Det har hänt så mycket här sen jag uppdaterade senast. Det känns riktigt jobbigt att skriva om allt just nu eftersom att jag just nu ligger i krig med mitt flygbolag lite och inte har någon biljett hem för tillfället. Det jobbiga är att man ena stunden pratar med kontoret här i Hanoi, för att sedan ringa till Sverige och vid den tiden man har lyckats prata med Sverige har Hanoi stängt pga tidsskillnaden. Ojojoj. Men nu är det snart avklarat och förhoppningsvis har jag en biljett imorgon bitti. Då ska jag åka till Kina.

Jag ska berätta allt i rätt ordning.

Carmen

Jag gick ned till frukosten en dag för kanske en vecka sedan. Det var ganska fullt. Jag klämde mig ned mittemot en tjej som Skypade på sin dator. Jag drack det äckliga Lipton Yellow Label som de har varje morgon och åt en banan. Tjejen Skypade klart och stängde datorn. Hon hette Carmen sa hon till mig. Jag hette Sofie. Lite tyst. Hon kom från Kalifornien. Jag kom från Uppsala. Tyst.

Hon hatade Lipton Yellow Label. Då startade pladdret. Pladdret slutade inte, inte förrän jag blev hes. På riktigt. Hes!

Jag och Carmen gick en promenad, bort till parken jag gillar som jag var i på första natten här. Där gick vi över en liten bro till en liten ö med ett litet litet tempel. Ganska gulligt. Det fanns en enorm död sköldpadda på ön som tydligen hade bott i sjön för länge sen. Hmm.

Efter templet gick vi för att äta i närheten. Vi satte oss ned på något lokalt lunchställe. Lunchstället hade ingen meny, bara en enda rätt med nudlar. Lunchstället pratade inte engelska. Okej. Det slutade med två stora sura (?) nudeltallrikar med grönsaker, mycket vitlök och en soppa med mystery meat. Carmen provade på det konstiga köttet. Jag åt mina sura vitlöksnudlar och lite spenat och några konstiga blad som smakade …lakrits? Senare kom vi på att det konstiga köttet förmodligen var hund, som de äter mycket här. Ojojoj.

Vi gick en jättelång promenad mot Hanoi Flag Tower. Pladdrade hela vägen. Ojojoj. Hanoi Flag Tower var inte så högt men ganska snyggt. Det stod inget om öppettider och högst upp satt det en vakt med ett gevär och vi visste inte riktigt om vi fick gå upp. Men vi gick upp i alla fall och jag tror att vi kanske störde honom lite när vi kom till hans trånga rum högst upp i tornet där han satt. Han sa inget men såg lite sur ut. Vi bestämde oss för att inte störa så väldigt länge när vi fick syn på geväret han höll i.Vi gick ned till ett krigsmonument alldeles nedanför och tog lite foton. Det fanns några skyltar på engelska som förklarade om de olika flygplanen och bomberna och kriget i allmänhet. Helt plötsligt kom en soldat springandes och skrek att vi inte fick vara där. Väldigt konstigt, det var inte ens staket eller grindar runt stället. Stod inga öppettider. Men där fick man tydligen inte vara i alla fall så vi gick.

Nu hade vi alltså stört två beväpnade vakter idag och tyckte att vi kanske skulle gå till nåt museum istället. The Museum of Literature lät lagom. Det var ett rätt tråkigt museum, det var mer en park med ett tempel och en massa kinesiska tecken på stora stenplattor som stod på stora stensköldpaddor. Lite fina buskar klippta som djur från den kinesiska zodiaken, fast på ett Vietnamesiskt sätt (katt istället för hare, vildsvin istället för gris och vattenbuffel istället för oxe). Vi gick till en fin sjö mittemot museet och satte oss i gräset och bläddrade i guideboken. Vi hittade Hoa Lo Prison och gick dit. Det var en riktigt konstig upplevelse. Exakt hur konstig borde jag kanske inte säga just nu, kom ihåg att fråga mig när jag kommer hem.

Halong Bay

Första gången jag frågade var man tvungen att ha med sig sitt pass på alla resor, egna eller guidade. När jag frågade den andra gången, bara för att vara lite dryg och gnällig sådär, då gick det tydligen bra att åka på exempelvis dagsturen till Halong Bay. Jahapp. Jaja bättre sent än aldrig var det, ja. Då åker vi då. Så nästa dag for jag och Carmen till Halong Bay. Vi hade den bästa dagen.

Det började med en lite skumpig busstur genom Vietnamesisk landsbygd. Otroligt mysigt. Mest grönt, med små sjöar och vattendrag överallt. Färgglada hus i de små städerna. Gråa hus i byarna. Två timmar, och 300 suddiga foton från min sida, senare var vi i Halong city som egentligen heter något annat. Här stod vi ganska länge och väntade på en båt på en liten kaj och det var Carmens tur att fota. Båtarna här såg alla nästan likadana ut, mörkt trä och ibland hissat segel som påminde om en ryggfena på nån fisk jag inte kommer ihåg. Väldigt fina faktiskt. Det luktade trä, tjära och bensin. Jag gillade kajen.

Vi fick en liten båt efter ett tag. Vi gick in och satte oss i den stora hytten. Båten tuffade iväg. När vi kom bort från kajen kunde man se de fina bergen som stack upp ur haven. Legenden säger att för länge sen, när Vietnameserna slogs mot angripare så skickade gudarna drakar till hjälp. Drakarna spottade ut jade som föll ner i vattnet och blev gröna berg som slog sönder och stoppade angriparnas skepp. Drakarna tyckte att det var en så vacker plats att de slog sig ner för att bo här och den fick heta Ha Long  “nedstigande draken”.

Efter en liten lunch på båten fick vi veta att vi hade betalat för en kajaktur också. Där ser man. Trevlig överraskning. Kajakturen gjorde nog hela dagen. Det var ganska varmt och väldigt soligt. Vi paddlade in i två grottor som dolde två fantastiskt vackra små vikar. Det var helt tyst och helt fritt från människor. Otroligt fint. Vattnet glimrade mot bergsväggarna och en ensam apa iakttog oss från andra sidan viken. Vi satt i vår kajak och njöt i tystnad. Apan tjattrade lite och gick upp i djungeln. Han hade en liten orange rumpa.

Mot slutet av dagen gick vi in i en stor grotta full av stalaktiter eller stalagmiter, droppstenar hursomhelst och här var det tyvärr väldigt svårt att fota. Fint var det i alla fall.

Det här var min bästa dag hittills i Vietnam.

Nu är det sovdags. Resten kommer i morgon. Puss godnatt!

Oj oj vad många som är intresserade av hålla sitt kaffe (eller valfri dryck) varmt. Så för att göra dig nöjd kommer här lite fler tips på termosmuggar!

Det första tipset kommer från Alladin och består av återvunnen plast och finns i flera färgglada varianter. Även mugg nummer två kommer från Alladin och har det bekanta uttrycket “I’m not a paper cup” tryckt på sidan. Alladin som jag skrivit om tidigare, kommer snart att sälja sina produkter i Sverige på Designtorget och på Travel Heroes. Kan du inte vänta till dess hittar du deras sortiment på deras tyska webbshop, så är tyskan inget problem för dig är det ett alternativ.

Det andra tipset kommer från Contigo. Muggen består av rostfritt stål och har ett vacum-superlock vilket betyder att spilla aldrig kommer att finnas i ditt vokabulär mer. Dessutom är muggen fri från BPA (läs mer om detta här) och finns i fem härliga färger. Min favorit är lila! Tyvärr går det inte att beställa den via deras egen sida men den finns som tur är på Amazon och kostar runt 180 kr inklusive frakt.

Läs om fler termosmuggar i tidigare inlägg: Termosmugg, Håll ditt kaffe varmt

Detta kontor kan inte bestämma sig om det ska vara varmt eller kallt. Ena dagen fryser jag så benknotorna skallrar, nästa dag klimakteriesvettas jag. Herregud vilka problem man har att klaga över.

Jag har skrivit sisådär långt igen. Det kommer här:

Det tog ett litet tag innan någon kom på vem jag var. Då hade jag sagt till säkert tre gånger att jag skulle göra min praktik här. Han jag har haft kontakt med är tydligen inte här just nu.

Så istället fick jag sitta en stund och se på ett kort show-case på planner-avdelningen och sen fick jag komma ner och prata med CDn han har långt hår och den enda fråga han ställde var
- Why India?
Så jag svarade som det var.
- För att det är roligt.
Sen sa han att han trodde att jag inte kunde engelska. Det kändes ju bra att de accepterat en praktikant som inte kunde engelska.

Nu sitter jag här i mitt lilla röd-vita bås och somnar nästan, usch jag vill bara hem till sängen, så trött är jag. Men här ska det jobbas! Och klockan är ju bara halv åtta hemma! Det betyder att den är 12 här.

Dagens lunch har varit två bleka fina smörgåsar med ost som Anita gjorde åt mig. Men det kändes lite lite med två dubbel-ost-smörgåsar som inte var rostade så jag köpte två småpåsar chips och en cola. Det kostade mig 43 rupees, det är ungefär 7kronor. Det är bra pris för en lunch.

För att köpa min kulinariska lunch vart jag tvungen att gå en sväng, och på gatan ropade en man baby efter mig. Mina bleka ben verkar vara väldigt attraktiva här, trots att de mest påminner om mellanmjölk.

Efter jobbet idag,(jag ska snart träffa copywritern som jag ska jobba med) så ska jag åka till Oberoi, hotellet som bombades förra året, och ta mått på en jacka jag vill ha, och efter det ska jag gå och köpa pennor och block. Och idag kommer alla att vara hemma, Usha och Uma och Somesh. Det är egentligen Somesh och Uma som tar hand om mig, så de lär gulligulla hela kvällen och kalla mig sweetheart och gud vet vad. Men det är skönt, då känns det som hemma.

Varje gång jag är med dem påminner de mig om hur jag var när jag var liten och de passade mig. Jag hade legat och sovit middag när deras äldsta dotter Samantha väckte mig och skulle ge mig en morot, nej jag åt inget godis för det fanns inte så gott godis i Indien och då vart det lättast att föra upp ungen på grönsaker, så där satt jag i alla fall i Samanthas knä och började väl känna att jag hellre ville vara med pappa. Så då började jag skrika. Daddy. Daaaaaaddy. Och sen ville det inte ta något stopp och när jag inte trodde att de förstod började jag skrika på svenska istället, som att det skulle gå bättre. Det gjorde det inte, men telefonen ringde och då hade jag ryckt ifrån Samantha telefonen och skrikit efter pappa i luren. Det var inte min pappa i luren. Det var någon indier som blev livrädd när en svensk bortskämd fyraåring skrek i telefonen.

Det historien berättar de alltid. Och så ler de. Och sen kallar de mig för sweetheart.

Imorse fick jag kaffe på rummet också, det var en intressant upplevelse, där stod jag i nattlinne och borstade håret, så kom det någon med kaffe, bara sisådär.

Och idag var det Sunil som körde mig till jobbet.
Jag har ett eget rum här, det är litet, det är snarare ett bås. Det båset delar jag med alla nätverksgrejjer, det är inte fler än vad min pappa har hemma i huset, men det är några styckna. Och varannan sekund tvålar jag in mig med handdesinfektion. Och så dricker jag lite cola.

Och en annan rolig sak, först trodde CDn att jag inte pratade engelska, och nu verkar alla tro att jag pratar hindi, för alla börjar prata med mig på hindi och sen tystnar det. Men det är så att det finns en heldel bleka indier med ljusa ögon.

Någon på kontoret skrattar som en papegoja. Och det är lite roligt att se hur alla klär sig, det är verkligen casual, imorgon ska jag dock ha på mig lite mer kläder för ACn är så stark att det blir kallt i mitt lilla bås.

Heiii, gjett hva jeg har gjort de fire siste dagene? Skole har jeg i alle fall ikke vært på! Torsdag og fredag gikk dagene med på dette:

(Er det her jeg skal slå an med en vits som hvorfor kan ikke jeg drive med tyrefekting når Olé?  EEEHee) (Oog, siden jeg er i det morsomme hjørnet i dag: Hvor mange svensker trengs for å skru i ei lyspære? Vel, spør heller hvor mange cowboyer det trengs for å fange én okse)

Haha, jeg skal ikke komme med flere morsomheter nå. (Takk og lov?) Jeg syntes forresten tyrefekting var ganske underholdende, selv om jeg synes litt synd på oksene.. Men, men, det var ikke noe veldig til skading av dyrene, så vidt jeg fikk med meg. Etterpå var det tivolii, der jeg møtte på disse to kjekkassene:

Meg, en .. skolekamerat? (Jeg veeet jeg har sett han før, men klarer ikke plassere han!) og Panda.

Philipp fra Tyskland, meg og Panda. VERDENS BESTE STRAWBERRY DAQUIRI i de koppene

På lørdag hadde jeg og Karime, minstesøsteren, såååå lyst til å bade, så etter en liten runde med valpeøyne og “poooor favooor mamiiii”, endte det opp med at hele familien dro til Salina Cruz. HERLIG! Dere nordmenn som lider av høstdepresjon, trenger kanskje ikke å bla videre…

En helt vanlig høstdag, dette! Jeg trodde jeg skulle få sjokk da jeg fant ut at det var første oktober her om dagen. For å si det slik: dette er nok første gang i livet mitt jeg opplever 35-40 grader i oktober! Det eneste problemet med varmen, er at det er nesten fælt å sitte å se rodeo, kamper osv, for du svetter jo i hjel. Allikevel dristet jeg meg til å dra på baseballkamp med en kompis i dag:

Lalo og meg. Kosiii

Og til dere som lurer på om det ikke er vanlige hverdager i Mexico, så må jeg bare svare at jeg TROR det vil roe seg etter denne uka, for de to siste ukene har en eller annen sankt hatt bursdag (eller noe). Så vidt jeg har skjønt, vil det bli vanlige skoledager og ikke skje noe spesielt før i slutten av oktober da det er dias de muertos (eller noe) og halloween.

Miss you!

http://www.dn.se/sthlm/dod-person-patraffad-efter-lagenhetsbrand-1.966428

Stackars rara granne, två trappor ner, ensam med sin alkoholism. Det är väldigt sorgligt, man tänker, helt orationellt, att man borde ha gjort något. Men vad? Självklart inget.

Han vaknade av något som lade sig över hans bröstkorg, tungt och varmt och han somnade direkt in igen. Det är så jag hoppas att det var, utan smärta.

Det var verkligen kallt imorse när jag kom till jobbet, det brukar vara kallt där på morgonen, men inte så kallt som idag när det var frost och grejer ute så jag bestämde mej för att kolla hur kallt det egentligen var. Det var 17, 5 grader. Det är fan iskallt.

Men det fina med det är att på eftermiddagen när man håller på med all disk så blir det alltid jättevarmt. Så varmt att jag bestämde att jag skulle kolla hur varmt så jag kan se hur stor skillnad det är. När klockan var typ halv två och jag var nästan klar var det… 29,2 grader. Det är fan varmt!

Nästan 12 graders skillnad. Det är lol xD

Lämnade förövrigt in min timrapport idag, jag har jobbat 18 dagar den här månaden (Y)

Vel så var det nytt forsøk på turen jeg planla og prøvde på i går, vel jeg kom i gang raskt og kom meg opp til Heimdal i brukbar fart.

Så knota jeg litt der med å finne riktig vei mot Klæbu siden der tok jeg ikke bilveien. Hadde jeg syklet til Tiller og så videre til Heimdal ville jeg nok kommet mer riktig for å sykle videre. Vel etterhvert forsvant sykkelstiene og en måtte sykle på veien.

Jeg fulgte Rv 704 et langt stykke , traff en annen syklist som sykla et stykke på midt tempo. Før han sykla på og jeg ble igjen. Ved Selbusjøen rota jeg og sykla 5-6km feil vei totalt slik at turen ble lenger enn beregnet. Det begynta da å bli ganske mørkt når jeg sykla mot Klæbu.

Ved Klæbu fikk jeg sånn driv at det gikk fort et langt stykke. Det var da blitt ganske mørkt store strekninger var det heller ikke opplyst, og de få bilene jeg møtte var ofte en plage siden de var sene med å skru av fjærnlys eller raske med å skru det på igjen.  Etter at jeg kom til rundkjøringa der veien fra Bratsberg kom var det snart opplyst resten av veien.

Tviler på at jeg tar så lange runder mer i år, i det minste ikke i ukedager om jeg ikke drar tidlig fra jobben. Om jeg da ikke kjøper en kraftigere sykkellykt eventuelt låner. Det var faktsik varmt idag, jeg hadde på meg en tynn genser slik jeg hadde tatt på meg igår, idag måtte jeg ta den av meg.

Ellers må jeg fikse sykkelen, nå har jeg slitt ut bremseklossene bak så jeg må bytte dem. Tenker jeg gjør det i morgen.

Bilder fra starten av turen, mot slutten var det såpass mørkt at jeg så liten vits i åt bilder.

Forresten så prøvde jeg med google map på min mobil og fant ganske feil stedsangivelse den har jo ikke GPS, men bruker bare mobil nettet til å finne ut hvor man er. Er man i en by er dette bra, men ikke når man er på landet, for den sa jeg var i Gauldal som jeg er ganske langt unna

En lugn fredag på jobbet. Allt har flutit på som det ska. Vädret var nästan sommar så vi har suttit ute och njutit. Igår kände jag av ryggen lite grann men det hade gått över imorse. Men jag är så trött nu. Maken snarkade så jag inte kunde somna igår kväll.

Idag orkar jag inte kommentera nyheterna utan det återkommer jag till i helgen. Ni får en bild som jag tog tidigare i veckan och två från tidigare idag när solen fortfarande lös upp tillvaron.

Vår hamster Ditte fick springa fritt inom galler härom kvällen. Det var sista gången eftersom hon lyckades klättra upp på gallret och dottern fick tag på henne i sista sekunden innan hon hunnit över.

Grannens Vildvin som de inte håller efter utan det kryper in överallt så det kommer antagligen förstöra förrådshuset den klättrar på.

Ett blad på en japansk flikbladig blodlönn.

Har fullt upp att skriva hundarnas blogg, så det blir inte så mycket eget. Idag blir det en bild…

Varmt!

Svårt att låta bli himmelen just nu Men när skyarna bjuder på skådespel då får jag svårt att låta bli att göra några bilder.

Dom två första är från ikväll, och är väl lite lugnare än den tredje som är från igår. Som sprakar lite mer.

En vanlig helgetur med familien i norge, ser sånn ca slik ut:

En vanlig helgetur med familien her, ser sånn ca slik ut:

Jeg som trodde vi bare skulle på dagstur, hadde nemlig misforstått helt; vi skulle bo på hotell og hele pakka! Mmm, det var herlig ♥ vannet var 30 grader, frukt i Mexico er verdens beste, og jeg har blitt brunere enn de meksikanske vertssøstrene mine!!!!!! DET er kult, det.

Jeg kjørte også banan og vannscooter! IIH, så herlig! Og så kosta det 15-25 kroner! Det er ganske greit å være nordmann i Mexico, ja…

Meg og mine søte vertssøstre

Det som kanskje er den ALLER største forskjellen på nordmenn og meksikanere på ferietur, er strandvanene. Jeg slengte av meg klærne og lå på en håndduk i sola fem sekunder etter vi hadde ankommet stranda. De satt fullt påkledd på stoler under en parasoll. Jeg løper ut i bølgene i bikini, de løper ut i klærne (de samme klærne som på bildet over). Vel fremme på hotellet, står jeg og “WOOOW, marrón!”, og peker blidt på skillet jeg har fått meg. Søsteren min ser misfornøyd på singlettskillet sitt og konstanterer deppa at hun har blitt brunere.

Det eneste jeg deprimert konstanterer, er at jeg har blitt småsyk på grunn av helt syykt mye aircondition i bilen, og at det gjør dritvondt å sitte fordi jeg er så solbrent. Jeg lever et hardt liv!!

Nå har vi i biologiklassen kommet hjem fra en lang tur ute i regnet. Gikk i to timer, og når tilslutte ble jeg klissvåt. Deilig å komme inn i en koselig hytte, og spise god mat mens man fyrer i peisen. Yeah.

Jeg begynner å like wordpress.com veldig godt nå. Ser mer akseptabelt og fancy ut, så får se hvor lenge den fungerer før jeg klikker. UanZ, nå skal vi se på blomstene og bien, hehe, neida, men vi skal se på blomstene og de abiotiske faktorene vi har plukket inn. Gruer meg til rapporten, den blir nok gigantisk.

Dette bildet tok jeg når jeg var i Eze i februar med franskklassen.
 Eze er en liten søt by som ligger litt oppe i fjellet, ved siden av Nice
 og Monaco tror jeg..

 Utrolig pent der, og jeg har veldig lyst til å besøke det lille stedet igjen.
 Her står vi på toppen og kan se 180 grader utover mot sjøen. Ikke en sky
 på himmelen, og sola varmet godt

Hur använder man telefonen? Eller tunnelbanan? Var köper man mat? Hur funkar den här uttagsautomaten? Är det meningen att man ska lämna dricks? Vad är min adress egentligen? Hur blir man av med soporna? Får man gå in här med det här? Städar man efter sig på lunchrestaurangen? Och hur funkar trafiken egentligen?!

Ni skulle skratta om ni kunde höra mina dumma tankar. Det är lätt att känna sig som om man är 5 år igen här. Men det finns ingen mamma eller pappa så vi får lära oss själva genom att försöka och misslyckas. Och pinsamt blir det ju ofta. Men det jobbiga är ju det man inte kan lära sig själv, som att hitta t ex en schysst pool eller en prutmarknad. Man orkar inte gå runt och leta väldigt länge i den här hettan. Ofattbart dåliga sidor och dålig information man googlat sig till hjälper ju inte. Det tog oss 10 dagar att hitta en Lushbutik och det finns 11st i den här staden.

Vi hade en misstanke om att sopbilarna i den här stan spelade sin otroligt skräniga Für Elise och nån annan trudelutt från nån Tekla Badarzewska-Baranowska, gjorde just det för att man skulle rusa ut med sina sopor och jaga bilen för att få slänga dem. Jodå. Nu när sopberget har växt sig stort har vi desperat googlat fram att det är just så, och lite jobbigare ändå. Inte för att vi har köpt de speciella blåa soppåsarna man absolut måste ha för att få slänga skräpet (kom igen, vi som har köpt så fina rosa påsar som luktar… hmm… rosor?), men liksom bara för att ha lite koll på läget så har jag spänt öronen efter Für Elise om kvällarna, men inget skränigt tutande i vår gränd. Skönt på ett sätt, men ska jag stå borta på den lite större gatan och lyssna för att sen rusa hem och upp till 3:e våningen för att sen sätta efter bilen och dessutom försöka sortera skräpet i olika avdelningar som förklaras på kinesiska? Åh jag vill inte, vill inte, vill inte. Men sopberget är oundvikligt nu. Suck.

En annan sur sak är att i en vecka nu har jag klagat på den här madrassen som vi har. Det känns som om man ligger och sover på en trästomme, ett rutnät av trä med lite madrass runt. Idag märkte vi att andra grannar har sin madrass åt andra hållet. Med en konstig bambusida uppåt. Det verkade inte alls logiskt när vi kom hit första dagen och skulle bädda. Ingen hade ju sagt nåt så vi trodde ju aldrig att man skulle sova på träsidan. Men så har vi ju gjort just det fast vi trodde tvärtom. Så dumt.

Vi har varit dåliga på att visa hur det ser ut här. Och dåliga på att skriva regelbundet. Vi ska försöka skriva en post minst varannan dag. Nu till lite bilder på det här stället:

Så här kan det se ut i Taipei

eller så här

typisk gränd

Shilin night market som vi besökte igår. Burr vad trångt.

Taipeis otroligt fräscha tunnelbana! Dagens positiva överraskning!

Den löjliga tunnelbanebiljetten. Kostade bara 5kr dock!

Nej nu är det nog. Dags att sova. Ska bara vända madrassen först.

Det finnes ingen adapter i hele byen, sa jeg far ikke brukt min egen data (derfor ingen ae, oe, aa, og jeg orker ikke sitte a kopiere/lime inn). Uansett:

I dag var min andre dag pa skolen, og jeg sitter der og skriver notater som baare det. Jeg skjonner nesten ingenting, sa nar jeg kommer hjem ma jeg sitte med ordboka (les: bibelen min) og oversette ALT jeg skrev i lopet av dagen – og det er mye! Her har de nemlig ingen boker, sa vi sitter a skriver av alt lareren sier.

Skolen her er helt annerledes. Salamandere paa vegger og pa tavla (og i dusjen…) er helt normalt, saa jeg begynner (sa vidt) a venne meg til det.. Det er heller ikke dopapir eller sape pa doene, og papiret ma kastes i en soppelbotte. Man kan si jeg har hatt et liiiite kultursjokk… Menmen. Folkene er i alle fall utrolig hyggelige, og i kveld skal jeg og sju andre til en gutt som heter Fer(nando) og spise pizza!

mi familia

Ellers sa blir jeg mobbet pa skolen, haha. Jeg snakker sa darlig spansk som man kan fa det, og ser blank ut hele tiden. Jeg er som en 5-aaring som laerer seg aa snakke! I tillegg er det sykt varmt her, men ingen sitter aa soler seg haha, jeg tror de syntes jeg var litt rar da jeg sprang ut i bikini i gar…

Selv om jeg har ganske mye hjemlengsel, har jeg det fint. Familien min er den beste! Haper alt er bare bra der hjemme ogsa! Jeg er glad i dere og savner dere masse!

Eg smelter snart. I dag har det nådd 32 grader (en mild sommerdag midt på vinteren), og det er ingenting verre å være innestengt i ett klasserom. Tenk kor herlig det var å komme heim å løpe til nermeste svømmebasseng å hoppe uti?

I helga begynte vi å bygge på fysikkprosjektet våres. Det går framover heldigvis, men dette er resultat etter 3 timers jobb. Og det er bare grunnlaget! 

Seinere på Lørdag dro vi til Gympie der vi tilbringte natta. Vi dro på ein grillfest lørdagskveld, med venner av familien. Her nede er himmelen klar, og du kan se heile stjernehimmelen, og med bål så blei det ganske så koselig! Vi spilte og badminiton, og seint på kvelden ente eg opp med å spille mot to tennisspillere. Er ikkje til å anbefale å spille med sandaler og kjole, men man lærer av sine feil! Og da eg vakna søndag hadde eg fleire myggstikk, de er større her. Men ho eg bor sammen med har ett myggstikk på størrelse med en tennisball! (i omkrins)

Og distre meg klarte selvfølgelig å miste mobilen. Da vi kom tilbake til der vi skulle sove (10 min fra grillfesten) finner eg ikkje mobilen. Vi ringer etter den å hører den ikkje. Vi ringer til de som hadde festen og de såg den ikkje, men vi kjørte tilbake for å leite. Ingen resultat drar eg fortvilt tilbake, for å gå ut av bilen å finne den utenfor bilen på bakken.

Søndagen bar det opp på ett fjell eg ikkje huska navnet på. Og det var bratt. Og det var varmt. Men verdt det! Er litt annerleder å gå på fjelltur her enn i Norge, er nemlig 1 meter brei sti og ganske godt tilrettelagt.

Noe som heller ikkje er i Norge er comboy og indianer tema på butikker. Ikkje spør meg korfår, men eg fikk tre fine striper i ansiktet og poserte med høvdingen. (det er faktisk de norske fargene – rødt, kvitt og blått). Han hadde sikkert en god dag på jobb!

Dagens Australske: Ett typisk australsk uttrykk er “It’s not your cup of tea”. Det blir sagt når du ikkje er så god til noe, eller “Are you having a cup of tea?” når du er lat og har en pause.

Hei.

Nå har jeg kommet fram til vertsfamilien og har vært her en uke. Her trives jeg veldig bra og kommer godt overens med alle fem familiemedlemmene.

Her i Redding er det varmt. VELDIG varmt. Jeg vet ikke hvordan været er til dere i Norge, men her har det enkelte dager vært over 40 grader Celsius. I dag var det ganske kjølig egentlig, “bare” 33 grader. Varmen takler vi på flere vis. Først og fremst ved å være innendørs, men også ved å dra ut med båten til Whiskeytown Lake, en innsjø 30 minutter unna. Dette gjorde vi forrige helg og siden vertsfaren min, Jim, hadde fått ferdig underskrevet “Activity Waiver” fra mamma og pappa kunne jeg få prøve å stå på vannski. Jeg svarte selfølgelig ja til å prøve og det var veldig morsomt når man først hadde kommet opp fra vannet og opp til overflaten. Dette greide jeg da 1 av 10 ganger så det er ikke så lett som man kunne tro. Jim har sagt at vi kan prøve flere ganger så det vil nok bli enklere med litt erfaring.

Skolen startet på mandag og fagene jeg skal ha er kunst, kjemi, biologi, matte, gitar og Nord Californias geografi. Sistnevnte er et fag som jeg og Soren skal ta med Jim som lærer. Dette kan man vel egentlig kalle en unnskyldning for å få vist meg rundt . Grunnen til at vi kan gjøre dette er at jeg og Soren går på en såkalt “Home School” som gjør at vi har mindre tid på skolen, men mye mer lekser. Dette skoleopplegget tror jeg at kan være bra for meg siden det vil bli litt likt som det er på universitetene, slik at jeg kanskje i løpet av året kan tillegge meg gode studievaner.

Denne helga dro jeg, Soren og Jim til hytta deres. Der holder de på å bygge tak over en vanntank som vi måtte hjelpe til med. Jeg og Soren sov utenfor hytta under åpen himmel. Det var kjempefint, men det var litt kaldt. Jeg var også litt redd for bjørn siden de hadde hatt bjørn i hytta før. Man blir også litt skeptisk når Buster (hunden) begynner å bjeffe midt på natta og du ikke kan se noenting, men det er sikkert bare hjort eller noe. Og jeg skriver til dere nå så jeg er i levende live

I dag var jeg med Jim til “kirken” deres. De følger en filosofi der man mener at positive tanker fører til positive følger. De er også veldig fokusert på å være i nuet. Dagens seremoni var litt annerledes enn vanlig siden de hadde innleid en slags spirituell/filosofisk komiker og sanger. Han var veldig flink og hadde mange gode poenger samtidig som han var morsom.

Jeg beklager at jeg ikke har noen bilder til dere. Jeg har tenkt å kjøpe et digitalkamera etterhvert, men jeg slekter på pappa så jeg må undersøke “litt” først. Men dette får være nok for denne gang. Kommer nok til å skrive i nærmeste framtid hvis jeg får noe å skrive om. Forslag?

Ha det fint i kalde, regnfulle Norge, for i natt reiser nemlig jeg til varmere strøk.

Her skal jeg ligge i en uke:

Foto: Google

God natt!

Fastän vi hade en ganska mosig dag igår kände vi att jodå visst fan skulle vi kunna skaffa telefonkort, cyklar, Guffas rum på campus, träffa hostelvärdinnan och byta rum här (till ett faktiskt ganska mycket bättre ändå), åka till en galleria och köpa nödvändiga husprylar som handdukar(!) och en eladapter och även nya skor och solkräm idag om vi bara gick upp tidigt .

Okej. Jag sov 4-5 timmar  och började dagen med att smeta armhålan med myggmedel istället för deo. Efter det gick vi ut för att käka frukost på en buddistisk-vegan-nudelrestaurang. Det var asgott. Faktiskt. Typ det första riktigt goda hittills som jag har lyckats få i mig. Sen kom vi hem och glömde bort att när vi skulle träffa värdinnan skulle vi ju faktiskt ha checkat ut från det första rummet. Lite pinsamt, skyndade att packa ihop och träffade henne igen 40 min senare. Jaja.

Nu var det dags för telefonkortet, och det lyckades vi fixa ganska bra i alla fall. Vi visste inte vad vi skulle fylla i på pappren, lite pinsamt igen, och så skrev jag under ett papper som jag inte alls vet vad det stod på men vi får se helt enkelt om de kommer för att claima mina njurar sen. Efter det gick vi i toksoligt tokhett väder bort till Giants cykelbutik och konstaterade att vi skulle vänta med att köpa cykel tills vi hade sett priserna på gallerian. Okej, taxi till gallerian.

Gallerian var sämst. Inte som varken en lyxgalleria i Peking eller en inomhusmarknad som Pärlmarknaden, utan mer som… GK’s. Skitsamma, cyklar har de i alla fall och handdukar och solkräm också.  Men på något vänster blev det varken handduk, solkräm, skor eller några andra husgrejer för den delen heller. Det blev en skitful fläkthatt och en ganska nice helt ny cykel till Guffa för ca 570 sek! Vi fick en vägbeskrivning till en butik som kanske hade eladaptrar. Den såg ut att ta 10 minuter, men efter en halvtimmes promenad och extremt mycket svettandes började man ge upp hoppet lite. Vi gick in på en postbank för att ta ut pengar. Inga pengar kom ut, däremot åkte ett pass in. Edvins automat hade sagt till honom att “insert passbook” och troligen en aning desperat för att inga pengar hade kommit ut så stoppade han in sitt pass och tänkte något i stil med att de är ju ganska dåliga på engelska i Taiwan. Passet stannade inne. Panik. Gustav kom för att hjälpa och tack och lov efter 5 minuter kom passet tillbaka, men inte Guffa. Suck och stön och springa runt och leta och skämmas skämmas skämmas och svettas och åh den absolut jobbigaste timmen vi haft hittills på vår resa. Dumma turister.

Okej vidare på den vilda jakten på adaptern. Vi går och går (och svettas!) tills vi nästan är framme fast vi inte inser det och går istället in på en klassisk kinesisk inomhusmarknad full med skit och hittar där som sänt från gudarna… en adapter! Tjoho, vi köper två och går hemåt. Nu är det troligen för sent för att checka in på campus tänker vi och går och käkar istället. Edvin och Guffa var mycket nöjda med stället vi hittade som var lite vego-eko-nytto-ni vet. Jag trodde att jag inte var hungrig men petade i mig lite ändå, men bara lite. Sen köpte vi en halvt värdelös och en helt värdelös karta på 7eleven samt en slurpeeslush med syntetmelonsmak som gav mig svullnad i halsen och gjorde mig hes (och gissa vad sur jag var! om det är riktig frukt i, varför måste det då absolut smaka äckelsyntet ändå?). Vi promenerade hem genom en park med Chang Kai Shek memorial hall och det var jättesnyggt där så dit ska vi gå imorgon och fotografera!

Väl hemma så var det klart att det var för sent att åka till campus så Guffa fick fråga värdinnan här om han kunde stanna en natt till vilket var lite pinsamt för hon måste ju tycka att vi är väldigt slarviga men det gick bra. Skönt. Nu skulle jag bara sitta på vårt svala rum och få igång datorn igen med min nya adapter men det skulle ju så klart inte funka. Grejen glappade ganska mycket så jag reser mig upp för att dra ut den och prova det andra uttaget men bränner mig på skiten, får panik, rycker loss den med lite pappersservetter för att inte bränna mig igen men gör det likförbannat, slänger skiten på golvet och lugnar ner mig. Kommer på tio sekunder senare att den luktar bränd plast, ser en brandvarnare i taket, får mardrömsscenarion i huvudet och plockar upp den och kommer fram till att den måste ut, ut ut. Ställer mig i hissen med en liten grej som luktar bränd plast och kommer tack och lov på i rätt sekund att det inte var en bra idé, hinner precis få en fot i dörrspringan och går ut för att ta trappan istället. Går förbi dörrvakten med en mystisk servett som bränner mig men försöker att se normal ut, kommer ut och går ill en mörk gränd och lägger den äckliga lilla jäkeln där bredvid en soptunna och pustar ut. Pinsamt och jobbigt.

Vi lyckades med att köpa en cykel och fixa telefonkort i alla fall. I morgon ska vi köpa 2 cyklar till samt annat viktigt och gå på fina, trygga Ikea, vars grejer inte brinner upp och försöka lyckas lite bättre med saker helt enkelt. Nu är klockan tio över tolv och vi ska gå och köpa mat, tack och lov!

Det här får bli ett tämligen kort inlägg då klockan är halv två och vi behöver få rätsida på våra dygn.

Idag har vi gått ofantligt mycket. Än mer ofantligt blir det när man tänker på att vi gjorde detta i extrem värme och väta. Inget regn, men det hade känts mer befogat att vara dyblöt om det hade regnat. Vi är verkligen i en annan del av världen, det gör sig påmint varje gång man inte ligger och bloggar på ett svalt rum.

Vi gick så mycket för att vi hade så många saker att ta tag i. Det har vi imorgon med i och för sig, men förhoppningarna är att vi ska fixa cyklar till oss innan vi ger oss iväg. Det vi hann med innan vi rann hemåt var: Gå till campus-området, där Gustav kommer bo, och det var typ allt. Jag skojar inte. Vi gick säkert i en timma i detta väder för att komma dit. Därefter gick vi säkert en halvtimma till längs floden innan vi beslutade att ta en taxi hem. Skratta ni åt att vi tragglade i hela 1,5 h, men gör om det själva om ni är så sturska! Vi bor i tropiken det gör inte ni!

Nu ska jag flika in lite snabbt om en företeelse som vi i Sverige kallar Tjänster och gentjänster. Detta kallas i Kina 關係 (guanxi). I Kina är det däremot lite annorlunda hur stora tjänster man kan be någon om, och hur stora tjänster man i jakten på att förbättra sin guanxi gentemot någon man kan tänkas göra. Detta kan bli lite småkonstigt då man utan vidare kan få en förfrågan av en Kinesisk student i Uppsala om man kan fixa en bostad åt dem. I Sverige så kanske vi tycker att det är lite i överkant av vad man kanske kan tänka sig göra, men som goda Svenskar som aldrig säger “nej” så säger vi “jag ska hålla ögonen öppna”. För oss så är det ofta inte mer än så och det glöms till slut bort, men då ska man veta att Kinesen högst troligt ringer dig omotiverat tidigt någon dag och frågar hur det går med bostaden. Konstigt tycker vi.

Men som bloggen tydligt staterar så är det i det här fallet vi som är de konstiga. Och i sann normal Kinesisk anda har vi, jag och Sofie, redan fått ett erbjudande på en lägenhet av vår mycket vänliga och hårt arbetande Hostelvärdinna. Förvisso enbart ett rum och badrum, men det är i alla fall ett rum där både jag och Sofie får bo, till skillnad från bostäderna på campus. Enda problemet är att det inte har något kök, men det var okej för oss att sätta in en kokplatta om vi så ville.

Undrar hur fet gentjänst vi förväntas göra bara…

Så var det dags för mig att ta mina första hyperdigitaliserade steg och börja författa meningar längre än 140 bokstäver (twitter) och förhoppningsvis med en proportionerlig höjning av innehållsvärdet.

En annan förhoppning är att lyckas få någon att läsa detta, vilket har visat sig långt svårare än jag trodde (Hallå, jag sjunger ju i ett band, är inte det creddigt nog eller?) med mitt kvittrande, som jag jobbat hårdare än en b-kändis med att promota. Sorgligt? Ja. Effektivt? Nej. Jag lider av vad man kan kalla för digital exhibitionism i vad man kan kalla för en digital enmansakt.

Nu är jag i alla fall igång.

Första inlägget.

Första sidan.

Check.

Okej.

Taipei, 13:18 den 18e augusti.. Jag vet ännu inte hur sjukt varmt det är idag för vi har legat kvar i sängen allesammans på vårt lilla fyrbäddsrum som dygnet runt hålls bekvämt med luftkonditionering. Sofie sa något nyss om att det skulle bli 29-35 grader, bitvis soligt och med 75% luftfuktighet, och med tanke på hur allt kändes när vi anlände igår kan jag tänka mig att det är så det är här. Varmt, ganska grått och sjukt sjukt blött. För er som hållit er ajour med nyheterna så vet ni att det varit en tyfon här för en vecka sen lite drygt, den har vi inte märkt något av, så oroa er inte. Vi blir inte bortregnade eller bortblåsta, vi har andra problem än så.

Igår anlände vi som sagt till ett varmt och långt gråare land än jag väntat mig. Jag vet inte om det var för att vi åkte till Storkinas (Ja, jag kallar det Storkina, inte för att jag är Maoist eller Kommunist, utan för att jag tycker det låter roligt) goda lillebror Lillkina (Också roligt), men det kändes som att vi skulle komma till ett land där städerna såg ut som Mirror’s Edge. Så är inte fallet. Det ser precis likadant ut. Kanske är det det så alla NIC-länder ser ut. Jag misstänker det i alla fall.

Nu ska vi snart bege oss ut för att äta något och se på staden i dagsljus. Uppdateringar följer!

En vanlig myssöndag… uppe och har läst en hel del bloggar och så även kommenterat lite… jag har ju fått dela datorn med tösabiten och ibland så har det blivit så att jag inte har kunnat.. för det har redan suttit en här… Fast nu har jag tagit datorn i besittning.. och det känns skönt.. hade många bloggar att läsa ikapp…

Idag mår jag sådär attans bra.. jag har sovit gott.. nätterna är varma och mitt hjärta likaså… det klappar för maken.. och det klappar för sonen.. och det klappar för döttrarna.. de där två som bor så attans långt ifrån mig.. att det ibland svider i hjärtat.. när man vill ha dem nära ibland..

Jag som cancersjuk mamma.. kanske inte klarar av allt.. men jag gör så gott jag kan.. och jag kanske inte alltid lyckas med det jag tar åt mig.. men jag försöker… jag gör mitt bästa… och att jag sen lider av cytostatika hjärna kan inte jag hjälpa.. och glömma är mänskligt…

Det här hade varit häftigt.. men jag med min blyghet.. så vill jag inte nominera mig själv.. jag vet inte.. men jag känner att jag inte kan det.. men om någon annan gör det då hade ju jag blivit glad… För det hade varit häftigt om man hade blivit nominerad… men jag vill inte nominera mig själv… för där går gränsen..

Fast de här tanterna tycker jag är skithäftiga.. jag gillar lite äldre tanter som har den där lite rebelliska kraften att göra saker.. och gå mot strömmen.. och jag hade gjort samma sak… heja!!

Jag kan förstå att människor skriver vila i frid på bloggar och konton på bilddagboken eller lunar när unga människor dör… och även att använda R.I.P. kan jag förstå… däremot är jag helt och hållet motståndare till dem som går in på en blogg där det står om den döda och gör reklam för sin egen blogg… det förekommer överallt… och det får mig nästan att må illa… Den dagen jag går igenom grinden kommer mina kommentarer att vara stängda.. och det kommer inte att finnas en enda kommentar som gör reklam för sin egen blogg… för de kommentarerna är vedervärdiga.. att man bara har moralen att göra så… läskigt!!!

Nu väntar sommaren på mig!

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, blogg, kommentarer, reklam, död, moral, rebeller, tanter, Malmö, årets mamma, nominera, häftigt, lyckas, bästa, glömma, mänskligt, hjärta, varmt, bloggar, datorn

Var nere i Lysekil idag, med en jobbarkompis som tagit dykcert utomland och aldrig dykt i svenska vatten. Det kunde inte jag gå med på så jag drog med honom till kusten och slängde i honom. Tog några lugna dyk och såg till att hitta så mycket djurliv som möjligt. Och det var lätt idag då det fanns gott om hummer, krabbor, fiskar i mängd. Och att vädret var gott, och det var varmt i vattnet gjorde ju inte saken sämre.

Så när vi var färdiga var han nöjd men trött, somnade som en sten i bilen påväg hem. Nu ska vi bara tvinga honom att köpa utrustning också så man har mer folk att dyka med när andan faller på.

Passade på att fota på andra dyket. Blev dock inte så många bilder idag då jag kände att det var viktigare att hålla koll på kompisen och se till att han fick en bra upplevelse.

Det är nästan för varmt för att orka blogga just nu.. och värmen tar på mig för jag får ju ta det lugnt med solen och cytostatikan.. för man ska inte vara så mycket i solen om man går på cytostatika.. Man kan få pigmentförändringar av att huden är som den är nu.. och det betyder långärmat… Som tur är har jag en hel del tunna tröjor som jag kan ha.. och som är långärmade.. sen har jag även två blusar utan knappar.. men som man knyter i midjan.. och dessa är i vitt bomullstyg.. indiskt.. och de är så himla sköna…

De lär få hänga med när vi ska till Spanien…

Jag måste ju också ta med lite nyheter från den stora världen… min cancervärld är inte direkt så stor.. så då får jag ta in en del annat också som jag tycker är värt att lägga lite möda på att skriva något om..

Så här kommer de artiklar som jag tycker är något för gemene man att läsa..

För det första så kommer det en cancernyhet… jag tänker på den lille killen där det plötsligt var en tumör som tog över ansiktet på.. stackars grabb… men efter ett antal operationer så ser han nu normal ut.. och han kan le mot världen igen..

Sen vill jag prata lite om min gamla hemstad.. den där utseendefixerade stan.. den där som har Stockholmskomplex.. människorna där tror att så länge man kan så ska man tillhöra det “vackra” folket.. och gör man inte det så är man inte värd speciellt mycket.. och man är ute i kylan.. att det skall ändra sig tror jag inte.. och så här har det alltid varit.. fast det har blivit värre och värre.. men redan när jag gick i skolan var det så här.. och det kan jag meddela var väldigt längesen.. Dessutom tror jag aldrig att stan kan bli en bra stad.. i alla fall inte när det gäller människorna.. och jag är glad att jag faktiskt flyttade därifrån… och på det sättet nog räddade både mig och mitt förstånd…

Jag får till och med ett högre IQ eftersom jag lämnade storstan bakom mig och bosatte mig i en liten köping… fast jag har ändå när till de lite större metropolerna.. jag har 1½ timme till Göteborg och en timme längre till Stockholm… dessutom har jag 20 minuter med SJ till Skövde.. så jag klagar inte.. jag är mycket nöjd med mitt boende.. och vill absolut inte flytta härifrån…

Det här har jag pratat mycket om redan här på bloggen.. jag har redan gjort i ordning för längesen.. allt för att den dagen jag inte går i den här världen utan i den andra.. för att Den älskade maken ska veta hur han ska göra med alla mina konton…och just nu sitter jag och försöker författa ihop olika inlägg som ska in till respektive ställe.. för vissa forum är jag bara medlem på.. och inte skrivit så mycket.. och andra är jag rätt så aktiv.. därav blir det olika inlägg som ska publiceras.. För det är ju givet… att det blir så… även om jag försvinner.. så kommer min blogg att finnas kvar… för den kommer aldrig att tas bort.. det är min blogg… och den ska stå som ett minne över mig… och min sjukdom.. den dagen jag försvinner.. fast jag hoppas att jag hinner fylla 90.. för då ska jag hoppa fallskärm… det har jag alltid sagt…

Nej.. nu blir det snart att sitta på balkongen och mysa med Den älskade make.. men först måste vi ta och vidtaga vissa åtgärder.. som att stänga ute katterna från vardagsrummet.. Ojsan ska inte få lov att gå ut förrän i morgon.. då är det den stora dagen för att gå ut på upptäcktsfärd i vår närmiljö…

Ett glas vin.. och Skål ta mig fan! (Som alltid Jakob sa)…

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, skål, vitt vin, Ojsan, gå ut, döden, publicera efter döden, blogg, konton, Den älskade maken, inlägg, IQ, metropoler, Helsingborg, utseendefixerad, vackra, grabb, tumör, artiklar, cancervärld, Spanien, cytostatika, solen, sola, hud, pigmentförändringar, varmt