Årets sista och fjärde Loveboat gick av stapeln på Världskulturmuseet. Det var 600 sålda biljetter. Maten var kanon och dansen! musiken! och sällskapet strålande!

Jag hade så roligt och dansade hela kvällen, ända fram till strax innan 3. Herregud, vad jag hade skoj. Jag minns helt ärligt inte när jag hade så här roligt senast. Gloria Gaynor, Wham, Depeche, Michael Jackson, Rolling Stones.. listan kan go on för hur länge som helst. Jag hoppas det blir fler sådana här kvällar. Det här är mumma för humöret och livsgnistan. Den här kvällen skall jag leva på länge!

Kram till alla er som förgyllde min kväll!

(idag har min man masserat mina fötter och knän med Voltaren..haha…)

-Se till att ta dom härifrån, dom kan förstöra montrarna, sa tanten och såg ut som om det inte var något underligt alls med att vilja få undan de två glada barnen med elrullstol, bort ifrån utställningen, på Världskulturmuseet, en lördagseftermiddag.

Ja, där går tanten, håret är lagt i torsdags och blusen är blommig. Hon befinner sig på ett museum som har till uppgift att visa på olikheter i världen. Olikheter ur etnografiska, arkeologiska, konstnärliga, konstvetenskapliga samt andra samhälleliga och historiska perspektiv. Kanske är det mer som att gå på zoo för henne. Utställningen från Peru är djuriskt främmande, avdelningen om danserna från Bollywood mest att se som en samling surikat med färgglada kläder som rör sig lustigt i varmt klimat. Och de där barnen – så konstiga att de måste gå, försvinna.

Världskulturmuseum ska dokumentera och belysa olika kulturers yttringar och villkor samt kulturmöten historiskt och i dagens samhälle. Jag hoppas att det en gång kan komma en utställning om funktionshinder och att man belyser tantens sida, och att det då framstår för den stora massan som precis så dumt som det gjorde för mig där och då.
-Lilla knäppa dumma och elaka tant! Du vet väl inte bättre!

Dessvärre är jag rädd att det är ganska många, utanför vad man kanske kan kalla för funktionshindersfären, som tycker att det är svårt att se på personer med funktionshinder som en som dem, en bland dem. Jag tror också att det finns väldigt många som vet vad som är fel att tycka, och som säger att tanten är dum och tycker dåligt, för att dem är upplysta om hur man ska tycka, idag. 2009. Och jag tror att samma människor ändå har väldigt svårt att egentligen känna just det där: samhörighet, enighet, samhälle för alla.

Hos många är nog skillnaden vi och dem i hjärtat, tills de själva får en beröringspunkt. En egen eller en annans. Gulligaste barnbarnet föds älskat men i kaos och syrebrist, sonen blir påkörd på cykeln på väg till posten, en sjukdom som legat latent i många år blommar upp . För många händer det först då. Att alla på riktigt blir lika värda. Och just då kommer de också att se: i vår värld anses inte alla lika värda.

(dubbelpostat)

Leadershipmässan på världskulturmuseet i Göteborg

Den sista men inte minsta Leadershipdagen för i år gick som smord på världskulturmuseet i Göteborg i fredags.  Med ett besökarantal  på cirka 200 inbjudna deltagare så hade (bland annat) enligt min mening Christer Olsson, Pär Lager, Per Furumo och Berit Friman en riktigt aktiv skara av lyssnare.  Även Karin Tenelius, Eva Karlsson , Carina Dahlöf, Dick Lundberg och Ingemar Claesson hade vi alla nöjet att se och höra i välfyllda lokaler under endagarskonferensen.

Fredrik Edborg, Nina Cederkvist, Lars Garnefält, Per Henriksson

Pär Lager (VD Berghs school of communication) talade under sin föreläsning om det kommunikativa ledarskapet. Pär Lager har ofta många intressanta och relevanta exempel som de flesta kan relatera till och ett som han tog upp var detta, där frågan är om denna typ av retorik skulle fungera i Sverige? Ingen kan ju påstå att denne inte blir rörd av denne geniala retoriker!

Pär Lager - Berghs School of Communication

Ett annat guldkorn var energiknippet Christer Olsson (Liber) som talade om värdebaserad kommunikation. Värt att veta om Christer är att han idag är en av de mer eftertraktade föreläsare och utbildare inom detta område och efter två pass med honom så förstår man varför. Han är helt enkelt lite av ett unikum av både karaktär och karisma och levererar  en energifylld kombination av fakta och ideer om ledar och medarbetarskap. En viktigt del som jag skulle vilja lyfta och som jag vet många företag skulle behöva höra är hans syn på den svenska möteskulturen. Hur många är det som känner att de spenderar för många timmar på ändlösa möten och ur många är det som känner att många möten inte leder någonstans?

Christer Olsson - Liber

På Per Furumos föreläsningar råder alltid  hög interaktivitet med åhörarna med många ljudliga aktiviteter, när han ger ut av sin retoriska verktygslåda som han använder för att visa retorikens betydelse och hur man övervinner trygghet och levererar muntligt med maximal effekt.

Per Furumo

Nedan så håller Berit Friman (Dale Carnegie) – Morotsmetoden, Dick Lundberg (Aprinova) – Frigör Ledarkraften samt Carina Dahlöf (Silf Competence) – Hur du skapar ekonomisk framgång med rätt kompetensmetoder i rätt fullsatta lokaler.

Berit Friman - Dale Carnegie

Dick Lundberg - Aprinova

Carina Dahlöf - Silf Competence

Eva Karlsson från Nordic Institute

Nina Cederkvist, Hedvig Törnlöv, Hanna Olsson

Eftersom det är svårt att befinna sig överallt på en gång så hinner man dessvärre inte medverka och fota allas föreläsningar. Men de som också medverkade och som alla fick en väldigt positiv respons var:

Karin Tenelious från Tuff Ledarskap som talade om coachande ledarskap och ger många infallsvinklar om varför du bara behöver prata om det som är svårast att prata om och att personkemi trots allt är en viktigt faktor att räkna med.

Ingemar Claesson från Irev ger inblick i den moderna synen på ekonomistyrning samt hur ekonomens och controllerns roller kommer att förändras och utvecklas och bli allt mer framträdande.

Världskulturmuseet i Göteborg är för övrigt en varmt rekommenderad plats att ha en konferens på. Funktionella lokaler, bra mat, duktig personal och en riktigt snygg miljö.

/JT

Ibland kan jag känna mig så jobbigt göteborgsk. Som om jag borde ta mitt pick och pack och dra härifrån innan stadens mest smittsamma åkomma tar över mitt medvetande fullständigt. Jag talar naturligtvis om ordvitseriet – arvet i rakt nedstigande led från Oldsberg och de andra goa’ gubbarna.

Att jag ligger i riskzonen gjorde så till exempel påmint nu när jag tänkte skriva om Valentin & Byhrs pågående kamanj för Världskulturmuséets utställning om voodoo. Eller vodou, som det tydligen ska stavas om man vill hålla sig till hur de vill ha det i den faktiska religionen. Jag har alltid trott att det heter voodoo, men det är tydligen en amerikansierad form av ordet. Man lär sig sannerligen något nytt varje dag.  

Hursomhelst, det ofrivilliga ordvitseriet har gått på högvarv. Är det höstens vassaste kampanj? Besitter arbetsgruppen bakom kampanjen en spetskompetens? Idéen gick tydligen igenom nålsögat hos uppdragsgivaren. En kampanj som sticker ut. Ni hör ju. Jag skäms. För det här är en grym kampanj som jag gillar skarpt.

Förutom utomhusreklamen ovan ingår webb, DR, på-stan-aktiviteter, annonser och radiospottar i kampanjen. Och jag som den senaste tiden varit på febril jakt efter spottar som ger mig hopp om radioreklamen har nu hittat något att klamra sig fast vid. Lyssna HÄR får ni höra. Bra jobbat, Valentin & Byhr.

Och jag lovar att skärpa mig på ordvitsfronten framöver. Det här håller ej.

———————————————————————————————-
Svänger
Bokmässan börjar i dag. Jippie!

Svänger inte
Att min mage inte klarar av obegränsat med kaffe per dag. Det förtar lite av arbetsglädjen när man sitter på ett kontor.

I samband med att Världskulturmuseet i Göteborg öppnar höstens voodoo-utställning gör Valentin & Byhr en bred kampanj som hålls samman av nålar. På webben: en banner som visas på gp.se, där du kan prova på voodoo på riktigt (om du vågar).

Arbetsgrupp
Magnus Tengby, creative director
Johan Börjesson, web director
Henrik Jademyr, webbutvecklare
Pernilla Åberg, art director
Mattias Åkerberg, copywriter
Ann McManus, operativ projektledare
Niklas Aldén, motion graphics designer
Rob Vanstone, foto

Våra mest flitiga museibesökare i det här landet är tvångskommenderade barn, kulturtanter och utländska turister – tre viktiga grupper som svenska museer generellt är bra på att ta hand om. Men alla de andra då? Ett av Kullenmannens favoritmuseer alla kategorier är Världskulturmuseet i Göteborg. Där har man istället valt att satsa på den grupp som går allra minst på museum, nämligen unga vuxna. Med aktuella och tankeväckande utställningar, gratis inträde och spännande evenemang vänder man sig i första hand till 18-30-åringar. Hur bra de lyckats med detta ska man kanske inte fråga en gammal sur gammal gubbe som Kullenmannen (det ska vara TYST på museer, och inget SPRING).

Men när jag idag gick och tittade på den nyöppnade Bollywoodutställningen gjorde jag det samtidigt med vad som tycks ha varit en gymnasieklass. Tjugo tjejer och ett par killar läste, lyssnade, dansade och sjöng. De såg ut att njuta stort! På andra våningen fick ett par klasser med högstadieelever veta mer om de 2 000 år gamla paracastextilierna och hur de kom till Göteborg. Sällan såg man så tysta 14-åringar. Om detta har Kullenmannen tidigare haft en animerad diskussion med sin bloggande kollega Karolina på Kuriosakabinettet först här och sedan här.

I vilket fall utsågs Kullenmannens favoritmuseum till Årets museum 2009. Stort grattis!

I förra veckan var jag och hjälpte Lubit-killarna att göra en presentation åt Världskulturmuseet. Jag och Alosha och Aloshas syster åkte dit och tog en massa bilder för en presentation. Jag är inte helt bekväm med att vara med på kort så jag såg det som en möjlighet att få träna lite på att bli av med det.

Jag hade faktiskt inte varit på Världskulturmuseet innan. Ska dit sen igen i mitt “Besöka alla museer i Göteborg på ett år” projekt och undersöka det närmare. Men det lilla jag såg av det var väldigt intressant och bra. Älskade Bollywood-utställningen! Ska bli intressant att få undersöka det lite närmare sen. Däremot tyckte jag att det kändes väldigt litet. Det ser så otroligt stort ut utifrån men det var inte alls stort inuti.

Presentationen har att göra med ett bluetoothprojekt som killarna jobbar med nu. Slutresultatet kan ni se här:

Just nu pågår en utställning på Världskulturmuseet om indiska boxartjejer. Jag har inte sett den, så jag har ingen aning om ifall den är bra. Men det är ett intressant ämne, väl värt att ta upp för ett Världskulturmuseet som har förstått att kultur inte är något statiskt, utan att vi skapar den med vår aktiva rörelse varje dag.

Den som har någon inblick i kampsportsvärlden i Sverige, vet att av någon anledning är damboxning kontroversiellt också hos oss. Konservativa gamla gubbar tillåts sitta och bromsa, till exempel motsätta sig kvinnoturneringar, med motiveringar som “kvinnor ska inte slåss”. Plötsligt har det som man dittills varit så noga med att påpeka är en sport, blivit “slagsmål”. Dessa gubbar ser sin egen “manlighet” inte som en naturlig sak, utan i proportion till andras “kvinnlighet”.

På den indiska landsbygden tar en flicka som börjar boxas ett betydligt större steg bort från de traditionella förväntningarna, och omgivningen står oförstående. Tills framgångarna börjar komma, slag i slag. Och dessa indiska damboxare, som kommer från fattiga förhållanden, har verkligen blivit framgångsrika. Boxningen har på ett oväntat sätt vunnit social respekt åt dem, tillsammans med växande självförtroende.

Dessutom är det bra att Världskulturmuseet inser att sport är lika mycket kultur som andra mänskliga uttrycksformer. Visst kan man vara gubben på tvären och tycka att det är typiskt att det är just boxningen som får en utställning. Kulturmänniskor är ju svaga för just denna sport, och så fotboll kanske. Visst hade det varit mer oväntat med en utställning om stcc eller hästhoppning. Rent privat är jag just en sån klyschig kulturtyp, jag tycker fotboll och kampsporter är överlägset roligast att titta på.  Och för att försvara museet så är det nog just den socialt förändrande kraften hos den indiska damboxningen som intresserat dem.

Hursomhelst, det var egentligen inte utställningen jag tänkte göra reklam för. Utan att det blir landskamp mellan Sverige och Indien i damboxning den 31a mars! På museet. Så är ni i Göteborgstrakten då så passa på att se landkampen. Både de svenska boxningstjejerna och de indiska är i världsklass. Och det är nog en alldeles speciell känsla med en boxningslandskamp på ett museum, det blir två sorters publik som sällan möts annars.

Om ni sen vill ägna er åt en garanterat intellektuell aktivitet, så kan jag rekommendera Åbo Akademis Finlandssvenska kulturseminarie, 19 – 20 mars, i anslutning till Mariehamns litteraturdagar, 20 – 22a mars. Det hela äger rum i Mariehamn på Åland, så det kan bli ett trevligt tillfälle att se ön.

Seminariet har olika teman varje år, och en blandning av författare och akademiker pratar kring temat utifrån sin verksamhet. Förra året, när temat var Världsbilder, deltog jag som en av författarna. En annan var en poeten Peter Mickwitz.

Den tredje var författaren Henrik Jansson, som skrivit en bok om sin ungdomstid som kommunist under sjuttiotalet. Och framförallt om hur skuldbelagt det engagemanget var, och hur huvudpersonen hela tiden förhållit sig till det, först genom förnekelse och sen genom att hitta tillbaka till de positiva sidorna i det i en ny tid. För den som är intresserad heter boken Protokollsutdrag från subversiva möten, och är bara en i Janssons omfattande författarskap.

Jag hade inte bara glädje av att medverka vid seminariet för att mitt föredrag skaffade mig ett par intervjuer i finlandssvenska tidningar, eller för att jag träffade finlandssvenska författare och intellektuella. Framförallt var seminariet i sig roligt och diskussionen väldigt intressant.

Årets tema är ett helt annat, nämligen Naturen i Kulturen. Så om du är intresserad av miljöfrågorna, eller hur naturen skildras i nutida kultur, då kan jag verkligen rekommendera en resa till Mariehamn!

Själv kommer jag mig nog inte för att gå på så mycket under våren. Man isolerar sig så när man pluggar. Men Textmässan i Stockholm den 25e april kommer jag nog att ta mig i kragen och gå på. Det är en bokmässa för Sveriges mindre, men mer intressanta, förlag. Jag är inte den som på något sätt tar ställning för mindre företag mot större, företag är företag och de mindre är oftast de värsta. Men när det gäller förlagsbranchen får man nog ändå konstatera att det är småförlagen som gör att den samtida svenska litteraturen inte är stendöd. Det är ockå ofta de som kommer med översättningar och nyöversättningar av rolig litteratur från andra länder.

Det finns ett museum för världskulturen. Det bor i Göteborg. I det museet finns det en Margareta som ser till att taket ligger kvar på väggarna.

Men den 27 oktober reste Margareta, med efternamnet Alin, ut i världen och då kom hon fram till Landskrona Stadsbibliotek. Hon kände igen sig och blev glad. Landskrona hade nämligen en speciell plats i Margaretas hjärta! Här i staden hade hon minsann varit kulturchef. På Stadsbiblioteket var det flera som gärna ville träffa Margareta, bland andra var jag där. Margareta hade blivit anlitad av Landskrona Föreläsningsförening. Rubriken på hennes föreläsning var “Världen är ett spännande ställe”!

Margareta berättade om ”Landskrona-modellen” som formades under hennes tid i staden. Modellen handlade om att de som jobbade med kultur lyssnade och försökte lyssna av och samarbeta med omgivningen och skapa ett kulturutbud som stämde överens med de som bodde här. Verksamheter och utställningar tog avstamp i Landskrona och kopplades sedan med utblickar mot världen. Jag tänkte att Margareta är en kvinna som verkar ha bra perspektiv på tillvaron.

Sedan fick vi veta en aning om Världskulturmuseet. Hon nämnde olika utställningar bl.a. ”En stulen värld” som handlar om ca 2000 år gamla tyger från Peru, ”Paracastygerna”. Utställningsmänniskorna samarbetar med peruanska forskare för att få ett sammanhang kring Paracastygerna och man vill också ta reda på hur de hamnade i landet Sverige.

Världskulturmuseet verkar vara ett spännande ställe och tittar du in på deras hemsida kan du läsa följande;

Världskulturmuseet vill i dialog med sin omvärld vara en mötesplats som genom känslomässiga och intellektuella upplevelser verkar för att människor känner sig hemma över gränser, litar på och tar ansvar för en gemensam global framtid i en värld i ständig förändring.

 Låter klokt tänker jag …

Förra veckan åkte vi med jobbet två dagar till Göteborg. Tyvärr glömde jag att fota, utom en liten skäggdopping inne på Universeum. Men kanske får jag låna några bilder sen, för det var säkert någon som var lite mer förutseende och tog kort på alla ställen vi besökte.

Världens mat på världskulturmuseet
Första dagen åt vi lunch på Världskulturmuseets restaurang Tabla. De hade en bra buffé med bla spanska köttbullar, ugnsstekt havsabbore, tabbouleh, nåt vegetariskt som inte ens personalen visste vad det var men som var gott, och teryakispett. Tanken var så klart att spegla många olika länder och det blev en helt ok kombination på tallriken. Men allra bäst var den starkt kanelkryddade morotskakan efteråt!

Evert Taubes värld
Sen sprang vi direkt till Liseberg, som var stängt, men vi skulle få komma in ändå för att titta på utställningen Evert Taubes värld. De hade med åtskilliga miljoner och massor av avancerad teknik byggt upp ett litet museum som inte skulle kallas museum utan attraktion, och vara precis som vilken berg-och-dalbana som helst.

Riktigt så omtumlande var den nu inte, men väldigt snyggt gjort och även med en del humor. Till exempel hade de i bästa Youtube-collage- stil klippt ihop en musikvideo till “Möte i monsunen”. Det var naivistiska tecknade djur och figurer blandat med foton. Evert Taubes huvud var klumpigt utklippt och fastsatt på en tecknad kropp. Originalinspelningen blandades med en ny version av Perssons Pack.

Texten i sig är också en så osannolik skröna med kaptener som blir slukade av lejon och stora gorillor som dyker upp och jag vet inte allt, så det var förstås en väldigt tacksam låt att använda.

I utställningen har de haft tillgång till oändliga mängder papper, brev, tidningar, foton och föremål som släktingarna lånat ut, och sen verkar de ha haft en riktigt bra formgivare som fått till en massa olika stämningar. Det är helt enkelt väldigt mysigt att gå omkring därinne, även för en som mig som inte har någon som helst relation till Evert Taube och faktiskt tycker att han är ganska gubbig, trist och dammig.

De hade också tagit upp en hel del sånt. I flera rum problematiserade de kring påståenden som att Taube var mansgris, gammaldags, landkrabba som låtsades vara sjöman, låttjuv med mera. Det var nästan det mest intressanta i utställingen. Man får väl se texterna utifrån sin tid, men visst tål det att reflekteras över att mycket handlar om gubbar med unga vackra kvinnor,  inte sällan prostituerade, och att de flesta sånger skrivits när “niggrer” och “svartingar” var en del av det allmänna språkbruket.

Enligt utställningsproducenten som visade oss runt, var det väldigt vanligt att äldre besökare både dansade vals och grät i det sista rummet. Där var det nämligen allsång/karaoke till Kalle Schewens vals, på en volym som gjord för att passa folk som glömt hörapparaten hemma.

Nu kommer jag inte ihåg hur många besökare de haft i sommar, men det var en ofattbart hög siffra. Vilket väl visar att Evert Taube har en stor plats i mångas medvetande. Jag antar att han hos många förknippas med sommar och skärgårdsromantik och den “gamla goda tiden”. Men bortsett från en hel hög med sånger, som alla har hört och sjungit i skolan och sett på Allsång på Skansen, men inte vet varför, så kommer nog de nya generationerna, förutom de som åker till Liseberg då  inte att ha någon relation alls till Evert Taube, och kanske är det ingen större förlust egentligen.

Pushing the limits
Tillbaka till Världskulturmuseet för konferens, sen såg vi utställingarna. Fast jag hann inte se alla utan fastnade i källarens två utställningar.

Den första, Pushing the limits, handlade om kvinnor och feminism i konfliktområden. Där fanns kvinnorättsaktivister från tex Palestina och Azerbadjan, som berättade om kvinnors villkor, vad man som enskild och som organisation kan göra och vilka svårigheter som drabbar speciellt kvinnor under krig och konflikter. Bland annat var det en som startat en egen gynekologisk mottagning och försökte ge sina medsystrar råd och stöd och självkänsla, och förstås medicinsk och förebyggande vård. Det var en liten men bra utställning. Väldigt enkelt uppbyggt och inget bling, men ämnet och berättelserna var så intressant i sig så det behövdes inte så mycket avancerad inramning.

Den andra utställningen hette, Take action- 84 ways to change the world, och den handlade om civil olydnad kan man väl säga. Olika grupper av aktivism som man inte hade en aning om existerade. Till exempel gerilla-odlarna, eller gruppen som bygger om de stora offentligt placerade reklambudskapen så att de betyder något helt annat.

Mycket kändes som ganska naivt men samtidigt bra, och sen fanns också de som jobbade med lite mer livsavgörande frågor, som tex Movimiento sin terra, i Brasilien. De jordlösa böndernas organisation, som ockuperar och odlar upp områden för att kunna överleva. Sen fanns det också massor av små, gör det själv- tips, tex hur man pimpar sina gamla Ikeamöbler i stället för att köpa nytt och hur man virkar egna Gucciväskor som en protest mot märkeshysterin och allt möjligt.

Förstås handlade en del också om mer problematiska frågor, som förtryck, upplopp och kravaller. Göteborg förstås och ungdomshuset i Köpenhamn, och clownarmén C.I.R.C.A som blandar ickevåldsaktivism med clowneri.

Det är så mycket olika aspekter och svårt att göra det rättvisa, så jag lägger in en länk direkt i stället. http://www.varldskulturmuseet.se

På kvällen var vi sen på en Libanesisk restaurang som hette Le Baron och låg vid Korsvägen, väldigt nära de stora museerna. Vi åt meze och grill och det var jättegott. Men jag är så enkel att tillfredställa ibland. Ge mig lite bröd, en skål hoummos och några glas rött så är jag lycklig resten av kvällen! Fast det fanns också Babba ganoush av aubergine, marinerade småauberginer, köttfyllda sesamfröbollar (tror att det var sesam) och fläsk- och kycklingspett och tabbouleh mm mm. Det enda jag saknade var lamm som jag längtat efter att äta.

Universeum
Nästa dag var det universeum som gällde. Först berättade chefen för vetenskapliaga avdelningen om hur museet kom till och hur de jobbar och sen sprang vi runt. Det är stort! Jag var mest på avdelningen för levande miljöer. Där fanns vattnets väg, regnskogen, hajakvariet, terrarier mm.

Där fanns också den här fina skäggdoppingen!

Sen åt vi lunch i en skybar på Svenska mässan tror jag det hette. Fantastisk utsikt förstås men 179 kr för en räkmacka med brun sallad. Nä det går bort. En sväng på stan och sen till Stadsmuseet.

Göteborgs stadsmuseum
Jag säger bara, Vikingautställningen! Vilka extremt snygga montrar i rostad plåt! Jag har varit där förut och den var lika bra nu. En förvisso traditionellt kronologisk uppbyggnad, men man måste inte alltid vara så himla annorlunda, och med lagom många föremål och exemplariskt läsarvänliga lagom långa texter. Mycket snygg!

Resten av basutställningen om Göteborgs historia är ganska bra, lite rörig ibland och rent obegriplig på sina håll, speciellt 18- och 1900-tal. Mycket vackra och unika föremål förstås och ganska kul här och där. Det är svårt att täcka upp så mycket i en utställning.

Sen hade de en tillfällig utställning om stolar, som bla problematiserade vad museet har samlat  in och varför och vad det speglar. Mycket bra! Och sen en om hemlösa, som fick mig fast ända tills bussen nästan skulle gå. Speciellt intervjufilmerna.

En snabb fika i det mysiga museicafét, med mer morotskaka och jättegott te, i rödochvitprickiga koppar från Greengate som jag viiiill ha!! och sen bussen fem timmar hem. Mycket nöjda och utmattade.

Världskulturmuséet i Göteborg visar nu en utställning som heter “En stulen värld“. I centrum står de s k Paracas-textilierna som är liksvepningar från omkring 700 f kr, hittade för ca 100 år sedan i Latinamerika. Textilierna är skänkta till Göteborg på 1930-talet av en enligt uppgift okänd givare. I TV och i andra sammanhang betonar muséets personal att textiliernas vistelse i Göteborg är en fråga om “stöld” och att den rättmätige ägaren är “Peru” eller ibland bara “dom”. 

Jag förstår inte på vilket sätt nationalstaten Peru – som bildades på 1820-talet – har äganderätt till gravfynd från ett indianskt samhälle som existerade för nästan 3000 år sedan.

Har inte muséets tjänstemän bedragits av den egendomsrätt som det industriella samhället skapat? Och vart tog “världskulturen” vägen? Var det bara ett namn som skapades i den politiska korrekthetens namn?

Följdriktigt borde vi rensa alla våra muséer, skicka tillbaka alla föremål och konstverk till släktingarna till dem som utfört dem. Någon gemensam eller delad kultur, något kulturarv eller någon gemensam historia värd att förmedla finns ju inte. Allt är egendom. Och därmed är väl allt ägande utanför upphovsmännen också stöld.

Lördag 30/8.

Idag har allt gått i slowmotion. Inga krav, inga måsten mer än att dottern med sin kompis ville bli skjutsade till Göteborg och gå på Universeum. Detta gjorde vi och medans flickorna gick omkrng där passasde jag och frugan att fika på café Tabla beläget i Världskulturmuseet. Kaffe och prat utan barn en stund blev det på deras uteservering.

Medans vi satt där började det kurra i magen så vi bestämde oss att äta en bit mat någonstans innan tjejerna vill åka hem. Precis utanför museet fast på andra sidan gatan såg vi ett sushiställe och dit gick vi och satte oss. Där tog vi in makizushi (巻き寿司) som vi glupskt åt upp.

Frugan har en allvarlig min på bilden nedan. Kanske är det ätpinnarna som förbryllar henne?

Efter maten mötte vi barnen och åkte till Zenith för att hämta sonen som var domare på klubbens årliga gräscup. Under cupdagen har flygplan cirklat runt planerna då det har varit Göteborg Aero Show samma dag och tid i närheten.

Så som det ser ut nu så kan jag närvara på Vetenskapsfestivalen Tisdag – Fredag utan problem. Söndagen är jag inte lika säker på, det kan dyka upp något oförväntat.

Vi ses på festivalen!

Se, Hör, Gör!

Måndag, Entropia Universe World Tour i Göteborg, 13.00 – 19.00 Tar nog en titt på detta fenomen ^^

Tisdag, Workshop 15:00-17:00
Asiatiska onlinespel 18:30 – 19:00 Är både intresserad av onlinespel OCH asien så tyckte det kunde vara intressant

Onsdag, Vad kan man lära sig av dataspel? 13:00-13:45 Kan vara intressant…
Serious games för skadade hjärnor 15:00-15:45 Låter så sjukt ballt!
Pervasive Games och Alternative reality games – vad är det? 16:00-16:45 ja vad är det?

Torsdag, Spel i marknadsföringens tjänst 18:00-18:45 Intressant att höra vad Ola har att förtälja
Vad spelsystem kan lära andra system 19:00-20:30 Olika system och utanförlådan tänkande är roligt

Fredag, Workshop på VKM 15:00-17:00

Var är reglerna för tolkning av reglerna 18:30-19:30 lät sjukt intressant, vill bli master på regler

Spel är vardag! Skapa ditt eget spel!

Ta med dina vänner eller kom själv till Röhsska- eller Världskulturmuséet under Vetenskapsfestivalen v.16 och skapa lite grymma spel med hjälp av äkta spelarkitekter! Workshopen är öppen alla och det krävs inga förkunskaper för deltagande. Ta chansen att skapa spelet där du sätter reglerna!
Mer info om tid och plats finns på: http://spelarkitektur.wordpress.com/

Ta med dina vänner eller kom själv till Röhsska- eller Världskulturmuséet under Vetenskapsfestivalen v.16 och skapa lite grymma spel med hjälp av äkta spelarkitekter! Workshopen är öppen alla och det krävs inga förkunskaper för deltagande. Ta chansen att skapa spelet där du sätter reglerna!

Mer info om tid och plats finns på:
http://spelarkitektur.wordpress.com/vetenskapsfestivalen/

Idag startade nästa stora projekt som vi kommer att arbeta med de närmsta veckorna. Det handlar om att klassen i tre olika grupper ska designa workshop i vilka allmänheten sedan kommer att få designa egna spel under vetenskapsfestivalveckan.

I fredags blev vi indelade i grupper och jag blev projektledare i min. Övriga deltagare är Daniel Akestam, Alexander Paunovic och Alexander Synnerdal. Under vetenskapsfestivalveckan kommen en grupp att vara på Röhsska museet. Min grupp och en till kommer att vara på världskulturmuseet.

Vilket museum man blir placerade på kommer även att bli avspeglad i workshopen då spelen som ska produceras i workshopen tematiskt skall vara kopplade till museet. I vårt fall världskulturmuseet var det lite klurigt eftersom det skulle handla om “tendensen att att världens kulturer i allt högre grad blir sammanhängande, gemensamma och enhetliga.”

Skallkrav för workshop

• Alla åldrar
• 2 timmar
• Förslagsvis 6 per grupp
• Grupperna ska faciliteras av en person
• De ska tillverka en spelbar prototyp
• De ska om möjligt kunna ta med spelet hem
• Temat skall vara kopplat till museet

Följande texter handlar om vad vi kom fram till under gårdagens arbete.

Problemformulering

Hur kan vi göra en rolig workshop för alla åldrar som är enkel att delta i – där deltagarna utmanas att tänka utanför lådan?

Lösning

Vi planerar att skapa en workshop där deltagarna får designa ett spel som ska innehålla fysiska aktiviteter och genom aktiv styrning ge dem en a-ha upplevelse av att de känner att de själva kan skapa spel.

Mål

Att genomföra enkla workshops i spelskapande med tema matkulturer på världskulturmuseet.

Syfte

Att ge deltagarna en a-ha upplevelse genom att få dem att upptäcka att de faktiskt själva kan skapa spel.

Handlingsplan

På kort sikt
Vad? Förbereda workshop.
Klart? Onsdag förmiddag.

Vad? Genomföra protyp av ws.
Klart? Onsdag efm

På mellanlång sikt
Vad? Ordna klart ws.
Klart? Till vetenskapsfestivalen.

På lång sikt
Vad? Genomföra slutlig ws.
När? Under vetenskapsfestivalen.

Nu är det sen natt och om några timmar är det dags för Afrikadagen på Världskulturmuséet i Göteborg som Afrika Grupperna, Palmecentret och Socialdemokraterna i Göteborg anordnat. Självklart kommer SSU också att finnas på plats, och närmre 200 deltagare förväntas.

Jag kommer att vara moderator i vår panel som består av Jan O Karlsson, Ann Linde, Laila Naraghi och Joe Frans. Tidigare utrikesministern Jan Eliasson kommer också att medverka. Det kommer att bli en mycket intressant dag! Roligt att Socialdemokraterna i Göteborg spinner vidare på det koncept som vi SSU:are i väst drog igång förra året i form av vår Afrikakonferens.

Detta är mina tankar kring uppgiften frågeställningen: “Hur gör man för att designa en upplevelse och hur kopplar man den till pedagogisk process?”. Den fick vi av Karl Alfredsson från Grul att ta med till Världskulturmuséet och väl där applicera den. Jag for dit med Niklas Lindblad för att stöta och blöta frågan genom våra vandringar i husets våningsplan.

Hur gör man för att designa en upplevelse?

Utgångspunkt:er
Grunden måste alltid vara att man utgår ifrån sin publik. I VKM:s fall så har man ett oerhört brett spektra. Allt från väldigt unga till den som är gammal som gatan välkommnas hit och jag tror även att miljöerna är designade därefter. Man måste tänka på vilken sin publik är och vad dom kan relatera till. Man måste helt enkelt veta hur dom funkar.

En utställning är t ex utformad särskilt för unga människor. Där berättar man att det viktiga där inte är de otaliga utställningsföremålen utan dess sammanhang och hur man kan relatera till dem.

Det viktiga är att på ett så effektivt sätt som möjligt presentera saker för människans sinnen. Detta kommer i sin tur påverka människan på olika sätt. Frammana t ex känslor, nyfikenhet och eftertanke.

Första intrycket för upplevelsen sätter igång besökaren. Luktar det nåt? Är det ljust i rummet eller mörkt? Hörs det en berättaröst från ett hörn? Är det ett gytter av röster och djungelljud? Vad ser du? Är det vackert? Skär det sig?

Hur gör man?
Man skapar massvis med förutsättningarna för deltagarna att få intryck. Här blir det just dom som är det centrala och inte faktan. Visst är fakta grunden till utställningarna och det man lär sig – om man nu lär sig något. Men det är intrycken vi minns. Faktan måste gestaltas så att det skapar intryck hos besökaren. Detta kan vara allt ifrån berättarösten, obehagskänslan eller miljöerna. Men vi minns dem.

Hur kopplar man upplevelsen till en pedagogisk process?

Vad vi upplever
På VKM var det också väldigt få snitslade spår. Besökaren får frihet att själv gå dit den vill gå – eller lockas att gå. Friheten att själv välja kan vara skön – men även otraditionellt och svårt. Har jag missat något? Vart ska jag gå nu? Detta gör att man själv tänker på vad man vill göra. Vad man vill se. Vad man tycker är intressant.

Även det vi kan relatera till är viktigt. Pengar används ofta i faktatexter och är något som vi lätt kan begripa. Annat är t ex på utställningen fair fashion där man har verkliga saker såsom 5000 petflaskor för att lätt kunna begripa och ta in information.

Vi är ofta nyfikna varelser. Vi ser saker i horisonten som är intressanta. Vi lockas dit… eller luras. Blir intresserade och kanske lär oss nåt. Vi hittar något och vill visa upp det för dom som följt med oss men som står en bit bort. Detta leder till att man förklarar, diskuterar kring en upplevelse.

Vad som händer när vi upplever
Intrycken ska kicka igång besökaren och få den att tänka. De ska starta massor av processer inom den och frön för diskussion och reflektion. Vad upplever jag? Vad upplevde jag? Är det något jag vill prata med andra om? Vad tycker min vän om det här?

Vad vi med våra sinnen upplever är förutsättningen för vad vi ska sätta igång för tankeprocesser i huvudet. Att med rätt applicerad metodik forma upplevelserna för rätt sinnespåverkan tror jag är nyckeln till att effektivt koppla upplevelsen till en pedagogisk process.