Jag är helt galen i gammal knasig musik. Sådana där konstiga svenska “bitar”. Min sambo skrattar så han dör varje gång jag river av “Tunna skivor“, “Slit och släng” eller “Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini“. Jag lyssnar så klart på ganska mycket svensk musik, som Winnerbäck, Timbuktu och C Vreeswijk, men det känns som mer allmängiltigt än Lill-Babs och Siw Malmqvist. Men faktum är att jag är uppvuxen med dansband, som jag inte alls gillar, och just svenska godingar. “Varmkorv Boogie” och liknande har vi ju också. Det är underbart. Och ju äldre jag blir ju roligare tycker jag att det är med den här musiken.

Inte nog med det så är det mest musik som Andrew sisters, Nina Simone, Ray Charles och blues som lockar mest. Konstigt hur musiksmak ändras med tiden!

Det här inlägget kanske inte sa så mycket, men jag satt och funderade över detta just nu och behövde liksom få ventilera det. 

Sedan har jag kollat igenom några gamla avsnitt av Så ska det låta som låg på Dvd:n och då hörde jag massor av sådan här skön musik. Speciellt i det elfte programmen med bröderna Ådahl och systrarna Hedlund. Frank Ådahl har verkligen en helt fantastisk röst och båda systrarna Hedlund har grymma stilar. Tänk om fler artister i dag kunde inse att det är blues och gamla gosingar de ska sjunga. Och tänk om det kunde finnas fler låtskrivare som kund göra den typen av musik. 

Tur vi har Duffy och Amanda Jensen i alla fall. De kommer att förgylla min sommat. Tillsammans med Miss Lee och Winnerbäck så klart!

Hej hopp och glad sommar så länge. Nästa gång jag skriver kanske det är från ett café i The big aplple. Tuff, tuff så länge!