Förslag på “osynlig” utbyggnad av Storforsen, Piteälv.
Säg din mening!

Det helstatliga svenska energibolaget Vattenfall fyller i år hundra år. Ett jubileum som i hög grad solkas av företagets nuvarande moraliska kris med pantsättning av tillgångarna i Sverige och den tyska kolstämpeln i pannan. Många svenskar har säkert levt med föreställningen att den statliga energijättens uppgift har varit att förse oss inom landets gränser med tillräcklig tillgång av säker energi till rimliga priser. Men utvecklingen från mitten av nittiotalet, med avreglering av elmarknaden och bolagisering av Vattenfall, har öppnat upp för svindlande affärer.
För tio år sen startade Vattenfall sin expansion utomlands. En utvidgning som ökat årsomsättningen från 28 till 185 miljarder. Helt dominerande energislag har de fossila bränslena blivit. Utsläppen från Vattenfalls kolkraftverk överstiger nu koldioxidutsläppen från hela nationen Sverige.

Inom den tyska miljöopinionen har Vattenfall idag rykte om sig som landets värsta miljöbov. Till följd av företagets utbyggnad av kolkraften och fördrivande av lokalbefolkning för att komma åt brunkolen, men också på grund av flera uppmärksammade olyckor och incidenter i Vattenfalls kärnkraftverk.
Vattenfall har ofta försvarat sig med hänvisning till att man går in för ”ren” kolkraft med avskiljning och lagring av koldioxiden. I ett debattinlägg i Aftonbladet 19 november skrev tre företrädare för tyska miljörörelsen: ”Problemet är att tekniken inte finns i dag. Tidigast år 2030 kan den tas i bruk i någon större skala, om den över huvud taget visar sig fungera. Då är det redan för sent. Enligt FN:s klimatpanel måste de globala utsläppen av växthusgaser nå sin höjd senast år 2015 och sedan minska hastigt. Dessutom vet man inte om slutförvaringen av koldioxiden kommer att fungera. Skulle den lagrade koldioxiden läcka ut, kan alla våra ansträngningar för att rädda klimatet vara förgäves.”

Vattenfalls verkliga ansikte

Så har vi nu kommit till vägs ände där det stora statliga energibolaget lett oss in i en nästan total satsning på kolkraft och kärnkraft och blockering av de förnyelsebara energislagen. Det är naturligtvis inte pantsättningen av de svenska anläggningarna i sig som är felaktig. Ger man sig in i affärer med kärnkraft får man naturligtvis vara beredd att ta konsekvenserna. Problemet är att man inte haft några spärrar.
Detta faller tillbaka både på Maud Olofsson, som hamnat där hon nu befinner sig till följd av att hon offrat centerns kärnkraftsmotstånd till förmån för alliansregeringens politik, och på tidigare sosseregeringar som öppnat för denna utveckling och som inte gett vare sig vettiga ägardirektiv för Vattenfall eller förmått utforma en framtidsinriktad energipolitik.
Hur ska då en sådan energipolitik se ut?

De falska klimatlösningarna måste avvisas. Kärnkraftsspåret är en sådan ”lösning” som grundar sig på illusionen om fortsatt kapitalistisk konsumism och slöseri samt på den elintensiva industrins ständiga krav på el i överflöd för att pressa priserna. Vi tvingas till gigantiska kostnader, jättelika skattesubventioner och stora risker. Kärnkraftskalkylerna visar sig spricka, de brittiska planerna på tio nya kärnkraftverk totalsågas. Ekonomin går inte ihop menar till exempel den amerikanska banken Citigroup, i en aktuell bedömning, och avråder placerare att satsa kapital de brittiska kärnkraftverken.
Vad som krävs är naturligtvis någonting annat. Inte minst minskad energiförbrukning. Elförbrukningen skulle lätt kunna halveras i Sverige, hävdar forskare. Även förnyelsebara energikällor skapar problem, åtminstone om de ska användas för en ständigt växande total energiförbrukning. Biobränsle konkurrerar med markbehovet för mat och är i storskalig form ett hot mot biologisk mångfald. Det som behövs är storsatsning på de många möjligheter som finns att spara energi genom omställning av jordbruket, stadsplanering som minskar transporter, solenergi, med mera.

En sådan omställning till ett hållbart samhälle och en hållbar energipolitik kan inte hanteras av den kapitalistiska marknaden.
– Vattenfalls tillgångar utomlands bör utan vidare avyttras. Det finns ingen anledning att ett svenskt statligt energibolag ska agera som vilket annat monopolkapitalistiskt företag som helst. Vad som behövs är istället ett samarbete över gränserna för att ställa om energi- och transportsystemen. Ett sådant samarbete gynnas av att Sverige skapar goda exempel inom landets gränser istället för att delta i miljöskadlig verksamhet utomlands.
– Den svenska elmarknaden ska återregleras, Vattenfalls bolagsform upphävas och kravet på lönsamhet skrotas. Det går inte att ha kortsiktiga vinstkrav när vi står inför en gigantisk och långsiktig omställning.
– Energisektorn är för viktig för samhället i dess helhet för att vara föremål för privatkapitalistisk verksamhet, monopoluppgörelser och påverkan. Därför bör de övriga större privata aktörerna på energimarknaden förstatligas och sammanföras med Vattenfall.
– Vi kan inte nöja oss med förstatligande. Vattenfall är ju redan statligt idag. Det är dags att tala om socialisering i den meningen att energiproduktionen ska bestämmas av den sociala nyttan och inte av kortsiktiga ekonomiska vinstmöjligheter samt att hitta former för såväl de anställdas som den stora befolkningsmajoritetens möjligheter att utöva kontroll

Röda Lidköping: Klimatmötet i Köpenhamn närmar sig

DN, SvD, SvD2, SDS, SDS2, AB, AB2, AB3

Vattenfall – aktiebolaget som till 100 % ägs av svenska staten – skall leda omställningen till förnybar energi i Sverige. Företagets satsning på forskning och utveckling skall vara tydligt riktad mot en ökad andel förnybart i produktionen.

Trots detta satsar Vattenfall endast nio procent av sin utvecklings-budget på förnybara energikällor.

Vågkraftsanläggning

De förnybara energikällor som Vattenfall använder är vindkraft, vattenkraft, biobränsle, solenergi och havsenergi. – Havsenergi är ett kollektivt namn för sådana tekniker som vågkraft, saltkraft och havsströmsenergi.

Vattenfall tvekar med finansiering till utveckling av vågkraft i Sverige men ger istället stöd till projekt utomlands.

Detta innebär att det svenska vågkraftprojektet i Lysekil hamnat i svårigheter.

Samtidigt satsar Vattenfall på vågkraft i bland annat Portugal, Irland och Storbritannien.

[Bild: Bohuslänningen]

SL

Den senaste tiden har det med all tydlighet framkommit att Centerpartiets partiledare och den moderatleda regeringens näringsminister inte klarar av att utföra sitt jobb på ett tillförlitligt sätt. Alla vi som har med bestörtning följt turerna kring SAAB:s framtid har ofta mötts av Maud Olofssons negativa inställning till SAAB. Att som näringsminister har man till uppgift att stötta svenska företag i svårigheter genom att skapa förutsättningar för att de ska överleva och växa sig starka. I Tyskland gick man in med stöd i form av förhållandevis höga skrotningspremier. Ett stöd som både är bra för miljön då gamla törstiga och icke miljövänliga bilar därmed försvinner från de tyska vägarna och samtidigt skapar en efterfrågan på nya bilar. Men i Sverige har våra krisande bilföretag istället för stöd från den borgerliga regeringen möts med dräpande kommentarer från näringsministern att SAAB ska betraktas som historia.

Dessutom har Maud Olofsson och den borgerliga regeringen misskött styrningen av Vattenfall . Ena dagen hon inte vetat om att vårt gemensamma energibolag är pantsatt, för att nästa dag ana det och som sedan följdes upp med ett klartläggande att hon har vetat i över ett halvår att Vattenfall är pantsatt till 100 procent i Tyskland. Så blir det när vi har en moderatledd regering som är kraftigt splittrad i energifrågan och som inte kan komma överens om hur Vattenfall ska styras. Att när det sedan börjar blåsa kallt kring ännu en misskött fråga skickar hon fram ännu en statssekreterare för att ge kommentarer är bara ett tecken på svagt ledarskap.

Men näringsminister Maud Olofsson sitter tryggt i båten. Jag är övertygad om att hon kommer få sitta kvar de kvarvarande nio månaderna av denna mandatperiod.  Detta beror inte på att hon gör ett bra jobb, tvärtom utan för att Fredrik Reinfeldt (M) värdesätter bilden av en sammanhållen regering högre än att Sverige har en näringsminister som håller måttet. Hade Sverige istället haft en minoritetsregering tror jag att hennes dagar som Näringsminister hade varit räknade…

(M)audeffekten kan som sagt bli långvarig. Särskilt om man betänker halveringstiderna – då hela Sverige nu är pantsatt i tysk kärnkraftsosäkerhet.  Jysst att du varit så vaken när det gäller att tillvarata skattebetalarnas pengar, Maud. 

Och nu skall det bli mer och mer jobb till ungdomarna, tycker Centraliserande Centerns Centralaste Centralkommitté, och sämre och sämre arbetsvillkor, anställningstrygghet, för att inte tala om lönen. Vad blir det då till slut kvar? Jobb. Att jobb skulle vara viktigare än allt detta gör att skillnaden mellan ” jobb” och slaveri blir allt mindre.

Just det här inlånet från socialdemokratisk jobbpolitikretorik gör också att desperationen framstår allt tydligare.

Mitt betyg för detta utspel blir därför varken mer eller mindre än just: C.

Och prognosen för Centerpartiet med (M)aud i spetsen blir ett segertåg rakt ut ur riksdagen.

Läs: DN – Jobb är viktigare än lön för nio av tio ungdomar,

Läs gärna också – Sveriges Radio – “Ungdomar utnyttjas på arbetsmarknaden”:

“Allt fler unga kommer i kläm på Stockholms arbetsmarknad. Det kan bland annat handla om att de utnyttjas som gratis arbetskraft, eller får provisionsbaserade anställningar där lönen blir så låg att den inte går att leva på.

- Slavarbete, säger Ove Ståhl på fackförbundet Unionen“

Se tidigare bloggposter: Svar på tal till Per Schlingmann på Newsmill

Vidare: DN – Börje Hörnlund: “Maud Olofssons politik en katastrof för Centern“, SVD1,   Högbergs tankar,   SVD – Olofsson: “Var tacksam“,   DN – Så många jobb hotas om Saab läggs ner,   Roger Jönsson – Det finns många möjligheter för SAAB – utan alliansens hjälp,   Peter Andersson – med rätt att tycka: Det lilla partiet med de stora orden,   SVD3,   Esbatis kommentarer – Centern tar ställning mot verkligheten,   DN – En svart dag för SAAB,   AB1,   AB – Centern spricker,   Mitt i steget – Om Maud Olofsson och kampen mot klockan,  DN – Inte troligt att hela SAAB säljs till Kina,   Röda Malmö – Den stora Saab-bluffen,  Expressen,   SVD4,  DN4,    AB3,   SVD5,  AB4,   AB5,   SVD6,    DN5,   SVD7,    SVD8,   DN6,

Den kanske hetaste nyheten för tillfället är problemet med att hitta någon som vill äga Saab (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19). Själv är jag inte jätteintresserad av denna fråga, utan noterar mest hur ständiga motsägelser dyker upp i debatten. Vattenfall borde staten sälja. Saab Automobile borde staten äga, i alla fall enligt Mona Sahlin.

Att Vattenfall har gått som tåget de senaste åren och vill rena kolkraftverk i Tyskland och bygga klimatvänlig kärnkraft i Storbritannien – det är dåligt. Däremot verkar somliga tycka att det är helt naturligt att staten går in och räddar ett biltillverkningsföretag som ingen annan vill ha.

Personligen har jag alltid haft svårt för att se varför en liten politisk elit skulle sköta ett företag bättre än de som engagerar sig fullhjärtat och tar personliga risker för att driva en verksamhet. Sälj Vattenfall och köp inte Saab är min linje. Ganska enkelt och inte speciellt märkvärdigt.

Vad som däremot är intressant i sammanhanget är att försöka se hur det egentligen står till med Centerpartiet, som varit ytterst ansvariga för hanteringen av Vattenfall såväl som Saab. Hur mår centerpartisterna?

Jag vill inte överdriva situationen, men jag tror knappast det är kontroversiellt att påstå att centern har problem (se 1, 2, 3, 4, 5). Man har tappat liberaler till Piratpartiet, och förmodligen har även en del gått till Folkpartiet. Och sedan kärnkraftsuppgörelsen i våras har den lugna strömmen av centerpartister som vandrat över blockgränsen till i synnerhet Miljöpartiet mer eller mindre utvecklats till en strid ström. Får man tro en del opinionsundersökningar har Centerpartiet tappat nästan halva väljarstödet sedan detta förra riksdagsvalet.

Dagens problem för Centerpartiet ser ut att bero mycket på att man är just ett mittenparti. De två största kärnkraftsmotståndarna – Vänsterpartiet och Miljöpartiet – finns på den andra sidan av blockgränsen, samtidigt som man sitter i regering tillsammans med kanske de största kärnenergivännerna i Sverige, Folkpartiet. Detta klyver partiet – som fortfarande har synliga ärr sedan folkomröstningen 1980 – mitt itu. Samma sak gäller FRA-debatten då unga liberala företrädare som Fredrick Federley och Annie Johansson stod på oppositionens sida om att inte signalspana i kabel, medan partitoppar och tunga moderater piskade på för att hålla ihop den borgerliga alliansen.

Centerpartiet har dessutom kanske fler väljare som känner sig svikna än något annat av de andra borgerliga allianspartierna. Man gick till val på att förbättra situationen för småföretagarna. Och visst har är de fyra jobbskatteavdragen varit välkomna åtgärder för att ge enskilda näringsidkare mer pengar kvar i plånboken. Men 3:12-reglerna orsakar fortfarande krångligheter. Den övergripande byråkratin som plågar expanderande småföretag är värre än i många andra länder. Och den svenska arbetsmarknaden fortsätter vara bland de mest stela i hela världen.

I Sverige är det inte särskilt jobbigt att starta företag, men att vara småföretagare och anställa – det är jobbigt och svårt – och det har inte blivit mycket särskilt mycket bättre sedan de borgerliga partierna vann valet för tre år sedan.

På sitt sätt liknar faktiskt Centerpartiets problem det som Kristdemokraterna lider av. Man har svårt att profilera sig utåt i en moderatdominerad regering. Partiet står inför ett liknande val som det Göran Persson hade när han tillträdde som statsminister 1996: “Vad ska jag välja för fråga som är min /…/ och som inte går på kollisionskurs med fackministrar?” Skillnaden nu för centern är att hitta en fråga som inte går på kollisionskurs med den borgerliga alliansen.

Förmodligen kommer inga avgångar eller så kallade re-shuffles ske förrän efter valet. Det vore nämligen detsamma som att erkänna att man har inte har skött sig om man bytte partisekreterare eller liknande. Dock sjunker förtroendet för Centerpartiets ledarskap kraftigt till följd av att man framstått som lama och passiva vad gäller Vattenfall och Saab. Dålig kommunikation utåt har också varit en starkt bidragande faktor; människor har inte känt att de förstått hur man egentligen har hanterat dessa frågor från regeringens sida. Det man hört har mest varit bortförklaringar och skuldbeläggning av han, hon, den och det.

Ska Centerpartiet göra ett bra val nästa år bör man ena partiet kring en gemensam fråga snarast. Det får gärna vara någonting man är emot; gemensamma hot enar som få andra ting. Man behöver hur som helst ta patent på frågan och driva den stenhårt utåt. Och det är viktigt att det är en fråga där man faktiskt kan lova väljarna resultat om man får förnyat förtroende.

Simon Hedlin Larsson

Centern är det borgerliga parti som har anpassat sig mest under den sk “Alliansens” tid i den svenska politiken. Från att ha varit ett parti med en grön socialliberal prägel har partiet förvandlats till det mest nyliberala av de fyra borgerliga partierna i riksdagen. De gamla gröna idealen är borta, och har ersatts av ett desperat kärnkraftskramande.

Centern försökte ersätta sin gamla profil som ett lands- och glesbygdsparti, med en ny storstadsprofil, symboliserad av StureplansCentern, med sin självklare ledare Fredrik Federly. Problemet för centern är att storstadsväljarna inte nappar, och centerns gamla väljare söker nya alternativ, eftersom den nya centern inte längre pratar samma språk som de gör.

Mindre än ett år innan valet ligger partiet farligt nära 4%-spärren, och de stolta ambitionerna om fördubblat antal mandat i riksdagen är ett minne blott. Maud Olofssons uppepade fadäser med Vattenfall, Saab, sonen bland vindkraftverken – ja hela den obefintliga näringslivspolitiken ligger just nu som ett sänke runt Centerns hals och hotar dra ner dem i avgrunden.

Hade inte Maud Olofsson varit partiledare, hade hon inte längre varit minister. Förhoppningsvis är hon varken partiledare eller minister sådär värst länge till. Landet förtjänar en näringsminister värd namnet, och centern förtjänar en partiledare som ser längre än vad Stureplans drinkbord räcker.

NetRoots

Det är idag bara 9 veckor tills vi åker…eller 63 dagar…och vi längtar! The Land of Smiles…Amazing Thailand…igen!

Video: YouTube.com

Nåja, riktigt så långt har inte den internationella miljörörelsen kommit. Vare sig vad gäller probleminsikt eller handlingskraft i riktning mot minskade koldioxidutsläpp. Icke förty är det fantastiskt glädjande att man människor kan ändra sig och komma till nya insikter.

I Washington Post säger t.ex. Greenpeaceaktivisten Stephen Tindale att:

“It really is a question about the greater evil — nuclear waste or climate change,” “But there is no contest anymore. Climate change is the bigger threat, and nuclear is part of the answer.”
Stephen Tindale i Washington Post

Utifrån en sådan insiktsfull analys är Tindale nu en av många brittiska miljöaktivister som stödjer planerna på en utbyggd kärnkraft. Så, så väldigt långt ifrån verkligheten var inte min rubriksättning.

Länken till Washington Post hittar du här. Läs den!

Visby 25 november, 2009
Mikael Olsson, FD

PS1: Läs gärna mer om min personliga syn på det här med kärnkraft (Olssons Blogg, Olssons Blogg, Olssons Blogg) och traditionella mediers  bevakning av energifrågan idag (SvD; DN; DN). Tidigare mediebevakning hittar du här (SvD; SvD; SvD; SvD).

PS2: Apropå gårdagens “stora” händelse, dvs vanvården av grisar så var det faktiskt och oförklarligt fler människor än någonsin som besökte denna lilla blogg. Kanske var det även då rubriken (Bye bye Lars Hultström…) som lockade, eller möjligen det faktum att jag nämnde att man i hans CV kunde läsa att att han såg som en styrka hos sig själv att han inte hade några “problem med media”. Idag onsdag har uppmärksamheten också spritt sig till ledarsidorna (DN, SvD); kom dock ihåg vad jag skrev igår om Djurrättsalliansen som rörelse.

Kvällens besked att Koenigsegg avbryter sina försök att ta över biltillverkaren Saab är inte helt oväntat. Man kan naturligtvis till att börja med undra om detta möjligen kan vara ännu ett försök att sätta press på övriga parter i affären att snabba på processen eller att på olika sätt bättra på villkoren för uppköparen.

Om det däremot innebär att den (nästan helt) skånska sportbilstillverkaren är definitivt borta från Saabs framtid, uppstår naturligtvis ett antal andra frågor. Den mest uppenbara är såklart, vad som ska hända med Saab istället. Att det skulle finnas något större intresse från andra företag och investerare i bilvärlden eller i andra delar av näringslivet verkar svårt att tro. Saabs biltillverkning har under enbart ett fåtal år sedan den inleddes 1947 gått med vinst. De totala förlusterna över hela rörelsens livstid är på åtskilliga miljarder kronor. Ett försök att sammanfatta Saabs ekonomi på senare år hittas i en artikel på E24.se från december förra året. Där belyses hur den nuvarande ägaren under många år har skyfflat in enorma summor i företaget för att hålla det flytande. Innan dess var Wallenbergarna med och bekostade kalaset, och från början var det helt enkelt vinsterna från flygplanstillverkningen som finansierade satsningen på biltillverkning. Det var inte finanskrisen som orsakade Saabs krisläge. Kris har det varit i Saab i många år, faktiskt flera decennier. Den kraschande bilförsäljningen under hösten 2008 var enbart den sista droppen som fick bägaren att rinna över.

Under åren har dessa satsade pengar omvandlats till oförglömliga minnen av fina och originella bilar för många familjer – min egen inkluderad – och ingenjörerna på Saab har forskat fram många innovativa lösningar för bilvärlden. För den som är det minsta nostalgiskt lagd skär det såklart i hjärtat när ett gammalt anrikt varumärke kommer närmre och närmre slutet. Dessutom är det många människor vars vardag i form av arbete och bilägande kan komma att påverkas. Men det är av flera skäl viktigt att regeringen motstår de påtryckningar som ofrånkomligen är att vänta om att staten bör ta över företaget, av flera skäl.

För det första är de pengar staten disponerar skattebetalarnas och måste användas på ett ansvarsfullt sätt. Att satsa pengar i ett företag som historiskt sett går med förlust år efter år, även i goda tider för den övriga branschen, är inte ansvarsfullt – snarare tvärtom. Det är faktiskt ett fruktansvärt slöseri med skattebetalarnas pengar. Låt oss hoppas att detta inte inträffar. Svenska staten har för övrigt mindre trevliga erfarenheter av att stödja en ineffektiv och blödande industrigren. Från mitten av 70-talet och under ungefär tio år framåt betalades 34 miljarder kronor i dåtidens pengavärde ut till de svenska varven. Vid mitten av 80-talet hade det sista stora varvet slagit igen och skattebetalarnas pengar låg begravna i mängder med fartyg som visserligen höll absolut världsklass vad gällde kvalité och teknik, men som var så dyra att tillverka att de fick säljas med ren förlust om man skulle kunna sälja dem alls. Då var det framförallt Sydkorea och Brasilien som konkurrerade ut en stolt svenska industri. Idag utmanas hela den amerikanska och europeiska bilindustrin av inte minst kinesiska och indiska tillverkare.

Av den en gång så viktiga svenska varvsindustrin återstår idag endast spillror (åtminstone jämförelsevis), men Sverige har överlevt och faktiskt gått stärkt ur elddopet. Gammal ineffektiv tillverkning dör ut och ersätts av något nytt, smartare och med bättre förmåga att överleva. Detta är en helt naturlig marknadsekonomisk process. För ungefär 100 år sedan genomled den amerikanska pianotillverkningen en kris, som ledde till att nästan alla företag gick under. Ur spillrorna reste sig likt Fågel Fenix den bilindustri som nu ett sekel senare ser ut att sakteliga gå samma öde till mötes som sin föregångare. Vad som ska komma istället är omöjligt att veta, men om vi tittar på läget i Sverige kan man konstatera att det finns alla förutsättningar för att framtiden ska bli ännu ljusare än både dåtid och nutid. Den industrianda, innovationskraft och det entreprenörskap som kännetecknat det svenska näringslivet bådar gott inför de tider vi oundvikligen går emot.

Den som önskar satsa pengar i ett lotteri, som Saabägarskapet måste beskrivas som, har naturligtvis all rätt i världen att satsa sina egna pengar. Detta gäller även de organisationer och politiska partier som till äventyrs kan förespråka någon form av statlig räddningsaktion för Saab. Privatpersoner kan till exempel gå in på den utomordentliga sajten jobbskatteavdrag.se för att räkna ut hur mycket regeringens skattesänkningar har inneburit i form av tjockare plånbok. Dessa pengar kan sedan den intresserade investera i Saab tillsammans med andra likasinnade. Man ska däremot troligen inte räkna med att få se sina pengar igen. Jag använde ordet lotteri ovan, och precis som när man går till tobaksaffären och köper en Trisslott, så är det sannolikaste utfallet att man förlorar hela insatsen.

För det andra är staten inte en lämplig ägare av verksamheter som lika bra kan skötas av privata aktörer. Trög byråkrati, begränsning av den fria konkurrensen, risk för korruption och hinder för privata initiativ är bara några argument mot statligt företagande. Den rimliga lösningen är att staten bör hålla sig borta från att aktivt verka på marknader som fungerar tillfredsställande utan statlig medverkan. Inga rimliga argument talar för att den svenska staten ska ge sig in på den extremt konkurrensutsatta bilmarknaden.

Denna princip borde såklart gälla även i andra branscher. Ett annat exempel på företag som inte borde drivas av staten är energiproducerande bolag, som Vattenfall. De senaste veckorna har det stormat rejält kring deras utländska verksamhet. Den svenska staten borde överhuvudtaget inte äga kraftverk i andra länder, eller i Sverige för den delen. Kraftverk kan som bekant drivas i privat regi utan några som helst problem. Statens inblandning kan begränsas till att utöva tillsyn så att marknadens aktörer följer lagar och regler. Vattenfalls utomnordiska delar borde således snarast säljas (intressenter lär inte saknas) och den kvarvarande delen kan antingen börsnoteras eller delas ut till svenska folket. Den enda del som man ens borde överväga att behålla i statlig ägo är det svenska stamnätet för eldistribution. Ju mindre de statliga bolagen blir totalt, desto mindre blir risken för vanskötsel och dålig insyn.

Det var allt för mig för denna gång. På snart återhörande!

Birger

De globala koncernernas allmakt kallar ju vanliga människor ‘globalisering’. Men i den akademiska världen skiljer man mellan ‘globalism’, ‘globalismer’ och ‘globalisering’.

Med ‘globalism’ menar man då den neoliberala marknadsreligionens anspråk på världsherravälde, medan man med ‘globalismer’ menar tanken att det kan finnas flera konkurrerande föreställningar om vilken världsordning som skall råda. Med ‘globalisering’ menas då slutligen det faktum att världen i och med den kommunikationsteknologiska utvecklingen krympt till en ‘global by’, i synnerhet sedan Internet uppfanns.

En av världens mest framstående forskare om dessa fenomen, Manfred Steger, konstaterar:

“that the globalist neoliberal project is in essence one ideology of many in the constellation of globalization. The neoliberals or neoconservatives have merely harnessed a sophisticated public relations machine – propaganda, in Noam Chomsky’s analyses – to convince a naïve public that laissez-faire liberal capitalist ideology is actually nothing less than an end point of history, a culmination of natural scientific process and evolution. The mistake, Steger would argue, is to confuse a political economic ideology with some kind of inevitable evolutionary process interpreted through a lens of scientific method.”

(citerad i Standlea, David M. Oil, Globalization and the War for the Arctic Refuge. 2006. Albany: State University of New York Press. Chapter 1 – “Globalism, Oil, and the Power Elites”, p. 7. )

Inom ‘globalismen’ – dvs den neoliberala marknadsreligionsutövningen och dess anspråk att göra sig gällande som allenarådande världsreligion - verkar makteliten.

Redan 1956 skrev C. Wright Mills en bok om den: The Power Elite. Den beskrevs då som tredelad; bestående dels av koncernernas, dels av militärens, dels av politikens elit. Mellan dessa tre maktsfärer fanns svängdörrar genom vilka samma elitmänniskor passerade in och ut för att iklä sig olika maktpositioner.

Så tidigt som 1956 visade det sig emellertid, enligt denne Mills, att balansen sinsemellan de tre förskjutits. Medan allt mer makt koncentrerades till de två första sfärerna dränerades den politiska allt mer på inflytande, vilket ledde till att koncernerna och det militärindustriella komplexet blev styrande för politiken. Så istället för att politikerna ritade upp riktlinjerna som de förra hade att hålla sig till så blev det mer och mer tvärtom:

“ As noted by Mills, the political domain has diminished in power relative to the corporate and military sectors: ‘Insofar as the structural clue to the power elite today lies in the political order, that clue is the decline of politics as genuine and public debate of alternative decisions.’“ 

(Standlea, David M. Oil, Globalization and the War for the Arctic Refuge. 2006. Albany: State University of New York Press. Chapter 1 – “Globalism, Oil, and the Power Elites”, p. 9)

I ljuset av detta skulle man som jämförelse kunna beakta vad som just nu sägs om det som timar och sker i Ryssland.

Där påstås nämligen att oligarkernas makt gått fullständigt överstyr på grund av att ränderna från tsarismen aldrig gått ur själva samhällskostymen.  Efter kommunismens fall 1989 togs makten över av koncernledningar - personerna i dem hade då förpassat sig dit genom svängdörren från den politiska maktsfären till den ekonomiska – ett korrekt steg i karriären om man beaktar vad Mills och Steger säger.

Det speciella med den ryska situationen är då att man gått över från den politiska maktsfären i ett diktatoriskt styre till den ekonomiska sfären i en neoliberalt globaliserad marknadsekonomi, vilken enligt ovanstående alltså numera  är den maktsfär som, tillsammans med den militära, styr den politiska. Frågan är då om något egentligt regimskifte skett.

Farhågan bekräftas av de underliga och makabra händelser som ägt rum i det ryska riket.

Och tänker man då på vad som skrivs om detta kan man även slås av farhågor beträffande den politisk-ekonomiska maktfördelningen i Väst. Anledningarna till att den politiska makten återigen blivit korrupt i Ryssland sägs nämligen vara bristen på konkurrerande alternativ, att oppositionen inte tillåts fungera såsom den ska i en demokrati.  Som Mikhail Krasnov; “Doctor of Law, the chair at the constitutional and municipal law department at the Higher School of Economics” den 14:e mars 2008 i Novaja Gazeta säger:

 A prominent political thinker of the 20th century, Carl Popper, formulated that criterion: democracy is such a form of state structure where bloodless change of power is possible through election. What does it mean? First, it means political competition where people themselves define the course of the national policy using the election system. Second, this is about the lack of monopoly for power. In economics, the victory in a competitive struggle never means the winner will stay alone in the market. The same must apply to the politics. With a democracy no one can be thrown away from the domestic politics. This applies not only to the parliament, but also to the president. Whatever broad powers he were invested in, he still must stay under control.  And how can people control the president, government and the new political force in power? First of all, this is possible to be done through opposition, i.e. parties that failed to become winners at this stage.  And how can they exercise the control, in their turn? They can do it through parliamentary enquiries, participating in making the state budget, exercising control over public spending and so forth.”

För eftersom tendensen är densamma här – att det blivit de ekonomiska och militära maktsfärerna som styr den politiska istället för tvärtom - så riskerar den demokratiska kontrollen att gå förlorad. Särskilt efter att Lissabonfördraget implementerats. För då välter hela skutan över till förmån för den exekutiva makten (som i sin tur styrs av lobbyism och militarism enligt ovan nämnda analytiker).

De nationella parlamenten förlorar kontrollen över den exekutiva (eller verkställande) makten (= ministerrådet, Europeiska rådet, EU-kommissionen, Presidenten och den Höga Representanten för gemensam utrikes- och säkerhetspolitik) och Europaparlamentet har knappast samma styrförmåga.

Och det allra allvarligaste är att lagstiftningsmakten delegeras till regeringarna utom räckhåll för demokratisk kontroll. Inte minst saknas också offentlighetsprincip och remissförfarande och därmed även möjlighet till offentlig debatt, vilket strider mot vår grundlag som säger att den fria opinionsbildningen är en hörnsten i den demokratiska samhällsbyggnaden .

Och när man betänker detta ser man också såna saker som t ex Vattenfallsaffären och kammarrättens dom att försäljningen av Tibblegymnasiet var olaglig – i ett annat och mycket obehagligare ljus. Man skärras även än mer över vad Carl Bildt något glättigt skriver på sin blogg “Alla Dessa Dagar” om den återerövrade vänskapen mellan EU och Ryssland i bloggposten “Goda vibrationer”

“Fortfarande lyser den stora röda stjärnan över Spassky-tornet vid Kreml-muren. Dess era är – tack och lov – borta men den tillhör dock bilden av detta Moskva.

En dag med bra diskussioner går mot sitt slut.

Påtagligt var hur goda vibrationerna var efter onsdagens toppmöte i Stockholm.  Det anses här ha varit ett av de bästa av de möten av detta slag man haft med Europeiska Unionen.

Inte så att vi inte diskuterade de frågor där vi har delade meningar – t ex om mänskliga rättigheter eller södra Kaukasus. [. . .]

Men att vi också underströk det gemensamma intresse vi har av att bygga ut förbindelserna.

Moderniseringen av Ryssland är ett mycket påtagligt gemensamt intresse.

Men den är inte möjlig utan en fungerande rättsordning. Den ”legala nihilism” president Medvedev talat om är ett akut hot mot denna modernisering. [. . .]

Och nu väntar middag i Moskvas vimmel.”

För vi vet ju alla vad “modernisering” egentligen betyder nuförtiden. När Fred betyder mer och mer Krig, och “Framsteg för integriteten i Europa” att lag om avstängning från Internet stiftas på torsdag fasar man slutligen inför vad Stockholmsprogramstriptyken “Fred, Säkerhet och Rättvisa” i slutändan kan komma att visa sig innebära efter att de allra sista korten på bordet är lagda. Se EU Newspeak Glossary.

Se även: “The Stockholm Programme – An open and secure Europe serving and protecting the citizen“

Läs: Mark Klamberg – FRA kommer fortsätta lämna över information till SÄPO,  Scaber Nestor,  frendo.se,   Liberal och långsint,   SVD – Ja till EU:s Telekompaket,  Eva-Britt Svensson blogg – Quadrature håller med mig,  La Quadrature du Net: A Missed Opportunity for Citizens’ rights, IpTegrity – Monica Horten: The Queen to announce Internet cut-off law,  Lena Ek – “Ett framsteg för integriteten i Europa“,  Mårtensson – Lars G. Josefsson talar med kluven tunga,  Staffan Danielsson,  AB: Kris för S – får rekordlågt stöd,  SVD2,   DN1,   AB2,   AB3,   trixes tankar,   SVD3,   AB3 ,   DN2,   DN3,    DN4,   BBC News – Russia ‘is now a criminal state’,  says Bill Browder,  The Guardian: ‘Cruel, illegal, immoral’: Human Rights Watch condemns UK’s role in torture, The Telegraph – Barack Obama ‘to announce 30,000 Afghan troop increase next week’

Se tidigare bloggposter: Den socialmoderata (M)enigheten, På väg mot ett enpartisystem, Demokratiutredningen och partifinansiering i omutliga Sverige, Parlamentet blir parlamentet, Vår Gud är oss en väldig Borg, Spöken som finns,  EU – Entropin ökar i maktens centrum, Andreas Carlgren, miljöminister…,   The Quickest Road from Serfdom to Serfdom

Wie unter Anderem die Energieunternehmen Vattenfall(4,4%) und EWE(sagenhafte 14%) auf Ihren Homepages berichten, wollen diverse Anbieter Ihre Strompreise zum 01.Januar 2010 erhöhen. Als Grund geben beide Anbieter “steigende” beziehungsweise “deutlich höhere Kosten” für erneuerbare Energien an.

Ominös finde ich, dass die Agentur für erneuerbare Energien bereits wesentlich früher eine Studie veröffentlichte, die eindeutig zeigt, dass die Preisanteile für erneuerbare Energien nicht den Hauptteil der Stromkosten ausmachen. Auch wenn dieser Anteil seit 2000 um 0,9% von 0,2 auf 1,1% gestiegen sind, so bleiben nach Adam Riese immer noch mindestens 3,3% Steigerung, die nicht erklärbar sind. Auch der Geschäftsführer des Bundesverbandes erneuerbare Energien, Björn Klusmann, sagt: “Die Erneuerbaren Energien sind nicht die Kostentreiber, wie man an der Preisentwicklung der letzten Jahre sehen kann. Sie haben im Gegenteil einen kostensenkenden Effekt an der Strombörse.”. Damit spricht er ein sehr interessantes Thema an, nämlich die Strombörse.

In den oberen Stockwerken des Uniriesen in Leipzig wird der Strom gehandelt. Das Problem der Stromkonzerne, so meine Einschätzung, ist, dass sie Strom langfristig, also im Voraus für 2-3 Jahre einkaufen. Das würde erklären, warum der Strompreis seit Anfang des Jahres an der EEX stabil ist. Außerdem erklärt es, warum trotz angeblich drastisch gestiegener Kosten für erneuerbare Energien fast alle Billigstromanbieter ihre Preise stabil halten konnten. Denn – oh Wunder – diese gehören in den allermeisten Fällen wiederum, direkt oder indirekt, den großen Stromriesen. Der Trick an der Sache ist die Masse, in beiderlei Hinsicht: Viele Kunden bedeutet großer Absatz; große Mengen eingekauften Stroms bedeuten saftige Rabatte. Natürlich spielen in die Kalkulation der bunten Kundenfänger noch andere Faktoren.

Was bedeutet die Preiserhöhung für den Endkunden?

Für den Verbraucher bedeutet die neuerliche Erhöhung nur eines: vergleichen und den Markt nutzen. Niemand ist an seinen Stromanbieter gebunden. Auch nicht an den örtlichen Standardversorger(in den meisten Fällen die Stadtwerke).

Wie verläuft ein Anbieterwechsel?

In etlichen Gesprächen mit Verbrauchern habe ich festgestellt, dass sich viele noch vor dem Wechsel des Stromanbieters scheuen. Die Gründe dafür sind vielfältig, meistens aber schnell wegargumentiert. Um die größten Irrtümern aufzuklären, einige Hard Facts zum Stromanbieterwechsel:

• Was muss ich tun, um meinen Stromanbieter zu wechseln?
  Das Einzige, was zum Wechseln benötigt wird, ist die Entscheidung, von wem der neue Strom kommen soll, und die eigene Zählernummer. Den Rest, also die Kündigung und Abwicklung mit dem alten Anbieter übernimmt “der Neue”.
• Sitze ich beim Anbieterwechsel ohne Strom da?
  Nein. Sofern kein vertragswidriges Verhalten des Verbrauchers vorliegt, greift in Deutschland die Pflicht zur Stromversorgung. Der örtliche Versorger ist verpflichtet, Strom zur Verfügung zu stellen.
• Muss beim Stromanbieterwechsel mein Zähler ausgetauscht werden?
  Nein. Strom wird immer bezogen – egal, von wem. Die entscheidene Frage ist nur, wer den Strom abrechnet und das Geld erhält. Der Zähler muss dazu nicht ausgetauscht werden!
• Wie lange dauert ein Wechsel?
  In der Regel dauert der Wechsel zwischen fünf und zehn Wochen. Meiner Erfahrung nach geht es schneller. Sollte aber zehn Wochen nach dem Wechselantrag nichts passiert sein, sollte beim neuen Versorger nachgefragt werden.
• Lohnt sich ein Stromvergleich auch für Gewerbekunden?
  Definitiv. Auch hier lassen sich durchaus stattliche Beträge sparen. Ein Vergleich lohnt sich auch hier.

Achtung beim Neueinzug in eine Wohnung: Wenn möglich, sollte der Wechselantrag(bzw. Neuantrag) bereits vor Einzug in die neue Wohnung gestellt werden. Passiert dies nicht, ist natürlich trotzdem Strom(übrigens auch Gas) verfügbar. Allerdings im Grundtarif des örtlichen Versorgers. Und der ist in den seltensten Fällen der Günstigste.
Es gibt die Möglichkeit, innerhalb einer Frist von sechs Wochen nach dem Einzug einen Wechselantrag zu stellen. Dem muss der Grundversorger zwar nicht zustimmen, aber der Wechsel wird dann zum nächstmöglichen Zeitpunkt durchgeführt. Bis dahin wird der Grundtarif berechnet und in Rechnung gestellt.

Und was fehlt nun noch? Natürlich ein Vergleich. Ét violá.

Quellen: vattenfall.de, ewe.de, www.unendlich-viel-energie.de, de.wikipedia.org

Fenno-Skan 2 är en ny likströmslänk mellan Sverige och Finland. Länken är kommer till att vara den första på 500kV i det svenska elnätet. Kunderna är Svenska Kraftnät och finska Fingrid Oyj – enligt Svenska Kraftnäts generaldirektör, Mikael Odenberg, kommer kapaciteten för el-överföringen mellan länderna att öka med 40 % när stationen går i drift.

Fenno-Skan 2 var det sista projektet jag arbetade med under min arbetsperiod hos ABB i Ludvika. ABB har ansvaret för de två omriktarstationerna, dess utrustning och kontrollsystem medans svenska Vattenfall Service har fått kontraktet till leveransen av den 70km långa luftledningen mellan omriktaren i Finnböle och Dannebo där överföringen går över i sjökabel.

Jag blir glad när jag tänker på att jag varit delaktig i att ta fram utbildningsmaterial till kund för det här projektet.

I morgon måndag den 23 november 2009 klockan 17:00 avslutas provvalet för Stockholms stad. Så glöm inte att rösta i provvalet, det tar sin lilla tid att läsa igenom materialet och välja kandidater.

Här är min kandidatpresentation (favorit i repris):

Min politiska syn är att samhällets strukturer skall förändras stegvis mot en effektiv förvaltning och ge möjlighet till valfrihet under enskilt ansvar.

Skattepolitik skall alltid resultera i en effektiv användning. Privata samt offentliga monopol måste avskaffas via skärpt lagstiftning. Jag vill föra en rak politik med fokus på resultat.

Jag brinner för ENERGI, MILJÖ, IT och KULTUR.

KANDIDATUR TILL RIKSDAGEN:

•Nya kärnkraftverk i Karlshamn (3 st på 1500 MW), detta ger många arbetstillfällen samt räddar vår basindustri. Ett av dessa nya kärnkraftverk skall användas till enbart produktion av drivmedel (vätgas).
•En ny infrastruktur i form av ”Energibönder” skall införas för att garantera produktion av drivmedel i form av biogas, etanol och metanol från jord- och skogsbruken.
•Nordiskt samarbete med Island för produktion av mineraler och halvfabrikat genom användning av Islands naturliga energikällor.
•Användning av EU:s jordbruksstöd till rökgasrening av äldre förbrännings- och energianläggningar i Europa, stödet kan därefter avvecklas successivt.
•Arbetslinjen skall utvecklas även på längre sikt.
•LAS måste förändras så att nya arbetstillfällen lättare kan skapas, detta bör slopas helt och hållet för små företag och slopas endast för ungdomar i medelstora företag, däremot bör LAS inte ändras för stora företag.
•Pensionering av 40-talister måste forceras så att ungdomar kan bli lärlingar till den som skall pensioneras, med minimilön och där arbetsgivaravgiften slopas för båda under denna övergångsperiod, för att förhindra en ungdomskatastrof.
•Fildelning och internet skall vara fritt, solidariskt finansierat via bredbandsavgifter, fördelat via intresseorganisationer till upphovsrättsägarna och där viss del av bredbandsavgiften blir till ett permanent kulturstöd inom bild, film, musik och litteratur.
•Skärpt parlamentarism i riksdagen så att demokratin förbättras via nytt röstningsförfarande

KANDIDATUR TILL LANDSTINGET:

•Omvandla landstinget till en rent professionell upphandlingsorganisation, med utförsäljning av alla verksamheter (primärvård samt sjukhus) stegvis.
•Försäljning av verksamheter skall endast ske till marknadsvärde så att skattebetalarna får tillbaks de resurser som tillförts en viss verksamhet.
•Forcerad pensionering av äldre medarbetare så att arbetstillfällen skapas inom landstingets alla verksamheter.
•Utöka vårdvalet för att skapa en jämlikare vård. Skärpta garantier och regler för vård inom vårdvalet.
•Gratis tandvård måste medges i ett högt civiliserat samhälle och skall gälla för alla landstingsanställda.
•Satsa på ett utökat samarbete mellan primärvården och sjukhusen, där oftast specialistvården är starkast. Utnyttja därför läkarresureserna vid våra sjukhus i första hand. En annan organisationsmodell måste utarbetas.
•Öka antalet hembesök via primärvården nu när antalet äldre kommer att öka i framtiden.
•Läkarbristen måste hanteras där studenter utomlands erbjuds att slutföra sin utbildning i Sverige samt utökad satsning på läkarutbildningen så att framtida läkarbrist kan hanteras nu. Även Karlstadsmodellen måste analyseras, att anställa utländska läkare.
•Satsning på spårbunden kollektivtrafik i första hand i regionen därefter bussar och nya alternativa bränslen (el, vätgas, biogas, etanol, metanol) för att förbättra miljön.
•Satsa på ett samarbete mellan andra landsting för inhemsk vaccinproduktion så att vi är oberoende av vaccinproduktion inför nya pandemier.
•Krav på öppna källkodssystem och fri programvara inom alla verksamheter.
•Nytt IT-system för uppföljning av vård pga rotationen av läkare i primärvården, detta är jätteviktigt.

KANDIDATUR TILL KOMMUNEN:

•Avskaffa trängselskatten omedelbart som endast kan anses vara smygsocialisering, därefter stoppa projekt ”Förbifart Stockholm” som leder till ännu mer biltrafik i en redan hårt sargad region. Yrkar här på en klimatsmart lösning byggd på ökad kollektivtrafik med alternativa bränslen och en utbyggnad av kapaciteten i T-banan och pendeltåg.
•Omvandla kommunen till en rent professionell upphandlingsorganisation, med utförsäljning av alla tekniska verksamheter i första hand. Försäljning av verksamheter skall endast ske till marknadsvärde.
•Granskning av bidragsfusk skall utföras endast på lokal nivå direkt i verksamheten.
•Forcerad pensionering av äldre medarbetare så att arbetstillfällen skapas inom stadens alla verksamheter.
•Stödja attraktiva satsningar som sätter Stockholm stad på världskartan.
•Effektiva samförläggningar vid grävning i allmän mark så att vi slipper dyrare grävningar och återläggningar inom staden.
•Energieffektiviseringar inom alla verksamheter. Ökad användning av solfångare på stadens fastigheter, dessa sparar uppvärmningskostnader för stadens fastighetsbestånd.
•Uppmuntra till större användning av kraftvärme och sopförbränning, detta förbättrar miljön där metangas och tungmetaller kan minskas.
•Användning av elbilar i stadens tjänst för att förbättra vår miljö, nu när laddstationerna till elbilar byggs ut.
•IT-effektiviseringar med krav på öppna källkodssystem och fri programvara inom alla verksamheter.
•Utökad möjlighet till fritt internet i alla allmänna ytor i staden.
•Satsa på en central IT-förvaltning som ger stordriftsfördelar och minskar stadens kostnader radikalt.

Om ni vill rösta på mig så har jag nummer: 0981 i provvalet !

C-G Boström
Civilingenjör energi
Provvalskandidat nr: 0981
Riksdagen/Kommunen/Landstinget
Nya Moderaterna (M)
Stockholms stad

Det svenska bolaget Vattenfall som ägs av svenska folket via Staten är nu inte ett bolag som till huvudsak sysslar med vattenkraft längre.

Sedan det stora köpet av holländska Nuon är vattenkraftens andel av engergi produktionen 21 % medan fossilbaserad kraft utgör 55 %. Vattenfall har därmed en energiprofil som liknar OECD i stort. Kan det var en slump eller en medveten strategi?

Den fallne “energi kejsaren” som SVD kallar Vattenfalls sparkade VD Lars G Josefsson, har varit mycket bra på att bygga en europeisk aktör i energisektorn. Bolaget har gått med 122 miljarder i vinst de senaste 10 åren. I god ordning så ska man alltid vara skeptisk mot angivna vinster, är de riktiga ska man fråga sig. I Vattenfall är det nog så. De har levererat miljarder i utdelning till ägaren, Svenska staten.

Representant för Svenska staten är centerpartisten Maud Olofsson i sin roll som näringsminister. Det framgår mer och mer att näringsministern inte har koll på läget. Vattenfall har expanderat i Europa under 10 års tid, ingen nyhet där inte.

Lars G Josefssons pantsättning av bolaget för att täcka eventuella skador samt planerna på att sälja kraftnätet i Sverige gav Maud Olofsson det rätta tillfället att sparka VD’n.

Den politiska cirkusen runt bolaget har inte lagt sig på långa vägar. Den röd-gröna oppositionen tänker KU anmäla Maud Olofsson i nästa vecka. Folkpartiet vill stycka upp Vattenfall och sälja ut delarna.

Själv hoppas jag att de i så fall är så smarta att de behåller viktig infrastruktur, likt distributionsnät i statlig ägo.

KOPENHAGEN. Wie versprochen: Über den kommenden Vattenfallchef in der FTD ein Text von Elmar und in der WamS von uns im Team

Söndagar är en fantastisk dag! Under många år förknippade jag den med en kombination av Godmorgon Världen, SvD (tjock) och DN (tjockare). Nu bor jag dock på Gotland – något som innebär att man får göra avkall på tidningarna (SvD distribueras överhuvudtaget inte trots presstöd som en rikstidning)

Alternativet är att man håller fast vid Godmorgon Världen men att man istället för tryckta alster sitter med datorn och försöker läsa sig till vad som hänt samt vad folk och fä tycker och tänker om saker och ting.

Det första som slog mig i denna process idag var en välskriven kolumn av Peter Wolodarski om Vattenfall och dess ägare (DN). Liksom jag tidigare har försökt påpeka (länk) så finns det något verkligt problematiskt i hur ägandet i detta bolag har utövats (eller inte utövats).

Vad gäller energipoltiken och miljön så påpekar Wolodarski bland annat att:

“Sverige behöver inga deprimerande lågenergilampor för att rädda jordens klimat.”
Peter Wolodarski

Detta är  förvisso sant! Men, samtidigt så pekar uttalandet på det som jag själv saknar i Wolodarskis artikel – nämligen en fördjupad problematisering av att Sverige inte har ett energisystem som är skiljt från våra grannar och att Vattenfall inte primärt är ett bolag som agerar på den svenska marknaden.

Sverige är redan idag knutet till kontinentaleuropa vad gäller elledningar och kommer snart att vara än mer knutet till våra ostliga grannar i Östersjöregionen. Denna ökade efterfrågan måste mötas med en ökad energiproduktion om inte situationen för de svenska konsumenterna ska bli helt ohållbar; något som jag skrivit om här.

Vidare så kan man då man läser om Vattenfall i svenska medier inte låta bli att slås av den brist på utblick som i många fall karakteriserar kommentarerna. Det har förekommit många rop om att Sverige skulle sälja ut hela eller delar av Vattenfall och att svenska statliga bolag inte ska vara engagerade i andra länder. Det man glömmer då är hur energimarknaden i Europa ser ut. I mångt och mycket är det en marknad som domineras av statligt ägda jättar – Electricité De France [engelskspråkig (sic!) hemsida här] är kanske det bästa exemplet.

Frågan som inställer sig då är varför Sverige ska avhända sig möjligheterna att påverka sin egen energipolitik genom att sälja ut det mest framgångsrika energibolag som man har och/eller bakbinda detta bolag?

***

Energifrågor är gudbevars inte det enda som uppmärksammas i morgonens tidningar. Claes Arvidsson har t.ex. i ett par blogginlägg kommenterat frågan om LAS (här och här) – något som jag själv kommenterade i förrgår kväll (här) och som har diskuterats ivrigt inför, under och efter folkpartiets möte (DN, DN Debatt, SvD Brännpunkt och SvD).

Naturligtvis är det bra att man diskuterar LAS. Bra är det också att man uppmärksammar det faktum att det i rådande tider gör att ungdomar har svårt att hålla sig kvar på arbetsmarknaden.

Tyvärr verkar det dock som om få uppmärksammar det som jag personligen ser som det huvudsakliga problemet med LAS – nämligen att LAS genom sin utformning gör att människor blir ofrivilligt inlåsta på arbetsplatser de inte gillar och med arbetsuppgifter som de kanske inte längre fullt ut klarar av!

Genom att ha valt en väg där den huvudsakliga “tryggheten” återfinns i att man garanteras fortsatt anställning (vare sig man vill det eller ej) så har man också omyndigförklarat många människor; man kan t.ex. inte säga upp sig själv och räkna med lagens eller samhällets stöd i form av A-kassa – enbart om någon annan bestämmer att du måste sluta så träder olika avtalslösningar in.

På motsvarande sätt så har LAS tyvärr tagit bort ansvaret från företagen; det finns inget land i Europa där det är tillnärmelsevis så billigt för ett företag att säga upp sina anställda! Detta är något som ofta glöms bort i debatten – och tyvärr hör man inte många röster höjas för högre avgångsvederlag som ett alternativ till LAS…

Sammantaget så ser jag personligen få möjligheter till “reformering” av LAS; den huvudsakliga inlåsningseffekten ligger i att det enda som i princip gör att man “sitter säkert” är att man har sett samma logotyp på lönebeskedet under ett stort antal år. Egen förtjänst spelar liten roll och att man försöker liva upp systemet genom att införa ett par jokrar (undantag från turordningsreglerna) ändrar inte på den grundläggande logiken i att man gör bäst i att sitta still i båten!

På motsvarande sätt kommer inte avgångsvederlag i sig att räcka långt för att reformera den svenska arbetsmarknaden så länge vi inte skapar en allmänt bättre mobilitet. Inte heller kommer liberalare regler och borttagna karensregler vad gäller A-kassa (om man säger upp sig själv) att göra nämnvärt mycket för att människor i gemen ska våga ta kontroll över sina egna arbetsmarknadskarriärer; inte så länge som majoriteten just “sitter säkert” i egenskap av många tjänsteår…

Därmed inte sagt att vi inte snarast bör initiera en diskussion om just avgångsvederlag och en mer människotillvänd A-kassa där de försäkrade tillerkänns rätten att själv bestämma när det är dags att gå vidare till en annan anställning; tvärtom så kommer detta att vara nödvändiga inslag om man ska kunna komma längre än till en verkningslös “reformering” av LAS.

Visby 22 november, 2009
Mikael Olsson, Fil. Dr.

***

Update 1. Även Fredrik Braconier tar upp Vattenfall här – själv tycker jag dock poängerna är lite för lätta – ska man analysera Vattenfalls energiproduktion så måste det ske i ett europeiskt perspektiv – inte i ett snävt svenskt perspektiv…

Update 2. Så här mot slutet av dagen noterade jag att även Svenskt Näringsliv ger sin syn på LAS (DN); det som är positivt är väl att man är en garant för att debatten hålls levande – negativt är att inte heller de verkar villiga att göra något åt hela “paketet” som jag skisserade ovan – de vill enbart “luckra upp anställningsskyddet”…

Om jag läser gårdagens inlägg idag så finns det massor av grejer där som tål att diskuteras, för jag inser att jag inte har så mycket kött på benen. Det enda jag egentligen vet är det som media skriker och vrålar om, och man kan ju ifrågasätta hur subtilt det är. För det första så fick jag uppfattningen att Vattenfall hade kärnkraft i Tyskland för Sveriges räkning och man importerade energi därifrån. Men riktigt så är det ju inte.

Sverige är i första hand en exportör av energi, då vi har tillgång till flera olika energikällor. Kärnkraften i Tyskland är inte för att täcka Sveriges elbruk, utan för Tyskland och övriga delar av Europa. Och i övriga Europa så har man inte samma tillgång till el från vattenverk, då det kräver mycket vatten, älvar och höjdskillnader. Så i resten av kontinenten så är det kol- och kärnkraft som är de största energikällorna. Och när Vattenfall vill expandera utanför Sverige så använder de också de elkällor som finns utanför landet. Man tager vad man haver. Vattenfall må vara statligt, men det är i grund och botten ett bolag och sorgligt nog  så drivs dessa av ett osvikligt vinstintresse. Klart att Maud Olofsson kniper käft om olika avtal som Vattenfall tar på sig, om en del av pengarna de drar in dimper ner i hennes kassa.

Hela grejen gör mig förvirrad eftersom konflikten här drivs av så mycket tvåtydigheter och media hetsar upp de ena grupperna efter de andra. Maud Olofsson skäller ut Vattenfall, men någon borde sätta sig ned med henne och fråga henne vad det egentligen är hon tror att hon håller på med. Och jag kan sitta här och gråta blod över att kärnkraften expanderar och ses som ett attraktivt alternativ till oljan – jag som så gärna ville att forskarna skulle få glänsa. Jag tänker vindkraft och överförbar energi. Jag läser vetenskapstidningar och tror på all goja som de hittar på där. Jag är övertygad om att det finns många coola lösningar på problemet med koldioxid, bara någon ville unna forskarna rätt resursen och sedan även föra ut dem på marknaden. Det kommer bli alldeles för dyrt om kärnkraften finns kvar som alternativ. Man löser ju trots allt utsläppsproblemen snabbt och lätt med några fler reaktorer. Vem bryr sig om framtiden?

//Terry

P.S. Jag såg Vattenfalls reklam igen, och de påstår inte alls att de investerar mest på vindkraft. De säger bara att deras priser är bäst.

Vattenfall is Europe’s fifth largest generator of electricity and the largest generator of heat. They currently have operations in Denmark, Finland, Germany, United Kingdom, Poland, Netherlands and Sweden.

To improve quality and productivity in handling their company-specific term database they have now chosen TermWeb to efficiently collect, process and present their terminology to more than 1.000 simultaneous users.