armar och ben. En polis som säger att han visste vad han hade att vänta sig. Aldrig förut har mord prövats som hatbrott i Puerto Rico, men jag hoppas att det gör det den här gången. Ett namn i listan bland 119 andra. Var tredje dag mördas en transperson, enligt en undersökning som presenterades i somras. Då har de ändå tagit till rejält i underkant, eftersom det förmodligen finns ett enormt mörkertal. Och då har de också bara räknat de som blivit mördade.

Hur många transpersoner tar sitt liv? Hur många blir avrättade? Hur många dör för att de inte får vård, eller för att de inte får rätt vård – vare sig det är en könskorrigering eller något annat de behöver? Hur många blir mördade av sina familjemedlemmar? Hur många begår självmord efter åratal av mobbing och trakasserier? Hur många fastnar i relationer med människor som utnyttjar dem? Hur många upptäcker att den enda tröst de har är alkohol eller andra droger, och hur många tvingas inse att det enda sätt de kan försörja sig på är genom att sälja sex? Hur många skräms till tystnad? Hur många försöker att hålla det tillbaka, och spela någon annan än den de egentligen är? Hur många låter skammen äta upp dem inifrån?

Jag gissar att de inte går att räkna i tusental, utan snarare är det miljoner människor som lever i rädsla. Jag själv har turen att inte vara en av dem. Hur många dör, och hur många är levande döda?

*) Alla källor jag hittar beskriver Jorge som en homosexuell kille, så jag väljer att använda de orden.

Uppdatering: Jag läste siffrorna slarvigt. Devin rättade mig. Tack! Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Transgender Day of Rememberance, transfobi, cissexism, cisnormativitet, heteronormen, transpersoner, kön, genus, gay panic, mord, brott, USA, Puerto Rico, hatbrott, våld, död, självmord, psykisk ohälsa, vård, transsexualism, könskorrigering, HBTQ, homofobi, läggning, sexism, genus, fördomar, normer, bilder

Glöm aldrig dig själv. Om ska ta hand om andra människor är det viktigt att du du tar hand om dig själv. Om du inte mår bra kan du inte få andra at må bra. Du först, sedan dom andra!!!

Tänk på detta,  det är jätteviktigt!!!

Oj, just ja. Det hade kommit ett brev idag, men jag hann inte öppna det innan jag sprang till terapin. En logga på kuvertet som skvallrade om en framtid: Rekonstruktionscentrum i Östergötland. Landstinget Gävleborg får det sällan att pirra med sina utskick, men brev från Akademiska sjukhuset i Uppsala brukar ge mig ett litet rus varje gång. Den här gången försökte jag att inte gå händelserna i förväg.

“Det är ingen kallelse. Det är en remissbekräftelse” intalade jag mig, och mycket riktigt. Drygt fem veckor efter besöket hos utredaren får jag veta att jag kommer att kallas till kirurgen i Linköping inom två månader. Inte för operation alltså, utan för konsultation. Diskutera vad som är möjligt, vad jag behöver, vad jag vill. Övre och undre operationer: Bröstkorg, kuk och livmoder, äggstockar och äggledare.

Jag är rädd, det ska jag erkänna. Men vad jag är rädd för vet jag inte. Kanske är jag rädd för att ha väldigt ont; kanske för att känna frustrationen av att vara drogad och orörlig när jag vaknar. Kanske för att åka på någon otäck infektion eller få komplikationer, och kanske litegrann för den där mikroskopiska risken för det man hör talas om ibland: Att narkosen inte tar, att man känner allt utan att kunna meddela sig med omvärlden. Det jag borde vara rädd för är att resultatet inte blir som jag hade velat, jag vet, men rädslan är inte rationell. Jag är inte rädd en sekund att jag kommer att ångra min könskorrigering som sådan, men det är klart att det finns en risk att man väljer en operationsmetod som kanske inte fungerar så bra. Nu är det hög tid att ta itu med den biten.

Hittills har jag alltid blivit så frustrerad över att det inte är min tur. Jag har tittat på blodiga operationsbilder som borde kunna avskräcka vem som helst, men orsaken till att det knyter sig i magen är inte äckel, utan avundsjuka. Jag vill också. Att jag sedan är ett fjompigt mantimmer ska inte få hindra mig.

Läs även andra bloggares åsikter om könskorrigering, transsexualism, vård, kirurgi, operationer, bilder, oro, komplikationer, avundsjuka, ångest, väntan, längtan, kön, könsidentitet, nervositet, könsorgan, bröst, kuk, livmoder, äggstockar, äggledare

Idag kom jag ut inför min terapeut: Jag erkände att jag är en person med könsorgan. Hon lyssnade, men jag tror inte riktigt att hon förstod hur stort det var för mig.

För första gången sedan jag flyttade hit för snart två år sedan har jag tillåtit mig själv att börja prata om min könskorrigering, min könsidentitet och liknande, på ett mer personligt plan. Förut har vi pratat om vad som händer, rent tekniskt: Jag väntar på en remiss dit, jag vill vara säker på att jag inte har epilepsi innan jag börjar med hormoner, jag funderar över hur testosteron och centralstimulantia fungerar ihop.

Känslorna och tankarna har jag däremot hållit tyst om när jag sitter hos terapeuten, hos psykologen och hos psykiatern. De har sipprat fram när jag har träffat min utredare och den psykolog som är knuten till utredningen, såklart, men det är en helt annan sak: En helt annan mottagning i en helt annan stad, där de har en helt annan kompetens. Jag har varit rädd för att bli missförstådd, för att bli misstrodd, för att upptäcka deras okunskap och deras fördomar. Sånt besvärar mig, hur subtilt och oskyldigt det än är, så jag har varit tyst. Tills idag.

Hon frågade om jag märkt av några kroppsliga och mentala förändringar sedan jag började med testosteron, och jag började med det vanliga: Kroppshår, skäggväxt, finnar, fet hud, sömnproblem, målbrottet… Och så till slut bestämde jag mig för att berätta allt. Jag sa att jag hade haft stånd i två månader, och att det för mig som varit asexuell var en oerhört absurd upplevelse. Sedan gick jag över till att prata om stämbanden och målbrottet, men ändå.

Jag har idag erkänt att jag är en människa med könsorgan – inför min terapeut. Jag tror inte ens att jag har berättat om min asexualitet förut, utan har hållit det mesta som rör det kroppsliga, det könande, därifrån. Här, på min blogg, och på nätet i övrigt, bland mina vänner IRL och till exempel med mina boendestödjare, pratar jag massor om min transsexualism, men så fort jag kliver in genom dörren på åttonde våningen på sjukhuset så går jag i lås. Att prata om könsskav – när kroppen skaver mot självbilden, och när självbilden skaver mot normen – på psyk har jag fortfarande svårt för.

Det är över tre år sedan den första journalanteckningen om min transsexualism gjordes i mitt förra landsting, och över två år sedan jag träffade en läkare i det här landstinget för att be om en remiss till utredningen. Jag har gått i utredning i ett och ett halvt år, lever så öppet som det överhuvudtaget är möjligt, har varit med i tv och blivit intervjuad av tidningar, går på testosteron sedan snart fem månader, bloggar hämningslöst om de mest intima delarna av mitt liv på ett sånt sätt att jag misstänker att folk som läser ibland skäms för min skull, mår rätt okej och känner inte att min könsidentitet är ifrågasatt från alla håll och kanter – och ändå känns det som om jag tagit ett gigantiskt steg idag.

Jag har erkänt att jag har könsorgan. Nästa steg är antagligen att våga erkänna att jag har könsorgan som andra skulle beteckna som kvinnliga. Vi får se hur det går.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, kön, könskorrigering, psykiatri, psykologi, tabu, ångest, komplex, penisavund, könsorgan, kukar, fittor, stånd, testosteron, puberteten, målbrottet, asexualitet, stämband, öppenhet, komma ut, garderoben, vård, tystnad, skuld, skam, rädsla

Folkpartiet de “liberala” visar framfötterna och garanterar ytterliggare en garanti. Märk ordvitsen. Ja, det är meningen att vara lite skämtsam. Dessa garantier som regnar över oss borde ju onekligen båda gott, tänk att kunna vara garanterade så mycket; frågan som uppstår, kan vi lita på garanten?

Först vill jag bara påpeka att givetvis bör äldre par få avsluta sina liv tillsammans. Har man påbörjat ett liv ihop med någon bör man även få avsluta det tillsammans. Däremot blir jag alltid lika förvånad över hur kritiken riktas. Läs citatet ur artikeln:

“I dag är det upp till kommunernas goda vilja om makar får fortsätta bo tillsammans när en make inte längre kan bo kvar hemma. I vissa kommuner finns möjligheten för par att fortsätta bo ihop, även när endast en av makarna har biståndsbeslut, men i många fall nekas livskamrater möjligheten att fortsätta leva tillsammans. I flera kommuner har under senare år en diskussion därför väckts kring en så kallad parboendegaranti.”

Idag är det alltså upp till kommunens goda vilja om par ska få dela ålderdomen på vårdhemmet. Genom de föreslagna garantierna måste vi alltså lita på att staten verkligen upprätthåller vad de lovar. Frågan för mig blir då; är man ens beredd att ge staten en sådan makt, att den kan avgöra om jag får leva ihop med den jag älskar innan jag lämnar jordelivet?

Sådana beslut är alltför viktiga för att läggas i statens händer och förlita sig på deras goda vilja. Vad ska vi då göra? Ge individen, människan makten att besluta detta! Genom avregleringar och sänkta skatter kommer människor att själva få avgöra dylika beslut. Privata vårdhem kommer med all säkerhet att inrättas som är specialiserade för just parboende.

Med detta system behöver vi inte oroa oss i ålderdomen över vem det är som styr avslutet av våra liv. Givetvis är detta resonemang gångbart på i princip allt där vi förlitar oss på statens goda vilja. Men exemplet konkretiserar en aktuell händelse där kritiken borde riktas mot grundtanken, istället för att införa nya statliga garantier.

Jag antar att det var igår som jag märkte det för första gången: Min sexualitet och mitt språk har förändrats sedan jag började med testosteron. Det är snart ett år sedan jag skrev “God kuk!” till Dennis, och sedan dess har jag varit noggrann med att kolla att det blir rätt ord: jul, kul eller kuk. Igår var jag nära att skicka ett sms där det stod rumpa istället för stora. Jag skriver alltså rumpa oftare än stora, enligt T9, och det måste vara något relativt nytt. Såhär rumpfixerad har jag inte varit förut.

Det är mycket som har förändrats. När jag började med testosteron för snart fem månader sedan fanns det vissa saker som jag oroade mig för: Att min ADHD skulle förvärras, att jag skulle bli sexuell och inte trivas med det, och att jag skulle bli heterosexuell och inte trivas med det heller.

Jag hade en internaliserad heterofobi som var pinsam, men som jag försökte att hantera ändå. Min bild av hur det är att vara heterosexuell är förmodligen ganska störd, eftersom jag är osäker på hur frigjord en heterosexuell man “får” vara. I heteroland gäller lite andra spelregler än i HBT-världen, har jag förstått, och min bild har varit ganska dyster. Att vara bisexuell har jag inga problem med, men att inse att jag är heterosexuell och därmed känna mig utesluten ur HBT-sammanhang och ändå inte helt välkommen i heteronormen – det var min stora mardröm.

Även om de flesta inte byter läggning när de börjar med hormoner, så finns det de som gör det. En del svänger från att bara gilla killar till att bara gilla tjejer eller tvärtom; andra glider längs med skalan. Det sistnämnda har jag gjort, tror jag. Jag är inte längre 95% bög, utan ungefär 80% – fast egentligen är det svårt att uttrycka det på det viset. Androgynofil, brukar jag kalla mig själv: Jag attraheras av androgynitet och androgyna personer. Det stämmer fortfarande, men jag räknar numera in fler personer.

Innan testosteron föll jag framförallt för personer ur följande kategorier:

• Kukfödda män med “androgyn” stil: typ Ola Salo och Jude Law.
• Kukfödda män med mjuk, “feminin” framtoning oavsett utseende: typ Robin Williams, Peter LeMarc, Mark Levengood och Jonas Gardell.
• Transkillar, bortsett från de som hade en alltför “maskulin” stil: Flanellskjortor och keps, till exempel, och svällande muskler och tatueringar. “Mannen med fittan” Buck Angel är till exempel inte riktigt min smak, även om jag tycker att han har en härlig inställning till sin kropp som jag beundrar.
• Intergenders, ospecificerade transpersoner etc. som ligger nära “mitten” av könsskalan utseendemässigt och har ett queert förhållningssätt.
• Någon enstaka gång ibland fittfödda kvinnor med en mycket androgyn (dock inte butch) stil: Typ Melina Kanakeredes och Malena Ernman, och förmodligen lika sällan en kukfödd man med uppenbart “maskulin” stil.

Det hände att jag definierade min läggning som “jag attraheras av personer av alla kön, utom av fittbärande kvinnliga kvinnor i en typiskt kvinnlig könsroll”. I själva verket var det inte riktigt så enkelt. Jag föll framförallt för personer med en “androgyn maskulinitet” och framförallt för personer med kuk, och allra hårdast föll jag för de som hade båda två.

Idag har jag börjat inse att jag kan lägga till en kategori:

• Personer med ett kvinnligt könsuttryck, men med androgyna och/eller maskulina drag.

Där ingår till exempel en del kukfödda transpersoner med relativt feminina könsuttryck och kroppar, tjejer med strapons, tjejer med kuk och killar i kjol, peruk och smink. Däremot är tjejer med en tydligt kvinnlig könsidentitet, ett tydligt kvinnligt könsuttryck och fitta fortfarande otänkbara, och därmed även till exempel transsexuella tjejer som strävar efter att smälta in som kvinnor, göra könskorrigerande operation och inte känner sig bekväma med att ses som queera eller som trans. Jag är inte intresserad av kvinnlighet, utan av androgynitet.

Nu är allt detta i mitt huvud, alltså. Allt är teori, inget är praktik. Jag kommer på mig själv med att sjunga “I wish I was a virgin, a virgin like you… I wish I was as simple as you seem” och inse att jag på sätt och vis är en oskuld, men ändå väldigt komplicerad. Nu har jag i alla fall släppt min heterofobi, eftersom jag insett att heterosexuella inte alltid är så utsatta som jag intalat mig att de är. Än så länge har jag inte blivit hetero, men bög, homosexuell och bisexuell käns inte längre som att de passar. Androgynofil, transofil och queersexuell – det är väl snarare det jag är, om jag nu ska sätta etiketter.

På sätt och vis har min läggning förändrats, men på sätt och vis inte. Jag är fortfarande androgynofil, men i takt med att jag blir tryggare i min mansroll vågar jag tänka mig kvinnliga personer utan att halka in på självömkan över att jag riskerar att få min kropp bedömd och sorterad som ändå kvinnligare än deras. Jag är precis lika fjollig som förut, men min självkänsla är starkare och jag är tryggare i min manlighet och har tappat en stor del av min rädsla för tjejbaciller. En biverkning som testosteronet haft är nämligen att den så gott som helt har botat min heterofobi.

Läs även andra bloggares åsikter om heterofobi, heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, läggning, fördomar, homonormen, heteronormen, HBTQ, kön, genus, könsidentitet, transsexualism, könskorrigering, vård, hormoner, testosteron, puberteten, läggning, sex, sexualitet, könsuttryck, transpersoner, könsroller, kärlek, androgynofili, kvinnlighet, manlighet, oskuld, självbild, självkänsla, kroppar, heterofobi, Ola Salo, Jude Law, Buck Angel, Robin Williams, Mark Levengood, Jonas Gardell, Peter LeMarc, Melina Kanakaredes, Malena Ernman

Jag läste nyss en artikel om att lesbiska är bättre mödrar än heterosexuella kvinnor, och genast utbröt en diskussion i kommentarsfältet där folk ventilerar alla sina tröttsamma fördomar om hur lesbiska är. Såklart. Någon drar upp att alla (eller i alla fall hälften) av alla flator är butchar, och får svaret:

“det fenomen du beskriver har med mängden könshormon att göra.. jonas gardell t.ex har säkerligen en för hög halt östrogen i kroppen det är därför han beter sig en en skolflicka, medans dom manhaftiga lesbiska har en för hög dos testosteron i sina kroppar.. detta är på inget sätt fakta utan bara mina egna antaganden! men jag tror att dom stämmer ganska bra”

Jag har gått på testosteron i snart fem månader, och jag skrattar rått åt tanken på att det skulle finnas ett samband. De senaste månaderna har jag fått en del frågor om hormoner, och jag har funderat ännu mer över det själv. Hur har jag förändrats mentalt efter att mina testosteronvärden skjutit i höjden? Tja, jag har blivit korkad, uppvarvad och så vidare, men hur är det med… liksom… mansrollen? När jag hade en överdos av testosteron i kroppen, var jag mindre fjollig då än när jag hade ett underskott?

Den som känner mig kan intyga att så inte är fallet. Jag har alltså gått från att ha “låga, om än normala halter testosteron för att vara biologisk kvinna” till att efter tre månader ha “höga, om än normala halter testosteron för att vara biologisk man” – och det sistnämnda blodprovet togs alltså en kvart innan spruta nummer två pumpade in fyra milliliter till i min sätesmuskel. Hade någon tagit mitt testosteronvärde för en månad sedan hade det antagligen varit onormalt högt, och min hormonläkare säger att jag antagligen är extra känslig för testosteron.

Jag älskar de flesta sätt min kropp har förändrats på, och jag känner mig mer och mer trygg i mig själv och i min mansroll ju längre jag kommer i min könskorrigering. Så jag badar i manliga könshormoner, men inte har jag slutat gilla rosa, flirta med killar, vifta med mina “brutna handleder”, fnittra och lyssna på fjollmusik för det. Nu har jag visserligen bara varit i puberteten i tjugo veckor – inte ens fem månader – men jag tycker att om fjollighet hade med hormonvärden att göra skulle jag ha tappat det vid det här laget. Inte ens min stora skräck – att bli helt heterosexuell och sluta gilla män och bara gilla kvinnor och därmed tvingas ut i heteroland – har besannats. Tackolov kan man inte bota fjollighet och bögighet med testosteron – det är jag ett levande bevis för.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om testosteron, hormoner, vård, könskorrigering, transsexualism, manlighet, kvinnlighet, östrogen, fjollor, butchar, könsroller, kön, genus, könsidentitet, hormoner, biologi, sprutor, blodprov, män, kvinnor, Jonas Gardell, föräldrar, barn, läggning, homosexualitet, heterosexualitet, bisexualitet, sexualitet

Efter att jag skrytit lite på olika ställen om mitt radioprat igår fick jag positiv feedback från en kompis:

“- OMG! I love your voice

- Åh, tack Jag har inte riktigt lika mycket komplex för den som jag har haft förut, men jag tycker fortfarande att den är för ljus

- Ja den är lite väl ljus, men mycket bättre än förut. Den mognar nog ganska mycket till.. När jag lyssnade kändes det som; Aha, är det där Immanuel? Liksom att det är mer av dig nu än förut, och att jag kan lyssna och koncentrera mig på vad du säger när jag slipper bli irriterad av den ljusa rösten “

Det är ganska exakt så jag själv känner. Även om min första tanke är “Är det där jag? Vilken ljus röst!”, så är den inte riktigt så absurt ljus som den var för bara några månader sedan.

Jag har gått på testosteron i tjugo veckor idag. Min röst är inte mörk, men inte heller ljus. Den är sträv och raspig och jag får ont i halsen när jag pratar – vilket jag gör mycket. Jag har börjat tycka om ljudet av min egen röst så till den grad att jag inte längre mumlar halvhögt när jag pratar för mig själv, utan verkligen pratar. Jag babblar högt. Mina stämband mår inte helt bra, men en raspig röst är bättre än en ljus och tjejig.

Jag gillar att han sa att min röst har mer av mig nu än förut, för det tycker jag också. Min röst börjar långsamt likna den röst jag hela tiden har haft i huvudet. Den behöver bara sänkas litegrann, och jag behöver jobba på mitt feminina sätt att uttrycka mig – och så vill jag gärna slippa den där känslan av att ha satt en innebandyboll i halsen. Imorgon är det jag som tar reda på vilken foniatriker jag ska till, så att jag kan ringa och målbrottsbröla lite för att skynda på dem.

Läs även andra bloggares åsikter om puberteten, målbrottet, rösten, könskorrigering, testosteron, hormoner, transsexualism, radio, röst, stämband, vård, heshet

Dagens mest intressanta fras är tyvärr inget citat, så det är osäkert vem det är som kommit på just den formuleringen. Om det är journalisten på TT eller om Mia Brytting själv som sagt det är höljt i dunkel. Hon är alltså chefsmikrobiolog på Smittskyddsinstitutet, och uttalar sig om det faktum att de bekräftade dödsfall som finns i Sverige hittills i den nya influensan enbart varit medelålders män:

“- Det är en ren slump, säger Mia Brytting, chefsmikrobiolog på Smittskyddsinstitutet (SMI) och tillägger att viruset A/H1N1 inte är könsdiskriminerande.”

Jag ser helt plötsligt framför mig hur antifeministerna stoppar undan sina offerkoftor. Ännu ett område där de har motats i grind och inte kan ropa “mansdiskriminering!”. Virus som sätter sig i halsen bryr sig inte så mycket om kuk eller fitta, eller några andra könsmarkörer.

Däremot tror jag att det finns en poäng i att ensamboende män blir svårare sjuka än andra innan de får vård. Jag vet ju inte hur det är med just de personer som har dött hittills, men nog är det så att män i större utsträckning stannar hemma och tar hand om sig själva – eller får någon annan att ta hand om dem – när de blir sjuka, utan att nödvändigtvis söka vård. Kvinnor har högre sjuknärvaro på jobbet, och passar dessutom upp på eventuella män och barn fast de själva är sjuka, och känner därför av kroppen på ett annat sätt som får varningsklockor att ringa. Tror jag, utan att kunna belägga något.

Detta är min egen högst ovetenskapliga slutsats efter att ha tittat mig omkring litegrann, men framförallt utifrån mig själv. Jag kan sitta och twittra om upphostat slem i veckor och självömka, men inte ringer jag sjukvårdsupplysningen förrän jag har hostat i en månad och börjar undra om jag har några flimmerhår kvar. Det kan vara för att jag är min pappas son – bagarens barn har inget bröd, skomakarens barn har inga skor, och infektionsläkarens barn är matade med berättelser om virus och bakterier som får dem att tro att de är dödssjuka och oövervinnerliga på samma gång – men det kan också vara för att jag helt enkelt är macho.

Citatet återfinns i: SvD, AB, Sydsvenskan, Trelleborgs allehanda, Ystads allehanda, GP, HBL, Västervikstidningen, DN, UNT, Expressen… När jag kommit så långt orkade jag inte länka längre. Den exakta frasen ovan ger 132 träffar på Google. Mer svinis: 1, 2, 3, 4. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om svininfluensa, sjukdom, influensa, vård, död, den nya influensan, kön, könsskillnader, könsroller, manligt, kvinnligt, media, SMI, virus, genus, antifeminister, könsdiskriminering, sexism, jämställdhet

Igår var det release på vår vårdguide “Hjälp & Stöd i Karlstadsområdet”, en guide om vart du kan vända dig när du mår psykiskt dåligt.

Guiden är en samling av viktiga telefonnummer till olika instanser dit man kan vända sig om man mår dåligt, den fungerar även som hjälpmedel för anhöriga.

Guiden finns i dagsläget att hämta på Karlstad Kommuns hemsida genom att klicka på bannern på sidan eller via kontakt med oss på Mediagruppen.

Läs även:

NWT -  “Ny informationsguide samlar viktiga nummer“

P4 Värmland – “Ny guide visar vägen när karlstadsbor mår psykiskt dåligt”

Lyssna på:  Karl-Peter pratar om guiden

Idag ska jag debattera om vinster i vården på Radio Örebros program rakt på sak med Håkan Bergman. Det kan säkert blir en spännande debatt.

Efter programmet så ska jag och Håkan ”chatta” med lyssnarna. Välkommen!

Det var såhär jag kände när jag var kanske fjorton eller så: Jag hade svårt att sitta på ett vibrerande bussäte, springa eller ha jeans. Jag hade så lätt för att få stånd, och det skavde och gjorde ont. Kanske var det en av anledningarna till varför jag blev asexuell; det var så obehagligt att jag en gång vek mig dubbel och ramlade på gympalektionen. När jag försökte förstå varför hittade jag bara texter om hur pinsamt det är för kukfödda att få stånd i tid och otid, men inget om fittföddas stånd. Det matade visserligen mitt manliga ego, men jag blev inte mycket klokare.

Nu har jag precis kommit ur en sådan fas igen, efter två månader av vad jag antar är effekterna av för höga testosteronvärden. Min hud är inte riktigt lika fet som den varit, även om jag fortfarande har mycket finnar. Jag kan slappna av, sova, och tänka på annat än kukar som står. Japp, det är sant. Jag har haft erektion praktiskt taget hela tiden i åtta veckor, och först igår la det sig. Tur i oturen att kuken fortfarande bara är några centimeter, så att det inte syns.

Jag tror att jag vet varför: Jag hade höga testosteronvärden redan innan jag tog spruta nummer två, så när jag fick ytterligare fyra milliliter upp i rumpmuskeln måste det ha blivit en rejäl överdos. Jag vet ju att jag är känslig för de flesta mediciner, så att jag reagerar starkt på testosteron är inte helt oväntat. Som min psykiater sa när hon fick höra det: “Säg någonting du INTE är känslig mot?”. Min kropp reagerar alltid starkt på alla intryck utifrån, vare sig det är mediciner, mat, beröring, ljud eller vadsomhelst. Ibland är det jobbigt, ibland är det fantastiskt. Den här gången hade jag gärna klarat mig utan de extremt höga topparna, men nu när jag kommit ner på jorden igen känns det mycket bättre.

Jag börjar kunna relatera till min kropp. Den är inte bara en köttbitt här och en broskklump där, som är hoppsydda på något märkligt vis. När jag lägger mig i badkaret och låter skummet täcka kroppen känns det skönt, men orsaken till varför det känns bra är inte längre för att det gör det möjligt att låtsas att kroppen inte existerar. Istället är det för att jag känner vattnet mot huden. Jag har bytt ut min strävan efter att upplösas i atomer till att vilja forma om de atomer jag faktiskt har – och jag är på god väg.

Ett överskott av testosteron fick mig att nästan förlora förståndet i två månader, men jag hittade det där “för-” igen när ståndet slaknade. Nu tror jag att jag är nere på en vanlig nivå, som en genomsnittlig biologisk kille. Jag är ingen steroidstinn he-man längre, och det är tur. Det var ganska tröttsamt i längden.

Läs även andra bloggares åsikter om hormoner, testosteron, Nebido, hormonbalans, hälsa, vård, medicin, könskorrigering, transsexualism, erektion, könsorgan, kukar, stånd, sexualitet, asexualitet, sex, kropp, biverkningar, bilder, komplex, nakenhet, könseufori