The Consorts of Death
Gunnar Staalesen
Arcadia Books (Eurocrime)
ISBN 978-1-906413-38-5
May 2010
$12.95 in Canada

‘I got a telephone call from the past.’

Thus begins the thirteenth (other sources list it as the fifteenth) novel in the series about Bergen detective Varg Veum.

It is September 1995, and Veum is in his office when a telephone conversation takes him back twenty-five years, to a case he was involved in while working as a child protection officer, during the summer of 1970. A small boy was separated from his mother under tragic circumstances. But that had not been the end of it. In 1974 the same boy had surfaced in connection with a sudden death in his new home. And then again ten years later, in connection with yet another case: a dramatic double-murder in Sunnfjord. The small boy is now an adult, and on the run in Oslo, determined to take revenge on those responsible for destroying his life, among them the former child protection officer, now detective Veum.

Etter fem av sju planlagte album med Gunnar Staalesens Varg Veum må det være lov å spørre: Er dette en av tidenes norske tegneserieflopper?

“Lovende Varg Veum”, skrev jeg om De dødes dal, det første albumet i serien 7 fjell, med Gunnar Staalesens krimhelt Varg Veum. Det skal nok innrømmes at jeg la godviljen til, for jeg ville så gjerne at dette prosjektet skulle fungere. En ambisiøs norsk krimtegneserie, skrevet av en anerkjent forfatter, var nesten for godt til å være sant. Ja, Staalesen skrev til og med et helt nytt manus, og falt ikke for fristelsen å adaptere sine gamle krimromaner.

Men nå som album fem, Død mann sladrer ikke, er her, er det bare å resignere. Serien er basert på romanen Begravde hunder biter ikke, og er fortalt i en fragmentarisk, usammenhengende og forvirrende stil. Det føles mest som å møtte høre på en brisen gubbe som prøver å gjenfortelle en bok han har lest, og som Bergens Tidendes anmelder Walter Wehus presist slår fast: Tegnestilen minner mest om noirparodiene fra Tommy og Tigern.

Med en utsalgspris på drøye 200 kroner og minimal medieinteresse utenfor Bergen, er det vel ingen tvil om at Varg Veum-serien allerede har floppet totalt. Med unntak av Bergens Tidende er det knapt noen aviser som har anmeldt serien siden første album. Spørsmålet er om vi i det hele tatt kommer i mål med mysteriet om Isdalskvinnen, som etter planen skal avsluttes om to album.

Her er uansett min anmeldelse av de to første albumene i serien.

Gunnar Staalesen og Mike Collins
7 fjell bok 1: De dødes dal
Westwind forlag 2004
4/6

Bergen 1970: En ukjent kvinne blir funnet død i Isdalen, mens den unge Varg Veum jobber i barnevernet og fortviler over narkotikaen som strømmer inn over byen. Dette er utgangspunktet for Gunnar Staalesens første tegneserie, De dødes dal, den første av i alt syv nyskrevne Varg Veum-historier i albumserien 7 fjell.

Isdalsmysteriet fra virkeligheten danner bakteppet i alle albumene, og frem til 2010 skal vi følge Veum fra 1970 til 2001. Først i siste album lover Staalesen sin oppklaring av mysteriet om Isdalskvinnen (han har tidligere vært innom temaet i romanen 1999: Aftensang, men lover en alternativ løsning denne gangen).

Staalesen går til tegneserien etter 14 Veum-romaner, og kan være stolt av resultatet. De dødes dal er blitt en vellykket, om enn noe tradisjonell, kriminalserie – som fremstår som “Varg Veum: Year One”. Der Frank Miller tok for seg Bruce Waynes skjebnesvangre barndom og vanskelige valg i Batman: Year One, tar Staalesen fatt i Veum før han velger å bli privatdetektiv.

I romanene har Staalesen henvist til Veums år i barnevernet, men her møter vi for første gang mannen i sin gamle jobb: En rutinemessig jakt på 15 år gamle Maria fører til at Veum vikles inn i en sak der mord og narkotikasmugling er ingrediensene. Og i bakgrunnen lurer Isdalskvinnen.

Staalesen unngår de fleste barnesykdommene i seriemediet. Albumet har god fortellermessig fremdrift, fin dramaturgi, godt samspill mellom tekst og tegning og lite redundans (tekst som beskriver akkurat det vi ser i tegningene). Irsk-walisiske Mike Collins er en profesjonell og effektiv sliter med bred bakgrunn fra angloamerikanske serier, og gir serien en tidløs og internasjonal profil.

Serien er ikke oppsiktsvekkende bra tegnet, men Collins forteller historien nøkternt og medrivende. Veum har fått en tidsriktig 70-tallslook, og minner om franske 70-tallsfigurer som Bruno Brazil og Bernhard Prince (godt kjent for gamle Tempo-lesere).

De dødes dal er en proff krimhistorie, med et underliggende mysterium som pirrer nysgjerrigheten videre. Men serien lykkes ikke med å gi Varg Veum den engasjerende og rørende opprinnelseshistorien han fortjener, og Staalesen kaster dessverre bort en strålende mulighet. Han kunne ha gitt oss historien om den unge og engasjerte barnevernsarbeideren og familiemannen, som mister tilliten til systemet på grunn av sitt håpløse sisyfos-arbeid – og derfor gjør opprør mot systemet ved å bli privatdetektiv.

Istedenfor får vi for mye av den hardkokte Veum vi allerede kjenner, kledd i barnevernsklær – men ellers like tøff og handlingsdyktig som alltid. Når Veum kommer over en myrdet narkolanger, må vi regne med at dette er det første drepte mennesket han ser. Men hvordan reagerer han? Ved høylytt å skjelle ut liket: “Og hva faen er det du glaner på? (…) Lik er sjelden pratsomme”.

Dette er ikke en troverdig skildring av en ung og engasjert barnevernsarbeider, bare en klisjefylt hardkokt privatdetektiv. Derfor blir De dødes dal mest en standard krim, og ikke den engasjerende og menneskelige serien Staalesen nesten har klart å skape.

Gunnar Staalesen og Mike Collins
7 fjell bok 2: Dødelig ekko
Westwind forlag 2005
3/6 (burde ha vært 2, 2009-kommentar)

Varg Veum snubler i logiske brister og slurvete strek.

De dødes dal viste at Gunnar Staalesen taklet overgangen til tegneseriemediet med få skjønnhetsfeil, men Dødelig ekko - det andre av syv planlagte Varg Veum-album – er et stort skritt tilbake.

Vi er nå i 1977, og Varg Veum kontaktes av den norsktyske kvinnen Wilhelmina Müller. Hun vil oppklare mysteriet om sin far, en tysk soldat som deserterte i 1944 og holdt seg skjult i bergensfjellene frem til krigens slutt. Da han vendte tilbake til Bergen i 1971, forsvant han uten et spor. Hva skjedde med Wilhelminas far, hvem var han egentlig og hvordan henger forsvinningsnummeret sammen med lasteskipet som eksploderte i Bergen havn 20. april 1944?

Staalesen fletter som vanlig sammen en spennende og innfløkt intrige, men problemet er at han tar så mange lite troverdige snarveier for å komme i havn. Her har vi altså en kvinne som skal finne faren som forsvant for hele seks år siden, og så vil Staalesen ha oss til å tro at alle med tilknytning til saken tilfeldigvis er samlet på samme pensjonat i beste Agatha Christie-ånd.

Selv Fredrik Smith-Olsen, skurken fra De dødes dal, er på plass – i ferd med å fotografere en Star Wars-inspirert moteserie (med kostymer inspirert av Return of the Jedi fra 1983). Og sannelig har ikke den ene fotomodellen også et personlig motiv for å være til stede, for hun viser seg å være en jødisk kvinne i slutten av 30-årene – som flyktet fra nazistene i 1941. Hun holder seg svært godt for alderen.

De logiske bristene i manuset er ikke det eneste problemet, for Mike Collins’ tegninger kollapser ofte i en skisseaktig grøt, der detaljer og ansiktstrekk forsvinner. Mulig dette er ment å gi serien et røft og spontant preg, men for denne leser er resultatet en tidvis stygg strek som lugger og hindrer leseflyten. Dødelig ekko fremstår som venstrehåndsarbeid, og begge parter må skjerpe seg foran neste album.

Anmeldelsene er opprinnelig publisert i Bergens Tidende.

Les også Walter Wehus’ anmeldelse av 7 fjell bok 3: Vintermassakren, 7 fjell bok 4: Hevneren fra solbris og 7 fjell bok 5: Død mann sladrer ikke.

New edition:

The Writing on the Wall
Gunnar Staalesen
Arcadia Books (Eurocrime)
ISBN 978-1-906413-19-4
October 2009
$13.95 in Canada

Winner of The Golden Pistol Award (Best Norwegian Crime Novel)

It was one of those days in February of which there are far too many, despite its being the shortest month of the year. February is the year’s parenthesis. The tax forms have already been sent in and the tourist season has not yet started: there is nothing on the schedule. Greyish-brown slush lay in the gutters and the hills around the city were barely visible through the fog. Like the golden buttons on the waistcoat of a forgotten snowman, you could just make out the lights of the funicular up the hillside and the street lamps were lit even in the middle of the day…

In this crime drama detective Varg Veum’s adventures lead him into a dark world of privileged teenage girls who have been drawn into drugs and prostitution. The situation worsens when the local judge is discovered in a luxury hotel, dead and clad only in women’s lingerie. Called in by anxious parents to look for a missing daughter and explain the judge’s death, Varg finds clues that lead him only deeper into Bergen’s criminal underworld.

Les chiens enterrés ne mordent pas
Gunnar Staalesen
Gaïa Éditions, « Polar »
ISBN 978-2-84720-146-8
26 octobre 2009
38,50 $ au Canada

En mission à Oslo, Varg Veum met la main sur une vieille photo représentant quatre hommes attablés devant café et cognac. Quatre convives qui ne sont rien moins qu’un entrepreneur norvégien en vogue, un éminent financier, un magnat de l’industrie d’armement suédois et un encaisseur corrompu. Or, les têtes de ces derniers semblent destinées à tomber aussi vite que dans une partie de Qui est-ce ? mal engagée.

Veum, dans une forme éblouissante, se saisit de cette affaire et, en marathonien chevronné, allonge la foulée. Il court les rues de la capitale, plus ou moins bien accompagné, happé au passage par les souvenirs d’un temps où il faisait bon faire mine d’étudier à Oslo et se promener au bras de jeunes filles chantant Bob Dylan.

There’s an interesting article on Maj Sjowall and Per Wahloo by Jack Bumsted in the lastest newsletter from the Whodunit bookstore in Winnepeg, Canada. He points out the social critique that the couple deliberately wove into their Martin Beck series and the similarities between their work and that of both the American hardboiled tradition and current Swedish crime fiction (especially some parallels between Wahloo’s life and Stieg Larsson’s).

Glenn Harper reflects on a new television version of Norwegian author Gunnar Stalessen’s hero Varg Veum which some lucky people are able to watch on an enlightened and worldly cable channel (not available in my neighborhood, harrumph).  It sounds good, and as Glenn points out is a reminder that Scandinavian crime fiction didn’t take a long nap between Sjowall and Wahloo and Mankell. He considers this “an excellent and unique series that should not be forgotten in our appreciation of Scandinavian crime fiction’s current worldwide popularity.” He also kindly helped me learn how to pronounce the hero’s name. Tusen takk.

What can I do in the face of Sarah Weinmann’s astonishing industry but steal her stuff? She reports: “so much THE GIRL WHO PLAYED WITH FIRE! Which is wholly deserved, because it’s an amazing thriller, but there’s Dennis Drabelle in the Washington Post, Alan Cheuse in the SF Chronicle, Daniel Mallory in the LA Times, Brian Bethune’s Stieg Larsson profile in Maclean’s, Vanessa Thorpe’s assessment of Larsson-mania in the Observer, and the National Post’s Larsson-themed travel guide.” She also unearths another story about the new Wallander.  I think I will go take a nap now.

I den tredje Varg Veum-filmen börjar det hela med en stulen bil och blir snart en komplicerad härva med mord, rån och besatthet. Privatdetektiven Veum i norska Bergen får här ett fall att bita i då han dessutom går och förälskar sig i en av de huvudmisstänkta.

Jag gillar förvisso den här filmserien då det är snyggt förpackat, trots löpandebandkonceptet och även Din till döden har en bra intrig där utgången inte är given förrän alldeles före slutet.  

Betyg: 3

Bittra blomster är den första filmen i serien om norske privatdeckaren Veum med Trond Espen Seim i titelrollen. En liten flicka saknas och snart mördas mammans älskare. Varg Veum dras in i en härva av otrohet, korrumption och girighet där ett stort kemikalieföretag snart hamnar i blickfånget och flera gånger svävar Veums liv i fara.

Det här är en av de bästa, kanske den allra bästa, av Veum-filmerna. Jag tror också att detta är en av de två som släpptes upp även på bioduken hemma i Norge. På inget vis revolutionerande eller speciellt artistiskt, men en bra thriller som engagerar från början till slut. Följer genremallen, men gör det snyggt!

Betyg: 3

 
Följ min blogg med bloglovin

Den påstanden er etter all sannsynlighet helt feil (og Oslo er vel helt usaklig)! Men etter jeg så en Varg Veum-film her om dagen (Kvinnen i kjøleskapet, regissert av Alexander Eik, som for øvrig aldri kom på kino) ser jeg likevel verdien i å spørre. I og med at settingen til Varg Veum-filmene er i Bergen, hadde jeg lett for å merke meg hvilken dialekt de forskjellige rollene snakket. Jeg forventet en del bergensere for å si det sånn… Nå skal det sies at uansett hvilken film jeg ser, leter jeg etter bergensere. Tror ikke jeg er helt alene om det.

”Kvinnen i Kjøleskapet” briljerte med flere gode skuespillere, men som jeg fryktet: De fleste var østlendinger. Og verst av alt: Varg Veum er østlending. Hjelp, tenker vi da. Det blir jo helt feil. Men selvfølgelig er jeg mer interessert i at skuespilleren skal være god enn at han på død og liv må være fra Bergen! Men jeg merket meg at de bergenserne jeg så i filmen var biroller som ”legen” og ”konen til han andre birollen”. Og den eneste bergenseren som hadde en forholdsvis stor rolle, hørtes ut som hun spilte radioteater (Kjersti Elvik). 

Syns jeg at nordmenn som spiller skuespill blir fjollet, er alt dette rett og slett fordi de er norske? Hvorfor syns vi ikke at amerikanere, eller franskmenn for den saks skyld, er like fjollet når de spiller skuespill?

Har du lagt merke til det samme?

(På tampen må jeg si Kudos til Bjørn Floberg som spiller en veldig kul rolle, i en avslappet stil)

Sejak menonton film pertamanya Bitter Flowers yang dirilis ke bioskop-bioskop pada tahun 2007, aku mulai tertarik untuk mencari dan menonton 5 sequel drama detektif Norwegia ini. Harap maklum, aku lumayan suka dengan film misteri dan kisah detektif asah otak model beginian. Dua film awal dirilis seperti halnya film biasa ke bioskop, tapi 4 sequel terakhir diproduksi dan dirilis langsung lewat DVD. Film pertama yang diarahkan oleh sutradara Norwegia berdarah Pakistan Ulrik Imtiaz Rolfsen telah kubahas sebelumnya dilink ini. Seluruh film menampilkan aktor Norwegia Trond Espen Seim sebagai detektif swasta Varg Veum dan Bjorn Floberg sebagai Inspektur Polisi Hamre.

2nd Movie: Varg Veum – Sleeping Beauty
Judul asli: Varg Veum – Tornerose
Sutradara: Erik Richter Strand
Sinopsis singkat: Veum diminta oleh untuk pasangan Halle untuk menemukan anaknya Lisa yang lari dari rumah. Setelah memulangkan Lisa ke rumah orang tuanya, Veum bertemu dengan tetangga keluarga Halle yaitu pasangan Werner yang juga kehilangan anaknya Peter dan meminta Veum untuk mencari anak mereka juga. Rupanya larinya Lisa dari rumah berhubungan erat dengan menghilangnya Peter. Tak lama kemudian Peter ditemukan tewas. Siapakah yang membunuh Peter?

Bergantinya sutradara memang membuat film terasa lain. Entah kenapa, hawa misteri dan suspense di film pertama banyak yang menguap di film kedua ini. Ketegangan dan misteri diganti dengan drama yang berjalan dengan agak lamban. Padahal sayang sekali jika misteri berbelit dalam film ini tidak terlalu memancing penasaran para penonton. Kebetulan sekali sinematografernya sama (kayaknya sama untuk seluruh film) dan sinematografinya lumayan enak untuk dilihat.

Rating: 3/5
————————————————————–
3rd Movie: Varg Veum – Yours Until Death
Judul asli: Varg Veum – Din Til Døden
Sutradara: Erik Richter Strand
Sinopsis singkat: Veum disewa oleh Jonas Andresen untuk menemukan mobilnya yang dikabarkannya dicuri oleh istrinya Wenke. Pasangan Andresen sendiri sedang berada dalam proses perceraian. Mobil tersebut ternyata telah dijual oleh Wenke ke bengkel milik Pedersen. Masalahnya mobil sengketa pasangan Andresen tersebut dipakai untuk merampok. Jadilah Veum terjebak diantara perseteruan perceraian pasangan Andresen, kasus perampokan dan ditambah lagi Veum mulai tertarik dan berkencan dengan Wenke.

Perasaan agak membosankan dari film kedua masih terasa di sequel ketiga ini. Aku tidak tahu alasan dibalik perilisan film ketiga ini (juga keempat lima dan enam) bukan di bioskop melainkan direct to DVD. Yang pasti bila pendapatku ditanyakan mengenai film sequel kedua, jawaban negatifku mungkin dijadikan acuan untuk menghentikan rilis bioskop (untung aku cuma amatiran). Padahal secara cerita sebenarnya lebih menarik dibandingkan yang kedua karena melibatkan emosi tokoh utama Varg Veum, hanya saja jatuhnya jadi biasa saja mirip kasus film kedua. Kurang tegang dan misterinya juga kurang bikin penasaran. Kelihatannya sutradara Erik Richter Strand kembali gagal dalam membangun ketegangan dan misteri kasus yang ditangani oleh Varg Veum. Apakah ini dikarenakan kurang suksesnya sang sutradara mencoba men-drama-kan film misteri detektif? Entah kenapa beberapa kritikus Norwegia memuji film ini lebih baik dari film pertama Bitter Flowers. Satu-satunya hal yang lebih dibandingkan yang pertama dalam film ini adalah tensi adu akting yang menarik antara duet Seim dan Floberg.

Rating: 3.25/5
—————————————————————————————-
4th Movie: Varg Veum – Fallen Angel
Judul asli: Varg Veum – Falne Engler
Sutradara: Morten Tyldum
Sinopsis singkat: Veum bertemu dengan mantan kekasihnya Rebecca yang telah menikah dengan sahabat karibnya Jacob, seorang vokalis band terkenal. Jacob curiga kalau Rebecca selingkuh dan meminta Veum untuk menyelidikinya. Kobaran asmara masa lalu membuat Veum justru melakukan affair dengan Rebecca. Celakanya setelah acara one night stand dengan Veum, Rebecca terbunuh dan polisi menemukan sisa sperma Veum pada mayat Rebecca. Selain itu juga berturut-turut ditemukan korban lain yang tewas dengan cara yang sama dengan kematian Rebecca.

Sequel keempat ini menyelamatkan keinginanku untuk menonton lebih lanjut hingga film terakhir setelah tadinya aku mulai berangsur tak tertarik lagi. Lagi-lagi mungkin dikarenakan pergantian sutradara kembali. Kasus kali ini sekali lagi melibatkan emosi Varg Veum karena korban adalah kenalan dekatnya. Misteri yang diusung cukup membuat penasaran, malahan aku sempat salah menebak motif pembunuhannya hingga dua kali. Dalam film ini, misteri siapa pembunuhnya tidak terlalu menarik perhatian karena sosok pembunuhnya terlalu cepat diungkapkan. Justru motif pembunuhnyalah yang membuatku penasaran. Selain itu juga tensi adu akting antara Seim dan Floberg jauh berkurang dibanding film sebelumnya. Mungkin karena sang sutradara ingin mengurangi porsi drama dari sequel kedua dan tiga sebelum menambah unsur suspense.

Rating: 3.25/5

Inte den bästa utav de norska filmerna med Varg Veum, men ändå helt klart sevärd. Filmen börjar med att Varg anlitats för att hitta en försvunnen IT-snubbe, men hittar en styckad kvinnokropp i dennes kylskåp precis innan han slås ner bakifrån. Sen blir det de sedvanliga fördjupningarna med ett antal dödsfall, vändningar och en å annan överraskning.

Även om alla Veum-filmerna är gjorda lite utifrån löpandebandprincipen (som ex Beck), så är de snyggt gjorda, välspelade och med oerhört vackert foto. Miljöerna i och ikring Bergen är storslagna och man kan inte låta bli av att imponeras av den genomgående färgskala som man filmat i -supersnyggt! Klart sevärd och spännande är den här femte installationen i filmserien om privatdetektiven Veum.

Betyg: 2

Maintenant disponible en format poche :

Anges déchus
Gunnar Staalesen
Gallimard, « Folio policier »
ISBN 978-2-07-033725-5
22 juillet 2008
17,95 $ au Canada

Est-ce vraiment les meilleurs qui s’en vont les premiers ? Veum, à l’enterrement d’un proche tué dans un accident, retrouve des amis d’enfance de son quartier. Des gens perdus de vue. Tout un pan de sa mémoire. À faire la tournée des bars avec eux, il se remémore le bon temps de l’insouciance et des premiers amours. Jakob, Johnny, Jan Petter et d’autres faisaient déjà partie du célèbre groupe de rock des Harpers par la suite mystérieusement dissous. Disparu en pleine gloire. Veum n’avait jamais compris. Jamais vraiment cherché non plus. La vie, le temps qui passe… Un deuxième accident pourtant, trop proche pour être fortuit, et d’étranges silences des survivants mettent peu à peu le privé de Bergen sur une piste bien loin des charmes de la nostalgie…

Så finns då sista numret av deckartidskriften Jury i sinnevärlden. Nr 4 2008. Det 143:e sedan starten 1972. Mer än 120 sidor tjockt behandlar det bl.a. Varg Veum som staty i Bergen, Knut Gribb som fyller 100, Carol O’Connells Malloryserie, Michael Gilberts “Mullvadsgången”, 2008 års svenska barn- och ungdomsdeckare, H.C. Bailey, Andrew Taylors Lydmouthserie och Graham Greene som kioskdeckarförfattare (kanske). Dessutom återkommande avdelningar som sherlockiana, recensioner och in memoriam och insprängt mellan det övriga materialet några återblickande artiklar och inslag. Som avslutning på numret finns en lista över alla bidragsgivare under årens lopp. Rubriken är: Tack ska ni ha allihopa! Den hälsningen är vi många som återgäldar med ett eget tack och en bugning för detta fantastiska 37-åriga tidskriftsprojekt. Tack!

Adressen till Jurys hemsida: http://www.jury.se/

Söndag 31/8.

Idag var det släktkalas för J som egentligen fyller 12 år på onsdag. Detta firades med kakor, bullar och hemmagjord tårta. Tårtan hade J gjort. Innan mormor åkte hem ville hon dammsuga bilen – vilket vi naturligtvis ordnade.

När hon åkt hem tog jag kameran med mig på en kort promenad och hamnade avslutningsvis i gräset. Bland parande baggar och gräshoppor tog jag dessa två bilderna. Erotiken har jag avstått från att publicera.

Ett tappad fjäder som hade fastnat i det höga gräset och fladdrade i vinden.

Imse Vimse på tur.

På eftermiddagen blev det fiskgryta och tre norska deckaravsnitt på raken framför tv:n. Bra deckare som kan rekommenderas. Varg Veum är privatdetektiv och löser fallen på sitt sätt.

These movies are perhaps my favourtie movies, at least of norwegian movies. They are all made in norway and the language they use is norwegian. It is about a private investigator thats seems to get up in a situasion involing a murder in each case he gets. This film is set as a thriller and a drama, but i also think it falls in the category of a crime set movie. I have seen three of the four movies that are on the market, so i really want to see the last; “fallen angels”. I think the movies a great, but then don’t have a resemblance to the books. I know this because i read the first book “scalding flowers”, and i was annoy through the film. They had changed many important details and the whole story in the book was very different from the story in the film. So despite of that the book was great, i choose not to read the other books in this serie so i would not ruin the filmexperience in the next upcoming movies i would see. So the other movies i have seen in this serie, ” Sleeping Beauty” and ” Yours Until Death”, i had a much better filmexperience with, this because i did not read the books before watching it. So out of experience i wouldnot recomend to read the books before watching the film.