I natt var det kristalnatten. Jag lyssnade på reprisen av Åsa & Gertruds radioteaterpjäs Turkudden.

Ett nästan dokumentärt nedslag i den svenska myllan.
   Linda är en alldeles vanlig småbarnsmamma som går hemma med havandeskapspenning. Hon har kommit på en jättebra affärsidé! På sin egen sajt valkyriabutiken.se säljer hon prydnadskuddar och böcker av Astrid Lindgren. Kuddarna har en alldeles särskild lyckosymbol – en svastika, en broderad gul svastika mot en vackert blå botten. SR

Gertrud Larsson och Åsa Asptjärn är oerhört skickliga – och pjäsen låter som en dokumentär – där Linda låter sig intervjuas och menar att Hitler var till stor belastning för nazismen. Han skulle inte ha gått så hårt ut och pratat om den här rasgrejen. Barnomsorgen låter bättre - och barnomsorg är något som nazisterna är bra på.

Radioteaterpjäsen är bra – därför att den är en parodi på något som hade kunnat hända och nästan har hänt. De nazistiska kvinnorna är inga monster – det är inte nazisterna – och dessa är helt vanliga “fiffiga tjejer”. Och det är det som gör pjäsen både skrämmande och rolig. Man sätter nästan skrattet i halsen. Men bara nästan.

När jag läste Justitiekanslerns utalande i ett liknande mål – då skrattade jag inte.

“Vid mikroskopiska undersökningar påvisades färgavlagringar som skulle kunna tyda på att motivet är påfört med screentryck, vilket måste anses som en konventionell tryckmetod där färgen överförs från tryckmedlet till tyget genom direktkontakt och fysiskt tryck dem emellan. Dock framställs motiv på tyg i dag även på digital väg, vilket ger liknande resultat, varför något säkert uttalande inte kan göras.”

Finns i pdf här.

Åsa & Gertruds hemsida.

För övrigt undrar jag hur Anette och Linda skulle firat kristallnatten? Dagen, SvD, Aftonbladet, Sydsvenskan Lund, Malmö, DN, Intressant

Den här dockan från Fisher Price påstås rabbla proislamska och satanistiska budskap – enligt föräldrar som Fox news talat med.

Och visst – man hör vad man vill höra. Om jag frågar: Säger dockan “Islam is the light?” så är det troligen det du kommer att höra. Men om du inte läst detta och fått frågan om dockan säger “Mommy godnight” – så hade du troligen svarat jakande på det istället.

Egentligen skulle man be dessa amerikanska föräldrar att de bandade sina egna telingars joller – och se om de kan hitta några hemliga budskap. Kanske om de kör banden baklänges kan “Satan is the king” höras tydligt…

Då gäller det att snabbt som attan skjuta ungen med tre silverkulor, krossa skallen med ett krucifix och strypa barnet med en vitlöksfläta – eller något sånt. Har för mig att vigvattnet skulle in någonstans där också. Kanske är det där de styckade kvarlevorna ska slängas i och flyter de så måste de brännas på bål.

Men tror man på allvar att det det multinationella företaget Fisher Price skulle sprida pro-islamsk propaganda och satanism? Och tror någon att de som på allvar tror det har rätt?

Eller kan det vara så att rädda och okunniga människor lätt hemfaller åt paranoia? Nu påstår jag inte att alla amerikaner är dumma – men vissa är uppenbarligen inte så smarta – och därmed mycket lätta att manipulera.

De flesta har väl vid det här laget hört Ansiktsburk, Hatten är din och den sovjetiska nationalsången. Dahler Mendis ägiga balle hade jag inte hört tidigare. Men uppenbarligen hör man vad man vill. Så om alla språk egentligen är svenska – så kan väl amerikanska dockor prata religion med sina unga ägare. Inget konstigt med det – ljudlikheter är något som redan Olof Rudbeck – på 1600-talet hade som vetenskaplig grund – när han kom på att Uppsala var det sjunkna Atlantis.

Den kristna tidningen Dagen om dockan.

Vad jag kan se Dagen den enda svenska tidning som rapporterar om den amerikanska paniken – Aftonbladet Wendela varnar bara för PVC som finns i två av Fisher Prices produkter. Men herregud – vad är väl en förgiftad och sjuk unge – mot en som skulle kunna bli muslim/satanist för att de växt upp med ett joller som kan tolkas som religiös propaganda…

Jinge om dockan.

Intressant.se

Telegraph UK om dockan.

Daily Mail UK om dockan och tidigare historier om pratande dockor.

Urban Legends slaktar på ett härligt sätt myten om den sataniske muslimdockan från Fisher Price.

David Emery på Urban Legends berättar dessutom att:

Folks, this is craziness. And you know what? We’ve seen it before:

• Remember in 1998 when parents all across the United States had hissy-fits because they really, truly believed their children’s Teletubby dolls were saying “Faggot, faggot, bite my butt”?
• And how about the California woman who threatened a lawsuit in 2000 after convincing herself that a Teletubby doll was telling her child “I got a gun, I got a gun, run away, run away!”
• Or the woman who complained in 2006 that a Little Mermaid doll called her daughter “a slut.”
• Or the parent who claimed earlier this year that a Tickle Me Elmo doll made death threats against her son.

Something needs to be done to keep these toys out of the wrong hands . . . adults’ hands, I mean, not kids’. They clearly are not safe.

När jag såg det här fotot tänkte jag att jag sett det tidigare. Bilden är tagen av Paul Hansen – publicerad i DN i en artikel om flykten undan kriget i Sudan. Artikeln skriven av Anna Koblanck.

Fotot är vackert och suggestivt – och lockade mig att läsa en artikel som jag annars troligen missat.

Jag har inte sett det förut – men kompositionen liknar Julius Kronbergs skolplansch “Jesus vid 12 års ålder predikar i templet” utförd 1903 för Norstedts.

Paul Hansens fotografi har verkligen något sakralt över sig. Läraren – Hamid Najeer Joma ser ut som en ängel – inte så som vi ser dem idag – söta små bokmärkesänglar – utan mer de dömande demonliknande ärkeänglarna – eller något ur Gustave Dorés läskiga Bibel (ja, jag var jätterädd för de bilderna som barn). Den pekande läraren hade också kunnat vara Gud i Sixtinska kapellet – Gud som ger livsgnistan till Adam. Fast denna bild har en mer karismatisk Gud – en som verkligen omges av en mäktig ljusaura och pekar med ett knotigt finger.

För övrigt är det en läsvärd, välskriven och sorglig historia om flyktingar i Darfur.

Ord som återigen får mig att tänka på faran med rädslan för det okända och främlingsfientligheten.

Bakhata Issa Arja Haroom har förlorat hela sin familj, sina föräldrar och syskon, alla utom 11 årige systersonen Jallal. Ur Bakhatas berättelse:

Det tog henne tre dagar att nå fram till gränsen. På vägen såg hon flera döda kvinnor och barn – några offer för utmattning och törst, andra brutalt ihjälslagna. Själv attackerades hon av janjaweed och en grupp beväpnade män i ett militärt fordon.

- De skar upp mina trosor och de skar upp min klänning och de våldtog mig. Det var många, många män, jag vet inte hur många, berättar hon.

Men Bakhata har svårt att få hjälp eftersom hennes mor hade arabiskt ursprung. Många i flyktinglägret anser att araberna har hela skulden i det som sker.  Och att de har skuld stämmer delvis – men att anklaga alla araber och alla med arabiskt ursprung för det som några araber gör, är det som gör rädda människor till farliga människor.

För rebellerna råder ingen tvekan om att det är ett folkmord som pågår i Darfur, riktat mot regionens mörkhyade afrikanska folkslag som zaghawa, fur och masalit. Förövarna är den sudansiska regimen och den arabiska janjaweedmilis den utrustat. Upp emot 300.000 människor har dödats och 2 miljoner drivits på flykt under fem år.

De som våldtog Bakhata, var den arabiska janjaweedmilisen. Hon är alltså ett offer för dubbelbestraffning.

Jag ser en parallell mellan denna historia och människor som kommer till Sverige på flykt undan fanatiska muslimska regimer. Och här möts de av fanatiska antimuslimer som vill stoppa flyktingströmmen. Fantiska antimuslimer som anser att den växande skara pojkar som ges namnet Muhammed i Malmö skulle vara något att frukta. Om vi inte vore så rädda för varandra, om vi öppnade ögonen, vidgade vår horisont och lät dessa traumatiserade människor få leva på en plats utan konflikter så skulle denna jord vara en lite bättre plats att bo på.

Läs artikeln i DN.

Indierna är kända för att vara så många. Det är för att de skaffar en jäkla massa ungar – om man inte steriliser dem förstås.

Alla indier skaffar mellan 8-12 ungar, men för enkelhetens skull säger vi att de skaffar tio ungar. Indier gifter sig när de är unga. Mellan 8-12 års ålder är en lämplig ålder, men för enkelhetens skull säger vi att de gifter sig när de är tio.

Tio barn med ett års mellanrum gör att en indisk man och en indisk kvinna blir 12 indiska hinduer som tillämpar kastsystemet och tillber heliga kor på våra gator efter bara tio års tid i Sverige.

Efter ytterligare tio år har alla tio barnen gift sig med importerade hinduiska indier som tillämpar kastsystem och tillber heliga kor på våra gator.

Det blir tolv plus tio hinduiska indier som tillämpar kastsystem och tillber heliga kor på våra gator.

Dessutom har de fått barn.

Nummer ett har fått tio hinduiska barn som tillämpar kastsystem och tillber kor på våra gator.

Nummer två har fått nio hinduiska barn som tillämpar kastsystem och tillber kor på våra gator.

Nummer tre har fått åtta hinduiska barn som tillämpar kastsystem och tillber kor på våra gator.

Nummer fyra har fått sju hinduiska barn som tillämpar kastsystem och tillber kor på våra gator.

Nummer fem har fått sex hinduiska barn som tillämpar kastsystem och tillber kor på våra gator.

Nummer sex har fått fem hinduiska barn som tillämpar kastsystem och tillber kor på våra gator.

Nummer sju har fått fyra hinduiska barn som tillämpar kastsystem och tillber kor på våra gator.

Nummer åtta har fått tre hinduiska barn som tillämpar kastsystem och tillber kor på våra gator.

Nummer nio har fått två hinduiska barn som tillämpar kastsystem och tillber kor på våra gator.

Nummer tio har också fått två hinduiska barn som tillämpar kastsystem och tillber kor på våra gator. De fick tvillingar.

Detta betyder att om vi tillåter indier i fertil ålder att bosätta sig här i vår fjällhöga nord så kommer vi inom kort att få både kastsystem och ett jävla trafikproblem – med de förbannade heliga korna. Eller skulle de få en egen fil på gatan? Va? Va? Va?

Ett drömyrke…

Min yngste son har alltid önskat sig ett småsyskon. Han är trött på att vara den yngsta i syskonskaran.

Men på FRA lär han få ingå i det stora brödraskapet. Att få vara den storebror som ser dig, som hör dig och som känner dina behov innan du känner dem själv – det har varit lillebrors dröm länge nog…

Att arbeta på försvaret är inget nytt i vår familj, min morfar jobbade på försvaret och min mamma har vuxit upp med något som fanns i hemmet och som var så hemligt att man aldrig fick nämna det – varken för vänner eller släktingar. Telefonen stod i ett eget rum eftersom morfar visste att en telefon gick att avlyssna även när ingen talade i den.

Senare engagerade sig min mamma socialt. Vilket ansågs som något suspekt – både bland borgerligheten – som morfar och mormor tillhörde – och bland socialdemokraterna – som majoriteten av Sveriges befolkning tillhörde.

Om hon hade nöjt sig med välgörenhet – som östermalmstanterna – eller gått med i Socialdemokraternas tåg – som grannarna. Men nej – min mamma gick både i Vietnamdemonstrationer, Grupp 8-demonstrationer och bland de homosexuella på 1 maj (längst bak i Vänsterpartiets tåg – efter barnstugearbetarna - att hon hamnade bland de homosexuella hade sin grund i två orsaker – dels att vi barn gick så långsamt att vi alltid halkade efter och dels att min mamma hade rätt många bög- och flatkompisar). Obskyrt!

Tommie Smith och John Carlos kom på första och tredje plats i 200-metersloppet under OS 1968 i Mexico. Men eftersom de höjde sina knutna nävar, klädda med svarta handskar, fråntogs de omedelbart sina medaljer och uteslöts ur den amerikanska olympiska komittén. En knuten näve med handske på, är Black Powerrörelsens/De svarta pantrarnas symbol.

Ett tag i slutet av 1960-talet var min mamma engagerad i de Svarta Pantrarnas sak – men vissnade när hon fick klart för sig att de ansåg att kvinnans kamp skulle föras i horisontalt läge – i sängen.

Hon engagerade sig också i Verdandi, för “gubbarnas” sak. Men “gubben” – dvs a-lagarn – som min mamma uppmanats att adoptera var rörande överens med De svarta Pantrarna i fråga om var kvinnans kamp skulle föras. När gubben hade vägrat lämna vårt hem – och mamma ringde till andra verdandister för att få hjälp – fick hon kalla handen. En granne kom in och hjälpte min mamma att kasta ut honom.  Mamma tackade grannen och adopterade bort gubben.

Egentligen hörde hon kanske inte hemma någonstans. Hennes arbetskamrat Lisa var med i SKP - ett Kina-vänligt parti.  Medlemmarna i SKP var minst sagt paranoida. De hade möten på olika hemliga platser för att hålla avlyssnarna och klassfienden borta. Min mamma var en klassfiende – eftersom hon var föreståndare på fritids – inte vanlig barnskötare. Lisa motarbetade sin klassfiende så gott det gick. Efter några år sa min mamma upp sig och en ny klassfiende fick ta upp kampen med Lisa.

Nå – vi var i alla fall avlyssnade.

Inget konstigt med det – det var det många som var. Man blev inte så förvånad när Bratt och Guillou avslöjade Socialdemokraternas spionorganisation IB – Informationsbyrån. Min mamma prenumererade på Folket i Bild Kulturfront. Inte för att hon var kinavän – utan för att tidningen var rätt bra. Sist i tidningen brukade tecknaren Jan Lööf ha en serieföljetong; Bellman – en fattig lodis. 

Jan Lööf hade också en serieföljetong i tidningeng Vi: Ville – och där var kungen och Olof Palme med. Vilket hallå – Palme blev arg och sa upp prenumerationen – men kungen tyckte serien såg skojig ut.

Undrar om Hasse och Tage blev inspirerade av serien när de gjorde sin film S.O.P.O.R.?

Brasse Brännström spelade kungen och Sven Lindberg spelade Palme i filmen som kom 1981 och handlade om svenska barn som kände sig onödigförklarade och om kärnkraftsfrågan – där man var rädd att Palme skulle svika. I filmen lyfter han huvudet och tar en annan väg…

~

Hur vet jag att vi var avlyssnade?

Ibland när man pratade i telefon blev det rundgång – strax därpå hördes en röst som meddelade att “samtal väntar”. Min mamma pratade ofta rätt länge i telefon – så det hände då och då att någon ville komma fram.

Ibland blev det rundgång utan att telefonisten meddelade “samtal väntar”. Och då frågade vi vem det var som kom in på linjen. Inget svar – men ett klick – och rundgången försvann. Televerkets avlyssningsmetoder var inte så sofistikerade på den tiden.

Jag ärvde några av televerkets avlyssnare när jag flyttade hemifrån. Och det var väl inte så konstigt – jag hade ju gått med min mamma i demonstrationerna!

Och inte nog med det – jag engagerade mig för katolikerna på norra Irland, söp ihop med Gerry Adams (Sinn Féins ledare) och brevväxlade med en förmodad IRA-soldat. Eller jag vet faktiskt inte vad han var. Bara att han satt i fängelse. Inte varför. Det var väl mitt sätt att engagera mig socialt – utan att ha gubbarna i sovrummet. Min brevvän satt emellertid i County Maze Prison - eller The H-blocks – som fängelset kallades – efter formen på byggnaderna. Det var ett fängelse främst för de som var aktiva i, eller på något sätt stödde IRA. Jag brukade skriva om ditt och datt – inget personligt. Våra brev censurerades och ett stort antal kom aldrig fram. Orsakerna var oftast att vi använt “förbjudna ord”. Vilka dessa förbjudna ord var, kunde man inte veta – för listan ändrades från dag till dag. Oftast handlade det om ord som relaterade till friheten – som blommor och fåglar. För då kunde det vara kodord som egentligen betydde rymning och fritagningsförsök.

Jag vet som sagt inte varför han satt där och jag ville heller inte veta. Frågade mest om hans familj – han var 40 och hade både barn och barnbarn. Flera hade dödats av den brittiska polisen, oftast med så kallade plastic bullets – som polisen kunde skjuta åt alla håll. Min brevväns dotter hade suttit i bilen på väg till affären för att köpa mjölk när hon träffades av en plastic bullet och dödats.

Ibland fick man skicka gåvor, ibland inte. Pocketböcker var oftast okej – om de inte innehöll antibrittisk propaganda. Jag skickade Frans G. Bengtssons “Röde Orm” på engelska – “The Long Ships“. Den handlar ju om vikingar som bland annat kommer till Irland. Tänkte att den kanske kunde intressera en man som inte var så läsvan. Och det gjorde den! Och inte bara honom. Alla killarna på hela fängelset läste min bok. De ville ha mer! Jag visste bara inte vad som skulle kunna matcha Röde Orm. Så det blev inga fler böcker.

Fångarna fick inte spara sina brev, de skulle läsas och sedan kastas bort. Ett brev sparade min brevvän hela tiden – ett med en teckning av en älg som jag gjort. Han är fri sedan många år – undrar om han har teckningen kvar?

Vykort fick man spara. I alla fall ett begränsat antal. Jag reste till Sovjet 1987 och åkte transsibiriska järnvägen. Skickade flera vykort till min irländske vän.

1988 fick jag min första son. Fångarna skickade ett gemensamt grattiskort. Ett gulligt kort med en bebis – där alla tuffa typer skrivit med liten, liten handstil för att få plats – och gratulerade mig till min förstfödde.

Sen blev det inte så många brev till. Sonen krävde sitt av sin mor – och min vän frigavs. Jag fick inte hans adress hem och ska inte heller ha den. Mitt uppdrag var slut.

~

Men i många år efter detta var jag avlyssnad.

Jag hade ju som sagt inte bara skrivit brev till en förmodad IRA-soldat (ja, huruvida han var det eller ej visste nog avlyssnarna bättre än jag) – jag hade även varit i ett riktigt kommunistland – visserligen under perestrojkan – men i alla fall. Och faktum är att jag under några år höll kontakt med den ryska värdinnan – som bodde i Sovjet.

Så kanske matas filen på med uppgifter om mig fortfarande?

Och inte vet jag om yngste sonen kan få jobb på FRA – han är ju trots allt en son till en säkerhetsrisk. Att mormors far arbetade på Försvaret är nog en alltför fjär merit för att hålla i sammanhanget.

Karta över landet Afrika.

Huvudstaden ligger någonstans mitt i landet – men landets största stad ligger någonstans vid kusten.

Man försörjer sig på jakt och fiske. Ibland hittar man guld, olja eller ädelstenar – men det bryr man sig inte om. Invånarna är glada om de blott ha sin maniok, som portugiserna planterat åt dem.

I Afrika finns en stor skog som heter djungel, en öken som heter Sahara, en flod som heter Nilen – det var Belgiens Kung Leopolds kompis Henry Stanley som hittade den. Och så finns det ett högt berg som heter Kilimanjaro. Först upp på toppen var en tysk och en österrikare. Vägvisaren räknas inte – för han var afrikan och fuskklättrade i smyg innan de riktiga bergsbestigarna hade kommit.

Vår lilla afrikanska vän har fått långväga gäster…

I landet Afrika har de massor av djur – men tigrarna bor i Indien.

Rasistisk skulptur

Om inte vi vita hade kommit dit så hade afrikanerna sprungit nakna fortfarande – men nu har de fått fina skynken att skyla sig med. Vissa vita köper afrikanskt hantverk för att visa att de är solidariska med de fattiga. Vita vill inte köpa svarta träskulpturer för skulpturerna ser ut som negrer och vita vill inte vara rasister.

Vita kvinnor vill gärna dansa afrikanskt – det är frigjort. Vita män vill inte dansa afrikanskt – det är pinsamt.

Vita och svarta som är kompisar.

Afrikaner i landet Afrika är intressanta och exotiska och vi studerar dem och vill visa att vi kan vara jämställda med dem. Många vita tar afrikanerna i hand och blir fotograferade.

Vita och svarta som inte är kompisar

Afrikaner hos oss är lite läskiga och hotfulla, man vet aldrig var man har dem. Ibland kommer de med båtar om nätterna till våra stränder, då är vi glada och tacksamma för att det finns polisen som tar hand om dem innan de börjar sälja skärp och halsband på våra gator.

En pedagogisk film om landet Afrika – producerad i samarbete med läromedelsförlaget.

Michael Moores film Bowling for Columbine handlar om en skolmassaker som ägde rum på Columbine High School i  Jefferson County nära Littleton i den amerikanska delstaten Colorado den 20 april 1999.

Den handlar också om de generösa vapenlagarna, om vapenlobbyn NRA – National Rifle Association och om amerikanernas rädsla. De tror de är trygga om de bara har ett vapen eller två. Trots att vapnet kan användas mot dem själva. Fast barnen får tag på dem och skjuter sina kamrater, sina syskon eller sina föräldrar.

Den gamla klyshan “guns don’t kill people, people kill people” mumlas som ett mantra hemma hos pistolkramarna, trots att de just mist ett barn som skjutits av ett annat barn.

Kan en rädd människa lära sig att lita på sina medmänniskor? På människor de inte känner. Kan man lita på dem?

Eve Ensler – känd för sina vaginamonologer talar på TED (Technology, Entertainment, Design) om Säkerhet och osäkerhet.

Jag ser ett samband mellan Michael Moores film Bowling for Colombine, Eve Enslers föredrag om säkerhet, den svenska titeln på Fassbinders film Angst essen Seele auf och det senaste årets dödsskjutningar i Finland.

För visst handlar det om rädsla? Alla dessa vapen – som vi tror vi behöver för att skydda oss mot något okänt hotfullt. Och ju längre tiden lider och det hotfulla inte dyker upp – ju mer ängslig är du över att det faktiskt ska dyka upp. För den som inte är vaksam är ett tacksamt byte.

Så varför sitter du där på helspänn och väntar på fienden? Du själv och din rädsla är din största fiende. Din rädsla urholkar själen.

–

DN 2008-09-23: Vanhanen ifrågasätter finska vapenlagar 

2007-11-09 skrev DN: Vapelagen skärps efter skolmassakern Det var efter förra årets massaker i Jokela.

SvD 2008-09-23: Vapenlagarna skärptes aldrig

DN 2008-09-23 700 sökte tröst i kyrkan

SvD skrev också om förra årets massaker: Lätt för finländska tonåringar att skaffa vapen. Massakern skedde den 7 november 2007.

Bredvid artikeln finns en faktaruta:

Skjutvapen per 100 personer enligt Small Arms Survey 2007:

USA: 90

Jemen: 61

Finland: 56

Schweiz: 46

Irak: 39

Serbien: 38

Frankrike: 32

Kanada: 31

Sverige: 31

Saudi Arabien: 26

Några dagar tidigare – den 29 oktober 2007 hade signaturen Strong Khram skrivit på Flashbacks forum att:

Själv bor jag i Finland och har det lite friare, känner många som har mellan 15 och 30 vapen.

USA och Finland – welcome to the countries of freedom…

Flera dödsskjutningar i skolor – de flesta i USA

Folke Bernadotte

I de totalitära staternas kölvatten följer svek, feghet och outsäglig grymhet.

Men också mod. Tänker bland annat på de personer Eric Silver skriver om i sin bok “Hjältar i det tysta” (The Book of the Just: The Unsung Heroes Who Rescued Jews from Hitler, 1992). Går att hitta på antikvariaten. Tror jag köpte min på Antikvariat.net eller Bokbörsen. Hittade den också på engelska på Amazon.com (om länken inte fungerar – gå in på Amazon.com och sök på den engelska titeln).

Där finns storheter som Oskar Schindler med. Boken skrevs ett år innan Steven Spielberg gjorde filmen Schindlers list – Schindler var med andra ord en okänd hjälte då boken skrevs.

Där nämns också Georg Ferdinand Duckwitz – mannen som räddade ca 7700 judar undan koncentrationslägrena. Bland annat min far och hans familj. Jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg.

Väntar fortfarande på det danska monumentet över Duckwitz gärningar – och en film förstås.

Att Raul Wallenberg förfalskade pass till ungerska judar är något de flesta svenskar känner till och hyllar. (Dagens passförfalskare är inte alls lika hyllade av svenskarna). Vad som blev av Wallenberg har länge varit en viktig angelägenhet. Han har fått monument över hela världen – Sovjet har födömts – för att de förde honom till ett läger i Sibirien. Och för att de mörkat sina handlingar.

Folke Bernadottes vita bussar är också något som de flesta svenskar känner till. Men hur många vet vad som sedan hände? Drog han sig sedan tillbaks till ett liv i stillhet – med sin familj? Kanske ägnade sig åt fotografering, design eller arkeologi – som några av de övriga Bernadottarna?

Nej, han mördades. Har vi i Sverige högljutt protesterat? Har mördarna gripits och straffats? Nej – en av de ansvariga blev så småningom premiärminister i Israel.

Jag har länge velat skriva om mordet på Folke Bernadotte och framförallt mörkandet av mordet, men jag hittade andra bloggar där bloggaren skrivit alldeles utmärkt – och hittat flera intressanta källor.

Läs Motbilders skildring. Mycket välskrivet och tyvärr sant. Folke Bernadotte mördades i Israel. Han var där för att medla. Bredvid sig i bilen hade han André Sérot som ville tacka Folke Bernadotte för att han räddat hustrun, madame Sérot.

Fransk journalfilm om mordet på Folke Bernadotte och André Serót.

Anders Ferm skriver i SvD om mordet och föreslår ett monument över Bernadotte och Dag Hammarsköld. Får jag lägga till en person? Georg Ferdinand Duckwitz.

Anders Ferm skriver också:

Israels ambassadör i Stockholm kontaktade mig underhand efter valet 1982. Han bad mig fråga om den blivande statsministern, Olof Palme, skulle kunna tänka sig att besöka Israel.

Palmes svar kom omedelbart: Säg ambassadören att när jag kommer till Israel tar jag som första punkt upp mordet på Folke Bernadotte. Det kom aldrig någon inbjudan.

Det visste jag inte om Palme – han var visst modigare än jag kan minnas. Ska lägga en ros på trottoaren på Sveavägen och en på Adolf Fredriks kyrkogård nästa gång jag kommer till Stockholm.

Wikipedia om Folke Bernadotte och mordet.

Cordelia Edvardson: “De goda måste agera oftare”, SvD Om bland annat hjältarna i Eric Silvers bok.

Wikipedia; Danmark under andra världskriget

Wikipedia om Georg Ferdinand Duckwitz

Peter Englund; Recension av Eric Silvers bok “Hjältar i det tysta”

Bloggaren Tankar i natten skriver om “Hjältar i det tysta”

Åke Sandin skriver ett mycket bra inlägg på sin blogg “Förbannad pacifist” om mordet på Folke Bernadotte – och dess eftermäle. Bland annat om historieförfalskningen och svartmålningen av Bernadotte.

Henrik Linde skriver en bra artikel om Folke Bernadotte i tidskriften FiB Kulturfront – En hedersman. Där får man också tips på läsning om Bernadotte och de vita bussarna.

Henrik Lindes boktips:

Vem var Folke Bernadotte? av Stig Hadenius, Adlibris, Bokus

Bryt tystnaden kring Folke Bernadotte, Stig Hadenius och Bengt Westerberg i SvD

Döden i Jerusalem av Kati Marton gavs ut på svenska 1995 på Fischer & Co och hittas numera på antikvariaten. Eller på engelska (A Death in Jerusalem) på Amazon.com. Här kan man läsa om detaljerna kring mordet på Folke Bernadotte.

Vi åker till Sverige: de vita bussarna 1945 av Sune Persson Adlibris, Bokus

Blind fläck : minne och glömska kring svenska Röda korsets hjälpinsats i Nazityskland 1945 av Ingrid Lomfors Adlibris, Bokus

En av “De vita bussarna”. Min far är en av de som har konspirationsteorier kring Folke Bernadotte. Han påstår att Bernadotte var nazist och inte ville rädda några judar. Dessutom ska inte de vita bussarna ha varit svenska – eftersom vi hade vänsterafik 1945 – och bussarna var konstruerade för högertrafik… Är inte denna konstruerad för vänstertrafik? Och visst – man hade ett stort antal bussar. Några kan ju ha varit inköpta i till exempel Danmark – eller annat land med högertrafik. Men varför skulle bussarna göra Folke Bernadotte till nazist? Detta är en av min fars käpphästar – och det går inte att diskutera det med honom.

Vita bussar AB

Folke Bernadotte; fram till mordet 1948 - på Vita Bussars hemsida

Om de gamla vita bussarna

Fokus om Folke Bernadottes okända dotter

SvD om Folke Bernadottes okända dotter:

Men kärleksaffären kan också skänka nytt ljus över Folke Bernadottes historiska gärning. Forskarna har ansett att hans humanitära intresse vaknade sent i livet.

Men i ett brev till Lillie innan de bröt kontakten skrev Folke att han vill göra något för mänskligheten som ett bevis på sin kärlek, berättar grevens barnbarn Jonas Granström.

Under andra världskriget hämtade Folke Bernadottes så kallade Vita bussar hem tusentals skandinaver från tyska koncentrationsläger. Han hyrde då ett fartyg av Salénrederierna. Dess namn var s/s Lillie Matthiessen.

Mjölkpulver från Sanlu

I går skrev jag om den kinesiska mjölkpulverskandalen.

Hade hört att 1253 fattiga kinesiska barn insjuknat.

I dag skriver DN att 6244 kinesiska spädbarn insjuknat.

Igår var det två som dött – idag har ytterligare ett dödsfall rapporterats.

Stämmer det – eller är det fler?

Igår var det ett företag som anklagats – i dag är det 22. Ett av dem är Arla – som meddelar att de kommer att lägga ner tillverkningen av mjölkpulver i Kina. Kanske vore det bättre om de var kvar – men skärpte kontrollen?

Jag går in på Arlas hemsida – och hittar en banner från Radiohjälpen – där det står “Vad kan du göra för världens barn?”

Tja vad svarar man på det?

En stor andel av mjölkpulvret exporteras till asiatiska och afrikanska länder. Hur ser situationen ut för barnen där?

Uppenbarligen är melaminpulver billigare än mjölk. Skulle det hjälpa om man höjde priset på melamin? Eller finns det en annan lösning? En lösning är att främja ammandet.

Affärsmannen Yang Letong, 34 år, berättade att hans tvillingdöttrar har druckit Sanlu-mjölk ända sedan de föddes.

- Även om vi får tillbaka pengar kan våra barn aldrig återfå sin hälsa, sade han tårögd i kön.

- Jag är så förbannad, jag är rasande.

Hade barnens mor kunnat amma, om hon är i livet och har fungerande mjölkproduktion – så hade de sluppit mjölkpulvret. Detta med bröstmjölksersättning var ett stort problem – och en skandal under tidigt 1980-tal i bland annat Turkiet. Findus och Semper lurade familjerna att det var mycket nyttigare att ge barnen mjölkpulver än att amma. Och i reklamen stod att västerländska kvinnor gör så – därför har de friska barn. Man delade ut gratisprover på de turkiska förlossningsklinikerna. Mammorna gav gratismjölken till barnen, bröstmjölkproduktionen hade svårt att komma igång – och de “var fast” i mjölkpulverberoendet.

Mamsan hette ett av företagen. De hade ofta blonda och blåögda mammor och barn i reklamen – reklam som vände sig till en befolkning där den överväldigande majoriteten är brunögd och svarthårig…

Jo, jag minns det. Jag var där. Diskuterade problemet med en kvinnlig läkare. Jag var inte så gammal, blandade turkiska och engelska – men jag tror hon förstod. Många byar har brunnar med förorenat vatten, och alla föräldrar förstår inte vikten av att koka vattnet. Dessutom är det besvärligt att diska nappflaskor – om man ska hämta vatten till disken.

Brösten är – om de fungerar – den optimala behållaren och tillverkaren av näringsrik och melaminfri mjölk. Men kanske får inte föräldrarna föräldraledigt när de får barn i Kina? Kanske måste barnen vara avvanda redan som späda – så att de kan lämnas bort – till släktingar eller daghem – när föräldrarna går tillbaks till arbetet?

Om man istället vill ge barnen komjölk – som egentligen innehåller för mycket protein för människobarn – och alltför lite fett – så måste komjölken förvaras svalt. Fattiga familjer har inte alltid kylskåp. Då blir det mjölkpulver.

Kunde man öppna (hårt kontrollerade) mjölkbutiker – som hade långa öppethållanden och bra kylar – så skulle en viss del av problemet vara löst.

Och om fattigdom och korruption utrotades – vilket kanske är en utopi – så skulle många andra problem lösas på köpet.

DN Arla inblandat i kinesisk mjölkskandal.

SvD Arla inblandat i mjölkskandal.

Återigen så fantasilöst att bara köpa TT:s artikel rakt av.

Aftonbladet Mjölkskandalen i Kina växer allt större

SvD Arla stoppar tillverkning i Kina

Sydsvenskan har fört in sin första lilla notis om jätteskandalen i Kina – inte på förstasidan förstås – och inget egenproducerat material. Men vaför skulle man bry sig? Det handlar ju trots allt bara om 6244 fattiga kinesungar som insjuknat – hittills. Och så kan man kanske misstänka fler barn i övriga asiatiska länder och i ett antal afrikanska länder. Men herregud – vem bryr sig om ifall en djävla massa fattiga gulingar och svartingar insjuknar? Värre vore det om lilla Pelle Jönson i Eslöv fick en fis på tvären och ett fiskben i fiskpinnen… Då kommer ni att få se på rubriker!

Nå NY Times tycker i alla fall att nyheten är så viktig att man både följer de kinesiska polisen på deras raider – och visar en film. Artikeln är skriven den 12 september – och lite mer info har framkommit sedan dess.

Läs också China Daily om katastrofen.

Skålar i melamin från Design Collage för 995:-

Att dricka någons skål har fått en ny fruktansvärd betydelse.

Blanda melamin i mjölkersättningen för att höja proteinhalten när man spätt ut mjölken med vatten…

Hur tänkte de då?

“Spädbarn tål allt – de tar nog ingen skada av att dricka pulveriserade plastskålar”.

Vad som gör saken extra cyniskt är att det återigen är de fattiga barnen som drabbats. Alla som har råd importerar mjölkersättning från utlandet. Endast mycket fattiga kineser köper inhemsk torrmjölk.

Företaget Sanlu skyller på mjölkbönderna. Detta är dock inte första gången Sanlu varit inblandat i en mjölkskandal. 2004 dog 13 barn till följd av näringsbrist – då kvalitén på mjölken var undermålig. Den gången rapporterade de kinesiska medierna att mjölkersättningen var en piratkopia på Sanlus produkter.

Frågan är om det är företaget som gjort sig skyldigt i båda fallen – men att de via “gåvor” till personer i viktiga befattningar går fria från anklagelser. Att Sanlu till viss del ägs av nyzeeländska mejerijätten Fonterra spelar egentligen ingen roll. När svenska företag etablerar sig i Kina verkar det som om vi tar seden dit vi kommer och låter arbetarna arbeta under vidriga förhållanden. Varför skulle nyazeeländarna vara bättre än svenskarna? Varför skulle de ha renare mjölkpulver i sina påsar?

I somras läste jag åklagaren Xiao Rundcrantz bok Röd åklagare. Korruptionen är mycket utbredd och i princip accepterad i Kina. Helt enkelt en del av systemet. Därför åker fattiga människor fast – medan bättre bemedlade och personer med inflytelserika släktingar i princip alltid går fria. Även från de allra grövsta brotten.

Dagen skriver att 400 barn blivit sjuka av mjölkersättningen – men det stämmer inte – 432 fall av njursten har konstaterats – men totalt 1253 barn har insjuknat – enligt uppgifter den 15 september 2008. Två barn har dött.

Aftonbladet Mjölkskandalen i Kina växer

DN Mjölkskandalen i Kina växer

SvD Mjölkskandalen i Kina växer

OT: Har Aftonbladet, DN och SvD samma rubriksättare? Eller är de bara lata och kopierar TT rakt av? Tja varför skulle man anstränga sig och skriva nytt material – det är ju bara 1253 fattiga kinesungar som blivit sjuka.

En annan sak hade det varit om ett svenskt barn i en svensk småstad blivit illamående av en burk barnmat. Då hade det blivit rubriker! Och undersökande journalistik. Och det hade legat papparazzis utanför ICA-butiken där burken sålts. Och ICA-Stig hade fått stå till svars. ICA hade legat lite lågt tills svenskarna slutat rasa mot matbluffen och siktat in sig på att hata nån skattesmitande minister istället. Eller en massa anonyma låtsassjukskrivna som lever på skattebetalarna. Eller barn som har keps på lektionerna. Björklund ska nog få dem att veta hut.

SvD Två barn döda i mjölkskandal i Kina

DN Förfalskad mjölkersättning gav kinesiska barn njursten

I juni förra året upptäcktes melamin i hund- och kattmat som importerats från Kina. Kinas regering fick varningar från flera europeiska länder och från USA. Tydligen har man nu fått ett överskott av “proteintillskottet” melamin – och eftersom vi – i resten av världen värnar våra djur så mycket – och förfäras över att kineserna äter hund och katt – medan vi inte verkar bry oss så mycket om att det är barn som tillverkar våra fina gympadojjor och fotbollar och smällare – så har vi tydligen gett fingervisningar om var de ska blanda sin melamin.

Kinesiska barn är mindre värda än europeiska katter och hundar…

SvD Foder med dödligt melamin även upptäckt i Europa

Varför har inte Sydsvenskan skrivit något? Ja, just det – det var ju bara 1253 kinesungar – inget värt att rapportera. Om man söker på deras sida efter artiklar om melamin får man upp nyheten om varför katter oftare än hundar dör av melamin och om design – Malmödesign snart i salladen.

Expressen har inte heller skrivit något om det. På melamin hittade jag inget – men på mjölkpulver hittade jag en nyhet från 2004 – som handlade om en ett år gammal skandal som precis avslöjats; näringsfattigt mjölkpulver hade orsakat 50-60 spädbarns död – i Kina. Flera företag var inblandade.

Rätt mäkligt egentligen – att Norges nationalskulptör Gustav Vigeland skapat en homoerotisk park – som egentligen inte diskuteras mer.

Här samlas familjer och skolklasser och har picknick i gröngräset om sommaren – eller kastar snöbollar och skapar gulliga snögubbar om vintern.

Homofober ryggar förskräckt inför pride – men Vigelandparken passerar obemärkt som utflyktsmål för familjer i Norge…

Mitt i parken tronar en jättefallos som ska symbolisera den norska fertiliteten. Själv var skulptören gift två gånger, fick två barn som han aldrig ville träffa – hade flera sambo- och särboförhållanden och drogs till mycket unga kvinnor.

Gustav Vigelands barn kanske ska vara glada över att de slapp bo ihop med pappa.

Gustav Vigeland – som levde 1868-1943 var enligt uppgift starkt dragen till nationalsocialisterna. Umgicks med Knut Hamsun – som var medlem av Nasjonal Samling. 

Men skulptören Vigeland ska inte ha varit medlem.

I “Bookinist” från Nils Holger Moormann hade jag fått plats med det jag läste i augusti. DN:s Pontus Dahlman skriver om fåtöljen och andra bokmöbler.

Under augusti månad läste jag 11 böcker tror jag. Jag hade bara mig själv och familjens två råttor att ta hand om. Arbetade en hel del och var social – men hade varken TV eller Internet.

René Vázquez Díaz Foto: Ordfront

Månaden inleddes med Fredrika i paradis av René Vázquez Díaz. Fick låna boken av min kusin, som köpt och läst den eftersom hon förälskat sig i Kuba. Den är en skönlitterär beskrivning av Fredrika Bremers besök på den karibiska ön Kuba. En fin bok – men jag funderade ideligen på hur mycket som var René Vázquez Díaz författarstoff och vad som var Fredrika Bremers upplevelser och tankar.

Marjaneh Bakhtiari Foto: Ordfront

Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari är en rolig bok om en familj som flytt från Iran och hamnat i Sverige. De tror att de är utvandrare – men får snart lära sig att det är invandrare de är. Känns som en film. Påminner lite om Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött. Om föräldrar som vill bli svenska och barn som vill bli något de inte vet så mycket om. Kanske har barnen någon slags romantiserad bild av ett hemland där allt är bättre än i Sverige.

Sen läste jag Mitt Iran av den persiska Nobelpristagaren (fredspriset) Shirin Ebadi. Intressant att läsa om persiska kvinnors upplevelser av revolutionen, tiden innan revolutionen – och dagens situation. Har tidigare skrivit om Marjane Satrapis seriealbum Persepolis och Azar Nafisis Att läsa Lolita i Teheran.

De båda sistnämnda har lämnat landet och skrivit sina böcker i exil – i Frankrike respektive USA. Men hur gör de som valt att stanna i den muslimska diktaturen? Shirin Ebadi är utbildad domare och har sedan revolutionen först tvingats stanna hemma och sedan accepterats som advokat. Nu engagerar hon sig för journalister som lever under dödshot och för kvinnor och deras familjer som hamnat i kläm med sharian och regeringens tolkning. Shirin Ebadi är påläst. Hon vet hur hon ska använda makthavarnas egna metoder emot dem. Hon kan också sharialagarna… Läs alla dessa böcker. Börja med Persepolis, fortsätt med Att läsa Lolita i Teheran och avsluta med Mitt Iran.

Steget från den persiska juristen Ebadi till den kinesiska juristen Xiao Rundcrantz och hennes bok Röd Åklagare är inte så långt. Böckerna liknar dessutom varandra på så sätt att författarna utelämnat vissa detaljer av hänsyn till de inblandade. Och de handlar inte om äran eller skammen, det handlar om dödsstraff eller inte dödstraff. Xiao Rundcrantz berättar detaljer om den kinesiska ettbarnspolitiken som jag skulle tagit för skrönor om jag läst det i dagpressen. Men jag tror att jag kan lita på det hon skrivit i sin bok. Bland annat om hur hon varit med vid en raid hos en bonde som hade “för många barn”. Hustrun var återigen gravid och hon skulle skickas på tvångsabort. Hon var i åttonde månaden… Och ja – de tog bort hennes barn och steriliserade henne. 

Sen läste jag Nadia of the Nightwitches av Tom Townsend. Antar att det var en ungdomsbok. Enkelt skriven. Skönlitterär med dokumentär grund. Spännande. Rekommenderas till den som vill läsa lite mer om Natthäxorna på ett lättsamt sätt.

Mitt vågräta liv av komikern Chelsea Handler var intressant på så sätt att här behandlades män på samma sätt som kvinnor brukar behandlas – som förbrukningsvaror. Något man roar sig med en natt – men sedan undviker att stöta ihop med igen. Intressant som sagt – men inget jag kan identifiera mig med. Jag förbrukar inte människor. Dessutom har jag så svårt för hennes supande – och ännu svårare för att hon envisas med att köra bilen när hon är så gott som plakat. Trafiksäkerhet och nykterhet i trafiken är en av mina käpphästar. Det här är en bok jag ger bort utan saknad. Jag skrattade inte ens åt hennes skämt – om det nu var skämt i boken.

Marguerite Duras, Paris, 21 maj 1993

Foto : Richard Avedon

Marguerite Duras Halv elva en sommarkväll. Den var riktigt bra! Och jag ser fram emot att få läsa den igen –  denna korta och mycket spännande skildring av ett olycklgt par, en blivande älskarinna och en man som skjutit sin unga hustru och hennes älskare. Huvudpersonen är en alkoholiserad kvinna. Hon kör visserligen också bil – men i denna bok känns det mer “rätt”. Allt är ändå så sjaskigt. Boken är på endast 112 sidor – jag läste den i ett streck. Vacker och hemsk och jag såg allt som i en film. Har den filmats?

Googlade och såg att den blivit film 1966 med titeln 10:30 P.M. Summer. Vet inte om den är bra, men skulle gärna se den om jag fick tillfälle.

Hittills har jag tyckt om allt som Jeanette Winterson skrivit. Mest älskad är Fyrväktaren. Den är som en saga, där historiska skeden vävts in. Den är som Tusen och en natt och en vindpinad udde i havet. Den är en bok som jag vill läsa snart igen. I somras läste jag Passionen. Och om Fyrväktaren är en vindpinad variant av Tusen och en natt, så är Passionen en Venetiansk variant, genombruten av magiska kanaler.

En dag på Skansen hade jag glömt min bok hemma. Det var en grå och regnig dag. Inte många turister. Jag fick låna en bok hos grannen – Brofästet. Läste Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen. Kände igen texten och kom på att den sänts i dramatiserad form på radion i somras. En tunn bok som jag snabbt läste ut. Lånade August Strindbergs Röda rummet. Så nu har jag äntligen läst den! En bok som vi fick i uppdrag att läsa när jag gick på mellanstadiet. Märkligt – den är inte så lätt för en vuxen person som läser mycket att ta sig igenom. Hur skulle en 11-12-åring kunna läsa den och dessutom kunna njuta?

Nå jag läste och jag njöt. Han är kul han Strindberg. Även om en hel del av innehållet måste gått mig förbi. Mycket var daterat. Men beskrivningen av huvudpersonen Arvid Falks bror var så på pricken. En hemsk människa. Och beskrivningen av en byråkrati som inte fungerar, och av filantropiska damer som förfasar sig över de fattigas osedliga leverne, och beskrivningen av kappvändarna…

Ja, jag rekommenderar den – även om den kan kännas lite tung för den som är ovan vid 1800-talssvenska.

Fick av en arbetskamrat låna en bok om Sofie Sager – den första svenska kvinna som anmält en våldtäkt – eller ett våldtäktsförsök för att vara korrekt. Boken är skriven av Maj Olsen i skönlitterär form, men bygger på historiska källor – bland annat utdrag ur det Sagerska målet. Märklig kvinna. Och beundransvärd. Så modig. Jag är glad över att jag fick göra hennes bekantskap i somras.

Citatet i titeln till detta inlägg kommer från en skrift jag fick på världens längsta bokbord på Drottninggatan i somras. Det är Vetenskap och Folkbildnings skrift Folkvett nr 3 2001. Marianne Rasmuson citerar Nietzsche i sin artikel om “Intelligent design”.

Hela citatet lyder:

“Ett halvt vetande blir mera framgångsrikt än ett helt: det uppfattar allt som enklare än det är och gör därför sin uppfattning mer begriplig och övertygande.” och hela artikeln kan du läsa här.

Fler boktips och mer info om Marjane Satrapi och Azar Nafisi.

Under de kommande tolv månaderna ska fyra politiker väljas till ledande topposter i EU. I femtio år nu har bilden av europeiskt ledarskap varit densamma. Det är tid för förändring. I fortsättningen bör internationella toppjobb alltid gå till den mest kompetenta kandidaten.
Det finns 250 miljoner kvinnor i Europa. Hur svårt kan det vara?

Skriv under här, om du önskar se minst en kvinna i ledningen för EU.

OBS: Spoilervarning!

—

…here is what we call a falu sausage…

…this would be nothing for me…

- Näe – ush! Åsså kommer de ti Sverje o tar våra jobb!

- Jaa, å våra stängsel…

…the most successful so far – only four girls where killed…

…och det är ju också ett problem så där – för då kanske jag börjar prata med en invandrare – och så fattar jag inte på en gång att dom e invandrare – och så liksom står vi där och har det jättetrevligt…

Tyvärr plockas visst allt material med Sarah Silverman bort från YouTube…

Inspirerad av Sarah Silvermans avslöjande – och av Silvermans stora popularitet – gjorde Hillary Clinton en egen film:

Vinner Hillary valet? Blir Hillary fru Obama? Hur tar Bill det? Det får vi kanske aldrig veta. Men Sarah Silvermans exboyfriend Jimmy Kimmel svarade Sarah med samma mynt:

Finns inte längre på YouTube – titta här istället.

Inför inspelningen av videon lyckades Jimmy Kimmel dra ihop ett litet gäng bestående av:

Jimmy Kimmel själv, Ben Affleck, Robin Williams, Don Cheadle, Harrison Ford, Brad Pitt, Cameron Diaz, Christina Applegate, Benji Madden, Joel Madden, Dicky Barrett, Christopher Mintz-Plasse, Lance Bass, Dominic Monaghan, Meatloaf, Pete Wentz, Joan Jett, Huey Lewis, Perry Farrell, Macy Gray och Josh Groban

Har äntligen fått klart för mig att ishockeyn inte alls är ett europeiskt påfund. Jag har alltid hört att skridskoåkningen var populär i Holland – på kanalerna – och att det är troligt att ishockeyns ursprung därför är holländskt.

Men det fattar man ju att det är rent nonsens.

Kontakt har länge suttit inne med sanningen: Japans nordligaste ö – Hokkaido är platsen där hockeyn en gång föddes. Det hörs ju på namnet. Hockey – Hokkaido – klockren analys!

Och så hittade jag en film - där man anar den japanska kampsportens ädla ursprung. Fast slovenerna har skapat en lite grövre variant av japanernas ursprungligen mycket estetiska sport.

Acroni Jesenice vs Olimpia Ljubljana

…söndade vi falla.

Den sårbara kärnfamiljen kontra den starka storfamiljen.

 
Zjenja Rudneva var navigatör i 588:e nattbombarregementet. (Montage: Fredrik Ydhag)

Så länge hjärtat slår hette den dramatisering av en kvinnlig bombflygares dagbok som jag hörde för en månad sedan, på radions P1.

Gunilla Bresky hade åkt till Ryssland för att intervjua en av Sovjets kvinnliga flygare – de som i Tyskland kom att kallas Nachthexen – Natthäxorna.

Meningen var att hon skulle göra en film – en dokumentär.

Bresky träffade Irina Rakobskaja, professor i rymdfysik vid Moskvas universitet. Rakobskaja är 83 år men ännu yrkesverksam.

Marianne Söderberg på Norrbottens Kuriren skriver om mötet:

Jo, hon vill gärna berätta. Men först vill hon att radioproducenten ska läsa en bok, skriven av Zjenja Rudneva, navigatör på nattbombarregementet. En dagbok som också innehåller många brev med titeln Så länge hjärtat kan slå.

Med utgångspunkt från dagboken skrev Gunilla Bresky den radiopjäs som sändes i mars i år.

Fredag 7 mars 19.03
Så länge hjärtat slår
-en berättelse om Zjenja Rudneva som bytte skolbänken mot en plats i sittbrunnen på ett bombflygplan.
Med: Sara Jangfeldt, Anita Björk, Christopher Wagelin.
Manus och regi: Gunilla Bresky.

“Jag är vid fronten sedan fem månader. Jag flyger i ett flygplan och fäller bomber av olika slag mot tyskarna. Min första bomb lovade jag att de skulle få som hämnd för mitt älskade universitet.” Så skriver Zjenja Rudneva i ett brev till sin tidigare lärare i oktober 1942. Zjenja var student i Moskva när Tyskland anföll och kriget började. Hon anmälde sig som frivillig till flygvapnet.
Via hennes dagbok och brev får vi följa arbetet i 588:e nattbombarregementet, det enda regemente som någonsin funnits där alla var kvinnor, både piloter, navigatörer, tekniker och mekaniker. Deras uniformer var sydda för män, och stövlarna i storlek 41-43 fick de stoppa med tidningspapper. I små plan av trä och tyg flög de livsfarliga uppdrag varje natt. Deras uppgift var att bomba de tyska trupperna. Fallskärmarna lämnade de hemma för att kunna ta med maximalt antal bomber. De gjorde fler flygningar än sina manliga kollegor. Tyskarna döpte dem till “natthäxorna”.
Zjenja Rudnevas dagbok har dramatiserats för radio av  Gunilla Bresky.

 Att Gunilla Bresky överhuvudtaget kom i kontakt med natthäxorna berodde enligt Marianne Söderberg, journalist på Norrbottens Kuriren på att:

Den här gången var det Kerstin Haugli i Piteå som hade läst en bok om kvinnliga stridspiloter i Sovjetunionen under andra världskriget. Hon hörde av sig till Gunilla Bresky och undrade om hon kände till historien?

 Bresky blev nyfiken – och på söndag kan vi få se resultatet.

Några av kvinnorna i 588:e nattbombarregementet. Foto: Ryskt arkiv

Söndagen den 13 april kl 20.00 sänder SVT 2 Breskys dokumentär. Den har tidigare endast visats på filmfestivalen i Tromsö.

Nadja Popova gjorde mer än 800 nattliga flygningar. Foto: Alexej Galitj. Popova är en av de kvinnor Gunilla Bresky intervjuar i dokumentären Nattens häxor.

På SVT:s hemsida står att:

Nattens häxor har redan uppmärksammats av den amerikanska filmtidskriften Variety, som berömmer den för unikt dokumentärt material. Detta är Gunilla Breskys femte film om andra världskriget. Hon har fått flera priser vid internationella festivaler för sina tidigare dokumentärer.

Sändningstider: Nattens häxor
SVT2 Söndag 13 apr 2008 kl 20.00
SVT2 Torsdag 17 apr 2008 kl 15.55
SVT2 Lördag 19 apr 2008 kl 16.20
SVT2 Lördag 19 apr 2008 kl 21.00

Gunilla Bresky i Eftersnack

Nordnytt har ett program som heter Eftersnack – där de intervjuat regissören Gunilla Bresky och Johan Ramberg – som gjort musiken till filmen. De visar också några minuter av filmen. Programmet kan ses här.

Jay Weissberg på den amerikanska tidskriften Variety skriver att:

Documaker Gunilla Bresky uses a treasure trove of archive footage and photos, held together by interviews with survivors, to testify to the femmes’ heroism. The History Channel and Euro cable should jump.

Formed during the darkest days of the Russian war machine, the women of the 588th also flew the most dangerous equipment. They piloted planes made of wood and canvas that lit up like a box of matches when hit. Still, they flew between 10 and 17 missions a night, more than any male regiment, and without any safety apparatus; not just the pilots and navigators but also technicians and mechanics were all female.

Foto från Wikipedia

På svenska Wikipedia finns en ganska omfattande artikel om Natthäxorna. Det står att artikeln behöver kvalitetskontrolleras – eftersom den innehåller brister. Läste vad som stod på diskussionssidan – och det verkar som om kritiken främst handlar om att artikeln inte förhåller sig neutral till sitt ämne – den är för beundrande. Så jag hoppas att fakta stämmer. Annars får jag ändra i efterhand. Artikeln på svenska Wikipedia är för en gångs skull fylligare än den engelska.

På svenska Wikipedia kan man läsa om ursprunget till 588 NABP ett av de tre ryska regementen som endast bestod av kvinnor.

Kvinnor från det 586:e regementet – foto från denna sida.

På Wikpediasidan om Natthäxorna står också att allt eftersom kriget tog sina offer fylldes leden på av män i det 586:e och 587:e regementet medan 588 under hela kriget var ett helt och hållet kvinnligt regemente.

Natthäxorna hade långsamgående plan – som hade kunnat vara ett handikapp – men kvinnorna vände detta till en fördel. Planet hade beteckningen Polikarpov Po-2.

Om deras strategi står så här:

Nattbombningarna var väldigt svåra att genomföra, särskilt med tanke på de lågt presterande Po-2 planen (toppfarten var måttliga 150 km/h, t.o.m. lägre än jaktplanen under första världskriget!) och vilket lätt byte de var för nattjaktplanen. Men de ryska piloterna tränades i att göra planets svaghet till en styrka. Po-2 var visserligen väldigt långsamma, men hade samtidigt en utmärkt rörlighet. När en tysk Me 109 försökte anfalla, gjorde det sovjetiska planet en skarp sväng vid en mycket lägre hastighet än vad den anfallande 109 klarade av att hålla, vilket på så sätt tvingade fiendeplanet att göra vida cirklar för att komma i anfallsvinkel igen. Då möttes han av samma undanmanöver-taktik igen, om och om igen. Många av piloterna flög nästan i marknivå, en del så lågt att de gömdes bakom häckar! Den ryska strategin gick ut på att få de tyska anfallarna försöka komma i läge för skott gång på gång tills frustrationen hos anfallaren tog överhanden och de lät planet försvinna. Flickorna var så svåra mål att de tyska piloterna var lovade Järnkorset om de fick ner en Po-2. [Källa: svenska Wikipedia]

Att författaren använt ordet flickor – för att beskriva kvinnliga stridspiloter är något jag vänder mig emot – funderar på att gå in och göra en korrigering där. Var kvinnorna 12 år eller yngre? Var de tyska männen de besköt kanske pojkar?

Marina Raskova (28 mars 1912–4 januari 1943).

 588 NABP grundades av den sovjetiska navigatören och majoren i flygvapnet Marina Raskova. 

Raskovas utbildning var från början humanistisk – hon spelade piano vid Pusjkins musikskola, studerade språk och lärde sig tala italienska och franska flytande.

På svenska Wikipedia står att: Den 24 oktober 1937 slog hon tillsammans med Valentina Grizodubova världsrekordet för kvinnor i långflygning genom att flyga 1 445 km utan mellanlandning i en Jak-12.

Hon gjorde flera långflygningar och fick medalj. Genom det inflytande hon fått hos Josef Stalin kunde hon genomföra sin plan att starta ett regemente för enbart kvinnor.

1941 började hon handplocka de skickliga kvinnor som skulle utgöra basen till 586:e, 587:e och 588:e regemetet. Från början var som sagt all personal kvinnor, från sjukvårdare till navigatörer och flygare.

Det verkar som om den ursprungliga anledningen var att skickliga flygare och navigatörer inte kom till sin rätt i könsblandade sammanhang. Männen litade inte på dem, gav dem inga avancerade uppdrag och trodde kanske att kvinnorna var alltför bräckliga för att klara av de tuffa striderna mot fienden.

Marina Raskova omkom efter en nödlandning i snöstorm. Stalin gav henne en stadsbegravning, hon ligger begravd bakom Leninmausoleet på Röda torget – tillsammans med övriga ryska storheter (samt en amerikansk journalist och Clara Zetkin, tysk feminist – som har en egen spännande historia).

Hon hedrades även av USA – man uppkallade ett amerikanskt Libertyskepp efter henne, SS Marina Raskova, i juni 1943.

Ekaterina Budanova (7 december 1916 - 19 juli 1943) flög med det 586:e regementet och räknas som ett av de ryska flygarässen.

 Jag har sedan jag börjat med denna artikel hittat massor av böcker om de ryska kvinnorna i Raskovas tre regementen. Har inte hunnit beställa och läsa någon av böckerna än – så jag vet inte vilka som är bra – här är i alla fall tips på vad som finns:

Women In War and Resistance av Kazimiera J Cottam finns bland annat på Amazon, Bokus och Adlibris. I recensionen på Amazon står:

Leslie Blanchard, A Writer’s Choice Literary Journal, April 1999
An excellent read for the general public as well as for military hounds. Read the biographies of one hundred women who fought for Russia during World War II–one hundred female heroes that many, in fact most of us, never heard of. These stories will shed quite a different light on pre cold-war Russia, the World Wars, and the “typical” Russian woman. A must read for all Women’s Studies. Ms. Cottam spent twenty years researching and writing this fine work.

Kazimiera J Cottam har skrivit flera böcker om kvinnorna i Sovjet/Ryssland.

Bland annat denna; Defending Leningrad: Women Behind Enemy Lines. Just detta exemplar i tre delar verkar bara finnas på Amazon. På Bokus och Adlibris har de en annan upplaga.

På Amazon finns denna recension:

Leslie Blanchard, Editor, The Writer’s Choice Literary Journal, April 1999
While I deeply enjoyed all four of the books, this was my favorite. We get an indepth look at a young Russian teenager through her own diaries and letters… The book as a whole tells the story of two partisans and one spy. But the story of Ina Konstantinova told in her own words through her notes and letters is my favorite part of the book. The other two women detailed provide inspiration as well: Masha Poryvayeva and Zoya Kruglova-Bailer. As with all of Ms. Cottam’s books this is a must read for Women’s Studies and just a plain good read for the rest of us.

Vilket alltså betyder att de tre som återfinns i denna volym hör samman med den fjärde som finns på Bokus och Adlibris. Den fjärde finns även på Amazon.

Women in Air War är ytterligare en av Kazimiera Jean Cottams böcker om kvinnor i Sovjet-Ryssland under andra världskriget. Boken finns på Amazon, Bokus och Adlibris.

Hittade tyvärr ingen recension av boken.

Wings, Women & War av Reina Pennington finns på Amazon, Bokus och Adlibris.

Recensionerna på Amazon är korta:

World War II History
“Both harrowing and inspiring, it should become a classic of World War II aviation history.”

Times Literary Supplement
“Extraordinary and often deeply moving.”

Night Witches: The Amazing Story Of Russia’s Women Pilots in World War II

Boken är skriven av Bruce Myles och finns bland annat på Amazon, Bokus och Adlibris.

Jag hittade ingen recension skriven av någon professionell litteraturkritiker – men några läsarrecensioner fanns på Amazons sida. Bland annat denna:

Despite the occasional misinformation, and the journalistic embellishment in novelizing these true historical events, this is still a terrific book which deserves a larger audience. Any high-school student will find it as inspiring and historically-significant as “Anne Frank’s Diary” or “Summer of My German Soldier”. Skriven av signaturen Chapulina R.

On The Road To Stalingrad av Zoya Matveyevna Smirnova-Medvedeva. Det verkar inte som om boken specifikt handlar om Natthäxorna – utan snarare om alla kvinnor som arbetade inom armén under andra världskriget.

Boken finns på Amazon, Bokus och Adlibris – bland annat. På Amazon kan man läsa denna recension:

Leslie Blanchard, Editor, A Writer’s Choice Literary Journal, April 1999
Another brilliant look inside the life of a true Russian hero who happens to be female. Nearly one million women served in the Soviet Armed Forces during World War II and many were active combatants. The author fought with the famous 25th Chapayev Division, and provides us with an honest eyewitness account of the desperate fighting for Odessa and Sevastopol.

 Läs mer på

Hargrave – The Pioneers

War and Games – udda artiklar om krig och historia. Soviet Women Combat Pilots.

Uppdatering: Bertil Mollberger har skrivit om Natthäxorna i DN den 13 april 2008. En bra och fyllig text.

Samt en kort notis i Ny Teknik.

Grynet – som inte är rädd för rosa – praoar hos Rikard Palm på SVT. Bilden härifrån. 

På feminetik pågår just nu en debatt om färgen rosa. Signaturen lynx berättar bland annat att:

Det är förresten märkvärdig att ens ha rosa till sin hanhund, t.ex. på koppel, kläder och tillbehör, jag har haft något enstaka rosa någon gång. Vissa tycker synd om honom, förnedrande på något sätt, han är ju en pojkhund. En del skojar lite och säger att hundar kan väl vara bögar också förstås och det är inget fel med det.

Blir hanhundar i rosa mobbade av sina hundkompisar? Eller är det bara människor som mår dåligt av att inte kunna skilja pojkar och flickor åt? Bilden härifrån.

Diskussionen startade med att Petter Lundgren skrev en artikel i tidningen Aftonbladet – Leve det rosa! – om en lågstatusfärg och den urbana medelklassens identitetsprojekt.

Det är en bra och intressant artikel. Petter Lundgren hänvisar till en föreläsning av Fanny Ambjörnsson – som hölls under Centrum för barnkulturforsknings fria föreläsningar på Stockholms universitet, på temat barn och konsumtion.

Hennes föreläsning går att läsa som ett paper i pdf-format - Den rosa overallen.

Fanny Ambjörnsson skriver där bland annat att:

När föräldrarna säger sig försöka undvika rosa på flickor för att rosa både könsbestämmer och förpassar flickor till en gammeldags och förtryckande passivitet, undviks rosa på pojkar för att de inte ska framstå som flickor.

-

Trots att flertalet föräldrar i mitt material motiverar sin skepsis till rosa med feministiska argument (som att det är förtryckande och fastlåsande för flickor), blir det ändå flickorna som i slutändan ska åtgärdas. Det är det kvinnligt kodade som måste kläs om i blått, medan det blåa framstår som mindre markerat, degraderande och besmittat (jfr. Sparke, 1995).

Det faktum att det upplevs som just degraderande och förlöjligande att klä en pojke i rosa antyder dessutom något ytterligare. Man kan nämligen anta att det inte enbart är rädslan att pojken ska framstå som en flicka som ligger bakom dylika känslor. Snarare antyder själva flickigheten även ett möjligt avvikande sexuellt begär – att sonen helt enkelt skulle kunna vara eller bli bög (se t.ex. Segal, 1990, Connell, 1996). Så berättar exempelvis Susanne om en vän vars femårige son är galen i kvinnokläder. “Han snor gästers högklackade skor i entrén och vill gärna gå i mammas klänningar och det går inte över”, berättar hon. “Så de har gått till PBU och psykolog och allt. Pappan säger direkt: ‘han är bög, han är bög, vi måste stävja det. Gå in och ändra medan det är tid’.”

Men det är inte enbart föreställningar om sexualitet som, genom nyckelsymbolen rosa, vävs in i föräldrarnas förståelser av genus. Här artikuleras även andra maktordningar i samhället, som kan knytas till klass, etnicitet och möjligen ålder. För medan en av de första 7 orsaker föräldrarna angav till sin skepsis mot rosa var dess associationer till förtryck och begränsning, hänvisade man också så gott som alltid till personligt tycke och smak. Mattias säger, i ett tidigare citat, att han och Stina gillar mer stilrent och enkelt, och därför väljer bort rosa. På liknande sätt förklarar flertalet föräldrar att de själva inte klär sig i rosa och spetsar och därför inte heller vill klä sina döttrar så – att de helt enkelt inte gillar när det blir “för mycket”.

I Att bli respektabel (1999) diskuterar Beverly Skeggs kopplingarna mellan klass och femininitet. Med utgångspunkt i Bourdieu visar Skeggs hur hänvisning till smak och stil är en central aspekt av hur klass urskiljs och upprätthålls. De engelska arbetarklasskvinnor Skeggs undersökte upplevde hur deras val av kläder, smink och färger ständigt utsattes för bedömning utifrån – hur de, genom att välja vissa kläder framför andra kodades som vulgära, överdrivna och arbetarklass (jfr. Walkerdine, 1997, Ambjörnsson, 2004).

Den jämställdhetsmodell föräldrarna jag intervjuat anammar rymmer alltså inte enbart information om synen på genus och relationen mellan “manligt” och “kvinnligt”. Den är också en sorts identitetspolitisk markering. Att sätta en knallrosa overall på en flicka riskerar således inte enbart att fungera begränsande vad gäller kön, utan även vad gäller klass, etnicitet, plats och tid. Att välja bort rosa blir därför också ett sätt att visa att man är en viss sorts modern, urban, svensk, medelklass.

Petter Lundgren avslutar sin artikel med: Själv kommer jag hädanefter att klä mig själv och mina två pojkar enbart i rosa. Rosa for president!

I Historien om rosa och blått skriver Gerda Christenson:

Den 29 mars 1914, kunde oroliga mammor läsa i den amerikanska tidningen The Sunday Sentinel, om hur de skulle klä sina barn enligt könens olika färgkod:
“Om du vill ha färgmarkering på den lilles klädesplagg, så använd rosa för pojken och blå för flickan, om du vill vara traditionell.”

Rosa är alltså inte så självklart för flickor – historiskt sett. Det var ljusblått för flickor och rosa för pojkar – enligt den relaterade artikeln.

~

Amalia Lindegren, Lillans frukost 1866.

Flicka klädd i blått och gräddvitt.

Gerda Christenson letade efter bilder på pojkar och flickor från förr – och hittade mycket riktigt många ljusblå flickor – däremot hade hon svårare att finna de rosa pojkarna.

Fångmarkörer som användes i de tyska koncentrationslägrena. I den femte kolonnen från vänster finns markörerna för de homosexuella. Läs mer på Wikipedia – där bilden är lånad. Jag antar att bilden gulnat något av ålder – annars ser den rosa markören mer sandfärgad än rosa ut i detta exempel.

Wikipedia skriver om färgen rosa att:

Prior to WWII, pink was historically a male colour as an offshoot of red, and pink was chosen not because it meant the wearer was feminine, but because they liked other men.

Endast manliga homosexuella märktes ut. Annars hade färgen rosa varit malplacé. Kvinnliga homosexuella brukar inte föredra män. Wikipedia skriver vidare att det inte verkar som som lesbiska kvinnor stigmatiserats för sin läggning – endast en lesbisk kvinna bar en särskild markör – men hennes största ”brott” var att hon var judinna.

Frågan är varför och när rosa blev en flickfärg. Enligt Christenson verkar detta ha skett på 1950-talet. Men varför? Har det med nazisternas markörer att göra? Är det inte en lite långsökt tanke?

Skjorta från Crombie £69.95

För cirka tio år sedan började det bli populärt bland yngre män att klä sig i rosa skjorta. De gjorde det inte i någon slags protest. Merparten av de rosa männen var varken uttalade feminister eller uttalat homosexuella. Bland dessa män var dessutom färgen en högstatusmarkör – till skillnad från den lågstatusmarkör färgen verkar ha bland flickor och till viss del kvinnor.

Mens Pink Herringbone Handmade Shirt från Jermyn Shirts $146.25

Ekonomitidningar verkar också föredra den rosa färgen. Jag har inte analyserat vad detta kan bero på. Dagens Industri är en av dessa tidningar.

Skulle rosa ha fått en statushöjande effekt i och med att bratsmännen klädde sig i rosa för tio år sedan?

Nej – ekonomitidningarna har varit rosa längre än så.

I Thailand har färgen inte reclaimats. Onödigt otrevliga poliser får bära klarrosa armbindlar med den tecknade figuren Hello Kitty på.

- Jag valde den här symbolen för att den är rosa och lätt att se. Det här är tänkt att förstärka deras (polisernas) skuldkänslor, förklarar polisen Pongpat Chayaphan.

Nyheten kommer från TT-AFP och stod i DN:s nätupplaga i augusti 2007.

Det står om den i BBC News nätupplaga också.

The New York Times skriver:

Ten of the armbands have been prepared, but so far none have actually been issued, according to an officer who declined to give his name while discussing this sensitive topic.

“After this policy came out, the police are scared,” the officer said. “It will be very embarrassing to walk around with Hello Kitty on your arm.” It is a step down from the Crime Suppression Division’s official motto: “When you have no one to turn to, come to us.”

Flicksymboler är inget för stora tuffa poliser. Uppenbarligen något mycket pinsamt. Värre än kroppslig bestraffning kanske?

Magnus Betnér och Helena Sandklef är i Israel och bloggar just nu om vad de ser. Filmen med de israeliska musikterroristerna har Betnér tagit och lagt på Youtube.

Läs deras bloggar – de skriver bra – man blir arg och ledsen. Ska konflikterna aldrig ta slut?

Betnér skriver:

Jerusalem Syndrome heter sjukdomen som får besökare hit att tro att de är Jesus, Elia, Mohammed eller annan valfri religiös figur. Själv börjar jag tro att jag är satan. Ju fler religiösa människor jag ser, desto mer förbannad blir jag. Hur fan ska det gå att få ordning på den här jävla världen när inte ens två grenar av samma religion kan komma överens om vem som ska bestämma över en kyrka?

Alla tre religionerna här har samma gud. Till stor del samma böcker. Ändå är det så att vissa har fått för sig att gud inte pallar när man rakar sig. Andras gud behöver att man rakar sig, men inte klipper polisongerna. De allra flestas gud vill att man ska en mössa. Ju lustigare hatt, desto bättre tycks det. Någras gud vill att man har en pytteliten mössa. Andra att man har en gigantisk.

Sandklef skriver:

En restaurang som ligger precis i anslutning till moskén spelar öronbedövande musik, ljudet överröstar allt. Flera upprörda muslimer kommer från moskén undrar varför de inte kan sänka musiken. Jag går fram och frågar vad problemet är. Efter att ha sagt “va? Va?” så förklarar soldaten att det är en restaurang. “Men så högt”, gestikulerar jag. “Democracy, democracy” skrattar han och går iväg. Magnus kommer då fram med videokameran och tar över diskussionen vilket resulterar i att soldaten ringer ett befäl och snipp, snapp, snut så är Magnus bortförd till polisstation! De har dessutom tagit hans pass OCH vår chaufförs ID-kort. En annan soldat kommer fram till min guide och säger att han inte får stå där han står, han måste flytta sig en halv meter. “Varför”, frågar jag, “har reglerna ändrats på 10 minuter?”. “Ok ok, no. It’s ok.”

Tidigare inlägg om konflikter och konflikthantering.

Konsum på Mårtenstorget i Lund bestämde för en tid sedan att de endast skulle sälja KRAV-märkta bananer. Dessutom har de rättvisemärkta – men aldrig konventionellt odlade.

Googlade och såg att det gällde för flera av Coops butiker.

Jag tycker det är STORT!

Visserligen måste målet bli att allt – inte bara bananer – är rättvisemärkt. Vem vill att människor ska bli orättvist behandlade?

Genom att köpa sånt som inte är rättvisemärkt – och kommer från länder med stor fattigdom, liten eller ingen demokrati och utbredd korruption så ger vi vårt ekonomiska stöd till orättvisorna i världen.

Svenskarna är storkonsumenter av bananer – om vi ändrar våra köpvanor kommer vi att märkbart bidra till förbättringen för några av våra fattigaste bröder och systrar.

Kaffe är vi också duktiga på att dricka – som god tvåa på kaffedrickarlistan i världen – på första plats ligger Finland. Rättvisemärkt kaffe är försumbart dyrare än konventionellt kaffe. Och det gör skillnad.

Choklad är gott. Och ännu godare om vi vet att kakaobönorna inte är plockade av barnslavar. Det finns rättvisemärkt choklad som är mycket god. God i dubbel bemärkelse. Chokladfabrikens barnslavar

~

Bilden från Dick Emanuelssons blog - upptäckte bloggen först idag – den är mycket läsvärd.

Dick Emanuelsson om Banankompaniets erbjudande till skadade bananarbetare:

TEGUCIGALPA / 071120 / Det transnationella företaget Dole Food Co. Inc. dömdes av en jury i Los Angeles, USA, den 5 november att betala sex nicaraguanska lantarbetare skadestånd på mellan 311,200 till 834,000 dollar, sammanlagt cirka 22 miljoner svenska kronor. Och det är bara en början för Dole på tusentals andra fall.

–

Jag minns Armando, en äldre bananarbetare vid den honduranska atlantkusten som tvingades till att amputera sin penis efter att han hade i flera år hade stått i bananplantagernas diken med vatten upp till midjan och arbetat med dränering. Pesticiderna hade trängt in i urinröret och gett honom cancer. Han och 2.500 skadade bananarbetare i Honduras erbjöds 100 dollar i “sveda och värk” av Standard Fruit.

Bananer i uniform – Patrik Svensson skriver i Sydsvenskan om Chiquitas stöd till colombiansk terroristgrupp.

“Vad har Usama bin Ladin och Chiquitas bananer gemensamt?”, frågade den amerikanska journalisten Amy Goodman i en kolumn förra veckan. “Båda har använt sina miljoner till att finansiera terrorism.”

Det är ett bokstavligt sant faktum. Det amerikanska justitiedepartementet bötfällde nyligen fruktjätten Chiquita för brott mot de amerikanska terrorlagarna sedan det framkommit att företaget under flera år betalat miljonbelopp till den colombianska paramilitära högermilisen AUC.

~

Något är ruttet – Patrik Svensson fick ett brev från Chiquitas PR-byrå Hill & Knowlton på grund av sin artikel om Chiquitas stöd till den colombianska terroristgruppen AUC:

Jag kontaktade några av de svenska tidningar och journalister som på senare tid uppmärksammat Chiquitas samröre med högermilisen i Colombia. Alla hade blivit kontaktade av Hill & Knowlton eller Chiquita.

Denna subtila skrämseltaktik är naturligtvis inte brottslig på något sätt, frågan är om den ens är särskilt framgångsrik. Men den säger något om hur vissa företag försöker – och tillåts – hantera sina snedsteg.

–
Situationen får en ofrånkomligen att tänka på Union Carbide, företaget som 1984 i indiska Bhopal orsakade tidernas största industrikatastrof, när giftig gas läckte ut från fabriken och dödade minst 15 000 människor (krishanteringen efteråt sköttes för övrigt av Hill & Knowlton).

–

Om normala regler gällt hade pr-byråns trovärdighet varit för evigt havererad redan efter att man på femtiotalet på uppdrag av amerikanska tobaksbolag författade den ökända rapport som förklarade att rökning överhuvudtaget inte är hälsofarligt. För att inte tala om när man hjälpte till att sälja in det första Irak-kriget genom uppdiktade vittnesmål inför den amerikanska kongressen.

Action Aid om bananarbetarna i Costa Rica:

Arbetarna på bananplantagen arbetar ofta upp till 12-15 timmar om dagen för att tjäna minimilönen som är 67 Kronor.

DN:s Eva-Maria Bengstsson om sjyssta bananer:

För varje kartong Rättvisemärkta bananer betalar man en dollar ext­ra, berättar Anders Cottrell. Pengarna går till de anställda i form av en “social fond”. som används till olika projekt , förbättringar av skolor till exempel.

LO-tidningen om rättegången mot Dole-Food:

För Dole är domslutet i Los Angeles ett stort bakslag men bara en början på något mycket större. Liknande fall ska tas upp till prövning i USA-domstolarna för tusentals bananarbetare från Costa Rica, Panama, Honduras och Guatemala. Dole kallar domen orättvis och uppger till Los Angeles Times att företaget ska överklaga.

Andra bloggar om sjyssta och osjyssta bananer (bland mycket mer läsvärt):

Syrran

Vida latina

Till Dick Emanuelsson: Hej, jag hoppas att det var okej att låna bilder från din blogg. Jag hittade ingenstans där jag kunde skriva en kommentar – eller skicka ett meddelande till dig. Har dock skrivit i min blogg varifrån bilderna kommer.

Tidigare inlägg om mördarbananer.

Jag gillar Magnus Betnér – han är inte bara smart – han är rolig också.

Flera gånger har han nämt någon som heter Ebba von Sydow – jag vet inte vem hon är och jag bryr mig inte – hon verkar vara en B-människa. En tråkig bloggare.

Här är ett favoritinslag:

“Ebba von Sydow – att det lilla aset fortfarande lever…”

Häromkvällen satt min äldste son och tittade på TV – det var något debattprogram med Stina Dabrowski – och så fort någon sa något smart satt en blond brud och himlade med ögonen.

Sonen irriterade sig på henne och undrade vad hon höll på med. Så kom jag på att det var hon som var Ebba von Sydow – och nu älskar jag Magnus Betnér ännu mer. Hon är verkligen ett irriterande inslag. Sonen har dessutom fått ett nytt hatobjekt.

Jag var tvungen att googla fram hennes blogg – vilket kräkmedel!

Sonen hittade Dabrowskidebatten där – och insåg att von Sydow absolut inte fattat något överhuvudtaget.

Som jag och sonen såg det handlade debattprogrammet om att konsumtion inte är bra för miljön – och att vissa människor mår riktigt dåligt av konsumtionshysterin – shopaholic kan leda till en havererad ekonomi. Den som förespråkade konsumtion sa att den var bra för tredje världen. Se programmet här.

von Sydow trodde att man ansåg att killar fick shoppa medan kvinnors shopping var fult. Hon såg inget problematiskt alls med att I-länderna överkonsumerar, naturen töms på sina tillgångar och får sopberg och växthusgaser i retur.

Men det som var mest irriterande med henne var hennes barnsliga grimaser så fort någon som inte lovordade henne och hennes tomma prat - sa något.

Jag funderar – är hon verkligen så dum – eller spelar hon bara?

SvD:s Erica Treijs och Tobias Brandell kommenterar Dabrowskis avhopp och tanken bakom “apberget“.

Jag kan hålla med om att det inte är särskilt givande att samla ihop ett gäng kunniga – och mindre kunniga personer som på kort tid ska få uttala sig i ett viktigt ämne – man avbryter varandra och börjar skrika – och allt känns meningslöst. Fast jag tycker att Stina Dabrowskis eviga avbrott av intressanta debattörers argument var rätt irriterande också. Förstår att man inte kan lyssna på hur mycket som helst – om man ska klämma in tre ämnen i ett knappt en timme långt program. Den där BlondinBella bredde ut sig rätt länge om sina kläder, krämer och skor – så det blev inte många minuter över till de som hade något att säga. BlondinBella har jag förövrigt aldrig hört talas om tidigare – men det är tydligen en tonåring som blivit rik på att skriva om kläder och mode.

Jag förstår inte riktigt vad det är Sina Dabrowski vill – hon tycker tydligen att ämnena blivit för tunga – enligt Juan Flores i DN.

För den som vill rensa skallen från dumkackel - Magnus Betnérs hemsida.

Och se dessa inslag med Magnus Betnér:

Magnus Betnér Uncut (Hela. Del 1)

Magnus Betnér Uncut (Hela. Del 2)

Från Youtube:

This is an entertaining and educational video in Telugu on Condom usage, to prevent from sexually transmitted infections and HIV, from Nrityanjali Academy, Secunderabad, Andhra Pradesh, India.

Språlet de sjunger på är telugu – ett dravidiskt språk.

Texten på engelska

Never forget me I am Nirodh,
I am the condom friend ever useful to you.
Never forget me I am Nirodh,
I am the condom friend ever useful to you.
I am made in different colors with fragrance.
I am made in different colors with fragrance.
I am made in different colors with fragrance.

I am sealed with Lubricant.
Never forget me I am Nirodh,
I am the condom friend ever useful to you.

I come in different colours and called by different names.
I am a shield, I can protect you.
Any brand anywhere I can be bought.
Ask for me in a medical shop.
Also available in “MYTHRI CENTRES” and other shops
I protect you against STI’s
I save everyone from HIV/AIDS

Never forget me I am Nirodh,
I am the condom friend ever useful to you.

Many men and women have used & discarded (unsatisfied) me
Some men and women say I don’t satisfy desire.
I am good-natured and provide satisfaction
I am for you do not neglect me.
I help in stopping unwanted childbirth
I save you and increase your longevity
I remain with you and see that you remain healthy.

Never forget me I am Nirodh,
I am the condom friend ever useful to you.
Never forget me I am Nirodh,
I am the condom friend ever useful to you.

In your youth you become rash and careless
You think no end of yourself
You desire for sex with multiple partners
For momentary sexual pleasure you go to great lengths
You get easily carried away in search of this happiness
You overlook the possibility of STI’s
Oh! My! Look out, you can get HIV/AIDS

Never forget me I am Nirodh,
I am the condom friend ever useful to you.
Never forget me I am Nirodh,
I am the condom friend ever useful to you.

Avoid disaster, leave aside your fears
Remember me, do not get into trouble
Don’t forget to check the date of manufacture
I am quite delicate take care while wearing
Turn deaf ear to others I am very good
You will remain happy without AIDS
The day you forget me you will find yourself in trouble

Never forget me I am Nirodh,
I am the condom friend ever useful to you.
Never forget me I am Nirodh,
I am the condom friend ever useful to you.

Not only for men condoms are available for women
No need to feel shy use one with a smile
Dear, use me while having in sex
Gay people also need to use me.
Using me each time makes me more safe
Oh! Women take care of your health
Oh! Men take care of your health

Never forget me I am Nirodh,
I am the condom friend ever useful to you.
Never forget me I am Nirodh,
I am the condom friend ever useful to you.
I am made in different colors with fragrance.
I am made in different colors with fragrance.
I am made in different colors with fragrance.

Nirodh-kondomen distrubieras av Department of Family Welfare of the central government i Indien.